Arkiv för

Soil C - Windbird press-9

Bild: Pressbild.

Göteborgsbaserade Soil Collectors släppte nyligen sitt nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”, via Havtorn Records. Ett album som mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Det är musik som söker det tidlösa och grundläggande i människan. Människans gemensamma nämnare. Som utforskar och frågar men inte ger så många svar. Imorgon har de releasekonsert för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg.

Jag träffar Isabel Sörling och Hannah Tolf, två av delarna i Soil Collectors, på Järntorget i Göteborg. Vi träffas på releasedagen för deras nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”. Ett album som nu några veckor senare mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Vi köper kaffe på det lilla cafét Cigarren och medan vi promenerar längs Haga Nygata kommer vi in på hur länge de spelat tillsammans.

– Typ sju år, det behöver inte vara exakt väl? Det är nog mer, säger Hannah.

– Men vi träffades ju på Artisten, här i Göteborg, vi började i samma klass. Kanske för sju år sen. Så började vi jamma tillsammans. Sen så småningom så blev det Soil Collectors, med Jonathan, säger Isabel.

Vi sätter oss i solen. Det är tidig förmiddag, sen april. Varmt i luften och människor sitter och ler på uteserveringarna.

Vad betyder namnet? Vad lägger ni i det?

– Vi har varit ute på turnéer och sådär och upptäckt land och kultur. Och jorden på nåt sätt står väl för det ursprungliga. Ursprunget i människan. Och sen alla möten vi har. Vi möter andra människor och samlar berättelser. Jorden står väl också för det lite skitiga, säger Hannah och skrattar. Vi gillar att experimentera med olika materia.

– Samla avtryck. Av vad som har skett på jorden, fyller Isabel i.

Tar ni med er fysisk jord från olika ställen?

– Näe säger båda och skrattar.

– Jag samlar faktiskt stenar. Från olika platser. Men det är lite lättare att ta med sig i fickan. Men det åker alltid med nån jord. Faktiskt. Nånting liksom, säger Hannah.

För det känns ju som att musiken är som ett flöde av berättelser. Hur tänker ni kring vad ni vill få ut?

– A men det, flöde av berättelser, du sa det.

– Det som är lite unikt, tycker jag, är att berättelserna ofta innehåller fler berättelser, en låt kanske innehåller ett möte med två tre berättelser. Och att vi skriver mycket tillsammans. Och arrangerar. Så då blir det ytterligare en tolkning av vad jag säger och vad Isabel säger till mig, det kommer också med som en del kanske i text, till exempel när jag berättar något för Isabel och hon berättar något för mig. Så om vi ska skriva nån text, då har ju jag tolkat hennes berättelse. Så håller vi på sådär, lite fram och tillbaka.

Är det processen? Hur funkar det när ni skriver?

– Ah men det är ofta nån som har nån idé eller nån riktning eller nåt universum, och sen bollas det runt, det tar ganska mycket utrymme med vad vi vill säga med just det här, det är väldigt djupgående tycker jag, jämfört med andra projekt. Och att det kommer ut i musiken också liksom. Vi arrangerar på ett sätt så att berättelserna hörs. Eller?

Isabel vänder sig åt Hannah. Båda är noga med att kolla av med den andra när de pratar, stämma av. De verkar noga med att de är två individer där ingen kan prata för den andra. Men det märks att de känner varandra.

– Ja! Verkligen! Det är så roligt att få höra. Liksom: ”är det så vi gör?” Men ja. Det tycker jag var en sammanfattning av det hela. Oavsett om det var något som var nästan klart från början, eller om det är nånting som verkligen är nytt. Vi hittar ändå nån story. Nåt universum. Som vi ska vara i. Och samlar oss där liksom. Vi har en låt, det är den sista på skivan, som heter ”Shadows/Talk to me”. Den är väldigt intressant för den kommer jag ihåg att vi liksom, vi fick aldrig till den. Och sen så plockade vi in ett till universum, eller en till berättelse, i det hela, som heter ”Shadows”, som då mötte den här ”Talk to me”. Som från början har ett ganska stadigt beat. Och när dom möttes så bara, ”ah okej, den, dom ville va tillsammans där”. Snart får vi spela den live också. Vi har bara klarat av att spela den första delen live. Och det funkar fristående också, men det behöver få ett större sammanhang kanske.

När vi kommer in på livespelningar förändras något lite i deras sätt att prata. Det blir förväntansfullt, lite hemligt. Som att de ser fram emot själva att se vad som händer.

– Så det är också såhär, det tar tid liksom. Det är lustigt hur man tänker att man har nåt som känns fel, eller inte rätt, och man förstår kanske inte varför. Till att det känns helt självklart. Det kan vara nåt ord eller så, som förenar, okej nu flummar jag ut, fortsätter Hannah och skrattar.

Jag får intrycket av att Soil Collectors är i en skapandeprocess hela tiden. Att de smälter ihop olika saker, hela tiden. Och jag tänker att det märks i musiken. Sammansmältningen av saker som hittat rätt.

Hur förhåller ni er till musikscener, till exempel Göteborgs musikscen, eller till musikgenrer? Tänker ni att ni vill låta på ett visst sätt?

– Nej aldrig i den musikaliska processen, säger Isabel direkt. Men vi har ju, vi är ju alla, improvisatörer i grunden. Och vi hade nog trott att vi skulle spela på mer pop- eller rockscener men vi har spelat väldigt mycket på improvisationsscener. Och har liksom funderat på det lite. Men det är kul för det känns naturligt överallt, just eftersom musiken har den här, grunden i ursprunget. Att det, eller det känns som att, när vi har spelat, att det går in. Hos människor. Oavsett.

– Mm. Det är väl kanske snarare med scener, att det är, att det finns scener som heter, eller som underförstått betyder, jazzscen eller popscen eller rockscen, som gör att man liksom, kanske klurat på såhär: ”okej, är det nåt vi måste ändra, måste vi finslipa nåt?”. Vi har väl inte gått så långt att vi har gjort det, det kanske har blivit mer som en inspiration snarare, att: ”just det ja, fast den har ju den doften av pop!” Och att vi kan låta på olika sätt. Men det var nåt skede i vårt konstnärsskap, när det blev såhär: ”ahh vi måste få spela, ska man ta bort improvisationen”? Och det var ganska allvarligt tyckte jag, det kändes som en allvarlig sak att ta upp på nåt sätt.

Att ni kände att ni behövde kompromissa med er musik för att passa in på scenen?

– Ja, säger båda med eftertryck.

Det blir en lång paus och det ligger en allvarlig stämning över båda två.

Gör ni det då, kompromissar? 

– Näe, säger de direkt unisont och skrattar.

– Äeh. Det blir ju som det blir ändå, säger Isabel.

Snarare påverkar musikscener och genrer vilka låtar som framförs live, och hur de framställs berättar de. Klart är att det finns en viss ambivalens till etiketter. På gig, om det är en jazzscen eller popscen, och även genrer. En dubbelhet inför att sätta etiketter och placera i fack. De tycks kunna både inspirera och hämma.

– Men det är ändå intressant för det händer ju nånting, jag tror det faktiskt, att det också påverkar i det kreativa att tänka på vilken genre man hör till. ”Var hör jag, var ingår jag? Vilket gäng ska jag vara med i?” Och det kan ju vara något som gör att människor också slutar hålla på med musik. För dom ingick i den där rock-eller popscenen innan dom ens började skriva och att det blir lite: ”men gud det går inte”, ”det känns inte bekvämt” och ”min röst passar inte”, och nä, då gick det inte liksom. Men det finns mer, säger Hannah.

”Tah-tay Leet’-kah lah” bevisar just det, att det finns mer. Att det går att överskrida. Använda gränser och normer snarare än styras av dem. Att på något sätt vara kompromisslös med valet av uttryck, och arbeta in dem i en egen form där de hör ihop snarare än polemiserar. Så som en jazzscen kan stå i motsats till en popscen. Soil Collectors visar att jazz och pop, och blues och experimentell ljudimprovisation, kan höra ihop.

Jag har hört att era liveframträdanden ska vara väldigt speciella. Planerar ni liveframträdandena?

– Jo men vi hamnar ju i ganska olika lokaler. Så vi försöker alltid att tänka vad vi kan göra i den här lokalen, och vi det här tillfället. Nån gång spelade vi i ett bibliotek och så följde Hannahs kompis med, som är rörelsekonstnär. Så då hamnade hon i allt, och det var vid den här tiden på året så det blev nån sorts vårskriksperformance. Vi sjöng in våren. Och hon improviserade. Och det sker ganska ofta. Vi ser vad som finns omkring oss, vad som sker nu, och försöker göra nåt kreativt av det, säger Isabel.

– Blir sugen på att hitta på nåt nytt nu, säger Hannah och skrattar. Men vi har ju snart releasekonsert.

Just det ja. 18 Maj. Då blir det nåt nytt eller?

– Ja, det ska vi fila på, säger Isabel.

– Nu har vi en jättebra ljudtekniker med oss och så kommer vi ha med oss projektioner, och vi kommer ha ännu större ljudbild. Med fler involverade röster. Det är det vi har än så länge. Så vi ska snart smida ihop nåt, säger Hannah.

Så det blir liksom mer som en performance? Inte en regelrätt konsert?

– Det får vi se, säger Isabel.

– Jag har min bild, jag vet att Isabel har sin, Jonathan har sin. Men, jo det kommer bli en konsert. Men lite, mer. Än en konsert.

– Vi gillar att använda hela lokalen, inte bara vara på scen utan ta oss ut bland folk.

Hur viktig är platsen när ni skriver?

– Inte så viktig, säger Isabel.

– Nej.

– Men däremot när vi har spelat in albumet. Det hade vi inte kunnat göra riktigt var som helst känns det som, säger Hannah.

Isabel håller med. Det spelade de in i en lada och i skogen, berättar de. På ljudteknikerns släktgård mitt ute på landet.

– Kullabo, det är en liten by, säger Hannah.

– Ambjörnarp. Mellan Borås och Tranemo typ. Så spelade vi in i en gammal lada. Vi stod utomhus och trummorna var inne i ladan, säger Isabel.

– Det var en sån himla tur att det var jättefint väder och jättevarmt. Vi kunde ju stå ute hela tiden under hela processen som var minst sju dagar. Det var hett asså. Det var nästan så att man ramlade av pinnen, säger Hannah och skrattar.

Spelade ni in utomhus då?

– Ja. Precis. Och i ladan då. Så körerna har vi spelat in i den här stora ladan. Och sen har vi ju en låt där allt är utomhus. Det är introt till ”Hit”. Där trummorna är liksom hundra meter upp i skogen. De var för starka och kunde inte vara så nära. Så han fick sitta jättelångt bort. Så skulle vi ha en röstimprovisation då. Alla tre liksom. Med Jonathan som spelar trummor också. Så säg att mikrofonen var här. Och jag och Isabel stod här från början. Och så trummorna var här borta typ. Och så när den kommer då så ska liksom Jonathan ta sig ner till oss. Så han liksom kommer springandes på stigen såhär. Jag kommer aldrig glömma det. Och hans första vrål är i ett hopp. Så det är liksom ”aaaoaoooohhhhhh”, så hör man hur han landar. Och sen kutar han tillbaka till trummorna och tar över igen.

– Så att. Så det var som en liten. Vad ska man säga. Mer som en, inte dans men. Koreografi. Verkligen. Du ska stå där och så. Ah så går vi ner här, du drar den du drar den okej.

Hannah gestikulerar och visar med händerna i luften var de olika delarna av bandet stod. Verkar gå tillbaka i tiden i huvudet, det är tydligt att det här betyder mycket för dem. Det finns en genuin entusiasm som smittar av sig.

Skulle ni kunna sitta i en såhär, avskalad torr studio med liksom, mufflade väggar, och så?

– Någonsin? frågar Isabel.

– Aldrig!! utropar Hannah ironiskt och skrattar.

– Jo, fortsätter hon med mer seriös ton. Vi har varit lite i Filip Leymans studio precis här borta vid Järntorget, och den funkar jättebra också. Det var en del pålägg och så som vi gjorde där.

– Man fick ju in skogen och omgivningen i mikrofonerna och hörlurarna. Så det påverkade ganska mycket. Att man blev lugn och dom ljuden gav ju en impulser också. En fågel eller ett träd eller ett rådjur långt bort, säger Isabel.

Det förklarar också varför det känns som en helhet när jag lyssnar på skivan. Som att jag inte kan plocka ut ett enstaka spår och lägga på en spotifylista. Det känns snarare som en upplevelse än ett traditionellt album. Ett friare förhållningssätt till albumet som ram. Något som berättas. Med ljud och rytmer och en blandning av uttryck.

Var hänger ni helst i Göteborg? Vilket universum i Göteborg är bäst?

– Jo men. Naturen på nåt vis, säger Isabel. Eller utomhus nånstans. Finns ett ställe som heter Skål. Som har väldigt bra musik.

– Där brukar alltid vi mötas upp när vi ska ses, fyller Hannah i.

Vad är det för musik då?

– Elvis. 50-tals, säger Isabel.

– Jo men det är faktiskt jättemysigt. Speciellt när det är öppet på uteserveringen. Det är ju där inne man vill vara på ett sätt, för musiken. Men när det är varmt flänger man in och ut där. Med en öl i handen.

Vad lyssnar ni på för musik själva?

– Jag vet inte men det känns som att det finns en röd tråd i det som jag lyssnar på. I de artister eller låtar som jag gillar, där det finns nån, nån känsla av att personen vet vad den gör själv. Och det kan ju jag omöjligt veta alla gånger, men där det känns som att det finns en egen… Ah något eget liksom. Att personen vill berätta det här eller utforska det här, säger Hannah.

Lyssnar ni mycket på musik i anslutning till när ni ska spela in, eller är det stopp då?

– Det är nog mer åt stopphållet tror jag. I och med att man har så mycket musik hela tiden i det här livet så tycker jag att tysnad är, blir mer och mer skönt, säger Isabel.

– Att höra ljuden runt omkring sig. Att inte. Om man är utomhus som nu, jag stoppar väldigt sällan in hörlurar i öronen. Jag känner mig nästan, vad heter det, nonchalant, eller vad ska man säga, mot omgivningen på nåt sätt. Och när man är hemma att det faktiskt är trevligt att höra slamret eller att det är nån som ropar utanför eller sådär, säger Hannah.

– Ja det kan vara väldigt inspirerande med tystnaden, eller med omgivningsljud. Så fort man är i en restaurang. Eller en affär så är det alltid musik liksom.

– Man får det ändå mycket.

– Så går man ganska mycket på konserter, och då är det skönt att liksom spara sig på något vis till det, till den upplevelsen, säger Isabel.

– Ja, jag lyssnar ju på musik också, lägger hon efter en kort tystnad till och skrattar.

– Men jag håller med dig, jag skulle inte kunna sitta här och namedroppa, jag hänger inte alls med liksom i ny musik. Jag hänger med i mycket annat, alla dom här ljuden, jag kan berätta vad som har hänt en dag, jag har andra typer av upplevelser som jag hänger med i. Men ja, att bara liksom skörda, eller vad ska man säga, försöka skörda allt som händer musikaliskt runt omkring en, snabbt bara, det finns så mycket. Och så känns det som att det är omöjligt att förstå någonting om man bara lyssnar en minut på något och sen byter spår, säger Hannah.

– Nej. Så det blir lätt samma. Samma låt om igen.

– Som bara går i en loop.

Båda skrattar.

Vad betyder albumnamnet?

– ”Tah-Tay” betyder vind, och ”Leet’-kah lah” betyder fågel. Vindfågel. Det är från låten ”Windbird”. Som har blivit en gestalt. Som vi har skapat. Utifrån två berättelser som skapade den här låten, säger Isabel.

Vind och jord. Motsatsförhållanden på många sätt men även naturliga associationer till varandra. Vind som flyttar jord. Som formar jord. Jord som formar vindflöden. Någonstans placerar sig Soil Collectors i det här. Flyttar jord. Samlar berättelser. Någonstans i mitten av allting finns berättelsen. Som sådan. Berättelsen som konceptuell kropp. Som både formar och formas av berättaren och lyssnaren.

Vi kommer in på videon till ”Windbird”. En video de gärna pratar om. När jag gör intervjun har den precis släppts. Det är en påkostad video som finansierats genom olika stipendium.

– Det är intressant för i våran grupp, det finns liksom ingen pessimist. Alla är liksom drömmare, säger Isabel.

– Det var så perfekta förhållanden för den här filmen, för vi tillät oss drömma väldigt länge innan vi var tvungna att bli realistiska. Det är något som är väldigt speciellt för våran grupp tror jag. Att vi har stora visioner och inte är rädda för att ha det, fortsätter hon.

– Aa det är väldigt speciellt när man är så små, eller vad säger man, och ska göra stora saker. Att man måste våga vara drömmare. För att klara såna grejer, säger Hannah.

– Och jag tänker också att vi, musikaliskt också men också som människor, att jag har mycket tillit till dom andra. Om inte jag orkar drömma en dag, så vet jag att nån håller liv i det, på något vis. Det finns ju annars mycket runt omkring som talar emot. Som att det kostar pengar och tar tid och sådär.

Är ni perfektionister?

– Ja. På många sätt är vi ju det, säger Hannah.

– Att vi vill vara tydliga liksom, med att det ska vara välgjort, att det ska representera det vi har drömt om. På så sätt är vi perfektionister. Viktigt att det blir rätt, och sånt, säger Isabel.

Rätt utifrån nån sorts känsla som ni har?

– Precis.

– Och rätt utifrån att alla tycker någonting om vad rätt är. Ja men som jag sa, releasekonserten, så har ju jag en bild som är rätt, men så vet jag att det finns andra personer också som har en bild av vad som är det perfekta scenariet. Och det gör att liksom, du kan inte bli perfektionist på ett hämmande, egoistiskt sätt, utan du måste förena de olika åsikterna om vad ”rätt” är. Och det är väldigt kul framförallt. Det är utmanande, säger Hannah.

Är ni olika när ni skriver?

– Joo, men det finns ofta ett överflöd av idéer snarare än tvärtom. Och det leder bara till att man får förklara sin idé ännu djupare och fundera på vad det är vi faktiskt vill säga, att det får oss att gå djupare och söka efter någon uppriktighet, säger Isabel.

Vad har ni spelat för musik från början?

– Vi har ju gått improvisationsjazzlinje på folkhögskolor och högskola och så. och sen har väl det liksom, eller när jag började hålla på med just med jazz, där improvisationen fanns med, så var det nån bild av att det är frihet. Nu är det den här musiken, men det är fortfarande samma känsla, säger Hannah.

– Det är som ett språk. Som man lär sig. Så använder man det, vad man än gör, säger Isabel.

– Det är en fin liknelse, säger Hannah.

Avslutningsvis, vad är det ni vill få ur er? Var kommer idéerna från?

– Jag tror musiken och historierna kom först utan att det var nån tanke med dem. Det bara skedde. Och sen efteråt, liksom: ”oj, vad mycket historier vi har samlat på oss”, säger Isabel.

– Hur kom vi fram till att vara utomhus? Alltså när vi spelade in. Jag tror kanske det var att vi pratade om nån unik plats att vara på liksom, säger Hannah.

– En plats som kunde påverka oss också, säger Isabel.

– På nåt sätt blev platsen där vi skulle spela in det mer det som gjorde vad vi ville säga som helhet med den här skivan, säger Hannah. Att ljuden och naturen skulle få vara med. Efteråt så ser man att det var många berättelser.

Soil Collectors musik känns nästan snarare som en roman, eller en novellsamling eller diktsvit. Tonsatt lyrik snarare än lyrikförsedd musik. Att berättelserna är energikällan för det kretslopp eller den livsform de skapar. Och att berättelser kan berättas på olika sätt. Jag frågar dem om de också skriver utan att det ska bli musik.

–  Nää, det har aldrig blivit nån bok, säger Isabel och skrattar. Men vi skriver ju mycket texter.

– Men precis, vi vänder upp och ner på ord som ljud, ordet i sig eller en lång mening. Jag har precis börjar nosa lite på dikter, som är väldigt spännande. Det kanske är så att man har en massa dikter, de kanske är de där papprena som ligger som man tänkte man skulle slänga. Som inte blev en låt.

Hannah frågar mig om jag fastnat för en låt på albumet. Jag svarar ”Hit”. Jag gillar att den blir lite poppig, det bryter av lite.

– ”Hit” var ju väldigt rolig att spela in, väldigt lekfull. Hur det dånade ut i hela ladan och i skogen var bara så härligt på något vis.

Låten, egentligen hela skivan, har också fått en helt annan betydelse när jag fått veta att den spelades in i en lada och en skog. Naturen får vara med i inspelningen. Ett av ljuden är till exempel en björk som de drar fram och tillbaka. Och många av orden är improviserade ljud. Musiken blir resultatet av ett utforskande av ljud där syftet verkar vara att berättelserna de samlar på sig ska få en passande kanal eller form att komma till uttryck genom.

De berättar att de haft strul med releasen för skivan. Den kom inte ut exakt när den skulle. Men det är skönt att allt är klart, berättar de och verkar en aning lättade.

Vi skiljs åt. Isabel och Hannah går åt varsitt håll. Jag går till språkcafét, passande nog.

Imorgon, onsdag, 18 maj, har Soil Collectors releasespelning för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg. Med tanke på hur levande och med vilken lekfullhet de pratar om sina livespelningar och sin musik lär det bli en spelning man bär med sig efteråt.

”Talk to me when im gone” ekar sista spåret på albumet. Soil Collectors vill nämligen inte främst berätta, de vill samtala.

Viktor Emanuelsson

 

 

Annonser

 

a0169877040_10

Artist: Aru-2
Album: Yawning of Nipponjin
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

 

Japanska beatmakern Aru-2 är tillbaka med ett klassiskt beat tape, 11 låtar alla under 2 minuter, strictly beats. Det här skiljer sig dock från hans tidigare produktioner. Det är inte lika excentriskt, och mycket av det rebelliska sättet att få beatsen att låta som krossat glas, trasiga och kaosartade, är borta. De korta, överraskande asymmetriska avbrotten i rytmen är på många sätt ersatta av ett konstant och friktionslöst flyt, vilket faktiskt är ovanligt för dessa japanska beatmakers. Jag ser det som att det mognat. Aru-2 har skalat bort mycket överflödigt – särskilt den där trasigheten, som en gång var oerhört avantgardistisk men som blivit så kännetäcknande för många japanska beatmakers att det snarare blivit norm – och kommit fram till en sorts essens av vad han gör.

Beats som ”girls talkin is like speed” och ”jennifer hillson rollin’ booo” känns som att de fortfarande när det kommer till generell ljudbild står kvar i den japanska scenen, de karaktäristiska avbrutna och enstaka verserna av acapellor som saktas ner eller speedas upp är till exempel kvar. Men samtidigt rör de sig mot ett lättare och mer lättflytande sound. Mina tankar förs mer och mer till producenter som Knxwledge och Madlib och mindre och mindre till andra japanska beatmakers som Youtaro och Ill Sugi. Det skulle inte förvåna mig om Aru-2 snart är med och proddar för amerikanska giganter. Därför är det roligt att han går mer och mer från obsyriteten och mer och mer åt ett sorts kommersialiserat sound. Det är ett sätt att föra över en nischad genre eller sätt att göra musik på en bredare publik. Lite på samma sätt som både Flying Lotus och Knxwledge gjort när de båda var med på To Pimp A Butterfly; trots att bådas tidigare projekt varit excentriska och avantgardistiska, så var inte deras bidrag på To Pimp A Butterfly alls lika extrema. Lite samma sak verkar Aru-2 göra här, förutom den stora skivan då.

Trots jämförelserna med amerikanska producenter råder det ingen tvekan om att det här är ett japanskt beat tape. Det skulle inte gå att missta det för en Madlib– eller Knxwledgeproduktion. Det är något som verkligen bevisar att Japan har utvecklat en väldigt speciell och distinkt beat-scen.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

junglepussy-pregnant-with-success-slide

Artist: Junglepussy
Album: Pregnant With Success
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

”I’m giving you the choice to fuck with me now or later but you will regardless.” Så skrev Junglepussy i ett mail till magasinet Complex inför sin nya skiva Pregnant With Success. Det är svårt att inte bli intresserad efter ett sådant uttalande.

Redan i första låten presenteras en imponerande bredd. Både i produktion men framförallt Junglepussys känsla för rytm och språkmelodi. Jag känner det närmast som en pågående dissikering av själva rappandet. Att det plockas isär och sätts ihop. En uppvisning i att leverera. Över oerhört mångfasetterade mattor av beats går hon sedan på. Växlar upp och ner.

”how you gon say you love me
you don’t do nuthin’ for me”

Det är som att hon bestämde för sig själv, som en övning, att ha ett nytt flow i varje låt. För så är det. Beröringspunkterna jag kan tänka mig är många och olika. Från LadyBug Mecca (Digable Planets) och Jill Scott, via Killer Mike och Missy Elliot till Asap Rocky och Soulja Boy. Och eftersom hon bemästrar allting blir det lätt och luftigt att lyssna på. De kraftiga variationerna gör att musiken aldrig blir statisk.

Det är en oerhört dynamisk skiva. ‘Bout You, är det enda undantaget, där det tyvärr blir lite platt och nästan tjatigt. Annars är den levande, i varenda liten stavelse och taktslag.

Vid första lyssning känns skivan som en fortsättning i traditionen av Drake och trap och Asap Rocky, men ju mer jag lyssnar desto mer sätter jag den åt ett mer klassiskt hip hop sound. Produktionerna är raka, trots allt, liksom rotade. Och jag vill absolut mena att det faktiskt är ganska klassisk hip hop här i botten. Dear Diary, sista låten på skivan, skulle till exempel lika gärna kunnat vara en låt av Dilated Peoples eller DJ Premier.  Sedan fylls den där botten ut med influenser både inom och utanför den ljudbilden, medan trapvågen färgar av sig på allting.

Vad som starkast är kvar i mig efter Pregnant With Success är Junglepussys obehindrade anammande av olika rytmer och tempon. Skivan är på många sätt en smältdegel av olika typer av flows och produktionsstilar. Där Junglepussys rap för mig sticker ut mest. Hur hon till synes så lätt växlar upp och ner i sitt rappande. Stannar av och drar ut på stavelserna för att plötsligt och oförutsägbart öka takten och göra det snabbt och kompakt. Inte många rappare gör det, ännu färre gör det bra. Hon får rappandet och varierandet av det att verka så lätt, och bara någon som kan hantverket utan och innan kan göra det.

”I’m creating my own world” säger hon medan hon borstar tänderna på skivans sista spår. ”I look at all the succesfull people in the world, feeling more sure of myself than ever”. Frågan är om tandborstningen är efter frukost eller innan läggdags. Om hon går och lägger sig med vetskapen att den här grejen, den är riktigt bra. Eller om hon är på väg att starta upp sin dag och ta över världen. Det spelar ingen roll egentligen, nu eller senare är vilket som. Den där världen hon skapar för sig själv äger hon redan. Alla andra kan välja mellan nu eller sen.

Viktor Emanuelsson

BAD-NEIGHBOR3

Artist: MED, Blu, Madlib
Album: Bad Neighbor
Skivetikett: Bang Ya Head
Betyg: 8/10

Det är svårt att hänga med i allt Madlib gör. Nu släpper han i alla fall Bad Neighbor, tillsammans med MED och Blu. Skivan har fått lång tid att mogna, tre av låtarna släpptes redan för två år sen, på EPn Burgundy Whip. På något sätt känns det som att fördröjningen snarare var för att alla gjort andra saker, än att de suttit i studion och velat åstadkomma perfektion. Perfektion är ett ord som är fullständigt inkompatibelt med både Madlib och Blu. Snarare omfamnar de motsatsen. Blu’s senaste skiva Good To Be Home var full av brister, för lång, för kompakt, konstigt mixad, men det är precis det som gör honom intressant. På samma sätt, fast mer sofistikerat, nästan söker Madlib det där kaosmässiga flödet av nya släpp som stundtals känns mer som sketcher än färdiga verk, som att han gör alla beats halvfärdiga och sen går till nästa.

Så känns även det här projektet. Och det är paradoxalt nog det som gör det så bra. För Madlibs produktioner är inte halvfärdiga, det är det som är hela grejen. Men han söker den där känslan. På något sätt låter alla beats lite trasiga. Som att han medvetet trasat till och smutsat ner dem. ”The Stroll” tillåts till exempel inte en skönt uppitchad soul-sampling à la Kanye hela vägen igenom, det måste styckas upp, trasas till, stampas på lite grann först. På samma sätt råder dock motsatsen, det tillåts inte vara rakt igenom mörkt, basigt och hackigt, utan måste ha lite ren soul.

Blu har länge varit min favorit-emcee, utan att slänga ur det slentrianmässigt. Samma sak som sagts om Madlib och hans medvetna nersmutsande och tilltrasande av sina beats, kan sägas om Blu. Det är inte så att han inte kan lägga välstrukturerade, kärnfulla och välpolerade verser, det bevisade han flera gånger om i Below The Heavens, det känns snarare som att han helt enkelt inte vill.

Den här skivan bygger för mig vidare på Madlibs signaturambivalens inför det rena och det smutsiga, och Blu’s mer och mer slarviga sound: från rent och klart till ofullständigt och halkigt. Både Madlib och Blu verkar dras åt det där fragmentariska, konstigt mixade soundet. Det är till exempel även det tydligt i ”The Stroll”.

MED, å sin sida, är för mig ganska ointressant. Jag kanske bara inte förstår honom, jag vet inte. Han blir mest en funktion på skivan, något som känns stabilt och alldagligt för att väga upp för Madlib och Blu’s excentriska framtoningar. Det kanske är en bra funktion, men det känns inte särskilt smickrande för en rappare.

Jag är på ett sätt både besviken och tillfreds med att det aldrig längre verkar gå att få något perfekt från Madlib eller Blu. Pinata var så nära perfektion det gick att komma, det var en extremt bra skiva, inte minst för att Freddie Gibbs höll sin högstanivå rakt igenom, men jag hade velat ha den där perfekta skivan. Den där skivan som Below The Heavens faktiskt på många sätt var. En skiva där allting känns fokuserat. Men då är risken att det blir som Elzhi, rapparen som är en sjuklig perfektionist och därmed aldrig heller släpper något nytt. Men jag återkommer ändå till frågan, om det sketchmässiga, det bristfälliga, i Madlib och Blu, om det verkligen alltid är något medvetet, eller om det bara är lathet och brist på disciplin. Jag lutar tungt åt det föregående, men jag ställer mig ändå frågan. För en skiva med den här ljudbilden, men med Pinata, Madvillainy och Below The Heavens fokus, det hade blivit något extraordinärt bra. Det hade varit trasighetens fulländning.

Överlag är det dock en bra skiva, stundtals väldigt bra. Inte minst tack vare gästande stjärnorna MF DOOM och Phonte, och även Anderson Paak, som liknande BJ the Chicago Kid verkar återfinnas på alla tänkbara och otänkbara projekt. En av höjdpunkterna är ”Drive In”, inte minst för raden

”she say it ain’t the way you bend it it’s the way you spend it” 

som ekar från en rad på Good To Be Home där Blu rappar

”she say it ain’t about the cheese it’s the way you chop the mozarella”

och det känns som att det sammanfattar mycket av vad jag gillar med Blu. Hur han varierar sina teman. Säger samma saker ibland på samma sätt fast med små variationer. Även ”The Strip” är en höjdpunkt, och ”Knock Knock” där Madlibs besatthet för funk får ett klassiskt utlopp och Blu visar på sin bredd i hur han lägger sina verser.

Det är så bra att jag blir lite besviken över att det inte är ännu bättre, för det har i synnerhet Madlib kapacitet för. Å andra sidan är hans nivå också alltid ett par snäpp högre än alla andras. Hursomhelst kommer skivan gå många varv under en lång period i mina öron, medan jag förundras över briljansen i en helt Madlib-producerad Blu-skiva.

Viktor Emanuelsson

11008781_1104196099608095_1447355195124894814_n

Golden Rules, ett samarbete mellan producent Paul White (Homeboy Sandman b.l.a.) och Eric Biddines, släppte för ett tag sen sin första skiva tillsammans: Golden Ticket. Den skivan föranleddes tidigt med singeln ”Never Die”. Jag hade då aldrig hört talas om detta samarbete, men låten hade med Yasiin Bey (han som inte längre vill bli kallad för Mos Def), och dels så tänker jag nog på något sätt omedvetet på det som en kvalitetssäkring, och dels är allt nytt material från honom spännande.

Nu, ett par veckor efter skivsläppet, droppar de alltså en remix av låten, utökad med ingen mindre än Freddie Gibbs. Alla som hörde Pinata vet vad han kan leverera när han är som bäst.

Det är enkelt när man har en låt med Yasiin Bey och Freddie Gibbs att bara fokusera på dem. Ja, Yasiin Bey har inte blivit sämre, raden

”… youngin you can hug the block, but it won’t hug back, until it do and it squeeze and your spine go snap”

är hemsökande, spöklikt bra, men alla vet redan hur bra Bey är. Jag vill lyfta fram just Eric Biddines och Paul White. Golden Rules. Biddines har verkligen något särskilt här. Ett flow som är så delikat och välavvägt varierat. Även själva remixen växer på mig. Även om jag tycker att det märks att Biddines och Beys verser gjordes för originalet, så tycker jag att dimensionen remixen bidrar med är så bra att det inte gör något. Och raden om att Kanye en gång tyckte Gibbs var ”något mediokert” är kul.

Golden Ticket släpptes 7 augusti på Lex Records.

Viktor Emanuelsson

11121246_987826887930102_1023922311_n

Artist: Sthlmiana
Album: Rakt In I Gryningen
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7/10

Jag såg en dokumentär om Ratata en gång. Jag har ett par skivor av Pet Shop Boys jag aldrig lyssnat på i skivlådan, och när alla skulle se Kraftwerk på Way Out West fattade jag inte grejen. Min första association när jag sätter på första spåret ”Gatorna” på Sthlmianas ”Rakt In I Gryningen”, är istället Jonathan Johansson. Till den mörka, stadiga, instrumentationen, det återhållna drivet kombinerat med en sansad men väldigt rytmisk sång. Det är klart att jag snart nog även tänker på Mauro Scocco, på hans sätt att sjunga, men de starkaste associationerna ligger snarare i min nutid.

”Gatorna” sätter en bestämd ton för albumet. Mest är det en blandning av 80- och 90tal, men där finns också lätta drag av kontemporär hip hop, av det som t.ex. skivbolaget Soulection står för, med beatmakers/producenter som Ta-Ku och Sango. Jag får ofta i låten känslan av att det skulle kunna gå över i ett elektroniskt beat. Såklart, och som väl är, gör det aldrig det, men jag gillar dragen. Jag tycker mig till och med kunna ana något som låter som scratch.

Det studsar hela tiden. I olika intensitet och tempo. Det är dansmusik som saktats ner och fått vardagsrumstexter. Ofta vemodigt men ändå alltid med en positiv klang. Det finns någonting i det här som är väldigt bra. En sorts balans och väl gjord avvägning. Mellan tempo, intensitet, instrumentation, driv och återhållsamhet. Och sången som ligger på gränsen till mässande över allting och liksom hakar i musiken, hänger med en liten stund för att sedan släppa. Då är det viktigt att musiken bakom håller hela vägen, och att den inte känns statisk och tunn när sången lämnar så mycket plats, och jag tycker faktiskt att den gör det.

Ibland håller inte texterna. Jag kan i och för sig också tänka att det är så med pop, att texten på något sätt är meningen att vara banal och lättillgänglig. Men ändå. Och jag håller inte ens med mig själv. Bra poptexter kan visserligen vara lättillgängliga och i någon mån banala, men de måste ändå ha någon sorts kärna som säger något. Ibland tycker jag att det saknas här. Det räddande är själva sången, inte bara melodiskt utan också, eller kanske snarare, rytmiskt. Jag reagerar ofta på fraseringar jag tycker om. När texten inte bara är text, utan ett sätt att accentuera rytmer och fylla fickorna i musiken.

”Jag vill inte va din vän, jag vill ha kärleken”. Hur rimmet blir på ”en” i ”kärleken” och därför kräver en paus mellan ”vän” och ”jag”. Det är såklart inget nytt, men det är så jag gillar det.

I mikroperspektivet, förstoringsglas- och avgränsningsperspektivet är det bättre än vad jag egentligen vill erkänna för mig själv. Jag kommer på mig själv med att tänka att det här är riktigt bra. Som i ”Villa Paraiso”, eller ”Allt ljus på scen”. När jag lyssnar i nuet och inte bryr mig om helheten. Zoomar jag däremot ut håller det faktiskt, och tyvärr, inte lika bra längre. Det är välgjort produktionsmässigt och det glimmar även till kreativitetsmässigt i nästan varje låt – en gitarr som ekar Daft Punk i ”Villa Paraiso” till exempel – men det är någonting som saknas.

Det där Soulection-aktiga hiphopsoundet som jag tycker mig ana i första låten saknar jag i resten. Jag tyckte det lät som en spännande och väldigt bra grej, kontemporär hip hop och 80-tals synthpop i en välproducerad blandning. För jag tycker om det där. Att inte bara göra synthpop 2015 utan att göra synthpop med hjälp av 2015. Inkorporera 2015 i 80-talet.

Bäst blir det utan tvekan i ”Paradis”. Både musikmässigt och textmässigt. Och jag vill understryka att då tycker jag att det blir fantastiskt bra. Verkligen bra på riktigt. Det är då jag känner rytmen i texten, den välavvägda pampigheten, det återhållna gunget. Det är då jag tänker att det som gör skivan är balans. Att det blivit rätt.

”… ett löfte, om dagen efter som något bättre än ruset.” En rad som träffar så rätt. Som kärlekshistorien som går från ett ligg till något mer. Där vardagen är bättre än den nykära osäkerheten. Sådär vill jag också att skivan ska sluta. Och det tror jag att den gör, när sista låten börjar.

”Minns att Johnny klottrade drog på roslagsbanan, jag ville va med.”

Jag tänker, det här måste vara skivans bästa spår. Men tyvärr, för sen kommer refrängen och grusar förhoppningarna, även om allting runt refrängen faktiskt är väldigt bra, som den förbiflimrande saxofonen till exempel. Det är smärtsamt när en låt har så höga toppar och så djupa dalar. Jag tänker när den börjar att det är ett perfekt slut på skivan, att balansen som visas så mycket i olika delar av skivan verkligen kommer fram, att den slutar på ett annat sätt än den började. Men i refrängen är jag tillbaka någonstans i mitten av albumet igen. Det är inte så jag vill ha ett slut.

Jag tycker om Rakt In I Gryningen. Vissa bitar, som ”Paradis” och ”Gatorna”, delar av ”Transit” och ”Allt ljus på scen” älskar jag verkligen, både i egenskap av välproducerad kvalitet, och, om man kan kalla det så, känsla eller själ. Men någonstans får jag inte riktigt ihop helheten. Eller snarare, någonstans räcker inte repet hela vägen runt för att göra en knut. Därför blir de delarna jag inte tycker om, eller jag tycker kunde varit bättre, så mycket mer angelägna. Jag tycker att stora delar av musiken förtjänar att resten av musiken är lika bra, och att allting fick en större och mer helomtäckande form att finnas i. För då hade det blivit verkligt, verkligt bra.

Viktor Emanuelsson

Professor-P-Dj-Akilles-Press2-photo-Martin-Wichardt-LowRes

 

 

Det första jag tänker på när Professor P och Akilles dyker upp i svart kostym och svart fluga är UGKs ”International Player’s Anthem”. Den klassiska låten där Outkast gästar och videon handlar om Andres bröllop. Det är beatet, det pampiga blåset i kombination med soul-samplingen, men antagligen också bilen och hur Professor P jämför sitt förhållande till hip hop med ett äktenskap.

Akilles kör och Professor P rappar från passagerarsätet. Det finns bara en fil. Inte för att det inte skulle gått att bygga ut vägen, det finns gott om plats längs sidorna, men det behövs inte för det är en liten landsväg, den är inte särskilt trafikerad.

”We created a lane to provide the soul vibe for the sake of the game” – de skapade filen för flera år sedan men de är egentligen fortfarande de enda som kör i den.

Jag gillar videon för att den kombinerar så många klassiska uttryck inom den amerikanska hip hopen: den nercabbade bilen, den långa raka vägen, och sättet att stå rakt upp och ner och rappa framför kameran. Alla dessa uttryck är väldigt amerikanska, men istället för palmer och gator och stränder kantas vägen här av barrträd och björkar och gröna fält. Och istället för att stå och rappa och digga i ett gathörn står de på en klippa vid en stor sjö. Alltså de klassiska uttrycken i en svensk kontext.

Jag kommer förutom UGK och Outkast att tänka på Blu, och det är knappast heller någon slump. Låten heter ”So Amazing”. De rappar som jag skrev innan om att ”provide the soul vibe”, och Akilles samplar till och med från hooken på Blu & Exiles ”So(ul) Amazing”. Men jag gillar det. För Professor P refererar nästan i varje låt han gör till sina egna influenser och hip hopens referensramar. Bara i den här låten droppar han Timbuktu, Kool G Rap och Rakim. Och Akilles gör ofta samma sak i beatsen, refererar till olika tider och känslor genom att sampla rader eller enstaka korta fraser från andra rappare. Som här när han scratchar Talib Kweli.

Och jag vet, det blir ibland tröttsamt att alltid referera tillbaka till den amerikanska hip hopen även när man skriver om svensk hip hop. Det tycker jag själv. Men samtidigt går det inte riktigt att komma ifrån. Och jag känner att speciellt när man pratar om några som Professor P och DJ Akilles går det verkligen inte att komma ifrån, med tanke på hur starkt de har ena foten i traditionen hela tiden, och den utgår faktiskt, vad man än tycker om det, från USA.

Men därför gillar jag också hur de åker på en svensk landsväg och står vid en sjö. Hur de tar den amerikanska traditionen och det amerikanska arvet: från de tre stora scenerna, västkusten, östkusten och södern, och på det bygger vidare med det svenska.

”This that rugged street corner rolling dice rap, Swedens finest” –  rappar P från en idyllisk sjö. Och det är som att det sammanfattar allting jag tycker om den här låten och videon.

Viktor Emanuelsson