Archives For

12310550_10156279178290722_2320010294186093188_n

Med en julöl i varsin hand och fläktar snurrandes ovanför våra huvuden blickade vi mot scenen, vars golv hade tejpbitar som hållit fast otaliga mikrofonsladdar och effektpedaler. Det var inte svårt att se klart framför näsan, ingen rökmaskin sågs till, belysningen var enkel och morgondagens planer krävde att vi begränsade alkoholintaget.

Ur scengolvet reste sig ett enkelt träbord med ett Macbookäpple lysande, samt fler musikaliska mojänger och mackapärer.

Ur scengolvet reste sig också tre människor; en kille med keps dirigerade mackapärerna och mojängerna och skapade basgångar så djupa att trägolvet på Schubas i Chicago vibrerade. Vi trodde att våra själar skulle skaka sönder.

Till vänster om honom stod en kille i munkjacka med huvan uppdragen, och något som liknade mjukisbyxor. Han plingade och plonkade på sin gitarr, försiktigt likt en kirurg som förbannats med ansvaret över liv eller död. Ofta svängde han med sitt instrument upp och ner i luften, så att gitarrhalsen blev som en pendel som räknade ner tills ljusen skulle tändas i taket.

Till höger framför mikrofonen stod en kvinna, svept i klänning och sjal. Hon svepte oss i den drömska musiken, gjorde med sin röst hela rummet till en ekokammare. Det enda som kunde bryta hennes rösts mjuka vågor var de vassa knivarna som flög ur högtalarna; samplade röster dirigerade från killen bakom träbordet med det lysande äpplet längst bak på scenen.
Ibland, när sångerskan tog i så höll hon ut vänsterhanden likt en bowlare som letar efter balans i det kritiska ögonblicket då fingrarna släpper klotet.

Publiken stod som klistrad framför scenen och lyssnade. Vissa stod som klistrade med fötterna och dansade någon form av pingvindans. Andra klistrade sina iPhones på de tre på scenen under hela låtars längd, och kunde antagligen inte vänta på att ladda upp det på Youtube. Vem sa att vår generation inte vet hur man lever i ögonblicket?

En kille i hatt och ölglas med samma kupade form kom in i rummet och tog sig längst fram till scenen, som att han med sin stil ville skrika ut att han minsann visste hur man lever i ögonblicket, att han minsann var speciell och utvald att vara hipp. Musiken överröstade dock hans dyrköpta stil. Den omfamnade honom likt oss alla. Den skar igenom oss och värmde ihop oss igen. Den var ett avbrott innan de tände i taket och vi beställde en Uber hem.

Så spenderade vi en fin timme under en torsdagskväll i december, medan sångerskan sjöng om tårar, fraktaler och tyst regn, och varma applåder och rop kastades tillbaka mot scenen. När spelningen var klar och vi hade druckit upp vår andra öl (312 på fat för $3), innan de tände i taket, så tackade de tre visa musikerna för sig på samma sätt som de presenterade sig själva i början av magiska timmen:

”We’re Keep Shelly in Athens from Greece.”

Text: Amar Bajric
Foto: Hannah Hübner

Annonser

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album: Caballo Negro
Etikett: PNKSLM
Betyg: 8.0

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som flyttfåglar jorden runt och bygger bo där de kan. Sudakistans medlemmar presenterar Sverige för latinamerikanska toner och explosioner och får mig att längta till romdrinkar, långa nätter och svettiga dansgolv.

Att presentera musiken som Sudakistan bankar mot trumhinnorna är inte lätt. Tråkiga fack och definitioner som psykadelisk garagerock med latinamerikanska influenser eller något annat intetsägande gör sig inte rättvisa. Sudakistan placeras inte i något fack, de är ett signalhorn som varnar att fredagsmyset har gått in i fas 2.0. Party, alltså.

En läkare skulle kalla processen som Caballo Negro sätter igång för en infektion som sprider sig från hjärnan, via hjärtat, till höfterna. Ravekommissionen skulle vända sig i graven och återuppstå. Dealern skulle äntligen kunna skicka iväg barnen till college. Hårda gitarriff i upptempo, rastlöshet och eld i baken är vad som utlovas under Mundo Mamon”. ”Dale Gas” är kärleken från publiken som skriker ut i extas. ”White Meadow” är stafettpinnen som The Hives lämnade efter sig.

Jag har inga problem att påstå det sista efter att ha sett både The Hives och Sudakistan live. Då var visserligen Sudakistan på en liten spelning i Jönköping men visade att de var allt att räkna med, och jag har väntat på den här skivan sedan dess. När nu alla kidsen i de röda stugorna och höga radhuslängorna i detta avlånga land förfestat med Caballo Negro och rom utan cola kan vi mötas på gatorna och dansa in nätterna medan vi väntar på att flyttfåglarna kommer hem igen.

Vi kan yla mot månen till ”You And Your Way” och låta de vinande gitarrerna visa vägen, innan ”Concrete Djungle” visar oss hur det känns att bli sparkad av en svart häst under ett MDMA-rus.

Caballo Negro spretar lika mycket som dess trespråkiga spårtitlar, den bryter mot så mycket att dess hädelser att det gör den helig, den är lika delar spänning som förlösning. Sudakistan har svetsat på självförtroendet, hamrat dit attityden, tänkt till och sedan skitit i att tänka mer och utforskat lusten, hettan, rytmen. Den här musiken bör inte tas på alltför stort allvar, bara med vibrerande trumhinnor, floder av svett och sprängande huvudvärk dagen efter.

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som toner genom cyberspace. Sudakistan flög från Stockholm, via Latinamerika och in i höfterna. Fredagsmyset blir sig aldrig likt igen. Det är exakt vad den tigande tigern behöver.

Amar Bajric

Cover_The Big Sleep
Artist:
Deportees
Album: The Big Sleep
Skivetikett: Stranded/Universal
Betyg: 9,5/10

I min lärobok läser jag att ett inslag som framhålls i den nordiska litteraturen är en ”besynnerlig tendens till svårmod eller ångest”. Att det inte går att komma ifrån att nordbornas kamp mot en barsk och nyckfull natur historiskt sett har spelat en viktig roll i deras liv. Och att man kan förmoda att den här kampen skulle ha satt djupa spår i nordbornas mentalitet och konstnärliga skapande.
Det nordiska svårmodet är ett tidlöst fenomen, och när det appliceras på tidstypisk popmusik så har det potential att nå ut till de som behöver få höra att de inte är ensamma om att känna det.

Umeåbandet Deportees förra skiva Islands & Shores, den som gjorde att jag upptäckte dem, var en sådan som nådde ut och nådde in, som hade trösten i tystnaden mellan orden och i refrängerna som lyste upp mitt bosnisk-nordiska mörker.

The Big Sleep är en helt naturlig fortsättning på den stora känslan som dess föregångare förmedlade. Deportees har alltid lekt och svävat med rotlösheten som arv och flykten som vapen. Nu när tiden flytt, när fyra år har gått mellan då och nu, så inser jag att tiden inte är något sett i relation till den tidlöshet, det nordiska svårmodet om ni så vill, som återspeglas i Deportees musik.

The Big Sleep behöver inte ses i relation till något annat för att berömmas och framförallt njutas av. Det är en fördel om lyssnaren har ouppklarade affärer med sig själv eller världen, kärleken eller svårmodet. Det finns poplyrik av sorten som löser upp knuten i magen, det finns gitarrer och syntar som kan vina, grina och darra på en och samma gång. Det finns något mänskligt och bräckligt i Deportees musik. Det finns något subtilt i ansatserna som blir explosionsartat i slutsatserna. Något smakfullt i snickrandet av melodier och något skrämmande ärligt i de svarta skuggorna som målas upp. Det finns något som är till lika stor del uppgivet som hoppingivande här.

Framförallt är The Big Sleep befriad från stora och pampiga utsvävningar, här är det bara personliga tankar som framställs med en otrolig klarhet, om än stundtals svårtolkade. Som sagt, personliga. Det är mellan mig och dem. Den här gnagande känslan, den är mellan oss.

Stundtals är det upplyftande och stundtals kräver musiken mer, får mig att släppa allt och ta plats framför högtalarna på golvet, släppa världen och byta bort allt mot en låtlängds magi. Även om skivan kan mätas i poptermer, i tyngden guld per låt, är det inte förrän helheten omger en som den når sin fulla potential.

I ”Dark Horse” är skillnaden mellan Islands & Shores och The Big Sleep som mest uppenbar: det som var sockerdricka är nu sirap. Det är ännu mindre utrymme ovanför huvudet, ännu mindre utrymme att finnas till. Samtidigt blir det stundtals lite väl raffinerat, ljudkonstruktionerna är lite väl syntetiska och udden, som det okontrollerbara ger, är borta.
Jag vet att sådant här har en tendens att komma fram under livespelningar, med lyssnande hjärtan och dansande kroppar som är riktade mot scenen.

Inte ens 80-talsvibbarna som frestar likt alla färgglada skor på stan, konsekvensen av att bli influerad av samtiden år 2015, kan skrämma bort allvaret i att Deportees som band tar sig över den välbevakade gränsen och landar mjukt med sina geniala ordlekar.
Det finns en desperation som stundtals kommer fram under skivans speltid, en kvävande känsla som med syntslingorna som viner drömmande framåt och längtande bakåt, ger kusliga vibbar – någonstans mellan Joy Division och det färgglada 80-talets popmusik, någonstans mellan tiden efter industrisemestern och tiden fram till nästa.
Lyssna bara på trummorna och syntarna i ”Love Me Like I’m Gone” och addera det enkla men uppradade, det ärliga som vissa inte ens vågar dela med sig själva.

There’s a couple of things that I’m scared of / One is dying alone in my sleep
There’s a couple of things that I’m scared of / One is being alone with myself

Visst är det stundtals lätt att visdomen tappas bort i tempoväxlingar, till och med i de snyggt utmejslade melodierna som går i pophastighet. Det är ibland så renodlat att det förlorar den där osäkerheten som Islands & Shores hade. Överkompenserat för att vara på den säkra sidan. I The Big Sleep söker ordpoesin mer än den hittar, men den tappar aldrig tappar bort sig själv. Framförallt finns berättarlusten fortfarande kvar.

Det är fördragna gardiner och solljuset som skär igenom, förberedelser på vintern under täcket och det nordiska mörkret som väntar på industrisemestern. Det är hulkande och accepterande av nederlag, men aldrig några romantiserande eller glorifierande drag. Musik som dras igång för att dra bort den grå kulissen, leken som dödar tristessen och döms till livstid. Framförallt är det vinet en vardagskväll och en dröm om fredagsmys för två, någon att anförtro sig åt.

”A Shelter And A Storm”
är det organiserade kaoset som hålls ihop av vardagstristessen, den trötta blicken som följer röda baklyktor bort från kvarteret och drömmer om evigheten utan ensamheten varje natt.

Skivans sista spår ”Terror är en mörk och kvävande historia som dröjer sig kvar länge efter att skivan slutat snurra. Den sätter allt på sin spets, flykten, tiden mellan drömmens slut och uppvaknandet, när insikten kommer om att det är omöjligt att försvinna och samtidigt omöjligt att finnas till.

Deportees musik handlar om det där som finns mellan människor. Det som manifesteras i form av en blick, som inte gör någon åverkan förutom den osynliga djupt där inne, som löser upp en knut och lovar solsken, om än på obestämd tid. Osäkerheten märks inte på framförandet, den bara lyser igenom i ärligheten. Den trötta, sänkta blicken som skriker att vi är på flykt, vilse och tröstlösa, fast ingen hör. Den som stirrat i marken och byggt murar mot skyn och allt för sent inser att solen skymts. Eller så för den bara en kamp mot människans barska och nyckfulla natur.

There’s a million ways to lock a door / Not as many ways to open one

Amar Bajric

Foto: Press/Elin Berge

Foto: Press/Elin Berge

Peder Stenberg, sångare och låtskrivare i Deportees tipsar om en bra låt och svarar på några snabba frågor om nya skivan, kreativitet, sitt bands och musikindustrins framtid.
Deportees nya album The Big Sleep släpps fredagen den 9 oktober och bandet ger sig ut på Sverigeturné i vinter.

Vad är skillnaden på Islands & Shores och The Big Sleep?
Tematiken känns nog igen och en del av ljudbilden också men The Big Sleep är lite vassare, lite mera dynamisk samt att de rytmiska och perkussiva elementen har en mer framskjuten position. Vi ville öppna upp ljudbilden lite grann. Ha lite färre färger i paletten. Vår producent Måns tycker The Big Sleep är mer ”refrängig” medan Islands & Shores är mer versorienterad. Men det säger nog inte så mycket givet att vi ändå alltid har sjukt mycket vers.

Hur såg den kreativa processen ut inför The Big Sleep?
På många sätt var processen densamma som inför tidigare skivor. Ineffektiv, noggrann och pendlandes mellan glädje och tvivel. Jag och Anders gör en lägereldsversion med hitte-på-engelska i hans soffa, sedan repar vi den med Thomas och Mattias tills vi hittat en fungerande version som alla gillar. Efter det skriver jag text och vi repar ännu mera. Håller den fortfarande tar vi den till studion där vi inser att en del av det som lät bra i replokalen inte låter bra nog i studion så vi arbetar om den. Den största skillnaden är nog att den här processen tog ännu längre tid den här gången.

Var är ni som ett band nu jämfört med när förra skivan släpptes?
På ett generellt plan är vi nog på samma plats. Vi gör musik för att vi vill, för att det är vårt kall och för att vi är bra på det.

Betyder det mer att få beröm för att vara en talangfull poet eller en talangfull kompositör?
Även om det tar emot så kommer jag att ge ett tråkigt svar på en rolig fråga. Texterna är ju enbart mina medan musiken är kollektiv, men det spelar ingen roll, berömmet är ett och detsamma. Jag skiljer inte på de två aspekterna av komponerandet på det sättet. Musiken är inte ett verktyg för att få fram mina texter och texterna finns inte där bara för musikens skull.

Kommer det att ta flera år innan nästa skiva kommer?
Antagligen. Men förhoppningsvis inte!

Föds musik som når in i lyssnaren genom smärta, isolering, ensamhet? Måste det finnas någon friktion för att den ska nå in till de ömma punkterna i lyssnaren?
Jag tillhör inte puristerna som tycker att all bra konst måste vara biografisk men i mitt fall har det verkligen underlättat att berättelserna och känslorna bottnar i mig själv. Vissa saker är svåra att förstå om man inte levt dem.

Vad händer framöver? Kommer hösten att bli lång eller gå snabbt?
Turnéer tenderar att gå snabbt!

Hur ser musikindustrins framtid ut?
Vad gäller den affärsmässiga sidan av musikindustrin så vet jag inte, men när det kommer till människors behov av rytm, melodi och poesi i samspel så tror jag den är evig. Musik kommer alltid att finnas.

Om du fick välja att släppa en skiva i endast ett format, vilket skulle det vara?
Album. Inget format passar oss bättre. Även om vi gjort ett par fungerande singlar så är en av våra styrkor som band att spår åtta är lika bra som spår två.

Ge mig ett bra musiktips som kommer att golva mig. Ett tips. Shoot!
Tommy James & The Shondells – Crimson and Clover.
Den måste funka.

Om Deportees vore en drink, vilken skulle det vara?
Jag kan på riktigt inget om drinkar, dricker alltid vin. Men jag antar att det skulle vara något med många ingredienser. Singapore Sling?

Slutligen vill jag meddela att min vän, som var lite väl onykter och pratglad när ni spelade på Kulturbolaget i Malmö i maj 2012, ber om ursäkt för att han försökte föra en dialog med er på scenen när ni ville spela musik för publiken. Har du något att säga till honom?
Hälsa din kompis att han får chansen att revanschera sig den 6/11 på Kulturbolaget!

Intervju: Amar Bajric

P1050344

Det finns inget som känslan av att halta fram med sin tunga packning, likt en skadeskjuten soldat, på väg till platsen som snart kommer att bli det så kallade campet. Att kryssa fram mellan pommes frites i gyttjan, skränande System of a Down-skrik och hålla hårt i limpan med cigg, som jag lovat mig själv ska bli den sista, för att… ja, åldern tar ut sin rätt och det är ju vuxet och moget att sluta röka. Inte att gå på festival med en limpa röd Prince.

Bråvalla är allt en festival ska vara, samtidigt som urmodern för en festival skulle skämmas över det här stora sorgebarnet. Det närmaste Woodstock vi kommer är att diskutera religion under några magiska stunder av ömsesidig respekt när vi satt upp tältet och skräpat ner radien runt det med smuggelölburkar. Visst, vårt gäng på tre representerar inte alla festivalbesökarna, å andra sidan har jag sällan skådat så många postpubertala bröl och burkar med smuggelöl sedan flaket åkte fram på studentflaket.

Sedan har vi de som sitter i gräset under spelningarna, med ryggen mot sin livspartner, sambo, eller något annat sött. I stekande sol dricker de en 40 centiliters 65-kronorsöl som de betalat 85 kronor för med pant, lyssnar på musiken och jag lovar att jag, likt ett medium, kan ana en viss missbelåtenhet i deras blickar, kroppsspråk och ordval. Eller så kanske de inte insåg att TV:n som visade höjdpunkterna från Woodstock omöjligen kunde förmedla den stinkande sötsura doften av överfulla bajamajor, urin och matrester.

P1050287

Skulle du, mot all förmodan, vilja tömma tarmen i en vattentoalett, eller kanske ta en dusch, så kostar det fem, respektive tio kronor för att bli tillfredsställd. Jag hörde att vattentoaletterna var fräscha under festivalens gång, jag såg också att duschkön ringlade sig alltför lång.

Det finns få saker som borde locka mindre än en stor mellanmjölksfestival, där maten är dyr (allt från 25-kronors sura fruktremmar som inte är sura till 110-kronors viltkebab med pommes frites på en korv med mos-papperstalrik), ölen är ett rån och köerna borde ha stolar utmed varenda stånd. Inte ens bandsläppen ville locka med mig, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avundades de ungdomar som åkte till Emmaboda och verkade nöjda med allt (kanske därför den festivalen går under namnet MDMA-boda i folkmun).

Efter att vi gett upp ölen på onsdagsvällen och Kents ”FF” snurrats en gång för mycket i tältet bredvid, efter att natten var klar med oss och torsdagsmorgonens löften sken över våra huvuden, tvingade morgonvärmen i tältet ut oss till brassestolarna med varsin ljummen öl slash cider. Dagen skulle bjuda på utmaningar. Ingen av mina campkamrater visste vem Fritz Kalkbrenner var. En av dem ville verkligen se A Day To Remember, och den spelningen började ungefär samtidigt som gamle Fritz. Det här skulle aldrig hänt på Emmaboda.

P1050290

På väg till campet efter morgonkaffet (cappuccino innan elva för oss sofistikerade kaffedrickare) stannar en man i 25-årsåldern med packningen, tar upp sin telefon och slår ett nummer.
”Hallå, taxi! Vad kostar det att åka till Systembolaget?”
Jag tar tillbaka det jag sa om smuggelölen.

När vi satt oss i brassestolarna igen, tömt och slängt pappkopparna i olika väderstreck ut från vårt tältområde, kommer den första nattens sargade offer och ber oss om hjälp. Eller mer om en cigarett. Medan han skolös, smutsig och dyngrak röker cigaretten berättar han att det var fest i campet i går och att han blev skitfull. Mer än så kommer inte fram innan tuppluren påbörjas vid våra fötter. Give Out But Don’t Give Up verkade vara hans melodi. Den serverades med ett primalt bröl.

P1050294

På området är allt som sig bör, även om jag undrar om inte det är för stora avstånd, för stora ytor, eller för få biljetter sålda. Det är långt att gå mellan scenerna och mattälten, det är för långt till bajamajorna så folk kissar var de än hittar skydd på slätten.

Pojkar och flickor med jeansshorts i modet ”häng” till ”över naveln” går till synes mållöst runt, antagligen för att träffa ännu en vän som antagligen fortfarande är fast på Norrköpings centralstation, eller så förbannar de sig själva för att ha missat Papa Roachs spelning; eller något annat som är ”släppte de inte två skivor och sedan hände inget – nu spelar de för att få in pengar igen”.

Kanske är det de som sjunger med när Millencolin spelar ”Ray”, som om de upptäckt bandet för sent, eller är så pass unga och inte brytt sig om att lyssna igenom de gamla skivorna. Tur att de kan ta av sig tröjorna och skapa en moshpit under ”Mr. Clean”. Det finns inget som korvfesten som uppstår då pre- och postpubertala alkoholmarinerade ungdomar släpper loss. Jag borde ha frågat dem hur de mår, vad de känner. Men det var en krigszon och jag ville inte ha mina glasögon krossade i tumultet.

Millencolin är förresten älskade och förutsägbara, både i antal tummar upp för hårt röj på scenen, låtvalen och det antagligen tresiffriga antalet plektrum som de slänger ut över publiken.

P1050335

In Flames rockade också loss. Publiken stirrade upp på den vitklädda sångaren med något drömskt i blicken, som att de väntat alltför länge på att släppa loss så här. Sedan knuffades de hårt när vi skulle ta oss ut från testosterondiket, de gav mig armbågar i ryggen och jag undrar om de lyssnade på djävulens musik eller om de bara inte lärt sig hyfs. Antagligen berodde det mest på min okunskap när det gäller det här med att rocka loss. Jag var inte arg, utan satte mig längre bort och smed planer på att dammsuga publikhavets plastglas efter spelningen, och på så sätt ha pengar till en öl, den som serveras i tälten med Åbroflaggorna, där festivalbesökarna delas upp i köer av metallbarrikader liknande de som återfinns i ett slakteri.

På fredagsmorgonen hade bajsmannen tagit helgen, avföringen sträckte sig som chokladglass mot bajamajornas sittgräns och handdesinfektionsmedlet pyste luft i stället för att spruta skum. Luften hade däremot inte pyst ur oss och vårt camp deltog, med visst nederlag, i dragkampen med de omkriggliggande. Det handlade om minihögtalarnas uteffekt i watt som skulle mätas. Alla såg sig besegrade av det dödsföraktande tivolit som loopade samma dunka-dunka, ett soundtrack tillägnat kidsen som betalat 70 kronor för tre varv med metallkonstruktionerna.

Jag ska inte säga att jag inte njöt, fick beröm för den ”kalla” ölen som vårt tält spottade ur sig till gästerna i betalning mot skämt som inte visste vad politiskt korrekt innebar.
Jag hade det rätt så bra: en vän med en bil, shotgun på vägen upp och var ganska road av alkoholens och solens inverkan på den mänskliga kroppen. Min vän med en bil åt bara viltkebab och misstog Mew för All Time Low efter att ha köpt någon överprissatt öl för mycket.

Ja, festivallivet är underbart. Jag och flickvännen stannade kvar på Mews spelning i stället för att följa hans nyfunna insikt, och blev överösta med postrockambitioner, tillsammans med den gräsälskande publiken – den som gillar att ta av sig ryggsäcken och sitta i gräset i stället för att stå upp och röra sig närmare scenen. Inte den som var anledningen till att OCB-pappren var framlagda väl synliga i kassorna i Bråvallas livsbutik.

Hur det gick för min vän? Han såg Refused också och som uppladdning inför Lars Winnerbäck unnade stackaren sig en tupplur i tältet. Jag satte mig också där inne och jagade bokstäverna i Edith Södergrans Samlade Dikter medan Wu-Tang Clan dånade från festivalområdet.

Besökare trillade in på campet, en ville låna en brassestol, en annan ville köpa knark. Innan den sistnämnda försvinner igen frågade jag om drogkulturen på festivalen.
”I haven’t met the right people. Everybody wants but nobody is selling.”

P1050350

Barrikaden mellan campingen och festivalområdet användes flitigt som en toalett, då bajamajorna var så långt bort att det var omöjligt att förbli onykter om alla skulle vallfärdat dit. När vi hittat ett pass som en stackars tjej tappat och försökt spela vuxna och ansvarstagande festivalbesökare genom att ta det till de fem poliserna som stod på festivalområdet, fick vi lära oss en läxa. Efter att ha förklarat problemet och vår önskan om att tjejen skulle få tillbaka passet så började de droppa av från oss, ge sig iväg. Ingen ville ta i det lila legitimationshäftet. Den sista polisen som stod kvar och försökte ignorera situationen sa visserligen att det ska lämnas in i kassan vid entrén. Vid det här laget väntade vi på att gråta till Lars Winnerbäcks stämma när han ”retirerar och snart är tillbaka på gatan där han lärde sig gå”. Vi sa att vi slänger passet om de inte tar emot det. Då gick den sista polisen och lämnade oss stående. Undsättningen blev en alkoholkontrollant som stod ett tjugotal meter bort och vänligt tog emot det. Vem säger att alkoholkontrollanter inte behövs på en festival?

Lars Winnerbäck är blygsam, charmig och älskvärd. Eller som min vän med bilen, kilten och viltkebaben skrev ner i mitt block:
”Lasse är som glöd för själen. Han får ett fruset hjärta att börja slå igen. Han får hela publiken att vakna från sin dvala och känna att de lever en stund.(…)”

Om Lars Winnerbäck får er att tycka att vi är gamlingar så fick Robbie Williams skrik mig att känna dödsångest. Efter att ha spelat ”Rock DJ” presenterade han sig som Robbie Fucking Williams och berättade för publiken att ”for the next two hours your ass is mine!” Jag ville inte ge bort mitt arsle och min vän med bilen, kilten och viltkebaben tog inte åt sig, även om han var väl förberedd med toalettpappersrullar prydligt nerpackade i väl förslutna plastpåsar.

P1050296

Muse avslutade kvällen med den bästa backdropen, förutom Millencolins punkiga som flög mot scengolvet sekunden då en ny låt drogs igång. Innan fredagens bravader var slut hade Muse hunnit öva på arenarock i många år, visa upp rockfasoner och konfettiexplosioner och tillfredsställa törstande öron och ögon. Resten stod öltälten för. Resultatet blev en publik som skuttade som elektrifierade kaniner när ”Time Is Running Out” förklarade läget och efterfesterna i och utanför tälten väntade.

Morgondagen kom med The Gaslight Anthem och överförfriskade barbröstade rockers varvade med Kentfans i färgglada t-shirts. Morgondagen kom med Rise Against som sökte applåder med frasen ”we traveled a far way”, mellansnack om MacBookmusiken som spelas sent på kvällarna och ”Hero of War” som avslutning, så att alla moshare kunde lämna spelningen med lite eftertanke.
När jag såg Rise Against senast stod Lars Ohly framför mig och diggade till punkambitionerna. Den här gången saknades han. The times are a changin’.

Bråvalla 2015 avslutades med Joakim Bergs svulstiga rörelser, komiska ansiktsuttryck och storslagna ljud. Med ”Hjärta” visade Kent att det är fest snarare än depp, med ”Dom andra” försökte de visa att alla andra band på festivalen inte har något att sätta emot och 747:an flög sedan genom luften medan alla nickade instämmande till föregående teori. Självklart landade planet till applåder som planerat, sedan blev det mörkt på scenen och ”ni vet vad vi ska spela”-extranumret i form av gymnasietidsnostalgi och studentmössmani väcktes till liv för femtioelfte gången, gav oss gåshud och allsång. Kanske blev det förstärkt av att Joakim slängde ur sig löften om en bokad studio i höst. Hursomhelst var folkhemmets dom enad under den klara sommarhimlen.

Antagligen återvänder de flesta hit när det sextonde året av det nya millenniet lovar stort och tar ännu mer betalt. Bråvalla har blivit den folkliga festivalen där alla verkar samsas, få sticker ut och besökarna skinnas på pengar, efter att ha stått i kö för att ladda festivalarmbanden.
En barn av sin tid, om ni så vill. Ett mainstreammekka som folk vallfärdar till.

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner

Live: JJ på Pustervik

amarbajric —  13 september, 2014 — Lämna en kommentar

När ridån framför Pusterviks scen äntligen rör på sig och ger oss en skymt av Elin Kastlander och Joakim Benon har rökmaskinen gått varm ett bra tag. Kastlander står på ett podium medan Benon blåser upp sitt ego genom att självsäkert gå runt på scenen som att han ville markera bandets säregna scenstil eller det faktum att han var född mellan spegel och grammofon.

Sedan kommer ljudet, syntetiskt som något som strömmat ur högtalarna på förfesterna denna kväll. Inget fel med det, speciellt när Kastlanders ljuva stämma ger lokalen en extra dos värme, som om inte svetten redan droppade nere på golvet bland tomglas som hotar att stuka våra fötter.

Duons samspel påminner om ett möte mellan ängeln och djävulen och förstärks ytterligare när Benon slänger av sig tröjan med… just det, en pressbild på JJ. Även om det lyfter när Lil’ Waynes ”Lollipop” samplas eller ”Dean & Me” försöker få publiken att hänge sig åt eskapismen och dekadensen så saknas den enligt mig viktigaste grundbulten: att låta musiken sväva över våra huvuden och få oss att försvinna. Istället blir det för ofta en lek med beats som lurar publiken till dansstämning. Och så Benons förkroppsligande av amerikanska drömmen: alltid mer, oavsett reaktionen. Att gå av scen efter halva av den korta speltiden för att komma tillbaka igen och lattja, som Benon gör, vittnar om ett för stort självförtroende. Så stort att det ibland spräcker bubblan som är JJ.

Publiken går igång när basen får flaskorna på golvet att vibrera, applåderna haglar visserligen men jag tror inte att jag är den enda som önskar att JJ hade kunnat få oss in i en ännu större trans. Att ta oss dit de är, eller vill vara. Det är visserligen stundtals en orgie i välljud, varför Benon då väljer att ta av sig gitarren cirka tio gånger under spelningen bara för att en stund senare sätta på sig den är för mig oklart. Att han inte bidrar med särskilt mycket än med att ge publiken frågetecken i ansiktsuttrycken är en sak. Det är väl hans sätt att få utlopp för sin rastlöshet och något som vi får leva med, han har redan bestämt sig för att det är så det ska gå till. Elin står kvar på sitt podium, fixar till håret mellan låtarna och framstår som mänsklig, även om hennes röst gör henne övermänsklig.

Stundtals lyfter det verkligen, när våra hjärnor och hjärtan kan vara i samspel med människorna bakom rökridån. När två ballonger på vänster sida framför scenen svävar i luften och ”Let Go” får oss att sväva över golvet, då finns det inte mycket att anmärka på.

Om målet med JJ:s spelning på Pustervik var att skapa en jävla masshysteri så skulle vi följt efter Joakims hopp och skutt. Tyvärr infinner sig ofta känslan av att konsekvensen var att publiken missbedömdes, att halva av Elins stillsamhet borde gå till hennes bandpartner och att halva av hans rock ’n’ rolldrömmar borde gå åt till att läsa av publiken. Inte till att leda den in i ett limbo av förundran med förhoppningar om beundran. Känslan förstärks när han hoppar fram på scenen innan extranumren och verkar håna publikens applåder eller när han gör ett ”L” med fingrarna och låter det förvandlas från ”Love” till ”Loser”.

Jag trodde att jag ville gå på efterfest med Sveriges vackraste röst och den djupa poeten. Istället blev det för svårt att engagera sig på grund av att poeten spelade narr. Jag trodde att ängelns motspelare kunde matcha hennes stämma med en liten dos attityd. Istället blev det obefogad galenskap.

Trots några riktigt fina ögonblick undrar jag i efterhand vad som gick fel? Vi infann oss med förväntningar men den konstnärliga frihetens vackra bubbla brast rakt ovanför våra huvuden.

Amar Bajric

Jag ställde några snabba frågor till fåordiga Joakim Benon från JJ inför deras spelning på Pustervik i kväll. JJ är aktuella med nya skivan ”V”

Varför har det dröjt fyra år tills ”V” släpptes? Vad har ni gjort sedan senaste släppet?
Tiden gick. Vi sprang.
Vet inte vad som räknas
som senaste släppet.
Vad vi gjort i vårt liv är samma som alltid. Gråtit, skrattat, spelat in skiten.

Det finns ett drag av desperation i ”V” som inte återfinns i de äldre skivorna. Har ni blivit lite äldre och klokare? Reflekterar ni mer över konsekvenserna av handlingarna nu?
Ja, äldre och klokare.
Vi reflekterar mindre
men handlar godare.

Vad är det i era liv som återspeglas i dekadensen i er musik?
Allt i våra liv kan beskrivas som uppgång och förfall. Om och om och om och om igen. Hårdare, svagare, starkare, vi blir mer och mindre, lättare och tyngre. Som att gunga, snabbare och snabbare mellan svart och vitt, upp och ner. Sedan börjar vi snurra runt gungställningen snabbare och snabbare.
Sedan flyger vi av, ut i rymden.
Lär oss flyga.

Vad tycker ni om Sveriges drogpolitik? Hur påverkar den er?
Jag vet vad frihet är
och jag vet vad det inte är.

Finns det något under er uppväxt som har format musiken ni gör i dag?
Ja. Allt. Böckerna, filmerna, musiken etc kommer med återspeglingar av favomoments!

Vad är det i era fans feedback som gör att ni gör musik och spelar live?
Det där som inte går att ta på.
Det som känns i hjärtat.
Det som syns i ögon.
Det som hörs i andning.
Det som vet och förstår triljjoner gånger mer om vad vi gör än vi.
Det som bara ger för det fått.

Hur stor konstnärlig frihet har ni på Sincerely Yours/Secretly Canadian?
Total.

Vad tycker era föräldrar om er musik?
Olika former av xtc.

Vilken tid på dygnet är ni mest produktiva?
Looked at the clock
and it said right now.

Vilken är världens bästa musikstad? Varför?
Ingen särskild.

Skulle ni kunna tänka er att göra en vallåt till ett politiskt parti? Vilket parti i så fall?
Nejj.

Görs det bättre musik 2014 än 1994?
Ja. Ja. Jj.

Vad är det bästa botemedlet mot ett krossat hjärta?
Ett till.

Vad är den värsta pizzatoppingen?
Allt mördat.

Varför börjar jag gråta när jag hör er cover på The-Dreams ”Right Side Of My Brain”?
För meningen med livet
syns bättre genom tårar.

Intervju: Amar Bajric

Ge Hit Popaganda 2014

amarbajric —  1 september, 2014 — Lämna en kommentar

 

P1020831

För andra året i rad gick jag runt på Eriksdalsbadet i Stockholm bland skäggiga snubbar och långa kappor från Monki. Skillnaden mot förra året var att jag bjöds på ordentliga förseningar så efter den kissnödiga färden genom rusningstrafiken in i Stockholm och efter att ha fyllt på depåerna igen på vandrarhemmet började årets Popaganda först framåt kvällen på fredagen.

Kelis gjorde sin grej med mjölkskaket medan folk stod i klungor framför scenen och runt oljetunnorna och solstolarna som bredde ut sig framför barerna.

The Pains Of Being Pure At Heart fick min kväll att starta med poppig pop som var lika söt som churrosdoften som spred sig över området. Det skulle vara en lögn att säga att människor sprang mot scenerna under dessa två dagar. De utställda borden var oftast fulla av halvfulla ungdomar som doppade pommes frites i aioli och njöt av musiken på avstånd. Något jag också kan erkänna mig skyldig till. Det blev en helt annan stämning när regnet under dagen gjort gräsmattan blöt och regnkapporna fladdrade i kvällsvinden som en gardering mot framtida skurar som hotade att förstöra frisyren.

The Pains Of Being Pure At Heart lyckades i alla fall underhålla publiken när de från lilla scenen slängde ut sin väl sammansatta och inövade ljud- och ljusshow. Trots att gyttjan här och var höll på att ta sig hela vägen upp till ungdomarnas uppvikta byxor lyckades stämningen rakt framför scenen stundtals vara euforisk. Dansandet utbyttes mot applåder när sångaren öste komplimanger över publikhavet. ”You’re all a very sexy nation…” Jag tackade innan det hela avslutas med den vackra ”Belong”.

När det var dags att beställa ännu en liten plastflaska med öl för 60 kronor tog bartendern vänligt emot kortet i sin kortläsare från lilleputtlandet medan hon dansade till Kelis och Maggio som strömmade ur stereon i baren. Visserligen var det happy hour under eftermiddagarna men det var också då vi som inte fick glittertatueringar i Monkitältet befann oss vid hamnen bakom området. För att de bänkarna var mysigare att sitta på än det blöta gräset eller betongen mellan bassängerna.

Lily Allen insåg antagligen antagligen att det var för kallt och fuktigt för att publiken skulle njuta fullt ut och att det var perfekt perfekt förutsättningar för dans och fest om Popagandas besökare var svampar. Spelningen började med ”LDN” för att få igång publiken och från avstånd uppfattades läget som ganska festligt. Någon får gärna informera mig om hur bra det var, jag tröttnade på Lily Allen för några år sedan och var mitt uppe i någon mer relevant diskussion på en kall och blöt bänk medan en fotograf framför mig drack vin som om det vore blandsaft.

Medan Lily Allen höll på med sin stundtals barnsliga och stundtals arga pop begav vi oss hemåt förbi människorna som stod uppradade i väntan på att bruka bajamajorna.

Lördagen började bättre och varmare. I alla fall vädermässigt, på stan var det nazister som ville prata på torget och visa oss varför människor kan vara äckel. I stället för motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti tog vi t-banan vi till området vid den lilla hamnen bakom scenerna. Där hade vi en picknick bland alla de andra ungdomarna medan Little Jinders sinnesstämning och vassa ljud spred sig en bra bit utanför festivalstängslet. Där var det gemenskapen och kärleken som segrade, folk satt på bryggan i en cirkel och tog bilder på varandra medan kassarna från Systembolaget blev så tomma att de ville lätta från marken. Här hällde ett kompisgäng på bänken bredvid oss upp en flaska mousserande vin i plastglas och skålade till Little Jinders ord om att ”do whatever we want”.

Vi hann höra Vit Päls tidstypiska svenska popmusik med texter att dö för innan hotet om att happy hour snart är slut på området blev verkligt. Precis som deras låt kändes livet underbart men för att slippa betala 60 kronor för en Norrlands Guld i plastflaska vallfärdade vi till den heliga platsen med miniatyrkortläsarna för att hinna med det sista av glada timmen.

AlunaGeorge spelade på scenen vid strandbaren, vi höll krampaktigt i våra öl och log som idioter åt tanken på att vi hunnit beställa två för 60 kronor. Trots att det var upplagt för succé så infann sig aldrig stämningen. Inte för att Aluna eller George saknar så mycket på scen, som duo var de underhållande och gav allt från hjärtat. Ljudet hade dock problem att ta sig runt och förbi alla blöta kullar som angränsar till betongdjungeln. En sådan här spelning gör sig bäst inomhus, på ett varmt och intimt ställe där AlunaGeorge inte skulle behöva anstränga sig för att samla publiken runt sin varma lägereld. Precis som med vädret så infann sig inte mycket av värmen, till skillnad från vädret så ansträngde sig duon med bandet riktigt hårt och förtjänar pluspoäng för det. Det blir faktiskt bäst när publiken känner igen låtarna direkt och skriker till när ”Attracting Flies” eller ”Your Drums, Your Love” flyger fram mot dem. Det skulle bli så mycket bättre om förutsättningarna för dem att upptäcka resten också fanns.

Hurula verkar ha insett vikten av att slåss mot vädret och det fortfarande blöta gräset. Medan vi letade efter en tallrik med pommes frites så ekade den uppkäftigaste rösten jag hört på länge över området och för ett ögonblick eller två brann faktiskt Stockholm.

Icona Pop är för mig so last year, eller var det året innan det? Jag såg dem i Malmö för länge sedan, innan jag ens visste varför de älskade det eller körde sin bil in i en bro. Men sedan dess har jag tröttnat på att höra om det och allt det andra som som skapar tuggummit som förlorar smaken och förvandlas till ett smaklöst gummiband av upprepningar efter några minuter. Däremot var de perfekta för festivalstämningen för det finns fortfarande människor som inte blivit bittra av kylan, tuggandet och barpriserna. Människor som inte kräver mer av sin musik än det Icona Pop bjuder på. Dessa festivalbesökare verkade ha kul. Antagligen hade de sparat ihop pengar för att kunna få i sig tillräckligt många 60-kronorsöl.

Och nej, jag gillar inte First Aid Kit så mycket heller så jag antar att någon annan får åka till Popaganda nästa år och skriva om allt som inte föll mig i smaken. Det borde inte vara svårt att hitta folk till det, den stora massan av besökare framför scenen verkade nöjd. Innan First Aid Kit spelar får jag ett fyllecitat slängt mot mig: ”Ser man dubbelt på den här festivalen så ser man fyrdubbelt eftersom alla är likadana”.

Det bästa som hände på Popaganda 2014 var utan tvekan Kindness. Jag anser personligen att Adam Bainbridge har gjort den bästa covern på The Replacements ”Swingin’ Party”. Förutom att spelningen bjöd på en perfekt avslutning på mitt Popaganda så fanns här också ett band som utmanade med allt från funkiga soulvibes till Michael Jacksons skarpa beats, från Kristian Anttilas lekfullhet till The Nationals mogenhet, från en hård ravefest till vaggande mjuka toner. När Adam tar i blir det nästan övermänskligt, hans röst och synten leker och lever ett eget liv, när hela bandet lyser upp den dansande massan framför scenen blir det stundtals riktigt jävla vackert. Mellan applåderna och publiken som dansar långsamt mellan det blöta gräset och falafeldoften hörde jag flera personer skrika ut till sina vänner. ”Fan vad det svänger!”

När spelningen avslutats gav vi oss ut på stan med ett leende på läpparna. På vägen ut frågde två unga tjejer om de kunde få våra armband för att kunna se Veronica Maggio, planer som vi gav upp för något vi trodde skulle vara större större: John Talabot skulle nämligen dra igång ett DJ-set på Debaser Medis senare på natten.

Men någonstans mellan kylan och det vackra, mellan de små 60-kronorsölen och de första drinkarna på Medis faller det platt och sängen kallar. Jag hoppas att John Talabot förlåter oss. Jag kan aldrig förlåta mig själv för de små plastflaskorna som blev många och kortet som alltför ofta kastades in i gapet på de små kortläsarna.

Text/foto: Amar Bajric

JJ – ”V”

amarbajric —  17 augusti, 2014 — 1 kommentar

V

Artist: JJ
Album: V
Skivbolag: Secretly Canadian / Sincerely Yours
Betyg: 7.6

”Lost in kaleidoscope skies, I am hypnotized when you look in my eyes.”
Jag minns dessa ord från någon låt jag hörde som tioåring. Det var tysk samlingsskiva från 1997. En remix, upptempo, färgglatt. Vad det betydde förstod jag på ett ytligt sätt men det var inte förrän livets vägskäl började rada upp sig som jag på riktigt kunde applicera meningen på mitt liv. På kärlek och längtan.
När kärleken tar slut uppstår en längtan tillbaka eller en längtan efter att fly. Att vara uppe i dessa färgglada kalejdoskophimlar har alltid varit en solid bas i JJ:s musik. Efter fyra års relativ tystnad är himlarna bara lite mörkare ovanför duons huvuden.

”V” presenterar inte längre längtan som något lättsamt. I alla fall om du tar dig tid och förbiser de lätta popmelodierna som bär Elin Kastlanders röst genom skivans tunga moln. Det handlar fortfarande om drömmar och dekadens. Förenklat sagt finns här allt jag känner igen från JJ:s textmässiga och musikaliska ambitioner sedan tidigare men i ”V” har drömmarna gjort att längtan till slut blivit för stor och dekadensen för påtaglig. Inte ens Hen med stort H eller drogerna räcker till för att ta dig uppåt. Det är snarare problemet som måste lösas eftersom desperationen fått huvudrollen.

Det är frågetecknen som tar över skivan. Långsamma trippande steg i ljudlandskapet som JJ vid det här laget har tagit patent på. Produktionen är lika minimal som alltid, beatsen haltar halvvägs och får hjälp av Kastlanders röst men därmed inte sagt att det saknas något. Rösten har förmågan och tar sig friheten att vara ett instrument som flyter ihop och byter plats med syntslingan eller slagverket. Delarna dansar runt varandra och samspelar på lika villkor i väl ingångna skor.

Det bubblar inte över av regnbågar och förhoppningar längre. Det lockar inte längre att bara borsta av sig problemen på ett dansgolv, det är inte längre någon lösning att bli fucked up och glömma allt. Det är omöjligt när verkligheten är för påtaglig och desperationen större än någonsin. Nu finns längtan som ett töcken, som morgonen efter när minnesbilderna kommer. När kvällen innan har känts så ljus så kommer dagen efter med mörkret och insikten. Frågorna är alltid närvarande, liksom sökandet efter tröst. Osäkerheten kan inte längre motas med förhoppningar om kalejdoskop och snurrande på dansgolv.

I ”Dean & Me” förlorar sången sig själv i frågetecken och ett desperat rop innan låten drunknar i sina egna tårar.
”Something inside tells me we should be together / Something inside me tells me we could be forever / But something inside tells me we will never be together.”
Desperation är att förlita sig på hoppet. Tröst är att förlita sig på hoppet. Och där någonstans kommer en högre makt in i bilden. Det faller på plats efter ett tag: skivan startar från första spårets nostalgiska hyllning till ”Let Go”, via ”All White Everything” och dess start med en insikt om att en bön vore på plats. Efter insikten är det dags att slicka såren, läka sig själv för det som tidigare lockade har lockat ner för långt. Ditt eget helvete har öppnat sig. Drömmar och förhoppningar ställs nu till en högre makt.

Elin Kastlanders vackra röst skiljer sig från mycket jag hört och har alltid haft en förmåga att nå djupt in hos mig. När hon och Joakim Benon gör musik så omfamnas alltid det vackra, takten släpar ett halvt steg bakom hjärtat. I’m right behind you. I got your back covered. Fortfarande finns lekfullheten och uppkäftigheten med hiphopsamplingarna och de luftiga syntmattorna som här får oväntat sällskap av gitarrernas klös i ”All Ways, Always”. (Är det bara jag som hör ”Brimful of Asha” spelad av Springsteen här?)

I ”Fågelsången” framstår orden ”Maybe, my baby we’ll know” som de mest osäkra och desperata. De förstärker det hon försöker att greppa själv. Att inte längre veta vad älskare gör men att det ändå gjorts så länge utan kunskapen. Att erfarenheten är baserad på alla dåliga beslut. Att det har blivit fel och tiden är kommen att betala för misstagen.

”V” är fylld av hopplöshet och längtan efter något att finna mening i. Något som är ett plåster på såren. Det är inte bara tomma ord i stil med ”Cheer up, kiddo” eller shoegazeuttryck om ren och skär desperation utan någon som vill eller kan förstå. Skivan är förankrad i verkligheten och har alla dörrar och fönster öppna för att vädra ut. Den är något att läka till, från första till sista spåret en historia om hur allt går fel och försöker återfinnas, lagas och göras rätt eftersom det kan vara sista gången. Hur vi en gång trampat snett och nu försöker trampa ännu längre bort från stigen för att hitta vårt ögonblick som ska ge oss insikt för en hel livstid.

De tolv spåren kan hitta in och samspela med dina tankar. Om den ges tid och om din set and setting är rätt blir skivan som en bearbetningsprocess sedd ur ett högre perspektiv än att göra dig oberoende av någon du älskat. Steget längre är att acceptera att något alltid kommer att saknas efter att du har betalat det ultimata priset men att det finns ett ljus bortom allt. Livet och kärleken handlar om uppoffringar. 

För att vara uppfylld av djupa tankar och lätta melodier som samspelar och drömmer om de stora vidderna där uppe är ”V” otroligt jordnära och realistiskt insiktsfull. För de som förstått att det inte längre räcker med att sätta på en skiva, öka varvtalet och och bli hög för att lämna jorden och bli upplyft. För de som också inser att lösningen på problemet ibland kan vara att göra just detta. För de som utkämpar sin inre kamp och trillar tillbaka gång på gång. För de som har förhoppningar om regnbågar som leder upp till himlen men kommer på sig själva med att stirra in i ett kalejdoskop för ta den snabba vägen dit. För er kan ”V” vara en tröst, något att känna igen sig i. 

Stundtals fastnar duon musikaliskt i gamla fotspår, precis som vi ibland tar samma välbekanta stig. Skivan hade mått bra av att kokas ner till en EP med ett halvdussin spår. Det är lätt att tappa tråden under lyssningen om stämningen inte infinner sig.

Visst spretar det åt för många håll ibland men det gör å andra sidan våra vägskäl också. Just därför känns det befriande att spela ”V” när du känner dig omtöcknad av gårdagen men förhoppningsfull inför morgondagen. Om du sedan kallar det för igenkänningsfaktor eller bara väljer att stiga in i JJ:s värld beror på ditt eget förhållningssätt till musik.

”Lost in kaleidoscope eyes, I am hypnotized when you look in my eyes”.
Jag förstår i alla fall lite mer nu.

Amar Bajric

 

Processed with VSCOcam with m4 preset

Det finns festivaler som är skapade för att dra en viss målgrupp, det finns festivaler som vill attrahera alla. Jag vet inte hur arrangörerna tänkte när det var dags att boka band till årets Pitchfork Music Festival (PMF) i Chicago. Förutom den stora bredden i musikstilar och åldersgrupper de försöker att attrahera är området fullt med lokala matstånd och diverse konstnärer som ställer ut och säljer sin konst. Till och med en marknad under tak där det säljs vinylskivor och kassettband får plats.
Det är inget fel på bokningarna men det krävs en musiklysnare och musikälskare för att kunna uppskatta utbudet och får ut det mesta av det mesta. Banden verkar vara noga utvalda för att ge besökarna en värdig musikupplevelse, lördagens och söndagens biljetter var redan slutsålda när vi bestämde oss för att komma in och se varför PMF är så hajpat.
För det första: PMF är ingen musikfestival om din referens för en sådan är vad som händer i Sverige eller Europa när fulla och glada människor i yngre åldrar samlas på en plats för att lyssna på musik, träffa likasinnade, släppa loss och dricka ljummen öl. Här finns inga roligt utklädda typer som ber om kramar, här verkar ingen vilja lära känna någon intimt, förutom killen med hipstersandaler som stöter på en kompis kompis under Sun Kil Moons spelning.

Processed with VSCOcam with f2 preset

De flesta banden här är för mig kända, därmed inte sagt att jag lyssnar på dem eller skulle betala för att se dem spela. Headline på fredag är Beck, en artist som jag antagligen vill se mer gärna än de flesta andra här. De vill antagligen säga att de sett honom spela, att de suttit och ätit pulled pork på en picknickfilt medan Beck rev av några låtar. Vad ”Sea Change” eller hur de förhåller sig till hans nya skiva är en annan sak. När ”Loser” dånar ur högtalarna tror de att det här är ett av livets stora ögonblick. Och jag? Jag observerar, har svårt att interagera med publiken och artisten på scen och försöker bara finna mig själv i denna omöjliga publik av hipsters med höga shorts och låga musikaliska erfarenheter. Men den lokala ölen verkar sälja bra under helgen.

P1020399

PMF verkar vara älskad av pressen. Pressfotograferna ser det här som sin chans att håva hem bilder, att vara där det händer. Där ungdomar tydligen inte kan släppa loss innan de åker hem till sina duschar och sängar. Där par på väg mot medelåldern kämpar med att inte spilla öl på sina pommes frites när de bär matpaketen mot en öppen gräsplätt.  Under Factory Floors tidiga spelning står ett 15-tal pressfotografer framför oss pratar strunt. Nummer sexton närmar sig hjorden och av samtalet kan jag urskilja  ”Jag vet inte varför jag är här. Det känns som att jag kommer att missa något om jag inte är här”. Ungefär så verkar den allmänna bilden av PMF vara.
Under vår observation av fotograferna gömmer vi oss i skuggan. Inte så mycket för att solen steker utan för att den som planerade den här spelningen så tidigt på dagen (16.15) måste ha haft en sönderstekt hjärna. Det är på tok för tidigt för att alkoholen ens ska kunna börja verka, ungdomarna står och halvgungar till rytmen men ingen släpper loss till Factory Floors elektroniska musik.
På tal om sönderstekta hjärnor och att släppa loss: det luktar gräs här och var på området. Folk puffar marijuana som om det vore mentolcigg. Under början av Becks spelning sitter tre tjejer bredvid oss och delar en joint. Ingen bjuder längre än till vänskapscirkeln den här gången. Däremot verkar alla här veta vad folk lyssnar på, även utanför vänskapscirkeln. Plötsligt verkar alla band så slätstrukna, som att de strategiskt skeppades hit för att täcka hela musikspektrumet som är hipp storstadsbo.

photo 3

Vid 17.40-tiden (en timme och fyrtio minuter efter att festivalen öppnat) verkar folk vara på bakismat/munchieshumör. Jag som precis trodde att de inte kunde släppa loss, att ölbiljettsystemet var för krångligt att ta sig igenom (kö för armband för 21+, kö för att köpa biljetter, kö för att köpa öl) men icke. Dessa människor verkar ha släppt loss i den lummiga parken, druckit, rökt gräs och haft kul i någon timme. Nu är det dags för mat och det äts som om det vore ransoneringstider.

P1020406

Efter att Giorgio Moroder spridit sina eurohits över den stora baseballplanen och folket kämpat med att hålla humöret uppe samtidigt som de skämt ut sig med sina dansmoves var det dags för oss att inta någon mer öl och sedan se Beck. Gammalt varvades med nytt på ett underhållande sätt men det går inte att förneka att en sådan här spelning påminner om en artists långsamma slockande låga. Även om Becks fortsättning på grejen han gjorde när under de tidiga åren av karriären är bra så andas stämningen desperation. Publiken verkar rastlös och går på riktigt igång när ”Loser” spelas. Då har till exempel ”Lost Cause” från albumet ”Sea Change” spelats utan att få de applåder den förtjänar. För mig var det ett ögonblick av extas och egentligen allt jag behövde från amerikanen. Publiken får en nytändning under ”Girl”, en utmärkt framförd poplåt där ingen skuld ska gå till Beck för brist på energi på scen!

P1020432

Dag två börjar klockan ett med mer buller och brak än hela gårdagen hade att bjuda på. De mysiga picknickföräldrarna är borta och framför gröna scenen står ungdomar och gungar med kroppen samtidigt som de vrålar och klappar händerna. På scen: Twin Peaks. Lägg det på minnet. Sångaren skuttar runt som en ung Mick Jagger. Trummisen vrålar ut medan han misshandlar sitt trumset. En gitarrist har brutit benet och sitter i rullstol medan han spelar. På scen är de som The Strokes under sina glansdagar. En gitarr slås sönder, halsen slängs ut till publiken. Entusiasmen att vara på en stor scen på PMF lyser igenom, Twin Peaks är ett av två lokala band, lokala kids som fått chansen och tydligen definitivt förtjänat den. Ungt blod pumpas ur högtalarna och kastas tillbaka av publiken med applåderna. Tempoväxlingar som överraskas av explosioner och vice versa. Chicagos finest från just nu och definitivt ett guldkorn på festivalen. Det gäller att komma tidigt.

P1020441

På blå scenen kämpade under eftermiddagen Empress Of med ljudet. Inte bara det: rösten vacklar, jag får en känsla av nervositet från scenen och trots att det dansas som på ett mellanstadiedisko så är musiken för energilös för att hålla oss uppe så vi avnjuter resten i gräset i väntan på Mas Ysas täta och täta syntbaserade ljudbild.

Och när vi pratar om ljudbilder, svenska Axel Willner, under namnet The Field, stod för festivalens höjdpunkt. En spelning där han och syntarna på scen får hjälp av endast en trummis. Det är mörkt och djupt men under förlösande ögonblick sprutas färgglad konfetti ur högtalarna och sätter ben, höfter och huvuden i gungning. Tänk er att ungdomar skulle dansa till techno i en park en sommarkväll, dra ner tempot en aning och dra fram det mörka. Några tusen åskådare, inklusive jag, blev förtrollade under lördagens tidiga kvällstimme.

P1020456

Neutral Milk Hotel är i teorin en intressant spelning. Jag tror inte att någon har missat ”In The Aeroplane Over The Sea” från 1998. Det är en bra skiva men den har med åren blivit ännu mer upphajpad av personer i tajta byxor på singlespeeds som älskar öl från mikrobryggerier. Samtidigt som bandet upplösts och nu återförenas. För att spela på en festival med en massa människor i tajta byxor… Ni fattar. Hur som helst, det röks gräs överallt och stämningen påminner om en välkommen tillbaka-fest. Jag får höra att sångarens röst är fruktansvärd och att allt ligger i musiken. Jag vet att jag älskade den där satans skivan, fast jag upptäckte den långt efter att den kommit ut. Publiken som kom för att se sina indierockhjältar blev antagligen inte besviken. Det är ekon över över publiken, vänliga gitarrer och en skör men vass röst som grubblar över livet och allt som ryms mellan stjärnan och korset. Det lyfter ordentligt under titellåten ”In The Aeroplane Over The Sea”, publiken applåderar och resten av bussresan hem får vi höra om hur underbar spelningen var.

Söndagen hade två band jag ville se och efter att ha avnjutit lokal öl och en värmebölja under helgen skippades kvällens sista spelningar med Grimes och Kendrick LamarDum Dum Girls radade självsäkert upp sig på den mindre blå scenen innan de rev av en kombination av 60-tals lågmäld pop med gitarrambitioner lika stora som de gitarrer de använde. När instrumentens metalliska vinande fann sin plats och sångerskan Dee Dees lena röst svävade över våra huvuden blottade sig alla grundstenarna på en och samma gång. ”Bedroom Eyes” var aggresiv, i ”Coming Down” blev jag förälskad i Dee Dees röst igen, precis som när jag hörde den på skiva. När hon står med gitarren och sjunger ut ord om längtan uppstår några minuter där allt faller på plats. Musikaliskt och långt där inne i mig. Visst fungerar ”I Got Nothing” och liknande popdängor i rockkostym på en öppen scen på eftermiddagen men det här är musik som gör sig bäst på i en mörk liten lokal där den som är närmast scenen vinner. Personligen kunde jag varit utan ”Rimbaud Eyes” från nya skivan, min högst personliga åsikt är att den låten är för enkel och endimensionell för att få spelas högt.
Slowdive beskrivs som ett shoegazeband med distade gitarrer och känslomässiga texter. Fortfarande en för stor scen för att jag riktigt ska kunna få den där instängda känslan som skapar en atmosfär, för att rösterna och gitarrerana ska studsa från människa till människa och tillbaka upp på scen. Tänk er My Bloody Valentine på en för stor scen. Därmed inte sagt att bandet inte imponerar när de sätter igång en jamsession och på fullaste allvar ser ut att trivas framför publiken. Stundtals är det musik som hade överlevt när stjärnorna speglas i drömska ögon. Det enda hindret är ljusföroreningarna från scenen och rökmolnen från de hemmarullade cigaretterna. Picknickfiltarna är ersatta av ett hav med plastglas med det lokala bryggeriets logotyp.

_1020493

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner