Archives For januari 2016

a2362714082_10

Butttechno (Pavel Milyakov) är en ung rysk producent och musiker från Orekhovo-Borisovo, som är ett distrikt i Moskvas yttre delar. Buttechnos nya låt ”Experimentor” suger in en i röster av ”flashlight” där de elektroniska tonerna av blixtrar går runt och runt, i röster av robotar och barn som sedan tvärt byter ljudbild till något som kan liknas vid dystopiskt kaos; som ett svart hål, som snabbt färdas och återuppstår i nya toner som är av en helt annan ljudbild som sedan avslutas i seriösa toner av piano och sorg.

Experimentor” Kan inte beskrivas som annat än dystopisk, där musiken präglas av postapokalyptiska hålrum, där inget lämnas för humor och spontanitet. Det som finns kvar är istället en allvarlig och betongliknande eftersmak från höghus och radioaktivitet, där gråskalan är allt. Buttechnos musik är självklar, den är kaxig och obehaglig som säkerhetspolisen KGB, i ett Ryssland där löften om demokrati är lika befängt som ett språk utan bokstäver.

Buttechno har samarbetat med den ryska modedesigner Goscha Rubchinsky för att ge ton till hans kommande kollektion; 1984, där inspirationen är Ryssland och killarna som bor där. Rubchinsky säger själv att kollektionen är baserad på b.la.: 80-talets Ryssland innan järnridån ”försvann” och Moskvas klubbscen – “It’s about boys – boys who come to the parties… the ten boys from Moscow, they’re real,”

Experimentor är Catwalk. Musiken ger oss en inblick i det vi inte vet, eller det som vi förstår under storebrors öga. Lögner, gymnastik, killar i rött, vitt och blått. Ett Ryssland under Sovjet eran där uniformen var allt. Kläderna och musiken ger oss en röst och en bild för förtryck, sammanhållning, kommunism och det som tyvärr fortfarande existerar – Ett statsskick med skeva normer i ett land som bara vill stå still. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna” 1984.

Isolde Berkquist 

 

 

a0169877040_10

Artist: Aru-2
Album: Yawning of Nipponjin
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

 

Japanska beatmakern Aru-2 är tillbaka med ett klassiskt beat tape, 11 låtar alla under 2 minuter, strictly beats. Det här skiljer sig dock från hans tidigare produktioner. Det är inte lika excentriskt, och mycket av det rebelliska sättet att få beatsen att låta som krossat glas, trasiga och kaosartade, är borta. De korta, överraskande asymmetriska avbrotten i rytmen är på många sätt ersatta av ett konstant och friktionslöst flyt, vilket faktiskt är ovanligt för dessa japanska beatmakers. Jag ser det som att det mognat. Aru-2 har skalat bort mycket överflödigt – särskilt den där trasigheten, som en gång var oerhört avantgardistisk men som blivit så kännetäcknande för många japanska beatmakers att det snarare blivit norm – och kommit fram till en sorts essens av vad han gör.

Beats som ”girls talkin is like speed” och ”jennifer hillson rollin’ booo” känns som att de fortfarande när det kommer till generell ljudbild står kvar i den japanska scenen, de karaktäristiska avbrutna och enstaka verserna av acapellor som saktas ner eller speedas upp är till exempel kvar. Men samtidigt rör de sig mot ett lättare och mer lättflytande sound. Mina tankar förs mer och mer till producenter som Knxwledge och Madlib och mindre och mindre till andra japanska beatmakers som Youtaro och Ill Sugi. Det skulle inte förvåna mig om Aru-2 snart är med och proddar för amerikanska giganter. Därför är det roligt att han går mer och mer från obsyriteten och mer och mer åt ett sorts kommersialiserat sound. Det är ett sätt att föra över en nischad genre eller sätt att göra musik på en bredare publik. Lite på samma sätt som både Flying Lotus och Knxwledge gjort när de båda var med på To Pimp A Butterfly; trots att bådas tidigare projekt varit excentriska och avantgardistiska, så var inte deras bidrag på To Pimp A Butterfly alls lika extrema. Lite samma sak verkar Aru-2 göra här, förutom den stora skivan då.

Trots jämförelserna med amerikanska producenter råder det ingen tvekan om att det här är ett japanskt beat tape. Det skulle inte gå att missta det för en Madlib– eller Knxwledgeproduktion. Det är något som verkligen bevisar att Japan har utvecklat en väldigt speciell och distinkt beat-scen.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

Little-Jinder

Artist: Little Jinder

Album: Allting Suger

Etikett: Pop

Betyg: 9/10

En vecka försent, men jag kan inte hålla mig, eftersom Little Jinders sammetslena röst, ärliga och raka texter slår rakt in i hjärtat och ger ett långfinger till allt man hatar. Det är så underbart för det känns så ärligt och unikt, som en sms-konversation utan filter. Little Jinder är ingen sötnos – hon är en trotsig tonåring med mörk aura som skildrar samtiden och skickar i väg budskapen till oss i musiken. Jinders album ”Allting Suger” på nio spår (..precis som det förra självbetitlade albumet) är fantastiskt för att det berör och man får en kompis som aldrig dömer.

För vem har inte varit där i avgrunden? Med alla tips om promenader, yoga och mindfulness som präglas av ”ryck upp dig mentaliteten”: gråt inte, skrik inte, finns inte. Det är så genomfalskt, för när man gjort slut med någon så vill man ju bara dö, man vill inte leva ett långt och ”hälsosamt” liv. Det är en sådan äcklig propaganda. Little Jinders musik är sanningen. För vem bryr sig egentligen om att äta kål?

I albumet ”Allting Suger” så omfamnar Jinder melankoli, destruktivitet och kaos där hon kastas emellan flykt och saknad, kaxighet och skörhet i elektroniska pulserande melodier, som ändå lyckas behålla det optimistiska, det änglalika och det vackra. Jinder ger oss kaoset vilket är den bästa metoden för att komma över ”någon”. Dubbelmoral när den är som bäst. För Sverige har blivit så tråkigt. Rökförbud, samvete och rena kläder, att vara tråkig är trend. Och Little Jinder är allt annat än tråkig.

Bästa spåren från skivan är ”Super 8” det är en kaxig ”superhit”. ”Puzzel beskriver Jinder själv som ”evangelistisk”. Så enkel men ack så fin.”Ligger med en ful” med Markus Krunegård. Är en duett men istället för att tala med varandra så gör de det i det tysta, i olika delar av staden. Jag kan inte rå för det, men den är så ”bam” ”bang” ”poff” och ändå lite sexig, får man skriva så? Kort och gott är varenda spår värt att lyssna på om och om igen.

 

 Isolde Berkquist

 

young-bong-af-jesper-palerm_med

Young bong tidigare ”känd” som den danska rapparen Emil Stabils högra hand, partner in crime och ”kollega” har nu släppt sin officiella Ep Den Anden vej och den är fantastisk.

Psykedeliskt, rappt och ångestladdat spottar Young Bong ut sin dystra självreflektion i poetiska slagord som ”Jorden drejer den ene vej, Young Bong går den anden vej” som översatt på svenska blir; Jorden snurrar åt ena hållet Young Bong tar den andra vägen. Det är så fint att han går emot strömmen, att han inte är som alla andra män som är rädda för att bli rånade, sådana män som gör så att man blir rädd för världen, äckliga mesar.

Med Ep:n Den anden vej så blir jag övertygad om att Young Bong inte är en tunnhårig peppad kille som är rädd för rån och den röda gubben vid övergångsstället, istället visar han oss det mörka och det drömmande i musiken med en medveten reflektion av sig själv, vilket ovanstående karaktär tenderar att sakna. Nåväl åter till musiken, slingorna är tajta och till en början hårda men mjuknar ändå till synth, slingan i Den anden vej är beroendeframkallande och vacker. För det andra är det något med Young Bongs röst och Danskans ”slapphet” d.v.s. att språket inte är sönder artikulerat som dämpar den ”obehagliga lärare känslan” där orden ska höras och kommas ihåg, vilket är ett fenomen som återkommer hos många svenska rappare.

På musikplattformen Noisey(VICE) så förklarar han sina egna tankar och känslor kring Ep:n. ”It captures the feeling of being alone, in some way. I have those nights when I think too much before going too sleep- so much that I can´t sleep at all. This past month I been thinking about death a lot. I can get so into that I can´t even breathe” Spot on, Young Bong! Känslan av evigt mörker, panik, ensamhet och sömnlösa nätter som aldrig tar slut, går på repeat, precis som jorden i sin omloppsbana, runt, runt tills katastrofen inträffar. Young Bong kapslar in det alldagliga, det som aldrig tycks ta slut in i musiken, vilket är en konst i sig.

Isolde Berkquist

 

 

a2860647016_10

Artist: LSD and the Search For God

Album: Heaven Is a Place

Skivetikett: Deep Space Recordings

Betyg: 8/10

Det San Francisco-baserade shoegaze-bandet LSD and the Search For God är äntligen tillbaka. Efter 9 långa år av tystnad, får shoegaze-entusiaster världen över äntligen en uppföljare till bandets självbetitlade debut, när bandet nu släpper lös sitt psykadeliska monster till EP, ”Heaven Is a Place”. Det är ingen tvekan om saken, LSD and the Search For God har gjort det igen. Precis som tidigare, handlar LSD and the Search For God lika mycket om att delta i en utgrävning (som är musikalisk, snarare än arkeologisk), som det handlar om att lyssna på alternativ rock-musik. Med bandet själva som huvudarkeolog och guide, blir man som lyssnare inbjuden att gräva bland lager efter lager av modulerade, och abstrakta gitarrtexturer, som även denna gång knyts samman till välkomponerade psych rock-låtar.

Det enklaste sättet att göra de surrealistiskt stiliserade ljudbilderna på ”Heaven Is a Place” lite mer konkreta, är att placera låtarna i två kategorier. Den första kategorin, som låter fluffig och drömsk, men kanske framförallt romantisk, gör sig tydlig redan vid första anblick. Efter ett minst sagt himmelskt intro bestående av någon slags ”gitarr-tsunami light”, så möts man nästan omedelbart av orden ”Heaven is a place”. Jag kanske begår något slags brott mot indie-delen av svenska folket nu, men det är svårt att inte koppla samman orden med Belinda Carlisles fantastiska hit-singel från 1987. Det kanske är en bieffekt av kopplingen till den kärleksfulla 80-talslåten, men de strålformande gitarrvågorna och det oväntat höga tempot förmedlar värme och närhet. Känslan av att hålla om någon man tycker om. Heaven Is a Place öppnar upp sig som en pandoras ask fylld med kärlek redan under våra första minuter tillsammans, och mitt leende är ett faktum.

Samma känslor återvänder under fjärde låten, ”Elizabeth”, och det snarlikt konstruerade avslutningsnumret ”Without You”. Den sistnämnda låten är i princip det enda bevis du behöver för att motbevisa shoegaze-skeptiker när de säger att musiken du älskar saknar dynamik. I introt, och refrängen likaså, utmanar LSD and the Search For God lyssnaren att anta genrens motsvarighet av ”Ice bucket challenge”, för att sedan erbjuda torra kläder och en handduk i de för ovanlighetens skull nedtonade verserna. Andy Liszts sång mullrar under ytan, och även om texterna på den här skivan kan vara otroligt svåra att urskilja så klingar orden ”without you” ut lika tydligt som det är att romantiken ännu en gång står i fokus. Texternas innehåll spelar helt ärligt inte så stor roll, när musiken talar så mycket som den gör här.

Fluffig gullig romantik i all ära och så, men det mest intressanta på den här EP:n är definitivt den mystiska ökenvandringen, ”Outer Space (Long Way Home)”. Det mystiska riffet i introt som fort byts ut mot viskande texturer, berättarstilen i texten och de starka melodierna gör att den här låten sticker ut absolut mest på hela EP:n. Det är på sätt och vis synd att bandet inte tog den här ingångsvinkeln på fler av låtarna. Sångmelodin spelas nästan hela tiden unisont av en ren el-gitarr. Sången som på de andra låtarna känns aningen underprioriterad blir därför ett av de starkaste elementen i låten. Det är otroligt kul att kunna säga det om en shoegaze-låt. Att kategori nummer två på ”Heaven Is a Place” enbart handlar om mystik, och att den är totalt kärleksbefriad skulle vara väldigt orättvist att påstå. Andra låten, ”(I Don’t Think That We Should) Take It Slow”, passar åtminstone på ett musikaliskt sätt in lika bra i kategori nummer två. Jag skulle nästan vilja påstå att den låter erotisk, och det är egentligen inte så konstigt. Ett band som t.ex My Bloody Valentine framstår nästan som sexfixerade vid en närmare anblick av deras diskografi. Med en tonårsromans i ena hand och abstrakta ljudväggar och mystiska melodier i andra, blir den erotiska klangen ett faktum.

För mig och många andra fans av shoegaze, så har den här EP:n varit otroligt efterlängtad. Mina förväntningar var minst sagt höga, och jag måste säga att LSD and the Search For God lyckas väldigt bra med att infria de förväntningarna. Den här skivan är precis som jag sa i början av den här texten, en skiva att gräva i. Vid nästan varje lyssning hittar jag nya fragment av ljudbilden att förundras över, och det är otroligt vad LSD and the Search For God lyckas göra, med väldigt små förändringar i ljudbilden. Visserligen saknar jag ibland det lite mer glansiga ljudet, som karaktäriserade LSD and the Search For Gods debutsläpp, och bitar av ”Heaven Is a Place lider av genreklyschor som inte återfanns i lika hög grad på den. Dessa är tyvärr otroligt vanliga inom shoegaze, och det är väldigt synd att så många band lider av det. Men det finns få band som undviker dem så väl som LSD and the Search For God.

Emil Moodysson

Anderson-Park-Malibu-Cover-Billboard-650x650

Artist: Anderson .Paak
Album: Malibu
Etikett: Steel Wool/OBE
Betyg: 8,6/10

 

När vi blickar tillbaka på 2015 ser man ett fantastiskt musikår, inte minst för Anderson .Paak. Med ett starkt och brett medverkande på Dr. Dres Compton vandrar vi nu tillsammans vidare in emot framtiden och tar oss en titt på Malibu, ett album som sprider gott om amerikansk västkustvärme i våra frusna skandinaviska vinterhjärtan.

Han har blivit kallad för Los Angeles egna musikaliska savant, och mångfacetterad är bara förnamnet. När man tar det ryktet i beaktning tillsammans med listan samarbeten och den vitt skilda sortens producenter på plattan inser man snart att lyssningen kommer bli mycket att ta in, kanske till och med en relativt svårsmält lyssning. Ett sådant intryck betyder ofta att man är på väg att uppleva något bra, något specielt.

Redan vid första mötet med det självproducerade introspåret ”The Bird” träffas vi av en funkig bas som känns inte helt långt ifrån D’Angelos senaste verk, Black Messiah. Men de vitt skilda ljudbilderna vi möts utav är inte bara ett resultat av Anderson .Paaks mångfacetterade musikaliska förmåga och kunskap, utan även de många olika parterna inblandade i skapandet utav verket i sig.

The Waters bjuder på intressant rapflow från Anderson .Paak, ett neo-soul medverkande från BJ The Chicago Kid som är precis lika fantastiskt som man kan vänta sig, och allt det här till tonerna av ett dubbigt beat signerat ingen mindre än Madlib.

Without You ger oss ett lite mer souligt hiphopbeat från legendariska 9th wonder. Rapsody gästar med en makalös vers som får spåret att sticka ut ur mängden, precis som alla andra.

 

And I should take this heart and pawn it at the auction
I don’t need it, I’mma slay this bitch and take ya shoppin’
Cause what good is any heart if it can break in pieces?
I would rather have no feelings, than cryin’ and sobbin’

På den här vägen är det, ingen låt är den andra likt, vilket är minst sagt en imponerande prestation med tanke på att albumet är sexton spår långt. Resultatet är ett verk som är unikt i sin egen rätt.
Albumet avslutas med spåret The Dreamer som gästas av ingen mindre än Talib Kweli. Ett starkt spår som summerar upp de olika ljudlandskap vi fått ta del utav, som fragment eller små mikrouniversum av Anderson .Paaks egna drömmar. På en platta med relativt lite samarbeten, där Anderson .Paak skiner starkt stänger Talib Kweli med albumets sista vers;

This is the music that you gotta feel
Gave you the truth before I got a deal
No rabbit in a hat. It ain’t no magic, ain’t no Copperfield
More like a panther – Huey Newton, Bobby Seale

Malibu är ett album som det skulle gå att skriva hur mycket som helst om, för det finns väldigt mycket att säga om de olika samarbetena
Anderson .Paak lyckas leverera en samtidstolkning där funk, soul, r&b, hiphop och disco smälter samman. Ett genrediffust gränsland där .Paak själv sätter reglerna.
Det må vara kallt här i Sverige just nu, men jag tackar, tar emot och drömmer mig bort till 80-talets discofunkiga Miami Vice.

 

Martin Andersson