Arkiv för 2014

toxe muscle memory ep omslag cover

Tove Agelii, eller Toxe som hon går under nu, raketade från Göteborg till en av Stockholms mest nytänkande etiketter, nyligen uppstartade Staycore, Sveriges officiella producent av all den där fantastiska nya musik som befinner sig någinstans i gränslandet mellan en Throbbing Gristle-vinyl och en Calypsobar. Toxe står bredvid skivbolagets drivkrafter Ghazal och Dinamarca, några av Sveriges grymmaste producenter / DJs med flera års erfarenhet av tunga släpp, utan att falla i skuggan.

Första gången jag träffade på Toxes musik var på den fantastiska GBGWAXTRAX-sessionen och därefter var jag golvad, följde med i alla släpp och lyssnade på alla mixar. Sedan dess har hon varit med på superframtida mixserien The Astral Plane och gjort en revolutionär mixserie för att uppmärksamma kvinnliga producenter och DJs SISTER. Tove gör mycket. Och hon är bra på det.

Om ni befunnit er på min hemvist Soundcloud det senaste året så har ni också förhoppningsvis hamnat i mina kvarter, en märklig plats där alla omslag ser ut att vara ifrån ett Sega Saturn-spel eller en Ninja- vs- Samurajrulle. Ett fett häng där kuduro, disco halal, soca, cumbia, kwaito, digital reggeaton, och andra internationella genres med kopplingar i ”folkmusiken” frodas, där man tänjer gränser, krockar mellan stilar, deformerar rytmer, men framför allt: TRUMMAR PÅ SOM SATAN. Musiken som ofta förgyllde sommarsäsongens bästa Stockholmsklubb Celezte, i alla fall bland de som hänger med.

Mycket av det vi hör på Toxes debut-EP MUSCLE MEMORY (Staycores tredje släpp) skulle man kunna placera in i den något ospecifika genren ”drum onslaught”, där queera artister som Lotic regerar i ett mörkt, sorgligt rave sprinklat med demoniska ballroomskratt. Ljusa, vackra melodier glimmar till ibland, små tårar av RNB-inslag, mellan en staccatokavalkad av hihats och kicks och en skramlig bas.

Toxe däremot kör bara på. Det är rätt igenom bang bang med hårda rytmer och ljud. Det melodiska inslaget är enkelt och minimalt och ger den brutala perkussionen en viss mänsklighet, även om det aldrig riktigt släpps igenom några ”normala” känslor. EPn har en enhet, ett flow, som både gynnar och sänker den. Flowet gör att man kan lyssna igenom hela och uppfatta det som ett genomtänkt, utarbetat koncept. Men det ger också en viss kontrastlöshet, en kvalité som EPn delar med det mesta som släpps inom genren.

Favoriten är ”Let Me Thru”, en spektakulärt disorienterande fight mellan ett superskevt vocal sample. Det påminner mig om min kärlek för en annan ung talang, Happa. Han producerade också märklig, hyperenergisk musik i en post dubstep stil liknande en pingpongmaskin i läder. Detta att studsa maniskt mellan olika ljud, oljud och melodier är en av mina favoritupplevelser i livet. ”Let Me Thru” gör det gött att känna sig som en pingpongboll i ett maskineri man saknar kontroll över.

Bojan Buntic

 

 

Annonser

crystalll

Crystal Castles kom tillbaka för två månader sedan med låten ”Frail”, fast utan Alice Glass, som valde att lämna Ethan Kath på grund av anledningar som rörde sig om kreativ utpumpning (Läs: hon kände att hon inte hade mer att ge i Crystal Castles) samt privata anledningar, som det fortfarande spekuleras om. Vi var många (jag + hundratusentals virtuella, vilsna själar) som fick vårt hjärta krossat när vi nåddes av nyheten.  Men känslan av sorg har sakta börjat försvinna och ersatts av ett hopp.

För Crystal Castles är fortfarande intakt, med eller utan Alice Glass. De har fått en symbolisk hjärttransplantation i form av en ny ännu okänd sångerska, som adderar nya dimensioner till Ethan Kaths soniska mörker, även om hon ännu inte besitter de avgrundsskrin som Alice Glass kunde ge ifrån sig. Den nya låten ”Deicide” är ett bevis på Crystal Castles fortlevnad, det är det där envisa hjärtat som enträget fortsätter pumpa, trots att alla säger att slutet är nära.

Their kindness is charade
It’s used to sedate
They remain unashamed

Det är fem minuter av det vackraste som någonsin kunnat skapas inom genren ”smutsig, tragisk electronica”, ett vackert oljud som närmast kan liknas vid en crossover mellan witch-house och gammal trance, där morrande reese-basar, gråtande synthmattor och trance-leads bärs upp av malande fyrtakter.  Det är melankolisk ravemusik gjord för tumblr-generationen, för själar som irrar runt som vilsna nattfjärilar för att hitta sig själva i livets sorl.

Mattias El Mansouri 

susanne_sundfor_fade_away_732_732

I Break Horses är en av Sveriges främsta elektroniska artister, om inte den bästa svenska duon efter syskonen Dreijer. Det bestämde jag mig för förra året när de släppte sin andra fullängdare Chiaroscuro – en platta med popsveriges förmodligen vackraste och mörkaste ljudlandskap som dessutom flörtade lite med Vangelis på en del låtar med återkommande varma analoga synthar. Och till råga på det här, uppträdde dem live på Gothenburg Film Studios i samband med Way Out West 2014 och genomförde en sjukt bra spelning trots att alla tekniska problem började rada upp sig en efter en under spelningens gång.

Ja, jag håller I Break Horses väldigt högt, för det är inte många pop-akt-stämplade artister som klarar av att omvandla mörker till något vackert och producera sådan sjukligt bra manodepressiv electronica som de kan. Imorse väcktes jag av den bästa notisen på länge: att I Break Horses har remixat Susanne Sundfør. Och vad som en gång var en glad poplåt har raserats, byggts om på nytt och förvandlats till ett stycke dystopisk electronica och Susannes annars så vackra och ljusa stämmor har pitchats ner till oigenkännlighet. Åh, vad jag älskar I Break Horses!

Mattias El Mansouri 

masajadaEn helt för mig okänd producent från Stockholm skrev till mig när jag på vår facebooksida beklagade mig över att vi aldrig får något elektroniskt skickat till oss. Han heter Daniel Masajada och har i veckan släppt en remix på Aloe Blacc‘s I Need A Dollar. Det ljuder av en tight produktion, klippta pianoackord och en sönderfrätt hi-hat som rymt från någon technodänga för att klamra sig fast här. Nämnde jag att det låter asbra?

Mattias El Mansouri

76294_638732202855157_703616551_n

Ni vet när ni kör (eller åker) bil en fredagkväll, klockan slagit 22, ni sätter på radion och råkar bi hypnotiserande av en malande  fyrtakt som bara verkas färdas mot oändligheten? Ja, då är det nog Sandra Mosh som varit igång med en mix på Musikguiden i P3. Att snurra skivor har varit Sandras grej sen 2008 då hon började DJ:a på evenemang runtom i Sverige, men hennes karriär satte fart på riktigt 2011 då hon började göra mixar för Musikguiden i P3. Den breddade fanskaran ledde till DJ-båsen på de största klubbarna i och utanför Sverige och till festivalscenerna på Way Out West, Dans Dakar och Sonár.

En av hennes många bedrifter har också inkluderat att vara dansgolvsuppvärmare för producenter som Swedish House Mafia och Marcel Engler, så det är inget snack om att Sandra Mosh är någon att kasta ett getöga på. 2013 började hon producera musik och det resulterade i remixer på bland annat Gnucci och Old för att nämna några. För lite mer än månad sedan så fick även hennes Debut-EP Skallgång se världens ljus på det egenstartade skivbolaget Mosh Musik.

Jag mailade lite frågor till henne och hon var snäll att ge upp lite av sin tid för dem. Intervjun finner ni nedanför.

Du har ju djat sen 2008. Skulle du vilja berätta lite om hur du kom in på det spåret?
Det började väl givetvis med ett enormt musikintresse. Men det var först när jag började intressera mig för elektronisk musik som steget mot att spela skivor också närmade sig. Jag och några kompisar startade ett radioprogram på studentradion i Lund. Programmet hette Elektron och vi spelade mest bara en massa ny, elektronisk musik.

Det här växte sedan även till en klubb och jag började väl känna att jag inte nöjde mig med att endast befinna mig på golvet. Jag kände att jag behövde få dela med mig av min musiksmak och se hur jag själv kunde påverka ett dansgolv. Och så blev jag kär i en dj som blev min personliga coach… Så jag köpte en mixer, skivspelare och började öva helt enkelt.

Har du någonsin blivit bedd om att spela Shoreline?
Jag började spela skivor i Göteborg så vad tror du? 😀

Vad växte du upp med för musik?
Mina föräldrar är inte involverade i musikscenen överhuvudtaget och deras musikintresse sträcker sig väl egentligen inte utanför det mest kommersiella men däremot så har min storebror alltid varit en förebild musikaliskt. Det var han som introducerade mig för allt från hårdrock till hardcore och postrock. Yes jag var faktiskt en hardcoretjej en gång i tiden. Jag har liksom rört mig mellan många olika musikstilar och behållit vissa delar och släppt andra kan man säga.

Du kör ju mycket techno under dina set. Vad var det som drog dig till just den genren?
Technon har verkligen växt gradvis för mig och jag har fallit djupare och djupare in i den. Sen jag började lyssna på elektronisk musik har den funnits där men inledningsvis spelade jag mycket mer house. Sen har jag insett mer och mer att det nog är där jag främst hör hemma så såväl musiken jag spelar som producerar blir mer techno ju äldre jag blir haha.

Det finns ju många som inte gillar klubbmusik eller techno (många av mina vänner, haha) som tycker att det låter repetivt och ”jobbigt”. Själv tycker jag att det är det vackraste av elektroniska oljud, men den förklaringen går ju inte riktigt hem hos icke-frälsta. Vad är det som gör techno så bra?
Känslan av att kunna stänga av världen utanför, släppa allt och ge sig in i trans. Det låter ju sjukt flummigt för många det förstår jag, men om du någon gång fastnat för techno på en fet klubb/fest eller liknande så vet du vad jag pratar om. Det krävs bara rätt setting så tror jag nästan att vem som helst kan falla för techno.

Du har ju nyss startat ditt egna skivbolag som heter Mosh Musik. Vad var det som drev dig till det?
En känsla av att jag inte hade något val ärligt talat. Allt har egentligen rullat på ganska snabbt. Jag hade förvisso spelat skivor under flera års tid innan jag började producera musik, men sen dröjde det inte så lång tid innan tanken på skivbolag dök upp. Det hela kändes plötsligt väldigt fint och naturligt.

Du debuterade nyss med EP:n Skallgång. De två låtarna Skallgång och fanflykt, två ord som betyder sökande och flykt…råkar dem möjligtvis vara en metafor för en verklighetsflykt? Är musik något terapeutiskt för dig?
Helt korrekt. Musiken finns ju liksom alltid där att vända sig till när man behöver den. Beroende på sinnesstämning så varierar den otroligt mycket så klart men den finns alltid där. Att kunna fly verkligheten när den är som allra sämst, och istället vända sig till musiken, klubben och gemenskapen, ja, man kan väl verkligen säga att det kan verka terapeutiskt.

Har du någon låt som du brukar spela för att rädda ett döende dansgolv? (Om du ens behöver rädda dansgolvet)
Jag har efter en tids paus tagit fram Functions remix av Atom TM:s Ich Bin Meine Maschine och den funkar väldigt bra för att sätta igång ett sömnigt dansgolv. Lite förvånande ändå måste jag säga då den är extremt rak och monoton. Men en svinsnygg prodd i kombo med lite tyska vocals, ja klart det funkar liksom..

Vilka producenter tycker du att vi borde hålla ett extra öga på?
Det finns några duktiga boys i Malmö som jag tror mycket på. En kille som kallar sig Gunnesbo och en annan som spelar under eget namn A.Somogyváry fast numera som Somoah. Duktiga technoproducenter som ni kommer att höra mer av framöver tror jag.

När du inte proddar eller djar så gör du…?
Radio! Programleder just nu mitt favoritprogram på SR – Elektroniskt i P2 och gör DJ-mixar till Musikguiden i P3 var tredje fredag.


Du bor ju i Malmö också. Vilket ställe har den bästa falafeln?
Orientgrill a k a roterande kycklingen (vilket jag dock är mycket skeptisk mot) brukar jag gå till rätt ofta. De har massa olika sallader man kan välja mellan och så brukar de ha dill i falafelsmeten vilket är sjukt gott.

Men ett annat konkurrerande ställe som jag kanske gillar ändå lite bättre just nu är Shawarmaspecialisten. Där kan man få falafel i ett sånt stort, härligt persiskt bröd + få halloumi insprängt i falafelbitarna! Very much lyx.

Vilken är Sveriges bästa stad och varför?
Åh nej måste jag svara på det :S Jag har sedan många år tillbaka varit kluven inför det här. Jag bor i Malmö men spenderar otroligt mycket tid i framförallt Stockholm men även Göteborg. Jag har bott i alla städerna i perioder och tycker att alla tre har sin charm + kan inte bo i mindre städer än såhär så jag säger en threesome.

Halvtomt eller halvfullt?
Överfullt.

Varför ska man se dig live?
Jag läste en recension av en spelning jag gjorde på RBMA Weekender för några veckor sen i Stockholm. Det var det en blogg som heter Havsljud som recenserade helgen och jag tycker att de gav en fin beskrivning. Framförallt en fin beskrivning om man ser till folk som vanligtvis inte brukar uppskatta techno, då är det alltså bara att skicka dem till mig 😉

Jag citerar:
Sandra spelar sån berlintechno jag inte riktigt känner mig bekväm med, oftast händer inget och det låter som ett åskmoln samtidigt som djn ser ut som ett åskmoln under kepsen.
Men trots den tunga technon så var det melodiöst, hon verkade ha extremt kul och jag klarade faktiskt en hel timme med några öl. En lördagkväll på Södra Teatern var inte så dumt alls.

Hur kommer du att spendera den kommande vintern och vad har du för planer för Mosh Musik? Kommer du att börja husera andra producenter?
Just nu färdigställer jag en låt som jag har tänkt att släppa for free i julklapp till mina fans. Min plan är att det här bolaget främst ska vara för min egen musik (därav namnet) så nej, jag håller mig till egna produktioner, än så länge i alla fall.

Den här frågan, som inte är en fråga, får du svara på hur du vill.
The owls are not what they seem.

Intervju: Mattias El Mansouri

DNKLDen göteborgska trion DNKL slog ner som en bomb i bloggosfären förra året när de släppte låten Hunt. Den anonyma trion blev snabbt en snackis på nationella som internationella medier och det dröjde inte länge innan självaste Com Truise upptäckte dem och bad dem att agera förband åt honom på hans europaturné. De blev också bokade till Way Out West i somras där de fick spela på deras nya scen Dungen inne på området. Ja, vad kan man säga? De har verkligen haft turen på sin sida. Mest kanske på grund av att de gör så sjukt bra musik. Lyssna liksom på den här remixen som de gjorde på Hundreds låt Rabbits On The Roof så fattar ni vad jag menar. Nu är de aktuella med EP:n Wolfhour som släpps den 17:e November, men redan i förrgår så fick vi ta del av en grym remix som den sydneybaserade duon Seekae gjort på deras låt Battles. Lyssna och njut.

Mattias El Mansouri

Rebecka rolfart

The Hanged Mans Rebecka Rolfart är tillbaka med ett nytt stycke mörk och tung pop. Förra månaden skrev jag om hennes singel Into The Night. Nu är hon tillbaka med låten The Island och det låter lika  vackert och becksvart som vanligt. Nästa vecka släpps hennes minialbum First Quarter Moon, ett album som kommer att spänna över sex stycken låta där mörk pop och filmisk psykedelia har vävts samman. Plattan släpps på Kning Disk/Telegram Studios nu på Måndag och råkar ni befinna er i estockholmo så kan ni också passa på att gå på releasefesten som äger rum två dagar senare på Taverna Brillo.

Mattias El Mansouri 

5a266580lol

Ibland så krackelerar det. Det där som du inte ville skulle komma upp till ytan bubblade oundvikligen upp. Men du spacklade över det. Försökte hantera situationen i tystnad. Ville inte förstöra något, bara hålla sams.  Ungefär det har  Grouper (Liz Harris) låtit tonsätta i sin senaste låt. Det låter onekligen lite gladare än förra månadens ”Call Across Rooms”  men det är fortfarande en påtaglig melankoli som har valt att leta sig in på ”Holding”. Liz viskar fram sina ord, som för att dämpa resonansen av hennes sorgekväden, låter illustrera mörkret i det ljusa, viskar om att vilja bli omfamnad av någon men samtidigt om att tyna bort i dens armar. Ju fler ord man uppfattar, desto mer förvrängt blir allt det som vid första anblicken gav en antydan om ett uns av glädje. Hon sjunger om morgonen när ledsamheten kommer, om tårarna som faller och bildar mönster på fönstret. Och pianot det  suckar, fortsätter motvilligt att spela sin melodi samtidigt som Liz Harris stämmor fullföljer sin sorgsna dans över tangenterna.

Groupers åttonde album ”Ruins” släpps den 31:a Oktober på Kranky Records.

Mattias El Mansouri

Skärmavbild 2014-10-24 kl. 12.59.32

Det kryllar av bra och intressanta sovrumsproducenter här i Sverige. Men att hitta fram till dem är som att försöka plocka kantareller i skogen på natten, framförallt när de inte gör så mycket väsen av sig och inte  bryr sig om massmedial uppmärksamhet. Men jag stötte på en av dem häromdagen. Han heter Claudio Solórzano, bor i Stockholm och gör musik under namnet Hwulu.  Han släppte i veckan låten Hanuman, en låt vars sound  befinner sig  i efterdyningarna av något som Balam Acab hade kunnat skapat. Men det som skiljer honom från Balam Acab är den kallare atmosfären och den lite mörkare ljudbilden som återfinns på Hanuman. Det gör Hwulu till en oerhört intressant producent, om jag får säga det själv. Håll ögonen på honom!

Mattias El Mansouri

Ms. Henrik har precis släppt den festliga nya singeln ”Bullshit Baby”, med tillhörande Classic Music Video. Jag loggade in på FB och klickade upp chattrutan med Henrik Eksvärd. Vi snackade allt möjligt glamouröst: om hur hen snodde en klubb en gång i tiden, LA-drömmar, Jim Jarmusch, snobben, Den Ultimata Festen, den bästa poplyriken, och mycket mer.

Bojan Buntic

Videon till ”Bullshit Baby”:

Här har ni intervjun:

i fb-chatten med Ms Henrik