Arkiv för Artiklar

Journalist

Det är klart att du vill och vi vill ha dig med i vårt team! Ge Hit Musiken är och kommer alltid att vara en plattform för att hitta ny, spännande och genreöverskridande musik. Vi skriver om den bästa nya musiken … vi försöker i alla fall, vare sig det är Göteborgspop, Berlin-Techno eller kanadensisk folk-drone. Vi skiter i nyhetsrapporteringar och de stora artisterna (Festivalrykten är redan bäst i Sverige på att rapportera musiknyheter).  Vi bryr oss mer om det mindre etablerade och om kvalité än kvantitet. Det är något vi gör på gott och ont. Det finns mängder av bra musik men inte alltid tid till att skriva om den för vi är bara tre stycken och vi har också något som kallas livet att ta hand om. Det är där du kommer in.

Vi söker dig, dig, dig och dig – dig vars kultur inte bara består av bakterier, du som bryr dig om musik, du som gillar att skriva om den och vill ha en plattform att lägga ut dina alster på oavsett om du tycker om krautrock, synthpop, hip-hop eller frijazz. Vi (Mattias, Emil & Bojan) vill ha med dig (eller er, för ju fler, desto bättre). Du behöver inte vara svinduktig eller känna att du behöver vara något extra för att skriva för oss, ty vi vill vara en plattform för utveckling och vi hjälper dig på traven med Dos and Don’ts i konsten att skriva om musik.

Nu när du läst igenom det här och vill skriva för oss:

Skicka en provrecension på valfri platta (du bestämmer längden på den) och en lista på dina fem favoritplattor samt lite information om dig själv. Detta skickar du till antingen Bojan på Gehitmusiken@gmail.com och/eller mattiaselmansouri@gmail.com (Han kommer svara ganska fort) Tveka inte! Vi är snälla och bits inte!

lana del rey nuppie normcore
Normcore-foto på en Normcore-klädd Lana Del Rey. 

Igår blev jag intervjuad av DN Ekonomi om nya sociala nätverket Ello. Efter texten publicerats på DN med min Ello-profil skärmdumpad fick jag frågan om P1 Morgon fick ringa mig. Jag sa ja, men under natten kom känslan av att jag inte hade en aning om vad jag skulle svara om de ringde. Så jag började damma av mina sociologi-studier och kom fram till en samtidsteori.

Låt oss kalla det nuppie-teorin.

Vad hände efter hipsterns död? Jag tänker i termer av neo-yuppie, neo-hippie, post-hipster och normcore. Men eftersom normcore mest gäller mode saknas ett ord. Jag väljer att kalla den typiska nutidspersonen nuppie.

Under våren och sommaren 2014 växte normcoren fram. Idealet var att klä sig normalt. Normcore är en unisex-trend för människor som inte vill utmärka sig genom sina kläder. Men det innebär inte att normcore-personen är otrendig. Det är snarare en motreaktion till alla snabbt förändrade trender och hen väljer helt enkelt medvetet neutrala plagg som jeans, chinos, t-shirts och hoodies. Nuppien är lika modemedveten som hipstern men vet att hen är en på 10 miljoner och klär sig därför enkelt, men väljer sina basplagg med samma omsorg som yuppie-ikonen Patrick Bateman valde typografi på sitt visitkort.

Varför nuppie? För att ordet är en blandning mellan en neo-yuppie och en hippie. Nuppien är superkommersiell och självmedvetet politiskt korrekt, men inte nödvändigtvis för den goda saken. Åsikten är inte bara en hygienfaktor för karma, den är också årets accessoar.

Men till skillnad från hipstern ska nuppien inte omfamna avant garde och indie. Ekonomisk framgång och kändisskap är måttstockar för kvalitet, även om många nuppies i grunden är hipsters som lever på existensminimum, alternativt är rika men lever i dold eller förklädd fattigdom.

En kulturell yttring för nuppien är David Finchers normcore-reklam för GAP under rubriken Dress Normal.

En annan är att nuppien skippar filmfestivalen till förmån för Idol och Paradise Hotel, HBO och Netflix.

Många nuppies är klubbkids som lyssnar på hiphop och RNB, eller deep house och techno. Men det som utmärker nuppiens musiksmak är en blandning mellan 80-tals-yuppiens super-producerade Yuppie-rock-ideal och hipsterns indie-ideal. Nuppien föraktar Avicii och Swedish House Maffia, men lyssnar på Middle Of The Road-musik som Taylor Swift, Katy Perry, och Miley Cyrus.

T o m mer alternativa klubb-nuppies som var stenhårda hipsters har börjat lyssna på Beyonce och Miley Cyrus och svenska mainstream-artister som Rebecka & Fiona och Tove Lo.

Typiska nuppie-labels är gamla anrika majorlabels som återinförs i Sverige. Som Polydor med Tove Lo, Urban Cone och Krunegård. Den typiska nuppie-artisten är indie-chic, men lika välproducerad som Skrillex.

I Sverige kommer Nuppien att frodas som en motreaktion till Löfvens Nya Socialdemokraterna och SD:s Vice Talman. Nuppiens hjärta bultar för FI och rödgrönrosa men den kommersiella samtiden får nuppien att känna sig kluven.

Vår tid är en tid av självförverkligande och narcissism. Så för nuppien är bekräftelsen hårdvaluta och hen hänger på Instagram och Tinder och samlar likes och matchningar som mentala bitcoins. Den typiska nuppien är ett premiärlejon och en serienonogamist som dejtar på löpande band.

Vår turbulenta samtid har gjort att nuppien i smyg oroar sig för allt. Miljökatastrof, ebola, ett tredje världskrig eller zombie-apokalism.

Tobias Isaksson

 

Processed with VSCOcam with m4 preset

Det finns festivaler som är skapade för att dra en viss målgrupp, det finns festivaler som vill attrahera alla. Jag vet inte hur arrangörerna tänkte när det var dags att boka band till årets Pitchfork Music Festival (PMF) i Chicago. Förutom den stora bredden i musikstilar och åldersgrupper de försöker att attrahera är området fullt med lokala matstånd och diverse konstnärer som ställer ut och säljer sin konst. Till och med en marknad under tak där det säljs vinylskivor och kassettband får plats.
Det är inget fel på bokningarna men det krävs en musiklysnare och musikälskare för att kunna uppskatta utbudet och får ut det mesta av det mesta. Banden verkar vara noga utvalda för att ge besökarna en värdig musikupplevelse, lördagens och söndagens biljetter var redan slutsålda när vi bestämde oss för att komma in och se varför PMF är så hajpat.
För det första: PMF är ingen musikfestival om din referens för en sådan är vad som händer i Sverige eller Europa när fulla och glada människor i yngre åldrar samlas på en plats för att lyssna på musik, träffa likasinnade, släppa loss och dricka ljummen öl. Här finns inga roligt utklädda typer som ber om kramar, här verkar ingen vilja lära känna någon intimt, förutom killen med hipstersandaler som stöter på en kompis kompis under Sun Kil Moons spelning.

Processed with VSCOcam with f2 preset

De flesta banden här är för mig kända, därmed inte sagt att jag lyssnar på dem eller skulle betala för att se dem spela. Headline på fredag är Beck, en artist som jag antagligen vill se mer gärna än de flesta andra här. De vill antagligen säga att de sett honom spela, att de suttit och ätit pulled pork på en picknickfilt medan Beck rev av några låtar. Vad ”Sea Change” eller hur de förhåller sig till hans nya skiva är en annan sak. När ”Loser” dånar ur högtalarna tror de att det här är ett av livets stora ögonblick. Och jag? Jag observerar, har svårt att interagera med publiken och artisten på scen och försöker bara finna mig själv i denna omöjliga publik av hipsters med höga shorts och låga musikaliska erfarenheter. Men den lokala ölen verkar sälja bra under helgen.

P1020399

PMF verkar vara älskad av pressen. Pressfotograferna ser det här som sin chans att håva hem bilder, att vara där det händer. Där ungdomar tydligen inte kan släppa loss innan de åker hem till sina duschar och sängar. Där par på väg mot medelåldern kämpar med att inte spilla öl på sina pommes frites när de bär matpaketen mot en öppen gräsplätt.  Under Factory Floors tidiga spelning står ett 15-tal pressfotografer framför oss pratar strunt. Nummer sexton närmar sig hjorden och av samtalet kan jag urskilja  ”Jag vet inte varför jag är här. Det känns som att jag kommer att missa något om jag inte är här”. Ungefär så verkar den allmänna bilden av PMF vara.
Under vår observation av fotograferna gömmer vi oss i skuggan. Inte så mycket för att solen steker utan för att den som planerade den här spelningen så tidigt på dagen (16.15) måste ha haft en sönderstekt hjärna. Det är på tok för tidigt för att alkoholen ens ska kunna börja verka, ungdomarna står och halvgungar till rytmen men ingen släpper loss till Factory Floors elektroniska musik.
På tal om sönderstekta hjärnor och att släppa loss: det luktar gräs här och var på området. Folk puffar marijuana som om det vore mentolcigg. Under början av Becks spelning sitter tre tjejer bredvid oss och delar en joint. Ingen bjuder längre än till vänskapscirkeln den här gången. Däremot verkar alla här veta vad folk lyssnar på, även utanför vänskapscirkeln. Plötsligt verkar alla band så slätstrukna, som att de strategiskt skeppades hit för att täcka hela musikspektrumet som är hipp storstadsbo.

photo 3

Vid 17.40-tiden (en timme och fyrtio minuter efter att festivalen öppnat) verkar folk vara på bakismat/munchieshumör. Jag som precis trodde att de inte kunde släppa loss, att ölbiljettsystemet var för krångligt att ta sig igenom (kö för armband för 21+, kö för att köpa biljetter, kö för att köpa öl) men icke. Dessa människor verkar ha släppt loss i den lummiga parken, druckit, rökt gräs och haft kul i någon timme. Nu är det dags för mat och det äts som om det vore ransoneringstider.

P1020406

Efter att Giorgio Moroder spridit sina eurohits över den stora baseballplanen och folket kämpat med att hålla humöret uppe samtidigt som de skämt ut sig med sina dansmoves var det dags för oss att inta någon mer öl och sedan se Beck. Gammalt varvades med nytt på ett underhållande sätt men det går inte att förneka att en sådan här spelning påminner om en artists långsamma slockande låga. Även om Becks fortsättning på grejen han gjorde när under de tidiga åren av karriären är bra så andas stämningen desperation. Publiken verkar rastlös och går på riktigt igång när ”Loser” spelas. Då har till exempel ”Lost Cause” från albumet ”Sea Change” spelats utan att få de applåder den förtjänar. För mig var det ett ögonblick av extas och egentligen allt jag behövde från amerikanen. Publiken får en nytändning under ”Girl”, en utmärkt framförd poplåt där ingen skuld ska gå till Beck för brist på energi på scen!

P1020432

Dag två börjar klockan ett med mer buller och brak än hela gårdagen hade att bjuda på. De mysiga picknickföräldrarna är borta och framför gröna scenen står ungdomar och gungar med kroppen samtidigt som de vrålar och klappar händerna. På scen: Twin Peaks. Lägg det på minnet. Sångaren skuttar runt som en ung Mick Jagger. Trummisen vrålar ut medan han misshandlar sitt trumset. En gitarrist har brutit benet och sitter i rullstol medan han spelar. På scen är de som The Strokes under sina glansdagar. En gitarr slås sönder, halsen slängs ut till publiken. Entusiasmen att vara på en stor scen på PMF lyser igenom, Twin Peaks är ett av två lokala band, lokala kids som fått chansen och tydligen definitivt förtjänat den. Ungt blod pumpas ur högtalarna och kastas tillbaka av publiken med applåderna. Tempoväxlingar som överraskas av explosioner och vice versa. Chicagos finest från just nu och definitivt ett guldkorn på festivalen. Det gäller att komma tidigt.

P1020441

På blå scenen kämpade under eftermiddagen Empress Of med ljudet. Inte bara det: rösten vacklar, jag får en känsla av nervositet från scenen och trots att det dansas som på ett mellanstadiedisko så är musiken för energilös för att hålla oss uppe så vi avnjuter resten i gräset i väntan på Mas Ysas täta och täta syntbaserade ljudbild.

Och när vi pratar om ljudbilder, svenska Axel Willner, under namnet The Field, stod för festivalens höjdpunkt. En spelning där han och syntarna på scen får hjälp av endast en trummis. Det är mörkt och djupt men under förlösande ögonblick sprutas färgglad konfetti ur högtalarna och sätter ben, höfter och huvuden i gungning. Tänk er att ungdomar skulle dansa till techno i en park en sommarkväll, dra ner tempot en aning och dra fram det mörka. Några tusen åskådare, inklusive jag, blev förtrollade under lördagens tidiga kvällstimme.

P1020456

Neutral Milk Hotel är i teorin en intressant spelning. Jag tror inte att någon har missat ”In The Aeroplane Over The Sea” från 1998. Det är en bra skiva men den har med åren blivit ännu mer upphajpad av personer i tajta byxor på singlespeeds som älskar öl från mikrobryggerier. Samtidigt som bandet upplösts och nu återförenas. För att spela på en festival med en massa människor i tajta byxor… Ni fattar. Hur som helst, det röks gräs överallt och stämningen påminner om en välkommen tillbaka-fest. Jag får höra att sångarens röst är fruktansvärd och att allt ligger i musiken. Jag vet att jag älskade den där satans skivan, fast jag upptäckte den långt efter att den kommit ut. Publiken som kom för att se sina indierockhjältar blev antagligen inte besviken. Det är ekon över över publiken, vänliga gitarrer och en skör men vass röst som grubblar över livet och allt som ryms mellan stjärnan och korset. Det lyfter ordentligt under titellåten ”In The Aeroplane Over The Sea”, publiken applåderar och resten av bussresan hem får vi höra om hur underbar spelningen var.

Söndagen hade två band jag ville se och efter att ha avnjutit lokal öl och en värmebölja under helgen skippades kvällens sista spelningar med Grimes och Kendrick LamarDum Dum Girls radade självsäkert upp sig på den mindre blå scenen innan de rev av en kombination av 60-tals lågmäld pop med gitarrambitioner lika stora som de gitarrer de använde. När instrumentens metalliska vinande fann sin plats och sångerskan Dee Dees lena röst svävade över våra huvuden blottade sig alla grundstenarna på en och samma gång. ”Bedroom Eyes” var aggresiv, i ”Coming Down” blev jag förälskad i Dee Dees röst igen, precis som när jag hörde den på skiva. När hon står med gitarren och sjunger ut ord om längtan uppstår några minuter där allt faller på plats. Musikaliskt och långt där inne i mig. Visst fungerar ”I Got Nothing” och liknande popdängor i rockkostym på en öppen scen på eftermiddagen men det här är musik som gör sig bäst på i en mörk liten lokal där den som är närmast scenen vinner. Personligen kunde jag varit utan ”Rimbaud Eyes” från nya skivan, min högst personliga åsikt är att den låten är för enkel och endimensionell för att få spelas högt.
Slowdive beskrivs som ett shoegazeband med distade gitarrer och känslomässiga texter. Fortfarande en för stor scen för att jag riktigt ska kunna få den där instängda känslan som skapar en atmosfär, för att rösterna och gitarrerana ska studsa från människa till människa och tillbaka upp på scen. Tänk er My Bloody Valentine på en för stor scen. Därmed inte sagt att bandet inte imponerar när de sätter igång en jamsession och på fullaste allvar ser ut att trivas framför publiken. Stundtals är det musik som hade överlevt när stjärnorna speglas i drömska ögon. Det enda hindret är ljusföroreningarna från scenen och rökmolnen från de hemmarullade cigaretterna. Picknickfiltarna är ersatta av ett hav med plastglas med det lokala bryggeriets logotyp.

_1020493

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner

sad

The so-called ‘psychotically depressed’ person who tries to kill herself doesn’t do so out of quote ‘hopelessness’ or any abstract conviction that life’s assets and debits do not square. And surely not because death seems suddenly appealing. The person in whom Its invisible agony reaches a certain unendurable level will kill herself the same way a trapped person will eventually jump from the window of a burning high-rise. Make no mistake about people who leap from burning windows. Their terror of falling from a great height is still just as great as it would be for you or me standing speculatively at the same window just checking out the view; i.e. the fear of falling remains a constant. The variable here is the other terror, the fire’s flames: when the flames get close enough, falling to death becomes the slightly less terrible of two terrors. It’s not desiring the fall; it’s terror of the flames. And yet nobody down on the sidewalk, looking up and yelling ‘Don’t!’ and ‘Hang on!’, can understand the jump. Not really. You’d have to have personally been trapped and felt flames to really understand a terror way beyond falling.

― David Foster Wallace, Infinite Jest

* DISCLAIMER * Sånna här texter skriver man bara i en viss högtidlig sinnesstämning. De ter sig dock ganska löjliga och överdramatiska i efterhand. Detta slags allvar är dock inte någonting att skratta åt, utan snarare något att ta på allvar: för känslorna är riktiga, och även om det enda som kommer ut är pretentiöst babbel så pekar de i alla fall mot någonting som många av oss håller käften om. Det vore bra om vi kunde ändra på det och, ja, kanske VÅGA tala om det? Har du mått skit? Var inte rädd för att prata om det, på det sätt du kan.

Såja,

Välkommen till en helt annan sida av mig. Albert Camus skrev i Myten om Sisyfos att filosofin börjar med frågan om självmordet. Varför ska du leva, när det står dig fritt att dö? Ingen föddes på eget initiativ, men man har ett val att välja bort det man erbjöds. Det är absurt, men du kan slockna när du vill, och du kan själv välja hur. Eller kanske inte. Dra stenen uppför berget, låta den falla ner, börja på nytt. Se den rulla, se den krocka mot foten av nästa berg, börja om, och om, och om igen, kanske mindre klumpigt nästa gång, kanske med mer styrka, större visioner och en del nya trick i bagaget, med någon slags nyvunnen stolthet över att ha läst Camus vid toppen? – Ja, men varför?

Stiga upp på morgonen, möta en vardag som inte hälsar vänligt, jobba, jobba, skaka hand med en miljon människor eller ingen alls, jobba jobba jobba, börja om. Dricka kaffe, varje morgon, middag och kväll. Knapra piller. Le. Dö lite för varje fallande stjärna. Samla på sig skulder, synder, misstag, felsteg, olyckor, i en mängd som överstiger all bräcklig lycka man gömt undan i små vackra skåp, som man ofta glömmer hur man öppnar.

Jag brukar vara bra på det, på att öppna små vackra skåp av lycka, men inte alltid. Ibland öppnar jag och ser inte vägen till Narnia.

Jag har varit så trött, ordlös, orklös, livlös, menlös, meningslös, värdelös, blind. Öppnat ögonen, tittat på livet som om det vore en tafatt tapet, stirrat ut ur panoramafönster på en värld som ligger platt på magen, en värld med ansiktet i gyttja. Som någon okänd står och sparkar på i ryggen. Min värld, som jag lyfter mina ben i, ett i taget, låter fötterna landa i skiten, lyfter igen och vet inte var jag ska landa. En stor del av mig identifierar sig med den där sorgliga varelsen: den jag varit, en människa med hål i fickorna för all glädje.

Denna mörka dubbelgångare i mig lyssnar på musik på ett annat sätt än jag gör när allt är bra. Hen är en vampyr. I brist på en vettig psykvård använder vampyren musik som terapi, suger ut alla känslor ur den. När låten förlorat sin effekt letar vampyren vidare i natten efter nytt blod. Radiohead, Kid A, albumet på repeat; tills man sugit ut till sista droppen – sen nästa. Burial, tills man ligger begravd i sängen med händerna för ögonen, medan allt det svarta droppar ner från taket, översvämmar en. Då känner man sig övergiven av musiken.

När jag är så djupt nere, då vet jag inte vad jag ska ta mig till. Rädslan för att inget någonsin ska fungera igen, rädslan för ren och skär tystnad, kryper på insidan och river, river, river.

Detta är egentligen en lovsång till musiken. Musiken är, som Nietzsche sagt, det som gör livet värt att leva. Men kanske inte? För det finns många som lämnat den också och stigit ner i djupet.

Men det finns musik som jag lyssnat på och som har hjälpt mig, hållit mig sällskap genom depressioner och livskriser. Jag vill prata lite om den musiken.

Killers Walk Among Us – ”Från Ramberget ser jag allting som någonsin hänt oss här”

Vi börjar i nuet. Personen jag håller närmast hjärtat var på psykakuten. Det var en svår erfarenhet. På plats var jag lugn och försökte hålla alla rädslor på plats. Men när vi kom hem, när alla mediciner tagits, kom natten.

På resan till Småland, på väg till rehabilitering hos föräldrarna, blev jag djupt rörd av en låt ifrån ett band härifrån Göteborg, Musiken kom som en psalm från ovan, som svaret på en bön jag försökt uttala, och jag tror jag aldrig hört något så fint – en sån tröstande musik full av tacksamhet till livet, som på något sätt ändå inte utesluter allt det vi inte orkar bära på – jag sökte efter orden och de var enkla: det är musik som pumpar ifrån ett hjärta. När Stefan sjunger tillsammans med sin kör av vänner ”Bring your past life and meet me at sunrise” ser jag en helt annan slags vision av livet än den om den ensamma Sisyfos som måste knuffa evighetens sten. Jag ser vänner som lyfter stenen tillsammans upp för Ramberget.

Hur kunde någonting så vacker som ”Från Ramberget ser jag allting som någonsin hänt oss här” inte rädda Stefan. Jag tror att om himlen öppnar sig med en stor vinylspelare, i ett hand av moln, och sänder ut ljudvågorna över hela den dystra världen, jag tror att den som står där… vänder uppåt, och ser alla färger. Men himlen brukar inte öppna sig. Med ett likgiltigt ansikte står den och ser på.

Bill Callahan – ”Rock Bottom Riser”

Folk som sover på morgonen, under dagen, vidare in på kvällen, de flesta melankoliker jag stött på i livet har sin alldeles egna Bill Callahan-låt. Den här enslinga singer / songwritern har varit med om mycket. Med Smogs Red Apple Fall lyckades han fånga depressionens tonfall och frasering perfekt: de där meningarna som knappt kommer ur en, och tystnaden som omsvärmar dem. På detta album är det vackra, meditativa arrangemang, musik avskalat till essensen av livet. Det är musik som jag lyssnat på när allt annat känts som att det skriker i mitt öra. Andra människors fåfänga brukar inte direkt hjälpa när man inte ens orkar lyssna på sin egen.

Min egen personliga Callahan-låt är ”Rock Bottom Riser”, den handlar om svaghet, att hamna på botten av havet, som så många andra av hans låtar. Men också om styrka. Att kunna simma upp igen. Det är en kärleksförklaring till de männskor som gång på gång orkar göra det, och för dem som hjälper dem upp när det är som svårast.

William Basinski – ”Melancholia XIV”

Ibland är det en närvaro av en annan människa man söker, men ibland vill man bara höra ordlösa toner. Den avantgardistiska kompositören William Basinski leker med feedbackloopar och kasettband, och skapar ljudlandskap av sorg. Han har bl.a. komponerat ett sorgekväde till 9/11. Sorg är lite av hans expertis.

Hans album Melancholia handlar som titeln antyder om melankoli. Det rör sig om 14 stycken, som på olika sätt försöker ge uttryck åt depressionen. Alltifrån depressionsmigrän till trankila tillstånd. På nummer 14 låter det nästan som att musiken tagit ångestdämpande. Jag har lyssnat på denna i flera år, just denna. Jag har sett löven sakta falla ner, sakta, sakta, till dess världsfrånvända piano. Genom snö, ut i en ensam natur mitt i natten med stjärnorna ovan och djuren stilla bakom träden.
Det är någonting med denna som ger mig ro, som ett stilla vitt skimmer mot en vit bakgrund, i en plats där allting glöms.

Robin Pecknold – ”Olivia, in a seperate bed”

Vad gör man när det är för sent för Edelweiss? Kanske den ultimata breakuplåten. Spontant upplagd av Fleet Foxes sångare Robin Pecknold en hjärtkrossarnatt, för att bli borttagen morgonen därefter. Tur att någon oförskämd jävel plockade ner den och la upp på youtube. Jag var uppe hela natten och lyssnade. Dagen efter hade han tagit bort sin twitter och rakat skägget.

The Wrens – ”This Boy Is Exhausted”

The Wrens är ett väldigt vuxet emoband. Utmattningsdepression. Att gå in i vägen, att arbeta ihjäl sig. Att gå runt i hjärnan som i ett enormt, förvirrande datorchip, och försöka manuellt få alla kopplingar rätt. Att bli pressad av arbetsgivare till bristningsgränsen och sen brista. Push it to the limit, ja, men vad är priset? Det är vad ”This Boy Is Exhausted” handlar om. En hyllning till dem som vet hur svårt det är med allt ansvar vuxenlivet kräver och den börda det är. Men det är också en hyllning till musiken. Till det där giget som gör livet värt att leva igen. När man känner sig som en rockstjärna vid den lokala pubens lilla scen.

Tombs – ”Black Heaven”

Ibland vill man varken ha hjälp eller tröst. Då kan man lyssna på black metal, och stirra ut på en intetsägande sommarsol. Denna handlar om det där svarta hålet som växer och växer, även under den gladaste säsongen. Alla leker i solen men ingen märker hur allt sakta slukar en. Men vissa vet att solen blir svart när man stirrar på den för länge.

Kristian Anttila – ”Amanda”

En artist som jag återkommer till ofta är Aphex Twin, särskilt hans experiment med ambient musik. ”Stone In Focus” och ”Rhubarb” är universums hjärtslag och solskenet för mig. När jag är deprimerad brukar jag vilja lyssna på musik som bara upprepas och upprepas.
Som slutet på Kristian Anttilas ”Amanda”, från Svenska tjejer. Det är en bön till kärleken som bara fortsätter och fortsätter i 16 minuter. Att resa tillsammans med den man älskar, på en buss mot någonstans eller ingenstans, med huvudet i hennes knän och vinden och universum brusande genom fönsterrutan. Det är en vacker känsla som man aldrig vill ska ta slut och en dröm om en plats varifrån man har allt att förlora, för man har vunnit.

Radiohead – ”Everything In It’s Right Place”

Jag avslutar med en låt ifrån Radioheads depressionsplatta KID A. Den handlar om insikten att allting är på sin rätta plats, att världen vill ha detta moderna samhälle som dödar oss, och du är bara en av dessa bitar som håller allt på plats. Thom Yorke är inte direkt känd för att vara munter, men här överträffar han sig själv i att må skit. Musikens form är som ett fängelse för ett ångestskrik studsar fram och tillbaka i din strupe.

Burial – ”Fostercare”

Musik till nattens ensamma krossade hjärta, till stadens kalla vindar och de röster som gråter genom regnet bakom gathörnen. Soundtrack till livets kärlekslöshet, och de långa vandringar man går riktningslöst mot intet. Burials musik är som en tändare som vägrar få eld, du klickar och klickar men är död. Den gräver ner dig i jordens våta kyla. Just på denna saknas de där små glimtarna av tröstande gudomlighet, här är det bara den kvävande tomheten som regerar. Gå inte över gränsen, för då kan du börja få ont i bröstet och svårt att andas.

Holy Other – ”Nothing Here”

Soundtrack till tomma lakan. Baby mitt hjärta. Och att försöka andas igenom täcket. Kom och blås liv i mig.

*********************************************************************************************************************************************************

Det här var några av de låtar jag lyssnat på när jag haft det svårt. Jag är känd för att använda för många ord, men ibland är det bättre att låta musiken tala.  Wittgenstein kände sig misslyckad för att han aldrig kunde säga någonting om det som var viktigast i hans liv, musiken. Jag har spenderat mitt liv inspirerad av den tanken. Att försöka tala när man inte kan. Jag sa att detta egentligen är en hyllning till musiken. Det är det. När vi inte har några ord kvar att säga, då återstår tystnaden. Men musik är en annan slags tystnad.

Jag har skrivit i snart tre år på bloggen. Det hoppas jag att jag ska fortsätta med. Denna artikel är den som tagit längst tid att skriva, och den har tagit slut på mig.

Bojan Buntic

ge hit 2013

 

Det händer en hel del skruvade grejer under vår samtidtid medan vi fajtas med våra postmoderna komplex, en växande fascism, rädslor för domedagen, världskrig, simulerad terror, överklasslyx, snuskgubbar med $$$, dålig smak och dödsångest. Det händer en del sjuka saker inom musikvärlden också och våra digitaliserade öron kommer snart vara helt virtuella. Medan ni tappar bort er i era androids på väg till den nyöppnade glassbaren, med fickorna fulla av Pocky och sladdar och allt annat än verklighet – läs! Jag har försökt att orientera mig lite i denna omöjliga labyrint av retweets och soundcloudlänkar (som är ett helvete att kopiera från mobilen) och mjukporr på bussen. Jag har försökt att skissa en liten översikt över samtida happenings i musiken.

Kom igen, häng med mig på denna balansgång mellan skitsmak och utsöktheter. Här får ni en liten sushibuffé med fullständigt syntetiska råvaror. Här får ni 2014 ur mina pretto-ögon.

Vaporwave

new dreams ltd
New Dreams LTD

Avantgardistiskt politiskt statement med ett viktigt konceptuellt innehåll eller en pretentiös form av hissmusik? Vaporwave är byggt med möblemang och skräp från den globala kapitalismens rum och soprum: reklammusik, loungejazz från vänthallar, den där musiken du hör i telefonen medan du väntar på att kopplas vidare till ett nytt samtal. Men dekonstruerat och rekonstruerat. Vaporwave kan låta som allt möjligt: dystopisk midi-hiphop, skruvad självhjälpsmusik, hårdpumpande, glansig techno, flashig wobble dubstep med auto-tunade vokaler.
Det som alla former har gemensamt är ytligheten: denna musik är bara yta.

Producenterna kan kännas igen på namnet: massvis med $$$ och ttt och ###, teckenspråk från Witch House, Seapunk och andra internettrender och ironiska namn som #HDBOYZ. Du hittar dem på svårtydbara tumblrs, märkliga kryptiska hemsidor, disketter, DIS Magazine, och diverse andra neonblänkande ställen med en fascination för cutting-edge framtida konst och musik, 3Dgrafik från fem till femton år gamla datorspel och Windows 98.

Målgruppen är intellektuella estethipsters, och därför lär den aldrig få någon större kommersiell spridning. Om inte SONY eller Universal faktiskt tror att band som #HDBOYZ är på riktigt och vill signera dem.

 

 

#”90-talet”

90talet

90-talet är ”tillbaka” – som vem som helst som råkat klicka upp Internet under året vet. Det märks dock mer i vår tids visuella uttryck och modet än i musiken. Denna trend som tagit över hela världen syns på miljoner Etsy-shoppar och tonåringars tumblrs. Softa lite i din virtuella verklighet på facebook så ser du nog snart att dina vänner gör personliga tidsresor.

Det är viktigt att förstå att detta är en tolkning av 90-talet och att 90-talsestetik ofta bara är en av många beståndsdelar i denna nya uttrycksform. Det kombineras med stilformationer ifrån seapunk-, witchhouse och vaporwave-trenden, och allting annat som är nytt för vår tid: YOLO, #tags och så vidare förekommer frekvent.

Vad gäller musiken så syns det mest på Pitchfork.coms frekventa uppmärksammande av indierock med 90tals-feel, grunge-revivals, och samtida musikvideoproduktion.

Det hörs även på hypermoderna konstsidor som den new york-baserade DISmagazine, där även Vaporwave premieras. Där har 90-talets ravemusik haft en prominent plats: Gabber, happy hardcore, supersmörig trance, jungle och drum & bass, fast omtolkat.

90-talshiphop var ju på uppsving under en väldigt kort period 2012, men har sedan dess fallit mer eller mindre i glömska. Inte heller 90-talshouse har vaknat särskilt mycket till liv trots att Bicep och flera andra houseakter försökt att återuppliva det under hela 2012. Nu när Frankie Knuckles är död kanske vi kan se någon slags större uppsving i hans ära. Det är jag gärna för.
DUNKADUNKADUNKADUNAKDUANEK

mad decent

Trap och footwork i alla dess variationer är fortfarande the shit även om trap försvunnit lite i och med dess definitiva inträde i frankenstein-monstret kallat ”Diplo & Friends” / Mad decent – ett slags konglomerat av musikgenres som vägrar dö på dansgolven. Detta är arenamusik för de stora dansgolven, på festivaler som Emmaboda.

Footwork, denna klubbgenre och dansstil ifrån Chicagos underjord, lär inte dö med pionjären DJ Rashad, som hittades död för några dagar sedan. Den växer och växer och har spridit sig både till Sveriges basproducenter och våra garderobrumsstudios.

edm-1

På tal om stora arenor så är det en genre som regerar på de absolut största: EDM – ett slags samlingsnamn för den mest kommersiella dansmusiken därute. Avicii och Swedish House Mafia är både Sveriges och världens troligtvis största namn inom genren. Det handlar om dunkdunkdunkande electro med stora uppbyggnader och stora melodier. Det är 90-talstrance för vår generations festivalhipsters och fjortisar, och kan höras lika mycket från H&Ms radio som från Friends Arena.

Wobble dubstep kommer vi aldrig att få chansen att glömma. Skrillex sågar, som vi fick återhöra på hans andragiv Recess, lär höras över festivaler världen över i åtminstone 5 år till. Denna vår tids rock’ n’ roll är lika varaktig som Myspace-hjältens töjningar.

 

techno is not dead
Vad gäller mer ”seriösa” genres så händer rätt mycket där också. Under 2013 var det bl.a lo-fi techno som regerade: från storbrittaniens underjord, och från den amerikanska techno-etiketteten L.I.E.S, till amatördjs Traktorbibliotek världen över. Jag själv föll lite för denna dröm och det kan höras på min mix jag gjorde för GHM. Denna trend fokuserar på analoga synthar och rå, primitiv produktion. Det finns en hel del inslag av exotism och afrikanska rytmer, men för det mesta utgörs materialet av ett enkelt och minimalt ljudspråk: det handlar om att gå tillbaka till essensen av technoproduktion och skala av alla lager av ecxess.

På beatport är det fortfarande techhouse som tar mest plats, men även andra former av house blippar upp här och där. Vi har 90-talsrevival, som nämnt tidigare, med BICEP i fronten: massvis med sköna pianon och housedivor.

En annan intressant formation är new jack house – en kombination av bassline och house som försöker återerövra gamla glada raveattityder och atmosfärer just nu i London. Jag vet inte hur långt det spridit sig, men det låter uppfriskande och framför allt väldigt, väldigt dansant.

En annan viktig trend inom housemusiken är nytolkningar av popklassiker: den representeras globalt av Cyril Hahn, vars tolkning av Destiny’s Childs ”Say My Name” snabbt växte till ett transnationellt fenomen. Han fick sig stort antal efterföljare. I Sverige har vi HNNY, som gör utsökta edits på kommersiell pop, och den nya duon About Girls, som blev stora med en take på Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”.

Självklart vägrar basmusiken också att dö. Just nu är det fransmännen som håller fanan högst med nya, experimentella produktioner från podcasten och skivetiketten Clekclekbom. Post-dubstepens vackra, mångrytmiska landskap, med dess tendenser åt loungen, tycks lama i förhållande till denna kraftiga och ubertunga musik.

I sverige händer det mest intressanta i Stockholm, Under Bron, på Studio Barnhus: skweeekungen Baba Stiltz gör innovativ house, Axel Boman skapar out-of-this-world ljudlanskap, och Christian Dinamarca tar den svenska basmusiken till en helt ny nivå.

 

HIPHOP FÖR DEN SKÖNA NYA TIDEN

yung lean

Hiphopen har varit i spotlighten under en väldigt lång tid nu och kommer att fortsätta så länge Diplo och vänner får festivalbokningar. Ni har hört den under två långa år på YAKI-DA och typ alla andra hipstriga klubbar i Göteborg, ni har hört den på indieklubbar på Jazzhuset – den är överallt.

Fastän jag själv inte varit särskilt intresserad av den på senare tid så måste jag erkänna: den lever och regerar och omskapar sig själv hela tiden. T.om. den storsäljande, mest kommersiella hiphopen experimenterar med sina gränser och innoverar ständigt. Det är bara att titta på Kanye West Yeezus.

I underjorden har det växt fram en hiphop för vår generation skapad av ungdomar höga på energidricka. Det började i en egen virtuell community via soundcloud, facebook, twitter, och så vidare men har under 2013 spridit sig till ett slags världsfenomen. Jag talar om Sad Boys och Yung Lean och hela den kulten. Uppväxta i Drakes och Lil Bs efterföljd har de börjat tänja på gränserna för vad hiphop överhuvud taget är. Producenterna hämtar intryck ifrån nya samtida genres som vaporwave, footwork, sea punk, och så vidare, och kombinerar det med en känsla för beats som ifrån modern kommersiell hiphop. Denna nya hiphop karaktäriseras av spontantitet, autotune och fula vokaler, samarbeten över nationsgränser via nätet, och ett fullständigt upplösande i samtiden. Allt är tillåtet. Och det är därför den är intressant.
Även Sincerely Yours, en skivetikett som vi sen tidigare vet har en stor kärlek till just hiphop, har hakat på trenden. För inte så länge sen släppte de en singel av Bladee, en av frontfigurerna i denna kult.

 

Såja, detta är allt för idag. TO BE CONTINUED.

Bojan Buntic

NOMETHOD RECORDS

I den snabba tillströmningen av independent-artister och sovrumsproducenter som vi har idag kan det vara lätt att missa att det fortfarande finns en mängd med bra skivbolag. Ett av dessa är det svenska Nomethod Records som har sin bas i Umeå och huserar artister som Simian Ghost, NO CODA, ColleaguesBlondino och Tiger Forest Cat. Skivetiketten har tidigare släppt bl. a. Aerial, Robert Svensson, First Love Last Rites. En sak som ni kanske inte vet är att Markus Krunegårds indiestorm ”Jag är en Vampyr” släpptes via Nomethod. Jag tog mig friheten till att intervjua Magnus Öberg, grundare och ägare av Nomethod.

Medan ni läser den fantastiska intervjun tycker jag att ni ska lyssna på en playlist med lite axplock ur Nomethod Records fantastiska katalog.

 

Hej Magnus! Hur är det?

Hej Mattias! Det är bra! Hur är det med dig?

När, var och hur startade Nomethod Records?

Nomethod startades i Umeå 2006. Jag hade nyss flyttat till en ny lägenhet och i flytten så hittade jag en demo som jag hade fått när mitt gamla band spelat i Sandviken. Demon var med bandet Aerial, jag slog på CD´n och blev totalt golvad. Fick tillbaka peppen på musik efter en svacka, körde CD`n på repeat en hel sommar typ och bestämde mig för att starta upp Nomethod för att kunna släppa ett album med Aerial.

Varför just namnet Nomethod?

Jag läste en intervju med Sonic Youth i tidningen POP. Dom pratade om no wave scenen i NYC och hur dom såg på musikskapande, jag kände igen mig extremt mycket…särskilt när det kom till åsikten om att man inte behöver vara ”duktig” på att spela ett instrument för att kunna göra grymma grejer. Jag har alltid alltid alltid känt samma sak och nästan känt att musikteori, musikskolor osv kan vara något hämmande. Jag kommer från en familj med virtuoser, alla är musiker i stort sett och alla kan bläddra skalor i sömnen men ingen kan skriva en 3 minuters poplåt. Hursomhelst…Sonic Youth nämnde teorin ”The method of nomethod” och det satte fingret på vad jag kände. Typ…alla kan allting, ingen kan nånting osv. Det är lite så jag har drivit Nomethod också, helt utan styrdokument eller regler, bara på känsla.

Här kommer en lite flummigare fråga, men vad är Nomethods vision? Hur skulle du sammanfatta ert koncept?

Nomethods enda vision och önskan är att ge ut fantastisk musik. Vi har inget koncept (läs ovan).

Finns det något annat skivbolag som du är inspirerad av?

Dischord Records är mitt absoluta favoritskivbolag.

Vilka är dina favoritögonblick hittils med skivetiketten?

Jättesvårt att svara på, jag har kul hela tiden faktiskt. Jobbar med människor som är fantastiska, ödmjuka och schyssta. Det finns mycket påklistrad konkurrens och attityd i vissa delar av branschen, jag köper inte den grejen alls, köper heller inte framgångshetsen som jag kan känna finns i dom större städerna. Känner mig helt separerad från det sammanhanget. Såklart sjukt kul när det går bra för banden vi jobbar med men det är ännu roligare när banden gör ny bra musik.

Vad är du mest stolt över?

Musiken.

Berätta lite vad som händer just nu med Nomethod records.

Vi har 6 releaser inom loppet av 3 veckor hahaha. Det känns helt vansinnigt men vi har jobbat med PR för dom skivorna under en väldigt lång tid så det känns lite som smashläge, bara att sätta den. Det har börjat röra på sig ordentligt i UK för flera av våra artister så vi jobbar på att fortsätta bygga långsamt därborta.

En sak som jag är väldigt nyfiken på: Vad händer i Umeå just nu?

Umeå är Europeisk kulturhuvudstad i år så hela stadskärnan har byggts om och tjänstemännen på kommunen tar helt stolliga beslut varannan vecka typ. Det är för bisarrt för att ens gå in på. Men annars så lever och frodas musikscenen i Umeå. Finns en massa spännande band, scener, eldsjälar osv. Den delen av Umeå har alltid verkat helt oberoende av vad som händer i stadshuset så det är lugnt. Jag är bokare på Scharinska i Umeå så jag ser mycket bra konserter där. Verket, ett annat bra ställe kör hur mycket spelningar som helst och bygger scenen i Umeå på ett imponerande sätt.

Vilket band önskar du att du hade upptäckt?

The Stone Roses. Deras debutplatta är perfektion.

Har du något drömsamarbete?

Jamen det skulle inte vara helt fel att göra nåt ihop med Dischord eller nån annan gammal hjälte typ Bob Mould eller Kim Gordon. Hade gärna gjort nåt ihop med Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman också.

Vad tycker du om den samtida musikscenen i Sverige? Några favoritakter som inte är signerade på Nomethod?

Det händer ju mycket spännande i replokalerna och på livescenerna, själva branschen känns lite mossig, det är mycket gubbigt ryggdunkande i en liten bransch. Det måste bli mycket mer jämlikt. Förutom det så är det grymt kul att fler & fler artister blir bättre & bättre som producenter också. Svenska favoritakter som inte är signade på Nomethod, kan väl nämna Axel Boman och School.

Hur är det att jobba med kultur i Sverige 2014?

Inte helt lätt med dagens regering bakom spakarna, mycket snack om entrepenörskap, kulturdriven tillväxt osv, F-skattsedel värderas högre än utbildning, vidrigt. Men samtidigt spännande och utmanande att verka i mörka tider.

Hur lyssnar du på demos?

Ofta via rekommendation eller så har jag sett en konsert och kollar upp bandet efteråt på tex Soundcloud.

Var någonstans letar du efter ny musik?

Live, Soundcloud, Facebook….älskar Facebook.

Hur ser framtiden ut för Nomethod?

Den ser ”ljus” ut, varje år är bättre än det förra. Framtiden för skivbolag ser dock inte superljus ut, men det är inte säkert att Nomethod förblir ett skivbolag, vi jobbar med musik, den behöver inte alltid ges ut på skiva.

Intervju: Mattias El Mansouri

_1000602

Alla har släppt sina listor av årets bästa album, låtar, videos och liveframträdanden. Jag vet inte hur många skivor, låtar och spelningar jag har sett i år. Allt är en underbar sörja inom mig och jag kan dra fram det mesta och återkoppla det till en händelse, känsla eller människa. Det är så mycket underbar musik som har spelats ur mina högtalare och hörlurar under året och med största sannolikhet är årets mest spelade låt Vampire Weekends ”Step”.

Med all respekt för Ge Hit Musikens svenska topplista, det finns något större där ute. Under en grå höstpromenad fick jag ett infall som varade i några minuter. Jag kom jag på att årets bästa låt inte involverar hemmaproduktioner, oavsett hur skickliga dessa är. Inte heller Göteborgspopen med all ångest eller om en svår människa som gråter på scen. Den är inte heller något överproducerat tjafs och kommer inte från ett av många hajpade hipsterband. Årets bästa låt ligger någonstans mittemellan alla dessa ting. På ett bra sätt.

Med blöta strumpor och en lång uppförsbacke framför mig valde jag att byta låt i iPoden. Från Placebos gamla ”Every You Every Me” till Arcade Fire. Med några snurr på den patenterade plattan och några nästan ljudlösa rassel från den lyxförpackade hårddisken hittade jag vad jag sökte. Och något slog sig till ro inom mig när jag tryckte på play. Arcade Fires ”Afterlife” är årets bästa låt. Tacksamheten över att ha slösat upp en del av min studentbonus på 700 kr på äppeljättens nätbutik infann sig. Ångesten över att jag inte slösat nästan två hundralappar av min studentekonomi på den fysiska skivan infiner sig fortfarande. Förpackad i tunn digipack med ett glänsande omslag skulle den se bra ut i min skivhylla.

Jag recenserade ”Reflektor” i sin helhet efter en vinflaska natten efter att den släpptes på Youtube. Skrev att den växer på en, att det är svårt att bedöma en Arcade Fire-skiva efter två, tre lyssningar och att jag fortfarande hittar något nytt i deras musik, samtidigt som den ibland är lika förutsägbar som den där kompisen som alltid blir för full och skämmer ut sig själv, på fest efter fest. På både gott och ont. Amatörer och proffs har uttalat sig om skivan, musiken, produktionen och framförallt om att den består av två delar. En A- och B-sida. Enligt skribenterna är den både en calypsofest och en tragisk efterfest med ensamheten som enda vän. Spåret ”Afterlife” är det nästsista på skivan men skulle ljudmässigt med ”Supersymmetry” kunna vara en perfekt brygga mellan albumets två delar. Kombinationen av dessa två spår är också perfekt utförd. Efter de utmattade andhämtningarna på det första får man en stunds reflektion och lugn avslutning på skivans sista spår.

Samtidigt som ”Afterlife” får hipsters på klubbar att dansa när de egentligen bara borde konsumera vuxenläsk och ta in stämningen, har den något melankoliskt över sig. Det finns ett drag av trummaskin över slagverket i början, samtidigt som kvinnorösten mjukar upp det kantiga. Här finns rock ’n’ roll spelad med vana fingrar, mästerligt utförda gitarriff som sitter precis där de ska och leder in lyssnaren rakt in i kärnan. Och så kommer konfettiexplosionen med refrängen!

”I’ve gotta know, can we work it out? / If we scream and shout till we work it out”

Aldrig har så smöriga textrader framförts så skickligt, eftertänksamt och suggestivt. I alla fall inte år 2013.

Det handlar om livet när kärleken är borta och Win och Regine turas om att sätta ord på det. När de i andra versen samsas om att sjunga får jag gåshud, varenda gång jag lyssnar på låten. Det finns en desperation i Wins röst som får mig att återkoppla till mina tragiska afterlife, efter kärleken. Regines mjuka stämma är som den rösten du saknar när hen är borta. Den som skär, fastän du vet att du har byggt upp en bild av personen grundad på en kemisk process som kallas förälskelse. På många sätt är ”Afterlife” precis som den här bilden av kärleken. Den är egentligen bara en välproducerad känsla som lurar dig. Skillnaden är att denna kärleksaffär varar i fem minuter och femtiotre sekunder, fyllda med stora ljud, minimalistiska anspelningar, samspel, mjuka röster och hårda gitarrer som trycker mot trumhinnorna. James Murphys perfekta produktion med alla fragment som bygger samman en tät ljudbild och inte låter lyssnaren släppa fokus är bättre och ger mer feeling än något hemmasnickrat eller överproducerat jag hört i år.

”Oh, when love is gone, where does it go? / ”Oh, we know it’s gone but where did it go? / And where do we go?”

Kärleken, när den är borta, vart tar den vägen? Och vart tar vi vägen?

Det finns ett nästan skamfyllt moln över låten. Analyserar vi vad som är så bra kommer vi också till kärnan: att det faktiskt är välproducerat utan att vara överproducerat. Att vuxna människor som högst troligtvis inte relaterar till kärlek på samma sätt som ett ungt hjärta, som inte ens börjat läka, har snickrat ihop detta mästerverk. Men om vi slutar vara så cyniska, sätter på oss ett par bra hörlurar och förlorar oss själva i den stora ljudbilden och den suggestiva texten så kommer det fram. Det här är lika underbart som känslan som uppstår när fjärilarna flyger runt i magen. Även om vi alla vet vi att det inte finns insekter med färgglada vingar i våra magar när vi träffar Hen med stort H. Och om du upplever smärta i hjärtat så borde du uppsöka läkaren, hjärtinfarkter kan nämligen vara dödliga. Vi vet att allt vi gör styrs av elektriska impulser från hjärnkontoret. Jag vet det, du vet det, Arcade Fire vet det och ”Afterlife” vet det också. För att vi är vuxna människor. Men vuxna människor kan fortfarande känna fjärilarna och smärtan. Däremot är det inte många som under året som gått kunnat applicera detta på en låt, fått det att låta underbart och fått mig att känna något. Alltså känna. Förstår ni vad jag menar?

Precis som när din favoritkonstnär har skickligheten att förmedla något vardagligt och få dig att känna något. Precis som din favoritpoet kan framställa en människa till något gudalikt med några väl valda ord. Det kommer en dag då vi kan förmedla dessa saker utan att vara mitt inne i dem, när vi kan jobba utifrån vår erfarenhet. Vare sig det gäller att bearbeta något gammalt, dra upp skiten igen eller blicka framåt förväntansfullt. Att dela med sig av något vackert till omvärlden som inte kom till av en slump när vi tog fram gitarren att hen lämnat oss med whiskeyn som enda vän. Att skickligt skapa något vackert och sedan sälja det, i detta fall i ett digipack med ett skinande omslag, via digitala butiker eller streamingtjänster.

Att låten ger mig gåshud handlar lika mycket om hur vackert den är skapad som vad den får mig att känna. Det är vad årets bästa låt handlar om, oavsett vad alla wannabes som är signade på små skivbolag som drivs från pojkrum säger. Jag är öppen för allt nytt, smalt och skitigt. Jag har ett kärleksförhållande till det också men det räcker inte alltid hela vägen. Jag är öppen för nya talanger och jag vet att de en vacker dag kommer att ta över Arcade Fire-facklan. Men det går inte att förneka det vackra i ”Afterlife”. Förutom skönheten med själva låten finns det något väldigt fascinerande med männsikor som kan skapa skönhet med sina bara händer och skicklighet.

Amar Bajric

the national matt berninger 3

Om man ska skriva om män och manlighet känns det som att man först måste be om ursäkt till någon. Be om ursäkt för allt som männen har gjort. Till de döda, till slavarna, till kvinnorna. Be om ursäkt för all ondska. Att ödmjukt ta ansvar för den. Och sedan göra det man kan, enligt ett visst snävt och förbestämt mönster. Hålla tyst, inte ta plats, lämna ifrån sig sitt arbete, gräva ner sig i marken. Varje pojke föds med en arvsynd. Och varje pojke hatas redan från födseln. Någon har sparkat uppåt redan innan han föddes.

Vi kan acceptera att vi som grupp är delaktiga i en kvinnoförtryckande världsordning, en struktur som drabbar oss män också. Vi kan acceptera vår skuld, varje individuell man kan erkänna sin position i världen han föddes in i. Men hur fortsätter vi därifrån?

Vissa grundläggande förhållningssätt är ganska enkla i praktiken.

* Bli medveten om, och erkänn dina privilegium.
* Ifrågasätt sexism när du upptäcker det i vardagslivet. Om en vän till dig drar ett sexistiskt skämt, säg ifrån. Ifrågasätt även främlingar, och skapa diskussion.
* Hjälp till att skapa en jämlik könsfördelning, inom områden där kön är oväsentligt – vilket råkar vara typ de flesta. Till exempel, om du är klubbägare, försök att boka lika mycket män som kvinnor.
* Rösta för kvotering i arbetslivet. Förespråka kvotering i vardagslivet. Tala om varför det är viktigt.

Men en annan viktig sak är att tala om manlighet. Om detta ska vara möjligt måste man tillåta det, utan att det förlöjligas och hånas. Risken är alltid att man blir utmålad som en vit kränkt man och så var det med det. Varje försök att formulera sig innefattar risker. Man måste få lov att göra fel. Om man säger att man vill tala om män tas det mest på skämt. Du kan väl inte mena allvar? Vi har ju skrivit om männen, bara om männen, genom hela historien. Alla böcker handlar om män och är skrivna av män, och lästa av alla. Männens kultur har fått dominera i årtusenden.

Men paradoxalt nog lever vi i en global kultur som sätter munkavel på pojkar och män. Där varje försök som bryter mot det som är tillåtet att säga, i enlighet med männens språk, bestraffas – både av kvinnor och män. Den riktiga mannen gråter inte, bryter verkligen inte ihop, och är alltid den stabila grund varom allt som är flyktigt kretsar – och han kan ta allting, varje smäll, varje bakslag, utan att säga ett knyst. Varje gång hjärtat brister skall blodet rinna ner i avloppet, i hemlighet. Ställ dig upp, var en man, sluta tjura, sluta vara en sån fjolla.

Detta är ett välkänt fenomen. Man pratar om det antingen som ett sidoproblem i den feministiska kampen för jämställdhet, eller som något oerhört problematiskt. Men man talar sällan om det i detalj. Det hegemoniska manlighetsidealet [idealbilden av hur en riktig man är som genomsyrar ett visst samhälle] finns överallt i vår populärkultur. Det är bara att titta på vilken enastående enformighet det finns i porträtteringen av män genom mainstream-filmhistorien, en av de största källorna till samtida ideologier. Fastän varje kultur och subkultur har sina uppfattningar om vad som är en riktig man så stämmer de för det mesta överens med ett övergripande ideal. Den vita västerländska kolonialmannen, med makt, akademisk intelligens och äventyrslusta, som klarar varje krissituation, går ut i världen och erövrar skatter och kvinnor — Indiana Jones-Harrison Ford eller en annan variant, den kvicka agenten, James Bond; den livsfarliga gangstern som ingen vågar bråka med, som klättrar från botten till ett världsherravälde i miniatyr på kapitalismens undersida, genom organiserad brottslighet. Det gemensamma med alla representationer är att de visar upp en man som är gränslöst tuff, aldrig visar svaghet, döljer sin insida (en tystnad som utgör ”den manliga mystiken”) och som vinner erkännande av de andra männen, och blir åtrådd av kvinnorna, genom att visa sin styrka, kompetens och mäktighet. Alla dessa män är känslomässigt tuffa. De definieras genom att vara en extrem motsats till den homosexuella mannen, som behandlas som en sämre, underordnad version av manlighet analog med det man föreställer sig är en kvinna: känslosam, svag, modlös, utsvävande, och så vidare. Detta avgränsande sker i extremt grova drag, genom att utesluta varje handling som anses vara ”kvinnlig” ur manligheten. Pojkar och män får ta plats och tala, överallt och i alla sammanhang, så länge det handlar om ”manliga” ting som teknologi, affärsplaner, praktiska lösningar på vardagsproblem, fotboll, TV-spel, och så vidare. Helt enkelt, allt som hör till den beryktade ”snubbigheten”. Men uppfostran enligt dess krav leder lätt till tomhet, frustration, missbruk, misogyni, och våld. Förväntningarna som ställs på män är stora, de också. En man kan leva hela sitt liv i ett skal – och inte ens vid dödsbädden yttra vad han egentligen känner och har känt.

Vi behöver omförhandla manligheten. Könet är en tvångströja som behöver lättas på och omvandlas till en klädnad som går att bära och röra sig i naturligt. Patriarkatet är inte ett högkvarter som vi måste inta med våld – för att sedan skjuta alla ansvariga. Det är inte heller en konkret revolution som behövs, utan, om man får använda en kliché, en revolution i psyket. Patriarkatet är inte heller ett fullständigt abstrakt fenomen. Det är snarare en beskrivning av de historiska effekterna av den manliga dominansen över kultur, politik och ekonomi sedan tidernas begynnelse. Dessa effekter finns överallt och måste motarbetas. Men vi kommer ingenvart genom att demonisera eller förakta mannen. Det vill jag inte tro i alla fall. Det är att ärva den patriarkala diskursen, och istället i stil med SCUM-Manifstet rikta dess udd emot ett annat kön än det som enligt dess logik är den underordnade. Det är fortfarande samma patriarkala diskurs och innehåller alla dess brister och motsägelser. En hatisk, särskiljande struktur som ersätter allt levande med döda abstrakta diskussioner. Den rätta vägen, tror jag, är att tänja på gränserna för vad det innebär att vara man. Men hur gör man det och vem kan göra det?

Jag tror inte det handlar om att måla naglarna eller att ta på sig en rosa overall istället för en blå när man går ut i fabriken. Det som många på ett klumpigt sätt uttryckt som ”att feminisera mannen”. Trender har skiftat, färger har ändrat betydelse, utan att det har ändrat på grundstrukturerna i den så kallade patriarkala könsmaktordningen. Om en man slår en kvinna spelar det ingen roll ifall han har kjol på sig eller inte.

Det handlar om att ändra på det dominanta manlighetsidealet i grunden. Om att övertyga de som tycker att idealet är någonting eftersträvansvärt. Idealet är någonting som både män och kvinnor hjälper till att upprätthålla. Männen genom att imitera de män som uppfyller det, att inta den så kallade könsrollen, och kvinnorna genom att uppmuntra till denna förvandling. Hur många kvinnor beskriver inte just en Patriarkatets Lyckade Son när de beskriver den man de åtrår i fantasin? Men förändringen kommer inte att ske på ett enkelt sätt. Längtan efter att vara en riktig man går djupt. Följer man mönstret så utlovas man pengar, sex och kärlek – ett lyckat liv enligt den globala kapitalismens ideologi.

När jag talar om förändring talar jag om skeva handlingar, ett begrepp inspirerat av queer-teori. Att bryta emot mönstret. Att våga. Det kan vara en så enkel handling som att våga prata med andra män om sådant som är tabu. Hur man mår, till exempel. Att våga berätta för sin flickvän att man är rädd. Det finns en rädsla hos många män. De är rädda för att de inte kommer att vara åtrådda eller älskade om de visar vilka de egentligen är; och denna rädsla stramar åt könsrollen hårdare och hårdare, tills de blivit okänsliga ”naturligt”. Tills de helt enkelt identifierar sig med denna känslolöshet, ett tillstånd som i det extrema endast lämnar utrymme för aggression, pengabegär, och ett aktivt hat.

Dessa män har inte alltid varit hårda. De tränades in i hårdheten, indoktrinerades genom de homosociala ritualerna, i skolan, på sportklubbarna, i arbetet. Många gånger när de försökte bryta sig ut ledde det till förnedring, hat, och utanförskap. De blev utslängda ur den manliga gemenskapen. Tjejen de älskade förlorade känslorna för dem när de avslöjade att de har känslor – och därigenom dödade den ”manliga” mystik som lockade dem från början. Det blir en ond cirkel och man hittar inte någon att se upp till, att tro på. Men det finns ett område där pojkar och vuxna män har fått tala fritt, där det finns många, många som gjort sig fria. Musiken. Där har många hittat en möjlighet att få berätta om vad man har varit med om och känt under sitt liv.

Musiken har för många varit den enda läromästaren. Det är där vi lärt oss att uttrycka det som finns på insidan. Vi lär oss inte i skolan, utöver de mest primitiva yttringar om att man har fysiskt ont här och där, att tala om vad vi känner. Ångest, frustration, sorg, rädsla, begär, kärlek. Allt det som hör till den fullblodiga människans bultande hjärta ska flyta omkring i oss utan att få komma ut. Det ska redas ut på egen hand, i ensamheten. Där ska vi själva lära oss vad allt innebär. När allt snurrar i skallen, när man varit med om något svårt, så öser orden och känslorna över en men man kan inte fånga något att visa upp. Istället står man där med munnen snurrad som korken på en mörk vinflaska, en likgiltig, ängslig min, och allt vin man hade inuti skulle man aldrig få dricka, ingen skulle få dricka av det.

För min egen del så var jag med om en revolution när jag började lyssna på The National, Tindersticks, Red House Painters och Smog. Jag var ung och mer eller mindre olycklig, med ett fåtal menlösa ord på ett betydelselöst papper, men för första gången såg jag vem jag en dag kunde bli. Matt Berninger, Stuart Staples, Mark Kozelek och Bill Callahan gav mig en grund att stå på. De var män som jag såg upp till, och de kunde det här med ord. I deras lyrik såg jag vuxenlivet utformas för första gången. Och allt vad det innebär av besvikelser, kompromisser och förhoppningar. Det var en värld som stod i kontrast till populärmusikens ofta förenklade tolkningar. Deras vision av vardagsliv i det moderna samhället var avsevärt mer nyanserad än det jag hörde i den samtida popen som spelades på radio. Jag såg män som vågade tala om att de var rädda, besvikna, ledsna; att de längtade efter kärlek och beröring; att de inte var ogenomträngliga tempel, utan riktiga hem som både kunde stänga dörren till andra, och släppa in. De mötte livet med själ och värdighet. I all dess komplexitet. Och deras texter bröt igenom det där obevekligt tuffa idealet.

Men deras skevhet är inte extrem. Man kan inte säga att det bara är yta. Som att bortom varje sammanhang börja bära läppstift, som ett politiskt statement. Eller som hiphopkollektivet The Sad Boys gör genom deras memeifiering av den manliga känslosamheten, där det här med att sjunga om sina känslor i rapform mest blir en ironisk trend genomsyrat av 9gagmentalitet. Den skevhet jag talar om är inte narcissism. Det farliga och subversiva med The Nationals musik, till exempel, är just att det inte kan uppfattas som ironiskt eller distanserat på något sätt. När Matt sjunger om att han står framför spegeln och försöker formulera ett leende, att han inte längre förstår hur han ska göra i livet, att han ligger vaken hela natten och ber om att chefen ska lägga hans huvud mot sin axel och säga att han uppskattar honom — då är det någonting som i grunden bryter mot det manliga idealet. Enligt det skulle han gått igenom hela dagen och varit tyst, och sedan fortsatt nästa dag som vanligt, utan att något av det där någonsin skulle ha fått komma ut. Istället sjunger han det för sin flickvän. Och ber om några fina, uppmuntrande ord som kan rädda honom. Att hon ska lägga ner honom i sängen och säga någonting vackert, denna dag då allt känns som att det går åt helvete, då han är på väg att falla ihop. En dag då han behöver hjälp, då han känner sig maktlös. Då han vill skrika ut och be om ursäkt för allt. Enligt idealet hade han kommit hem och varit tyst om allt det här. Tagit sig i kragen, lagt sig i sängen igen, och kvävt den ondska som äter upp honom inifrån.

”Baby, We’ll Be Fine” är en låt som visar att det är okej att vara svag. Och i denna låt kommer miljontans mäns kvävda känslor ut i ett lågmält skrik som samtidigt är en önskan om förlåtelse. Vi kan inte veta vad Matt ber om ursäkt för, men vi kan ana. Även om man bara lyssnar på den i hemlighet så känner man en frigörelse. Och denna frigörelse lättar lite på den där tvångströjan, och gör det lite lättare att andas. För hur ska man ha mod att våga, om man inte ens har luft i lungorna? Att lyssna på den här musiken ger en kraft att uttrycka någonting allmänmänskligt, som inte hör ihop med ett visst kön: att våga säga att man också, precis som Matt sjunger i ”Afraid Of Everyone” ibland är rädd för allting. Saker som också män kan känna.

Bojan Buntic

Tips på män som sjunger om känslor.

The National – Alligator
Smog – Red Apple Falls
Tindersticks – Curtains
Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Red House Painters – Red House Painters I
Phosphorescent – Muchacho de Lujo
Damien Jurado – Rehearsals For Departure
Anthony & The Johnssons – I Am A Bird Now
Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning
Frank Ocean – channel ORANGE

IMG_1190

Söndagsångestens vara eller icke vara kan diskuteras men oftast är den bara där och det enda man kan göra är att rida ut den. Den placerar sig strategiskt på söndagen, när minnesluckorna säger att man var kung i baren kvällen innan men något annat gnager inifrån. Söndagen säger åt dig att du kanske drack för mycket, påminner dig om att hen du gillar hånglade med din vän. Och när du ligger med ett dunkande huvud och förbannar dig över livet och kärleken så är det ingen tröst att helgen nu lider mot sitt slut. Att du i morgon måste upp tidigt, åka kommunalt till skolan eller jobbet och utstå ännu en vecka där du ska se glad ut och nicka fint med ett leende på läpparna, medan det brinner och skär inuti.

Eftersom musiken hos mig alltid har återspeglat glädje, sorg, minnen, drömmar och ångest har jag ett speciellt förhållande till låtarna som sätter toner och ord på veckans sista dag. Oavsett om jag ligger och våndas i sängen eller orkar ta mig upp för att gå ner till affären och möta alla blickar behöver jag höra något som tröstar och inger hopp. Ibland är man ensam med tankarna som blir för stora, tar över och långsamt kväver en. Man måste få slut på luft för att ta sig upp till ytan igen. Ur högtalarna eller i hörlurarna behöver jag något som kramar om mig, klappar mig på axeln och säger att det är okej att vara ledsen ibland.

Jag behöver något som jag känner igen mig i, som får mig att känna mig mindre ensam och som skapar soundtracket till den mörka söndagen, bestående av ångesten från gårdagen och den eviga väntan inför morgondagen. Musikvalet behandlar ofta trasig kärlek och hopplöshet, snarare början på slutet än början på något nytt. Men trösten i att känna igen sig i den är ovärderlig, när allt känns slut så skulle det också skulle vara det utan musiken. Och jag tror att det är bra att vältra sig i sin egna olycka, om inte annat så på vilodagen.

Här är min söndagsångest förpackad i 60 låtar. Fyra och en halv timmes tröst. Intimt och personligt. Allt från Trentemøllers suggestivt mörka ljudlandskap till töntigt sentimentala låtar om kaffe och cigaretter hela natten lång. Mästerlig postrock blandad med Eddie Vedder och en ukulele. Broder Daniel och ”Brothers On A Hotel Bed”. Deppfavoriterna The Perishers som knaprar ångestdämpande som att de är ”Lost In Time”. Billy Corgans röst som har följt mig i många år, Moto Boy som vill komma ihåg hur det var att vara med henne. Beach House fyller rummet, huvudet och hjärtat med sin stora ljudbild. ”Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me” så idag lyssnar jag på spåret som gömmer sig efter en non musical silence på Alt-J:s skiva med meningen ”And hold me tight and I´ll sink in” som kläms fram. Precis vad som behövs en mörk och kylig söndag när det har brustit i rutinerna. Om att vara ”Up All Night” på grund av sorg.

”Sorrow found me when I was young. Sorrow waited, sorrow won.” Den här dagen är skapad för grubblande, ångest och läkning. Regn mot rutan och tårar mot kinden.

Amar Bajric

broder daniel is playing at my house

Nu när den svenska ”indieR&Bn” fått en boom i och med 1987s uppstigning på scenen med succédebuten ”Ocean” kan man påminna sig om att andra, mer ”kommersiella” artister också gör rätt skön rnb faktiskt. Jag kan påminna er om att Oskar Linnros nyligen släppt albumet Klappar och slag och att Veronica Maggio fortfarande har en del själ i sig på Handen i fickan fast jag bryr mig. Det är ju ändå härifrån allt det här nya härliga kommer. 

En annan, mindre uppskattad artist bland de svåra kidsen, Erik Hassle, släppte en låt idag. Jag började fundera på hur jag ska förhålla mig till detta med popstjärnor och kommersiell musik. Inte trodde jag att jag skulle skriva om honom här på bloggen. Jag är ju svår också, eller? Nej, egentligen inte, jag är av åsikten att bra musik ofta hittas just där i ljuset där en hipster eller ett popoffer skyggar undan, som en vampyr som i jakten på ”äkta” blod blivit så blodfattig att hen misstar det för vinyldamm eller besökarantalet på internets mest gömda musikblogg, den där som bara fångar upp ljudsignaler från den mest avlägsna galaxen. Blipp, blopp, ingen annan har hört detta förutom du, för ingen vet om det.

Jodå, jag kan hitta till den bloggen också. Men jag tycker det är kul med folk som skriver om det som ni för det mesta tycker är fruktansvärt jävla skit. Till exempel på Being Blogged, där de där som ni hatar, de där giriga skivbolagens girigaste, mest fåfänga artister tävlar om dina pengar.

Men det är inte alltid dåligt. Ibland är det bra, som ”Talk about it”, denna helt osvåra singel av Hassle. Den påminner mig om en tid då saker kunde vara bra på kommersiell radio också. Han är inte riktigt där, detta är inte något man kan jämföra med Prince eller någon annan storhet från den tiden egentligen, ingen kommer snacka om ”Talk about it”, så som det snackas om Aviciis nya, men det är en härlig ballad.

Jag vet hur du känner dig. Du kan säkert också känna igen dig när James Murphy sjunger om att förlora sin ”edge”. Du ville vara den som lyssnade på M.I.A innan ”Paper Planes” och innan hennes morsa fick höra hennes första sång vid pianot. Alltså, när jag och brorsan hittade ”Harlem Shake” och började spela den flera månader innan… och ingen dansade till den… eller att Postiljonen först spelade i mitt hus… jag vet hur det känns när man förlorar den där låten som man känner tillhör bara en själv. En väninna till mig ville aldrig visa mig sina ”hemliga låtar”. Det kan kännas som man förlorar en del av sig själv när alla andra helt plötsligt börjar tycka att den där soulartisten ingen längre lyssnar på är cool igen. Vem är jag, om inte den som lyssnar på detta som ingen annan lyssnar på?

När man skriver om artister från Hybris, där 1987 huserar, får man skit om man skriver om exempelvis Faye eller Lukas Nord, men älskad om man skriver om de artister därifrån, till exempel Iberia eller Postiljonen, som kommer närmast den fullständigt tomma genrebeteckningen ”indie”. Varför? Jag tror det hör ihop med att vi idag känner oss så vilsna och identitetslösa att vi måste hålla hårt på våra skillnader. Jag lyssnar inte på den där ”kommersiella skiten”, tänker man, och tänker att man är lite bättre, lite smartare, lite mer intresserad av musik än den allmänna lyssnaren där ute som svänger till med höfterna när en ny sexistisk dänga dyker upp på radiokanalerna i köpcentrumen. Jag tror att detta förklarar receptionen av Azure Blues andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt. Det är helt enkelt någon del i en som tänker att en skiva som är så fokuserad på att nå ut riskerar att bli kommersiell. Man kanske istället borde fråga sig varför man är så rädd för just det. Popkvalitén, liksom, blandas ihop med en föreställning om att det som är genomarbetat och för fokuserat, rent, också är mediokert eller oäkta.

Jag har alltid försökt att, precis som några av mina favoritartister och förebilder inom musikkritiken, att balansera precis där mellan det som hipstern hatar och det som ”den hjärndöda pöbeln” älskar. Ibland går man lite för mycket åt ena sidan, och lyssnar lite väl mycket på Rihanas ”The Only Girl In The World” för att sedan inse att det egentligen är en jävla skitlåt. Eller så går man för mycket åt andra hållet, blir för cool, går åt sidan, faller i diket, mot dammet, det bortglömda, oälskade, oupptäckta, och hamnar på den där bloggen som tar upp signaler från okända artister på planeten xHIP725ster – och märker först när man somnat och börjat lyssna på Christina Aguilera i drömmen att man tappat kontakten med den livs levande musiken som just nu skapas här på jorden: från underjoden, där våra fantastiska lokalband plingar och plongar sig fram till ett nytt Makthaverskan, eller en ensam snubbe gör märklig techno från bara ett hjärta till ett annat; från de stora färgglada scenerna där Beyoncé dag ut och dag in överglänser Lady Gaga utan någon som helst ansträngning.

Inse att det finns mer av dig än musiken du väljer att lyssna på. Du behöver inte hålla dig till en grej. Du behöver inte sitta och onanera till Morrisseys biografi och uteslutande lyssna till det Gudfadern godkänner. Det är okej att Lady Gagas ”Applause” var din 2013 års mest upprepade låt i spotify. Och du kommer inte förlora dig själv bara för att din älskade, mest egna favoritartist älskas av alla andra. Sluta besatt indifiera dig själv och börja identifiera dig med dina medmänniskor.

Veronica Maggios nya album kanske är svinbra. Vad vet du? Haru lyssnat? Varför inte ge det en chans? När du skjutit hipstern inom dig växer en ny, mer öppensinnad, mer mångsinnad människa fram. En hippare människa. Varför inte ge det en chans?

Bojan Buntic