Arkiv för

a1888652526_10Artist: Mystic Braves
Album: Days of Yesteryear
Skivetikett: Not On Lable
Betyg: 8/10

 

Days of yesteryear är det Kalifornienbaserade bandet Mystic Braves tredje platta, med tio spår, och även denna gång är det hippieaktigt 60-talsgaragerock/psykadelisk rock och surf, med vissa latinoinfluenser.

Days of yesteryear är extremt träffande då både bandet i sig och musiken låter som något man hade kunnat leta reda på i föräldrarnas skivsamling. Det är väldigt amerikanskt, det är väldigt västkustskt med sol, palmer och surfbrädor. Man kan höra influenser från både amerikaner, som 13th Floor Elevators och britter, som Yardbirds och The Zombies.

Mystic Braves ger på ett sätt samma intryck som när man såg Austin Powers-filmen för första gången; det är en blinkning till 60-talet utan att parodisera för mycket, utan mer som att de uppriktigt uppskattar det, men utan att försöka vara alltför plagierande.

No Trash har den obligatoriska orgeln, tamburinklappet och Byrds-gitarrerna, man kan bokstavligen se framför sig en spelning i ett tv-program med go-godansare i bakgrunden.

As you wonder why med sina flöjtar påminner mig till viss del om Dungens 60-talsinspirerade progressiva rock. Det dyker även upp trumpeter mot slutet av låten som ger en mariachi-känsla och där hör man hur bandet verkligen är från den amerikanska västkusten

Now that you´re gone är något rockigare och känns faktiskt lite modernare, där kan man för en gångs skull höra att detta är en nyproducerad platta med ett äldre sound.

5 minute dream girl har den 60-talsaktiga simpla, lite naiva lyriken som knappt görs längre. De håller det enkelt och fokuserar på melodin istället och det kan vara ett av de bästa spåren på albumet.

Spanish rain i sin tur är inne och nosar på Syd Barrets territorium, där de byter stil och tempo flera gånger under låtens gång och med fågelkvitter över gitarrslingor mot slutet.

Mystic Braves nya skiva är ett måste för dig som har en grej för 60-talsrock och som redan betat av dina föräldras gamla skivsamling och önskar att alla band kunde låta som de gjorde förr.

 

mysticbraves-2014

 

Annonser

Alpaca  Sports

Artist: Alpaca Sports
Album: When you need me the most
Skivetikett:  Elefant Records
Betyg: 7/10

Alpaca sports har släppt en skiva jag inte längre trodde att jag skulle få höra. Detta är första gången på många år jag hör nyinspelad twee; en musikgenre som verkligen utmärkte de riktiga indie-snobbarna från resten. Att gilla twee var en kvalitetsstämpel, ett sätt att visa att man faktiskt hade koll och inte bara lyssnade på musik som något att ha i bakgrunden eller att gå ut och festa till. Tweepopentusiasterna var ofta väldigt kunniga om musik, om band man borde upptäcka, men även extremt insnöade och elitistiska.

Twee-trenden har kommit och gått sedan mitten av 80-talet, men efter ett kortare uppsving under millenieskiftet så känns det som att hela scenen mer eller mindre stendog. Inga nya plattor släpptes och inga nya band kom heller.

Alpaca Sports består av göteborgarna Andreas Jonsson och Amanda Åkerman, som nu släppt en ep för att följa upp 2014 års ”Sealed with a kiss”, på det spanska bolaget Elefant records, som bland annat gett ut plattor med artister som Lambchop och Camera Obscura  

Skivan låter ganska typiskt för sin genre; Where´d you go är finstämd stämsång, den känns både modern, och som något som lika gärna kunnat komma någon gång under mitten av 90-talet.

Just like them har det obligatoriska handklappsmomentet och känns ganska inspirerat av band som Lucksmiths och Tullycraft, vilka bägge är bland de största namnen i genren.

Ibland låter sångaren Andreas nästan som om att han hade kunnat vara med i Acid House Kings, vilket absolut ska ses som en komplimang.

Bästa spåret på skivan är i mitt tycke I love you, i och med den glada naivistiska texten, fina sången, medryckande refrängen och de Belle & Sebastian-influerade stråkarna.

Det är en trevlig uppföljning i en numera nästan bortglömd genre som jag hoppas kan få ett uppsving med detta , och jag hoppas verkligen Alpaca Sports kan få igång genren och inspirera till en ny våg av tweepop

12072743_939829169422906_5921563509954995881_n

Dungen- Allas sak

Dungen- Allas sak

Artist: Dungen
Album: Allas sak
Skivetikett: Smalltown Supersound
Betyg: 9/10

En kort period under tidigt 2000-tal var det plötsligt populärt att göra progg igen; från att ha varit fånig musik som föräldrarna lyssnade på, blev det inne ett par år och det märktes när alla började prata om Sagor & Swing och självklart Dungen.
Hypen dog väl ut något och nu för tiden är de två banden mest ett sätt för musiksnobbar att visa att ”de minsann har koll”. Trots detta får man absolut inte avfärda Dungen enbart på grund av att det till stor del är väldigt jobbiga människor som lyssnar på dem, eftersom de kan vara ett av Sveriges bästa band denna sida millenieskiftet.
Detta är den första skivan sedan ”Skit i allt” kom ut för fem år sedan och den har varit otroligt efterlängtad bland fansen, trots att par spelningar har gjorts sedan dess.

Skivan är fortfarande proggig med mycket delay, som brittisk 60-talsprogressiv rock och självfallet folkmusikinfluenser, med flöjtar som svensk 70-talsprogg. Gustav Ejstes röst är fortfarande lika nasal, men med lika mycket känsla och texterna är fortfarande lika obegripliga, men fantastiska. Det går alltid att hitta något citat i varenda sång som man älskar.
Sista festen låter som tagen från ett proggigt barnprogram på 70-talet, med bongotrummor och Janne Schaffer-gitarrsolo, medan efterföljande Sista gästen har ett nästan Pink Floydigt uttryck. Franks kaktus får mig att tänka på soundtracket till 70-talssnuskskräckisen Vampyros Lesbos eller möjligtvis Riz Ortolani som är en av mina absoluta favoritkompositörer.
En dag på sjön är en pompig gitarrmangellåt som gör sig bäst i stora hörlurar så man får med alla nyanser.
Flickor och Pojkars slinga låter som gjord för en sampling och där kan man faktiskt höra Gustav Ejstes hiphopbakgrund.

Kort sagt är det nästan omöjligt att bara välja ut en favoritlåt på denna skiva, detta är utan tvekan årets bästa svenska platta, kanske årets bästa platta överlag och kan vara det bästa som släppts på länge.

Gabriel Salomon

FTH235_zpsfmckkg04

Artist: Farao
Album: Till It´s All Forgotten
Skivettikett: Arts & Crafts
Betyg: 7/10

Farao är den norska musikern Kari Jahnsens pseudonym, som i dagarna ger ut sin debutskiva Till its all forgotten, men som tidigare har fått uppmärksamhet och hyllningar på diverse musikbloggar när hon 2013 släppte en nedstämd singer/songwriter version av Queens of the Stoneages låt ”Go with the flow”, och året efter följde upp med en självbetitlad EP.

På  inledningsspåret Till It´s all Forgotten, med den oharmoniska sången över de väldigt framträdande trummorna, kan man verkligen höra varför Kari flera gånger nämnt Tom Yorke och Radiohead som en stark inspirationskälla med kid A och Amnesiac som tydlig förebild. Men överlag hör jag väldigt mycket Mice Parade, som fjärdespåret Maze, med jazztrummor och den mjuka sången.

Andra spår så som Hunter har nästan något Kate Bush:igt över sig, inte i sång men i stämningen. Avslutningsspåret Are you real bryter en del mot resten av skivan och är betydligt mer uptempo och har lite tidigt 90talsdanspop med den repetativa sången där bara samma ord sjungs om och om igen över en nästan lika repetativ slinga, den har något väldigt brittiskt 90-tal över sig och känns som något Saint Etienne hade kunnat spela in på Foxbase Alpha eller So tough tiden.

Skivan i sig känns som ett bra alternativ när man är ute och går eller åker till jobbet, ett lungt bakgrundssoundtrack, ett skval till när du lagar middagen helt enkelt en tonsättning till vardagen.

Gabriel Salomon

Farao_Ella_Schultz_Press1

Chicago musician Matchess aka Whitney Johnson.__cr: __cr: Andrew Zeiter

Artist: Matchess
Album: Somnaphoria
Skivetikett:  Trouble In Mind
Betyg: 7/10

Matchess är ett sådant band som har lyckats undgå mig helt, trots att det har blivit Editors Choice på allmusic.com och fått relativt bra omdöme av användarna på sidan. Inte heller relaterade artister var något jag kände igen, så jag började lyssna igenom det med helt öppet sinne utan att ha något att jämföra med när skivan började spelas.

Somnaphoria är Chicagobaserade artisten Whitney Johnsson från bandet Vermas andra soloskiva, vars första skiva Seraphastra släpptes 2014

Till skillnad från Seraphastra så känns Somnaphoria betydligt mer sammanhängande och mindre skramlig på både gott och ont; det är mindre experimenterande, men samtidigt mer stämning och det första jag tänker på är cyberpunk (det vill säga en undergenre till science fiction med fokus på teknik och datorer i en dystopisk framtidsmiljö).
Det är musik som skulle passa utmärkt i en sådan miljö, känner jag som är uppväxt med spel som Syndicate och Shadowrun. Eller i det mer samtida Deus Ex.

Inledningsspåret ”So many fetters” har ett mekaniskt sågljud i bakgrunden, som gör att man ser framför sig regn och fabriker där ljudet kommer ut ifrån bakgrunden

After its own Image” och ”Mortification Of the Flesh” påmminner om något som skulle kunnat vara med i en cut-scene i spelet Hotline Miami 1, vilket kanske var bland 2012 års bästa skivor, medan ”Nursery Tales of the spectre” och ”Burst asunder” mest låter som något Psychic Tv hade kunnat släppa, och det är mer eller mindre den vackraste komplimangen jag kan ge någon.

Om man skulle sammanfatta det så skulle jag säga att skivan sätter en sinnesstämning, och den sinnesstämmningen är en regnig natt i mörkret.

Gabriel Salomon

algiersband

Artist: Algiers
Album: S/T
Skivetikett: Matador
Betyg: 8/10

Algiers är en trio baserad i London och New York, men med ursprung från Atlanta, beståendes av sångaren Franklin James Fisher, basisten Ryan Mahan och gitarristen Lee Tesche. De har tidigare varit förband åt bland annat Interpol och de har även gästats av Bloc Partys trummis under en turne. Redan 2012 släpptes debuten Blood i endast 500 ex och året därpå kom Claudette på Matador, som tidigare huserat band så som Mogwai, Yo la tengo och Pavement

Algiers säger sig hämta inspiration ifrån Nina Simone och Suicide och med ett väldigt tydligt politiskt budskap, med texter om rasism och religion, vilket man kan se på deras hemsida som liknar en tumblr med texter av Edward Said (en av de stora rösterna inom postkolonialismen) och bilder på bland annat Bobby Hutton, som var en av de första medlemmarna i Black panters, demonstrationer och artister som påverkat deras sound.

Det är bluespunk som påminner en hel del om den tiden då Nick Cave fortfarande var förbannad på allt och alla, som en modern version av ”The firstborn is dead”, fast med en betydligt gospeligare röst. Vissa låtar som And when you fall låter som något som hade kunnat medverka på soundtracket till Lost Highway med det Trent Reznorsaktiga monotona malandet mot slutet .

Vissa andra låtar som Blood får mig att tänka på Lonesome Valley från soundtracket till Oh brother where are thou. Andra låtar som Irony.Utility.Pretext har nästintill synthiga element, nästan lite tidigt 90-talsklubbscen med en slinga som de lånat från Kraftwerks Trans-Europa Express

Skivan överlag har något väldigt mörkt över sig, en ständigt närvarande begravningsstämmning och en konstant domedagskänsla, man vill höra hela plattan som ett soundtrack till en apokalypsfilm där allt går åt helvete för alla. Men framförallt skulle man vilja se Algiers live för att se om de har samma känsla på scen som man får av att lyssna på det hemma. Så om någon klubbokare läser detta: få hit Algiers omgående!

 Gabriel Salomon