Arkiv för 2016

Soil C - Windbird press-9

Bild: Pressbild.

Göteborgsbaserade Soil Collectors släppte nyligen sitt nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”, via Havtorn Records. Ett album som mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Det är musik som söker det tidlösa och grundläggande i människan. Människans gemensamma nämnare. Som utforskar och frågar men inte ger så många svar. Imorgon har de releasekonsert för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg.

Jag träffar Isabel Sörling och Hannah Tolf, två av delarna i Soil Collectors, på Järntorget i Göteborg. Vi träffas på releasedagen för deras nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”. Ett album som nu några veckor senare mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Vi köper kaffe på det lilla cafét Cigarren och medan vi promenerar längs Haga Nygata kommer vi in på hur länge de spelat tillsammans.

– Typ sju år, det behöver inte vara exakt väl? Det är nog mer, säger Hannah.

– Men vi träffades ju på Artisten, här i Göteborg, vi började i samma klass. Kanske för sju år sen. Så började vi jamma tillsammans. Sen så småningom så blev det Soil Collectors, med Jonathan, säger Isabel.

Vi sätter oss i solen. Det är tidig förmiddag, sen april. Varmt i luften och människor sitter och ler på uteserveringarna.

Vad betyder namnet? Vad lägger ni i det?

– Vi har varit ute på turnéer och sådär och upptäckt land och kultur. Och jorden på nåt sätt står väl för det ursprungliga. Ursprunget i människan. Och sen alla möten vi har. Vi möter andra människor och samlar berättelser. Jorden står väl också för det lite skitiga, säger Hannah och skrattar. Vi gillar att experimentera med olika materia.

– Samla avtryck. Av vad som har skett på jorden, fyller Isabel i.

Tar ni med er fysisk jord från olika ställen?

– Näe säger båda och skrattar.

– Jag samlar faktiskt stenar. Från olika platser. Men det är lite lättare att ta med sig i fickan. Men det åker alltid med nån jord. Faktiskt. Nånting liksom, säger Hannah.

För det känns ju som att musiken är som ett flöde av berättelser. Hur tänker ni kring vad ni vill få ut?

– A men det, flöde av berättelser, du sa det.

– Det som är lite unikt, tycker jag, är att berättelserna ofta innehåller fler berättelser, en låt kanske innehåller ett möte med två tre berättelser. Och att vi skriver mycket tillsammans. Och arrangerar. Så då blir det ytterligare en tolkning av vad jag säger och vad Isabel säger till mig, det kommer också med som en del kanske i text, till exempel när jag berättar något för Isabel och hon berättar något för mig. Så om vi ska skriva nån text, då har ju jag tolkat hennes berättelse. Så håller vi på sådär, lite fram och tillbaka.

Är det processen? Hur funkar det när ni skriver?

– Ah men det är ofta nån som har nån idé eller nån riktning eller nåt universum, och sen bollas det runt, det tar ganska mycket utrymme med vad vi vill säga med just det här, det är väldigt djupgående tycker jag, jämfört med andra projekt. Och att det kommer ut i musiken också liksom. Vi arrangerar på ett sätt så att berättelserna hörs. Eller?

Isabel vänder sig åt Hannah. Båda är noga med att kolla av med den andra när de pratar, stämma av. De verkar noga med att de är två individer där ingen kan prata för den andra. Men det märks att de känner varandra.

– Ja! Verkligen! Det är så roligt att få höra. Liksom: ”är det så vi gör?” Men ja. Det tycker jag var en sammanfattning av det hela. Oavsett om det var något som var nästan klart från början, eller om det är nånting som verkligen är nytt. Vi hittar ändå nån story. Nåt universum. Som vi ska vara i. Och samlar oss där liksom. Vi har en låt, det är den sista på skivan, som heter ”Shadows/Talk to me”. Den är väldigt intressant för den kommer jag ihåg att vi liksom, vi fick aldrig till den. Och sen så plockade vi in ett till universum, eller en till berättelse, i det hela, som heter ”Shadows”, som då mötte den här ”Talk to me”. Som från början har ett ganska stadigt beat. Och när dom möttes så bara, ”ah okej, den, dom ville va tillsammans där”. Snart får vi spela den live också. Vi har bara klarat av att spela den första delen live. Och det funkar fristående också, men det behöver få ett större sammanhang kanske.

När vi kommer in på livespelningar förändras något lite i deras sätt att prata. Det blir förväntansfullt, lite hemligt. Som att de ser fram emot själva att se vad som händer.

– Så det är också såhär, det tar tid liksom. Det är lustigt hur man tänker att man har nåt som känns fel, eller inte rätt, och man förstår kanske inte varför. Till att det känns helt självklart. Det kan vara nåt ord eller så, som förenar, okej nu flummar jag ut, fortsätter Hannah och skrattar.

Jag får intrycket av att Soil Collectors är i en skapandeprocess hela tiden. Att de smälter ihop olika saker, hela tiden. Och jag tänker att det märks i musiken. Sammansmältningen av saker som hittat rätt.

Hur förhåller ni er till musikscener, till exempel Göteborgs musikscen, eller till musikgenrer? Tänker ni att ni vill låta på ett visst sätt?

– Nej aldrig i den musikaliska processen, säger Isabel direkt. Men vi har ju, vi är ju alla, improvisatörer i grunden. Och vi hade nog trott att vi skulle spela på mer pop- eller rockscener men vi har spelat väldigt mycket på improvisationsscener. Och har liksom funderat på det lite. Men det är kul för det känns naturligt överallt, just eftersom musiken har den här, grunden i ursprunget. Att det, eller det känns som att, när vi har spelat, att det går in. Hos människor. Oavsett.

– Mm. Det är väl kanske snarare med scener, att det är, att det finns scener som heter, eller som underförstått betyder, jazzscen eller popscen eller rockscen, som gör att man liksom, kanske klurat på såhär: ”okej, är det nåt vi måste ändra, måste vi finslipa nåt?”. Vi har väl inte gått så långt att vi har gjort det, det kanske har blivit mer som en inspiration snarare, att: ”just det ja, fast den har ju den doften av pop!” Och att vi kan låta på olika sätt. Men det var nåt skede i vårt konstnärsskap, när det blev såhär: ”ahh vi måste få spela, ska man ta bort improvisationen”? Och det var ganska allvarligt tyckte jag, det kändes som en allvarlig sak att ta upp på nåt sätt.

Att ni kände att ni behövde kompromissa med er musik för att passa in på scenen?

– Ja, säger båda med eftertryck.

Det blir en lång paus och det ligger en allvarlig stämning över båda två.

Gör ni det då, kompromissar? 

– Näe, säger de direkt unisont och skrattar.

– Äeh. Det blir ju som det blir ändå, säger Isabel.

Snarare påverkar musikscener och genrer vilka låtar som framförs live, och hur de framställs berättar de. Klart är att det finns en viss ambivalens till etiketter. På gig, om det är en jazzscen eller popscen, och även genrer. En dubbelhet inför att sätta etiketter och placera i fack. De tycks kunna både inspirera och hämma.

– Men det är ändå intressant för det händer ju nånting, jag tror det faktiskt, att det också påverkar i det kreativa att tänka på vilken genre man hör till. ”Var hör jag, var ingår jag? Vilket gäng ska jag vara med i?” Och det kan ju vara något som gör att människor också slutar hålla på med musik. För dom ingick i den där rock-eller popscenen innan dom ens började skriva och att det blir lite: ”men gud det går inte”, ”det känns inte bekvämt” och ”min röst passar inte”, och nä, då gick det inte liksom. Men det finns mer, säger Hannah.

”Tah-tay Leet’-kah lah” bevisar just det, att det finns mer. Att det går att överskrida. Använda gränser och normer snarare än styras av dem. Att på något sätt vara kompromisslös med valet av uttryck, och arbeta in dem i en egen form där de hör ihop snarare än polemiserar. Så som en jazzscen kan stå i motsats till en popscen. Soil Collectors visar att jazz och pop, och blues och experimentell ljudimprovisation, kan höra ihop.

Jag har hört att era liveframträdanden ska vara väldigt speciella. Planerar ni liveframträdandena?

– Jo men vi hamnar ju i ganska olika lokaler. Så vi försöker alltid att tänka vad vi kan göra i den här lokalen, och vi det här tillfället. Nån gång spelade vi i ett bibliotek och så följde Hannahs kompis med, som är rörelsekonstnär. Så då hamnade hon i allt, och det var vid den här tiden på året så det blev nån sorts vårskriksperformance. Vi sjöng in våren. Och hon improviserade. Och det sker ganska ofta. Vi ser vad som finns omkring oss, vad som sker nu, och försöker göra nåt kreativt av det, säger Isabel.

– Blir sugen på att hitta på nåt nytt nu, säger Hannah och skrattar. Men vi har ju snart releasekonsert.

Just det ja. 18 Maj. Då blir det nåt nytt eller?

– Ja, det ska vi fila på, säger Isabel.

– Nu har vi en jättebra ljudtekniker med oss och så kommer vi ha med oss projektioner, och vi kommer ha ännu större ljudbild. Med fler involverade röster. Det är det vi har än så länge. Så vi ska snart smida ihop nåt, säger Hannah.

Så det blir liksom mer som en performance? Inte en regelrätt konsert?

– Det får vi se, säger Isabel.

– Jag har min bild, jag vet att Isabel har sin, Jonathan har sin. Men, jo det kommer bli en konsert. Men lite, mer. Än en konsert.

– Vi gillar att använda hela lokalen, inte bara vara på scen utan ta oss ut bland folk.

Hur viktig är platsen när ni skriver?

– Inte så viktig, säger Isabel.

– Nej.

– Men däremot när vi har spelat in albumet. Det hade vi inte kunnat göra riktigt var som helst känns det som, säger Hannah.

Isabel håller med. Det spelade de in i en lada och i skogen, berättar de. På ljudteknikerns släktgård mitt ute på landet.

– Kullabo, det är en liten by, säger Hannah.

– Ambjörnarp. Mellan Borås och Tranemo typ. Så spelade vi in i en gammal lada. Vi stod utomhus och trummorna var inne i ladan, säger Isabel.

– Det var en sån himla tur att det var jättefint väder och jättevarmt. Vi kunde ju stå ute hela tiden under hela processen som var minst sju dagar. Det var hett asså. Det var nästan så att man ramlade av pinnen, säger Hannah och skrattar.

Spelade ni in utomhus då?

– Ja. Precis. Och i ladan då. Så körerna har vi spelat in i den här stora ladan. Och sen har vi ju en låt där allt är utomhus. Det är introt till ”Hit”. Där trummorna är liksom hundra meter upp i skogen. De var för starka och kunde inte vara så nära. Så han fick sitta jättelångt bort. Så skulle vi ha en röstimprovisation då. Alla tre liksom. Med Jonathan som spelar trummor också. Så säg att mikrofonen var här. Och jag och Isabel stod här från början. Och så trummorna var här borta typ. Och så när den kommer då så ska liksom Jonathan ta sig ner till oss. Så han liksom kommer springandes på stigen såhär. Jag kommer aldrig glömma det. Och hans första vrål är i ett hopp. Så det är liksom ”aaaoaoooohhhhhh”, så hör man hur han landar. Och sen kutar han tillbaka till trummorna och tar över igen.

– Så att. Så det var som en liten. Vad ska man säga. Mer som en, inte dans men. Koreografi. Verkligen. Du ska stå där och så. Ah så går vi ner här, du drar den du drar den okej.

Hannah gestikulerar och visar med händerna i luften var de olika delarna av bandet stod. Verkar gå tillbaka i tiden i huvudet, det är tydligt att det här betyder mycket för dem. Det finns en genuin entusiasm som smittar av sig.

Skulle ni kunna sitta i en såhär, avskalad torr studio med liksom, mufflade väggar, och så?

– Någonsin? frågar Isabel.

– Aldrig!! utropar Hannah ironiskt och skrattar.

– Jo, fortsätter hon med mer seriös ton. Vi har varit lite i Filip Leymans studio precis här borta vid Järntorget, och den funkar jättebra också. Det var en del pålägg och så som vi gjorde där.

– Man fick ju in skogen och omgivningen i mikrofonerna och hörlurarna. Så det påverkade ganska mycket. Att man blev lugn och dom ljuden gav ju en impulser också. En fågel eller ett träd eller ett rådjur långt bort, säger Isabel.

Det förklarar också varför det känns som en helhet när jag lyssnar på skivan. Som att jag inte kan plocka ut ett enstaka spår och lägga på en spotifylista. Det känns snarare som en upplevelse än ett traditionellt album. Ett friare förhållningssätt till albumet som ram. Något som berättas. Med ljud och rytmer och en blandning av uttryck.

Var hänger ni helst i Göteborg? Vilket universum i Göteborg är bäst?

– Jo men. Naturen på nåt vis, säger Isabel. Eller utomhus nånstans. Finns ett ställe som heter Skål. Som har väldigt bra musik.

– Där brukar alltid vi mötas upp när vi ska ses, fyller Hannah i.

Vad är det för musik då?

– Elvis. 50-tals, säger Isabel.

– Jo men det är faktiskt jättemysigt. Speciellt när det är öppet på uteserveringen. Det är ju där inne man vill vara på ett sätt, för musiken. Men när det är varmt flänger man in och ut där. Med en öl i handen.

Vad lyssnar ni på för musik själva?

– Jag vet inte men det känns som att det finns en röd tråd i det som jag lyssnar på. I de artister eller låtar som jag gillar, där det finns nån, nån känsla av att personen vet vad den gör själv. Och det kan ju jag omöjligt veta alla gånger, men där det känns som att det finns en egen… Ah något eget liksom. Att personen vill berätta det här eller utforska det här, säger Hannah.

Lyssnar ni mycket på musik i anslutning till när ni ska spela in, eller är det stopp då?

– Det är nog mer åt stopphållet tror jag. I och med att man har så mycket musik hela tiden i det här livet så tycker jag att tysnad är, blir mer och mer skönt, säger Isabel.

– Att höra ljuden runt omkring sig. Att inte. Om man är utomhus som nu, jag stoppar väldigt sällan in hörlurar i öronen. Jag känner mig nästan, vad heter det, nonchalant, eller vad ska man säga, mot omgivningen på nåt sätt. Och när man är hemma att det faktiskt är trevligt att höra slamret eller att det är nån som ropar utanför eller sådär, säger Hannah.

– Ja det kan vara väldigt inspirerande med tystnaden, eller med omgivningsljud. Så fort man är i en restaurang. Eller en affär så är det alltid musik liksom.

– Man får det ändå mycket.

– Så går man ganska mycket på konserter, och då är det skönt att liksom spara sig på något vis till det, till den upplevelsen, säger Isabel.

– Ja, jag lyssnar ju på musik också, lägger hon efter en kort tystnad till och skrattar.

– Men jag håller med dig, jag skulle inte kunna sitta här och namedroppa, jag hänger inte alls med liksom i ny musik. Jag hänger med i mycket annat, alla dom här ljuden, jag kan berätta vad som har hänt en dag, jag har andra typer av upplevelser som jag hänger med i. Men ja, att bara liksom skörda, eller vad ska man säga, försöka skörda allt som händer musikaliskt runt omkring en, snabbt bara, det finns så mycket. Och så känns det som att det är omöjligt att förstå någonting om man bara lyssnar en minut på något och sen byter spår, säger Hannah.

– Nej. Så det blir lätt samma. Samma låt om igen.

– Som bara går i en loop.

Båda skrattar.

Vad betyder albumnamnet?

– ”Tah-Tay” betyder vind, och ”Leet’-kah lah” betyder fågel. Vindfågel. Det är från låten ”Windbird”. Som har blivit en gestalt. Som vi har skapat. Utifrån två berättelser som skapade den här låten, säger Isabel.

Vind och jord. Motsatsförhållanden på många sätt men även naturliga associationer till varandra. Vind som flyttar jord. Som formar jord. Jord som formar vindflöden. Någonstans placerar sig Soil Collectors i det här. Flyttar jord. Samlar berättelser. Någonstans i mitten av allting finns berättelsen. Som sådan. Berättelsen som konceptuell kropp. Som både formar och formas av berättaren och lyssnaren.

Vi kommer in på videon till ”Windbird”. En video de gärna pratar om. När jag gör intervjun har den precis släppts. Det är en påkostad video som finansierats genom olika stipendium.

– Det är intressant för i våran grupp, det finns liksom ingen pessimist. Alla är liksom drömmare, säger Isabel.

– Det var så perfekta förhållanden för den här filmen, för vi tillät oss drömma väldigt länge innan vi var tvungna att bli realistiska. Det är något som är väldigt speciellt för våran grupp tror jag. Att vi har stora visioner och inte är rädda för att ha det, fortsätter hon.

– Aa det är väldigt speciellt när man är så små, eller vad säger man, och ska göra stora saker. Att man måste våga vara drömmare. För att klara såna grejer, säger Hannah.

– Och jag tänker också att vi, musikaliskt också men också som människor, att jag har mycket tillit till dom andra. Om inte jag orkar drömma en dag, så vet jag att nån håller liv i det, på något vis. Det finns ju annars mycket runt omkring som talar emot. Som att det kostar pengar och tar tid och sådär.

Är ni perfektionister?

– Ja. På många sätt är vi ju det, säger Hannah.

– Att vi vill vara tydliga liksom, med att det ska vara välgjort, att det ska representera det vi har drömt om. På så sätt är vi perfektionister. Viktigt att det blir rätt, och sånt, säger Isabel.

Rätt utifrån nån sorts känsla som ni har?

– Precis.

– Och rätt utifrån att alla tycker någonting om vad rätt är. Ja men som jag sa, releasekonserten, så har ju jag en bild som är rätt, men så vet jag att det finns andra personer också som har en bild av vad som är det perfekta scenariet. Och det gör att liksom, du kan inte bli perfektionist på ett hämmande, egoistiskt sätt, utan du måste förena de olika åsikterna om vad ”rätt” är. Och det är väldigt kul framförallt. Det är utmanande, säger Hannah.

Är ni olika när ni skriver?

– Joo, men det finns ofta ett överflöd av idéer snarare än tvärtom. Och det leder bara till att man får förklara sin idé ännu djupare och fundera på vad det är vi faktiskt vill säga, att det får oss att gå djupare och söka efter någon uppriktighet, säger Isabel.

Vad har ni spelat för musik från början?

– Vi har ju gått improvisationsjazzlinje på folkhögskolor och högskola och så. och sen har väl det liksom, eller när jag började hålla på med just med jazz, där improvisationen fanns med, så var det nån bild av att det är frihet. Nu är det den här musiken, men det är fortfarande samma känsla, säger Hannah.

– Det är som ett språk. Som man lär sig. Så använder man det, vad man än gör, säger Isabel.

– Det är en fin liknelse, säger Hannah.

Avslutningsvis, vad är det ni vill få ur er? Var kommer idéerna från?

– Jag tror musiken och historierna kom först utan att det var nån tanke med dem. Det bara skedde. Och sen efteråt, liksom: ”oj, vad mycket historier vi har samlat på oss”, säger Isabel.

– Hur kom vi fram till att vara utomhus? Alltså när vi spelade in. Jag tror kanske det var att vi pratade om nån unik plats att vara på liksom, säger Hannah.

– En plats som kunde påverka oss också, säger Isabel.

– På nåt sätt blev platsen där vi skulle spela in det mer det som gjorde vad vi ville säga som helhet med den här skivan, säger Hannah. Att ljuden och naturen skulle få vara med. Efteråt så ser man att det var många berättelser.

Soil Collectors musik känns nästan snarare som en roman, eller en novellsamling eller diktsvit. Tonsatt lyrik snarare än lyrikförsedd musik. Att berättelserna är energikällan för det kretslopp eller den livsform de skapar. Och att berättelser kan berättas på olika sätt. Jag frågar dem om de också skriver utan att det ska bli musik.

–  Nää, det har aldrig blivit nån bok, säger Isabel och skrattar. Men vi skriver ju mycket texter.

– Men precis, vi vänder upp och ner på ord som ljud, ordet i sig eller en lång mening. Jag har precis börjar nosa lite på dikter, som är väldigt spännande. Det kanske är så att man har en massa dikter, de kanske är de där papprena som ligger som man tänkte man skulle slänga. Som inte blev en låt.

Hannah frågar mig om jag fastnat för en låt på albumet. Jag svarar ”Hit”. Jag gillar att den blir lite poppig, det bryter av lite.

– ”Hit” var ju väldigt rolig att spela in, väldigt lekfull. Hur det dånade ut i hela ladan och i skogen var bara så härligt på något vis.

Låten, egentligen hela skivan, har också fått en helt annan betydelse när jag fått veta att den spelades in i en lada och en skog. Naturen får vara med i inspelningen. Ett av ljuden är till exempel en björk som de drar fram och tillbaka. Och många av orden är improviserade ljud. Musiken blir resultatet av ett utforskande av ljud där syftet verkar vara att berättelserna de samlar på sig ska få en passande kanal eller form att komma till uttryck genom.

De berättar att de haft strul med releasen för skivan. Den kom inte ut exakt när den skulle. Men det är skönt att allt är klart, berättar de och verkar en aning lättade.

Vi skiljs åt. Isabel och Hannah går åt varsitt håll. Jag går till språkcafét, passande nog.

Imorgon, onsdag, 18 maj, har Soil Collectors releasespelning för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg. Med tanke på hur levande och med vilken lekfullhet de pratar om sina livespelningar och sin musik lär det bli en spelning man bär med sig efteråt.

”Talk to me when im gone” ekar sista spåret på albumet. Soil Collectors vill nämligen inte främst berätta, de vill samtala.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

Utskrift

Artist: Nite Flights
Album: Jet Lag
Etikett: Hybris Recordings
Betyg: 8.2/10

Hösten 2015 var en tid för metamorfoser. Flertalet vänner förvandlades från puppa till fjäril, från fjäril till drake, shaman, eller till någon virtuell, pixlad märklighet framtrollad i ett NASA-laboratorium, och jag gick från dandy och ”nöjesprofil” till hårt arbetande kommunare i Göteborgs stad. DJ-gigen blev färre, bloggen gick in i sin fjärde istid och jag försvann under radarn på sociala medier. Souncloud blev mitt hem. Jag lärde mig producera igen. Började fila på en roman. Reflektera, filosofera, samtala. Mest med Tobias Isaksson, aka Azure Blue, som gick från hjärtblottande författarsnille med passion för indiemusik till teknotrollkarl, DJ- och klubbprofil på Södermalm i Stockholm, med en hel ny arsenal av berättelser, nya produktionsgadgets/trollstavar och en livsåskådning i totalrenovering, och under nya täckmantlar.

Bland annat nattflygaren, Nite Flights. När orden inte längre kom ut vände sig Tobias inåt och lyssnade till hjärtats fetaste dunk, drömklangen från jordens tropiska paradis, fyllans hallucinatoriska melodier, nätternas brus, drinkarnas kling, klubbens ljus. Under en lång, lång tid fick man knappt fatt i Tobias på dagtid, och om man gjorde det så var det i efterruset av en kvälls oförglömligheter från Stockholms innersta kretsar. Men fastän mycket kretsade kring nattens nöjen, besvikelser, lyckorus och sorger, vad som hänt på Spybar, Boqueria eller någon svartklubb eller ute i gatornas vimmel, snurrade allting kring musiken som skulle ut. Det var det viktigaste, och allt annat, bland annat Azure Blues hjärtefråga, kärleken, las åt sidan, eller, rättare sagt, förblev tyst vid sidan och fick tala genom musiken:

Sanningen är att jag tänkt så mycket på kärlek, att det inte fanns några ord kvar. Det är huvudorsaken till att Nite Flights blev instrumentalmusik. Men nu har jag kommit så långt att jag inte är låst vid någon dogm längre. Nu har jag lagt så mycket tid på att skapa en värld av ljud, att det skulle kunna bli låtar med sång. Det finns inga regler. Men från början satte jag mig ner och projicerade mina tankar genom synthar. Det har bara varit jag och syntharna.
(från intervju i Hymn)

Idag 15 april kommer musiken ut för allmänheten via Hybris Recordings, i form av en fullängdare vid namn Jet Lag, 11 spår, de flesta hårda som fan, men vissa mer svävande, eteriska.

Jet Lag är min debut på dansmusikscenen. Eftersom jag också jobbar som nattklubbsarrangör och DJ har jag med klubbdygnsrytm kommit till studion lediga veckokvällar och suttit hela natten och inte gått hem innan jag har gjort klar en ny låt.bland två låtar på en natt. Tiden har förskjutits successivt så mot slutet har jag kommit hem mellan 06 och så sent som lunch dagen efter. Jetlagen har skapat mystiska ljudpaletter. Jag har aldrig haft så kul i studion som när jag lekt fram det här albumet. Utifrån vinylformatet har jag styrt in albumet i två delar. A-sidan är aerodynamisk och luftig medan B-sidan är en road trip i mörka tropiska landskap.

Technon som dominerar debuten är en riskzon mellan skränig lo-fi retro ala L.I.E.S (”So Long”, ”No mans land”, ”The Jinx”, m.m.), Jamie XX-melodism (”Tropical Stopover”, ”Take Off”, ”On The Road”) och Azure Blues blåa synthhimlar (t.ex. sorgekvädena ”Home Sick” och ”Au Revoir”). Å ena sidan acid, å andra filmiskt uppbyggda harmonier från ovan. Referenspunkterna är otaliga men det som är mest framträdande är kollen på den vinylsprakande techno/housen från 80-90tal, en avvikelse från den svenska besattheten kring minimaltechno, Berghainismer och The Avalanches-”semesterhouse” som länge regerat här. Tillbakablicken är nästan ett punkinslag i den svenska scenen, men punkattityden balanseras av ett mästerspel i ljuddesign (även de råaste spåren har fenomenalt vackra ljudbilder) och en känsla för melodi jag närmast finner hos Harald Björk, eller hos popproducenter (vilket Tobias i grunden är). Musiken är väldigt sensuell, ibland sovrumsintim, ibland i-det-mörka-hörnet-av-klubben-sexig, och det sexuella speglas i Alexander Palmeståls fantastiska grafik och omslag till albumet, som ser ut som en blandning mellan reklamkampanj för ett Airline som profilerar sig genom att spela discomusik under flygresorna och konstporr av Jesse Kanda.

Albumet har några utstickare även om det är uppenbart att Tobias strävat efter en persiskt sammansatt väv. På ”On The Road”, en slags invertering av introspåret ”Take Off” gästas han av Erik Lindestad från The Land Below för att uttrycka det ledsamma/euforiska tillståndet av att vara ute ensam på vift i världen, techno för ensliga turnéer. Steel Pans, enkla ord och den där fullkomligt hänförande ”yeah”-samplen från ”Take Off” skapar en megahit som resonerar från hjärtat och ut i mångskimrande discoljus.

Sen har vi ”No Man’s Land”, ett möte mellan de instrumentella ingenmanslanden på David Bowie’s Low, 80s voodootechno och hiphopen. För att vara en tryckare med gråtande synthar i acidregn, är den väldigt tung. Det hårda i produktionen ger nästan aldrig vika för det mjuka i Azurens tidigare output. Men precis efter ingenmanslandet kommer en nu klassisk Azuren-manöver och vi är inne i albumets sköraste spår. Ett litet ambientstycke som nästan låter som om det talar, och påminner om de vackraste spåren från ett av spelhistoriens bästa soundtrack, Chrono Trigger.

Tobias har lyckats fånga det där sakernas mellantillstånd, sömn och verklighet, historia och nu, hårt och mjukt, och albumet blir en perfekt målad yin och yang-symbol, transparent målat över Tobias mångskiftande CV. Vi ser, nu i efterhand, att Jet Lag lös sakralt över allt han tidigare producerat, och det blir både en magisk sammanfattning och en blueprint inför nästa gång Tobias sträcker ut målarpenseln mot det blå eller ner i det djupblå, en bild av en konstnärs metarmorfos.

Bojan Buntic

Nite Flights Take Off

Lyssna på nya Nite Flights-singeln ”Takeoff”, viktlöshet mot det stjärnspäckade svarta, färgsprakande kometsvansdun genom azuren, glidandes förbi alla skikt av atmosfären med den svenska housens skimrande lätthet, och ut i rymdens klubbmörker. Tobias Isaksson visar åter mästerprov på vad magikern-perfektionisten Azure Blue kan göra när orden slukas av svarta hål innan de lämnar strupen och alla indieförfattarens popimpulser ligger begravda med kärlekstrilogin. Med lite stoft från discokulornas himlasfär och Erik Lindestads (The Land Below) stämma i en ensam farkosts hytt.

”Takeoff är min favoritlåt från skivan. Jag ville göra lite lättare och mer housiga beats än jag gjort tidigare på det här albumet. Typ som förebilder som vännerna HNNY och Harald Björks debutskiva. På Takeoff lyckades jag för första gången med ett fjäderlätt beat. Dessutom känns låten som en helt naturlig utveckling av Azure Blue. Med Erik från The Land Below som brukar köra på Azure Blue-skivorna på lead. Skönt att inte sjunga en not själv på skivan.”

Bojan Buntic

 

 

1900 Christian Gabel

Christian Gabels musik är inte som köttfärsen på Ica där allt har ett ”bäst före datum” i stället är musiken ett tidlöst mästerverk.

Jag tänker på Ramlösa i sådana där ”viktiga” glasflaskor, där etiketten skriker om hemliga allianser och låsta dörrar. Ett Europa präglat av konflikter och mörk energi- ett Europa som vi finner i skolans lärobok. Christians musik väcker minnesbilder, utan att längta tillbaka,  och kanske får man som lyssnare just ”.. uppleva ett ögonblick där man känner att det finns en framtid”

1900 A.K.A (Christian Gabel) nya album ”Tekno” släpps på onsdag den 30:e mars och jag har fått träffa Christian i hans studio för att prata om det kommande skivsläppet, häng med!

Hej Christian jag gör tummen upp för dig, är du blyg?

Om jag är blyg? Neaj så blyg är jag väl inte, det beror på vad det är för sammanhang. Jag tycker att det är jobbigt att bli filmad- jag tycker att det är lite lättare att bli fotad, men det är ganska lätt att prata så här.

Ja du, jag såg en bild på dig från början av förra sekelskiftet, häxor, troll och tomtar bör jag oroa mig?

Jaså, den där! Det där är i samband med förra skivan, man ser ju faktiskt att jag var yngre. Det var ganska längesen som den där bilden kom.

ChristianGabel2

Var finns den?

Om jag har den på väggen, hemma? Neaj, men mina föräldrar har den faktiskt som något stort porträtt.

På tal om förra sekelskiftet! Vad anspelar artistnamnet; 1900  och ”Tekno”på?

När jag spelade in förra skivan så hade jag arbetsnamn på alla låtar och sådär- det kunde vara namn på personer, känslor och situationer. Allting var centrerat vid 1900- talet. Jag är född 1975, så de första 25 åren levde jag på 1900-talet. Jag känner att mina referensramar har legat ganska mycket där omkring. Jag märkte att det passade musiken.

Tekno?

Jag tycker att det är svårt att skilja den här musiken från bilder och sånt. Jag märker att jag sitter och letar bilder på nätet, inte för att jag måste ha det för att skriva musiken men i samband med att jag jobbar med det här, blir det så. Jag märkte att alla bilder jag fastnade för hade med teknologi att göra- alltså gammal spjutspetsteknologi. Jag är intresserad av det som varit hypermodernt och sen är förlegat och vad det väcker för känslor.

Jag insåg att det var mycket teknologi helt enkelt. Jag är ingen tekniknörd alls, men jag tror att man kanske kan uppfattas som det, med de här gamla ”bandarna” Jag kan ingenting om teknologi- det är ett mysterium för mig.  Jag fastnar nog för äldre teknik eftersom det är aningen mer greppbart. Jag älskar modern teknik också- det har jag ingenting emot. När jag höll på att jobba inför nya skivan lyssnade jag på rå mixar och då var det någon som frågade om jag lyssnade på techno, då insåg jag att de här grejerna är lika högteknologiska som den senaste datorn. Det är helt obegripliga saker!

Ditt album känns som krig som efterkrigstiden, med låtar som; ”maskiner åt alla” ”Fotostat” ”Anti 1900” Alltså både sorg och vemod, men också väntan på något bättre. Vad vill du berätta?

Jag plockar bara delar från 1900-talet- det är friheten med instrumentalmusik. Jag kan i princip lägga in vad som helst. Det har bara blivit ett sätt sådär att ge låtarna någon sorts inramning.  Du vet filmer från en viss tid, en viss händelse sådär- skivan skulle kunna fungera som ett ljudspår till en film.

Vaddå, att musiken ska vara ett medel för att kunna färdas tillbaka?

Jag har tänkt ganska mycket på nostalgi när jag arbetat med skivan, för det går inte att värja sig ifrån att den känslan dyker upp.

Det är inte nostalgi i form att jag längtar tillbaka till  30- talet då fascismen var på tapeten och barnadödligheten var större-det är bara en reflekterande känsla. Det här bruset och svajet från ”bandarna”, och hur musiken är gjord gör att jag plockar upp sådana känslor- Det är därför jag döper en låt till ”anti 1900” för att poängtera att det inte handlar om nostalgi… ”på den gamla goda tiden där allt var bra…” för det var det inte, och så känner jag inte. Det är inte därför jag använder de här gamla ”grejerna”- det har blivit en arbetsmetod där jag går på känslan.

Du kanske är född i fel tid? 

Det är det som är obegripligt egentligen, jag tänker att det råder lite förvirring vad ordet nostalgi innebär eftersom den direkta betydelsen, är att längta tillbaka, men man kan ju inte längta tillbaka till något som man inte upplevt?!

Det är samma sak med det här ljuden som väcker minnesbilder. Jag pratade med ”lite folk” som har varit inne på att minnen kan gå i arv i generationer- krigstrauman som man inte har upplevt men som transporteras genom det som ens föräldrar eller farföräldrar upplevt, sådana kollektiva minnen finns och det finns nog mycket mer än vad man är aktivt medveten om, Sen så finns det ju sådana gigantiska arkiv, det finns ju med i hela ens världsuppfattning. Man måste ju inte ha lyssnat på gamla stenkakor.

Beskriv ett ögonblick du skulle vilja vara med om?

Du menar som ett historiskt ögonblick?

Nej, det kan vara vad som helst!

Vad jag känner att jag skulle vilja uppleva mer!? Jag skulle vilja uppleva en starkare känsla av att det finns en lång framtid framför mig, jag tänker ju så kortsiktigt.

Hur menar du då, musiken eller livet?

 Neaj..bara överhuvudtaget- folk har sagt det när de har fått barn. Det finns någonting som fortsätter framåt.

Men du har ju musiken?

Ja, det har jag, men det är just det kanske, som formar att jag tänker så kort. För när man håller på med något är det några månader; spela in en skiva, åka på turné, kortsiktiga planer på ett halvår ett år. Att få uppleva ett ögonblick där man känner; att det finns en framtid, det låter så negativt, jag menar bara såhär; att det finns en trygghet.

Vad var den senaste låten du lyssnade på?

 Jag lyssnade på en råmix på en låt som jag och en kille som heter Calle Olsson som spelar i Bear Quartet och Paper hade gjort i vårt  syntband ”Music box”

Vad är skillnaden med att arbeta själv och i Bob hund?

Det är en ganska stor skillnad vi är ju 6 personer i Bob hund, det är ganska naturligt att man måste kompromissa ganska rejält. Jag var ju även sist in i bandet.

Hursomhelst så är det precis samma sak som att umgås med människor i grupp eller att vara själv. Man får göra precis vad man vill när  man är själv men det också det som kan bli tråkigt efter ett tag, Jag märker att jag måste sätta upp ramar när jag håller på själv. Med  ”Tekno” var det jätte naturligt med begränsningarna, det är så givande att bandspelarna krånglar, då blir det lite som en människa. När jag jobbar själv så måste man skapa lite hinder åt sig för att fungera, vilket blir naturligt i Bob hund.

vilket band/ artist skulle vara förband till dig?

Det var ju svårt eftersom jag spelar ju inte ens ”live”. Jag har haft en spelning och den blev inställd.  Bandet Folkvang har spelat in i min studio- det var fin instrumental musik. Det skulle passa mig. Men det är svårt med skivan, för om någon artist eller något band skulle spela högljutt innan jag går upp på scen blir det väldigt udda med min lugna instrumentala musik- man blir tvungen att dra ner tempot lågt, så att det egentligen inte går att ha något förband alls. *haha* 

Det känns som att du gillar det gamla typ ”vintage” både ljudbild och i stil. Jag tänker lackat trä, moduler och Lucky strike. Stämmer det, gillar du  Mad men?

Ja, hoppsan, jag gillar Mad Men. Det är ganska propert gammalt sådär, jag går och letar efter banden på loppisar och köper slitna ”secondhandkläder” så, helt klart lite mer luffarläge läge på kläderna men det är alltid den stiliga luffaren man siktar in sig på.

Intervjuare: Isolde Berkquist

 

Posteronline-01-01
Hej!

Som ni kanske vet sedan tidigare är vi med och arrangerar indiefestival. I år är det 5-årsjubileum och Festival Del Mar blir större och mer indie än tidigare, vi ska konkurrera ut Liseberg och Göteborgs 400-årsjubileum. Makthaverskan gör sin enda spelning i år, Sudakistan svävar ner från Stockholm för att fylla på i moshpiten framför dansbanan, Lilla Lovis övveraskar med en väldigt väldigt efterlängtad spelning, och Göteborgs bästa progressiva rockband Magna Mater kommer ner som en meteor. Välkomna! #BACKAKRABBAN

Till åminnelse av Festival Del Mars 5-åriga tillvaro visioneras ett jubileumsfirande lite i stil med Göteborgs Stads 400-årsjubileum, fast större, bättre, och framför allt mer Göteborgskt.  

Vi har bjudit in nära och kära, vänner och fiender, djur och odjur, gamla och nya hjältar, över stadsdelar, stadsgränser, landsgränser, från havens djup till bergens toppar, för ett brakkalas med dryck bryggd på 1000 års kulturarbetarblod. Varenda droppe ska ut i havet, himmelen ska bli eldröd och vi ska dansa i ring och enligt krabbans ritual, ända in i småtimmarna. Det blir invigning extraordinarie och avslutning med pompa, ståt och dunkdunk.

I år bjuder vi på Sveriges bästa indieakter inom alla genres, storheter och artister på uppsving mot stjärnorna, de som ännu inte hörts och de som ekar ut över atlanten. Det blir lyrik och det blir skrän, mjuk vokal poesi och hejdundrande skrän. Låt era blodröda hjärtan banka av förväntan för ni kommer inte tro era öron, ögon, ben, armar, lemmar och länder. Vi tror inte ens ni kommer tro era stortår!

Biljetten kostar ynka 380 kr (förköp via ticnet) för att vi vill ha en #¤%/#)”¤ tillgänglig festival, och då ingår livemusik av högsta ljudtekniska kvalité men musiker med punkhjärtan som överskrider den, kanske en ny kärlek vid klipporna, bad, två partytält, DJ:s som spelar mjukpop och techno, solsken, mer solsken, kanske lite regn men vem bryr sig, efterfest, en riktigt sjuk efterfest, kaos och ordning,  och ditt livs bästa dag.

Nu kör vi, välkomna! #backakrabban

Här är evenemanget: https://www.facebook.com/events/1680617198878769/

Lyssna på arrangörernas playlist och peppa inför krabbritualen! https://open.spotify.com/user/care1894/playlist/3ZzrZT2oKKGHrYjWc80H0p

The-Naima-Train-1024x682

Göteborgs loopdrömmare/remixmagiker Maria Nyström aka The Naima Train bygger upp en oas av akustiska toner, atmosfäriska välljud, reverb och dunstar av röster på sin undersköna tolkning av Kents svävande tårdrypare ”747”, precis lägligt inför indiebandets officiella hejdå. Mer nostalgiskt, romantiskt och upp i solnedgångskenet kan det inte bli. In och lyssna, ta fram ditt rödvin, och sörj på rätt sätt!

Kom till Oceanen på lördag och se henne live på Göteborgs nya coola indieklubb Luna Club.

Bojan Buntic

Biskop State Of Mind

Biskopsgården State Of Mind och ortenpoesi i nya supertalangen Emilio Sánchez aka Milly Dre video till tungflexande ”Dos Mil Quince”, en tung och mörk historia med produktion, rap, lyrics, video och i princip allt av den 21årige chilénaren själv. ”Viben den stannar på hisingen ingen där borta kan den / Den pumpas för fullt i din araba / I din gäris lur, du är förbannad va?” rappar Emilio i en av spårets momentum och sätter de flesta på andra sidan älven på plats i blixtsnabb staccato – som skott genom färjorna, rakt över till majorna i nån stackars skägghipsters skalle som faller handfallen till marken med Erik Lundins ”Araba” ljudandes genom öronvaxen.

Bojan Buntic

Paper x Konstantin Ayla Shatz

Sätt love som prefix framför varje genre remix- och produktionskonstnären Konstantin med stor lätthet omvandlat till honung och vin. 24 bast drivkraft, från nån slags kraftverk i Malmö som alstrar fullkomlig melodisk ljuvlighet snarare än livsfarligt avfall och världsförödande bränsle. Hans musik är trap för dagdrömmare och romantiker, och det finns miljontals sådana avslöjade ur deras dunkla vrår genom antalet spelningar på youtube och soundcloud. Trapmusikens 808s och brutala pang pang ekade ut över Atlanten och blev en dunkel dröm sammanblandad med nordiska EDM-melodikers neon och glitter.

Efter virala remixar av Galantis, The Chainsmokers och Swim kommer nu nästa steg för studioeremiten. Första delen av ett samarbete med sångerskan Ayla Shatz kommer idag i form av singeln ”Paper”. Ayla sjunger sockersött och samtidigt hjärtskärande om miljarder av människor som ber till Gud om ett papper eller en lucka i byråkratin som kan ge dem det värdiga liv vi tar för givet, eller bara ett skydd från helvetet som rasar omkring dem dag in och dag ut, jagandes genom mörka skogar, ansikten och händer tryckta mot obarmhärtiga landsgränser: “There are people around the world who don’t get a chance to make something with their life. So if there’s something you really want to do, don’t think about it, just do it.”

Hur kunde världens tyngsta kommersiella genre bli reflekterande popmusik som tillåter sig gråtande pianon? Konstantin har svaret och det kommer utgöra en grundpelare för framtida producenter som vill leka med hybrider, gränser och överskridanden.

Bojan Buntic

thea kitsuné lilac sky

Vokalslalom i högsta hastighet rakt in i hjärtat, en solgyllene röst, tillhörande Stockholms nya popstjärna Thea, gör fågellik akrobatik passerad genom en tunnel av modern teknologi, glidandes genom ett landskap av lila moln, blå skimrande himmel, och små kvittrande dunsar, en slingrande bana genom fluffighet och krispiga snares, hårda trummor och eterns andra mumsigheter.

”Lilac Sky” från denna multibegåvade, popnördiga, fiol- och violsvingande tjugoåring, som idag släpps via franska kultetiketten för allt som är pop i framkant Kitsuné, gör underverk på både dansgolv och i hjärtats kammare för tryckare. ”Everything is close to heaven,” sjunger hon, och verkar ösa ur sig sitt livs hela samlade belopp av bra karma och kärlek över någonting hon hittat, en egen ”At Last” i modern tappning. Jag kunde inte önska mig en bättre, mer upplyftande vårkänsla fångad i musik.

Bojan Buntic

 5f22d2cd8fc99658b1d3c3ad7427ef4758e007a0

”Varför tittar männen i baren på oss i hela tiden, det måste vara något fel på dem, idioter!” Vi möts på Tennstopet där Interiören är elegant och maten husman, Jonas vet precis vad han vill ha, då han avsmakat menyn åtskilliga gånger och rutbeklädda män med för tajta fläsk skjortor hör inte dit. Istället blir det ”..smör och ost, en Esvess tack.”

Vad har inspirerat dig musikaliskt i ditt nya album vissa nätter?

Ehh *tystnad* eh om jag visste det så skulle jag ju vara där i det musikaliskt hela tiden. Rent textmässigt så handlar den om när min tjej var höggravid och så var det en man som knuffa till min tjej på Götgatan och då så kände jag att jag lätt kunde knivhugga honom tills han dog utan problem. och det var första gången jag kände att jag kunde döda någon på det sättet.

Vad var det att som gjorde att du började göra musik? Var det ditt ego någon talang som behövde komma ut, brudar?

Jag började ju så tidigt. Jag visste inte vad ego och talang var för något.

När började du?

7- 8 år, Mitt band debuterande 1996 det är 20 år sen, man tänkte inte så mycket om och kring sig man bara gjorde en grej, man visste ju inte vad som drev en, perspektiv kommer ju i lite senare i livet.

Varför?

Man ville ha lite good times helt enkelt.

Vad har du lyckas bäst med under din karriär.

Att mer och mer alliera mig från den rådande populärkulturen.

I mailet Lotta skrev, så beskrivs du lie kitschigt som Sveriges mest kompromisslösa man, som att det skulle vara lite spänning i det, vad menar hon med det?

Jag kan inte, jag vet inte vad hon menade med det, det blir genant för mig att säga hon verkligen har rätt i det. Jag vet inte vad hon menar, jag kan inte förklara det själv, jag är väluppfostrad du vet!?

I musikvideon Vissa nätter, så står du i ett vitt kaklat badrum och mimar till din avbild, som har en riktigt grå aura. Har videon någon symbolik?

Nee symbolik? Jag tycker att det blev bra färger bara, tror vi förstärkte det bara.

Ge mig ett bra musiktips.

Gary´s in the park med Gary Wilson. Väldigt bra. Som någon som råkar göra disco utan att veta om det om det.

Vad var ditt så kallade rykte i Göteborg som aldrig gick att komma ifrån?

Va?! Har jag sagt så? Låter som jag har mördat någon?? Ibland kan det vara svårt att växa upp i en stad och när man kommer till en ny plats kan man börja om mer från början eftersom man har blivit äldre.

Dina fans, vilka är dem?

You tell me, nej jag har ingen aning alltså, ibland skriver folk på Facebook och Instagram, ibland kan någon ringa någon natt.  Jag är bara glad att någon bryr sig.

Det är bara att man råkar stå lite högre upp för att folk ska se en. Sen när man kliver ner vill man ju bara hänga, Snacka skit. Det här med intervjuer är ju lite konstigt, det är ju inte så här ett samtal ser ut. 

Vem är du av dessa karaktärer; Pippi, Kalle Anka Christian Grey, Askungen, Janne Långben, Magica de Hex, Grisen Olivia, Frank i de tre vännerna och Jerry?

Askungen absolut, man har ju en bild av att den där klänningen är sjukt snygg. Äeaaj vettefan Askungen är en så jävla dåligt porträtt av en person kan inte hitta mig i nån av de där men Långben han verkar inte utsättas för samma press, de andra har ett uppdrag i sin karaktär, Kalle Anka är bunden till sin roll att hela tiden misslyckas Magica de hex måste hålla på och trolla och sådär, Askungen måste vänta på balen, verkar tråkigt.

 Är image alltså t.ex. Scenkläder viktigt för dig?

När man går upp på morgonen kan man ju välja vad man ska man ha på sig, jag kan vara noga med det. . men det är inte så noga så att jag vill se annorlunda ut än publiken, men visst jag är noga.

Hur då, att det ska vara en ”viss” stil?

Att förmedla en viss känsla, det kan ju inte jag berätta, det händer ju i betraktarens öga. 

Vad vill du att betraktaren ska se?

It´s a business Secret. Jag kan inte gå hela vägen. Äeh Det blir pinsamt, Livet är ju det fullt av pinsamheter, hela mitt liv är det, jag försöker minimera det.

Slutar man inte bry sig efter ett tag?

Jag vill mest inte framstå som att man vet exakt var man har mig.

Du har väl bytt lite stil också. jag googlade upp dig innan vi sågs och nu ser du ut som du gjorde förut.. på albumet såg du ju lite äldre ut som en akademiker gubbe.

Har du sätt skivomslaget?

Ja, du står med fingrarna formade som en triangeln kring gylfen på jeansen som min spanska lärare gjorde..markera..?

Ja, det är en klassisk pose det bara blev så, vi lekte bara. Jag vill inte att man ska veta vem jag skulle ligga med. Alltså vilket kön, vilken person jag skulle ligga med. Schablonbilden av manlighet är så nära homosexualitet.

Så pass manlig så att du skulle kunna vara en bög herre?

Aeeh det är dina ord. Jag låter dig undra.

Intervjuare: Isolde Berkquist