Archives For februari 2016

I en galax långt långt borta har den välbehårade (och minst lika välmeriterade) Rick Rubin gjort ett kompilationsalbum vid namn Star Wars Headspace.
Det är inte ett soundtrack, men med medverkningar från bland annat JJ Abrams är det inget mindre än det officiella inofficiella albumet till The Force Awakens.

Med en imponerande lista över medverkande (bland annat Röyksopp, Bonobo och Flying Lotus) förs vi dansant och rytmiskt ut i universums neonbelysta vrån.
Ett spår som fångade min uppmärksamhet lite extra är Star Tripper med vår franska houseproducent Breakbot.

Om de dansar disco på Coruscant låter det nog precis såhär.

 

 

Martin Andersson

Annonser

Ozzy Vilken Vacker Dag

Alla delar Ozzy, från Malmö via Stockholm till Göteborg, 99 personer som förstår finess i en grov skånskas tacksamhet över att finnas trots 99 problems allt är bra en riktigt slaskig höstsommardag över Pildammsparken. Jag har en outsiders perspektiv på Malmö och fastän jag varit där väldigt mycket senaste tre åren har jag aldrig varit i insidan av stadens hjärta, det enda jag vet är att det är staden med störst hjärta i Sverige. Och denna kärlek märks i Ozzys något depressiva slaskvideo, även genom snöblandat regn blir staden en vacker, drömsk plats i hans video, långt ifrån Henrik Möllers fullkomliga elände.

Kika på videon, läs grymma lyrics, tacka Gud för att du vaknar upp och lägg åsidan dina 99 problem ett tag, tacka Gud för att du vaknar upp och kan lyssna på fetaste hiphopen.

Ozzy
Refräng: x2
Jag steg upp i morse cheese vilken vacker dag
Tre apor varje dag , samma tecken varje dag
Jag tackar Gud varje dag jag vaknar upp
Dagen rullar på jag måste flytta min produkt
På med mina kläder ”ring ring” jag e där
Jag vakna upp i morse siktet på cash.

Vers:

Får ett samtal av min bror , kom till Ica de live
Telefoner aktiveras alla kunder jag e live
Polisen kör in häromkring alla hatar polisen
Cliche men fuckt fuck polisen
Många borta nuförtiden hoppas dom hör mig
I varje anstalt så mina bröder hör mig Jag vakna upp i morse siktet på cash
På med mina kläder ring ring jag e där

Oh vilken sommar dag,
99 problem , förutom de jag mår bra
Dolla Dollarbill big up till isen
Hoes på min dick e du sick kompis
Jag sa ”hoes på min dick e du sick kompis”

Refräng: x2
Jag steg upp i morse cheese vilken vacker dag
Tre apor varje dag , samma tecken varje dag
Jag tackar Gud varje dag jag vaknar upp
Dagen rullar på jag måste flytta min produkt
På med mina kläder ”ring ring” jag e där
Jag vakna upp i morse siktet på cash.

Vers 2 :
Har ett samtal med akhoj , om jag lever kvar imorn
Tänker leva life om dom kommer spreja allt
Polisen kör in häromkring alla hatar polisen
Ingen snackar med polisen
Djungeldrama eskalerar sommardagar
Många dum du du dum typisk sommardagar
G-runda genom Malmö, staden saknar palmer
60 för en kasse kom se staden den är vacker
Oh vilken sommar dag,
99 problem , förutom de jag mår bra

Dolla Dollarbill big up till isen
Hoes på min dick e du sick kompis
Jag sa ”hoes på min dick e du sick kompis” x2

Refräng: x
Jag steg upp i morse cheese vilken vacker dag
Tre apor varje dag , samma tecken varje dag
Jag tackar Gud varje dag jag vaknar upp
Dagen rullar på jag måste flytta min produkt
På med mina kläder ”ring ring” jag e där
Jag vakna upp i morse siktet på cash.

Bojan Buntic

 

11921781_978452315508316_6597514681453296733_n

Jesper Lidang har startat ett nytt projekt där han går under namnet HÔN och i den ”relativt” nya singeln Honeydream, går äntligen min utopi om en värld utan barn och lodishandskar (avklippta vantar där fingerspetsarna syns) i uppfyllelse.

Långsamt och gungande rör sig HÔN i ett koboltblå sken där blicken dras till det heliga; Vatten blir vin, gudinnor på piedestal och icke existerande tabuvantar.

HÔN´s sammetslena röst är placerad i ett sound hämtat från syntpopens 80-tal och precis som den ”kultförklarade” västtyska popgruppen; Alphaville, har HÔN´s Honeydream samma trollbindande egenskaper som att blanda känslor och teater i en våg av synth eufori, där nostalgi och reflektion över livet och dess förluster ständigt är närvarande som förblindat och hypnotiserat skriker; ”SÄTT MIG PÅ REPEAT!”

Isolde Berkquist 

 

 

mrtn

 

Det sägs att vi svenskar är världens ensammaste folk, men inte om MRTN får bestämma!
Martin ”MRTN” Ringstrand är sedan många år tillbaka ett välbekant namn på den svenska klubbhimlen. För femte året i rad släppte han på alla hjärtans dag en mix i sin återkommande serie The Swedish Way Of Love (A Tribute To Luvstep).
Oavsett om du var på dejt, gift eller singel var MRTN allas våran valentine och med den vetskapen i bakhuvudet behöver vi aldrig oroa oss över alla hjärtans dag någonsin igen.

Höj volymen, in och lyssna & spread some love!

 

the-hanged-man-press-by-Hanna-Kallebo-Neikter

Artist: The Hanged Man
Album: Lord Have Mercy
Etikett: Kning Disk
Betyg: 7.2 / 10

När jag var 20 gick jag omkring med Velvet Underground i lurarna i mörka natt, krafsandes blöta, döda löv under fötterna, vinden svajande i takt med ”Venus In Furs”, något av det svartaste jag hört. Jag har svårt för att kalla det rock. När jag lyssnar på Lord Of Mercy, The Hanged Mans nya EP återkommer minnena av dessa nätter, kalla ensamma men ganska ljuvliga stunder i limbo mellan olika liv.

”Musiken är mer dunkel och dramatisk och låtarna handlar om transformation och frigörelse summerat i mörker och död. Döden behöver inte alltid vara död som i död, utan mer handla om förändring eller att det är ett kretslopp. Liksom som allt är detta hemska dubbelt, något som är ett smärtsamt slut kan också vara en början på något nytt.”

Skriver Rebecka Rolfart — Those Dancing Days, Vulkano — som är The Hanged Man. Och då förstår man att det är allvar. Det är smärtsam musik, klaustrofobisk ångest och skräck shoegazat på kassett, och Gud hjälp mig vad yttringen egentligen handlar om, de intrikata texterna kräver omlyssning. Jag får själv ångest när jag lyssnar och tappar luften drunknandes i ett hav av svärtad tremologitarr på ”Sea The Ocean”. 

EP:ns svängigaste spår ”Invincible Trees” är nästan spelbar på klubb, det är ett spår som nalkas dödsdans men kanske också återfödelse. Ljudbilden är aska och eld, dödspustar och rå vind mellan dystra träd, och efter en kaskad av perkussion sammanfattas allt  i ett crescendo av ljud ur alla frekvenser.

Och det är just det. Rebeckas besatta förmåga att experimentera med ljud, fragmentera och defragmantera rockmusiken ur alla genreperspektiv och årstider, som gör henne till savantiskt imponerande komponist. Det märks givetvis redan på öppningsspåret ”Darkness Hides Inside”, som frestar med en vacker orgel som ur en vampyrisk doommetal-katedral. Skräckmusik lika delar Mazzy Star, Björk och Black Sabbath.

Avslutningsspåret ”The Descension Of Inanna” är någon slags träsk av vackra ljud, en något ljusare värld, och Rebeckas röst nära intill. Det är nära nog hoppfullt, man har nära nog energi att vada genom gyttjan. ”Light” blir ordet som hörs extra tydligt, men snabbt inser man ambivalensen i att hon lika gärna hade kunnat sjunga ”night”. När man kommer till ambient-delen med den sprakande synthmattan är det som att se en måne i klar himmel fördunklad av solens ljus. Rebecka sjunger ”I am falling” men det är svårt att tyda om hon faller eller flyger, och det blir en stillbild av hela EPn slungad i luften – man vet inte vilket håll uppåt eller neråt.

Kassetten, som släpps via bästa Kning Disk 19:e februari, är fascinerande, imponerande och inspirerande för alla som väver samman ljud.
Konceptuellt spännande, äventyrligt och experimenterande. The Hanged Man sätter ribban högt för aspirerande akter med ambitioner att stå på Truckstops scener och få medhåll in i rockryggmärgen.

Bojan Buntic

BUCHLA BOYS - BUCHLA BABY

Göteborgska technoduon Buchla Boys (Birds ov Paradise och Zabutom), kända för sina grymma liveshower och DJ-set, droppade denna djupa pärla till modulärtechno idag på soundcloud.

Bojan Buntic

00 Cover

Artist: Trainspotters
Album: Skate Or Die
Etikett: Random Bastards
Betyg: 8/10

Ur kärleken för musik, konst och frihet såddes i kyliga Norrland för över tio år sedan ett frö. Trainspotters såg dagens ljus och med det kollektivet Random Bastards. Fröet har med åren växt sig större, och med sina djupa rötter fortsatt sprida sin vision runt om i Sverige och även bortom våra egna gränser.
För sex år sedan släpptes grammisnominerade debutalbumet Dirty North som visade landet varför de norrländska skogarna var en av de viktigaste platserna för svensk hiphop. Bastards! kom tre år senare och visade att kvalitén inte var en tillfällighet eller någon form av nybörjartur utan här för att stanna.

Efter Bastards! blev det rätt tyst från Trainspotters. Det ryktades om en ny skiva, som senare kantats av förseningar, mixning som drog ut på tiden och framtiden såg för fansen stundvis oviss ut. Erk släppte sitt mixtape Spelbart medans Käp verkade vara spårlöst försvunnen i något jag misstänker var en väldigt tät töcken.
Just när snuten börjat dra en suck av lättnad över att Umeås två mest lingvistiska ligister verkat tystna dyker en ny platta upp, och det är det största långfingret än. Album nummer tre på dubbelt så många år. Skate Or Die är här och nu flödar det norrländska guldet ännu en gång.

Även om Trainspotters aldrig har varit musikaliskt revolutionerande så har de alltid haft ett distinkt sound att kalla sitt eget. Random Bastards familjerecept på vad som är bra hiphop har slipats och förfinats genom åren. Efter intro möts vi av FTP, albumets första låt, och drar som ett gammalt ex med oss på välbekanta äventyr med en intressant historieberättande lyrik om möten och flykt från lagens långa arm. Men det är inget negativt. De kan sin egen grej och soundet har aldrig varit mer välraffinerat. Med uppbackning av självklara namn så som Alexander Juneblad (Academics) och Chefen möts vi av ljudlandskap med bredd som inte bara speglar en lekfullhet utan även en tydlig vision utav hur svensk hiphop borde låta.

They’d rather have us average and basic, it’s so sad
Manipulating, stupid, it’s embarrasing
Keep your crums, just fuck it
Youth against establishment

I en era där hiphop präglas av existentialism fungerar Skate Or Die stundvis som en motpol. Det är inte överdrivet djupt, men inte heller platt.
Med siktet på allt det goda som livet har att erbjuda (i alla dess olika former) märks det tydligt att fokusen ligger på vad de själva tycker är roligt och deras kärlek till musiken. Ett album med relativt få gästplatser fylls med fantastiska kontraster på spår som Witchcraft där Cleo lägger en helt makalös kärleksvers som känns ända in i ryggmärgen. Och Witchcraft är precis vad det är, för Skate Or Die är ett verk som lämnar mig inget mindre än trollbunden.

Att Skate Or Die har en relativt kort speltid på strax under fyrtio minuter är inte heller något negativt, det känns sådär perfekt lagom, för albumet håller en så pass hög kvalité att omlyssningsvärdet är enormt och med största sannolikhet något som kommer spelas i många hushåll runt om i vårat avlånga land en bra tid framöver. En lättsam hyllning till livet, Umeå och deras familjeliknande kollektiv skildras på ett sätt som blandar både humor och allvar, men alltid med glimten i ögat.

När vi kommer lite närmre slutet på albumet möts vi utav Underdogs, en låt som sticker ut lite extra. Det starka band som fötts ur livets svårigheter och utanförskap den fört med sig är en lika hjärtskärande vacker som den är en inspirerande hymn. Med en hänförande produktion och en målande refräng av Vernon dras jag in i en annan dimension med nattliga eskapader i månskenet tillsammans med tre musketörer som kämpar för det äkta i livet som så ofta försvunnit i vårat moderna samhälle. Det här är Trainspotters när de är som bäst, och Underdogs är tveklöst albumets starkaste spår.

Även om Trainspotters aldrig varit genrerevolutionerande så har de tillsammans med Random Bastards tagit täten och står fast, sida vid sida bredvid varandra för något annat, nämligen en normbrytande social revolution. Med Kaplans gräsmaniska lyrik är han Sveriges egna Dr. Greenthumb och med raden ”It’s not a movie it’s a movement” som välsignar det sista spåret på vad som blivit deras bästa album än så länge, Skate Or Die, är deras långfinger mot samhället ett faktum – För är det något som vi alla vet är det att graffiti can’t be stopped.

 

We’re the sons of the underdogs
Roaming alleys, moonlit alleys
Outside your concrete walls

 

 

 

Martin Andersson

 

 

untitled
Omslag av Dan Persson: https://www.instagram.com/smutskult/

Som musikproducent och remixare är jag avundsjuk på Zap Holmes, en av de mest sprudlande kreativa inspiratörerna härifrån gbgay. Idag 12:e februari släpper han det elektroniska äventyret Zap Holmes Adventures via Extragalactic Sounds, en fullspäckad EP med melodier, ljud och glittrande FX som svämmar över mixen, en nära nog jungle-artad kaskad av vild perkussion över det. Det är en extatisk och disorienterande ljudbild, som att vara inuti en pingpong/godis/kodismaskin i Tokyo, som virvlar och bumpar och knuffar en tillbaka mot repeatknappen.

Vi har äran att premiärvisa videon till låten ”Nymph”, en ganska läskig historia med en mörk, glitchande gestalt genom ett kikhål, i obenämnd mark- och skog.

Här kan ni också lyssna på albumet i dess helhet: https://extragalacticsounds.bandcamp.com/album/zaps-adventures

Bojan Buntic

 

PIKKORUN3 (1)

Efter 10 års ”hemligt” musikskapande så släpper PIKKO (Oskar Humlebo a.k.a. Moto Boy och hans fru Petra Fors) debutsingeln ”Run” från deras kommande Ep ”Secret”

I ”Run” så möts mörka elektroniska toner i en enhetlig slinga av Zelda– karaktär där Petra Fors ljusa modifierade stämma ger pianots ljusare toner en röst. Mystiskt men väldigt bra, vilket är något som återkommer i både sinnebild och image, där allt ska mörkas och hemlighållas t.ex. i en intervju med Aftonbladet så återkommer denna stilistik av snusk och hemligheter; ”Vad betyder låten Run för er? ”- ”Den handlar om en hemlig person som spelar stor roll för oss! ”

PIKKO tycker att deras musik rör sig; ”i en vacker värld fylld av krossade hjärtan..” ”champange..” och ”blodiga bandage..” Right, absolut ”någon klubb” med latex, eld, skimmer av neon, Treo, onda aningar och skuggan av en vacker amerikan, är fantasier som skapar sinnebilden för hur vi tolkar ljudbilden i ”Run”.

Isolde Berkquist

Bolywool

Idag har vi på GHM fått äran att premiära ”Stromness (Under Cold Skies)” av den lika delar Göteborg och Borgholms-baserade duon Bolywool. Calle Thoor och Oskar Erlandsson, som delat arbetsuppgifter i konstruktion av ljudvägg, atmosfär och storslagen stämning sedan 1998, är precis lika samspelta som förväntat när de sin presenterar post-rockiga shoegaze.

Stromness (Under Cold Skies) är en låt som långsamt men effektivt öppnar upp sig för lyssnaren, utan att för den sakens skull spela post-rockens crescendoklyschor rakt i händerna. Efter de första inledande sekunderna av porlande vatten så bygger Bolywool långsamt, upp till både en vers och en refräng. En efter en, adderas melodiska idéer till ljudbilden. Överdrivet dramatiskt blir det inte heller. Efter att ha transformerat sin skimrande vägg av ljud till en slags refräng som sjungs av Julia Bjernelind från Westkust, stannar Bolywool plötsligt upp och låter den långa svansen av ljud ringa ut och oscillera ut i oändligheten. Efter en stund av drömsk återhållsamhet återgår Bolywool sedan till versen, under vilken det är nästintill omöjligt att inte dra paraleller till Mark Gardener, sångare i Ride. Det återstår att se om Bolywool lyckas överträffa den här pärlan till shoegaze-låt när de den andra Mars släpper sitt nya album ”Hymnals and Bombs” på Novoton.

Emil Moodysson