Archives For

Bolywool

Idag har vi på GHM fått äran att premiära ”Stromness (Under Cold Skies)” av den lika delar Göteborg och Borgholms-baserade duon Bolywool. Calle Thoor och Oskar Erlandsson, som delat arbetsuppgifter i konstruktion av ljudvägg, atmosfär och storslagen stämning sedan 1998, är precis lika samspelta som förväntat när de sin presenterar post-rockiga shoegaze.

Stromness (Under Cold Skies) är en låt som långsamt men effektivt öppnar upp sig för lyssnaren, utan att för den sakens skull spela post-rockens crescendoklyschor rakt i händerna. Efter de första inledande sekunderna av porlande vatten så bygger Bolywool långsamt, upp till både en vers och en refräng. En efter en, adderas melodiska idéer till ljudbilden. Överdrivet dramatiskt blir det inte heller. Efter att ha transformerat sin skimrande vägg av ljud till en slags refräng som sjungs av Julia Bjernelind från Westkust, stannar Bolywool plötsligt upp och låter den långa svansen av ljud ringa ut och oscillera ut i oändligheten. Efter en stund av drömsk återhållsamhet återgår Bolywool sedan till versen, under vilken det är nästintill omöjligt att inte dra paraleller till Mark Gardener, sångare i Ride. Det återstår att se om Bolywool lyckas överträffa den här pärlan till shoegaze-låt när de den andra Mars släpper sitt nya album ”Hymnals and Bombs” på Novoton.

Emil Moodysson

 

 

Annonser

a2860647016_10

Artist: LSD and the Search For God

Album: Heaven Is a Place

Skivetikett: Deep Space Recordings

Betyg: 8/10

Det San Francisco-baserade shoegaze-bandet LSD and the Search For God är äntligen tillbaka. Efter 9 långa år av tystnad, får shoegaze-entusiaster världen över äntligen en uppföljare till bandets självbetitlade debut, när bandet nu släpper lös sitt psykadeliska monster till EP, ”Heaven Is a Place”. Det är ingen tvekan om saken, LSD and the Search For God har gjort det igen. Precis som tidigare, handlar LSD and the Search For God lika mycket om att delta i en utgrävning (som är musikalisk, snarare än arkeologisk), som det handlar om att lyssna på alternativ rock-musik. Med bandet själva som huvudarkeolog och guide, blir man som lyssnare inbjuden att gräva bland lager efter lager av modulerade, och abstrakta gitarrtexturer, som även denna gång knyts samman till välkomponerade psych rock-låtar.

Det enklaste sättet att göra de surrealistiskt stiliserade ljudbilderna på ”Heaven Is a Place” lite mer konkreta, är att placera låtarna i två kategorier. Den första kategorin, som låter fluffig och drömsk, men kanske framförallt romantisk, gör sig tydlig redan vid första anblick. Efter ett minst sagt himmelskt intro bestående av någon slags ”gitarr-tsunami light”, så möts man nästan omedelbart av orden ”Heaven is a place”. Jag kanske begår något slags brott mot indie-delen av svenska folket nu, men det är svårt att inte koppla samman orden med Belinda Carlisles fantastiska hit-singel från 1987. Det kanske är en bieffekt av kopplingen till den kärleksfulla 80-talslåten, men de strålformande gitarrvågorna och det oväntat höga tempot förmedlar värme och närhet. Känslan av att hålla om någon man tycker om. Heaven Is a Place öppnar upp sig som en pandoras ask fylld med kärlek redan under våra första minuter tillsammans, och mitt leende är ett faktum.

Samma känslor återvänder under fjärde låten, ”Elizabeth”, och det snarlikt konstruerade avslutningsnumret ”Without You”. Den sistnämnda låten är i princip det enda bevis du behöver för att motbevisa shoegaze-skeptiker när de säger att musiken du älskar saknar dynamik. I introt, och refrängen likaså, utmanar LSD and the Search For God lyssnaren att anta genrens motsvarighet av ”Ice bucket challenge”, för att sedan erbjuda torra kläder och en handduk i de för ovanlighetens skull nedtonade verserna. Andy Liszts sång mullrar under ytan, och även om texterna på den här skivan kan vara otroligt svåra att urskilja så klingar orden ”without you” ut lika tydligt som det är att romantiken ännu en gång står i fokus. Texternas innehåll spelar helt ärligt inte så stor roll, när musiken talar så mycket som den gör här.

Fluffig gullig romantik i all ära och så, men det mest intressanta på den här EP:n är definitivt den mystiska ökenvandringen, ”Outer Space (Long Way Home)”. Det mystiska riffet i introt som fort byts ut mot viskande texturer, berättarstilen i texten och de starka melodierna gör att den här låten sticker ut absolut mest på hela EP:n. Det är på sätt och vis synd att bandet inte tog den här ingångsvinkeln på fler av låtarna. Sångmelodin spelas nästan hela tiden unisont av en ren el-gitarr. Sången som på de andra låtarna känns aningen underprioriterad blir därför ett av de starkaste elementen i låten. Det är otroligt kul att kunna säga det om en shoegaze-låt. Att kategori nummer två på ”Heaven Is a Place” enbart handlar om mystik, och att den är totalt kärleksbefriad skulle vara väldigt orättvist att påstå. Andra låten, ”(I Don’t Think That We Should) Take It Slow”, passar åtminstone på ett musikaliskt sätt in lika bra i kategori nummer två. Jag skulle nästan vilja påstå att den låter erotisk, och det är egentligen inte så konstigt. Ett band som t.ex My Bloody Valentine framstår nästan som sexfixerade vid en närmare anblick av deras diskografi. Med en tonårsromans i ena hand och abstrakta ljudväggar och mystiska melodier i andra, blir den erotiska klangen ett faktum.

För mig och många andra fans av shoegaze, så har den här EP:n varit otroligt efterlängtad. Mina förväntningar var minst sagt höga, och jag måste säga att LSD and the Search For God lyckas väldigt bra med att infria de förväntningarna. Den här skivan är precis som jag sa i början av den här texten, en skiva att gräva i. Vid nästan varje lyssning hittar jag nya fragment av ljudbilden att förundras över, och det är otroligt vad LSD and the Search For God lyckas göra, med väldigt små förändringar i ljudbilden. Visserligen saknar jag ibland det lite mer glansiga ljudet, som karaktäriserade LSD and the Search For Gods debutsläpp, och bitar av ”Heaven Is a Place lider av genreklyschor som inte återfanns i lika hög grad på den. Dessa är tyvärr otroligt vanliga inom shoegaze, och det är väldigt synd att så många band lider av det. Men det finns få band som undviker dem så väl som LSD and the Search For God.

Emil Moodysson

Kozelek broadrick

När det tidigare i år avslöjades att ett samarbetsalbum med Sun Kil Moon och Jesu var i produktion, var det inte helt lätt att föreställa sig slutresultatet. Att Mark Kozelek, som utöver sina framgångar som Sun Kil Moon har ett förflutet med slowcore-innovatörerna Red House Painters, skulle dela den nedstämdhet som Justin Broadrick gör uttryck för i sitt tungsinta shoegaze-projekt, är visserligen inte särskilt otroligt alls. Men när en duo står med ena foten i industrimetall och doom-influerad shoegaze, och andra foten i folk, slowcore, och AC/DC-covers måste man ändå tillåta en viss tveksamhet råda. Lyckligtvis rentvår den cyniska duon sig från samtliga orosmoln med singeln ”America’s Most Wanted Mark Kozelek and John Dillinger”.

Som de mest pricksäkra spekulanterna förmodligen redan räknat ut på förhand låter kombinationen Jesu / Sun Kil Moon betydligt mycket mer Kozelek än Broadrick. Faktum är att den lite märkligt namngivna låten fungerar som en 7 minuter lång snabbgenomgång av de olika stilarna som Mark Kozelek rört sig inom under sin nästan 30 år långa karriär. Redan i låtens vers samsas Kozeleks eviga men ack så underbara babbel-sång från hyllade Benji, med ett gitarr-arpeggio med en så pass sorglig klang att det är fullständigt omöjligt att tänka på något annat än Red House Painters tidiga album. Till och med under de stunder då Broadricks medverkan lyser igenom som mest går det att hitta spår av tidigare Kozelek-projekt. I introt, som bjuder på drömlikt mjuka gitarr-texturer, kan man till exempel hitta likheter med  Kozeleks samarbete med Jimmy LaVallePerils From The Sea i den blippiga synth-slingan.

Låtens sista delen är precis som en stor del av den senaste Sun Kil Moon-skivan Universal Themes ett spoken word-segment. Mark Kozelek läser kanske lite oväntat upp ett fan-mail, med Justin Broadricks ambienta ljudlandskap som ackompanjemang. Även om Broadricks medverkan inte är i närheten av att vara lika framstående som Kozelek är på den här låten, ger han det hela en mer fullbordad känsla. Det textur-inriktade tankesättet som Broadrick förmodligen delar med många andra shoegaze-baserade musiker lyckas komplettera de känslor som Kozelek uttrycker genom sin breda palett av stilar. Stillsamheten blir ytterligare lite lugnare, det dystra blir bäcksvart och Kozeleks ord lyckas med Broadrick bakom sig gräva sig ytterligare lite längre in.

Emil Moodysson

ESCAPE omslag KLART (mindre storlek)

Artist: Lighthouse
Album: The Escape
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7.5/10

Är man det minsta lilla familjär med universitetsstaden Lund kommer det förmodligen som lite av en överraskning att staden är hem åt The Radio Dept – det troligtvis största svenska shoegaze/drömpop-bandet någonsin. Det kanske verkar otroligt, men någonstans i det till synes oändliga havet av störiga studentspex, gulliga små bostadshus och nästintill arrogant lunda-skånska, går det att hitta inspiration till fantastiskt bra shoegaze och drömpop. Den unga och minst sagt lovande shoegaze-sextetten Lighthouse är ytterligare ett bevis för detta. Efter att tidigare i år gjort entré på den skånska gazer-scenen med singeln ”We’ll Drown” är Lighthouse redan tillbaka med EP:n The Escape, och redo att dränka alla tänkbara åhörares öron i fuzz-gitarr och ekande sång.

Lighthouse är inte speciellt hemliga med var de kommer ifrån, varken geografiskt eller musikaliskt; bandet beskriver sig kortfattat som ett ”Shoegazeband från Lund”. En beskrivning som egentligen inte gör Lighthouse speciellt mycket rättvisa. Musiken som bandet presenterar på ”The Escape” är nämligen av en mycket mer varierad karaktär än så. Missförstå mig inte, Shoegaze har en viktig roll på den fyra låtar långa EP:n, men den är knappast ensam i sin uppsättning.

Redan under öppningsspåret ”You” ger Lighthouse lyssnaren ledtrådar om något mer än bara golvstirrande. Trots låtens något energiska karaktär går det att höra en malande tristess, kanske speciellt i Simon Jankes sångröst, då resten av bandet ägnar sig åt någon slags post-punkig shoegaze. Inåtvänd shoegaze-sång  är visserligen lika ovanligt inom genren som reverb men det som går att höra i ”You” är ett något annorlunda stuk på just den klyschan. Stundvis tar låten till och med an något slags indie-etos, men Lighthouse faller aldrig ner i Indiegaze-fällan. Sången fortsätter eka lika ångestladdat samtidigt som rytmsektionen riktar in sig allt mer på melodiska basgångar och spastiska trumkomp.

Under andra spåret ”Haven” utsätts man som lyssnare för en ordentlig plot twist. Den tristess som går att höra under föregående spår visar sig ganska snabbt ha varit någon slags musikalisk foreshadowing och tar en stor plats i låtens känslomässiga spektrum. När gitarrerna rosslar och surrar som mest sätter sig dessutom en massiv orgel mitt i ljudlandskapet, och gör det hela lite mindre nyktert. Trots låten, och faktiskt hela EP:ns något okonventionella produktion, med gitarrer som snarare är hårt panorerade än heltäckande skulle det inte förvåna mig om det visade sig att Lighthouse är stora fans av band såsom Red House Painters, Codeine och Low. Slowcore är ju kanske inte den mest experimentella stilen när det kommer till produktion.

Genrens influens blir allt tydligare under resten av EP:n, och man glömmer fort bort att bandet kallar sig för Shoegaze. Kanske görs detta lite övertydligt under andra hälftens låtar, och bandet fullkomligt proppar lyssnaren full med piano-kompositioner som ibland till och med ger bandet en rockballads-vibb. Det märks att Lighthouse har en viss strävan efter originalitet, något som egentligen är mycket välkommet i en såpass stel genre som Shoegaze ändå tenderar att vara. Stundvis blir denna genrebrytning kanske lite för aggressiv, och det känns lite väl mycket som ett statement. Men för ett band som inte ens funnits i ett år är den här EP:n minst sagt en mycket imponerande prestation. Till och med bland de allra största och mest hyllade shoegaze-banden finns det en motvilja mot förändring. Lighthouse bevisar inte bara att Shoegaze uppstår i de mest spexiga av studentstäder. De bevisar också att ”genrebrott” är högst genomförbara, att det till och med är något som höjer musiken.

Emil Moodysson

courtney

Dag: Torsdag
Scen: Magasin 105
Betyg: 9/10

När jag efter en stunds febrilt letande till slut kommer fram till insläppet på nya Stay Out West-området Bananpiren går det redan att höra Courtney Barnett och band spela öppningsackorden till ”Elevator Operator”. Medan jag får väskan kollad går det att höra hur australienskan tar ton. Trots avståndet mellan mig och den hangarliknande byggnaden lyckas jag höra de första av många rader alldaglig rock-lyrik som väntar:

”Oliver Paul, twenty years old

Thick head of hair, worries he’s going bald

Wakes up at quarter past nine”

Väl inne på området rusar jag mot Magasin 105, och när jag kommer in i lokalen finns där inget bredare än mitt leende. Redan under de första stunderna av konserten bevisar Courtney Barnett varför hon har fått förtroendet att leverera sin garagerockiga indie under årets festival. Som i en slags symbios med sin lika långhåriga basist låter Barnett håret segla ner framför ansiktet under hänsynslösa gitarrsolon som ackompanjerar nästan hela låtlistan. Trots avsaknaden av macho-rockens sex, droger och övrig dekadens i Barnetts texter, är adrenalin-nivån i lokalen minst sagt påtaglig. Utöver den lilla skara publik som passionerat står och sjunger med i texterna går det inte att se speciellt många som inte delar mitt leende.

Till och med den största av rock-skeptiker är välkommen på den här spelningen. Det blir till exempel aldrig smaklös ”gitarr-onani” i Courtney Barnetts rock. Till skillnad från de flesta hårflängande rockband handlar det aldrig om att Barnett, eller någon annan i bandet, ska stå och visa upp sin tekniska kapabilitet. Att gitarrsolona verkar handla mer om explosiva vredesutbrott på gitarrhalsen än pentaskala och sextondelar gör det hela väldigt tydligt. Under låtar såsom avslutningsnumret ”Pedestrian At Best” blir det tydligt att Courtney Barnett snarare drivs av sin genuina och energiska attityd än något annat. Stundvis är det till och med en attityd som skriker punk, mer än något annat.

Jag missade tyvärr Patti Smiths spelning i Slottskogen, men jag ska inte låtsas som att jag sörjer det speciellt mycket så här i efterhand. Courtney Barnett bjöd nämligen på i princip allt jag önskar av en rock-spelning. Patti får helt klart vakta sin tron noggrant framöver.

Emil Moodysson

The Radio Dept. - Occupied

Artist: The Radio Dept.
Album: Occupied
Skivetikett: Labrador Records
Betyg: 9/10

Natten till den artonde Juni är ytterligare en sömnlös sådan. Klockan är 07:34 och det rum jag i åtskilliga timmar lönlöst försökt finna ro i blir allt ljusare. Den oundvikliga, outhärdliga och obarmhärtiga dagen vänta. Mina ögonlocks tyngd är min största last när jag i revolt mot det lilla sunda förnuft jag fortfarande har kvar, försöker ta mig igenom dagen som om jag faktiskt sovit åtta härligt hälsosamma timmar. Den gassande solen, och de 18 grader celsius som agerar sällskap knyter sig som en tvångströja runt min redan utmattade kropp och själ.

Men den artonde Juni är också dagen då jag hittar tillbaka en gammal vän. En silkeslent drömsk vän, med en röst som yttrar ord med en precis lika len tunga. Det skånska drömpop-bandet The Radio Dept. är tillbaka, med EP:n Occupied släppt på skivetiketten Labrador Records. Efter fem års tystnad, utan att räkna fjolårets singel Death To Fascism och singelsamlingen Passive Aggressive (2011) bjuder The Radio Dept. upp till ännu en hypnotisk vals.

Occupied kommer hand i hand med en viktig lärdom. All heder åt återträffar med nära och kära från förr, men förvänta dig inte att det är samma person som sist ni sågs. The Radio Dept. har på den här EP:n kastat en hel del av det gamla. Det som tidigare var kännetecken för The Radio Dept. har fått ställa sig åt sidan för nya tongångar. Genom hela den här skivan finns det ett outgrundligt mörker, som inte riktigt nått ut på tidigare album. Redan under första spåret går det att bevittna den här förändringen. Det sju minuter långa titelspåret är som någon slags varelse från djupet av underjorden, här representerade med en minst sagt upptagen trummaskin och nästan gotiska synthesizer-mattor. I låtens instrumentala mittenparti kompletteras en för The Radio Dept. ovanligt hetsig synth-slinga med ett familjärt klingande piano. Den kyla som EP:ns ljudbild lämnar lyssnaren med är inte bara en fräsch omväxling, den kompletteras också på ett otroligt fint sätt av de spår från förr som lämnats kvar. The Radio Dept. har absolut inte gjort en 180 graders vändning, utan snarare tagit ett stort kliv åt sidan, för att kunna fortsätta gå framåt.

Kvarlevorna från förr slutar inte heller där. Johan Duncansons sång är fortfarande lika vacker och känslosamt präglad, och kanske allra främst på skivans andra spår. Med noisig rundgång och någon slags dallrande shaker som ackompanjemang tar Duncanson ton och yttrar orden ”It looked like heaven, but feels like hell”. En röst som av skeptiker skulle kunna avfärdas som otydlig eller tråkig. Lyckligtvis är jag inte en av dem. Hur Duncanson valt att framföra orden på de här låtarna är nämligen precis lika klockrent som det alltid varit. Den lite sorgset onyktra mansrösten lyckas beröra precis som den alltid gjort. Den ensamma shakern förvandlas efter hand till ännu ett intrikat beat, och rundgången säger farväl för att ge plats åt synth-mattor som i ett hav av phaser och sorgsen harmoni blöter ner ljudbilden. Emellanåt kommer det ett parti där det ambivalenta tillåts vara ljudbildens härskare när en naiv stråk-melodi samsas med en morrande synth-bas.

Nytänkande, balans och en gnutta tradition är de viktigaste ingredienserna för att beskriva vad som händer på den här EP:n. Det tredje spåret Down Down Down (här i en remix gjord av Uppsala-duon Liminals), som också är EP:ns allra sista, staplar nymodighet på nymodighet. Det går faktiskt så långt att jag stundtals glömmer bort att det är The Radio Dept. jag lyssnar på, och inte någon slags remix av soundtracket till någon vilda västern-film i behov av dammtorkning. Men med min tillfälliga förvirring åt sidan, finns det ändå mycket som hänvisar till bandets tidigare fotsteg i mer drömlika territorium.

Den artonde Juni blev Occupied mitt alldeles egna parasoll, i skydd mot den ack så hemska solen. En solförmörkelse, båda för mig personligen och i bandets diskografi. När jag på grund av förlorad sömn inte tillåtits drömma, gav The Radio Dept. på den här EP:n tillbaka det som gått förlorat.

Emil Moodysson

 

Hey Elbow-Every Other

Artist: Hey Elbow
Album: Every Other
Skivetikett: Adrian Recordings
Betyg: 8/10


Jag ber om ursäkt. Den här recensionen kommer verkligen i senare laget. Men faktum är att Every Other för mig varit en skiva som varit svår att sätta fingret på. Bakom det tydligt presenterade och snudd på briljanta ljudlandskap som finns på det här släppet verkar det finnas en eklektisk tanke i bakgrunden som gör den här skivan svårbedömd. Men efter flertalet lyssningar och ett par väl valda diskussioner finns här något jag verkligen vill berätta om, oavsett hur sent ute jag än må vara.

Hey Elbow rör sig i något slags atmosfäriskt träsk på sin debutskiva, släppt på Adrian Recordings. Trion från Malmö bygger successivt, låt för låt, upp en miljö med de elva låtar som presenteras på Every Other. Det är kallt, det är öde, men det blir aldrig för obehagligt. Ett slags skimmer får allting att kännas lite tryggare, lite vackrare. ”Skönheten och odjuret”. Det verkar inte finnas några tendenser att byta miljö heller, trots den eklektiska röra av genrer som bandet presenterar. Redan på tredje spåret, Rael, finns allt från ögonblick utav synthesizer som ringer ut likt en alarmklocka som man råkat ställa en timme för tidigt, till långsamma, brölande gitarr-riff. Men trots all denna kaotiska eklekticism finns en kontinuerlig känsla i Hey Elbows tonspråk och ljudbild, och den eklektiska ingångsvinkeln blir här lyckligtvis en fördel.

Men det finns något för pop-entusiasten också. Hey Elbow är verkligen inte svårlyssnat dravel, för den svåra musiknörden. Sångmelodierna, och körsången, som egentligen inte alls är speciellt svårtillgängliga, kryssar i både skörhet och självsäkerhet under albumets gång. Det kan stundvis framstå som lite väl kyligt, även fast just kyla är en stor del utav albumets generella känsla(på ett positivt sätt). Men sången som framförs här är definitivt tillräckligt för att stilla hungern hos en pop-nörd, eller två.

Every Other är en briljant hallucinogen. Till och med under de ögonblick då tempot går i taket finns det ett slags mysterium, kanske återigen tack vare den blandning av ont och gott, vackert och groteskt. Grandiosa ackord-läggningar och ekande körer får mina blommiga tapeter att röra på sig, och tyvärr ibland lite för mycket. Det psykadeliska och drömska är nästan ditt enda permanenta sällskap under den upplevelse som detta album rättmätigt bör kallas. Men rödsprängda ögon till trots, är faktiskt Hey Elbow logiska i sitt experimenterande, det finns en tanke bakom det till ytan sett märkliga. Kanske blir det pretentiöst ibland, men det är faktiskt ingenting som går emot Hey Elbows resultat på Every Other. Ett konstverk är ingenting utan sin ram, skulle man med pretto-stämpel i pannan kunna säga och detta är Hey Elbow mycket medvetna om. Både början och slut på Every Other lindar på ett vackert sätt in skivan i tunga drone-toner, utan att för den sakens skull gå till överdrift.

Hey Elbow gör vansinnigt många grejer på den här skivan, och den kan på förhand, eller efter en eller två lyssningar, tyckas vara svårsmält. Men det finns faktiskt gott om anledningar för de flesta att lyssna på den här skivan, för första gången eller för att ge det en andra chans. Gör inte om mitt misstag, skjut inte fram Every Other.


Emil Moodysson

Ruth

”Ruth”, som är den andra singeln släppt på etiketten Adrian Recordings från Malmö-baserade indie rock-bandet Hey Elbow, för oväntat nog tankarna till något jag har mycket svårt för. Nämligen; valfri närliggande pubs gubbigt gråhåriga blues-jam. Hey Elbow har nämligen lyckats skapa en låt som faktiskt struntar i att stanna upp och låta lyssnaren hämta andan. Istället för att bjuda på ett genre-typiskt trevande alster presenterar trion episkt framförda sångstämmor, i sällskap med körsång som lika gärna skulle kunna vara del av något slags överpresterande soundtrack. De spännings-inducerande trummorna har en lika naturlig plats på detta fiktiva soundtrack. Där finns en fascinerande känsla av att någon jagar en, i den här annars vackra låten.

Mycket likt tanken bakom fenomenet bluesjam lyckas Hey Elbow på ”Ruth” konstant hålla mig underhållen. Men det är också i den aspekten som låten växer långt förbi någon slags intetsägande jam-musik. Istället för att likt bluesjam spela de säkra, men bevisligen välfungerande korten för att försöka underhålla lyssnaren har Hey Elbow hittat en egen samling verktyg inom sin genre. Jag tänker inte påstå att alla aspekter inom ljudbilden och kompositionen är unika, eller att det inte går att hitta en massa musiker som utnyttjar samma verktyg. Jag tänker däremot passa på att påstå att ”Ruth” rör sig inom en intressant typ av indie rock som ännu inte känns helt urmjölkad. Det är något man som fan av genren måste ta vara på.

Emil Moodysson

JonasBergsten
Är du möjligtvis lite trött på det hav av synthesizer, reverb, och enigmatiska textrader som den svenska indie-scenen verkar dränkas i lite då och då? Då lär Jonas Bergstens nya singel ”Snutansikte”, från etiketten Woah Dad!, komma som en blixt från klar himmel. Jonas Bergsten är från Umeå och det märks. Med sina lagom vassa gitarrer, enkla form och självsäkra framtoning andas den här låten Robert Hurula Pettersson. Jonas Bergsten har precis som förutnämnda en förmåga att göra ångesten i sina texter relativt lättsmält och inte allt för tung, utan att för det förlora trovärdigheten. Och inte bara det; trovärdighetsfaktorn hjälps ytterligare av den intima sångröst som Jonas Bergsten presenterar sin historia med. Det blir aldrig på låtsas, det är ingen karaktärsgestaltning som sker här. Detta är en låt som för min del gärna får stå som ambassadör för den lilla svenska sub-genren av punkig indiepop som blivit trendig på senare år. ”Snutansikte” är helt enkelt precis vad som bör förväntas av något som rekommenderas för den synthesizer-utbrände musiklyssnaren; raka åttondelar, distad el-gitarr, samt en okonstlat framförd och ärlig text.

Emil Moodysson