Archives For Album

 

Utskrift

Artist: Nite Flights
Album: Jet Lag
Etikett: Hybris Recordings
Betyg: 8.2/10

Hösten 2015 var en tid för metamorfoser. Flertalet vänner förvandlades från puppa till fjäril, från fjäril till drake, shaman, eller till någon virtuell, pixlad märklighet framtrollad i ett NASA-laboratorium, och jag gick från dandy och ”nöjesprofil” till hårt arbetande kommunare i Göteborgs stad. DJ-gigen blev färre, bloggen gick in i sin fjärde istid och jag försvann under radarn på sociala medier. Souncloud blev mitt hem. Jag lärde mig producera igen. Började fila på en roman. Reflektera, filosofera, samtala. Mest med Tobias Isaksson, aka Azure Blue, som gick från hjärtblottande författarsnille med passion för indiemusik till teknotrollkarl, DJ- och klubbprofil på Södermalm i Stockholm, med en hel ny arsenal av berättelser, nya produktionsgadgets/trollstavar och en livsåskådning i totalrenovering, och under nya täckmantlar.

Bland annat nattflygaren, Nite Flights. När orden inte längre kom ut vände sig Tobias inåt och lyssnade till hjärtats fetaste dunk, drömklangen från jordens tropiska paradis, fyllans hallucinatoriska melodier, nätternas brus, drinkarnas kling, klubbens ljus. Under en lång, lång tid fick man knappt fatt i Tobias på dagtid, och om man gjorde det så var det i efterruset av en kvälls oförglömligheter från Stockholms innersta kretsar. Men fastän mycket kretsade kring nattens nöjen, besvikelser, lyckorus och sorger, vad som hänt på Spybar, Boqueria eller någon svartklubb eller ute i gatornas vimmel, snurrade allting kring musiken som skulle ut. Det var det viktigaste, och allt annat, bland annat Azure Blues hjärtefråga, kärleken, las åt sidan, eller, rättare sagt, förblev tyst vid sidan och fick tala genom musiken:

Sanningen är att jag tänkt så mycket på kärlek, att det inte fanns några ord kvar. Det är huvudorsaken till att Nite Flights blev instrumentalmusik. Men nu har jag kommit så långt att jag inte är låst vid någon dogm längre. Nu har jag lagt så mycket tid på att skapa en värld av ljud, att det skulle kunna bli låtar med sång. Det finns inga regler. Men från början satte jag mig ner och projicerade mina tankar genom synthar. Det har bara varit jag och syntharna.
(från intervju i Hymn)

Idag 15 april kommer musiken ut för allmänheten via Hybris Recordings, i form av en fullängdare vid namn Jet Lag, 11 spår, de flesta hårda som fan, men vissa mer svävande, eteriska.

Jet Lag är min debut på dansmusikscenen. Eftersom jag också jobbar som nattklubbsarrangör och DJ har jag med klubbdygnsrytm kommit till studion lediga veckokvällar och suttit hela natten och inte gått hem innan jag har gjort klar en ny låt.bland två låtar på en natt. Tiden har förskjutits successivt så mot slutet har jag kommit hem mellan 06 och så sent som lunch dagen efter. Jetlagen har skapat mystiska ljudpaletter. Jag har aldrig haft så kul i studion som när jag lekt fram det här albumet. Utifrån vinylformatet har jag styrt in albumet i två delar. A-sidan är aerodynamisk och luftig medan B-sidan är en road trip i mörka tropiska landskap.

Technon som dominerar debuten är en riskzon mellan skränig lo-fi retro ala L.I.E.S (”So Long”, ”No mans land”, ”The Jinx”, m.m.), Jamie XX-melodism (”Tropical Stopover”, ”Take Off”, ”On The Road”) och Azure Blues blåa synthhimlar (t.ex. sorgekvädena ”Home Sick” och ”Au Revoir”). Å ena sidan acid, å andra filmiskt uppbyggda harmonier från ovan. Referenspunkterna är otaliga men det som är mest framträdande är kollen på den vinylsprakande techno/housen från 80-90tal, en avvikelse från den svenska besattheten kring minimaltechno, Berghainismer och The Avalanches-”semesterhouse” som länge regerat här. Tillbakablicken är nästan ett punkinslag i den svenska scenen, men punkattityden balanseras av ett mästerspel i ljuddesign (även de råaste spåren har fenomenalt vackra ljudbilder) och en känsla för melodi jag närmast finner hos Harald Björk, eller hos popproducenter (vilket Tobias i grunden är). Musiken är väldigt sensuell, ibland sovrumsintim, ibland i-det-mörka-hörnet-av-klubben-sexig, och det sexuella speglas i Alexander Palmeståls fantastiska grafik och omslag till albumet, som ser ut som en blandning mellan reklamkampanj för ett Airline som profilerar sig genom att spela discomusik under flygresorna och konstporr av Jesse Kanda.

Albumet har några utstickare även om det är uppenbart att Tobias strävat efter en persiskt sammansatt väv. På ”On The Road”, en slags invertering av introspåret ”Take Off” gästas han av Erik Lindestad från The Land Below för att uttrycka det ledsamma/euforiska tillståndet av att vara ute ensam på vift i världen, techno för ensliga turnéer. Steel Pans, enkla ord och den där fullkomligt hänförande ”yeah”-samplen från ”Take Off” skapar en megahit som resonerar från hjärtat och ut i mångskimrande discoljus.

Sen har vi ”No Man’s Land”, ett möte mellan de instrumentella ingenmanslanden på David Bowie’s Low, 80s voodootechno och hiphopen. För att vara en tryckare med gråtande synthar i acidregn, är den väldigt tung. Det hårda i produktionen ger nästan aldrig vika för det mjuka i Azurens tidigare output. Men precis efter ingenmanslandet kommer en nu klassisk Azuren-manöver och vi är inne i albumets sköraste spår. Ett litet ambientstycke som nästan låter som om det talar, och påminner om de vackraste spåren från ett av spelhistoriens bästa soundtrack, Chrono Trigger.

Tobias har lyckats fånga det där sakernas mellantillstånd, sömn och verklighet, historia och nu, hårt och mjukt, och albumet blir en perfekt målad yin och yang-symbol, transparent målat över Tobias mångskiftande CV. Vi ser, nu i efterhand, att Jet Lag lös sakralt över allt han tidigare producerat, och det blir både en magisk sammanfattning och en blueprint inför nästa gång Tobias sträcker ut målarpenseln mot det blå eller ner i det djupblå, en bild av en konstnärs metarmorfos.

Bojan Buntic

the-hanged-man-press-by-Hanna-Kallebo-Neikter

Artist: The Hanged Man
Album: Lord Have Mercy
Etikett: Kning Disk
Betyg: 7.2 / 10

När jag var 20 gick jag omkring med Velvet Underground i lurarna i mörka natt, krafsandes blöta, döda löv under fötterna, vinden svajande i takt med ”Venus In Furs”, något av det svartaste jag hört. Jag har svårt för att kalla det rock. När jag lyssnar på Lord Of Mercy, The Hanged Mans nya EP återkommer minnena av dessa nätter, kalla ensamma men ganska ljuvliga stunder i limbo mellan olika liv.

”Musiken är mer dunkel och dramatisk och låtarna handlar om transformation och frigörelse summerat i mörker och död. Döden behöver inte alltid vara död som i död, utan mer handla om förändring eller att det är ett kretslopp. Liksom som allt är detta hemska dubbelt, något som är ett smärtsamt slut kan också vara en början på något nytt.”

Skriver Rebecka Rolfart — Those Dancing Days, Vulkano — som är The Hanged Man. Och då förstår man att det är allvar. Det är smärtsam musik, klaustrofobisk ångest och skräck shoegazat på kassett, och Gud hjälp mig vad yttringen egentligen handlar om, de intrikata texterna kräver omlyssning. Jag får själv ångest när jag lyssnar och tappar luften drunknandes i ett hav av svärtad tremologitarr på ”Sea The Ocean”. 

EP:ns svängigaste spår ”Invincible Trees” är nästan spelbar på klubb, det är ett spår som nalkas dödsdans men kanske också återfödelse. Ljudbilden är aska och eld, dödspustar och rå vind mellan dystra träd, och efter en kaskad av perkussion sammanfattas allt  i ett crescendo av ljud ur alla frekvenser.

Och det är just det. Rebeckas besatta förmåga att experimentera med ljud, fragmentera och defragmantera rockmusiken ur alla genreperspektiv och årstider, som gör henne till savantiskt imponerande komponist. Det märks givetvis redan på öppningsspåret ”Darkness Hides Inside”, som frestar med en vacker orgel som ur en vampyrisk doommetal-katedral. Skräckmusik lika delar Mazzy Star, Björk och Black Sabbath.

Avslutningsspåret ”The Descension Of Inanna” är någon slags träsk av vackra ljud, en något ljusare värld, och Rebeckas röst nära intill. Det är nära nog hoppfullt, man har nära nog energi att vada genom gyttjan. ”Light” blir ordet som hörs extra tydligt, men snabbt inser man ambivalensen i att hon lika gärna hade kunnat sjunga ”night”. När man kommer till ambient-delen med den sprakande synthmattan är det som att se en måne i klar himmel fördunklad av solens ljus. Rebecka sjunger ”I am falling” men det är svårt att tyda om hon faller eller flyger, och det blir en stillbild av hela EPn slungad i luften – man vet inte vilket håll uppåt eller neråt.

Kassetten, som släpps via bästa Kning Disk 19:e februari, är fascinerande, imponerande och inspirerande för alla som väver samman ljud.
Konceptuellt spännande, äventyrligt och experimenterande. The Hanged Man sätter ribban högt för aspirerande akter med ambitioner att stå på Truckstops scener och få medhåll in i rockryggmärgen.

Bojan Buntic

 

a0169877040_10

Artist: Aru-2
Album: Yawning of Nipponjin
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

 

Japanska beatmakern Aru-2 är tillbaka med ett klassiskt beat tape, 11 låtar alla under 2 minuter, strictly beats. Det här skiljer sig dock från hans tidigare produktioner. Det är inte lika excentriskt, och mycket av det rebelliska sättet att få beatsen att låta som krossat glas, trasiga och kaosartade, är borta. De korta, överraskande asymmetriska avbrotten i rytmen är på många sätt ersatta av ett konstant och friktionslöst flyt, vilket faktiskt är ovanligt för dessa japanska beatmakers. Jag ser det som att det mognat. Aru-2 har skalat bort mycket överflödigt – särskilt den där trasigheten, som en gång var oerhört avantgardistisk men som blivit så kännetäcknande för många japanska beatmakers att det snarare blivit norm – och kommit fram till en sorts essens av vad han gör.

Beats som ”girls talkin is like speed” och ”jennifer hillson rollin’ booo” känns som att de fortfarande när det kommer till generell ljudbild står kvar i den japanska scenen, de karaktäristiska avbrutna och enstaka verserna av acapellor som saktas ner eller speedas upp är till exempel kvar. Men samtidigt rör de sig mot ett lättare och mer lättflytande sound. Mina tankar förs mer och mer till producenter som Knxwledge och Madlib och mindre och mindre till andra japanska beatmakers som Youtaro och Ill Sugi. Det skulle inte förvåna mig om Aru-2 snart är med och proddar för amerikanska giganter. Därför är det roligt att han går mer och mer från obsyriteten och mer och mer åt ett sorts kommersialiserat sound. Det är ett sätt att föra över en nischad genre eller sätt att göra musik på en bredare publik. Lite på samma sätt som både Flying Lotus och Knxwledge gjort när de båda var med på To Pimp A Butterfly; trots att bådas tidigare projekt varit excentriska och avantgardistiska, så var inte deras bidrag på To Pimp A Butterfly alls lika extrema. Lite samma sak verkar Aru-2 göra här, förutom den stora skivan då.

Trots jämförelserna med amerikanska producenter råder det ingen tvekan om att det här är ett japanskt beat tape. Det skulle inte gå att missta det för en Madlib– eller Knxwledgeproduktion. Det är något som verkligen bevisar att Japan har utvecklat en väldigt speciell och distinkt beat-scen.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

Little-Jinder

Artist: Little Jinder

Album: Allting Suger

Etikett: Pop

Betyg: 9/10

En vecka försent, men jag kan inte hålla mig, eftersom Little Jinders sammetslena röst, ärliga och raka texter slår rakt in i hjärtat och ger ett långfinger till allt man hatar. Det är så underbart för det känns så ärligt och unikt, som en sms-konversation utan filter. Little Jinder är ingen sötnos – hon är en trotsig tonåring med mörk aura som skildrar samtiden och skickar i väg budskapen till oss i musiken. Jinders album ”Allting Suger” på nio spår (..precis som det förra självbetitlade albumet) är fantastiskt för att det berör och man får en kompis som aldrig dömer.

För vem har inte varit där i avgrunden? Med alla tips om promenader, yoga och mindfulness som präglas av ”ryck upp dig mentaliteten”: gråt inte, skrik inte, finns inte. Det är så genomfalskt, för när man gjort slut med någon så vill man ju bara dö, man vill inte leva ett långt och ”hälsosamt” liv. Det är en sådan äcklig propaganda. Little Jinders musik är sanningen. För vem bryr sig egentligen om att äta kål?

I albumet ”Allting Suger” så omfamnar Jinder melankoli, destruktivitet och kaos där hon kastas emellan flykt och saknad, kaxighet och skörhet i elektroniska pulserande melodier, som ändå lyckas behålla det optimistiska, det änglalika och det vackra. Jinder ger oss kaoset vilket är den bästa metoden för att komma över ”någon”. Dubbelmoral när den är som bäst. För Sverige har blivit så tråkigt. Rökförbud, samvete och rena kläder, att vara tråkig är trend. Och Little Jinder är allt annat än tråkig.

Bästa spåren från skivan är ”Super 8” det är en kaxig ”superhit”. ”Puzzel beskriver Jinder själv som ”evangelistisk”. Så enkel men ack så fin.”Ligger med en ful” med Markus Krunegård. Är en duett men istället för att tala med varandra så gör de det i det tysta, i olika delar av staden. Jag kan inte rå för det, men den är så ”bam” ”bang” ”poff” och ändå lite sexig, får man skriva så? Kort och gott är varenda spår värt att lyssna på om och om igen.

 

 Isolde Berkquist

ge hit musiken 2015plattor_

I den här listan kommer du hitta det som vi lyssnat mest på i år, 60 plattor bestående av musik du redan hört och musik du inte hört. Vi tror inte på rangordning och skiter dessutom i den. Vi bryr oss snarare om att sålla bort det som inte var så bra och ha kvar det som är bra, inte om att betygsätta artister. Det är därför vi har valt att låta indie samsas med house, rock med techno, drömpop med hip-hop och att låta de icke-etablerade artisterna hamna jämte de etablerade. Trevlig läsning och vi syns nästa år! /Redaktionen 


Briana Marela – All Around Us

JAG268

Artist: Briana Marela
Album/EP: All Around Us 
Skivetikett:
Jagjaguwar

Washingtonbaserade Briana Marelas musik är lika hypnotisk som hennes stämmor. Med hjälp av en loopmaskin har hon lekt och klistrat sina stämmor och processat dem till sublima, korala ljudcollage och tack vare en tripp till Reykjavik där hon satte sig ner med Sigúr Rós-producenten Alex Somers och den isländska stråkkvartetten Amiina (som ganska ofta är krediterade på Sigúr-plattor) har Marela skulpterat ihop en av 2015:s mest kontemplerande och transcendentala plattor, med en oansträngd skörhet och en ljudbild som låter lika världsfrånvänd och drömsk som allt annat från det lilla landet i norr.


Jill Scott – Woman

81KxW-gp5GL._SL1394_

Artist: Jill Scott
Album/EP: Woman
Skivetikett: Blue Babe/Atlantic Records

Mest av allt är Woman ett bevis på Jill Scotts artistiska självklarhet. Det är inte lika kittlande som till exempel hennes debutalbum, inte lika intimt och spännande. Snarare är det stabilt och metodiskt. Men välgjort, välproducerat, väldigt bra. Som att hon landat i något där hon är bekväm och klar. Där hon använder sin fantastiska röst och kontroll mer än sin sökande spoken word. Det blir klassiskt och tidlöst och bra, helt enkelt.


Sur Une Plage – Legerdemain

sur une plage

Artist: Sur Une Plage
Album/EP: Legerdemain
Skivetikett: Party Product

Analog och stundtals retroinspirerad synthpop signerat Joshua Wells från det übergrymma kanadensiska psykedelia-rockbandet Black Mountain och Colin McKill från banden Hard Drugs och Lord Beginner. Legerdemain är deras debutplatta och det är en bra sådan, med 8 perfekta, melnakoliska låtar, uppbyggda av trummaskiner, Vangelis-synthar a la Bladerunner och vackra ljudmattor. Glöm inte Joshua Wells sånginsatser som stundtals för tankarna till IAMX/fd Sneaker Pimps-sångaren Chris Corner. Förmodligen årets mest förbisedda platta inom sin genre, och överlag.


Björk – Vulnicura

Björk-Vulnicura-Cover

Artist: Björk
Album/EP: Vulnicura
Skivetikett: One Little Indian

På senaste skivan Vulnicura har Björk lyckats med konststycket att göra ett breakup-album som inte är fullständigt förutsägbart. Albumet som har framställts i samarbete med producenter såsom Arca och The Haxan Cloak är en nästintill perfekt balansgång mellan dramatiska stråkarrangemang, futuristiska beats och texter som både är skrivna och framförda med otrolig ärlighet.


Viet Cong – Viet Cong

0004053794_10

Artist: Viet Cong
Album/EP: Viet Cong
Skivetikett: Jagjaguwar

Det är inte ofta det släpps bra mörka, skramliga plattor längre, men den här skivan i form av indierock med spår av post-punken och ibland repetativa industri-inslag är en av de bättre. De jämförs ibland med Echo and the bunnymen och är en platta med starka 80-talsinfluenser, men som ändå känns oerhört modern.


Fashawn – The Ecology

MALL4CD

Artist: Fashawn
Album/EP: The Ecology
Skivetikett: Mass Appeal Records

Det här är skivan där pojken Fashawn från Boy Meets World blivit vuxen. Hela Fashawns ekologi spinns ihop till ett intrikat nät. Han rappar både lekfullt och fokuserat. Om influenser, bakgrund, uppväxt och nutid. Flowet är rörligt och varierat och skivan präglas av en ständig framåtrörelse.


Tame Impala – Currents

tame-impala-currents

Artist: Tame Impala
Album/EP: Currents
Skivetikett: Modular Recordings

Tame Impala har bytt inriktning och det med ett såpass bra resultat att man inte saknar deras forna sound. På Currents har de lagt undan psykedelian för att omfamna, vad som kan men inte bör kallas, drömpop. Att kalla det för drömpop vore att förminska, låt oss istället säga att de lagt undan gitarrerna och lärt sig skruva synthar, hittat sjukt sublima ljudmattor och expanderat sitt användande av reverb. Det låter fortfarande skevt emellanåt, men det är nödvändigtvis inte psykedeliskt. Dessutom bidrar utsållandet av gitarrerna och de synthdominerande ljudlandskapen till en behaglig och mjuk ljudbild som bär med dig på en flotte från början till slut, på den röda trådens böljande hav.


Dr. Dre – Compton 

1035x1035-dre-compton-soundtrack

Artist: Dr. Dre
Album/EP: Compton
Skivetikett: Aftermath

Ännu en storslagen comeback vi välsignats av i år, och efter 16 år väntan är Dr. Dre tillbaka med sitt tredje och sista album. Av allting vi fått höra 2015 är Compton antagligen skivan med störst antal medverkande musiker och producenter vilket lämnar Dre i en roll bäst beskriven som dirigent till den hiphoporkester han sammansatt. Trots albumets geografiskt väldigt specifika titel hittar vi en variation med män och kvinnor från hela världen. Med starka gästframträdanden från bland annat Kendrick Lamar, Anderson .Paak och Xzibit är Dre’s förmåga att jobba med och pusha artister till sin bästa förmåga ett faktum. Compton är inte bara ett väldigt bra album, det är också det officiella soundtracket till filmen Straight Outta Compton, och det skulle inte vara helt förvånande om det blir nominerat till en Oscar. Vi väntar med spänning.


Car Seat Headrest – Teens Of Style

Car-Seat-Headrest

Artist: Car Seat Headrest
Album/EP: Teens Of Style
Skivetikett: Matador

Med över 10 album i sin bandcamp-katalog gjorde Car Seat Headrest i år skivbolagsdebut med Teens of Style. Albumet som består av nyinspelade versioner av låtar från tidigare album är inte bara en bra introduktion till Car Seat Headrests redan stora diskografi utan fungerar även som någon slags fanservice till den redan insatta. Med skarpsinniga, relaterbara texter och en indie-pastisch inspirerad av band såsom Beach Boys, Pavement och Guided By Voices är Will Toledo definitivt ett av de viktigaste namnen i amerikansk indie just nu.


Valet – Nature

krank195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album/EP: Nature
Skivetikett: Kranky

Transcendental drömpop från Portland med expanderande gitarrmattor och oupphörlig reverb som nästan fick Cocteau Twins att undra om någon snott deras sound. En stark comeback från Honey Owens (Valet) efter sju års tystnad och även en av årets bästa shoegazeplattor, om än något mer åt drömpop-hållet än My Bloody Valentine-hållet.


Adam Tensta – The Empty

1435143298620

Artist: Adam Tensta
Album/EP: The Empty
Skivetikett: RMH Sounds

En komprimerad skiva om ensamhet, uppbrott, intensitet och beslutsamhet. Om att gå in i saker med hela hjärtat och vad som händer när det tar slut. The Empty formas och utevcklas långsamt och metodiskt och spricker till slut guldstrimmig upp i en sordinerad SpottieOttieDopaliscious-tolkning. Det är en upplevelse mer än en skiva.


Carla Morrison – Amor Supremo

carlamorrison_amorsupremo_cover

Artist: Carla Morrison
Album/EP:
Amor Supremo
Skivetikett:
Cosmica

Texterna på den här plattan är sjungna på spanska, men det är underbart att lyssna på ändå. Den mexikanska indiepopsångerskan Carla Morrison släppte sin singer/songwriter-stöpta debut 2012 men verkar sen dess ha gjort en helomvändning då det här årets uppföljare Amor Supremo tar sitt avstamp i det vackraste av melankolisk drömpop. Man behöver inte förstå texterna för att det här ska kunna utses som en av årets bästa plattor.


Seinabo Sey – Pretend

seinabo-sey-pretend

Artist: Seinabo Sey
Album/EP: Pretend
Skivetikett: Universal Sweden

Pretend vinner på sin enkla struktur. Produktionerna är rättframma. Spårens titlar är enstaka ord. Seinabo Sey levererar med en mässande, orubblig stämma där strukturen varieras med små medel. Som i ”Words” där små justeringar och förskjutningar i betoning och accentuering för låten framåt.


Sudakistan – Caballo Negro

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album/EP: Caballo Negro
Skivetikett: PNKSLM

Sudakistans Caballo Negro kan ses som ett manifest, ett officiellt erkännande av att den tredje Summer of Love-vågen är här och nu. USA hade hippievågen  på 60-talet, Manchester dansade i fabrikslokaler under slutet av 80-talet och Stockholm spottar och fräser ur sig Sudakistan i mitten av det nya tiotalet. Caballo Negro är förfest utan efterfest, efterfest utan sömn, och morgon utan ånger. Den är en Best of Happy Mondays-reinkarnation, leka leva igen, och tequila med citron. Framförallt är den ögon som pratar, armar som viftar och höfter som längtar. Give me something that takes my troubles away and I promise you that I will stay.


Disappears – Irreal

krank192_5x5_300dpi-web

Artist: Disappears
Album/EP: Irreal
Skivetikett: Kranky

Chicagobaserade Disappears fortsätter på Irreal att röra sig hänsynslöst och sömlöst mellan klaustrofobisk krautrock, experimentell shoegaze och mörk garagerock. Det är atmosfäriskt, dunkelt men framförallt väldigt bra och de får gärna fortsätta så.


Natalie Prass – Natalie Prass

natalie-prass-sb006-cover-art-lo-res-1

Artist: Natalie Prass
Album/EP:
Natalie Prass 
Skivetikett:
Spacebomb

Virginiabaserade Natalie Prass har på sin debut pressat in både själ, smärta, hopp och glädje över vackra stråkarrangemang, 70-talsinfluenser, mjukjazz och sydstadssoul och hon sjunger med en obehindrad skör stämma, som trots sin blygsamma frånvaro, lyckas nästla sig igenom instrumenten och kraschlanda rakt in i ens hjärta. Genuin stundtals sorglig och underbar singer/songwriterpop när den är som bäst.


Deportees – The Big Sleep

Cover_The Big Sleep

Artist: Deportees
Album/EP: The Big Sleep
Skivetikett: Universal

Med avstamp i den mänskliga förgängligheten, där både gråten och trösten alltid är nära till hands, har Deportees snickrat ihop en storslagen och vacker skiva. The Big Sleep berättar med sin tonsatta ordpoesi om den samtida skräckhistorien vi lever i, den skapar en blå himlen i våra drömmar när våra hjärtan fumlar i mörkret. Likt obesvarad kärlek öppnar skivan upp dörrar som inte har den enkla lösningen på problem. Där vägen är lång och rädslan en trogen följeslagare är The Big Sleep en hand att krama och en famn att vända sig till.


D’Angelo – Black Messiah 

Album cover "Black Messiah" by D'Angelo And The Vanguard. Credit: RCA

Artist: D’Angelo
Album/EP: Black Messiah
Skivetikett: RCA

Efter den succé D’angelo nådde år 2000 med albumet Voodoo blev det tyst, väldigt tyst. Efter att ha blivit medveten, och väldigt obekväm, med sin status som sexsymbol försvann D’Angelo i missbruk av alkohol och droger. Efter 14 långa år har vi äntligen fått ett nytt album, Black Messiah, och comebacken är ett faktum. Ursprungligen var plattan planerad att släppas i Januari 2015, men kom en månad tidigare som en respons till upploppen i Ferguson och det politiska läget i USA. Med tydliga influenser från artister som Prince och inte minst Sly Stone har D’Angelo skapat ett verk som blandar funk, soul och R&B. Black Messiah är ett välsvarvat musikaliskt hantverk som förgyllt vårt musikår 2015 mer än vi någonsin hade vågat hoppas på.


Kornél Kovács – Nincs EP

Skarmavbild-2015-03-13-kl.-15.54.36

Artist: Kornél Kovács
Album/EP: Nincs EP
Skivetikett: Studio Barnhus

En av de tre kolonnerna som fått stå till grund för det majestätiska tempel till skivbolag/kollektiv/producenter/bro’s som Studio Barnhus är, är Kornél Kovács. Han har hunnit ge ut hela två stycken EP:s det här året, varav Nincs tycker vi är hans starkaste och bästa . Utgjord av 4 låtar bjuds vi på drömsk, lekfull house . Två låtar som vi har dansat till i år är första ”Nordic Rave 4” som tar sig uttryck i tjocka kickdrums, 909-hattar, lekfull percussion och choppade, processade vocals som sedan blir ackompanjerade av en väldigt snygg acidbas samt den den fantastis ”Utopia, Ohio” som för tankarna till hur det hade kunnat låta om Balam Acab hade fått för sig att göra house. En av årets mest kulörta och suggestiva houseplattor.


Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly

3813bcd3d4accb7634eea23a2a7ab190.1000x1000x1

Artist: Kendrick Lamar
Album/EP: To Pimp A Butterfly
Skivetikett: Top Dawg Entertainment

Kendrick Lamar har redan vid debuten Studio 80 och senare med good kid, m.A.A.d city bevisat sig som en skicklig rappare, men det här är något annat. Något extra. Tillsammans med en stor skara producenter och instrumentalister, Top Dawgs egna in-house producent Soundwave och Terrace Martin för att nämna två nyckelpersoner, har Kendrick lyckats skapa ett konceptalbum som är högst personligt och fyllt av substans. 2015 är inte bara hiphopens år, utan även året då afroamerikansk politik hittat sin väg ut i mainstreampopen. Mycket utav det här är tack vare Kendrick Lamar, som med To Pimp A Butterfly cementerat sin plats i musikhistorien.


Dungen – Allas sak

a0920104948_10

Artist: Dungen
Album/EP: Allas sak
Skivetikett: Smalltown Supersound

När albumet kom i september ansågs det redan då att detta utan tvekan är årets bästa svenska platta och kanske den bästa plattan som skulle släppas i år; en åsikt som vi fortfarande håller med om. Dungens progressiva rock blir bara bättre med tiden och tål otaliga omlyssningar.


Amason – Sky City 

amason-sky-city

Artist: Amason
Album/EP: Sky City
Skivetikett: INGRID

Amason är en supergrupp utan dess like, och förmodligen de enda som kan leva upp till det gigantiska svampmoln till hype som blossat upp kring dem de senaste två åren. De gör förstklassig, vemodig pop, med subtila influenser i folkrock, jazz och proggpop  utan att ens för den delen begränsa sig själva till genrefack. De gör det så obehindrat att det nästan blir lite hånande på ett vis, och trots bandmedlemmarnas bakgrunder i andra projekt och konstellationer ( Dungen, Miike Snow, Idiot Wind etc) så blir snarare deras individuella referenspunkter varandras referenspunkter, utsuddade och rekonstruerade i en enda gigantisk symbios som tar sig uttryck i vad som förmodligen är Sveriges just nu mest tajta popband.


Erik Lundin – Suedi

1446818874263

Artist: Erik Lundin
Album/EP: Suedi
Skivetikett: RMH Sweden

Årets viktigaste hiphopEP får blattarna på främre raden av varje konsert att gråta av lycka, sorg, kärlek, och igenkänning. Erik spotta ut rader som slira som en röd tråd runt hela 2016. Direkt efter årsskiftet kommer första femtonåringen försöka rimma shawarma med sperma.


Slowgold – Glömska

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album/EP:
Glömska 
Skivetikett:
Gaphals

Göteborgska Amanda Wernes musik som Slowgold är tidlös. Den är gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt. Musiken på Glömska tar sig uttryck i visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats. De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt imponeras vi av Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Ett av årets starkaste album.


Född Död – Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse

a1332640843_10

Artist: Född Död
Album/EP: Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse
Skivetikett: Northern Electronics

Född Död består av Northern Electronics-residenterna SARS och Varg. Tidigare i år debuterade de med den 7-spåriga 12’an Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse som låter precis lika ödesdiger som sin titel. Det är mörk elektronisk musik i sitt esse, , karg och suggestiv, som om vore den komponerad ur en apokalyps efterdyning. Den låter så ödesdiger att man hade kunnat tro att en misantrop komponerat den. Årets bästa domedagselectro för den som är trött på mänskligheten.


Daniel Norgren – Alabursy 

1200

Artist: Daniel Norgren
Album/EP: Alabursy
Skivetikett: Superpuma Records

Det är först på senare år som vi tycker att Tvärreds Daniel Norgren fått den uppmärksamhet han förtjänar, med sin alldeles säregna meditativa take on på amerikansk blues, gospel, country och singer/songwriter-pop. Han väver in allting med suggestiva, förledande ljudlandskap och sitt vackra, originella gitarrspel som förflyttar oss från storstadens hektiska samspel till urskogar och forsande floder. Där artister kämpar för att göra sina referenspunkter höra, gör Norgren det obehindrat och opretentiöst, och utan att för den delen låta som någon annan. Man vill nästan hålla andan när man lyssnar på Alabursy, för att inte bryta förtrollningen som den ger upphov till. Definitivt en av årets mest stillsamma, vackraste och kontemplerande plattor.


William Basinski – Cascade

2062_cascade_sleeve3

Artist: William Basinski
Album/EP: Cascade
Skivetikett: Temporary Residence

Cascade är egentligen ingen platta i konventionell bemärkelse för den utgörs bara av en låt på 40 minuter men den förtjänar att vara med här ändå. William Basinski har sen 90-talet skapat sig ett namn som en av världens främsta ljudkonstnärer och ambient-kompositörer med sin långa, utdragna kasettbandsambient och syntetiska sorgekväden. Cascade är ännu en låt i genren ljudlandskap av sorg och är precis lika smärtsamt vacker som resten av Basinskis verk, och det med få medel utgjorda av pianoklinkningar, subtila ljudmattor, delay och mängder av reverb. Att lyssna på Cascade är som att kopplas bort från verkligheten och dess outgrundliga grymhet.


Courtney Barnett – Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit

courtney__12118_zoom

Artist: Courtney Barnett
Album/EP: Sometimes I Sit And think, And Sometimes I Just Sit
Skivetikett: Milk! Records

Debuten från australienskan Courtney Barnett är självdistanserad och humoristisk indierock när den är som bäst. Sätt på den när du vaknar, när du utför hushållssysslor, grillar med dina vänner, när du inser att du inte kommer att få tillbaka någon skatteåterbäring eller ja…närsom egentligen.

Give me all your money, and I’ll make some origami, honey
I think you’re a joke, but I don’t find you very funny


Dorisburg – Splade 

a0460687972_10

Artist: Dorisburg
Album/EP: Splade
Skivetikett: Northern Electronics

Dorisburg är Alexander Berg, mest känd som ena halvan av Genius Of Time som han har tillsammans med en annan superb technokreatör och skivsnurrare, Nils Krogh (som även verkar under namnet Arkajo). Som Dorisburg har Berg släppt ifrån sig dansmusik av hög kvalité redan från första början, med ljudmattor inspirerade av allt mellan jordskorpor till yttre rymd. Splade hör till Bergs lite mer mörka och klaustrofobiska släpp, men även en av hans bästa. Lyssna bara på Business Propaganda, vars dronemattor låter som metallisk valsång.


Madi Banja – Det Var Inte Med Meningen

madibanjacover

Artist: Madi Banja
Album/EP: Det Var Inte Med Meningen
Skivetikett: Let’s Make That Happen

Med ”Gå på tå” skrev Madi Banja en av de vackraste låtarna vi hört om relationen mellan förälder och barn, om en oändlighet av kärlek mellan skiften, och mellan orden ett samhälle suger i sig mer och mer av vår tid tillsammans. Utöver detta får vi på skivan några utav årets bästa och mest vemodiga partylåtar, ”Hollywood” och ”Välkommen till Dalen” är glidflyg genom orten, propellerandes mot klubben.


Amason – Flygplatsen 

2000x2000sr

Artist: Amason
Album/EP: Flygplatsen EP
Skivetikett: INGRID

Under en finfin konsert på Musikens Makt i somras sa Amanda Bergman ”Nu ska vi spela en ny låt. Den heter Flygplatsen”. Jag konstaterade där och då att: vilken överjävligt bra låt det här är. Ett kvartal senare släpper Amason den här rasande starka fortsättningen av Sky City. /Björn


Godspeed You! Black Emperor – Asunder, Sweet and Other Distress

Godspeed_You!_Black_Emperor_-_Asunder,_Sweet_and_Other_Distress

Artist: Godspeed You! Black Emperor
Album: Asunder, Sweet and Other Distress
Etikett: Constellation

Det kanadensiska postrockbandet bryter tystnaden och ger oss det första materialet på fem år. Med lite mer distade gitarrer, en ljudbild full av noise och annat statiskt brus är de tillbaka och visar oss att de fortfarande är relevanta. En platta som till en början får fans lite nervösa utvecklas och mognar snabbt och lämnar lyssnaren med en total övertygelse om att Godspeeds personlighet och musikaliska vision fortfarande är intakt, det vill säga att kunna förmedla en känslomässig helhetsupplevelse som fortfarande står oöverträffad inom sin egen genre.


Dödens Dal – På Natten, Ovan Molnen

ff46

Artist: Dödens Dal
Album/EP: På Natten, Ovan Molnen
Skivetikett: Flora & Fauna

Dödens Dal består av Rickard Jäverling och Henrik Von Euler och tillsammans har de sedan 2013 kanaliserat sin sorg genom en trilogi som avslutades med På Natten, Ovan Molnen som släpptes i höstas. Musiken som Dödens Dal gör känns lite som ett musikaliskt förkroppsligande av sorgens alla skepnader, men den är likt bandnamnet, inte särskilt dramatisk, utan snarare vacker, kontemplerande och suggestiv och tar med dig på resor genom karga och mörka ljudlandskap, mellan gitarrplock, ambienta ljudmattor, trummaskiner och arpeggion.


A Place To Bury Strangers – Transfixiation

Transfixation

Artist: A Place To Bury Strangers
Album/EP: Transfixiation
Skivetikett: Dead Oceans

Det är kanske inte lika bra som debuten från 2007, men om du fortfarande älskar en kombination av Swans, JAMC, tunga montona basgångar och skrikande shoegaze:iga gitarrer är detta ett klockrent album och bland de bästa som givits ut 2015.


Kid Simpl – Response/Ascend EP

a4012108074_10

Artist: Kid Simpl
Album/EP: Response/Ascend
Skivetikett: SYMBOLS

I år är året då det mesta började låta ointressant för att Arca bröt igenom en trettio års mur emot framtiden. Och det som redan kommit i hans efterföljd låter snarare 2018 än 2016. Ett exempel är denna hjärtskärande ep.


Blur – The Magic Whip

1035x983-faec798e

Artist: Blur
Album/EP: The Magic Whip
Skivetikett: Parlophone

När Blur släppte Under The Westway för tre år sedan visade de hur relevanta de faktiskt är. De som muttrar över ännu en återförening har knappast lyssnat. Har man den minsta Blurfrekvens påslagen år 2015 innehåller The Magic Whip några av de finaste låtar bandet spelat in.


Sandra Mosh – Skogsrave

skogsrave
Artist: Sandra Mosh
Album/EP: Skogsrave
Skivetikett: MOSH Musik

Sandra Mosh återvände i somras med EP:n Skogsrave,  uppföljaren till förra årets fantastiska debut, Skallgång. Skogsrave är på sätt och vis en hyllningsep till alla dessa euforiska rejvfester ute i skogen som runtom i Sverige iår fick ställas in på grund av polis och dåligt väder. Det är en minimalistisk, men såpass drömsk och förledande EP att skogs-kontexten snarare bör bli utbytt mot rymdfärder och omloppsbanor. Lyssna  bara på titelspåret med sina hårda, ihåliga kickdrums luftiga hi-hats och hypnotiska, subtila ljudmattor så förstår du varför.


FKA Twigs – M3LL155X

FkaTw_EP3

Artist: FKA Twigs 
Album/EP:
M3LL155X 
Skivetikett:
Young Turks

Tahlia Barnett har ständigt omgett sig av duktiga producenter, men även hängivet tagit sig tiden till att själv lära sig producera och tweaka ljud. Men hon har mestadels varit väldigt självständig i sitt egna utforskande av ljud, vilket lett till att hon blivit en av de två senaste årens säregnaste artister med ett genuint hantverk till elektronsik musik som ständigt utmanar och alienerar lika mycket som den fascinerar och inbjuder.  M3LL155X är förmodligen hennes starkaste och bästa släpp hittills, men det tog henne, om än bara tre år, men två fantastiska EP:s och en LP för att komma fram till denna 5-spåriga benknäckande, industriellt r&b:iga EP.


Anna Von Hausswolff – The Miraculous 

anna_von_hausswolff_the_miraculous_art

Artist: Anna Von Hausswolff
Album: The Miraculous
Skivetikett: Pomperipossa Records

Att intressera sig för orglar kan ha varit det bästa Anna Von Hauswolff någonsin gjort. Från den pianobaserade singer/songwriter-debuten Singing from the grave 2010 till 2012:års grandiosa, drömska orgel-centrerade drone-rock på Ceremony hände det mycket. Förutom att ha släppt en av det årets bästa plattor hade hon, uppenbarligen, bytt still och intresserat sig/lyssnat mycket på dronerock. The Miracuolous är lite av en fortsättning på det som påbörjades på Ceremony, bara det att hon föst pop-influenserna åt sidan och bytt ut Annedalkyrkans orgel till Studio Acusticums orgel i Piteå, den största kyrkorgeln i skandinavien. Ljubilden följer därefter; den är mörkare, tyngre, och mer psykedelisk och här får alltifrån Swans, Godspeed You! Black Emperor, Sunn O))) och Black Sabbath plats på referenslistan. Men det låter fortfarande helt eget, på det viset som bara Anna kan frammana.


Grimes – Art Angels 

grimes-art-angels-album-stream-listen

Artist: Grimes
Album/EP: Art Angels
Skivetikett: 4AD

Grimes eller Claire Boucher som hon egentligen heter, har trots sin fot inom den elektroniska musiken, ständigt varit en musikalisk kameleont som förhäxat lyssnare lika mycket som hon utmanat dem, med allt från Geidi Primes/Halfaxa-eran 2010 med sin ambienta pop och darkwave till 2012:s genombrott med Visions och dess sublima, vackra och fullkomligt briljanta post-internet-electronica. På Art Angels förflyttar sig Grimes till det soniska gränslandet mellan det kommersiella och svårsmälta, mellan sockersöt hitlåts-pop och vrickad elektronisk nu-metal med lika delar rap som avgrundsvrål. Som alltid med Grimes får man lära sig gilla det. Vi har gjort det.


Lana Del Rey – Honeymoon

528666

Artist: Lana Del Rey
Album/EP: Honeymoon
Skivetikett: Interscope

Lana Del Rey blir odiskutabelt bättre och bättre. För varje skiva har melodiernas direkthet avtagit och istället får man vänta på att de kommer till en. Det går långsammare och produktionerna är pampigare. Honeymoon lämnar en med känslan av att det är exakt så här hon ska låta.


Erk – Spelbart

Erk_Random_Bastards_-_Spelbart_Header

Artist: Erk & Random Bastards
Album/EP: Spelbart
Skivetikett: Random Bastards

Spelbart är en skiva där många personligheter får smälta samman. Det är röster som bryter sig ur de traditionella ramarna för rap. Eller de traditionella ramarna för svenskan över huvud taget. Därför blir det även stundtals spretigt och eccentriskt, men Umeåcrewet, och speciellt Erk själv, bidrar på ett imponerande sätt till att utvidga hur svenska språket kan användas.


The Land Below – The Land Below 

TheLandBelow-cover_highres

Artist: The Land Below
Album/EP: The Land Below
Skivetikett: Hybris

Bakom The Land Below hittar vi malmöiten Erik Lindestad och för en gångs skull så räcker det med att se det fantastiska och fantasieggande omslaget till hans självbetitlade debutalbum, för att kunna få en tydlig bild över musiken han gör. Den genomsyras nämligen av elektronisk, suggestiv och förledande drömpop – fjäderlätt och böljande som moln, skimrande och svalkande som turkost havsvatten. Sen ska vi ju inte börja prata om Eriks obehindrade, lena och luftiga stämmor, Ett av årets bästa svenska popsläpp!


ANAMAI – Sallows 

ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album/EP: Sallows
Skivetikett: Buzz Records

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Vid sidan av ANAMAI är Mayberry med i noiserockbandet HSY, men på Sallows finns det inte plats för något som kan liknas vid noise, eller oljud för den delen. Musiken på Sallows tar sig istället uttryck i form av suggestiv folkdrone, vacker stämsång, ljudmattor och gitarrplock. Den placerar sig också i det outsägliga gränslandet mellan det kusliga och stämningsfulla, vilket gör den till en av årest mest intressanta och vackra plattor.


Multiface – Morning War

multiface_cover_44_front_notitel_300-e1427282709542

Artist: Multiface
Album/EP: Morning War
Skivetikett: Naiv Recordings

Malmöbaserade Multiface debut har knappast fått det genomslag den förtjänar. Det är trasigt och dränkt i dist och shoegaze-influenserna vilar som en tung filt över beatsen. Melodierna måste nystas fram ur den stundom doomiga produktionen. Må 2016 års efterföljare till Morning War bli något lika vackert som Morning War.


Liam Hayes – Slurrup

slurrup

Artist: Liam Hayes
Album/EP: Slurrup
Skivetikett: Fat Possum Records

2015 är året då Spotify äntligen fick till sin ”Musik du skulle kunna gilla”-lista och det tackar vi för, för utan den hade vi förmodligen helt missat Liam Hayes som blev sommarens främsta och förmodligen mest förbisedda soundtrack. Garageinspirerad indierock med glammiga inslag som trots detta låter otroligt modernt.


D.Å.R.F.D.H.S. – Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten 

a2891100005_10

Artist: D.Å.R.F.D.H.S.
Album/EP: Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten
Skivetikett: Northern Electronics

Bakom D.Å.R.F.D.H.S hittar vi Northern Electronics-residenten Varg och Michel Isorinne från den post-avantagardistiska labeln Beläten . Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten är en vacker, melankolisk och meditativ uppföljare till 2014-års In The Wake Of The Dark Earth. Vintrig, karg och analog ambient när den är som bäst.


Holly Herndon – Platform 

platform

Artist: Holly Herndon
Album/EP: Platform
Skivetikett: 4AD/RVNG Intl.

Är det Techno? Pop? Tonsatt ASMR? Emoji-techno? Post-internet? Vad vi vet är att Holly Herndon inte kan buntas in i ett fack. Hon är en ljudkonstnär av skarpaste kaliber och dekonstruerar och rekonstruerar pop, techno och ljudkollage som om vore de legobitar. Faller du inte för hennes post-futuristiska och sylvassa elektronika så kommer du liksom oss förmodligen falla för henne böljande ljust kopparbruna hår och i sinom tid hennes musik.


Azure Blue – Beneath The Hill I Smell The Sea

Print

Artist: Azure Blue
Album/EP: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris

Drömpopens sista dans. Sveriges popkonung Tobias Isaksson har med Beneath The Hill I Smell The Sea avslutat sin episka trilogi med lika delar skimmer, svajande palmer och upphittade, tårstänkta polaroidbilder från en svunnen tvåsamhet. Han har hittat och lappat ihop sig själv, sitt brustna hjärta och kommit underfund med livets outsägliga bekymmer, med hjälp av sin karaktäristiska new-wave-stänkat drömpop och gedigna hantverk till lyrik. Det låter bättre än någonsin.


Westkust – Last forever

westkust

Artist: Westkust
Album/EP: Last forever
Skivetikett: Luxury

De har kallats för Göteborgs egna My Bloody Valentine men det döljer sig ändå något alldeles eget bakom Westkusts högljudda musik. Den är lika delar pop, punk och shoegaze och lika omfamnande som alienerande.  Ett vackert oljud som väntar på att få köra över dig likt en ångvält, för att sedan plocka upp dig och plåstra om dina sår. Vem som helst kan förlora sig i deras vardagsflyktiga ljudväggar eller få nostalgitrippar till ungdomens dagar från deras 90-talistiska gitarrskrammel. Lyssna bara på ”Jonna”, en av albumets vackraste spår som för tankarna till Alvvays och Asobi Seksu.


Helen – The Original Faces

krank196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album/EP: The Original Faces
Skivetikett: Kranky

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång) dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter. The Original Faces, deras debutplatta, är rent soniskt en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.


The Innocence Mission – Hello I Feel The Same

0005769483_10

Artist: The innocence mission
Album/EP: Hello I Feel The Same
Skivetikett: Korda Records

Don och Karen Peris nionde skiva är precis som föregångarna något att dyka ner i med huvudet före. Något att ständigt återkomma till. Något att ständigt hitta nya nyanser i. På Hello i feel the same är det längre mellan kickarna än på föregångarna. Den kräver sin tid. Ändå fortsätter makarna Peris, med sin försiktigt kristna framtoning, att skriva de vackraste melodierna i vår tid.


Bilal – In Another Life

BILAL_IAL_DIGITAL_COVER

Artist: Bilal
Album/EP: In another life
Skivetikett: eOne/Purpose Music Group

Adrian Younge kanaliserades genom DJ Premier i 2014s ”Phryme”. Nu producerar han Bilals ”In Another Life”. Det gör att skivan får ett väldigt tydligt Younge-sound, och därmed skiljer sig avsevärt från Bilals tidigare album. Det är ett spretigt, trevande och avskalat album som hålls samman av Bilals precisa sång som rör sig över stora ytor.


Kaitlyn Aurelia Smith – Elucid

wv130

Artist: Kailtyn Aurelia Smith
Album/EP: Elucid
Skivetikett: Western Vinyl

Monoton, lätt och drömsk är ett sätt att beskriva Kaitlyn Aurelia Smiths debutskiva.Det är elektronisk musik som låter som svartklubbarna man gick på förr.


Actress – DJ-Kicks

K7319

Artist: Actress
Album/EP: DJ-Kicks
Skivetikett: !K7 Records

Det var känslan av att trampa på guld som infann sig när jag (Björn) upptäckte Actress i somras. Darren Cunningham‘s bidrag till DJ-Kicks-serien öppnar dörrar och visar hur fantastisk skevt förpackad electronica kan låta. Den djupt obskyra låtlistan, tillsammans med egenkomponerade Bird Matrix, bjuder in till lika stor fascination som förälskelse.


Jonathan Johanson – Lebensraum!

583019813

Artist: Jonathan Johansson
Album/EP: Lebensraum!
Skivetikett: Sony

Lebensraum! är framförallt en väldigt melodisk skiva. Där de mörka basgångarna och syntarna bara får bli botten, men det som verkar sväva överst är melodierna. Den är intressant i sin komposition. Sången får på många sätt stå för det kontrollerade rytmiska, medan produktionen bakom får stå för det klangfulla. Och det är just det som ger skivan sin karaktär.


King Gizzard And The Lizard Wizard – Paper Maché Dream Balloon

a2280704800_10

Artist: King Gizzard And The Lizard Wizard
Album/EP: Paper Maché Dream Balloon
Skivetikett: ATO Records

Om man bortser från det lite fåniga namnet så får man en gullig, smått naiv och proggig  popplatta med känsla av en animerad 70-talsserie i stil med Kalles klätterträd.


Dam Funk – Invite The Light

STH2358

Artist: Dam Funk
Album/EP: Invite The Light
Skivetikett: Stones Throw Records

Funkambassadören Dam Funks musik har alltid varit kompakt. Invite The Light är dock välbalanserad. Det tunga, förvrängda funken samsas med den mer melodiösa jazzen. Det raka och hårda samsas med det svängiga och slicka. Det är en oerhört klarsynt skiva som rymmer både förflutet, framtid och samtid.


Dead Ghosts – Love and Death and All the Rest 

a1714139864_10

Artist: Dead Ghosts
Album/EP: Love and Death and All the Rest
Skivetikett: Burger Records

Vancouver har många fantastiska band som folk aldrig har hört talas om och Dead Ghosts är ett av dessa. Med en blandning av punk, sång i eko-effekter och countrygitarrer är Love and death and all the rest en av årets bästa rockplattor.


Quarterbacks – Quarterbacks 

QUARTERBACKS-lp-cover750

Artist: QUARTERBACKS
Album/EP: Quarterback
Skivetikett: Team Love Records

Ibland vill man bara bli lite nostalgisk med solskenspop i klassisk 90talsindie-stil, med sång som inte är överdrivet tajt och överproducerad, det får vara lite surt och ostämt. Då vill man ha en skiva som den här.


 

a1888652526_10Artist: Mystic Braves
Album: Days of Yesteryear
Skivetikett: Not On Lable
Betyg: 8/10

 

Days of yesteryear är det Kalifornienbaserade bandet Mystic Braves tredje platta, med tio spår, och även denna gång är det hippieaktigt 60-talsgaragerock/psykadelisk rock och surf, med vissa latinoinfluenser.

Days of yesteryear är extremt träffande då både bandet i sig och musiken låter som något man hade kunnat leta reda på i föräldrarnas skivsamling. Det är väldigt amerikanskt, det är väldigt västkustskt med sol, palmer och surfbrädor. Man kan höra influenser från både amerikaner, som 13th Floor Elevators och britter, som Yardbirds och The Zombies.

Mystic Braves ger på ett sätt samma intryck som när man såg Austin Powers-filmen för första gången; det är en blinkning till 60-talet utan att parodisera för mycket, utan mer som att de uppriktigt uppskattar det, men utan att försöka vara alltför plagierande.

No Trash har den obligatoriska orgeln, tamburinklappet och Byrds-gitarrerna, man kan bokstavligen se framför sig en spelning i ett tv-program med go-godansare i bakgrunden.

As you wonder why med sina flöjtar påminner mig till viss del om Dungens 60-talsinspirerade progressiva rock. Det dyker även upp trumpeter mot slutet av låten som ger en mariachi-känsla och där hör man hur bandet verkligen är från den amerikanska västkusten

Now that you´re gone är något rockigare och känns faktiskt lite modernare, där kan man för en gångs skull höra att detta är en nyproducerad platta med ett äldre sound.

5 minute dream girl har den 60-talsaktiga simpla, lite naiva lyriken som knappt görs längre. De håller det enkelt och fokuserar på melodin istället och det kan vara ett av de bästa spåren på albumet.

Spanish rain i sin tur är inne och nosar på Syd Barrets territorium, där de byter stil och tempo flera gånger under låtens gång och med fågelkvitter över gitarrslingor mot slutet.

Mystic Braves nya skiva är ett måste för dig som har en grej för 60-talsrock och som redan betat av dina föräldras gamla skivsamling och önskar att alla band kunde låta som de gjorde förr.

 

mysticbraves-2014

 

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album: Caballo Negro
Etikett: PNKSLM
Betyg: 8.0

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som flyttfåglar jorden runt och bygger bo där de kan. Sudakistans medlemmar presenterar Sverige för latinamerikanska toner och explosioner och får mig att längta till romdrinkar, långa nätter och svettiga dansgolv.

Att presentera musiken som Sudakistan bankar mot trumhinnorna är inte lätt. Tråkiga fack och definitioner som psykadelisk garagerock med latinamerikanska influenser eller något annat intetsägande gör sig inte rättvisa. Sudakistan placeras inte i något fack, de är ett signalhorn som varnar att fredagsmyset har gått in i fas 2.0. Party, alltså.

En läkare skulle kalla processen som Caballo Negro sätter igång för en infektion som sprider sig från hjärnan, via hjärtat, till höfterna. Ravekommissionen skulle vända sig i graven och återuppstå. Dealern skulle äntligen kunna skicka iväg barnen till college. Hårda gitarriff i upptempo, rastlöshet och eld i baken är vad som utlovas under Mundo Mamon”. ”Dale Gas” är kärleken från publiken som skriker ut i extas. ”White Meadow” är stafettpinnen som The Hives lämnade efter sig.

Jag har inga problem att påstå det sista efter att ha sett både The Hives och Sudakistan live. Då var visserligen Sudakistan på en liten spelning i Jönköping men visade att de var allt att räkna med, och jag har väntat på den här skivan sedan dess. När nu alla kidsen i de röda stugorna och höga radhuslängorna i detta avlånga land förfestat med Caballo Negro och rom utan cola kan vi mötas på gatorna och dansa in nätterna medan vi väntar på att flyttfåglarna kommer hem igen.

Vi kan yla mot månen till ”You And Your Way” och låta de vinande gitarrerna visa vägen, innan ”Concrete Djungle” visar oss hur det känns att bli sparkad av en svart häst under ett MDMA-rus.

Caballo Negro spretar lika mycket som dess trespråkiga spårtitlar, den bryter mot så mycket att dess hädelser att det gör den helig, den är lika delar spänning som förlösning. Sudakistan har svetsat på självförtroendet, hamrat dit attityden, tänkt till och sedan skitit i att tänka mer och utforskat lusten, hettan, rytmen. Den här musiken bör inte tas på alltför stort allvar, bara med vibrerande trumhinnor, floder av svett och sprängande huvudvärk dagen efter.

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som toner genom cyberspace. Sudakistan flög från Stockholm, via Latinamerika och in i höfterna. Fredagsmyset blir sig aldrig likt igen. Det är exakt vad den tigande tigern behöver.

Amar Bajric

 

final_maasai_cover

Art: Petorovsky

Album: Feeling Blue, Seeing Orange
Artist: MAASAI
Release: 20/11
Etikett: Hybris
Betyg: 8/10

Det är något speciellt med svensk pop.

Stockholmsbaserade duon MAASAI består av Dominique Teymouri och Zackarias Ekelund.

Tillsammans har de precis släppt sitt debutalbum och påminner oss om varför det är så intressant med svensk pop. Vid första anblick kanske det bara ser ut att vara elektronisk pop, men bakom de The Knife-influerade syntarna döljer sig ett ytterst personligt verk av två personer som delar en vision.

Tempus handlar om att beskriva händelser i förhållande till tid. Det är någonting som MASAAI har bemästrat och nyckfullt använder som återkommande hörnsten i sin musik.

Zackarias och Dominique har tillsammans hållt på med musik i fem år nu. Det märks. När man med sådan enkelhet lyckas plocka fram känslan, kärnan till och med, i en text och få den reflekterad så starkt i hela ljudbilden händer något som påminner om att få ta del utav ett minne. Det blir intimt, även som den poppiga lekfullheten i deras elektroniska melodier alltid lämnar precis tillräckligt mycket till fantasin. Någonting som gör att musiken blir högt relaterbar.

Bortom Teymouris allt oftast melankoliska lyrik hittar vi ett varierat elektroniskt sound vilket bjuder på allt från de dansanta poplåtar vilket drömskt raggar upp och drar med oss till våra bästa discominnen, till de vackra stråkarna som sätter den den vemodiga tonen i så många andra.En atmosfärisk trummprestation med mycket reverb ifrån Zackarias bidrar ännu mer till den drömska känslan av tankar på brustna hjärtan och meningsfulla möten.

Något som slår mig är hur spåren får en väldigt egen personlighet. Bredvid varandra är det svårt att välja ut exakt vilka spår som är bäst, men enskilt finns det många styrkor hos dem alla.

Textmässigt byts tempus och berättandeperspektiv titt som tätt mellan låtarna, från att i tidiga “Forgive Me” se tillbaka på något sorgset om än vackert till att direkt efter dansa in framtiden i hoppfulla ”Collide”.         Från ”Haunted” till ”The Healer” möts vi av spår med identitet och det är näst intill omöjligt att med så stark låtlista kunna förutse den resa genom multiversum skivans sista och viktigaste spår, Lighthouse, bjuder oss på.

Till en början hade jag problem med att skriva den här recensionen. Jag kände någonting, men det var svårdefinierat och att hitta orden för att kunna uttrycka det kändes länge som ett omöjligt uppdrag. Att använda ordet kärlek hade varit för enkelt, för bakom den blygsamma popfasaden som är MAASAI hittar vi en sorts hyllning. Inte bara till kärleken utan allt som är vackert och äkta. Det finns något att berätta, en historia som likvärdigt mycket är din egen.

Ett album som man i höstmörkret kan mysa till med dryck oavsett varm eller kall påminner MAASAI mig återigen om varför det är något väldigt speciellt med svensk pop. 

Martin Andersson

ERIK LUNDIN SUEDI OMSLAG EP RMH SOUND RESPECT MY HUSTLE EBOY

Artist: Erik Lundin
EP: Suedi
Etikett: RMH Sound
Betyg: 9.5/10
Spotify: https://open.spotify.com/album/5zNrIgPVyEdLWc3pZYgz2M

För hela din stil är caputo finito
Borde byta namn till Dogge Ditonito
Eller kanske bara kort och gott MC Ove
Det skulle passa med din villa, Volvo och vovve
Förenat, du visar att du är suedi bananish
Ingen rappare, så du klättrar salta kranish.

Dogge/Latin Kings ”du e skit!”

Ey, Löfven. 

Jag är trött på att läsa alla dessa 90talsdoftande recensioner som låter som innehållsförteckningen på mina antidepressiva, med trötta gamla kritiker out of the game som bara radar upp massa fakta och symptom, och jag är framför allt trött på dessa idioter som bara snackar om sig själva blablabla ”jag” blablabla, och dessa helt sjukt långa inledningar som inte har nått med musiken att göra. Den här ”Ge Hit Musiken”-Bojan är värst! Sorry att jag flippa ur såhär egentligen ville jag fråga en grej. En viktig grej. Har du fått Erik Lundins nya? Satt och lyssna för en månad sen och tänkte, nu händer det för svensk hiphop. Men nu finns den på Spotify och efter hela där Gomorron Sverige grejen hajpen är stor. Svara när du hör meddelandet, vi måste snacka. Var inte rädd för den här musiken Löfven, eller jo, fan, va det. Men lyssna. 

EY Löfven, jag har försökt nå dig! Knarkar du? Hajde slušaj. Importanto. Čuješ li me? Neke hujanje. Ja ne mogu da čujete. Ah, ok, det blir bra, lyssna nu, du förstår visst bara svenska, vi har bott här sen 60talet o du kan inte än? Aa ok, oj förlåt, aja, det har tagit tid att förbereda allt det här och det är knas nu, från en suedi till en annan, aight? Lyssna nu, jag kan tala ditt språk, nema problema. Om du säger åt dem att va tyst lite där i konferensrummet. 

Para betyder = pengar
Shishko betyder majmun.

Om vi går loco och låter jantelagen sjunka ner i myren vill jag säga en sak till statsministern. Jag lyssnar på viktigt shit. Som t.ex. historien om ”en av dom som hängde på gården”, ”en sån som det gick snett för”. I spokenword-partiet ”Västerort” på Erik Lundins debutep Suedi får vi följa en kille som slinker igenom alla förtroendebyggande insatser med projektstöd på trettio minuter, myndigheternas rävfällor och svarta informationshål, som sparkar fotbollen i domarens huvud för att reglerna är bullshit, trött att bli sparkad på. Hallå, polizia, jebem ti mitt huvud är inte en fotboll, den innehåller: möjligheter, drömmar, längtan, kärlek, disciplin, styrka och Gudarnas tankestoff. På träningen, där vävs språken samman, chilenare, kurder, assyrier, somalier, iranier, krockar in i varandra, bang, i en explosiv virvel av berättelser och allt väcks till liv. Där har vi Erik Lundin, och våra liv är ett ritblock han fyller i.

Stefan, när du har svårt att lyssna på mammans berättelse om sonen som sköts ihjäl på restaurangen, värm upp med det här, sen kan du skicka vidare till Kuhnke, jag bryr mig nada. Jag kan säga en sak. Jag blev förändrad av det här. Musik. Som aldrig förut. När jag lyssnar på Respect My Hustle senaste släpp blir det obekvämt för mig. Hur många kommer nu försöka efter så storartad musik som ”Haffla”, som lämnar en skakig av rysningar, hur många kommer nu wiggla och efterapa och rimma sarma med shawarma över FL studio presets och sorgligt klippta Hans Zimmersamples? Kommer jag va en av dem? Okej Stefan Jag klickar nu. Jag ska ringa min bae. Tänk på det här, va?

Okej baby, är du där? Jag behöver prata om en grej jag lyssnat på. Jag känner mig inklämd mellan två jobbiga människor, den jag varit och den jag kanske kan eller borde vara, tiden snabbspolas ner som mynt i fickan efter svartfesten, ner i muggen på vännen min, och jag ser den jag borde varit nu 2015.

Playar tanken, stannar, spolar tillbaka, vänta vad var det han sa? Scratchar fram och tillbaka som om jag vore materialet till en skivrecension, eller ett liv ingraverat i LP-skivan. Jag hör inte mig själv men jag ser: Striden, prestationsångesten, dagarna ut och dagarna in av blodsvettiga tårar, alla förbipasserande på gårdarna, deras språk och drömmar snabbt nedtecknade, fyller på med Evernotes som blir forevernotes genom att blinka mot mobilen, miljoner ark med kladd, kludd och lyrics, fyller på soppåsarna med gyllene ord av rädslan att råka öppna mig för m1ycket, och allt det där rinner ut, kanske för mycket för någon som har ett jobb eller försöker leva  suedi ödmjukt. Höru mig bae? Jag ville bli författare men det jag helst av allt ville bli var rappare. Varför har det alltid låtit så dåligt att säga? Känna momentum, acca mot väst, acca mot öst, acca mot framtiden med ett mästerverk på tungspetsen. Och hade jag varit rappare skulle jag berätta samma historia om Sverige som Erik Lundin. Om oss. Oss mellan passet och migrationsverket, mellan snubben på arbetsförmedlingen och hon sura på socialkontoret, mellan svensk och ”svensk”, mellan suedi och blatte, mellan ”hemland” och stick tillbaka till hemland, mellan lokalvården och universitetet.

Vadå vad snackar du om bae? Hör du mig ens bae? Signalfel? Språkfel? Hallå är telefonen trasig? Är jag trasig? Okej ska förklara på skolspråk.

Mellanförskapet är EPns stora tema och gestaltas som en plötslig insikt, ”För kussens polare så blev jag presenterad som svensk/ Ja va Suedi”, en märklig erfarenhet som jag själv haft, och som ruckar på ens rötter, får en att känna sig formlös. Denna insikt, som utmynnar ut i ett absurt familjemöte, kommer som en konsekvens av ett helt liv i mellanförskap. Navid Modiri myntade begreppet i personliga inlägg på Facebook för några år sen, många relatera och flera av oss, inklusive mig själv, återberättade historien fast i huvudroll.

När jag var tonåring så blev det ofta så att jag bytte över från en roll till en annan mellan rasterna. Jag gick EL-IT på gymnasiet med en svenneklass och gick jag bara femton meter från klassrummet var jag en av blattarna, ”grammatiken den blev kassare, ärren vassare” och jag kände alltid större gemenskap där än bland datornördarna, även om jag var en outsider där också. Men tro mig rätt, jag kommer inte från förorten. Segregationen sträcker sig till Smålands skogar. Johannes Anyurus berättelser om Växjö och Mörners väg i Det är bara Gudarna som är nya blev ofta förväxlade med ”röster från förorten” fastän de bara handlar om segregerade bostadsområden i en liten ort. Det är lätt för svenska litteraturkritiker att förväxla orter och förorter, men vi däremot förväxlar aldrig rasismen, den är densamma. Min vän från Stockholm blev jagad av ainaziz och häktad för att han såg misstänkt ut, jag blev jagad av nynazistiska snorungar med kniv och fick gömma mig i en bäck.

Vi vet inte hur mycket av Suedi som speglas i Erik Lundin, men passfotot som omslag, att han rappar i eget namn för första gång, och öppenhjärtiga intervjuer lutar åt det biografiska, i alla fall på titelspåret. Där berättar Erik Lundin om en splittrad karaktär, med lite till goda kunskaper i alla världens språk i meritlistan på cv:t. En helt vanlig svensk uppväxt, aa ni vet en sån där med med munnen mellan mellanmjölken och kanelbullarna, sätts i bild i några underbara, tekniskt imponerande rader, och Khemiri får på ett fåtal rim en konkurrent i språkkonst i svetska liga:

Hade ketchup på det mesta
I O’boyen fick en droppe mjölk gästa
Estrella var fiesta
Minns det än idag, svennebarn
Björnes Magasin och Pippi Långstrump innan John Blund

Idylliska rader vilket svennebarn som helst känner igen sig i. Denna bild av svenskhet kommer EPn att göra motstånd till, och det går snabbt. Lyriken skiftar mot tongångar som passar beatet. Ett sånt där riktigt tungt parfymerat, signerat Mats Norman som pumpas ut genom rutor på blixtsnabba Ferraris och BMWs glidandes förbi stadens snabbaste filer.

Flyttade från Rinkeby fem år gammal
Det bäst ni åker hem fick mamma höra utav grannar
Västerort, första luften som jag inandats
ändå sas det att jag invandrat
När vuxna kolla snett, kände bara skam
Och fick höra ordet neger som det var mitt förnamn
Jag var andra generationen
Kände tonen på lektionen
I bussen, på vägen till stationen
Trivdes bäst i orten, kanske bråkigt
Men aldrig tråkigt, mångfald, flerspråkigt

Identifikationen med svenskheten rubbas fort, problematiseras av blickar, ifrågasättanden och rasism, och knuffas undan för en större identitet som ryms in i det mäktiga samplet från Mellanöstern, en världsmedborgare med många talanger och språk som bryter igenom gränser och andas mellan dem, en kameleont som å ena sidan kan vara med på möten i ledningsgrupper på stora företag, å andra sidan ha personalansvar över langare.

Omkring mig fanns det folk i klister, folk i kistor
Jihadister och dom som krigade mot nynazister
Undre världsprofiler, knark-kurirer
Hängde mer med bankrånare än bankirer

Jag sitter och lyssnar på det jag kunde varit. Något av det största jag sett. När jag läste 3000 svenska diktverk lärde jag mig ingenting. 3000 guider i versform om hur man lutar sig tillbaka och skriver massa skit när man har cash. Men jag lyssnar på Suedi och all visdom kommer på en gång, som end credits när man varvat spelet. På epns klubblåt ”Haram” går mätarn över tvåhundra kilometer i timmen förbipasserandes stora gröna fält, mot Istanbul där varenda gatuentreprenör kan 8 olika språk, med mobilen varm i handen, mot natten, dunket, drinken, kokset. Någonstans på Suedi finns en hemlig kod som leder till next level, där RMH-gänget återuppfinner kontrollen, går Matrix på hiphopen, och accelererar upp i ljuset. 

Hallå, vänta lite benim. Lyssna nu. Ska du skriva kritik är det bäst att hålla distansen, inte stå och gosa med omslaget, berätta livshistorien och dra Beethoven-liknelsen. Men det går inte, för passet har mig i greppet och jag glider in i dess tusenåriga berättelse. Erik Lundins varma humor älskar alla, sveper över betongen, rimmen prasslar genom lövverken, följer Park- och Naturaren i morgonmörkret, budbilens tidigaste leveranser, sveper efter skuggan in i tunneln, accelererar i araban och passerar förbi Svensson på Kymlingelänken med ett skratt och en blinkning, en humor som jagar skratten som para i timmen på sms. Jag medger att jag inte brukade sitta och skratta till Latin Kings när jag var en snorunge med baggybyxor att skämmas för, jag kände mig mest tuff där jag hoppa i sängen och vifta på armarna. Men när Erik Lundin rappar om shiskos och Stureplans-shunos och kontorstider i araban, då snear bussfolket av mitt störda skratt. Och när vi kommer till epns radiolåt ”Annie Lööf” (som för övrigt retweetats av ministern) så brister det i nästan varje rad av det fantastiska språkflippandet.

Det är en realism som är magisk, inte så att spöken och andar träder fram och berättar om tragiska förfäder som i Latinamerika, Bosnien och andra softa ställen men nästan så. Det är verser med historia, inga drömska scenarios men hallucinatorisk verklighet, som i en bazaar, och drömska människor, och allting fint sammanvävt som en underbar postmodern persisk matta fylld med maskhål till olika eror.

Suedi är det mest inspirerande som hänt mig i musikväg på tio år, en sån som gör akupunktur på alla viktiga platser i själen och enegizerar en och återflowar en, förändrar min DJ-repertoar för evigt och ger mig målmedvetenhet och motivation för tio år fram och jag kan tänka mig att flera av er har haft den här erfarenheten med Silvana Imam och alla andra fantastiska artister på RMH, men det var Lundin som gjorde det för mig. Det var nog mer av en buildup och nu har det blow up i mitt hjärta. Det jag älskar mest av allt är hur musiken synkar med min kärlek till Biskopsgården där jag bor och ger mig mer referenspunkter att förstå mig själv och mina vänners liv i det stora spelet. Det är här, känner jag, jag kan kapa av mycket av det slagg i musikväg som är kvar från idiotiska tonårstider, och jag blickar framåt och längtar, helt ärligt, för första gången efter ett nytt album ifrån Sverige sen Azure Blues avslut på kärlekstrilogin. Jag kan varenda rad på Suedi och de kommer  dyka upp i mitt huvud när jag behöver dem som mest, eller när jag ser en shishko på gatan plocka shipak vid vägkanten med dramaten full av ayran under bajram.

Benim Silvano Svensson  

Alpaca  Sports

Artist: Alpaca Sports
Album: When you need me the most
Skivetikett:  Elefant Records
Betyg: 7/10

Alpaca sports har släppt en skiva jag inte längre trodde att jag skulle få höra. Detta är första gången på många år jag hör nyinspelad twee; en musikgenre som verkligen utmärkte de riktiga indie-snobbarna från resten. Att gilla twee var en kvalitetsstämpel, ett sätt att visa att man faktiskt hade koll och inte bara lyssnade på musik som något att ha i bakgrunden eller att gå ut och festa till. Tweepopentusiasterna var ofta väldigt kunniga om musik, om band man borde upptäcka, men även extremt insnöade och elitistiska.

Twee-trenden har kommit och gått sedan mitten av 80-talet, men efter ett kortare uppsving under millenieskiftet så känns det som att hela scenen mer eller mindre stendog. Inga nya plattor släpptes och inga nya band kom heller.

Alpaca Sports består av göteborgarna Andreas Jonsson och Amanda Åkerman, som nu släppt en ep för att följa upp 2014 års ”Sealed with a kiss”, på det spanska bolaget Elefant records, som bland annat gett ut plattor med artister som Lambchop och Camera Obscura  

Skivan låter ganska typiskt för sin genre; Where´d you go är finstämd stämsång, den känns både modern, och som något som lika gärna kunnat komma någon gång under mitten av 90-talet.

Just like them har det obligatoriska handklappsmomentet och känns ganska inspirerat av band som Lucksmiths och Tullycraft, vilka bägge är bland de största namnen i genren.

Ibland låter sångaren Andreas nästan som om att han hade kunnat vara med i Acid House Kings, vilket absolut ska ses som en komplimang.

Bästa spåret på skivan är i mitt tycke I love you, i och med den glada naivistiska texten, fina sången, medryckande refrängen och de Belle & Sebastian-influerade stråkarna.

Det är en trevlig uppföljning i en numera nästan bortglömd genre som jag hoppas kan få ett uppsving med detta , och jag hoppas verkligen Alpaca Sports kan få igång genren och inspirera till en ny våg av tweepop

12072743_939829169422906_5921563509954995881_n