Archives For Artiklar

ge hit musiken 2015plattor_

I den här listan kommer du hitta det som vi lyssnat mest på i år, 60 plattor bestående av musik du redan hört och musik du inte hört. Vi tror inte på rangordning och skiter dessutom i den. Vi bryr oss snarare om att sålla bort det som inte var så bra och ha kvar det som är bra, inte om att betygsätta artister. Det är därför vi har valt att låta indie samsas med house, rock med techno, drömpop med hip-hop och att låta de icke-etablerade artisterna hamna jämte de etablerade. Trevlig läsning och vi syns nästa år! /Redaktionen 


Briana Marela – All Around Us

JAG268

Artist: Briana Marela
Album/EP: All Around Us 
Skivetikett:
Jagjaguwar

Washingtonbaserade Briana Marelas musik är lika hypnotisk som hennes stämmor. Med hjälp av en loopmaskin har hon lekt och klistrat sina stämmor och processat dem till sublima, korala ljudcollage och tack vare en tripp till Reykjavik där hon satte sig ner med Sigúr Rós-producenten Alex Somers och den isländska stråkkvartetten Amiina (som ganska ofta är krediterade på Sigúr-plattor) har Marela skulpterat ihop en av 2015:s mest kontemplerande och transcendentala plattor, med en oansträngd skörhet och en ljudbild som låter lika världsfrånvänd och drömsk som allt annat från det lilla landet i norr.


Jill Scott – Woman

81KxW-gp5GL._SL1394_

Artist: Jill Scott
Album/EP: Woman
Skivetikett: Blue Babe/Atlantic Records

Mest av allt är Woman ett bevis på Jill Scotts artistiska självklarhet. Det är inte lika kittlande som till exempel hennes debutalbum, inte lika intimt och spännande. Snarare är det stabilt och metodiskt. Men välgjort, välproducerat, väldigt bra. Som att hon landat i något där hon är bekväm och klar. Där hon använder sin fantastiska röst och kontroll mer än sin sökande spoken word. Det blir klassiskt och tidlöst och bra, helt enkelt.


Sur Une Plage – Legerdemain

sur une plage

Artist: Sur Une Plage
Album/EP: Legerdemain
Skivetikett: Party Product

Analog och stundtals retroinspirerad synthpop signerat Joshua Wells från det übergrymma kanadensiska psykedelia-rockbandet Black Mountain och Colin McKill från banden Hard Drugs och Lord Beginner. Legerdemain är deras debutplatta och det är en bra sådan, med 8 perfekta, melnakoliska låtar, uppbyggda av trummaskiner, Vangelis-synthar a la Bladerunner och vackra ljudmattor. Glöm inte Joshua Wells sånginsatser som stundtals för tankarna till IAMX/fd Sneaker Pimps-sångaren Chris Corner. Förmodligen årets mest förbisedda platta inom sin genre, och överlag.


Björk – Vulnicura

Björk-Vulnicura-Cover

Artist: Björk
Album/EP: Vulnicura
Skivetikett: One Little Indian

På senaste skivan Vulnicura har Björk lyckats med konststycket att göra ett breakup-album som inte är fullständigt förutsägbart. Albumet som har framställts i samarbete med producenter såsom Arca och The Haxan Cloak är en nästintill perfekt balansgång mellan dramatiska stråkarrangemang, futuristiska beats och texter som både är skrivna och framförda med otrolig ärlighet.


Viet Cong – Viet Cong

0004053794_10

Artist: Viet Cong
Album/EP: Viet Cong
Skivetikett: Jagjaguwar

Det är inte ofta det släpps bra mörka, skramliga plattor längre, men den här skivan i form av indierock med spår av post-punken och ibland repetativa industri-inslag är en av de bättre. De jämförs ibland med Echo and the bunnymen och är en platta med starka 80-talsinfluenser, men som ändå känns oerhört modern.


Fashawn – The Ecology

MALL4CD

Artist: Fashawn
Album/EP: The Ecology
Skivetikett: Mass Appeal Records

Det här är skivan där pojken Fashawn från Boy Meets World blivit vuxen. Hela Fashawns ekologi spinns ihop till ett intrikat nät. Han rappar både lekfullt och fokuserat. Om influenser, bakgrund, uppväxt och nutid. Flowet är rörligt och varierat och skivan präglas av en ständig framåtrörelse.


Tame Impala – Currents

tame-impala-currents

Artist: Tame Impala
Album/EP: Currents
Skivetikett: Modular Recordings

Tame Impala har bytt inriktning och det med ett såpass bra resultat att man inte saknar deras forna sound. På Currents har de lagt undan psykedelian för att omfamna, vad som kan men inte bör kallas, drömpop. Att kalla det för drömpop vore att förminska, låt oss istället säga att de lagt undan gitarrerna och lärt sig skruva synthar, hittat sjukt sublima ljudmattor och expanderat sitt användande av reverb. Det låter fortfarande skevt emellanåt, men det är nödvändigtvis inte psykedeliskt. Dessutom bidrar utsållandet av gitarrerna och de synthdominerande ljudlandskapen till en behaglig och mjuk ljudbild som bär med dig på en flotte från början till slut, på den röda trådens böljande hav.


Dr. Dre – Compton 

1035x1035-dre-compton-soundtrack

Artist: Dr. Dre
Album/EP: Compton
Skivetikett: Aftermath

Ännu en storslagen comeback vi välsignats av i år, och efter 16 år väntan är Dr. Dre tillbaka med sitt tredje och sista album. Av allting vi fått höra 2015 är Compton antagligen skivan med störst antal medverkande musiker och producenter vilket lämnar Dre i en roll bäst beskriven som dirigent till den hiphoporkester han sammansatt. Trots albumets geografiskt väldigt specifika titel hittar vi en variation med män och kvinnor från hela världen. Med starka gästframträdanden från bland annat Kendrick Lamar, Anderson .Paak och Xzibit är Dre’s förmåga att jobba med och pusha artister till sin bästa förmåga ett faktum. Compton är inte bara ett väldigt bra album, det är också det officiella soundtracket till filmen Straight Outta Compton, och det skulle inte vara helt förvånande om det blir nominerat till en Oscar. Vi väntar med spänning.


Car Seat Headrest – Teens Of Style

Car-Seat-Headrest

Artist: Car Seat Headrest
Album/EP: Teens Of Style
Skivetikett: Matador

Med över 10 album i sin bandcamp-katalog gjorde Car Seat Headrest i år skivbolagsdebut med Teens of Style. Albumet som består av nyinspelade versioner av låtar från tidigare album är inte bara en bra introduktion till Car Seat Headrests redan stora diskografi utan fungerar även som någon slags fanservice till den redan insatta. Med skarpsinniga, relaterbara texter och en indie-pastisch inspirerad av band såsom Beach Boys, Pavement och Guided By Voices är Will Toledo definitivt ett av de viktigaste namnen i amerikansk indie just nu.


Valet – Nature

krank195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album/EP: Nature
Skivetikett: Kranky

Transcendental drömpop från Portland med expanderande gitarrmattor och oupphörlig reverb som nästan fick Cocteau Twins att undra om någon snott deras sound. En stark comeback från Honey Owens (Valet) efter sju års tystnad och även en av årets bästa shoegazeplattor, om än något mer åt drömpop-hållet än My Bloody Valentine-hållet.


Adam Tensta – The Empty

1435143298620

Artist: Adam Tensta
Album/EP: The Empty
Skivetikett: RMH Sounds

En komprimerad skiva om ensamhet, uppbrott, intensitet och beslutsamhet. Om att gå in i saker med hela hjärtat och vad som händer när det tar slut. The Empty formas och utevcklas långsamt och metodiskt och spricker till slut guldstrimmig upp i en sordinerad SpottieOttieDopaliscious-tolkning. Det är en upplevelse mer än en skiva.


Carla Morrison – Amor Supremo

carlamorrison_amorsupremo_cover

Artist: Carla Morrison
Album/EP:
Amor Supremo
Skivetikett:
Cosmica

Texterna på den här plattan är sjungna på spanska, men det är underbart att lyssna på ändå. Den mexikanska indiepopsångerskan Carla Morrison släppte sin singer/songwriter-stöpta debut 2012 men verkar sen dess ha gjort en helomvändning då det här årets uppföljare Amor Supremo tar sitt avstamp i det vackraste av melankolisk drömpop. Man behöver inte förstå texterna för att det här ska kunna utses som en av årets bästa plattor.


Seinabo Sey – Pretend

seinabo-sey-pretend

Artist: Seinabo Sey
Album/EP: Pretend
Skivetikett: Universal Sweden

Pretend vinner på sin enkla struktur. Produktionerna är rättframma. Spårens titlar är enstaka ord. Seinabo Sey levererar med en mässande, orubblig stämma där strukturen varieras med små medel. Som i ”Words” där små justeringar och förskjutningar i betoning och accentuering för låten framåt.


Sudakistan – Caballo Negro

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album/EP: Caballo Negro
Skivetikett: PNKSLM

Sudakistans Caballo Negro kan ses som ett manifest, ett officiellt erkännande av att den tredje Summer of Love-vågen är här och nu. USA hade hippievågen  på 60-talet, Manchester dansade i fabrikslokaler under slutet av 80-talet och Stockholm spottar och fräser ur sig Sudakistan i mitten av det nya tiotalet. Caballo Negro är förfest utan efterfest, efterfest utan sömn, och morgon utan ånger. Den är en Best of Happy Mondays-reinkarnation, leka leva igen, och tequila med citron. Framförallt är den ögon som pratar, armar som viftar och höfter som längtar. Give me something that takes my troubles away and I promise you that I will stay.


Disappears – Irreal

krank192_5x5_300dpi-web

Artist: Disappears
Album/EP: Irreal
Skivetikett: Kranky

Chicagobaserade Disappears fortsätter på Irreal att röra sig hänsynslöst och sömlöst mellan klaustrofobisk krautrock, experimentell shoegaze och mörk garagerock. Det är atmosfäriskt, dunkelt men framförallt väldigt bra och de får gärna fortsätta så.


Natalie Prass – Natalie Prass

natalie-prass-sb006-cover-art-lo-res-1

Artist: Natalie Prass
Album/EP:
Natalie Prass 
Skivetikett:
Spacebomb

Virginiabaserade Natalie Prass har på sin debut pressat in både själ, smärta, hopp och glädje över vackra stråkarrangemang, 70-talsinfluenser, mjukjazz och sydstadssoul och hon sjunger med en obehindrad skör stämma, som trots sin blygsamma frånvaro, lyckas nästla sig igenom instrumenten och kraschlanda rakt in i ens hjärta. Genuin stundtals sorglig och underbar singer/songwriterpop när den är som bäst.


Deportees – The Big Sleep

Cover_The Big Sleep

Artist: Deportees
Album/EP: The Big Sleep
Skivetikett: Universal

Med avstamp i den mänskliga förgängligheten, där både gråten och trösten alltid är nära till hands, har Deportees snickrat ihop en storslagen och vacker skiva. The Big Sleep berättar med sin tonsatta ordpoesi om den samtida skräckhistorien vi lever i, den skapar en blå himlen i våra drömmar när våra hjärtan fumlar i mörkret. Likt obesvarad kärlek öppnar skivan upp dörrar som inte har den enkla lösningen på problem. Där vägen är lång och rädslan en trogen följeslagare är The Big Sleep en hand att krama och en famn att vända sig till.


D’Angelo – Black Messiah 

Album cover "Black Messiah" by D'Angelo And The Vanguard. Credit: RCA

Artist: D’Angelo
Album/EP: Black Messiah
Skivetikett: RCA

Efter den succé D’angelo nådde år 2000 med albumet Voodoo blev det tyst, väldigt tyst. Efter att ha blivit medveten, och väldigt obekväm, med sin status som sexsymbol försvann D’Angelo i missbruk av alkohol och droger. Efter 14 långa år har vi äntligen fått ett nytt album, Black Messiah, och comebacken är ett faktum. Ursprungligen var plattan planerad att släppas i Januari 2015, men kom en månad tidigare som en respons till upploppen i Ferguson och det politiska läget i USA. Med tydliga influenser från artister som Prince och inte minst Sly Stone har D’Angelo skapat ett verk som blandar funk, soul och R&B. Black Messiah är ett välsvarvat musikaliskt hantverk som förgyllt vårt musikår 2015 mer än vi någonsin hade vågat hoppas på.


Kornél Kovács – Nincs EP

Skarmavbild-2015-03-13-kl.-15.54.36

Artist: Kornél Kovács
Album/EP: Nincs EP
Skivetikett: Studio Barnhus

En av de tre kolonnerna som fått stå till grund för det majestätiska tempel till skivbolag/kollektiv/producenter/bro’s som Studio Barnhus är, är Kornél Kovács. Han har hunnit ge ut hela två stycken EP:s det här året, varav Nincs tycker vi är hans starkaste och bästa . Utgjord av 4 låtar bjuds vi på drömsk, lekfull house . Två låtar som vi har dansat till i år är första ”Nordic Rave 4” som tar sig uttryck i tjocka kickdrums, 909-hattar, lekfull percussion och choppade, processade vocals som sedan blir ackompanjerade av en väldigt snygg acidbas samt den den fantastis ”Utopia, Ohio” som för tankarna till hur det hade kunnat låta om Balam Acab hade fått för sig att göra house. En av årets mest kulörta och suggestiva houseplattor.


Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly

3813bcd3d4accb7634eea23a2a7ab190.1000x1000x1

Artist: Kendrick Lamar
Album/EP: To Pimp A Butterfly
Skivetikett: Top Dawg Entertainment

Kendrick Lamar har redan vid debuten Studio 80 och senare med good kid, m.A.A.d city bevisat sig som en skicklig rappare, men det här är något annat. Något extra. Tillsammans med en stor skara producenter och instrumentalister, Top Dawgs egna in-house producent Soundwave och Terrace Martin för att nämna två nyckelpersoner, har Kendrick lyckats skapa ett konceptalbum som är högst personligt och fyllt av substans. 2015 är inte bara hiphopens år, utan även året då afroamerikansk politik hittat sin väg ut i mainstreampopen. Mycket utav det här är tack vare Kendrick Lamar, som med To Pimp A Butterfly cementerat sin plats i musikhistorien.


Dungen – Allas sak

a0920104948_10

Artist: Dungen
Album/EP: Allas sak
Skivetikett: Smalltown Supersound

När albumet kom i september ansågs det redan då att detta utan tvekan är årets bästa svenska platta och kanske den bästa plattan som skulle släppas i år; en åsikt som vi fortfarande håller med om. Dungens progressiva rock blir bara bättre med tiden och tål otaliga omlyssningar.


Amason – Sky City 

amason-sky-city

Artist: Amason
Album/EP: Sky City
Skivetikett: INGRID

Amason är en supergrupp utan dess like, och förmodligen de enda som kan leva upp till det gigantiska svampmoln till hype som blossat upp kring dem de senaste två åren. De gör förstklassig, vemodig pop, med subtila influenser i folkrock, jazz och proggpop  utan att ens för den delen begränsa sig själva till genrefack. De gör det så obehindrat att det nästan blir lite hånande på ett vis, och trots bandmedlemmarnas bakgrunder i andra projekt och konstellationer ( Dungen, Miike Snow, Idiot Wind etc) så blir snarare deras individuella referenspunkter varandras referenspunkter, utsuddade och rekonstruerade i en enda gigantisk symbios som tar sig uttryck i vad som förmodligen är Sveriges just nu mest tajta popband.


Erik Lundin – Suedi

1446818874263

Artist: Erik Lundin
Album/EP: Suedi
Skivetikett: RMH Sweden

Årets viktigaste hiphopEP får blattarna på främre raden av varje konsert att gråta av lycka, sorg, kärlek, och igenkänning. Erik spotta ut rader som slira som en röd tråd runt hela 2016. Direkt efter årsskiftet kommer första femtonåringen försöka rimma shawarma med sperma.


Slowgold – Glömska

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album/EP:
Glömska 
Skivetikett:
Gaphals

Göteborgska Amanda Wernes musik som Slowgold är tidlös. Den är gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt. Musiken på Glömska tar sig uttryck i visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats. De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt imponeras vi av Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Ett av årets starkaste album.


Född Död – Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse

a1332640843_10

Artist: Född Död
Album/EP: Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse
Skivetikett: Northern Electronics

Född Död består av Northern Electronics-residenterna SARS och Varg. Tidigare i år debuterade de med den 7-spåriga 12’an Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse som låter precis lika ödesdiger som sin titel. Det är mörk elektronisk musik i sitt esse, , karg och suggestiv, som om vore den komponerad ur en apokalyps efterdyning. Den låter så ödesdiger att man hade kunnat tro att en misantrop komponerat den. Årets bästa domedagselectro för den som är trött på mänskligheten.


Daniel Norgren – Alabursy 

1200

Artist: Daniel Norgren
Album/EP: Alabursy
Skivetikett: Superpuma Records

Det är först på senare år som vi tycker att Tvärreds Daniel Norgren fått den uppmärksamhet han förtjänar, med sin alldeles säregna meditativa take on på amerikansk blues, gospel, country och singer/songwriter-pop. Han väver in allting med suggestiva, förledande ljudlandskap och sitt vackra, originella gitarrspel som förflyttar oss från storstadens hektiska samspel till urskogar och forsande floder. Där artister kämpar för att göra sina referenspunkter höra, gör Norgren det obehindrat och opretentiöst, och utan att för den delen låta som någon annan. Man vill nästan hålla andan när man lyssnar på Alabursy, för att inte bryta förtrollningen som den ger upphov till. Definitivt en av årets mest stillsamma, vackraste och kontemplerande plattor.


William Basinski – Cascade

2062_cascade_sleeve3

Artist: William Basinski
Album/EP: Cascade
Skivetikett: Temporary Residence

Cascade är egentligen ingen platta i konventionell bemärkelse för den utgörs bara av en låt på 40 minuter men den förtjänar att vara med här ändå. William Basinski har sen 90-talet skapat sig ett namn som en av världens främsta ljudkonstnärer och ambient-kompositörer med sin långa, utdragna kasettbandsambient och syntetiska sorgekväden. Cascade är ännu en låt i genren ljudlandskap av sorg och är precis lika smärtsamt vacker som resten av Basinskis verk, och det med få medel utgjorda av pianoklinkningar, subtila ljudmattor, delay och mängder av reverb. Att lyssna på Cascade är som att kopplas bort från verkligheten och dess outgrundliga grymhet.


Courtney Barnett – Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit

courtney__12118_zoom

Artist: Courtney Barnett
Album/EP: Sometimes I Sit And think, And Sometimes I Just Sit
Skivetikett: Milk! Records

Debuten från australienskan Courtney Barnett är självdistanserad och humoristisk indierock när den är som bäst. Sätt på den när du vaknar, när du utför hushållssysslor, grillar med dina vänner, när du inser att du inte kommer att få tillbaka någon skatteåterbäring eller ja…närsom egentligen.

Give me all your money, and I’ll make some origami, honey
I think you’re a joke, but I don’t find you very funny


Dorisburg – Splade 

a0460687972_10

Artist: Dorisburg
Album/EP: Splade
Skivetikett: Northern Electronics

Dorisburg är Alexander Berg, mest känd som ena halvan av Genius Of Time som han har tillsammans med en annan superb technokreatör och skivsnurrare, Nils Krogh (som även verkar under namnet Arkajo). Som Dorisburg har Berg släppt ifrån sig dansmusik av hög kvalité redan från första början, med ljudmattor inspirerade av allt mellan jordskorpor till yttre rymd. Splade hör till Bergs lite mer mörka och klaustrofobiska släpp, men även en av hans bästa. Lyssna bara på Business Propaganda, vars dronemattor låter som metallisk valsång.


Madi Banja – Det Var Inte Med Meningen

madibanjacover

Artist: Madi Banja
Album/EP: Det Var Inte Med Meningen
Skivetikett: Let’s Make That Happen

Med ”Gå på tå” skrev Madi Banja en av de vackraste låtarna vi hört om relationen mellan förälder och barn, om en oändlighet av kärlek mellan skiften, och mellan orden ett samhälle suger i sig mer och mer av vår tid tillsammans. Utöver detta får vi på skivan några utav årets bästa och mest vemodiga partylåtar, ”Hollywood” och ”Välkommen till Dalen” är glidflyg genom orten, propellerandes mot klubben.


Amason – Flygplatsen 

2000x2000sr

Artist: Amason
Album/EP: Flygplatsen EP
Skivetikett: INGRID

Under en finfin konsert på Musikens Makt i somras sa Amanda Bergman ”Nu ska vi spela en ny låt. Den heter Flygplatsen”. Jag konstaterade där och då att: vilken överjävligt bra låt det här är. Ett kvartal senare släpper Amason den här rasande starka fortsättningen av Sky City. /Björn


Godspeed You! Black Emperor – Asunder, Sweet and Other Distress

Godspeed_You!_Black_Emperor_-_Asunder,_Sweet_and_Other_Distress

Artist: Godspeed You! Black Emperor
Album: Asunder, Sweet and Other Distress
Etikett: Constellation

Det kanadensiska postrockbandet bryter tystnaden och ger oss det första materialet på fem år. Med lite mer distade gitarrer, en ljudbild full av noise och annat statiskt brus är de tillbaka och visar oss att de fortfarande är relevanta. En platta som till en början får fans lite nervösa utvecklas och mognar snabbt och lämnar lyssnaren med en total övertygelse om att Godspeeds personlighet och musikaliska vision fortfarande är intakt, det vill säga att kunna förmedla en känslomässig helhetsupplevelse som fortfarande står oöverträffad inom sin egen genre.


Dödens Dal – På Natten, Ovan Molnen

ff46

Artist: Dödens Dal
Album/EP: På Natten, Ovan Molnen
Skivetikett: Flora & Fauna

Dödens Dal består av Rickard Jäverling och Henrik Von Euler och tillsammans har de sedan 2013 kanaliserat sin sorg genom en trilogi som avslutades med På Natten, Ovan Molnen som släpptes i höstas. Musiken som Dödens Dal gör känns lite som ett musikaliskt förkroppsligande av sorgens alla skepnader, men den är likt bandnamnet, inte särskilt dramatisk, utan snarare vacker, kontemplerande och suggestiv och tar med dig på resor genom karga och mörka ljudlandskap, mellan gitarrplock, ambienta ljudmattor, trummaskiner och arpeggion.


A Place To Bury Strangers – Transfixiation

Transfixation

Artist: A Place To Bury Strangers
Album/EP: Transfixiation
Skivetikett: Dead Oceans

Det är kanske inte lika bra som debuten från 2007, men om du fortfarande älskar en kombination av Swans, JAMC, tunga montona basgångar och skrikande shoegaze:iga gitarrer är detta ett klockrent album och bland de bästa som givits ut 2015.


Kid Simpl – Response/Ascend EP

a4012108074_10

Artist: Kid Simpl
Album/EP: Response/Ascend
Skivetikett: SYMBOLS

I år är året då det mesta började låta ointressant för att Arca bröt igenom en trettio års mur emot framtiden. Och det som redan kommit i hans efterföljd låter snarare 2018 än 2016. Ett exempel är denna hjärtskärande ep.


Blur – The Magic Whip

1035x983-faec798e

Artist: Blur
Album/EP: The Magic Whip
Skivetikett: Parlophone

När Blur släppte Under The Westway för tre år sedan visade de hur relevanta de faktiskt är. De som muttrar över ännu en återförening har knappast lyssnat. Har man den minsta Blurfrekvens påslagen år 2015 innehåller The Magic Whip några av de finaste låtar bandet spelat in.


Sandra Mosh – Skogsrave

skogsrave
Artist: Sandra Mosh
Album/EP: Skogsrave
Skivetikett: MOSH Musik

Sandra Mosh återvände i somras med EP:n Skogsrave,  uppföljaren till förra årets fantastiska debut, Skallgång. Skogsrave är på sätt och vis en hyllningsep till alla dessa euforiska rejvfester ute i skogen som runtom i Sverige iår fick ställas in på grund av polis och dåligt väder. Det är en minimalistisk, men såpass drömsk och förledande EP att skogs-kontexten snarare bör bli utbytt mot rymdfärder och omloppsbanor. Lyssna  bara på titelspåret med sina hårda, ihåliga kickdrums luftiga hi-hats och hypnotiska, subtila ljudmattor så förstår du varför.


FKA Twigs – M3LL155X

FkaTw_EP3

Artist: FKA Twigs 
Album/EP:
M3LL155X 
Skivetikett:
Young Turks

Tahlia Barnett har ständigt omgett sig av duktiga producenter, men även hängivet tagit sig tiden till att själv lära sig producera och tweaka ljud. Men hon har mestadels varit väldigt självständig i sitt egna utforskande av ljud, vilket lett till att hon blivit en av de två senaste årens säregnaste artister med ett genuint hantverk till elektronsik musik som ständigt utmanar och alienerar lika mycket som den fascinerar och inbjuder.  M3LL155X är förmodligen hennes starkaste och bästa släpp hittills, men det tog henne, om än bara tre år, men två fantastiska EP:s och en LP för att komma fram till denna 5-spåriga benknäckande, industriellt r&b:iga EP.


Anna Von Hausswolff – The Miraculous 

anna_von_hausswolff_the_miraculous_art

Artist: Anna Von Hausswolff
Album: The Miraculous
Skivetikett: Pomperipossa Records

Att intressera sig för orglar kan ha varit det bästa Anna Von Hauswolff någonsin gjort. Från den pianobaserade singer/songwriter-debuten Singing from the grave 2010 till 2012:års grandiosa, drömska orgel-centrerade drone-rock på Ceremony hände det mycket. Förutom att ha släppt en av det årets bästa plattor hade hon, uppenbarligen, bytt still och intresserat sig/lyssnat mycket på dronerock. The Miracuolous är lite av en fortsättning på det som påbörjades på Ceremony, bara det att hon föst pop-influenserna åt sidan och bytt ut Annedalkyrkans orgel till Studio Acusticums orgel i Piteå, den största kyrkorgeln i skandinavien. Ljubilden följer därefter; den är mörkare, tyngre, och mer psykedelisk och här får alltifrån Swans, Godspeed You! Black Emperor, Sunn O))) och Black Sabbath plats på referenslistan. Men det låter fortfarande helt eget, på det viset som bara Anna kan frammana.


Grimes – Art Angels 

grimes-art-angels-album-stream-listen

Artist: Grimes
Album/EP: Art Angels
Skivetikett: 4AD

Grimes eller Claire Boucher som hon egentligen heter, har trots sin fot inom den elektroniska musiken, ständigt varit en musikalisk kameleont som förhäxat lyssnare lika mycket som hon utmanat dem, med allt från Geidi Primes/Halfaxa-eran 2010 med sin ambienta pop och darkwave till 2012:s genombrott med Visions och dess sublima, vackra och fullkomligt briljanta post-internet-electronica. På Art Angels förflyttar sig Grimes till det soniska gränslandet mellan det kommersiella och svårsmälta, mellan sockersöt hitlåts-pop och vrickad elektronisk nu-metal med lika delar rap som avgrundsvrål. Som alltid med Grimes får man lära sig gilla det. Vi har gjort det.


Lana Del Rey – Honeymoon

528666

Artist: Lana Del Rey
Album/EP: Honeymoon
Skivetikett: Interscope

Lana Del Rey blir odiskutabelt bättre och bättre. För varje skiva har melodiernas direkthet avtagit och istället får man vänta på att de kommer till en. Det går långsammare och produktionerna är pampigare. Honeymoon lämnar en med känslan av att det är exakt så här hon ska låta.


Erk – Spelbart

Erk_Random_Bastards_-_Spelbart_Header

Artist: Erk & Random Bastards
Album/EP: Spelbart
Skivetikett: Random Bastards

Spelbart är en skiva där många personligheter får smälta samman. Det är röster som bryter sig ur de traditionella ramarna för rap. Eller de traditionella ramarna för svenskan över huvud taget. Därför blir det även stundtals spretigt och eccentriskt, men Umeåcrewet, och speciellt Erk själv, bidrar på ett imponerande sätt till att utvidga hur svenska språket kan användas.


The Land Below – The Land Below 

TheLandBelow-cover_highres

Artist: The Land Below
Album/EP: The Land Below
Skivetikett: Hybris

Bakom The Land Below hittar vi malmöiten Erik Lindestad och för en gångs skull så räcker det med att se det fantastiska och fantasieggande omslaget till hans självbetitlade debutalbum, för att kunna få en tydlig bild över musiken han gör. Den genomsyras nämligen av elektronisk, suggestiv och förledande drömpop – fjäderlätt och böljande som moln, skimrande och svalkande som turkost havsvatten. Sen ska vi ju inte börja prata om Eriks obehindrade, lena och luftiga stämmor, Ett av årets bästa svenska popsläpp!


ANAMAI – Sallows 

ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album/EP: Sallows
Skivetikett: Buzz Records

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Vid sidan av ANAMAI är Mayberry med i noiserockbandet HSY, men på Sallows finns det inte plats för något som kan liknas vid noise, eller oljud för den delen. Musiken på Sallows tar sig istället uttryck i form av suggestiv folkdrone, vacker stämsång, ljudmattor och gitarrplock. Den placerar sig också i det outsägliga gränslandet mellan det kusliga och stämningsfulla, vilket gör den till en av årest mest intressanta och vackra plattor.


Multiface – Morning War

multiface_cover_44_front_notitel_300-e1427282709542

Artist: Multiface
Album/EP: Morning War
Skivetikett: Naiv Recordings

Malmöbaserade Multiface debut har knappast fått det genomslag den förtjänar. Det är trasigt och dränkt i dist och shoegaze-influenserna vilar som en tung filt över beatsen. Melodierna måste nystas fram ur den stundom doomiga produktionen. Må 2016 års efterföljare till Morning War bli något lika vackert som Morning War.


Liam Hayes – Slurrup

slurrup

Artist: Liam Hayes
Album/EP: Slurrup
Skivetikett: Fat Possum Records

2015 är året då Spotify äntligen fick till sin ”Musik du skulle kunna gilla”-lista och det tackar vi för, för utan den hade vi förmodligen helt missat Liam Hayes som blev sommarens främsta och förmodligen mest förbisedda soundtrack. Garageinspirerad indierock med glammiga inslag som trots detta låter otroligt modernt.


D.Å.R.F.D.H.S. – Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten 

a2891100005_10

Artist: D.Å.R.F.D.H.S.
Album/EP: Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten
Skivetikett: Northern Electronics

Bakom D.Å.R.F.D.H.S hittar vi Northern Electronics-residenten Varg och Michel Isorinne från den post-avantagardistiska labeln Beläten . Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten är en vacker, melankolisk och meditativ uppföljare till 2014-års In The Wake Of The Dark Earth. Vintrig, karg och analog ambient när den är som bäst.


Holly Herndon – Platform 

platform

Artist: Holly Herndon
Album/EP: Platform
Skivetikett: 4AD/RVNG Intl.

Är det Techno? Pop? Tonsatt ASMR? Emoji-techno? Post-internet? Vad vi vet är att Holly Herndon inte kan buntas in i ett fack. Hon är en ljudkonstnär av skarpaste kaliber och dekonstruerar och rekonstruerar pop, techno och ljudkollage som om vore de legobitar. Faller du inte för hennes post-futuristiska och sylvassa elektronika så kommer du liksom oss förmodligen falla för henne böljande ljust kopparbruna hår och i sinom tid hennes musik.


Azure Blue – Beneath The Hill I Smell The Sea

Print

Artist: Azure Blue
Album/EP: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris

Drömpopens sista dans. Sveriges popkonung Tobias Isaksson har med Beneath The Hill I Smell The Sea avslutat sin episka trilogi med lika delar skimmer, svajande palmer och upphittade, tårstänkta polaroidbilder från en svunnen tvåsamhet. Han har hittat och lappat ihop sig själv, sitt brustna hjärta och kommit underfund med livets outsägliga bekymmer, med hjälp av sin karaktäristiska new-wave-stänkat drömpop och gedigna hantverk till lyrik. Det låter bättre än någonsin.


Westkust – Last forever

westkust

Artist: Westkust
Album/EP: Last forever
Skivetikett: Luxury

De har kallats för Göteborgs egna My Bloody Valentine men det döljer sig ändå något alldeles eget bakom Westkusts högljudda musik. Den är lika delar pop, punk och shoegaze och lika omfamnande som alienerande.  Ett vackert oljud som väntar på att få köra över dig likt en ångvält, för att sedan plocka upp dig och plåstra om dina sår. Vem som helst kan förlora sig i deras vardagsflyktiga ljudväggar eller få nostalgitrippar till ungdomens dagar från deras 90-talistiska gitarrskrammel. Lyssna bara på ”Jonna”, en av albumets vackraste spår som för tankarna till Alvvays och Asobi Seksu.


Helen – The Original Faces

krank196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album/EP: The Original Faces
Skivetikett: Kranky

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång) dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter. The Original Faces, deras debutplatta, är rent soniskt en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.


The Innocence Mission – Hello I Feel The Same

0005769483_10

Artist: The innocence mission
Album/EP: Hello I Feel The Same
Skivetikett: Korda Records

Don och Karen Peris nionde skiva är precis som föregångarna något att dyka ner i med huvudet före. Något att ständigt återkomma till. Något att ständigt hitta nya nyanser i. På Hello i feel the same är det längre mellan kickarna än på föregångarna. Den kräver sin tid. Ändå fortsätter makarna Peris, med sin försiktigt kristna framtoning, att skriva de vackraste melodierna i vår tid.


Bilal – In Another Life

BILAL_IAL_DIGITAL_COVER

Artist: Bilal
Album/EP: In another life
Skivetikett: eOne/Purpose Music Group

Adrian Younge kanaliserades genom DJ Premier i 2014s ”Phryme”. Nu producerar han Bilals ”In Another Life”. Det gör att skivan får ett väldigt tydligt Younge-sound, och därmed skiljer sig avsevärt från Bilals tidigare album. Det är ett spretigt, trevande och avskalat album som hålls samman av Bilals precisa sång som rör sig över stora ytor.


Kaitlyn Aurelia Smith – Elucid

wv130

Artist: Kailtyn Aurelia Smith
Album/EP: Elucid
Skivetikett: Western Vinyl

Monoton, lätt och drömsk är ett sätt att beskriva Kaitlyn Aurelia Smiths debutskiva.Det är elektronisk musik som låter som svartklubbarna man gick på förr.


Actress – DJ-Kicks

K7319

Artist: Actress
Album/EP: DJ-Kicks
Skivetikett: !K7 Records

Det var känslan av att trampa på guld som infann sig när jag (Björn) upptäckte Actress i somras. Darren Cunningham‘s bidrag till DJ-Kicks-serien öppnar dörrar och visar hur fantastisk skevt förpackad electronica kan låta. Den djupt obskyra låtlistan, tillsammans med egenkomponerade Bird Matrix, bjuder in till lika stor fascination som förälskelse.


Jonathan Johanson – Lebensraum!

583019813

Artist: Jonathan Johansson
Album/EP: Lebensraum!
Skivetikett: Sony

Lebensraum! är framförallt en väldigt melodisk skiva. Där de mörka basgångarna och syntarna bara får bli botten, men det som verkar sväva överst är melodierna. Den är intressant i sin komposition. Sången får på många sätt stå för det kontrollerade rytmiska, medan produktionen bakom får stå för det klangfulla. Och det är just det som ger skivan sin karaktär.


King Gizzard And The Lizard Wizard – Paper Maché Dream Balloon

a2280704800_10

Artist: King Gizzard And The Lizard Wizard
Album/EP: Paper Maché Dream Balloon
Skivetikett: ATO Records

Om man bortser från det lite fåniga namnet så får man en gullig, smått naiv och proggig  popplatta med känsla av en animerad 70-talsserie i stil med Kalles klätterträd.


Dam Funk – Invite The Light

STH2358

Artist: Dam Funk
Album/EP: Invite The Light
Skivetikett: Stones Throw Records

Funkambassadören Dam Funks musik har alltid varit kompakt. Invite The Light är dock välbalanserad. Det tunga, förvrängda funken samsas med den mer melodiösa jazzen. Det raka och hårda samsas med det svängiga och slicka. Det är en oerhört klarsynt skiva som rymmer både förflutet, framtid och samtid.


Dead Ghosts – Love and Death and All the Rest 

a1714139864_10

Artist: Dead Ghosts
Album/EP: Love and Death and All the Rest
Skivetikett: Burger Records

Vancouver har många fantastiska band som folk aldrig har hört talas om och Dead Ghosts är ett av dessa. Med en blandning av punk, sång i eko-effekter och countrygitarrer är Love and death and all the rest en av årets bästa rockplattor.


Quarterbacks – Quarterbacks 

QUARTERBACKS-lp-cover750

Artist: QUARTERBACKS
Album/EP: Quarterback
Skivetikett: Team Love Records

Ibland vill man bara bli lite nostalgisk med solskenspop i klassisk 90talsindie-stil, med sång som inte är överdrivet tajt och överproducerad, det får vara lite surt och ostämt. Då vill man ha en skiva som den här.


 

Annonser

Press-1-Foto-Sofia-Lindberg

Det fanns en tid då mina Spotify-listor var viktigare än livet självt. I applikationens begynnelse satt jag och indieguden Terry Ericsson och skapade gemensamma listor för alla genrer vi gillade, kunde avgränsa någorlunda och lokalisera de heliga graalerna inom. Som ni kanske minns var inte Spotifys utbud lika heltäckande i början. Men en vanlig dag kunde se ut så här i min Facebook-mail:

Terry: ”Helig graal som saknas på Spotify.” Och så en länk till Wendy & Bonnie – ”The Paisley Window Pane”.
Jag: ”Herregud vad bra! Jag har just lagt till fem nya låtar i folkpsykadelia-mappen. Kolla in!” 
Terry: ”Vem tar tag i country-listan? Gör du det?” 
Jag: ”Okej.”

Ja ni hajar. Med en lite äldre vän vars kulturella kapital en gång var större än Donald Trumps bankkonto (och för mig fortfarande är) förkovrade jag mig i musikhistorien på ett sätt som aldrig tidigare varit så enkelt, fritt och inspirerande.

”And that was called love
By the workers in song
Probably still is
For those of them left”

Men tiden går. Rusar ifrån oss. Våra bankkonton jagar vår fritid. Fritid blir till arbete. Åren går och saker förändras. Vi också. Jag skickade just en playlist som ekar av den tiden till några nära vänner. Jag minns inte när jag gjorde den men det står säkert på Spotify. Hursomhelst är den en sammanslagning av några olika listor som jag gjort för att tonsätta den perfekta lugna söndagen. Det är en lista att vakna till, att sjunka in i, att älska till (ja, jag skriver det utan tvekan eller rodnad) och att baksissomna till.

10893380_10153447087948280_8773552_n

Tiden.

Jag har gjort musik i så många former nu och bokslut är viktigt. Och eftersom det är viktigare än någonsin att kommunicera ett enda stringent budskap för att nå igenom det tjocka filter som är samtiden (Hör du mig bae?) måste jag försöka hålla mig till en någorlunda röd tråd när jag släpper nytt material. Det är annorlunda. Bitskt och lite kallt.

Den blödiga romantiken kommer alltid att finnas i mig. Men i höst vilar den till förmån för en ny inrikting. För att inte röra ihop saker i media vill jag göra ett litet fotavtryck och en obefintlig parentes i mina närmaste vänners liv av den musik som jag väljer att kalla tidlöst romantisk.

Listan heter söndag.
Och jag önskar alla en skön sådan.

Kram.

Tobias Isaksson

tajny vipers
Tiny Vipers 

Inte alla når upp till ytan och inte alla tillåts göra det heller. Det är en tråkig situation bland många musiker och en tyvärr alltför vanlig sådan. Trots att det finns så mycket bra musik och så sjukligt många musiktidningar och musikbloggar världen över så tenderar etablerad musikmedia inte täcka all den musik som man hade kunnat önska, då de ofta är upptagna med att se vilka fejder som Taylor Swift är med i på Twitter eller vad Kanye West har ätit till lunch. Längre ner finner ni en lista på 10 artister som förtjänar mer uppmärksamhet och/eller som media helt missat att rapportera om. Trevlig lyssning! /Mattias El Mansouri 


White Poppy

whitepoppy2

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. Tidigare iår släppte hon LP:n Natural Phenomena, ett stycke drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer, fördelat över 10 stycken transcendentala låtar. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.


ANAMAI 

10390036_10153919185859428_5966981797244446086_n

ANAMAI är Torontobaserade Anna Mayberrys soloprojekt . Hon är mest känd från det kanadensiska noiserock-bandet HSY, men hade under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med David Psutka a.k.a Egyptrixxs, som sedan släpptes i våras.  Hennes musik som ANAMAI är suggestiv och drömsk, men framförallt oerhört expanderat intimt och minst lika stämningsfull som kuslig. Att lyssna på första låten ”Lucia” känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet.

Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me some other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert och musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste (och tyvärr lite förbisedda) artisterna just nu.


Sumie 

sandra

Det finns få artister där uttrycket less is more är så direkt applicerbart på musiken de gör, men det känns helt rätt att benämna Sumies musik som det. Göteborgsbaserade Sandra Sumie Nagano, som hon fullständigt heter,  började göra musik 2008, några år efter att hon hade bildat familj och till skillnad från sin lillasyster Yukimi Nagano, mer känd som sångerskan i Little Dragon, valde hon den lågmälda och akustiska vägen.  Några år senare debuterade hon med en självbetitlad platta på indielabeln Bella Union vintern 2013, som bland annat spelades in tillsammans med Nils Frahm i hans studio.  Det dröjde dock några månader innan hennes musik nådde min radar, men när den gjorde det blev jag helt förälskad.

I Sumies musikaliska värld existerar bara hon och hennes akustiska gitarr. Inget annat. Det är intimt, men inte för sorgligt eller utlämnade för att ta bort fokus ifrån musiken. Det är bara så förbaskat bra och nedskalat att det inte behövs något mer. Sandras vackra stämmor är minst lika avväpnande som de är trollbindande och hennes subtila gitarrkomp likaså, något som förmedlar en känsla av att personen bakom allt det här är en smått blyg och medieskygg person, en som är försiktig med att blotta sitt konstnärskap för allmänheten. Har man det i åtanke när man lyssnar på hennes musik, så uppstår en sorts outgrundlig tacksamhet för att hennes alster har kommit till världen. Om bara fler kunde upptäcka henne…


William Basinski

B_at_mixing_board_1394539056_crop_550x366

William Basinski gör utdragna ljudlandskap av sorg olikt något annat man någonsin hört förut. Att bara benämna hans musik som kasettbandsambient vore otroligt förminskande då det egentligen inte finns nog med superlativ i världen att överösa honom med för att kunna beskriva hans oerhört suggestiva och smärtsamt vackra musik. Istället för att vara vardagsflyktig på ett eskapistiskt sätt så tar snarare Basinskis musik med oss på långa, långa resor till parallella tidslinjer av tragiska livsöden, men på ett drömskt, meditativt och kontemplerande sätt. En sorgens färd på livets drivved innan stupets oundviklighet.


Isan

cdff5a323e6eacd1232fcfbac203583b

Isan är en Dansk-Brittisk duo bestående av Robin Saville och Antony Ryan. Tillsammans har de sedan 1998 släppt experimentell och oerhört (läs: sjukligt ) suggestiv elektronisk musik, främst rattad på analoga synthar. De har gjort en hel del soniska utforskningar, med ljudlandskap och tonsättningar som har ljudit av det mesta: Interstellär satellit-electro, storstadsmelankolisk ambient och organisk safari-minimalism, allt med en äkta och gedigen originalitet och ett vardagsflyktigt, världsfrånvänt sinne till musikaliska tonsättningar.


Halls 

halls

Halls är Londonbaserade Samuel Howards soloprojekt. Jag upptäckte honom 2012 när han debuterade med LP:n Ark och jag har periodvis återkommit till hans musik sedan dess. Musiken han gör bygger på melankolisk ambient byggd ovanpå steppande och travande microbeats men den är även ackompanjerad av hans sorgsna, oartikulerade stämmor, något som i helhet bidrar till panoramiska kyliga ljudlandskap, inte långt ifrån det musikaliska förkroppsligandet av Holy Others omslag till With U-EP:n som släpptes 2011: kalla lakan utan någon som kan värma upp dem, svunna tvåsamheter, introspektion och själslig tomhet. Låter det dock för deppigt, så misströsta ej, ty han släppte en betydligt gladare platta förra året betitlad Love To Give. Men jag föredrar Ark.


Liminals

liminals

Det finns många artister och producenter som kommer bort i vimlet. Som inte når upp till ytan och får sin del av den uppmärksamhet de förtjänar, framförallt i Sverige. Liminals är en av dem, trots förbisedda artiklar på Pitchfork, SVD och gamla dammsamlande program på Sveriges Radio. Den uppsalabaserade duon signerat Tomas Bodén och Anna-Karin Brus från den experimentella electropop-gruppen Differnet introducerades för mig en sen vinterkväll för fyra år sedan av min vän Mikael och jag har sen dess hållit dem högt. 2009 debuterade Liminals med EP:n Hearthand på den svenska labeln Technogenic, fyra låtar befinnandes i ett gränsland mellan techno och elektronisk pop. Redan här etablerades det att Brus och Bodén var av en särart, två musiker med förmågan att förnya en beprövad genre genom att sudda ut alla referenspunkter och därmed göra det till sitt eget.

Men den hörde jag först 2012, ett år efter att Mikael hade introducerat låten ”The Dendrites” för mig, låten som fick mig på fall, låten som finns med på alla electronica/techno/dans-spellistor som jag någonsin sammanställt, låten som hänger med mig än idag ut på löpspåret, på cykeln och som inspiration för när jag själv proddar techno. Det är förmodligen den bästa låten jag hört inom genren, sinnesjukt hypnotisk och outgrundligt mörk, en dröm i fyrtakt placerad i den där subtila triangeln mellan gammal Detroit-Techno, Chicago-House och kontemporär Berlinsk techno, fast med Liminals utsuddande prägel på den. Lyssna bara på ackorden, de är som hämtade från Inner City‘s gamla 80-talsdänga ”Good Life” fast manipulerade i en Sherman-filterbank, överrösta med massa fjäderrev och uppburna med kraftiga kickdrums och krispiga hi-hats.

And oh: de har precis släppt nytt på bästa Zeon Light! Du kan lyssna/köpa här!


Tiny Vipers

tiny vipersss

Tiny Vipers är artistnamnet för den Seattlebaserade singer/songwritern Jesy Fortino. Hon debuterade 2007 med plattan Hands Across The Void och följde upp den med Life On Earth 2009, men jag kände inte till henne förrän hon teamade ihop sig med Grouper (Liz Harris) och bildade duon Mirrorring som 2012 släppte plattan Foreing Body, som för övrigt är en av världens vackraste album. Där fick jag höra hennes säregna sångröst och hennes varma, kontemplerande och perfekt kalibrerade singer/songwriter-pop, som sprungen från en kontext av lägereldar och återberättande berättelser om sargade livsöden. Sjukt bra helt enkelt.


Dale Cooper Quartet & The Dictaphones

0

Franska Dale Cooper Quartet & The Dictaphones gör hemsökande noir-inspirerad doomjazz med lika mycket tungsinthet som den deppigaste av deckare eller filmer om ensamma män som drar till loungebarer fyllda med tjock cigarrök filtrerad genom svag, blå belysning. Men deras experimentlusta sträcker sig längre än den regniga, storstadsmelankoliska noirjazzen och lånar återkommande in influenser från skimrande ambient, minimalistiskt electronica och mörk, avgrundsdjup drone. I deras musik suckar inte bara saxofonerna, utan även gitarrerna.


Tujiko Noriko

tujikonoriko

Tujiko Noriko (eller Noriko Tsutjiko) är en japansk, men numera Paris-baserad avantgardistisk och experimentell musiker som skapar sin musik med utsuddade referenspunkter och ett gediget hantverk. Sedan debuten år 2000 har hon spottat ut sig 11 plattor och en drös med artistsamarbeten med bland annat Lawrence English, men jag fick inte nys om henne förrän en vacker kväll för två månader sedan då hon råkar vara signad till ett skivbolag som även huserar en av mina favoritduos ISAN.

Tujikos musik är subtil och minimalistisk, sample-baserad, med lager på lager av ljud som låter sig byggas upp under oöverskådliga minuter, med lager av stämmor och knastrande microbeats, ackompanjerade av såväl engelsk som japansk lyrik, men mest av allt är den omfamnande och varm, outgrundligt vacker och träffande. Förra året kom hon tillbaka efter ett par år av uppehåll med en av de finaste och mest förbisedda plattorna som någonsin släppts, My Ghost Comes Back, som trots att merparten av lyriken är på japanska, är ett av de mysigaste, intressantaste och vackraste album jag någonsin fullt engagerat lyssnat mig igenom.

IMG_2953

De bästa festivalerna åker en inte till för musiken. Eller så här: De bästa festivalerna åker en till för att en VET att det kommer vara bra musik där. Biljettköparna ska inte behöva sitta med pannan i djupa veck och undra vilken line up som är starkast hos de olika festivalerna. Way Out West har under tidigare år konsekvent bokat så kvalitativt och utmanande att musikintresserade människor istället börjar fundera på VAD dom ska se när dom väl kommer dit. Sedan hjälper det också till att det är den sexigast paketerade festivalen. Från den inbjudande hemsidan till köttförbudet till den snygga publiken. Nätt och fint har de byggt upp ett förtroende hos publiken som i år har tagit dem till ett publikrekord.

Så, efter att ha besökt årets festival slog det mig hur man kan tackla en (som i år) utsökt line up:1) Slaviskt följa den noga begrundade lista av artister och band man svurit på att inte missa den här gången heller. 2) Låta sig överraskas.

Jag vet att det inte finns någon motsättning i att se band man har längtat efter att få se, och att låta sig överraskas av artister man inte har sett, men jag känner att jag vill slå ett slag för alternativ nummer 2. Jag hade ju själv varit så peppad på Pet Shop Boys att min iPhone måste tro att jag skämtar när jag drar igång Flamboyant ännu en gång. Och Father John Misty. Visst börjar jag kunna hans senaste skiva I Love You Honeybear i sömnen nu. Men tyvärr var Pet Shop Boys inte alls lika skojiga som jag minns dem från en spelning i Berlin för ett par år sedan. Och det var betydligt trevligare att strossa iväg till ett svalkande Linnétält där Kathleen Hanna var briljant tillsammans med The Julie Ruin, än det hade varit att stanna kvar i solen med Father John Misty.

IMG_2956

Det hade också varit så lätt – att pliktskyldigt ställa sig framför Flamingoscenen på Fredagen och låta Emmylou Harris och Rodney Crowells country skölja över en. Istället hamnade jag framför en 10 minuter försenad Little Jinder-spelning som viskade om att jag definitivt kunde glömma alla tankar om Emmylou Harris. Little Jinders magnetiskt bubbelgumsrosa ångestpop gjorde det omöjligt att lämna giget. Det var så färgsprakande, så laddad stämning och härligt skevt att en blev matt av lycka. Courtney Barnett var den enda som höll, till och med överträffade förväntningarna. Hon hade en för stor T-shirt, en basist och en trummis och lyckades förvandla Magasin 105 på Bananpiren till en skrammelfest som jag håller uppe bland det bästa jag sett i år. Tyler The Creators vansinnesutspel, Todd Terjes knökfulla party i Dungen, GOAT på Bananpiren…alla var höjdpunkter, men det är Little Jinders versioner (tillsammans med Zara Larsson och Rebecca & Fiona) av Sommarnatt och Vita Bergens Klockor jag kommer att bära med mig som starkast.
todd

Bästa:
Surgubben: Visst, Father John Misty är en rolig prick, men alla som var på Sun Kil Moons gig på Lördagsförmiddagen kan nog hålla med om att Mark Kozelek är strået vassare när det kommer till mörk humor. Han känns galen på riktigt.
Mat: Eftersom jag snabbt blivit frälst av Smålandsrullen hann jag inte besvära mig med att testa så mycket annat.
Konsert: Courtney Barnett
Kändisspot: Kan inte välja mellan att springa in i José Gonzales hela tiden (alltså läskigt många gånger) eller när jag av en slump bara satt och stirrade på en person, som visade sig vara Oskar Linnros. Missen: Njuter fortfarande över att jag slapp se The War On Drugs.

Björn Gällman Nyström 

IMG_2939

Daniel Snaith framförde sitt sidoprojekt Daphni på dungenscenen några timmar innan han skulle gå på scen på Linné som Caribou. Han DJ:ade genreöverskridande, de sista 20 minuterna jag fick se av honom (vi kom försent) och jag hann dansa en stund. Direkt efter, då han skred över tiden med några minuter, följdes han upp av >

IMG_2955

Axel Boman: DJ, producent och delägare/en av de tre musketörerna av labeln/trion Studio Barnhus från Stockholm. Han fick mig och alla de andra inne på området att lyfta sin fötter från marken och inte är de konstigt när han lägger sin set-list med en hantverkare minutiösa omsorg och droppar låtar med alltifrån acid till disco, till techno och tropisk house. Han är grym den där Axel.

IMG_2956

En bild från Publikhavet under Axel Bomans set. Det var ganska fullt och jag var väldigt svettig. Så svettig att jag ställde mig i kön till toaletten för att gå in på toa och ta en massa papper för att torka ryggen med,när jag i själva verket kunde gå upp till baren och be om en bit papper. Inte så väl genomtänkt kanske, men anyhow: efter att Axel avslutat sitt briljanta set, tog jag mig ut ur området för att möta upp några vänner och vi gick sedan till smålandsrullarna (för jag äter smålandsrulle varje dag jag är på way out west) och köpte lunch.

IMG_2953

Några drog sig därefter till Tyler The Creator, men jag och tre andra följeslagare satte kurs mot Linnétältet för att få se Daniel Snaith igen, fast denna gången med medmusikanter i hans betydligt kännare konstellation som Caribou.

IMG_2940

Caribou bjöd på konstant ös från början till slut i en dryg timme. Låtarna blev utdragna, basen uppdragen till max och reverbade som delayade arpeggion flödade fritt ut bland folkmassorna i låtar som befann sig i ett gränsland mellan elektronisk pop, kosmisk R&B och känslosam house. Jag var förmodligen för yr av törst och värme då hela linnétältet i princip blev en bastu, men av vad jag kommer ihåg så avslutade dem med ”Can’t Do Without You” (eller så var det kanske den näst sista låten) och jag och resterande publik went loco. Det var oerhört fint.

Efter det släckte vi vår törst med öl för att sedan gå vidare till Dungen där jag bestämt att jag skulle se fd grönländskan och numera danskan Najaaraq Nicoline Kleist Vestbirk, som lite lättare uttalat DJ:ar under namnet Courtesy.

IMG_2950

Som Courtesy gör Vestbirk enligt egen utsago ”techno för rymdfarkoster – rå och bruten ur jorden, i färd mot okända destinationer.”, som det så fint stod på Way Out Wests hemsida. Och så blev det. Det blev en underbar timme fylld med interstellär techno och utomjordisk acid, kosmiska drone-utsvävningar och nerslunganden i de mörkaste av av svarta hål där inga glimrande stjärnors ljus kunde slinka igenom. Hårt och hypnotiserande…precis som techno ska vara.

Mattias El Mansouri

IMG_2832

Dag: Torsdag
Plats: Azalea
Betyg: 7/10

Det är svårt att inte tycka om Adam Bainbridges musik som Kindness. Den är genuin, varm och omfamnande och rör sig obehindrat och subtilt mellan olika soniska landskap, vare sig det gäller funkig disco, electronica eller varm synthpop. Själv har jag aldrig riktigt gett hans musik så mycket tid och uppmärksamhet som jag velat, men jag har alltid tyckt om den, lagt till låtar lite då och då i vissa spellistor, men aldrig lagt tid på att ge hans musik en omsorgsfull lyssning. När han går och ställer sig på Azaleascenen på Way Out West vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte ens om jag har några förväntningar, men om jag hade haft några blev dem så gott som överträffade.

Solen gassar, men Bainbridge kommer ut fullt påklädd i en blå kostym (som han sedan tar av sig när konserten börjar lida mot sitt slut). Han dansar helt obehindrat på scenen, jämte sina medmusikanter nedanför scenen och precis framför publiken, resulterandes i massa applåder och kollektiva glädjerus som uppstår kontinuerligt under konsertens gång. Dansar gör han som om han hela sitt liv kollat på Michael Jacksons musikvideor, sexigt fast med en avslappnad attityd och att se honom dansa runt och ha kul blir nästan en del av konsertupplevelsen.  (Han uppmanar också oss i publiken att dansa sexigt, för den delen)

Allt som allt blir jag sjukt glad över att inleda festivalhelgen med Kindness. Bainbridge och hans kompband, som för övrigt inte hade sovit något sen dagen innan då de flög från New York, framför ett felfritt set, med oväntade övergångar, utdragna outron med percussion och trumsolon och en rad med nedstigningar i publikhavet för att låta publiken sjunga med. En bra start på en bra helg.

Mattias El Mansouri

11011198_10153229547764261_7721635882779582047_n6 shades of svensk sommar. Foto: Al Pitcher

Svensk sommar måste ju vara den bästa dagen på hela året, men jag vet inte när den kommer eller om den redan har varit, för varenda dag de senaste veckorna har i princip manifesterat sig i ett väderförkroppsligande av 50 shades of grey. Dessutom har jag sommarjobbat ganska mycket som receptionist på en camping den här sommaren, ett jobb vars arbetsbelastning ligger på huruvida vädret är bra eller dåligt, så man kan säga att det har blivit väldigt många döda timmar, något som tagit mig igenom många podcasts och oändliga mixtapes. Mestadels techno, men även lite ambient, krautig electronica och acidisk house.

Nedan följer en lista på de mixar jag lyssnat på för att klara av döda 9-timmarspass.

Fjäder

Fjäder är Ida Matsdotters alterego. Där skapar hon drone-isk techno, melankolisk och utomkroppslig som få, med en ständigt närvarande mystik som är lika djup som Sveriges skogar. Den här mixen är en showcase från Nordanvind (hennes egna label) och består av 90 minuter höst-tropisk techno, dränkt i reverb och svalkande mörker.

Helena Hauff

Tyska Helena Hauff har fått mycket uppmärksamhet de senaste tre åren för sin sönderfrätta acidiska techno och krautiga electronica. Hennes mixar är oftast fyllda med hänsynslös electro inom ovannämnda genrer och den här mixen likaså där hon teamet upp sig med Dietroiter och DJ:at strictly vinyl back2back. Förvänta er mörk ghetto-acid, sönderfrätta 808:or, smutsig kraut-pop och allmänt skitbra musik. Hypnotiskt och hardcore!

Strategy

Chicagobaserade Kranky är nog världens mest underskattade och förbisedda skivetikett. De har i drygt tjugo år släppt nyskapande och experimentell musik inom allt som har med ambient, psychedelia, konstrock och allt som möts däremellan, att göra, men deras abstrakta eklekticism är nog som mest applicerbar och representerad på Strategy (Paul Dickow), en äkta Portland-bo med händerna i oräkneliga konstellationer och band. Förra året sedan kurerade han en mix för musiksajten Thump som jag har lyssnat på till och från sedan dess. Det är 1 timme fylld av kosmisk ambient och drone, interstellära ljudlandskap, lakonisk reverb och ljud, brus och knaster. Transcendentalt och sinnesutvidgande, mysigt och suggestivt, det är liksom rymdmanna direkt warpad till vintergatan från Andromedagalaxen. Lyssna på låten ”Betty’s Lament” med ISAN (som även finns med på mixen) så förstår ni vad jag menar.

Patrick Siech

Patrick Siech hör man antingen mycket eller lite om, beroende på vilka sajter man besöker. Tills för någon månad sedan visste jag inte vem han var tills jag fick reda på att han är Sandra Moshs bae och utöver det en sjukt duktig producent och DJ. Hans mixar är oftast lika hypnotiska som hans egna musik, fyllda av avgrundsmörk och djup techno bestående av svart skimmer och dova fyrtakter och kristallklar percussion- som gjord för att ta dig till närmsta kalla rymdskepp med okänd destination. Han råkar för övrigt vara en sjukt trevlig och snäll person, så får du chansen att snacka med honom efter en spelning, gör det!

Han släppte även ganska nyligen den grymma EP:n Viadukt (som jag skrev om) på Parabel som du kan köpa här.

Sandra Mosh

Sandra Mosh behöver ingen vidare introduktion. Ni som lyssnat på Musikguiden i P3 eller Elektroniskt i P2 eller håller reda på bra svenska techno-djs och nyexaminerade (grymma) techno-proddare känner nog till henne. Hon är minst lika duktig som sin vapendragare och själsfrände Patrick Siech (ovannämnd) på att kurera mixtapes och dj-set med en hantverkare minutiösa omsorg men vågar ibland ta sig upp ur mörkret för att nosa på ytan- något som gör att hennes mixar ofta resulterar i suggestiva och spektrala kavalkader av både acid, house, dub och melankolisk detroit-techno. Den här mixen är höstig och deppig, det är därför den passar in väldigt bra på den här 50 shades of grey-sommaren.

Ps: hon är precis lika snäll som Patrick.

Ida Matsdotter 

Jag nämnde ju fjäder på den första mixen. Fjäder är Ida Matsdotter, Ida Matsdotter är fjäder. Här uppträder Ida Matsdotter (eller fjäder) på fraktalfestivalen med ett hejdundrans hypnotiskt set som byggs upp på 2:40 suggestiva timmar av mörker, reverb, subtila synthmattor och pulserande fyrtakter.

Four Tet

Four Tet eller Kieran Hebden som han egentligen heter är nog inte så okänd för många.  Med artist/remix-sarmbeten med bland annat Jamie xx, Burial och Jon Hopkins är han ständigt aktuell med något bra som antingen kommer få dig att dansa eller höja på ögonbrynen i hans säregna kompositioner som kan vara house-iga som IDM-iga och allt däremellan. Förra året framförde han ett briljant DJ-set på Pitchforkfestivalen i Paris. Till min stora glädje har det blivit uppladdat på Soundcloud, så det är bara att sätta sig tillbaka och njuta.

Johanna Knutsson

En av de hårdast arbetande DJ:sen och även en av de mest intressanta. Johanna Knutsson producerar egen själfull tech-house, driver eget och gemensamma skivbolag och DJ:ar titt som tätt lite varstans i Berlin, Sverige och resten av världen. När hon snurrar skivor så blir det mestadels vinyl och har jag hört rätt, så har hon ca 3000 kakor som samsas om plats i hennes lägenhet i Berlin, dit hon flyttade från Malmö för ett par år sedan. Johannas mixar syr samman house och techno, vinterkyla och sommarvärme, melankoli och eufori i suggestiva, men subtila kraftpaket. Gillar du den här mixen, så lyssna på alla hennes andra mixar som finns på hennes soundcloud, för allt hon gör är verkligen guld.

Mattias El Mansouri

lolva

Hej Simon! Berätta lite om dig själv: vem är du, vad inspireras du av och vad gör du på dagarna?

Jobbar som servitör på Fotografiskas event-del. Brukar ha lite småprojekt för mig hela tiden. Proddar egen musik till och från. Musik som låter skräp. Agerar ljudtekniker och spelar in lite småband vars musik jag gillar. Stockholms farligaste(!) band, Psykofant, bland annat.

Precis som dom flesta med minsta musikintresse är det musikbranchen jag vill jobba inom. Management, event, skribent, ljudteknik. Det finns många delar som tilltalar mig. Men kommer förmodligen sluta på något helt annat bedrövligt jobb. Sakta låta öronen vissna med åren och loopa gamla låtar från “min tid” medan jag klagar på att allt nytt som kommer ut inte är riktig musik. Som dom flesta.

Vad brukar du lyssna på och varför? Vad betyder musik för dig?

Lyssnar på musik på olika sätt vid olika tillfällen. Ibland som en stämningssättare, eller soundtrack till min omgivning om man säger så. Ibland på ett sätt där det mer handlar om en jakt efter nya spännande ljud, eller ett speciellt ljud eller känsla jag gillar. Ibland på ett sätt där jag följer olika vågor för att jag tycker att det är intressant hur vissa ljudbilder först avvisas, sedan evolveras och plötsligt blir accepterade och slutligen sätter en ny standard. Ibland för att väcka något inom mig. Musik är ett mångsidigt intresse, och med alla dom sidorna kommer en stor bredd av genrer. Vad man lyssnar på är den där obligatoriska jobbiga frågan man får på fest men aldrig någonsin lyckas svara på utan att svamla fram någon helt oförståelig, dryg, pretentiös mening. Just nu lyssnar jag på en hel del av den musik som ligger i den här spellistan. Annars lyssnar jag på mycket.

Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den?

Det är en kvällslista som förmodligen kommer passa dig om du gillar artister som Flume, Jamie xx, Purity Ring och SBTRKT. En del Future Garage, lite stänk av Post-Dubstep, lite smygande trap-influenser, men framförallt en drös med långsamma grooviga elektroniska beats. Allt i en omsorgsfull packetering med blygsamma vift av magiskt 808-stoft och stadiga handklappningar. Mycket kvinnliga vocalister. Främst instrumentalt.

Trots att den bör spelas när grannarna börjar gå och lägga sig så vill den gärna spelas på ett ljudsystem eller hörlurar med bra, fyllig bas, då många av låtarna drivs av just basgångar.

11028003_858361070923172_8279954329073988365_n

Lukten av alkohol, inrökta kläder och söta drinkar, hinkar med hembränt och hud som blivit sargad av saltvatten och motorolja är ett vinnande koncept på en äkta grisfest. För i Koh phangan (ö utanför Thailand) där sprutar allt.

”Shake yo bootie” av Philip Vikström är en låt skriven av män och för män, där labbar åker upp i luften med fingrar formade till manteln av en pistol. Det är såklart förväntade fraser som ”shake yo bootie”, ”husteling” ”Uno dos tres”, semestern är igång, skål för lösaktiga knull och alkohol. Men däremot har låten ett vinnande koncept med ett stoff skapat för en arketyp av unga män som följer träningskonton på instagram och dyrkar den populariserade elektroniska musiken som sprider sig likt klamydia på stadens mainstreamklubbar. Det finns inget sexigt eller oväntat i hela låten, men det är kanske också det som gör att den kommer att spelas på varenda strand i Thailand, eller på varje strandparty överhuvudtaget, och på så sätt är låten en riktig vinnare.

Vikström har tidigare släppt låtar som ”Walla”, ”Ducks & D’s” men det är ingen fråga om saken att ”Shake yo bootie” är en succé. Låten publicerades den 17 juni 2015 och har på drygt en vecka redan fått 130000 lyssningar på Spotify och spelats ett antal gånger på den etablerade radiokanalen NRJ. Shake yo bootie är en låt i sann Electro-house-anda där basgången är hård, de repetitiva och genretypiska syntslingorna dissonanta- i harmoni med den i övrigt repetitiva låten, något som gör allting väldigt förutsägbart och dansant.

Shake yo bootie och killar med klamydia är dock inte något som jag har speciellt hög fallenhet för men jag inser också att Shake yo bootie är här och nu, vilket säger mycket om den samtid vi lever i, där det värsta som finns är att vara kommersiell.  Är detta för att musiksmak och musikgenrer är pålagt som ett extra attribut på vem man är och kanske vill vara? För visst är det mer unikt att bruka en smal kultur, right? Gör om, gör rätt.

PANG! Plötsligt får jag en uppenbarelse. Jag inser att majoriteten av alla som hänger sig åt ”smal kultur” definitivt skulle dansa med händerna i luften som pistoler och fista mot stjärnorna en månklar, blöt natt i Thailand men förstås bara ironiskt eller för att låten/artisten är en av ens unika och få guiltypleasure´s. Var är den riktiga målgruppen för shake yo bootie, den finns väl inte? För ingen lyssnar väl på en sådan låt som shake yo bootie för att den är bra utan bara för att den är usel. Det blir en paradox eftersom de riktiga konsumenterna är de som smutskastar Shake yo bootie som kommersiell.

Isolde Berkquist 

The land below

”Your voice is angelically amazing and the production takes you away! …. ❤ from Canada!”

Jag tänker låta det fan-citatet från Facebook stå för hur jag känner för Erik Lindestads musik. Han är baserad i Malmö men jag vill ändå tro att han har byggt sig en liten tron-liknande studio ovanpå ett moln i ett fjärran land, för musiken han släpper under namnet The Land Below är alldeles för fjäderlätt, skimrande, solblekt och utdraget drömsk för att komma från ett land med så bipolärt skiftande väder.

Råkar ni dock vara väldigt obekanta med The Land Belows musik ska jag inte klandra er, för jag tycker helt enkelt inte att han fått den uppmärksamhet han förtjänar, detta trots att han gästat sveriges popkung Azure Blues senaste alster Beneath The Hill I Smell The Sea, släppte en av fjolårets vackraste EP:er och besitter en stämma lika len som nyrakade ben. Med det här i bagaget var det ju klart att han skulle göra en mix för oss, men först var han tvungen att uthärda en intervju med mig. Mixen+låtlistan finner ni längst ner. /Mattias El Mansouri 


GHM: Du har ju gjort en mix för oss: Vad hör vi i den?
TLB: Min mix är inte så mycket dansgolv utan mer hemmasöndag då jag själv är mer soffa än klubb. Samlade mina favoritlåtar från vänner och bekanta artister, min förhoppning är att en del av musiken ska vara ny för lyssnaren.

GHM: Berätta lite om din musikaliska uppväxt: hur kom du in på att göra musik?
TLB: Jag växte upp i en familj där sång och musik alltid fanns med. Är en sådan där som sjungit i kör och gått musikskola. Har så länge jag kan minnas alltid spelat och sjungit, men efter flera band är jag nu solo för första gången.

GHM: När föddes The Land Below?
TLB: The Land Below är fortfarande ett ganska ungt projekt, jag lade upp första låten i somras, en cover på The Presets This Boys In Love. Hade egentligen skrivit en hel skiva på svenska, men blev aldrig tillräckligt nöjd så jag gjorde om allting och gick tillbaka till engelska iom covern. Men nu är den nya skivan klar och redo att släppas till hösten. Låten ”En gång om året” blir den enda på svenska som finns kvar ute nu då jag städat bort de andra.

the land below 1
GHM: I år har du ju hunnit med att gästa Azure Blue på fyra spår på hans senaste platta och även remixat en av hans låtar: Hur träffades ni och hur kommer det sig att ni började samarbeta med varandra?
TLB: Jag lärde känna Tobias under de sista åren med mitt förra band Wild At Heart som jag hade med Li Stanley. Tobbe var vår bokare med utökad manager-roll och såg till att släppa vad som skulle bli vår sista låt på Hybris. Vi höll kontakten när jag flyttade till Malmö för två år sedan och han var mitt bollplank under arbetet med skivan på svenska som aldrig blev av. Han är väldigt inkluderande och gav mig t ex chansen att få remixa Asha Ali utöver min sång på hans skiva. Sjöng faktiskt på hans förra skiva också, men då i bakgrunden.

GHM: Jag har snokat runt lite på sociala medier och insett att du är (relativt) nybliven far! Hur påverkar det musicerandet?
TLB: Att ha två små barn gör ju att min tid till musik är begränsad, men det hjälper mig också att döda darlings och jag är mer produktiv nu än tidigare ironiskt nog. Det gäller bara att på förhand fundera ut vad som ska göras och sedan piska av det när tid finns. Jag är föräldraledig nu och det mesta av sången på skivan är faktiskt inspelat när den yngsta vilar på dagarna. Min fru hjälper mig också med låtarna, lyssnar, tycker och tänker. Hon kan städa bort de värsta av de sämre idéerna innan jag själv insett deras sämsthet. Svaret på frågan om vad jag gör när jag inte gör musik blir ju barnen. Skulle gärna fortsatt såhär om det hade gått men de flesta av oss behöver ju jobba också.

GHM: Vad lyssnar du helst på för musik?
TLB: I nuläget lyssnar jag mest på mina egna mixar för att kunna göra färdigt skivan, trååååkigt svar jag vet. Annars är Nine Inch Nails, The Presets, Robyn och Stina Nordenstam stora favoriter.

GHM: Några artister du tycker att vi borde hålla koll på?
TLB: Jag har ganska dålig koll på ny musik men jag kan tipsa om Barbarisms som finns med på mixtapet, samt Name The Pets senaste skiva som fick allt för lite uppmärksamhet. Hon är min absoluta favorit bland svenska producenter.

GHM: Den här frågan ställde jag till Sandra Mosh men du är ju också malmöit: Vilket ställe har den godaste falafeln?
TLB: Jag är ju relativt nyinflyttad och gissar att Sandra har bättre koll men jag gillar Möllans Habibi och Möllans Falafel för de senare har gott om annat vegetariskt.

GHM: Den här frågan som inte är en fråga får du svara på hur du vill. ❤
TLB: Ert hjärta får ett hjärta tillbaka! ❤ Såtillvida att det inte är en liggande glass i strut, då svarar jag med just en sådan då jag önskar att vi är med på samma tåg. ❤

TRACKLIST:
Name The Pet – So Slow
Elin Bell – Grey is All
Valsaland – Fåån
Moonbabies – Raindrops
Barbarisms – A Wash of Teeth and Eyes
Surfing The Elephant – Misbehave
Tjernqvist – Gå där du har gått
Lokatt – The Hill
Orkid – Stripped Games (live-rec)