Live: Keep Shelly In Athens @ Schubas, Chicago

amarbajric —  4 december, 2015 — Lämna en kommentar

12310550_10156279178290722_2320010294186093188_n

Med en julöl i varsin hand och fläktar snurrandes ovanför våra huvuden blickade vi mot scenen, vars golv hade tejpbitar som hållit fast otaliga mikrofonsladdar och effektpedaler. Det var inte svårt att se klart framför näsan, ingen rökmaskin sågs till, belysningen var enkel och morgondagens planer krävde att vi begränsade alkoholintaget.

Ur scengolvet reste sig ett enkelt träbord med ett Macbookäpple lysande, samt fler musikaliska mojänger och mackapärer.

Ur scengolvet reste sig också tre människor; en kille med keps dirigerade mackapärerna och mojängerna och skapade basgångar så djupa att trägolvet på Schubas i Chicago vibrerade. Vi trodde att våra själar skulle skaka sönder.

Till vänster om honom stod en kille i munkjacka med huvan uppdragen, och något som liknade mjukisbyxor. Han plingade och plonkade på sin gitarr, försiktigt likt en kirurg som förbannats med ansvaret över liv eller död. Ofta svängde han med sitt instrument upp och ner i luften, så att gitarrhalsen blev som en pendel som räknade ner tills ljusen skulle tändas i taket.

Till höger framför mikrofonen stod en kvinna, svept i klänning och sjal. Hon svepte oss i den drömska musiken, gjorde med sin röst hela rummet till en ekokammare. Det enda som kunde bryta hennes rösts mjuka vågor var de vassa knivarna som flög ur högtalarna; samplade röster dirigerade från killen bakom träbordet med det lysande äpplet längst bak på scenen.
Ibland, när sångerskan tog i så höll hon ut vänsterhanden likt en bowlare som letar efter balans i det kritiska ögonblicket då fingrarna släpper klotet.

Publiken stod som klistrad framför scenen och lyssnade. Vissa stod som klistrade med fötterna och dansade någon form av pingvindans. Andra klistrade sina iPhones på de tre på scenen under hela låtars längd, och kunde antagligen inte vänta på att ladda upp det på Youtube. Vem sa att vår generation inte vet hur man lever i ögonblicket?

En kille i hatt och ölglas med samma kupade form kom in i rummet och tog sig längst fram till scenen, som att han med sin stil ville skrika ut att han minsann visste hur man lever i ögonblicket, att han minsann var speciell och utvald att vara hipp. Musiken överröstade dock hans dyrköpta stil. Den omfamnade honom likt oss alla. Den skar igenom oss och värmde ihop oss igen. Den var ett avbrott innan de tände i taket och vi beställde en Uber hem.

Så spenderade vi en fin timme under en torsdagskväll i december, medan sångerskan sjöng om tårar, fraktaler och tyst regn, och varma applåder och rop kastades tillbaka mot scenen. När spelningen var klar och vi hade druckit upp vår andra öl (312 på fat för $3), innan de tände i taket, så tackade de tre visa musikerna för sig på samma sätt som de presenterade sig själva i början av magiska timmen:

”We’re Keep Shelly in Athens from Greece.”

Text: Amar Bajric
Foto: Hannah Hübner

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s