Archives For

2880x1800-light-pink-solid-color-background

Det har släppts mycket bra låtar i år. Alldeles för mycket för att jag ska skulle haft tid att samla allt i ett enda inlägg. Mest av allt har jag lyssnat på det elektroniska; mycket fyrtakter, 303:or, ljudmattor och arpeggion, jag har delvis skitit i gitarrer, eller snarare gett upp hoppet på att försöka hitta bra gitarrbaserad musik, då jag sätter allt för höga krav på hur den ska låta. Här är åtminstone de 15 låtar som jag lyssnat mest på under 2015, fylld med allting från trap till drömpop, ambient, house och techno. Enjoy! /Mattias


Jessy Lanza – You Never Show Your Love 


Sensuell och minimalistisk trap från en hyperdub-resident som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Jessy Lanza debuterade 2013 med, också den lite för förbisedda, Pull My Hair Back och har sen dess befunnit lite i skymundan, även om hon blivit erkänd av större medier. Tråkigt tycker jag, men jag längtar efter kommande material.


Pixx – Fall In

4AD;s nya signing. Blott 19 år gammal är Londonbaserade Hannah Rodgers och hon gör redan drömsk, och kontemplerande pop som kan mäta sig med stallkompisarna The Cocteau Twins transcendentala musik. Hon släppte en av årets bästa EP:s nyligen, så gå in och lyssna!


Susanne Sundför – Delirious ( I Break Horses Remix) 

De flesta känner väl till Susanne Sundför. Dock känner inte folk till den fantastiska remix som svenska I Break Horses gjorde på hennes låt Delirious. Skev, oerhört mörk, dränkt i reverb och pitchade ljudmattor. Om ni någonsin undrat hur Susanne Sundförs röst låter ett par toner nersänkt, bör ni lyssna omedebums! En av årets mest förbisedda remixer.


William Basinski – Cascade

William Basinski är för mig och många andra en lika stor del terapeut som han är en konstnär och kompositör. Hans sorgliga kasettbandsambient, sträcker sig flera år tillbaka i tiden, men han är fortfarande lika bra på att tonsätta livets förgänglighet och de gapande svarta hål som i bland uppenbarar sig i vissa människors tidslinjer, som han var förr. Cascade är ett 40 minuter långt, repetivt och framförallt melankoliskt stycke ambient. Ju längre den håller på, desto längre in i bottenlösheten faller man. Jag somnade till den när jag och en vän begav oss ut, sjukt varmt påklädda för att sitta under stjärnorna på ett fågeltorn för att bevittna en blodmåne som skulle uppenbara sig. Ett av de finast och underligaste minnen jag har och framförallt en  av de vackraste låtar jag någonsin hört.


Arca – EN 

Arca a.k.a Alejandro Ghersi är en så sjukt skillad ljudkonstnär att alla vill jobba med honom. Typ Björk, Kanye West och FKA Twigs. När han själv gör musik dock, befinner den sig i gränslandet mellan det underbara och det obekväma, det vackra och groteska. Ungefär så låter EN, som varvar avgrundsvrål och samplade, pitchade mans-frustanden till vackra pianoklink och ambienta ljudmattor.


Swim – Next To Me

En ny malmöduo signerat Erika och Carl. Så mycket mer vet vi eller jag inte. Däremot släppte de en väldigt bra debutsingel, utgjord av karg och drömsk chillwave, som gjord för att strossa runt på stranden och blicka ut över vintersvarta hav.


Swim – Next To Me ( Boeoes Kaelstigen Remix)

Och just det. Boeoes Kaelstigen tog sin an ovannämnda låt och gjorde en av årets vackraste och mest melankoliska remixer. Förmodligen deras bästa också, som de själva påstod i samma veva som releasen. Jag kan inte annat än hålla med.


Nite Flights – Late In The Game

Tobias Isaksson är Nite Flights, och Nite Flights är Tobias Isaksson. Hans musik är, inkluderat med artistnamnet,  ett med tiden på dygnet den är skapad på och låter därefter; vacker och aningen melankoliskt, fast inte på ett överväldigande sätt, utan mer på det kontemplerande tysta viset, som storstadsmelankoli tar sig uttryck i. Late In The Game är en fin och skev liten housepärla med en av årets schystaste disco-arpeggion. Debutalbumet kommer ut den 26:e Februari!


Grimes – Realiti

Grimes behöver ingen närmare förklaring eller biografi. Hon släppte dock en av årets bästa låtar i form av realiti, och även en av hennes bästa låtar. Det behöver ni veta, typ.


Frankey & Sandrino – Acamar

Vore det inte för spellistan ”Played By Jamie xx” på Spotify hade jag varit sen med att upptäcka den här vackra housepärlan, signerat den Berlinbaserade duon Frankey & Sandrino. Liksom ovannämnda låt, tar den sig också uttryck i vackra arpeggion.


Positive Centre – Great Excavator

Berlinbaserade Positive Centre eller Mike Jefford som han egentligen heter skapar mörk, avgrundsdjup techno, som rör sig mellan klassiska fyrtakter och till synes beatlösa kreationer. Great Excavator faller i den senare kategorin, även om bastrummorna här flyter samman med den övriga jordbävningen till bas som präglar den. Precis som titeln antyder låter Great Excavator som en utforskning av en kapsejsad isbrytare som sakta men säkert sjunker i ett iskallt, bottenlöst, svart hav.


Arkajo – Altavista 

Bakom Arkajo hittar vi Göteborgska Nils Krogh, lite mer känd som ena halvan av duon Genius Of Time som han har tillsammans med en också lika duktig techno/house-kreatör, Alexander Berg, som gör musik under namnet Dorisburg. Altavista är titelspåret till  EP:n han släppte tidigare iår (eller var det egentligen sent 2014? Internet säger olika) på Aniara Recordings, som han även driver. Mörk, tung techno när den är som bäst.


FKA Twigs – Glass & Patron 

FKA Twigs, eller Tahlia Barnett som hon egentligen heter, behöver liksom Grimes inte heller någon vidare förklaring då hon i princip har erövrat hela världen med sin experimentella, annorlunda tagning på r&b och electronica. Glass & Patron är Twigs bästa låt enligt mig. Kanske har det med att Barnett dansar så sjukt himla snyggt, eller den benknäckande produktionen som typ har börjat bli lite av Twigs signatursound.


Kornél Kovács – Nordic Rave 4 

Studio Barnhus-residenten Kornél Kovács har hunnit spotta ur sig två högklassiga EP:s iår, Nincs och Radio Koko. Av dessa två är Nincs min favorit med den tillhörande låten Nordic Rave 4 som jag dansat väldigt mycket till i år. Nordic Rave 4 är min favorit av alla de house-låtar som släppts i år. Allt som krävdes bara dessa hyper-processade vocals och de fina, ambienta ljudmattorna i bakgrunden. Och såklart de krispiga 909-hattarna. Och glöm inte acidbasen som kommer i slutet. Bam!


Bjarki – I Wanna Go Bang

Det har varit en stor hype kring den isländska producenten och Dj:n Bjarki det här året. Han var den första artisten att ges ut på Nina Kraviz nya skivetikett трип (trip). I Wanna Go Bang låter lite som det som du inte vill att dina föräldrar eller vänner ska förknippa med dig när du säger att du lyssnar på techno, men samtidigt är den här låten så sjukt fet och tung att den på ett bra PA kommer att få dina hjärnsubstanser att läcka ur ur öronen.

Annonser

7cR9Gsgj1hyYDIwlJDluIxGtmv6m8eByt93ThW6J2xM

”We’ve just released an all new remix! Quite possibly the best one we’ve ever made”

Förra månaden skrev vi om malmöduon Swims debutsingel som ”chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav”Förra veckan fick sig låten en omstöpning av de svenska, briljanta remixologerna Boeoes Kaelstigen, som förflyttat ljudbilden från släpande chillwave till en mittpunkt mellan minimal trance och melankolisk techno. Sinnesjukt himla vackert.

Mattias El Mansouri

12278092_1521679091482685_436940217_n

Bakom Pia Picknick hittar vi Pia Nickson, en mångmeriterad DJ och festfixare som varit verksam under många år i Göteborgs klubb-och kulturliv. 2001 flyttade hon från det platta skånska landskapet för att bosätta sig i det regniga Göteborg och det dröjde inte länge innan hon blev en del av den alltmer etablerade ravescenen. Sedan dess har det hänt mycket. Hon har DJ:at lite överallt i Göteborg, arrangerat klubbar, upptäckt nya genrer, ingått i en massa DJ-kollektiv och varit initiativtagare till gatufesten som förgyller flera människors hjärtan varje sommar; allas vårt älskade Andra Långdagen. Med det sagt såg jag det som självklart att Pia skulle göra en mix för oss, som den duktiga skivsnurrare hon är. Jag ställde ett par frågor till henne som är besvarade nere. Mixen hittar ni längst ner. /Mattias El Mansouri


Vad utmärker ett bra DJ-set enligt dig? 
Att man inte tröttnar och lämnar dansgolvet eller byter mix när man streamar. Ett bra dj-set är när Dj:n kan läsa av publiken och folket som dansar. Att man inte glömmer titta upp och ha en bra överblick över helheten och väljer musik efter det.

Har du någonsin funderat över att producera egen musik?
Jo, jag är smått igång. Har ett projekt, DÅNET, som jag har med min vän Zap Holmes. Han är superbra på att visa hur allt fungerar, men jag har en bit kvar. Planen är att jag ska producera eget i framtiden.

Finns det någon regel du alltid följer när du lägger dina setlists?
Nää, faktiskt inte. Att dom ska vara tekniskt bra tycker jag är viktigt och att jag kan stå för låtvalet. Och använder jag vocals så hoppar jag över stötande texter. Annars tycker jag om att experimentera. Jag tycker det är trist med alla regler många djs följer.
Jag upplever att dessa regler gör mig mer låst än fri i mitt skapande.

Vem är den bästa just nu aktiva Dj:n enligt dig?
Flera, det händer mycket nu. Men mitt favorit-soundsystem är Tekla och så klart Guerilla deco finest & Extragalactic sonds.

Du har ju gjort en mix för oss också! Vill du berätta lite om låtarna du valt och vad du tycker om dem?
De är för tillfället mina BANGERS! Jag gillar dom själv och fått bra respons på låtarna.

Vilken är den bästa spelning du nånsin besökt eller haft?
Sjönevadsfesten där jag körde ett 4 timmars set, det var galet! Sen i år var det Emmabodafestivalens Kojan by night där jag fick avsluta dansgolvet första kvällen men blev sedan ledd till en supermysig efterfest i skogen där jag fick köra back2back med Sebastian Lindros. Och Gbgs bästa var med min duo PUK&PIN på Teklas sensommarfest & Guerilla K-märkt på Ramberget. Det var fantastiskt!

Innan vi säger hejdå för den här gången: Något du vill säga? Har du nån spelning på gång som du vill tipsa om?
Jag har en spelning på RioRio i Göteborg Den 25 December!

7cR9Gsgj1hyYDIwlJDluIxGtmv6m8eByt93ThW6J2xM

Malmöduon Swim signerat Carl och Erika har delat med sig av titelspåret från deras kommande debut EP som släpps den 11:e December. Det är ett stycke suggestiv chillwave (ja, ni hörde rätt, den är alltså inte död!!) med percussion som för tankarna till tropikerna ackompanjerat av soniska landskap som ljuder av karga synthmattor. Det är chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav, den typiskt skandinaviska electron i ett nötskal, med paradoxala ljudbilder, mörker och ljus, värme och kyla, korallrev och grumliga svarta hav.

Swims debut-ep släpps på With Love Recordings den 11:e December, en underetikett till Malmöbaserede HMWL.

Mattias El Mansouri

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album: Glömska
Skivetikett: Gaphals
Betyg: 8.4/10

Innan jag upptäckte Slowgold så existerade bara Anna Von Hausswolff som enda referens till min påhittade genre som jag lite löst valt att benämna som Svenska artister med  stämmor som får mitt inre att skälva och mina alldeles för många hårstrån på armen att ställa sig upp i givaktande gåshud. Förmodligen existerar det många sådana, men jag är så dålig på att lyssna på svensk musik att jag förmodligen gått miste om många guldkorn sen jag faktiskt började lyssna på musik och inte bara höra på den.  Men både Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, samt Anna von Hausswolff har etsat sig fast som två starka, glimmande stjärnor i ett till synes mörkt himlavarv. Båda besitter nämligen två av västsveriges, om inte Sveriges, starkaste och mest uttrycksfulla stämmor och råkar vara ackompanjerade av minst lika, trots sina olika genrer, vacker och suggestiv musik.

I år har Göteborgsbaserade Amanda Werne hunnit släppa ifrån sig två album: LP:n Stjärnfall tidigt i vår och alldeles nyligen EP:n Slowgold ll, båda utgjorda av musik som tagit sin form i det återhållsamma och släpande, det suggestiva och sublima, men aldrig sakrala och för överväldigande. Årets tredje platta i följetången, LP:n Glömska, går i samma fotspår. Eller snarare verkar den cementera något som närmast kan liknas vid Slowgolds  signatursound. Den är tidlös, gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt.

Musiken på Glömska är visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats, eller som Gaffas Viktoria Ottosson skrev i sin recension av Slowgold ll: ”Slowgold befinner sig varken i svenska skogar eller på amerikanska landsvägar” . De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt vill jag prata om Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Men framförallt sammanfogar sig hennes stämmor med musiken, både i sorgekväden och i vaggande hymner, som om vore de pusselbitar.

Slowgolds musik är långsam och glimrande, nästan lite som segt flytande guld och ja, kanske är musiken ett avsiktligt musikaliskt förkroppsligande av bandnamnet, kanske inte. Vad jag däremot vet är att Slowgolds musik aldrig är tråkig och uttryckslös. Tvärtom sätter den mitt inre i brand och tömmer mitt ordförråd på superlativ. Men bra musik förtjänar att överösas med sådana.

Glömska släpps på Gaphals, Fredagen den 20:e November.

Mattias El Mansouri 

slowdivebig

Idag skickade Bojan en av de vackraste förmiddagsymner jag någonsin hört. Det är nämligen Slowdives ”Rutti” som fått sig en ombearbetning i fom av en cover av Brooklynbaserade Aris Kindt, ett samarbete mellan gitarristen Gabe Hendrick och producenten Francis Harris. Det annars så ambienta stycket från den underskattade Pygmalion-plattan, som sorgligt nog ändade bandets karriär i slutet av 90-talet, har stöpts i en ännu mer ambient form med referenspunkter som ekar i de soniska landskap som Grouper och William Basinski verkat i. Suggestivt, förledande och alldeles, alldeles underbart.

Mattias El Mansouri

11224276_959137620812032_4532472847401701652_o

Artist: Elias
EP: Warcry
Skivetikett: Warner Music Sweden
Betyg: 7/10

Det är få nya svenska artister som imponerat så mycket på mig som Elias. I Februari golvade han mig med sin debutsingel ”Revolution” som jag benämnde som ”FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas” fast med en gemensam nämnare med att han har en så sjukligt vacker och beroendeframkallande röst, som ju Blake besitter. Det är något som han mest sannolikt fått över att ha varit med i Tensta Gospel Choir sedan han var 13 år gammal, vilket gjorde honom till den yngsta medlemmen i kören.

Grejen med Elias är att han till skillnad mot många andra unga artister (han är bara 19 år gammal) hittat sig själv där många andra står och fipplar med sin ficklampa innan de lyckas lysa upp den kringliga och dåligt utmarkerade stig som det ibland innebär att vara artist och musiker. Det märks på Elias röst, det finns nämligen inga andra, eller åtminstone inte många, som besitter den underbart hesa och soulstöpta stämma som han gör, åtminstone i hans ålder, och med den själfulla intensitet och självsäkerhet som han ger uttryck för när han sjunger. Det är den stämman som höjer samt agerar röd tråd genom den här nyligen släppta debut-ep:n som han valt att döpa till Warcray. Men det är tyvärr också hans stämma som, tillsammans med hans påvisade självsäkerhet, drar ner den.

Det är ingen stor grej, egentligen. Det har bara att göra med att Elias verkar veta att han är sjukt bra och därmed försökt kräma ur sig det yttersta, något som resulterat i en vacker, välproducerad och suggestiv, men stundtals svulstig EP. Han verkar vilja balansera sin röst mot olika kontexter, med musik som turas om att agera förgrund och bakgrund; från första spåret ”Clouds” med sitt molltunga pianospel och dramatiska stråkarrangemang, vidare till den andra låten ”Cosmetic love” där den samtida, maximalistiska soulstöpta electronican introduceras. Det fortsätter så till den näst sista låten ”Green Yes” som visar sig vara min favorit. Den för tankarna till Jessy Lanza‘s ”You Never Show Your Love” (som vi skrev om tidigare iår) och James Blake med sitt minimalistiska trap-stöpta arrangemang och sensuella framtoning.

Vid en första lyssning funkar allt det här, men vid ett par genomlyssningar börjar det bli lite jobbigt att lyssna på. Alla låtarna är nämligen mycket bra, men inte nödvändigtvis jämte varandra, något som ger mig intrycket av att Elias hamnat lite vilse när han på den ena låten tenderar att ha låtit sig ackompanjeras av gospelkörer, stråkar, synthar och bombastiska trummor och på den andra låten tonat ner allt det för att ge plats åt det mer eftertänksamma och minimalistiska. Men jag ser fortfarande Elias som Sveriges nya stjärnskott. Han måste bara lära sig hålla isär och/eller bli bättre på att kombinera det kommersiellt gångbara soundet med det återhållsamma och avskalade, för han sätter båda lika bra.

Mattias El Mansouri 

11846568_700858106724190_2255804380124430510_n

Med en #breakup-hashtag laddade JJ nyss upp månadens förmodligen deppigaste låt. Den låter typiskt JJ med släpande trummaskiner, grumliga ljudlandskap och regnmoln till reverb. Jag behöver inte säga mer, för texten talar om allt; den är direkt och simpel, men förstärks paradoxalt nog av den Yung Lean-stöpta auto-tuningen som lyfter hela låten till ett skevt, droginducerat breakup-stycke. Där sade jag egentligen för mycket.

I wish I could hate you.
I wish I could say that I deserve more, but I really don’t.

Mattias El Mansouri

1836586_981521915195360_3415110167332347315_o

Jag missade den här låten när den släpptes för drygt två veckor sedan, men hellre för sent än aldrig. För er inte som vet vilka Kriget är så utgörs den Stockholmska electrokonstellationen av Per Nordmark, Gustav Bendt och Christoffer Roth. OCD är det första stycket från den kommande 6-spåriga EP:n Fazed som släpps nu på Fredag via Playground Music.

Mattias El Mansouri

12065577_915220868561406_4679696526084222555_n

Jag väntade ett tag med att skriva ihop något om den här låten, för ärligt talat vet jag inte hur jag känner inför den, eller vad jag känt för Arcas musik överhuvudtaget. Alejandro Ghersi som han egentligen heter, har sedan han kom till min kännedom förra året i och med att han delproducerade Björks Vulnicura, haft förmågan att polarisera mig, med sin lika delar underbara som obekväma musik. På ”EN” inbjuder han till det: fragmenterad elektronisk musik, med hackade och dekonstruerade frustande röstsamplingar och vida, böljande ljudlandskap som turas om att agera förgrund och bakgrund. Det är en outgrundlig låt, med obekväma röstsamplingar och ett groteskt avgrundsvrål som infinner sig 2:32 in i låten. Men parallellt med detta existerar vackra pianoklinkningar, reverbade ut i oändligheten och en suggestiv, kosmisk synthmatta, som gjord för att tonsätta rymdfärder. Jag är delad, men jag vet att jag inte kan sluta lyssna på den.

Mattias El Mansouri