Arkiv för

I en galax långt långt borta har den välbehårade (och minst lika välmeriterade) Rick Rubin gjort ett kompilationsalbum vid namn Star Wars Headspace.
Det är inte ett soundtrack, men med medverkningar från bland annat JJ Abrams är det inget mindre än det officiella inofficiella albumet till The Force Awakens.

Med en imponerande lista över medverkande (bland annat Röyksopp, Bonobo och Flying Lotus) förs vi dansant och rytmiskt ut i universums neonbelysta vrån.
Ett spår som fångade min uppmärksamhet lite extra är Star Tripper med vår franska houseproducent Breakbot.

Om de dansar disco på Coruscant låter det nog precis såhär.

 

 

Martin Andersson

Annonser

mrtn

 

Det sägs att vi svenskar är världens ensammaste folk, men inte om MRTN får bestämma!
Martin ”MRTN” Ringstrand är sedan många år tillbaka ett välbekant namn på den svenska klubbhimlen. För femte året i rad släppte han på alla hjärtans dag en mix i sin återkommande serie The Swedish Way Of Love (A Tribute To Luvstep).
Oavsett om du var på dejt, gift eller singel var MRTN allas våran valentine och med den vetskapen i bakhuvudet behöver vi aldrig oroa oss över alla hjärtans dag någonsin igen.

Höj volymen, in och lyssna & spread some love!

 

00 Cover

Artist: Trainspotters
Album: Skate Or Die
Etikett: Random Bastards
Betyg: 8/10

Ur kärleken för musik, konst och frihet såddes i kyliga Norrland för över tio år sedan ett frö. Trainspotters såg dagens ljus och med det kollektivet Random Bastards. Fröet har med åren växt sig större, och med sina djupa rötter fortsatt sprida sin vision runt om i Sverige och även bortom våra egna gränser.
För sex år sedan släpptes grammisnominerade debutalbumet Dirty North som visade landet varför de norrländska skogarna var en av de viktigaste platserna för svensk hiphop. Bastards! kom tre år senare och visade att kvalitén inte var en tillfällighet eller någon form av nybörjartur utan här för att stanna.

Efter Bastards! blev det rätt tyst från Trainspotters. Det ryktades om en ny skiva, som senare kantats av förseningar, mixning som drog ut på tiden och framtiden såg för fansen stundvis oviss ut. Erk släppte sitt mixtape Spelbart medans Käp verkade vara spårlöst försvunnen i något jag misstänker var en väldigt tät töcken.
Just när snuten börjat dra en suck av lättnad över att Umeås två mest lingvistiska ligister verkat tystna dyker en ny platta upp, och det är det största långfingret än. Album nummer tre på dubbelt så många år. Skate Or Die är här och nu flödar det norrländska guldet ännu en gång.

Även om Trainspotters aldrig har varit musikaliskt revolutionerande så har de alltid haft ett distinkt sound att kalla sitt eget. Random Bastards familjerecept på vad som är bra hiphop har slipats och förfinats genom åren. Efter intro möts vi av FTP, albumets första låt, och drar som ett gammalt ex med oss på välbekanta äventyr med en intressant historieberättande lyrik om möten och flykt från lagens långa arm. Men det är inget negativt. De kan sin egen grej och soundet har aldrig varit mer välraffinerat. Med uppbackning av självklara namn så som Alexander Juneblad (Academics) och Chefen möts vi av ljudlandskap med bredd som inte bara speglar en lekfullhet utan även en tydlig vision utav hur svensk hiphop borde låta.

They’d rather have us average and basic, it’s so sad
Manipulating, stupid, it’s embarrasing
Keep your crums, just fuck it
Youth against establishment

I en era där hiphop präglas av existentialism fungerar Skate Or Die stundvis som en motpol. Det är inte överdrivet djupt, men inte heller platt.
Med siktet på allt det goda som livet har att erbjuda (i alla dess olika former) märks det tydligt att fokusen ligger på vad de själva tycker är roligt och deras kärlek till musiken. Ett album med relativt få gästplatser fylls med fantastiska kontraster på spår som Witchcraft där Cleo lägger en helt makalös kärleksvers som känns ända in i ryggmärgen. Och Witchcraft är precis vad det är, för Skate Or Die är ett verk som lämnar mig inget mindre än trollbunden.

Att Skate Or Die har en relativt kort speltid på strax under fyrtio minuter är inte heller något negativt, det känns sådär perfekt lagom, för albumet håller en så pass hög kvalité att omlyssningsvärdet är enormt och med största sannolikhet något som kommer spelas i många hushåll runt om i vårat avlånga land en bra tid framöver. En lättsam hyllning till livet, Umeå och deras familjeliknande kollektiv skildras på ett sätt som blandar både humor och allvar, men alltid med glimten i ögat.

När vi kommer lite närmre slutet på albumet möts vi utav Underdogs, en låt som sticker ut lite extra. Det starka band som fötts ur livets svårigheter och utanförskap den fört med sig är en lika hjärtskärande vacker som den är en inspirerande hymn. Med en hänförande produktion och en målande refräng av Vernon dras jag in i en annan dimension med nattliga eskapader i månskenet tillsammans med tre musketörer som kämpar för det äkta i livet som så ofta försvunnit i vårat moderna samhälle. Det här är Trainspotters när de är som bäst, och Underdogs är tveklöst albumets starkaste spår.

Även om Trainspotters aldrig varit genrerevolutionerande så har de tillsammans med Random Bastards tagit täten och står fast, sida vid sida bredvid varandra för något annat, nämligen en normbrytande social revolution. Med Kaplans gräsmaniska lyrik är han Sveriges egna Dr. Greenthumb och med raden ”It’s not a movie it’s a movement” som välsignar det sista spåret på vad som blivit deras bästa album än så länge, Skate Or Die, är deras långfinger mot samhället ett faktum – För är det något som vi alla vet är det att graffiti can’t be stopped.

 

We’re the sons of the underdogs
Roaming alleys, moonlit alleys
Outside your concrete walls

 

 

 

Martin Andersson

 

 

Anderson-Park-Malibu-Cover-Billboard-650x650

Artist: Anderson .Paak
Album: Malibu
Etikett: Steel Wool/OBE
Betyg: 8,6/10

 

När vi blickar tillbaka på 2015 ser man ett fantastiskt musikår, inte minst för Anderson .Paak. Med ett starkt och brett medverkande på Dr. Dres Compton vandrar vi nu tillsammans vidare in emot framtiden och tar oss en titt på Malibu, ett album som sprider gott om amerikansk västkustvärme i våra frusna skandinaviska vinterhjärtan.

Han har blivit kallad för Los Angeles egna musikaliska savant, och mångfacetterad är bara förnamnet. När man tar det ryktet i beaktning tillsammans med listan samarbeten och den vitt skilda sortens producenter på plattan inser man snart att lyssningen kommer bli mycket att ta in, kanske till och med en relativt svårsmält lyssning. Ett sådant intryck betyder ofta att man är på väg att uppleva något bra, något specielt.

Redan vid första mötet med det självproducerade introspåret ”The Bird” träffas vi av en funkig bas som känns inte helt långt ifrån D’Angelos senaste verk, Black Messiah. Men de vitt skilda ljudbilderna vi möts utav är inte bara ett resultat av Anderson .Paaks mångfacetterade musikaliska förmåga och kunskap, utan även de många olika parterna inblandade i skapandet utav verket i sig.

The Waters bjuder på intressant rapflow från Anderson .Paak, ett neo-soul medverkande från BJ The Chicago Kid som är precis lika fantastiskt som man kan vänta sig, och allt det här till tonerna av ett dubbigt beat signerat ingen mindre än Madlib.

Without You ger oss ett lite mer souligt hiphopbeat från legendariska 9th wonder. Rapsody gästar med en makalös vers som får spåret att sticka ut ur mängden, precis som alla andra.

 

And I should take this heart and pawn it at the auction
I don’t need it, I’mma slay this bitch and take ya shoppin’
Cause what good is any heart if it can break in pieces?
I would rather have no feelings, than cryin’ and sobbin’

På den här vägen är det, ingen låt är den andra likt, vilket är minst sagt en imponerande prestation med tanke på att albumet är sexton spår långt. Resultatet är ett verk som är unikt i sin egen rätt.
Albumet avslutas med spåret The Dreamer som gästas av ingen mindre än Talib Kweli. Ett starkt spår som summerar upp de olika ljudlandskap vi fått ta del utav, som fragment eller små mikrouniversum av Anderson .Paaks egna drömmar. På en platta med relativt lite samarbeten, där Anderson .Paak skiner starkt stänger Talib Kweli med albumets sista vers;

This is the music that you gotta feel
Gave you the truth before I got a deal
No rabbit in a hat. It ain’t no magic, ain’t no Copperfield
More like a panther – Huey Newton, Bobby Seale

Malibu är ett album som det skulle gå att skriva hur mycket som helst om, för det finns väldigt mycket att säga om de olika samarbetena
Anderson .Paak lyckas leverera en samtidstolkning där funk, soul, r&b, hiphop och disco smälter samman. Ett genrediffust gränsland där .Paak själv sätter reglerna.
Det må vara kallt här i Sverige just nu, men jag tackar, tar emot och drömmer mig bort till 80-talets discofunkiga Miami Vice.

 

Martin Andersson

 

12294846_10153678740267224_4712664957777440711_n

 

Det är i dagens stundvis kyliga samhälle inte helt självklart att alltid vara sig själv. Men i en tid präglad av skeva samhällsnormer, machokultur och otäcka högervindar är det viktigare än någonsin tidigare. Det här är något som Miss Rafiki är väl medveten om. Hon är en äldre kvinna från mellanöstern som lämnat sin man, men aldrig sina känslor och drömmar. Hon råkar också vara en man vi känner till som Navid Modiri.

Att våga vara sig själv är inte bara modigt, det är hoppfullt och drömskt. I den ärliga lyriken återfinner vi sorgsna sanningar, men tillsammans med en produktion som tänjer på gränserna hos det vi känner till som både hiphop och svensk pop lämnas vi med en låt bäst beskriven som drömsk.

Kintsugi betyder att laga sina sprickor med guld. Med det som ledord lämnas jag hoppfull inför vad Miss Rafiki kommer bjuda oss på i framtiden. Jag är säker, och inte ett dugg oroad, för Miss Rafiki vågar vara sig själv.

 

Upp som en sol

Och ner som en människa

 

Martin Andersson

31b3db07

 

Black Friday är känt för att vara ett smärre slagfält för hungriga konsumenter där folk nästan går över lik för att få tag i billiga produkter.
Men det kan även innebära att två bästa vänner, Kendrick Lamar och J Cole, byter beats med varandra och säger ”tja, varför inte? vi kör”.

Med album som Black Messiah, och inte minst To Pimp A Butterfly, är 2015 året som afroamerikansk politik hittat sin väg in i popmusiken på riktigt. Tiden går ganska fort dessutom, det är snart ett år sedan vi fick både albumen. Men precis som de lyfta samhällsproblemen kvarstår även det tematiska i Kendricks lyrik.

Till beatet från A Tale of 2 Citiez lägger K.Dot en nästan fyra minuter lång freestyle som inte helt förvånande knäcker originalet.

Play with him, bitch you better off voting for Donald Trump
I’m yelling Mr. Kanye West for president
He probably let me get some head inside the residence
I’m in the White House going all out
Bumping College Dropout, God-bless Americans

Det har i flera år snackats om att Cole och Kendrick skall släppa något gemensamt, men i Coles motsvarighet där han spottar över Kendricks ”Alright” avslutas låten aningen tvärt med en hint om framtiden. Huruvida vi möts av ett gemensamt mixtape från de två rapparna i februari återstår att se, men fram tills dess kan vi ju spela Black Friday, eller varför inte College Dropout?

It’s Cole fuckin’ world nigga
Dreamville in this motherfucker, Top Dawg in this motherfucker
”When you and K. Dot shit dropping?”
Bitch never, they can’t handle two Black niggas this clever
But this February, bet shit get scary when I fuck around and drop…
(Censor Tone)
Martin Andersson

Fortsätt läsa…

 

final_maasai_cover

Art: Petorovsky

Album: Feeling Blue, Seeing Orange
Artist: MAASAI
Release: 20/11
Etikett: Hybris
Betyg: 8/10

Det är något speciellt med svensk pop.

Stockholmsbaserade duon MAASAI består av Dominique Teymouri och Zackarias Ekelund.

Tillsammans har de precis släppt sitt debutalbum och påminner oss om varför det är så intressant med svensk pop. Vid första anblick kanske det bara ser ut att vara elektronisk pop, men bakom de The Knife-influerade syntarna döljer sig ett ytterst personligt verk av två personer som delar en vision.

Tempus handlar om att beskriva händelser i förhållande till tid. Det är någonting som MASAAI har bemästrat och nyckfullt använder som återkommande hörnsten i sin musik.

Zackarias och Dominique har tillsammans hållt på med musik i fem år nu. Det märks. När man med sådan enkelhet lyckas plocka fram känslan, kärnan till och med, i en text och få den reflekterad så starkt i hela ljudbilden händer något som påminner om att få ta del utav ett minne. Det blir intimt, även som den poppiga lekfullheten i deras elektroniska melodier alltid lämnar precis tillräckligt mycket till fantasin. Någonting som gör att musiken blir högt relaterbar.

Bortom Teymouris allt oftast melankoliska lyrik hittar vi ett varierat elektroniskt sound vilket bjuder på allt från de dansanta poplåtar vilket drömskt raggar upp och drar med oss till våra bästa discominnen, till de vackra stråkarna som sätter den den vemodiga tonen i så många andra.En atmosfärisk trummprestation med mycket reverb ifrån Zackarias bidrar ännu mer till den drömska känslan av tankar på brustna hjärtan och meningsfulla möten.

Något som slår mig är hur spåren får en väldigt egen personlighet. Bredvid varandra är det svårt att välja ut exakt vilka spår som är bäst, men enskilt finns det många styrkor hos dem alla.

Textmässigt byts tempus och berättandeperspektiv titt som tätt mellan låtarna, från att i tidiga “Forgive Me” se tillbaka på något sorgset om än vackert till att direkt efter dansa in framtiden i hoppfulla ”Collide”.         Från ”Haunted” till ”The Healer” möts vi av spår med identitet och det är näst intill omöjligt att med så stark låtlista kunna förutse den resa genom multiversum skivans sista och viktigaste spår, Lighthouse, bjuder oss på.

Till en början hade jag problem med att skriva den här recensionen. Jag kände någonting, men det var svårdefinierat och att hitta orden för att kunna uttrycka det kändes länge som ett omöjligt uppdrag. Att använda ordet kärlek hade varit för enkelt, för bakom den blygsamma popfasaden som är MAASAI hittar vi en sorts hyllning. Inte bara till kärleken utan allt som är vackert och äkta. Det finns något att berätta, en historia som likvärdigt mycket är din egen.

Ett album som man i höstmörkret kan mysa till med dryck oavsett varm eller kall påminner MAASAI mig återigen om varför det är något väldigt speciellt med svensk pop. 

Martin Andersson

10402958_1004148492937633_5246591226312567569_n

I den känslotsunami som sköljt över vår redaktion i skuggan av Erik Lundins fullkomligt makalösa debut Suedi har det varit svårt att lyssna, tänka och känna något annat än zhingi, araba och allt där emellan. Att när någon frågar vart du kommer ifrån, så är inte Sverige vad de vill höra – det gnager i huvudet på mig. När jag blir inbjuden att ta del utav något så välskrivet, vackert och ögonöppnande som Suedi lämnas jag stum. “Jaha. Vart går jag vidare härifrån, och hur?”.

Tillåt oss att lämna Sverige ett tag, lämna Gambia ett tag (för det var ju irrelevant redan från början).
Vi tar en enkel till Sydafrika, till författaren och rapparen Motheo Moleko, och kollar in hans senaste track. Mest känd som musikalisk sidekick till den sydafrikanske folkmusikern Jeremy Loops, som han jobbat och under en längre period turnerat tillsammans med, har han nu återvänt hem till Kapstaden. Med sig i studion har Moleko en stor skara musiker och instrumentalister, vilket anno 2015 inte är helt förvånande att se inom hiphop. Den jazziga akustiken och harmoniska känslan av ett riktigt bra jam som de lyckats fånga, kombinerat med Molekos klyftiga ordsmide ger en helhetsbild som är en absolut fröjd att lyssna på.

Självreflekterande verser vävs till sist samman med en kärleksförklaring, en längtan av något att kunna kalla hem.

There’s no feeling like loving your own

There’s no feeling like knowing you really belong

And I just wanna make sure you know there’s a home, a piece of the globe we can say that we own

Motheo Moleko är ett namn värt att skriva ner. Men trots en riktigt bra låt, som även är hans första låt under helt egen flagg, så är det lika viktigt att ge bandet lika mycket cred som Moleko själv. Arrangemanget, bäst beskrivet som att The Roots möter en jazzig motsvarighet av musikerna bakom Paul Simons legendariska Graceland, är en lika vital del av det här projektet som mannen bakom rösten. Utan Lee Thompsons fingertoppskänsliga trumpetmelodier finns möjligheten att spåret fallit platt, som att en sorts essentiell symbios uppstått mellan de inblandade parterna.

Trevlig helg,

Martin Andersson

carryme

2015 har varit ett riktigt guldår inom musik, inte minst inom hiphop. Vi har sett allt från mastodontalbum som To Pimp a Butterfly och Compton, till intressanta experimentella projekt som Sour Soul av Ghostface Killah och den kanadensiska musiktrion BADBADNOTGOOD. Trots denna uppsjö av briljanta släpp har en väldigt specifik artist stuckit ut lite extra genom sina samarbeten och verkligen cementerat sin plats på den moderna hiphopscenen. Självklart pratar jag om ingen mindre än Anderson .Paak. Hans samarbeten med Dr Dre stack ut som några utav de bästa spåren Compton hade att erbjuda. Det är november nu. Året lider mot sitt slut, och när man äntligen tror att man kommer få en lugn stund och kanske få ett försök att andas ut lite, äntligen, så tycks trots allt inte vara fallet.

Andersson .Paak verkar ha gillat upplägget från Compton, då flera av dess låtar, precis som The Season / Carry Me kommer som ett dubbelspår. Låten är producerad av 9th Wonder och Callum Connor, och som de motpoler de är till varandra lyckas de skapa en fantastisk dynamik av både gammalt och nytt. Klassiska samplingstekniker möter modern trumprogrammering och en helt otrolig ljudbild. Kombinera detta med .Paaks mångfacetterade blandning av hiphop och R&B så har vi ännu ett spår att välsigna 2015 med. Fortsätter .Paak så här är han snart en av de största namnen i gamet.

What about your goals? What about your leverage?
So they don’t force you into some hole
What’s the meaning of my fortune meeting?
When I crack the cookie all it said was “keep dreaming”

Martin Andersson