Bästa Nya Låt: ”Motheo Moleko – Ruse”

marreanderson —  13 november, 2015 — Lämna en kommentar

10402958_1004148492937633_5246591226312567569_n

I den känslotsunami som sköljt över vår redaktion i skuggan av Erik Lundins fullkomligt makalösa debut Suedi har det varit svårt att lyssna, tänka och känna något annat än zhingi, araba och allt där emellan. Att när någon frågar vart du kommer ifrån, så är inte Sverige vad de vill höra – det gnager i huvudet på mig. När jag blir inbjuden att ta del utav något så välskrivet, vackert och ögonöppnande som Suedi lämnas jag stum. “Jaha. Vart går jag vidare härifrån, och hur?”.

Tillåt oss att lämna Sverige ett tag, lämna Gambia ett tag (för det var ju irrelevant redan från början).
Vi tar en enkel till Sydafrika, till författaren och rapparen Motheo Moleko, och kollar in hans senaste track. Mest känd som musikalisk sidekick till den sydafrikanske folkmusikern Jeremy Loops, som han jobbat och under en längre period turnerat tillsammans med, har han nu återvänt hem till Kapstaden. Med sig i studion har Moleko en stor skara musiker och instrumentalister, vilket anno 2015 inte är helt förvånande att se inom hiphop. Den jazziga akustiken och harmoniska känslan av ett riktigt bra jam som de lyckats fånga, kombinerat med Molekos klyftiga ordsmide ger en helhetsbild som är en absolut fröjd att lyssna på.

Självreflekterande verser vävs till sist samman med en kärleksförklaring, en längtan av något att kunna kalla hem.

There’s no feeling like loving your own

There’s no feeling like knowing you really belong

And I just wanna make sure you know there’s a home, a piece of the globe we can say that we own

Motheo Moleko är ett namn värt att skriva ner. Men trots en riktigt bra låt, som även är hans första låt under helt egen flagg, så är det lika viktigt att ge bandet lika mycket cred som Moleko själv. Arrangemanget, bäst beskrivet som att The Roots möter en jazzig motsvarighet av musikerna bakom Paul Simons legendariska Graceland, är en lika vital del av det här projektet som mannen bakom rösten. Utan Lee Thompsons fingertoppskänsliga trumpetmelodier finns möjligheten att spåret fallit platt, som att en sorts essentiell symbios uppstått mellan de inblandade parterna.

Trevlig helg,

Martin Andersson

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s