Archives For 2012

tumblr_inline_nnm1u7Xxuz1t6yfjj_500

För en vecka sedan träffade jag på trött kille från Trollhättan som varit uppe och klippt video hela natten. Patrik Wennberg, som jag känt i snart ett år nu men aldrig riktigt frågat några djupare frågor. Under vår intervju fick vi chans att samtala om saker nära hjärtat, uppväxten, kreativiteten, allvaret och barnasinnet, och hur allt det går ihop till att forma ett hjärtblottande debutalbum om vänskap, kärlek, sorg och trauma, All my friends are superheroes.

Detta är den underbara essensen av albumets tanke och tema, videon till titelspåret, en inblick i de vuxnas lalaland och barndomens sista fort, den stora festen där ALLA vänner är närvarande. I sann DIY-anda har Patrik och vänner filmat med mobil, och lyckats perfekt fånga den där suddiga melankoliska känslan av glädje som brinner i båda ändar.

Bojan Buntic

GE HIT SALLADEN 2013

Gehitmusiken —  10 december, 2013 — 4 kommentarer

ge-hit-salladen1

Formgivning: Robin Brandt

Här får ni listan över de bästa låtarna ifrån Sverige under 2013 – direkt tagna ifrån internets fräschaste salladsbuffé. 100% ekologiskt / 100% känsla. Ni får lov att plocka och blanda hur ni vill — man kan göra supergoda sallader i oändligt med olika kombinationer av ingredienser — men det är så här vi på GE HIT MUSIKEN blandar vår sallad. En god bas med 99 viktiga grönsaker för den moderna henen. Och lite CEO på toppen.

GE HIT 2013-Listan finns på spotify MEN VARNING – alla låtar finns inte med. En del av dessa finns bara på soundcloud. Så var inte dum nu, du kanske missar den läckraste biten till din salladsmix.

Förutom listan nedan kan ni även äta av BOJANS SUPERFETA PARTYSALLAD.

Svensk techno, house och basmusik från 2013 mixat med pophitz och 100% känsla (fuck mixing, let’s dance osv). Ni får fresh musik av The Field, Lukas Nystrand Von Unge, HNNY, KOKO, Baba Stiltz, Axel Boman, Bam Spacey, Marcus Price, GNUCCI, Sportman, Sum Comfort, 1987, Ruben Brundell och många andra c00la.

1. CEO: ”Whorehouse”

Eric Berglund är tillbaka med en sång om livet. I hans alldeles egna horhus, där han sätter reglerna och bryter mot dem. Men själva musiken är snarare ett leksakshus i The Tough Alliance anda.

 

2. Mapei: ”Don’t Wait”

En oöverträffbar kärleksförklaring ala 2013 från en gammal aldrig slocknande stjärna. ”Not a thing in the world can get between what we share / no matter where you are in the world I’ll be there”. Mapei kommer att skina över oss under de sorgligaste dagarna under 2014.



3. 1987: ”Ocean”

Det nya stjärnskottet i svensk indie-R&B heter Victor Holmberg och för någon månad sen tog han bloggosfären med en Österlen-storm. Vi är fortfarande tagna och snurrar runt i en förhoppning om 2014. Sedan ”Ocean” har han varit populär som remixare och visat prov på en väldigt mångsidig produktionstalang – och nästan varenda remix han gjort har snurrat här hos oss, i stormen på GE HIT MUSIKENs redaktion.

 

4. Nordpolen: ”Dom Mörka Molnen (feat. CEO)”

Nordpolen visar att återuppståndelsen med ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” inte bara var en engångsgrej – hela andragivet Vi är många som är vakna inatt visade sig vara en skiva fylld av riktigt bra musik. En av de mest spelade är ”Dom mörka molnen”, ett samarbete med CEO, en alldeles underbar ballad dränkt i ett skimmer av svensk indie-vemod. En låt om att se dom mörka molnen och skratta åt dom. Lyssna nedan på en underbar akustisk cover av Vit Päls och Alice Boman.

 

5. Makthaverskan: ”Asleep”

Makthaverskan sätter åter igen standarden för hus Göteborgsindie ska låta. Deras andragiv Makthaverskan II är ett mönster som många indiepopare under 2014 kommer att följa. Redan nu kan man höra band som tar efter dem. ”Asleep” är en helt genomträngande låt som går ända in i ryggmärgen av ett poparhjärta. Det är bara att fråga Amar Bajric om den där känslan han hade under deras festivalspelning.



6. Maja Gödicke: ”Ligga Still”

Gödicke har skrivit årets finaste svenska text om kärlek. En orgel förenar kyrkans storhet med det intimaste av intima undertäcket-samtal, och resultatet blir ett sublimt koncentrat av de heligaste tingen i vårt samliv som människor. Vare sig en Gudom tittar eller inte, så är vårt liv mäktigt, viktigt, och oändligt värdefullt. Det är denna känslan som Maja lyckas att förmedla på cirka 2 minuter.

 

7. Karl X Johan: ”Never Leave Me”

2012 var stockholmsduon Karl X Johans år – och det visar sig att 2013 också är det. Min flickvän hatar typ allt — med ett särskilt hat för just R&B – förutom Ted Gärdestad. Men Karl X Johan gillar hon, och särskilt denna låt.


8. Simian Ghost: ”A Million Shining Colours”

En låt om att ge sitt liv åt musiken. Och om hur mycket den ger tillbaka.

 

9. Vånna Inget: ”Ingen Botten”

Årets punkhymn – med en allmängiltighet, likt en kampsång för nutida dissidenter, som får alla på Jazzhuset att sjunga med i de stora stämsångsrefrängerna.

 

10. Ison & Fille: ”Vår Sida Av Stan”

Ison & Fille gör en comeback med en låt vars titel är tagen från det legendariska debutalbumet. ”Vår Sida Av Stan” är svensk hiphop när den är som bäst. En sång om betongdjungeln, för storstadsförorten och miljonprogrammets glödande stjärnor och hjärtan.

 

11. Veronica Maggio: ”Hela huset”

Maggio ändrade typ riktning utan att ändra riktning. Mindre R&B och mer rock and roll, skulle man kunna säga. Men på sitt alldeles egna sätt. ”Hela Huset” är en duett med självaste Håkan Hellström. En sommarkänsla från en svunnen tonårstid.

 

12. Håkan Hellström: ”Det tog så lång tid att bli ung”

Vad kan jag säga? Läs min överdrivna, fullständigt betagna recension av Det tog så lång tid att bli ung. Musikkritisk pekoral, eller en kritiker som översvämmas av allt det där som kallas Kärleken? Döm själv! Men en sak är säker – en låt som inspirerar ett sådant ändlöst babblande har tillräckligt med kraft att hänrycka. Och det är just vad jag blir, varje gång.

 

13. Jonathan Johansson & Johan Eckebom: ”Den brända jorden”

Det är klart det blir episkt när något så oväntat som att Jonathan Johansson och Johan Eckebom gör ett soundtrack till en samtida produktion av Bram Stokers Dracula. ”Den brända jorden” är ett brännmärke, ett omen på den svenska pophimlen, som varslar om en av våra absolut bästa popmakares kommande album.

 

14. Gnucci: ”Finders Keepers”

Plötsligt släpper Gnucci en jävla bomb på Sveriges dansgolv – och bevisar att hon är vår egen M.I.A. Cristian Dinamarcas UNTZ UNTZ och den skeva rapen satte eld på twitter och facebookflödet, och kommer fortsätta att brinna på våra klubbar under 2014.

 

15. Azure Blue: ”Sunset”

Azure Blue släppte i år en av sina mest personliga skivor. ”Sunset” är en låt med en fallande synt att dö för, och under denna regnstorm av vackra syntljud sjunger Tobias Isaksson om kärlekens solnedgång.

16. Skimret: ”Vi är dom”

Skimrets hittills mest genomarbetade låt är också den mest udda. De där vågiga syntarna, som liksom fyllehaltar fram, bildar en atmosfär av lullighet som ackompanjerar en sång om att inte synas. Ljudbilden kommer direkt från sovrummet. Aleksandar Buntic levererar en av årets bästa verser på svenska, och något av det bästa som sjungits om ensamhet: ”Vi är dom som alltid är vakna, vi är dom, som aldrig fått veta, hur det känns, att vara nära  – någon som aldrig lämnar en.”

 

17. Postiljonen: ”Atlantis”

Vi är stolta över att ha varit en av de första som upptäckte detta fantastiska band. Under tiden som gått sen vi startade bloggen har Postiljonen förfinat sitt sound till en drömsk perfektion. Det vittnar debutalbumet Skyer om, som innehåller många vackra låtar. ”Atlantis” — som nu ligger på 180 000 spelningar på soundcloud!! — är vår favorit.

 

18. The Knife: ”A Tooth For An Eye”

The Knife släppte ett av årets mest omskakande album. Shaking the Habitual förbryllade både kritiker och fans. Här frossar duon i sin experimentlusta till 100%, på ett sätt som de aldrig tidigare gjort. Konceptuellt, oändligt ambitiöst, och sjukt svårt. Det närmaste vi kommer en popsingel i vanlig mening är ”A Tooth for an Eye” – och det är att ta i. Pop – som om Coca Cola skulle vara frätande för halsen.

 

19. Seinabo Sey: ”Younger”

En av årets överaskningar. Plötsligt träder det fram en färdig soulsångerska på den svenska scenen och äger skiten ur det mesta vi hört under året från denna genre som vi trodde var på väg att dö ut. Seinabo Sey är en av 2014s stora förhoppningar.

 

20. Ms. Henrik: ”Mark”

Ms. Henrik är en ärkepopare av ett alldeles eget slag. Den androgyna sångaren är en riktig popnörd och kan briljera med detaljer ur Paul Simons liv och klä ut sig till Blondie och göra en briljant cover som om det vore det lättaste i världen. Han ligger bakom flera av årets bästa, mest renodlade popsinglar. ”Mark” är en av dem.

 

21. DNKL: ”Hunt”

DNKL är en ny högst hemlighetsfull elektronisk trio ifrån Göteborg. De har snabbt hamnat i bloggosfärens rampljus och det snackas om framtida storhet. Debutsingeln ”Hunt” hör ihop med det bästa som producerats under de senaste tre åren. Dova, vemodiga pianon, tung bas och vackra, lulliga syntar utgör bakgrunden till en låt om ett mystiskt sökande efter någonting vagt, odefinierbart.

 

22. Iberia: ”Everyday”

Iberia, denna nyblivna duo med Maja Milner från Makthaverskan och Pistol Discos Alexander Palmestål, är en av Hybris intressantaste nya signeringar. Varje liten sekund av ”Everyday” tyder på en längtan efter att ta över världen. Och om man följer bandets politiskt laddade facebooksida så är det lätt att tro att de en dag kommer att göra det. Och det kan man ju hoppas på.

 

23. Xenia Kriisin: ”Blackout”

Xenia Kriisins debutalbum Hymn är en modern helgedom. Likt Jonathan Johansson tycks Xenia ha en så oerhörd vision av världen att den bara får plats i de mest storartade former och yttringar. ”Blackout” är fullständigt episk. En sublim ballad av oändlig skönhet som konkurrerar ut det mesta som på senare tid har skapats inom den samtida folkmusikens fält.

 

24. Family Values: ”Rasar Vi”

Detta märkliga musikkollektiv är inte ett ”band” i traditionell mening. Kärnan är Milan Antonin, en multitalang ifrån Stockholm, som har en alldeles egen vision av vad musik är och hur det ska skapas. Family Values är inspirerat av slow arts-rörelsens motto: att skapelseakten är minst lika viktig och intressant som själva resultatet. Men i detta fallet vill jag bara konstatera att jag egentligen inte bryr mig om hur de lyckades skapa denna enastående låt (den är inspelad i en lägenhet på 7 kvadrat osv) — nej, det jag bryr mig om är att den är fruktansvärt jävla bra.

 

25. Sportsman: ”Usher”

Sportsman är en av årets många nykomlingar inom den svenska R&B-musiken. Han släppte en introvert, melankolisk EP via Best Fit Recordings, som vi har snurrat här på GE HIT MUSIKEN sen release. ”Usher” är Epns vackraste spår.

 

26. Alice Boman: ”Waiting”

En av årets vackraste folksånger låter som den kommer ifrån en svunnen tid. Alice Boman sjunger en underbar sång om längtan, om att vänta och vänta efter någon som har försvunnit. Den skulle lika gärna kunna handla om ett förflutet som aldrig kan komma tillbaka igen. Hälften hopp, hälften hopplöshet – en perfekt blandning som finns i de allra bästa låtarna av det här slaget.

 

27. Yung Lean: ”Lemonade (ft. Baba Stiltz)”

Den svenska ”indiehiphopen” har på något märkligt sätt blivit ett globalt fenomen. På ett år har ett antal pojkar som rappar om känslor, så kallade Sad Boys, fångat många hipsterhjärtan. Detta rappkollektiv ifrån Stockholm har tagit den mest obskyra, cutting-edge samtidsmusiken från nätet, och den mest kommersiella musiken du kan hitta och blandat ihop i en salig röra. En av de stora hitzen är från rapparen som har fått vara ansiktet för detta musikkollektiv, Yung Lean. ”Lemonade” är producerat av The Sad Boys superproducent Yung Sherman och ft.ar Baba Stiltz. Det är en av utstickarna från en av de bästa låtarna ifrån denna nya generation av hiphopmusik. Det är det bästa spåret på det bästa mixtapet som kommit ut i år, Unknown Death 2002. Den handlar om dekadent kärlek lemonad och droger. Ett tema som många 16åriga pojkar är välbekanta med nu för tiden.

 

28. Magnus Ekelund & Stålet: ”Svartöstaden”

Magnus Ekelund & Stålet är inte längre ett band, men under sin korta existens har de släppt två av 00-talets bästa, mest renodlade popalbum. På deras sista album DÖDSKULT sjunger de om de mörkaste aspekterna av kärleken. ”Svartöstaden” handlar om en gammal, destruktiv romans som för alltid lämnat spår i sångaren, och är en av de absolut bästa, mest rasande låtarna inom genren.

 

29. Baba Stiltz: ”Our Girls”

Baba Stiltz är typ världens bästa producent. Han började som en av frontfigurerna inom Skweee-genren, och idoliseras av både fanns av genren, och av de absolut största av producenterna inom den. Vi fucking älskar honom också. Nu för tiden vet man aldrig vad i helvete han kommer åstadkomma. Denna multitalang kan typ skapa vad fan som helst. ”Our Girls” släppt via Studio Barnhus, till exempel, är en funkig, lunkande housepärla av absolut högsta klass.

 

30. The Mary Onettes: ”Hit The Waves”

The Mary Onettes visar åter igen att de kan det här med popmusik. På senaste plattan Hit the waves snor de fritt ifrån tabubelagd musik ifrån 80-talet, och resultatet är makalöst. Titelspåret på skivan är en av årets vackraste låtar.

 

31. The Sun Days: ”You Can’t Make Me Make Up My Mind”

Vi upptäckte The Sun Days för cirka en månad sen. Sedan dess har de spelats flitigt av till exempel ALLA, spelat på Jazzhuset, Clooneys, och andra klubbar i Sverige, och blivit signerade på Göteborgs finaste etikett, Luxury. ”You Can’t Make Me Make Up My Mind” är Göteborgspopens senaste yttring. Det är fantastisk låt i Makthaverskan och Luxurypopens efterföljd. Vi råkar veta att gruppen har ett storhetsvansinne utan dess like. Det gillar vi, och vi tror att det är befogat. Vi ser fram emot att se dem ta över Sverige 2014.

 

32. Wild At Heart: ”Saving All My Tears (1987 Remix)”

Hybris har i år kommit med några riktiga överaskningar. 1987 och popduon Wild At Heart hör till de bästa av dem. Och här har vi en låt där båda namnen förekommer. 1987 har gjort sig känd som producent och remixare under 2013, och detta hör till hans bästa remixar.

 

33. HNNY: ”Exactly”

”Exactly” är en av 2013s bästa house-remixar av en poplåt, ett år som karaktäriserats av just house-remixar av pop. Efter Cyril Hahns stora genombrott med ”Say My Name”-remixen har många, många producenter gett sig i kast med att göra om 90-talets och 00-talets radioklassiker till melankolisk klubbmusik. På ”Exactly” gör HNNY om Christina Aguileras ”What A Girl Wants”. Resultatet är tyngt av sorg och mörker, med symfoniska inslag, genre-bunden manipulation av röster och en minst sagt fräck acidbas.

 

34. Kristian Anttila: ”Säg Nej Till Mig (feat. El Perro Del Mar)”

”Livet är fult och jag sjunger så fint jag kan”. Åter igen är en av årets bästa textrader på svenska författade av Kristian Anttila. Han och El Perro Del Mar sjunger så fint de kan en duett om kärlek som råkar vara en av de bästa kärleksballader som de någonsin gjort.

 

35. Könsförrädare: ”Raging River”

 

36. Cavern People: ”Change Of Heart”


37. Axel Boman: ”Fantastic Piano”

 

38. Kartellen: ”Svarta duvor & vissna liljor (ft. Timbuktu)”

 

39. Brainpool: ”The Last Christmas”

 

40. Skimret: ”Matilda”

 

41. Anton Kristiansson: ”Serotonin (feat. Maja Milner & Per Hagman)”

 

42. Westkust: ”Summer 3D”

 

43. Lorde: ”Ribs”

 

44. H.M Hammarin: ”Living A Lie”

 

45. Henric De La Cour: ”Shark”

 

46. Museum Of Bellas Artes: ”Abyss”

 

47. Yast: ”Stupid”

 

48. Nord & Syd: ”Inte Idag”


49. Team Rockit: ”Aura”

 

50. Little Jinder: ”SHH”

 

51. André Laos: ”Klose”

52. Holograms: ”Meditations”


53. Maria Eriksson: ”Värld Av Glass”

54. Marlene: ”Bon Voyage”

 

55. Rigas: ”Kungen”

 

56. Navet: ”One Hundred Years, Ten Thousand Beats”

 

57. Marcus Price: ”Trycka Re”

 

58. Differnet: ”The Evaporites”

 

59. The Embassy: ”I-D”

 

60. Mons Montis: ”Swept”

 

61. Bromma Disco: ”T J M”

 

62. Sibille Attar: ”Come Night”

 

63. Chicagojazzen: ”Renberg”

 

64. Katakomb: ”Surf’s Up (Surf’s Down)”

 

65. Shout Out Louds: ”14th of July (Jens Lekman Remix)”

 

66. Nova Express: ”Fredhäll (feat. King Krule) Folkmun edit.”

 

67. Håkan Hellström: ”Valborg”

 

68. The Tranq: ”My Heart Is A Yo-Yo (Coconut Slaying Remix)”

 

69. Sally Shapiro: ”If It Doesn’t Rain”

 

70. Zacharias Blad: ”Jag Är Gay (Henning Fürst Remix)”

71. Karl X Johan: ”Get It All (Bam Spacey Remix)”

 

72. Erik De Vahl: ”On The Issue”

 

73. Veronica Maggio: ”Låtsas som det regnar (Ruben Brundell Remix)”

 

74. Korallreven: ”Try Anything Once (feat. Cornelius)”

 

75. Alpaca Sports: ”As Long As I Have You”

 

76. MF/MB/: ”Casualties”

 

77. Summer Heart: ”Beat Of Your Heart”

 

78. Nicolas Makelberge: ”Believe In Asians”

 

79. Robert Leiner: ”Duff 80”

 

80. Sameblod: ”Forever”

 

81. Shakarchi & Straneus: ”Either way”

 

82. Axel Boman: ”The Best Ever Made Ever”

 

83. Tove Lo: ”Habits”

 

84. Zara Larsson: ”Bad Boys”

 

85. This Is Head: ”Time’s an Ocean”

 

86. Stor: ”Shotgun (feat. Natty Silver)”

 

87. Pistol Disco: ”Bad Wisdom”

 

88. Most Valuable Players: ”We Came Out Of Our Hiding”

 

89. Lust For Youth: ”Vibrant Brother”

 

90. Adam Kanyama: ”På Riktigt”

91. Hästpojken – ”Samma Himlar”

 

92. Mack Beats: ”Lägg Dig Ner (ft. Julia Spada)”

 

93. M.D.C.: ”Alma (Kornél Kovács Remix)”

 

94. Vånna Inget: ”När jag dör”

 

95. Jonathan Johansson: ”Stormen och vågorna”

 

96. Big Fox: ”Girls”

 

97. TM404: ”303/303/303/606″

98. Club 8: ”Stop Taking My Time (Bam Spacey Remix)”

 

99. Polisen: ”حَبيبي (Boy You Turn Me)”

 

100. Johanna Knutsson & Hans Berg: ”I Buy Pink Street”

 

International Theme

The Embassy är Garanterad Lycka. Duon uppfann den nya Göteborgssommaren 2002 med Futile Crimes, ett av den svenska popmusikens bästa album. Solstrålarna som emanerade ur dess blandning av solnedgångsvarm sommarpop, new wave-electro och balearisk house har sedan dess — med ett 80-talssväng av tribalrytmer och en disco-aura från gulderan — trängt igenom den dystraste molnigheten och värmt i det kallaste av gbg-regn. Deras musik funkar lika bra i ett DJ-set som för hemmalyssning med doftljus och mysigheter. Den inspirerar till drömmar om den ändlösa sommaren i den mest stressfyllda ett-paket-lucky-strike-om-dagen-tiden.

Det är musik jag lyssnar på just nu medan jag själv tränger igenom den senaste stressens gråmulenhet, och längtar mig bort till

Ja, ni vet ”when the wind is blowing cold
you will need some(one) to hold” ni vet

Ändlös Sommar: Knarrholmen, hemmafester i de småländska skogarna, bad, rave, sex, kärlek, mys, ljus, ljus, ljus.
Och The Embassys nästa skiva Sweet Sensation som släpps via deras nystartade skivetikett International. 2013 kommer vara året då svensk pop lyfter över pitchfork-murarna och ser nya badstränder att erövra och gamla terratorium att återvinna. Think Globally.

Här kommer en ny låt. Det verkar som att Göteborgsduon har hängt med i den senaste utvecklingen inom house och techno. Under 2012 var huvudordet Lo-Fi och den amerikanska etiketten L.I.E.S har varit i spetsen. Det skulle inte förvåna mig om våra kära göteborgspopare har lyssnat på deras senaste kompilation. Detta är nämligen en kort lo-fi house-jam med hojtande samples, brända syntar, smattrande 80-talshouse snares och en spoken word recitation som hade platsat mycket väl där. Mycket fet och förhoppningsvis en förvisning på den kommande sensationen den 31 januari.

Utöver detta: Häng med så ska ni få höra en ny singel från bandet inom kort. Och kom till Jazzhuset den 18:e för att fira min födelsedag och se mig dja i 4 timmar med min älskade bror Aleksandar.

Leo Leoson

Jag klickar på PLAY. Leo Leoson var hittills ett okänt namn för mig. Hans låt ”The Contemporary Dancer” strömmar ur högtalarna. Inledande är det en ljus mansröst och en mixning i stereo som drar öronen åt sig. Innan jag har kommit halvvägs in i låten så är jag förtrollad.

”The Contemporary Dancer” är hans debutlåt. Skriven av Leo och producerad tillsammans med Andreas Söderlund (Niccokick) släpptes den digitalt för Spotify och iTunes genom 100 SONGS. En låt som är lika delar underhållande som engagerande. Och den tål att synas i sömmarna!

Det första som slår mig efter några sekunder är Billy Corgan-vibbarna i Leos röst, även om den är betydligt ljusare än Corgans. Det är något med uttalet och sättet som han drar ut på orden som stundvis påminner om The Smashing Pumpkins sångare.

Men där slutar likheten! Här är det en singer/songwriter som leker med klubbmusik. I ”The Contemporary Dancer” blandas ljudet av akustisk gitarr med plingplong och trummor, de två sistnämnda skriker en stunds sittande framför något musikproduktionsprogram. Det blir ibland nästan för perfekt och sterilt men så kommer räddningen varje gång Leos röst ger liv åt ännu en textrad. Den här förtrollningen är omöjlig att bryta, till och med när han i refrängen utmanar det vackra med orden ”Oh holy shit” så räddar hans röst och framförande allt.

Texten är en självsäker men framförallt underhållande uppvisning. Orden sparkar fram låten på ett lekfullt sätt, det är också dessa som vid en närmare titt och analys bygger upp djupet. ”My matter patters to your antimatter while you shatter / Our emotional fission became a physicians mission for omission of our fusion.”

Det är musik som man kan analysera in i minsta detalj, reflektera över och framförallt bli imponerad av. Konsten att skapa en intim känsla som inte lämnar lyssnaren oberörd. Så mycket i en så lätt förpackning. Leo Leoson släpper sin debut-EP senare i år. Den släpps på Company TEN där bl.a Icona Pop och Niki & The Dove är signade. Han sitter på någonting stort här, ett enkelt men samtidigt underbart recept och jag hoppas bara att han kokar ihop EP:n med samma ingredienser. Gör som jag, klicka på PLAY och njut!

Amar Bajric

Titta på den fina videon också:

Itch Spooky Kids
Så sent som i förra veckan upplyste jag er trevliga läsare om Itch och hans fantastiska upplopps-anthem ”London is burning”. Låten har så att säga passerat mina öron mer än en gång sedan dess och redan nu i morse inledde Noisey (”livsstilsmagasinet” VICE:s video-offshot) årets tredje vecka med att premiärspela nästa hit, nämligen ”Spooky kids”. En hemsk historia som inleds när ett hemlöst gäng i yngre tonåren klättrar upp ur underjorden och rånar någons mormor (eller farmor) på matkassarna. Vidare dyker de modiga fyra friskt vågat ner i restaurangbakgatornas soptunnor på jakt efter mat för dagen – men får givetvis tag på för lite, slåss och sparkas om den sista halvfrallan och dundrar vidare rakt ut på snatteri- och inbrottsturné.

Och med hemsk menar jag inte att jag på något sätt tycker den här typen av gördetsjälv-fördelningspolitik är per definition förkastlig, utan snarare på att videon på allt för många sätt porträtterar en verklighet många lever i på riktigt. Dagligen. Med den obetydliga skillnaden att verklighetens ”spooky kids” inte gömmer sig bakom halvtaskigt plagierade Slipknotmasker. Och låten, med sin skevt påfrestande mix av dubstep, hiphop och hardcore är faktiskt inte särskilt mkt mindre skrämmande den.

Michael Porali

OSCAR ÄR NAKEN2000

Tiden är förbi då jag kallar Robert för lill-Håkan och Bobastian för den nya generationens Hellström. Men jag håller fast vid samma åsikt som från första gången jag hörde dem, detta fantastiska lokalband är Göteborgspopens Räddning. Att de till skillnad från Westkust sjunger på svenska gör dem till Göteborgs just nu bästa och mest intressanta band.

Jag flyttade till Göteborg på grund av den romantiserade bild av Livet och Kärleken som målades upp av Broder Daniel och Håkan. Nu känner jag att jag mer och mer få ta del i denna världen. Jag har under 2012 kommit att älska Göteborg och dess vackra människor. Och därför var det ett av mitt livs bästa år.

Förra året charmade Bobastian mitt hjärta igen med den hetlevrade singeln ”Oxford Street (Jag tror jag stannar här)”. Den var så bra att den fick hamna på vår lista över 2012 års bästa svenska låtar. Tolfte plats är en för jävla bra plats med tanke på att 2012 var året då svensk popmusik fick ett uppsving igen.

Sedan dess har jag hört mycket om den kommande EPn. Nu heter den Ny Demokrati och för Bobastian är betoningen verkligen på ny. Det är ett helt nytt sound för bandet, råare instrumentellt, mer postpunk melodiskt, mer vuxenångest textmässigt. Jag har hört Håkan vända in och ut på sina låtar, sprudlande hopplöshet i dur blir till det pessimistgråa förfallets sång. Någonting liknande märker jag på vad som händer med Bobastian.

(Tänk om Håkan hade lagt ner med att charma popflickor och börjat lyssna mer intensivt på Nick Cave. Hade det inte varit fantastiskt? Tänk er en skäggig Håkan med mörkret mer synligt i ögonen. Fast han är la lycklig?)

Det finns mer mörker att dölja nu för tiden. SD växer och folk blir bara allmänt mer dumma i huvet.
Det är väl på tiden att vi slutar låtsas.
Något sånt.
Herr Aspenskog väser och spottar ut giftiga ord; rösten är alltid på gränsen att brinna upp
och bli Jazzhusrök.

Lyssna på ”Samma som dom” och titta på paranoiavideon där Jazz-Oscar springer ifrån Slender Man-figurer / hallucinationer ur en FBI-thriller.
Det slutar mycket naket. Naket och nagellack på ena handen är det senaste, hetaste i Göteborg.

Avicii Forever

Amber Oak Ambivalence

Amber Oak, bestående av fyra killar från Skellefteå som redan har en fin fullängdare bakom sig, släpper den 15 januari nya EP:n ”Ambivalence” genom A West Side Fabrication.

Som EP är den spretig, lite som titeln antyder. Enligt bandet skildras både det vackert drömska och det smutsiga på dessa fem spår och det finns några guldkorn att upptäcka. Som ”Lust (Stuck Between Your Legs)” där till och med låttiteln antyder ambivalens, känslan av att vara kluven.

Tredje spåret ”Lust” börjar med ett trum- och gitarrspel som påminner om The Strokes äldre material. Texten är enkel på ett typiskt poppigt sätt och med en tydlig brittisk indiepopkänsla i framförandet. En bit in i låten bryts det av med några mörkare framförda rader, jag får lite kyrkokörskänsla när jag hör det. Textraderna berättar på ett avskalat sätt en liten historia och ”Lust” blir en kärleksförklaring för, och samtidigt ett manifest mot köttets lustar. Ambivalent. Kluvet. Som kärleken kan vara. Kärleken, som popmusik så ofta behandlar och som Amber Oak satt sin egen twist på. ”Stuck between your legs, the most awful place”.

Det är inget storslaget framförande, charmen ligger i attityden och enkelheten som budskapet bärs fram med.

Svensk indiepop lever, den mår faktiskt riktigt bra. Amber Oak är ett bevis på det!

Amar Bajric


Immanu El

Idag remixar Gud världens dystra anlete, öppnar den variationslösa gråheten mot nya nyanser av vitt, slätar ut rynkorna och blinkar fram solsken; med snö på nästippen rusar jag efter bussen, på väg hem med två flaskor vin, på väg mot Fan Va Bra Livet Är Trots Allt. När snön väl börjar virvla omkring i högsta hastighet står jag och stirrar ut på en beklaglig vy, släpper en systemetpåsens lila i vinden, låter universum pussa och leka med den som jag ska pussa och leka med universum.

Visst är jag glad.

Soundtrack till Den Plötsliga Snöstormen: (Före Detta Göteborgaren) Frida Sundemo + (Göteborgs postrockstolthet) Immanu El. Bandet har gjort en total omarbetning av låten. Det är, skulle man kunna säga, som att omarbeta en hel dag från grunden. Istället för att vakna med ångest, vaknar du med hopp. Istället för att ramla i slasken snurrar du med snöflingorna. Istället för synthpresets och pop, postrockgitarrer som svävar ner stillsamt och grandiositet.

Hur som helst har någon omarbetat min dag i grunden.

Och ja. Originalet var också riktigt bra så det är väl som att byta ut en vacker neontavla på ett urbant snölandskap mot en stillsam, kontemplativ vandring genom Din Favoritskog eller, ännu bättre, en skog du aldrig besökt. Jag är i en skog jag aldrig besökt och det är skönt att man har gott sällskap: en vacker röst, en dov puls, genljudande gitarrslingor som ekar ut i aftonmörkret och allt man kan finna i ensamheten. I väntan. Omringad av snön!

(lyssna även på Sameblods remix av ”Snow” – en helt annan sorts grej)

Bojan Buntic

itch london is burning

Den 19 januari gör fantastiskt galna AWOLNATION ett besök i Göteborg, och imponerad som jag fortfarande såhär ett halvår senare är av deras urladdning på Siestafestivalen i somras är jag redan given som besökare på den aktuella tillställningen. Med sig som förband har de den för mig helt okända Itch, känd (nåja) från en akustisk reggaepunktrio vid namn The King Blues. Dessa känner jag dock till av den enkla anledningen att jag en gång för väldigt länge sedan faktiskt snattade deras skiva i någon här icke nämnd skivbutik endast på grund av det fina omslaget. Nu vet ni det. Det om detta. Så det så. Osv.

Med sitt hysteriskt synthiga intro markerar ”London is burning” redan på ett par sekunder en skarp kontrast till det skönt lunkande, om än superpolitiska, sound The King Blues en gång hade. Snarare rör sig Itch någonstans i ett gränsland mellan Asian Dub Foundation och ett snällare Atari Teenage Riot, givetvis toppat av en spottande elak brittisk uppviglaraccent, och de bilder som kommer till mig under dessa dryga tre minuters riotdisco är inte på något sätt ett electropunkigt dansparty, även om det kanske är vad man skulle vilja ha till musik av den här kvaliteten. Nej, snarare ser jag gatstenar regna över uniformerade män och kvinnor i samhällets tjänst, chanslösa trots allt tjack de i förberedande syfte dragit i sig bakom piketens insynsskyddade pansarglas. Och jag älskar det! Dansmusik för din kravall, så att säga.

Itch framträder som sagt på Brew House i Göteborg den 19 januari, och ”London is burning” finns, om än utan officiell video, att avnjuta på:

Michael Porali

Alexander Juneblad Parken

Alexander Juneblad är en tredjedel av den svenska indiepoptrion Caotico. Han har nu släppt sin debut-EP Parken som soloartist, via Random Bastards! Det är bekännelsepop inom genren jag kallar Den Nya Svenska Soulen (Oskar Linnros, Albin Gromer, Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio). Arrangemangen är färgfulla, vänliga, unika och ger intrycket av den tecknade bilden på omslaget. Ja, man kan tro att denna personliga berättelse i musik är tagen direkt från en disneyfilm i den gladaste av Dur-glädje: vi har en mellotron skapad via trixande med 80-talsynten Yamaha DX7 (”Jag har valt att ladda över en massa plastiga flöjtkombineratmedrhodesljud till den, som jag sedan skickar ut via en Fender De Ville-stärkare och sedan in via en Sm-57 mick in i datorn”), vi har en Rhythm Ace trummaskin som ”man blir förvånad av hur detroit [den] kan låta” — men det låter framför allt som en saga.

Men Disney hade aldrig gjort en film om en snubbe som pumpar the The Shape Of Punk To Come och tar droger. Texterna är, precis som musiken, skrivna med hjärta och själ, med ett ömsint sinne för detaljer. Det är sällan jag använder ord som magisk, underbar och fin, för att beskriva musik, men ”Storfot, Nyårsafton 2012” är allt detta i en feelgood-movie atmosfär. ”Jag vet vad ensamhet är / jag har mött så mycket av den på min väg / Redwood-skogen gömmer mig väl / du kanske också gömmer dig här”. Det handlar om att veta att man är ensam, att veta att man söker någon, att ropa efter honom eller henne genom skogarna — klättrandes över berg, vadandes genom vatten, så långt fötterna bär… med en vilja lika stark som solnedgångens färg… så långt, långt, långt. Och så öppnar man upp sitt hjärta med en rapp direkt ur blodet. Och vandrar vidare. Men…

Till slut hittar man.
Och då var ensamheten värt sitt pris. Skogens hand leder väl.

Parken finns att ladda ned gratis här.

Bojan Buntic