Bästa Nya Album: Trainspotters – Skate Or Die

marreanderson —  13 februari, 2016 — Lämna en kommentar

00 Cover

Artist: Trainspotters
Album: Skate Or Die
Etikett: Random Bastards
Betyg: 8/10

Ur kärleken för musik, konst och frihet såddes i kyliga Norrland för över tio år sedan ett frö. Trainspotters såg dagens ljus och med det kollektivet Random Bastards. Fröet har med åren växt sig större, och med sina djupa rötter fortsatt sprida sin vision runt om i Sverige och även bortom våra egna gränser.
För sex år sedan släpptes grammisnominerade debutalbumet Dirty North som visade landet varför de norrländska skogarna var en av de viktigaste platserna för svensk hiphop. Bastards! kom tre år senare och visade att kvalitén inte var en tillfällighet eller någon form av nybörjartur utan här för att stanna.

Efter Bastards! blev det rätt tyst från Trainspotters. Det ryktades om en ny skiva, som senare kantats av förseningar, mixning som drog ut på tiden och framtiden såg för fansen stundvis oviss ut. Erk släppte sitt mixtape Spelbart medans Käp verkade vara spårlöst försvunnen i något jag misstänker var en väldigt tät töcken.
Just när snuten börjat dra en suck av lättnad över att Umeås två mest lingvistiska ligister verkat tystna dyker en ny platta upp, och det är det största långfingret än. Album nummer tre på dubbelt så många år. Skate Or Die är här och nu flödar det norrländska guldet ännu en gång.

Även om Trainspotters aldrig har varit musikaliskt revolutionerande så har de alltid haft ett distinkt sound att kalla sitt eget. Random Bastards familjerecept på vad som är bra hiphop har slipats och förfinats genom åren. Efter intro möts vi av FTP, albumets första låt, och drar som ett gammalt ex med oss på välbekanta äventyr med en intressant historieberättande lyrik om möten och flykt från lagens långa arm. Men det är inget negativt. De kan sin egen grej och soundet har aldrig varit mer välraffinerat. Med uppbackning av självklara namn så som Alexander Juneblad (Academics) och Chefen möts vi av ljudlandskap med bredd som inte bara speglar en lekfullhet utan även en tydlig vision utav hur svensk hiphop borde låta.

They’d rather have us average and basic, it’s so sad
Manipulating, stupid, it’s embarrasing
Keep your crums, just fuck it
Youth against establishment

I en era där hiphop präglas av existentialism fungerar Skate Or Die stundvis som en motpol. Det är inte överdrivet djupt, men inte heller platt.
Med siktet på allt det goda som livet har att erbjuda (i alla dess olika former) märks det tydligt att fokusen ligger på vad de själva tycker är roligt och deras kärlek till musiken. Ett album med relativt få gästplatser fylls med fantastiska kontraster på spår som Witchcraft där Cleo lägger en helt makalös kärleksvers som känns ända in i ryggmärgen. Och Witchcraft är precis vad det är, för Skate Or Die är ett verk som lämnar mig inget mindre än trollbunden.

Att Skate Or Die har en relativt kort speltid på strax under fyrtio minuter är inte heller något negativt, det känns sådär perfekt lagom, för albumet håller en så pass hög kvalité att omlyssningsvärdet är enormt och med största sannolikhet något som kommer spelas i många hushåll runt om i vårat avlånga land en bra tid framöver. En lättsam hyllning till livet, Umeå och deras familjeliknande kollektiv skildras på ett sätt som blandar både humor och allvar, men alltid med glimten i ögat.

När vi kommer lite närmre slutet på albumet möts vi utav Underdogs, en låt som sticker ut lite extra. Det starka band som fötts ur livets svårigheter och utanförskap den fört med sig är en lika hjärtskärande vacker som den är en inspirerande hymn. Med en hänförande produktion och en målande refräng av Vernon dras jag in i en annan dimension med nattliga eskapader i månskenet tillsammans med tre musketörer som kämpar för det äkta i livet som så ofta försvunnit i vårat moderna samhälle. Det här är Trainspotters när de är som bäst, och Underdogs är tveklöst albumets starkaste spår.

Även om Trainspotters aldrig varit genrerevolutionerande så har de tillsammans med Random Bastards tagit täten och står fast, sida vid sida bredvid varandra för något annat, nämligen en normbrytande social revolution. Med Kaplans gräsmaniska lyrik är han Sveriges egna Dr. Greenthumb och med raden ”It’s not a movie it’s a movement” som välsignar det sista spåret på vad som blivit deras bästa album än så länge, Skate Or Die, är deras långfinger mot samhället ett faktum – För är det något som vi alla vet är det att graffiti can’t be stopped.

 

We’re the sons of the underdogs
Roaming alleys, moonlit alleys
Outside your concrete walls

 

 

 

Martin Andersson

 

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s