Archives For

FullSizeRender

Var: Stockholm Waterfront
När: 5/10-2015
Betyg: 10/10

För nästan prick två år sedan såg jag Bob Dylan i samma lokal där kvällens spelning äger rum – Stockholm Waterfront.

Ett ganska oinspirerande konferenskomplex som enligt all rim och reson borde kännas rätt fjärran legendaren från Hibbing. Ändå råkar det vara här jag haft ett par av mina mest maxade Dylan-ögonblick. Förutom den makalösa spelningen för två år sedan så avslutade Dixie Chicks sin spelning här förra året med en brännhet version av Bob Dylans Mississippi.

Det känns minst sagt som att träda in i Dylan-land när jag närmar mig Waterfront.

Ikväll är förutsättningarna så perfekta att jag noga sett till att ingenting får gå snett. Jag kollar en extra gång över axeln när jag går över en gatan, ty är det någon gång jag inte får bli överkörd av en buss så är det ikväll. Och är det någon gång jag inte får tappa bort min surt förvärvade biljett á 1395 kronor så är det ikväll. Det stränga fotoförbudet gör också att jag lydigt väntar med en smygbild framåt sista låten.

Det föll sig nämligen så, att jag lyckats få biljett på första parkett. I mitten.

Även om jag misstänkte det  är det starkt att få det bekräftat. Bob Dylan skall avnjutas från rad ett. Vi som suttit långt bak respektive långt fram på en Dylan-spelning kan nicka i samförstånd över det.

Den här kvällen har jag honom för mig själv. Varje knasig frasering, de mjuka tolkningarna av Sinatra-numren från senaste Shadows In The Night, eller hans utsvävande  pianospel i Tangle Up In Blue blir till små skatter bara jag har tillgång till. Den entusiastiska publiken bakom oss är mest bara en rimlig kuliss.

Things Have Changed – den ständiga öppningslåten–börjar avvaktande följt av She Belongs To Me där vi får första munspelssolot med tillhörande applåder.

Setet fortskrider sedan på bästa tänkbara sätt. Där 2012 års Tempest får utrymme lyckas bandet med konststycket att aldrig bli tungfotade. Hela spelningen är de på tårna bakom Dylan, som breder ut sina melodier och sitt pianospel som han tycker passar just ikväll. Men starkast är tolkningarna av de evergreens som utgör senaste Shadowns In The Night. Autumn Leaves är så bra att jag tycker vi spikar den som den slutgiltiga versionen.

Att Dylan sätter sin digra låtskatt åt sidan och lyfter det nyare materialet, blandat med de väna tolkningarna – de enda låtar han sjunger rent– gör att konserten får dynamik och nerv. Det säger nästan sig självt att ett greatest hits-gig i, låt säga Globen, hade varit en betydligt torftigare upplevelse.

Vad Dylan än gör på scenen lämnas jag okritisk. En liten promenad under  The Night We Called It A Day förhöjs till något oerhört vackert. Versionen av Tangle Up In blue– som också är publikfavoriten–är perfekt.
Det är det som händer under de bästa konserterna. Man försätts i ett tillstånd. Man vill lapa i sig precis allt. Allt är bra. Och att försöka komma med några invändningar, det känns bara livsfientligt.

Björn Gällman Nyström

Annonser

Alkberg-Personer_3898x3898pxArtist: Mattias Alkberg
Album: Personer
Skivetikett: Teg publishing
Betyg: 8/10

”På rikt, jag fattar inte, liberalist. Hur blev det min uppgift att tolka ert piss?”. Mattias Alkberg är tillbaka från de två senaste utflykterna bland zombies och Black Flag-skitig punk. På Personer består framåtrörelsen inte bara i Autotunen och de elektroniska arrangemangen. Det är också mer suggestivt än någonsin. ’’Djävulen bor i detaljerna’’, sjunger Alkberg. Men på Personer är det i detaljerna behållningen bor.

Ovanstående citat från ’’Svensk Elegi’’ ekar till exempel av syskonen Drejier ­(’’Liberals giving me a nerv itch’’). Ty båda besjungs med precis samma röstförvrängning. Och på sina håll är det tydligt hur mycket The Knife som finns att hitta här: Idéivern och ilskan, och hur beatsen och rytmerna otåligt vill hävda sig. Texthäftet är – precis som på Södra Sverige-skivan – en läsfest . Mitt i all svärta är det smått omöjligt att inte fnissa åt, exempelvis: Vill ha negerboll / Sjunga nationalsång / Hota Åsa Linderborg / Älska Sabaton.

Men det blir faktiskt ännu bättre precis efter den textraden. Åtta minuter långa technon i Ossendorf – som för tankarna till smutsiga golv och mörka tunnlar, samtidigt som Ulrike Meinhofs fängelsevistelse hänger över anrättningen på ett ytterst effektfullt sätt – är tveklöst skivans starkaste spår.

Alkbergs korståg genom genredjungels mörkaste utkanter lämnar en hungrig efter nästa släpp, samtidigt som man inte riktigt kan sluta lyssna på den här skivan. Det dunkla och mångbottnade tilltalet gör att man vill hålla den i handen hela hösten.

Björn Gällman Nyström

Bästa nya album: Mattias Alkberg — Personer