Archives For Bästa Nya Albumet

abidaz-respektera-cover-s-1

Artist: Abidaz
Album: Respektera Hungern
Skivetikett: Soblue Music
Betyg: 8.9 / 10

På något sätt hamnade jag ensam hemma med mina katter i Biskopsgården med ett av Sveriges bästa hiphopalbum genom tiderna, ja ni vet de Zlatan laddat med inför EM? Sitter ensam hemma vid datorn, skriver och lyssnar på fet hiphop, under midsommar. En känsla av ensamhet sveper över mig, en kall midsommarnattkvälls vind blåser in till oss från balkongen. I tidningen väljer man åter igen att svartmåla mitt område, medan familjer från alla världens hörn bjuder in till grill. Höjer volymen på ”Backspegeln”, albumets ”Juicy”, så basen gungar ut över gården. Tillbakalutad, ciggen tänd, folkisen ljummen, tänker jag på gamla minnen. Astrid Lindgrens citat om livets mening dyker upp i mitt flöde: ”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?”

Abiel ”Abidaz” Jonatan Ghebrehiwet och Astrid Lindgren har mycket gemensamt: stor kärlek till berättandets konst, stora röster, ovilja till rampljuset, dess pompa, ståt och narcissism, och stora hjärnor och hjärtan att reflektera med. För familjefadern Abidaz är livet kort och album släpps mer för att mätta hungern än att briljera: ”vad gör man när man spelat in fjorton låtar med producenten Stress och alla är singlar och har en familj att försörja?”

Han släppte sitt debutalbum som soloartist In & Ut 2013. Det var tänkt att bli in och ut ur svenska hiphopscenen, ett första och sista stort släpp som lämnar spår efter sig i generationer. För min del är albumet top 3 bästa någonsin från Sverige och jag tror Sverige håller med mig: priser på priser (P3 Guld, Grammis, Kingsize och alla andra pokaler av vikt) och applåder på applåder. För mig var det en större återtändning än Kartellens debut. Abidaz kunde sätta stopp där, för toppen var nådd. Här kunde Sveriges egen Notorious B.I.G lämnat i sitt esse men en gång kreativ, alltid kreativ och nya texter växte fram.

I och med redan vunnen storhet har nya skivan Respektera Hungern (som släpps via SoBlue music) stor räckvidd från start. Skivan med dess 14 spår + bonus har en garanterad hotspot i listan över årets bästa album. Hur den släpps skiljer Abidaz strategi från andra storheter inom det kommersiella gamet, istället för lite i taget-metoden som Respect My Hustle och Redline använder för att bygga hajp kör han sin egen grej och släpper allt på en gång enligt devisen ”mycke verkstad, lite prat”, hijackar midsommar, mitt i Brexit-debaklet. Utan något större mediemaskineri bakom släppet, lite bilder och videos i sociala medier, känns det som att detta drag är ett sätt att släppa ett kommersiellt hiphopalbum via underjorden. Men är det en medveten PR-strategi? Det verkar snarare vara konsekvensen av stor självtillit: han vet att fansen är där ute och väntar, och att en hel del av oss kommer att prioritera ett dopp ner i djupet av albumet snarare än i sjön.

”Om alla andra i genren gör svensk hiphop gör jag något annat, jag gör svensk rap”, säger han till Gaffa innan debuten, och på en av utstickarna på Respektera Hungern ”Lågfart” rappar han ”Åker lyssnar på skivan / och tänker på hur jag och andra rapparna är inte ens lika”. Unikheten går som ett tema genom låtar och intervjuer, och på nämnda låt är den tydlig: det är text utan styling och tekniskt bravur, en lugn, rökig och filosofisk storebror till Erik Lundins pärla ”Araba”, som också handlar om att beckna i bil. Istället känsla av high speed biljakt åker vi bil som en metafor för livet. ”Ni tror jag rappar, ja berättar bara allt om livet”, berättar Abidaz i titelspåret ”Respektera Hungern” och det blir ett statement över hans stil. Den tekniska finessen när berättelsen går upp i varv, och det gör den många gånger på nya skivan, blir bara en liten oansträngd blinkning, som till exempel i megahiten från debuten ”Röd Blå Grön”, ett ”youknowhatimsayin?” i förbifarten, av en guru som hellre berättar ärligt om vägen än att dazzla sin skara följare.

För Abidaz är rap berättelse och berättelsen på Respektera Hungern sätter igång som romaner av stora författare. Inledningsspåret ”E.C 3” är ett klassiskt statement till scenen, bollen sparkas ut på plan. Abidaz och favoriterna C.U.P, Chapee och DJ Noize kör igång ett krigslarm arrangerat av producenten Stress. Det ekar genom tunnelbanor och tomma sportarenor och gårdar, och följer dem genom en disorienterande och vild jakt, där Stockholms arkitektur redesignas, grafitti förfinar, och rappare utmanas. Det är ett 90s golden era beat med scratching, dissonanta pianon och hårt trummande. Extasen inleds med en sönderchoppad indisk sångerska och i 3 minuter kokar svensk hiphop som när Ayo släppte Föder NåT Nytt.

Titelspåret ”Respektera Hungern” med Cherrie på refräng är mäktig Carmina Burana-trap, producenten Stress komponerar den svenska hungerns stridsmarsch, ”Vi har rätten att ta saker som vi tar ibland / precis som ni tog saker uti Afrika”, en sylvass kritik till ett samhälle som svälter andra samhällen, och ger smulor tillbaka, och en exposé över vad den sociala, ekonomiska och fysiska hungern gör med människor. Stress förvandlar Cherries röst till ett Burial-spöke mot vad vi tror är slutet på låten, men gör en To Pimp A Butterfly-manöver och avslutar istället med en helt enastående hybrid mellan Eritreansk folkmusik och dubstep.

”Johannes Brahms”, ett mästerspel i den retoriska figuren anafor (använda samma fras i början av flera meningar) och lek på orden alla / allah. ”Ghettofåglar” är golarnas theme song, spåret med mest puns på hela albumet. Ett kvittrande Rite Of Spring-beat, glimten i ögat och rap full av ordlekar. ”Bara Min Mamma”, en vacker hyllning till Abidaz mamma med Khaliffa på refräng: ”du har alltid varit en black queen”. ”Gangster”, en antigangster-låt tillsammans med ”gangstarapparen” Sebastian Stakset. ”Ögonsten”, en kärlekslåt med många vändningar, särskilt slutet som förvandlar den till en helt ny låt. ”G.O.N.A.T.T”, där Chapee och R’n’B-sångerskan Jamilla tar över scenen.

Albumet håller tematisk enhet: riff, fraser, väver samman låtar i ett vackert oförutsägbart mönster. Mönstret går fint ihop med föregångaren, och nya albumets sorgekväde ”Dogm” vävs ihop med favoriten från debuten ”Benägen”, både känslomässigt och textuellt. Från individuell sorg till ortens sorg, i en lång emotionell och naken rap, där beaten väntar bakom hörnet i hela två minuter, en ovanligt lång och extraordinärt fin beat drop om skotthål i betongen, drogmissbruk och gråtande mödrar, en misär som går i cirklar.

Jag brukar skriva upp styrkor och svagheter låt till låt när jag recenserar, men i detta fallet kan jag bara skriva in refrängerna bland svagheterna, en sak som inte är särskilt ovanligt på hiphopalbum. Allt annat är styrka. Flera år av svensk hiphop i framkant, sammanfattat och slungat ut i rymden av en av de bästa i landet. Jag vet inte om detta är det bästa svenska hiphopalbumet någonsin, men jag vet att det är en stark contender. För min del börjar en ny tradition av att lyssna på rap och reflektera över livet på midsommar, kan undra hur många som anammar?

Bojan Buntic

Lyssna via spotify.

Annonser

 

Utskrift

Artist: Nite Flights
Album: Jet Lag
Etikett: Hybris Recordings
Betyg: 8.2/10

Hösten 2015 var en tid för metamorfoser. Flertalet vänner förvandlades från puppa till fjäril, från fjäril till drake, shaman, eller till någon virtuell, pixlad märklighet framtrollad i ett NASA-laboratorium, och jag gick från dandy och ”nöjesprofil” till hårt arbetande kommunare i Göteborgs stad. DJ-gigen blev färre, bloggen gick in i sin fjärde istid och jag försvann under radarn på sociala medier. Souncloud blev mitt hem. Jag lärde mig producera igen. Började fila på en roman. Reflektera, filosofera, samtala. Mest med Tobias Isaksson, aka Azure Blue, som gick från hjärtblottande författarsnille med passion för indiemusik till teknotrollkarl, DJ- och klubbprofil på Södermalm i Stockholm, med en hel ny arsenal av berättelser, nya produktionsgadgets/trollstavar och en livsåskådning i totalrenovering, och under nya täckmantlar.

Bland annat nattflygaren, Nite Flights. När orden inte längre kom ut vände sig Tobias inåt och lyssnade till hjärtats fetaste dunk, drömklangen från jordens tropiska paradis, fyllans hallucinatoriska melodier, nätternas brus, drinkarnas kling, klubbens ljus. Under en lång, lång tid fick man knappt fatt i Tobias på dagtid, och om man gjorde det så var det i efterruset av en kvälls oförglömligheter från Stockholms innersta kretsar. Men fastän mycket kretsade kring nattens nöjen, besvikelser, lyckorus och sorger, vad som hänt på Spybar, Boqueria eller någon svartklubb eller ute i gatornas vimmel, snurrade allting kring musiken som skulle ut. Det var det viktigaste, och allt annat, bland annat Azure Blues hjärtefråga, kärleken, las åt sidan, eller, rättare sagt, förblev tyst vid sidan och fick tala genom musiken:

Sanningen är att jag tänkt så mycket på kärlek, att det inte fanns några ord kvar. Det är huvudorsaken till att Nite Flights blev instrumentalmusik. Men nu har jag kommit så långt att jag inte är låst vid någon dogm längre. Nu har jag lagt så mycket tid på att skapa en värld av ljud, att det skulle kunna bli låtar med sång. Det finns inga regler. Men från början satte jag mig ner och projicerade mina tankar genom synthar. Det har bara varit jag och syntharna.
(från intervju i Hymn)

Idag 15 april kommer musiken ut för allmänheten via Hybris Recordings, i form av en fullängdare vid namn Jet Lag, 11 spår, de flesta hårda som fan, men vissa mer svävande, eteriska.

Jet Lag är min debut på dansmusikscenen. Eftersom jag också jobbar som nattklubbsarrangör och DJ har jag med klubbdygnsrytm kommit till studion lediga veckokvällar och suttit hela natten och inte gått hem innan jag har gjort klar en ny låt.bland två låtar på en natt. Tiden har förskjutits successivt så mot slutet har jag kommit hem mellan 06 och så sent som lunch dagen efter. Jetlagen har skapat mystiska ljudpaletter. Jag har aldrig haft så kul i studion som när jag lekt fram det här albumet. Utifrån vinylformatet har jag styrt in albumet i två delar. A-sidan är aerodynamisk och luftig medan B-sidan är en road trip i mörka tropiska landskap.

Technon som dominerar debuten är en riskzon mellan skränig lo-fi retro ala L.I.E.S (”So Long”, ”No mans land”, ”The Jinx”, m.m.), Jamie XX-melodism (”Tropical Stopover”, ”Take Off”, ”On The Road”) och Azure Blues blåa synthhimlar (t.ex. sorgekvädena ”Home Sick” och ”Au Revoir”). Å ena sidan acid, å andra filmiskt uppbyggda harmonier från ovan. Referenspunkterna är otaliga men det som är mest framträdande är kollen på den vinylsprakande techno/housen från 80-90tal, en avvikelse från den svenska besattheten kring minimaltechno, Berghainismer och The Avalanches-”semesterhouse” som länge regerat här. Tillbakablicken är nästan ett punkinslag i den svenska scenen, men punkattityden balanseras av ett mästerspel i ljuddesign (även de råaste spåren har fenomenalt vackra ljudbilder) och en känsla för melodi jag närmast finner hos Harald Björk, eller hos popproducenter (vilket Tobias i grunden är). Musiken är väldigt sensuell, ibland sovrumsintim, ibland i-det-mörka-hörnet-av-klubben-sexig, och det sexuella speglas i Alexander Palmeståls fantastiska grafik och omslag till albumet, som ser ut som en blandning mellan reklamkampanj för ett Airline som profilerar sig genom att spela discomusik under flygresorna och konstporr av Jesse Kanda.

Albumet har några utstickare även om det är uppenbart att Tobias strävat efter en persiskt sammansatt väv. På ”On The Road”, en slags invertering av introspåret ”Take Off” gästas han av Erik Lindestad från The Land Below för att uttrycka det ledsamma/euforiska tillståndet av att vara ute ensam på vift i världen, techno för ensliga turnéer. Steel Pans, enkla ord och den där fullkomligt hänförande ”yeah”-samplen från ”Take Off” skapar en megahit som resonerar från hjärtat och ut i mångskimrande discoljus.

Sen har vi ”No Man’s Land”, ett möte mellan de instrumentella ingenmanslanden på David Bowie’s Low, 80s voodootechno och hiphopen. För att vara en tryckare med gråtande synthar i acidregn, är den väldigt tung. Det hårda i produktionen ger nästan aldrig vika för det mjuka i Azurens tidigare output. Men precis efter ingenmanslandet kommer en nu klassisk Azuren-manöver och vi är inne i albumets sköraste spår. Ett litet ambientstycke som nästan låter som om det talar, och påminner om de vackraste spåren från ett av spelhistoriens bästa soundtrack, Chrono Trigger.

Tobias har lyckats fånga det där sakernas mellantillstånd, sömn och verklighet, historia och nu, hårt och mjukt, och albumet blir en perfekt målad yin och yang-symbol, transparent målat över Tobias mångskiftande CV. Vi ser, nu i efterhand, att Jet Lag lös sakralt över allt han tidigare producerat, och det blir både en magisk sammanfattning och en blueprint inför nästa gång Tobias sträcker ut målarpenseln mot det blå eller ner i det djupblå, en bild av en konstnärs metarmorfos.

Bojan Buntic

the-hanged-man-press-by-Hanna-Kallebo-Neikter

Artist: The Hanged Man
Album: Lord Have Mercy
Etikett: Kning Disk
Betyg: 7.2 / 10

När jag var 20 gick jag omkring med Velvet Underground i lurarna i mörka natt, krafsandes blöta, döda löv under fötterna, vinden svajande i takt med ”Venus In Furs”, något av det svartaste jag hört. Jag har svårt för att kalla det rock. När jag lyssnar på Lord Of Mercy, The Hanged Mans nya EP återkommer minnena av dessa nätter, kalla ensamma men ganska ljuvliga stunder i limbo mellan olika liv.

”Musiken är mer dunkel och dramatisk och låtarna handlar om transformation och frigörelse summerat i mörker och död. Döden behöver inte alltid vara död som i död, utan mer handla om förändring eller att det är ett kretslopp. Liksom som allt är detta hemska dubbelt, något som är ett smärtsamt slut kan också vara en början på något nytt.”

Skriver Rebecka Rolfart — Those Dancing Days, Vulkano — som är The Hanged Man. Och då förstår man att det är allvar. Det är smärtsam musik, klaustrofobisk ångest och skräck shoegazat på kassett, och Gud hjälp mig vad yttringen egentligen handlar om, de intrikata texterna kräver omlyssning. Jag får själv ångest när jag lyssnar och tappar luften drunknandes i ett hav av svärtad tremologitarr på ”Sea The Ocean”. 

EP:ns svängigaste spår ”Invincible Trees” är nästan spelbar på klubb, det är ett spår som nalkas dödsdans men kanske också återfödelse. Ljudbilden är aska och eld, dödspustar och rå vind mellan dystra träd, och efter en kaskad av perkussion sammanfattas allt  i ett crescendo av ljud ur alla frekvenser.

Och det är just det. Rebeckas besatta förmåga att experimentera med ljud, fragmentera och defragmantera rockmusiken ur alla genreperspektiv och årstider, som gör henne till savantiskt imponerande komponist. Det märks givetvis redan på öppningsspåret ”Darkness Hides Inside”, som frestar med en vacker orgel som ur en vampyrisk doommetal-katedral. Skräckmusik lika delar Mazzy Star, Björk och Black Sabbath.

Avslutningsspåret ”The Descension Of Inanna” är någon slags träsk av vackra ljud, en något ljusare värld, och Rebeckas röst nära intill. Det är nära nog hoppfullt, man har nära nog energi att vada genom gyttjan. ”Light” blir ordet som hörs extra tydligt, men snabbt inser man ambivalensen i att hon lika gärna hade kunnat sjunga ”night”. När man kommer till ambient-delen med den sprakande synthmattan är det som att se en måne i klar himmel fördunklad av solens ljus. Rebecka sjunger ”I am falling” men det är svårt att tyda om hon faller eller flyger, och det blir en stillbild av hela EPn slungad i luften – man vet inte vilket håll uppåt eller neråt.

Kassetten, som släpps via bästa Kning Disk 19:e februari, är fascinerande, imponerande och inspirerande för alla som väver samman ljud.
Konceptuellt spännande, äventyrligt och experimenterande. The Hanged Man sätter ribban högt för aspirerande akter med ambitioner att stå på Truckstops scener och få medhåll in i rockryggmärgen.

Bojan Buntic

 

a0169877040_10

Artist: Aru-2
Album: Yawning of Nipponjin
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

 

Japanska beatmakern Aru-2 är tillbaka med ett klassiskt beat tape, 11 låtar alla under 2 minuter, strictly beats. Det här skiljer sig dock från hans tidigare produktioner. Det är inte lika excentriskt, och mycket av det rebelliska sättet att få beatsen att låta som krossat glas, trasiga och kaosartade, är borta. De korta, överraskande asymmetriska avbrotten i rytmen är på många sätt ersatta av ett konstant och friktionslöst flyt, vilket faktiskt är ovanligt för dessa japanska beatmakers. Jag ser det som att det mognat. Aru-2 har skalat bort mycket överflödigt – särskilt den där trasigheten, som en gång var oerhört avantgardistisk men som blivit så kännetäcknande för många japanska beatmakers att det snarare blivit norm – och kommit fram till en sorts essens av vad han gör.

Beats som ”girls talkin is like speed” och ”jennifer hillson rollin’ booo” känns som att de fortfarande när det kommer till generell ljudbild står kvar i den japanska scenen, de karaktäristiska avbrutna och enstaka verserna av acapellor som saktas ner eller speedas upp är till exempel kvar. Men samtidigt rör de sig mot ett lättare och mer lättflytande sound. Mina tankar förs mer och mer till producenter som Knxwledge och Madlib och mindre och mindre till andra japanska beatmakers som Youtaro och Ill Sugi. Det skulle inte förvåna mig om Aru-2 snart är med och proddar för amerikanska giganter. Därför är det roligt att han går mer och mer från obsyriteten och mer och mer åt ett sorts kommersialiserat sound. Det är ett sätt att föra över en nischad genre eller sätt att göra musik på en bredare publik. Lite på samma sätt som både Flying Lotus och Knxwledge gjort när de båda var med på To Pimp A Butterfly; trots att bådas tidigare projekt varit excentriska och avantgardistiska, så var inte deras bidrag på To Pimp A Butterfly alls lika extrema. Lite samma sak verkar Aru-2 göra här, förutom den stora skivan då.

Trots jämförelserna med amerikanska producenter råder det ingen tvekan om att det här är ett japanskt beat tape. Det skulle inte gå att missta det för en Madlib– eller Knxwledgeproduktion. Det är något som verkligen bevisar att Japan har utvecklat en väldigt speciell och distinkt beat-scen.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

Little-Jinder

Artist: Little Jinder

Album: Allting Suger

Etikett: Pop

Betyg: 9/10

En vecka försent, men jag kan inte hålla mig, eftersom Little Jinders sammetslena röst, ärliga och raka texter slår rakt in i hjärtat och ger ett långfinger till allt man hatar. Det är så underbart för det känns så ärligt och unikt, som en sms-konversation utan filter. Little Jinder är ingen sötnos – hon är en trotsig tonåring med mörk aura som skildrar samtiden och skickar i väg budskapen till oss i musiken. Jinders album ”Allting Suger” på nio spår (..precis som det förra självbetitlade albumet) är fantastiskt för att det berör och man får en kompis som aldrig dömer.

För vem har inte varit där i avgrunden? Med alla tips om promenader, yoga och mindfulness som präglas av ”ryck upp dig mentaliteten”: gråt inte, skrik inte, finns inte. Det är så genomfalskt, för när man gjort slut med någon så vill man ju bara dö, man vill inte leva ett långt och ”hälsosamt” liv. Det är en sådan äcklig propaganda. Little Jinders musik är sanningen. För vem bryr sig egentligen om att äta kål?

I albumet ”Allting Suger” så omfamnar Jinder melankoli, destruktivitet och kaos där hon kastas emellan flykt och saknad, kaxighet och skörhet i elektroniska pulserande melodier, som ändå lyckas behålla det optimistiska, det änglalika och det vackra. Jinder ger oss kaoset vilket är den bästa metoden för att komma över ”någon”. Dubbelmoral när den är som bäst. För Sverige har blivit så tråkigt. Rökförbud, samvete och rena kläder, att vara tråkig är trend. Och Little Jinder är allt annat än tråkig.

Bästa spåren från skivan är ”Super 8” det är en kaxig ”superhit”. ”Puzzel beskriver Jinder själv som ”evangelistisk”. Så enkel men ack så fin.”Ligger med en ful” med Markus Krunegård. Är en duett men istället för att tala med varandra så gör de det i det tysta, i olika delar av staden. Jag kan inte rå för det, men den är så ”bam” ”bang” ”poff” och ändå lite sexig, får man skriva så? Kort och gott är varenda spår värt att lyssna på om och om igen.

 

 Isolde Berkquist

a2860647016_10

Artist: LSD and the Search For God

Album: Heaven Is a Place

Skivetikett: Deep Space Recordings

Betyg: 8/10

Det San Francisco-baserade shoegaze-bandet LSD and the Search For God är äntligen tillbaka. Efter 9 långa år av tystnad, får shoegaze-entusiaster världen över äntligen en uppföljare till bandets självbetitlade debut, när bandet nu släpper lös sitt psykadeliska monster till EP, ”Heaven Is a Place”. Det är ingen tvekan om saken, LSD and the Search For God har gjort det igen. Precis som tidigare, handlar LSD and the Search For God lika mycket om att delta i en utgrävning (som är musikalisk, snarare än arkeologisk), som det handlar om att lyssna på alternativ rock-musik. Med bandet själva som huvudarkeolog och guide, blir man som lyssnare inbjuden att gräva bland lager efter lager av modulerade, och abstrakta gitarrtexturer, som även denna gång knyts samman till välkomponerade psych rock-låtar.

Det enklaste sättet att göra de surrealistiskt stiliserade ljudbilderna på ”Heaven Is a Place” lite mer konkreta, är att placera låtarna i två kategorier. Den första kategorin, som låter fluffig och drömsk, men kanske framförallt romantisk, gör sig tydlig redan vid första anblick. Efter ett minst sagt himmelskt intro bestående av någon slags ”gitarr-tsunami light”, så möts man nästan omedelbart av orden ”Heaven is a place”. Jag kanske begår något slags brott mot indie-delen av svenska folket nu, men det är svårt att inte koppla samman orden med Belinda Carlisles fantastiska hit-singel från 1987. Det kanske är en bieffekt av kopplingen till den kärleksfulla 80-talslåten, men de strålformande gitarrvågorna och det oväntat höga tempot förmedlar värme och närhet. Känslan av att hålla om någon man tycker om. Heaven Is a Place öppnar upp sig som en pandoras ask fylld med kärlek redan under våra första minuter tillsammans, och mitt leende är ett faktum.

Samma känslor återvänder under fjärde låten, ”Elizabeth”, och det snarlikt konstruerade avslutningsnumret ”Without You”. Den sistnämnda låten är i princip det enda bevis du behöver för att motbevisa shoegaze-skeptiker när de säger att musiken du älskar saknar dynamik. I introt, och refrängen likaså, utmanar LSD and the Search For God lyssnaren att anta genrens motsvarighet av ”Ice bucket challenge”, för att sedan erbjuda torra kläder och en handduk i de för ovanlighetens skull nedtonade verserna. Andy Liszts sång mullrar under ytan, och även om texterna på den här skivan kan vara otroligt svåra att urskilja så klingar orden ”without you” ut lika tydligt som det är att romantiken ännu en gång står i fokus. Texternas innehåll spelar helt ärligt inte så stor roll, när musiken talar så mycket som den gör här.

Fluffig gullig romantik i all ära och så, men det mest intressanta på den här EP:n är definitivt den mystiska ökenvandringen, ”Outer Space (Long Way Home)”. Det mystiska riffet i introt som fort byts ut mot viskande texturer, berättarstilen i texten och de starka melodierna gör att den här låten sticker ut absolut mest på hela EP:n. Det är på sätt och vis synd att bandet inte tog den här ingångsvinkeln på fler av låtarna. Sångmelodin spelas nästan hela tiden unisont av en ren el-gitarr. Sången som på de andra låtarna känns aningen underprioriterad blir därför ett av de starkaste elementen i låten. Det är otroligt kul att kunna säga det om en shoegaze-låt. Att kategori nummer två på ”Heaven Is a Place” enbart handlar om mystik, och att den är totalt kärleksbefriad skulle vara väldigt orättvist att påstå. Andra låten, ”(I Don’t Think That We Should) Take It Slow”, passar åtminstone på ett musikaliskt sätt in lika bra i kategori nummer två. Jag skulle nästan vilja påstå att den låter erotisk, och det är egentligen inte så konstigt. Ett band som t.ex My Bloody Valentine framstår nästan som sexfixerade vid en närmare anblick av deras diskografi. Med en tonårsromans i ena hand och abstrakta ljudväggar och mystiska melodier i andra, blir den erotiska klangen ett faktum.

För mig och många andra fans av shoegaze, så har den här EP:n varit otroligt efterlängtad. Mina förväntningar var minst sagt höga, och jag måste säga att LSD and the Search For God lyckas väldigt bra med att infria de förväntningarna. Den här skivan är precis som jag sa i början av den här texten, en skiva att gräva i. Vid nästan varje lyssning hittar jag nya fragment av ljudbilden att förundras över, och det är otroligt vad LSD and the Search For God lyckas göra, med väldigt små förändringar i ljudbilden. Visserligen saknar jag ibland det lite mer glansiga ljudet, som karaktäriserade LSD and the Search For Gods debutsläpp, och bitar av ”Heaven Is a Place lider av genreklyschor som inte återfanns i lika hög grad på den. Dessa är tyvärr otroligt vanliga inom shoegaze, och det är väldigt synd att så många band lider av det. Men det finns få band som undviker dem så väl som LSD and the Search For God.

Emil Moodysson

Anderson-Park-Malibu-Cover-Billboard-650x650

Artist: Anderson .Paak
Album: Malibu
Etikett: Steel Wool/OBE
Betyg: 8,6/10

 

När vi blickar tillbaka på 2015 ser man ett fantastiskt musikår, inte minst för Anderson .Paak. Med ett starkt och brett medverkande på Dr. Dres Compton vandrar vi nu tillsammans vidare in emot framtiden och tar oss en titt på Malibu, ett album som sprider gott om amerikansk västkustvärme i våra frusna skandinaviska vinterhjärtan.

Han har blivit kallad för Los Angeles egna musikaliska savant, och mångfacetterad är bara förnamnet. När man tar det ryktet i beaktning tillsammans med listan samarbeten och den vitt skilda sortens producenter på plattan inser man snart att lyssningen kommer bli mycket att ta in, kanske till och med en relativt svårsmält lyssning. Ett sådant intryck betyder ofta att man är på väg att uppleva något bra, något specielt.

Redan vid första mötet med det självproducerade introspåret ”The Bird” träffas vi av en funkig bas som känns inte helt långt ifrån D’Angelos senaste verk, Black Messiah. Men de vitt skilda ljudbilderna vi möts utav är inte bara ett resultat av Anderson .Paaks mångfacetterade musikaliska förmåga och kunskap, utan även de många olika parterna inblandade i skapandet utav verket i sig.

The Waters bjuder på intressant rapflow från Anderson .Paak, ett neo-soul medverkande från BJ The Chicago Kid som är precis lika fantastiskt som man kan vänta sig, och allt det här till tonerna av ett dubbigt beat signerat ingen mindre än Madlib.

Without You ger oss ett lite mer souligt hiphopbeat från legendariska 9th wonder. Rapsody gästar med en makalös vers som får spåret att sticka ut ur mängden, precis som alla andra.

 

And I should take this heart and pawn it at the auction
I don’t need it, I’mma slay this bitch and take ya shoppin’
Cause what good is any heart if it can break in pieces?
I would rather have no feelings, than cryin’ and sobbin’

På den här vägen är det, ingen låt är den andra likt, vilket är minst sagt en imponerande prestation med tanke på att albumet är sexton spår långt. Resultatet är ett verk som är unikt i sin egen rätt.
Albumet avslutas med spåret The Dreamer som gästas av ingen mindre än Talib Kweli. Ett starkt spår som summerar upp de olika ljudlandskap vi fått ta del utav, som fragment eller små mikrouniversum av Anderson .Paaks egna drömmar. På en platta med relativt lite samarbeten, där Anderson .Paak skiner starkt stänger Talib Kweli med albumets sista vers;

This is the music that you gotta feel
Gave you the truth before I got a deal
No rabbit in a hat. It ain’t no magic, ain’t no Copperfield
More like a panther – Huey Newton, Bobby Seale

Malibu är ett album som det skulle gå att skriva hur mycket som helst om, för det finns väldigt mycket att säga om de olika samarbetena
Anderson .Paak lyckas leverera en samtidstolkning där funk, soul, r&b, hiphop och disco smälter samman. Ett genrediffust gränsland där .Paak själv sätter reglerna.
Det må vara kallt här i Sverige just nu, men jag tackar, tar emot och drömmer mig bort till 80-talets discofunkiga Miami Vice.

 

Martin Andersson

 

a1888652526_10Artist: Mystic Braves
Album: Days of Yesteryear
Skivetikett: Not On Lable
Betyg: 8/10

 

Days of yesteryear är det Kalifornienbaserade bandet Mystic Braves tredje platta, med tio spår, och även denna gång är det hippieaktigt 60-talsgaragerock/psykadelisk rock och surf, med vissa latinoinfluenser.

Days of yesteryear är extremt träffande då både bandet i sig och musiken låter som något man hade kunnat leta reda på i föräldrarnas skivsamling. Det är väldigt amerikanskt, det är väldigt västkustskt med sol, palmer och surfbrädor. Man kan höra influenser från både amerikaner, som 13th Floor Elevators och britter, som Yardbirds och The Zombies.

Mystic Braves ger på ett sätt samma intryck som när man såg Austin Powers-filmen för första gången; det är en blinkning till 60-talet utan att parodisera för mycket, utan mer som att de uppriktigt uppskattar det, men utan att försöka vara alltför plagierande.

No Trash har den obligatoriska orgeln, tamburinklappet och Byrds-gitarrerna, man kan bokstavligen se framför sig en spelning i ett tv-program med go-godansare i bakgrunden.

As you wonder why med sina flöjtar påminner mig till viss del om Dungens 60-talsinspirerade progressiva rock. Det dyker även upp trumpeter mot slutet av låten som ger en mariachi-känsla och där hör man hur bandet verkligen är från den amerikanska västkusten

Now that you´re gone är något rockigare och känns faktiskt lite modernare, där kan man för en gångs skull höra att detta är en nyproducerad platta med ett äldre sound.

5 minute dream girl har den 60-talsaktiga simpla, lite naiva lyriken som knappt görs längre. De håller det enkelt och fokuserar på melodin istället och det kan vara ett av de bästa spåren på albumet.

Spanish rain i sin tur är inne och nosar på Syd Barrets territorium, där de byter stil och tempo flera gånger under låtens gång och med fågelkvitter över gitarrslingor mot slutet.

Mystic Braves nya skiva är ett måste för dig som har en grej för 60-talsrock och som redan betat av dina föräldras gamla skivsamling och önskar att alla band kunde låta som de gjorde förr.

 

mysticbraves-2014

 

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album: Caballo Negro
Etikett: PNKSLM
Betyg: 8.0

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som flyttfåglar jorden runt och bygger bo där de kan. Sudakistans medlemmar presenterar Sverige för latinamerikanska toner och explosioner och får mig att längta till romdrinkar, långa nätter och svettiga dansgolv.

Att presentera musiken som Sudakistan bankar mot trumhinnorna är inte lätt. Tråkiga fack och definitioner som psykadelisk garagerock med latinamerikanska influenser eller något annat intetsägande gör sig inte rättvisa. Sudakistan placeras inte i något fack, de är ett signalhorn som varnar att fredagsmyset har gått in i fas 2.0. Party, alltså.

En läkare skulle kalla processen som Caballo Negro sätter igång för en infektion som sprider sig från hjärnan, via hjärtat, till höfterna. Ravekommissionen skulle vända sig i graven och återuppstå. Dealern skulle äntligen kunna skicka iväg barnen till college. Hårda gitarriff i upptempo, rastlöshet och eld i baken är vad som utlovas under Mundo Mamon”. ”Dale Gas” är kärleken från publiken som skriker ut i extas. ”White Meadow” är stafettpinnen som The Hives lämnade efter sig.

Jag har inga problem att påstå det sista efter att ha sett både The Hives och Sudakistan live. Då var visserligen Sudakistan på en liten spelning i Jönköping men visade att de var allt att räkna med, och jag har väntat på den här skivan sedan dess. När nu alla kidsen i de röda stugorna och höga radhuslängorna i detta avlånga land förfestat med Caballo Negro och rom utan cola kan vi mötas på gatorna och dansa in nätterna medan vi väntar på att flyttfåglarna kommer hem igen.

Vi kan yla mot månen till ”You And Your Way” och låta de vinande gitarrerna visa vägen, innan ”Concrete Djungle” visar oss hur det känns att bli sparkad av en svart häst under ett MDMA-rus.

Caballo Negro spretar lika mycket som dess trespråkiga spårtitlar, den bryter mot så mycket att dess hädelser att det gör den helig, den är lika delar spänning som förlösning. Sudakistan har svetsat på självförtroendet, hamrat dit attityden, tänkt till och sedan skitit i att tänka mer och utforskat lusten, hettan, rytmen. Den här musiken bör inte tas på alltför stort allvar, bara med vibrerande trumhinnor, floder av svett och sprängande huvudvärk dagen efter.

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som toner genom cyberspace. Sudakistan flög från Stockholm, via Latinamerika och in i höfterna. Fredagsmyset blir sig aldrig likt igen. Det är exakt vad den tigande tigern behöver.

Amar Bajric

 

final_maasai_cover

Art: Petorovsky

Album: Feeling Blue, Seeing Orange
Artist: MAASAI
Release: 20/11
Etikett: Hybris
Betyg: 8/10

Det är något speciellt med svensk pop.

Stockholmsbaserade duon MAASAI består av Dominique Teymouri och Zackarias Ekelund.

Tillsammans har de precis släppt sitt debutalbum och påminner oss om varför det är så intressant med svensk pop. Vid första anblick kanske det bara ser ut att vara elektronisk pop, men bakom de The Knife-influerade syntarna döljer sig ett ytterst personligt verk av två personer som delar en vision.

Tempus handlar om att beskriva händelser i förhållande till tid. Det är någonting som MASAAI har bemästrat och nyckfullt använder som återkommande hörnsten i sin musik.

Zackarias och Dominique har tillsammans hållt på med musik i fem år nu. Det märks. När man med sådan enkelhet lyckas plocka fram känslan, kärnan till och med, i en text och få den reflekterad så starkt i hela ljudbilden händer något som påminner om att få ta del utav ett minne. Det blir intimt, även som den poppiga lekfullheten i deras elektroniska melodier alltid lämnar precis tillräckligt mycket till fantasin. Någonting som gör att musiken blir högt relaterbar.

Bortom Teymouris allt oftast melankoliska lyrik hittar vi ett varierat elektroniskt sound vilket bjuder på allt från de dansanta poplåtar vilket drömskt raggar upp och drar med oss till våra bästa discominnen, till de vackra stråkarna som sätter den den vemodiga tonen i så många andra.En atmosfärisk trummprestation med mycket reverb ifrån Zackarias bidrar ännu mer till den drömska känslan av tankar på brustna hjärtan och meningsfulla möten.

Något som slår mig är hur spåren får en väldigt egen personlighet. Bredvid varandra är det svårt att välja ut exakt vilka spår som är bäst, men enskilt finns det många styrkor hos dem alla.

Textmässigt byts tempus och berättandeperspektiv titt som tätt mellan låtarna, från att i tidiga “Forgive Me” se tillbaka på något sorgset om än vackert till att direkt efter dansa in framtiden i hoppfulla ”Collide”.         Från ”Haunted” till ”The Healer” möts vi av spår med identitet och det är näst intill omöjligt att med så stark låtlista kunna förutse den resa genom multiversum skivans sista och viktigaste spår, Lighthouse, bjuder oss på.

Till en början hade jag problem med att skriva den här recensionen. Jag kände någonting, men det var svårdefinierat och att hitta orden för att kunna uttrycka det kändes länge som ett omöjligt uppdrag. Att använda ordet kärlek hade varit för enkelt, för bakom den blygsamma popfasaden som är MAASAI hittar vi en sorts hyllning. Inte bara till kärleken utan allt som är vackert och äkta. Det finns något att berätta, en historia som likvärdigt mycket är din egen.

Ett album som man i höstmörkret kan mysa till med dryck oavsett varm eller kall påminner MAASAI mig återigen om varför det är något väldigt speciellt med svensk pop. 

Martin Andersson