Arkiv för Bästa Nya Albumet

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album: Glömska
Skivetikett: Gaphals
Betyg: 8.4/10

Innan jag upptäckte Slowgold så existerade bara Anna Von Hausswolff som enda referens till min påhittade genre som jag lite löst valt att benämna som Svenska artister med  stämmor som får mitt inre att skälva och mina alldeles för många hårstrån på armen att ställa sig upp i givaktande gåshud. Förmodligen existerar det många sådana, men jag är så dålig på att lyssna på svensk musik att jag förmodligen gått miste om många guldkorn sen jag faktiskt började lyssna på musik och inte bara höra på den.  Men både Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, samt Anna von Hausswolff har etsat sig fast som två starka, glimmande stjärnor i ett till synes mörkt himlavarv. Båda besitter nämligen två av västsveriges, om inte Sveriges, starkaste och mest uttrycksfulla stämmor och råkar vara ackompanjerade av minst lika, trots sina olika genrer, vacker och suggestiv musik.

I år har Göteborgsbaserade Amanda Werne hunnit släppa ifrån sig två album: LP:n Stjärnfall tidigt i vår och alldeles nyligen EP:n Slowgold ll, båda utgjorda av musik som tagit sin form i det återhållsamma och släpande, det suggestiva och sublima, men aldrig sakrala och för överväldigande. Årets tredje platta i följetången, LP:n Glömska, går i samma fotspår. Eller snarare verkar den cementera något som närmast kan liknas vid Slowgolds  signatursound. Den är tidlös, gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt.

Musiken på Glömska är visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats, eller som Gaffas Viktoria Ottosson skrev i sin recension av Slowgold ll: ”Slowgold befinner sig varken i svenska skogar eller på amerikanska landsvägar” . De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt vill jag prata om Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Men framförallt sammanfogar sig hennes stämmor med musiken, både i sorgekväden och i vaggande hymner, som om vore de pusselbitar.

Slowgolds musik är långsam och glimrande, nästan lite som segt flytande guld och ja, kanske är musiken ett avsiktligt musikaliskt förkroppsligande av bandnamnet, kanske inte. Vad jag däremot vet är att Slowgolds musik aldrig är tråkig och uttryckslös. Tvärtom sätter den mitt inre i brand och tömmer mitt ordförråd på superlativ. Men bra musik förtjänar att överösas med sådana.

Glömska släpps på Gaphals, Fredagen den 20:e November.

Mattias El Mansouri 

Annonser

ERIK LUNDIN SUEDI OMSLAG EP RMH SOUND RESPECT MY HUSTLE EBOY

Artist: Erik Lundin
EP: Suedi
Etikett: RMH Sound
Betyg: 9.5/10
Spotify: https://open.spotify.com/album/5zNrIgPVyEdLWc3pZYgz2M

För hela din stil är caputo finito
Borde byta namn till Dogge Ditonito
Eller kanske bara kort och gott MC Ove
Det skulle passa med din villa, Volvo och vovve
Förenat, du visar att du är suedi bananish
Ingen rappare, så du klättrar salta kranish.

Dogge/Latin Kings ”du e skit!”

Ey, Löfven. 

Jag är trött på att läsa alla dessa 90talsdoftande recensioner som låter som innehållsförteckningen på mina antidepressiva, med trötta gamla kritiker out of the game som bara radar upp massa fakta och symptom, och jag är framför allt trött på dessa idioter som bara snackar om sig själva blablabla ”jag” blablabla, och dessa helt sjukt långa inledningar som inte har nått med musiken att göra. Den här ”Ge Hit Musiken”-Bojan är värst! Sorry att jag flippa ur såhär egentligen ville jag fråga en grej. En viktig grej. Har du fått Erik Lundins nya? Satt och lyssna för en månad sen och tänkte, nu händer det för svensk hiphop. Men nu finns den på Spotify och efter hela där Gomorron Sverige grejen hajpen är stor. Svara när du hör meddelandet, vi måste snacka. Var inte rädd för den här musiken Löfven, eller jo, fan, va det. Men lyssna. 

EY Löfven, jag har försökt nå dig! Knarkar du? Hajde slušaj. Importanto. Čuješ li me? Neke hujanje. Ja ne mogu da čujete. Ah, ok, det blir bra, lyssna nu, du förstår visst bara svenska, vi har bott här sen 60talet o du kan inte än? Aa ok, oj förlåt, aja, det har tagit tid att förbereda allt det här och det är knas nu, från en suedi till en annan, aight? Lyssna nu, jag kan tala ditt språk, nema problema. Om du säger åt dem att va tyst lite där i konferensrummet. 

Para betyder = pengar
Shishko betyder majmun.

Om vi går loco och låter jantelagen sjunka ner i myren vill jag säga en sak till statsministern. Jag lyssnar på viktigt shit. Som t.ex. historien om ”en av dom som hängde på gården”, ”en sån som det gick snett för”. I spokenword-partiet ”Västerort” på Erik Lundins debutep Suedi får vi följa en kille som slinker igenom alla förtroendebyggande insatser med projektstöd på trettio minuter, myndigheternas rävfällor och svarta informationshål, som sparkar fotbollen i domarens huvud för att reglerna är bullshit, trött att bli sparkad på. Hallå, polizia, jebem ti mitt huvud är inte en fotboll, den innehåller: möjligheter, drömmar, längtan, kärlek, disciplin, styrka och Gudarnas tankestoff. På träningen, där vävs språken samman, chilenare, kurder, assyrier, somalier, iranier, krockar in i varandra, bang, i en explosiv virvel av berättelser och allt väcks till liv. Där har vi Erik Lundin, och våra liv är ett ritblock han fyller i.

Stefan, när du har svårt att lyssna på mammans berättelse om sonen som sköts ihjäl på restaurangen, värm upp med det här, sen kan du skicka vidare till Kuhnke, jag bryr mig nada. Jag kan säga en sak. Jag blev förändrad av det här. Musik. Som aldrig förut. När jag lyssnar på Respect My Hustle senaste släpp blir det obekvämt för mig. Hur många kommer nu försöka efter så storartad musik som ”Haffla”, som lämnar en skakig av rysningar, hur många kommer nu wiggla och efterapa och rimma sarma med shawarma över FL studio presets och sorgligt klippta Hans Zimmersamples? Kommer jag va en av dem? Okej Stefan Jag klickar nu. Jag ska ringa min bae. Tänk på det här, va?

Okej baby, är du där? Jag behöver prata om en grej jag lyssnat på. Jag känner mig inklämd mellan två jobbiga människor, den jag varit och den jag kanske kan eller borde vara, tiden snabbspolas ner som mynt i fickan efter svartfesten, ner i muggen på vännen min, och jag ser den jag borde varit nu 2015.

Playar tanken, stannar, spolar tillbaka, vänta vad var det han sa? Scratchar fram och tillbaka som om jag vore materialet till en skivrecension, eller ett liv ingraverat i LP-skivan. Jag hör inte mig själv men jag ser: Striden, prestationsångesten, dagarna ut och dagarna in av blodsvettiga tårar, alla förbipasserande på gårdarna, deras språk och drömmar snabbt nedtecknade, fyller på med Evernotes som blir forevernotes genom att blinka mot mobilen, miljoner ark med kladd, kludd och lyrics, fyller på soppåsarna med gyllene ord av rädslan att råka öppna mig för m1ycket, och allt det där rinner ut, kanske för mycket för någon som har ett jobb eller försöker leva  suedi ödmjukt. Höru mig bae? Jag ville bli författare men det jag helst av allt ville bli var rappare. Varför har det alltid låtit så dåligt att säga? Känna momentum, acca mot väst, acca mot öst, acca mot framtiden med ett mästerverk på tungspetsen. Och hade jag varit rappare skulle jag berätta samma historia om Sverige som Erik Lundin. Om oss. Oss mellan passet och migrationsverket, mellan snubben på arbetsförmedlingen och hon sura på socialkontoret, mellan svensk och ”svensk”, mellan suedi och blatte, mellan ”hemland” och stick tillbaka till hemland, mellan lokalvården och universitetet.

Vadå vad snackar du om bae? Hör du mig ens bae? Signalfel? Språkfel? Hallå är telefonen trasig? Är jag trasig? Okej ska förklara på skolspråk.

Mellanförskapet är EPns stora tema och gestaltas som en plötslig insikt, ”För kussens polare så blev jag presenterad som svensk/ Ja va Suedi”, en märklig erfarenhet som jag själv haft, och som ruckar på ens rötter, får en att känna sig formlös. Denna insikt, som utmynnar ut i ett absurt familjemöte, kommer som en konsekvens av ett helt liv i mellanförskap. Navid Modiri myntade begreppet i personliga inlägg på Facebook för några år sen, många relatera och flera av oss, inklusive mig själv, återberättade historien fast i huvudroll.

När jag var tonåring så blev det ofta så att jag bytte över från en roll till en annan mellan rasterna. Jag gick EL-IT på gymnasiet med en svenneklass och gick jag bara femton meter från klassrummet var jag en av blattarna, ”grammatiken den blev kassare, ärren vassare” och jag kände alltid större gemenskap där än bland datornördarna, även om jag var en outsider där också. Men tro mig rätt, jag kommer inte från förorten. Segregationen sträcker sig till Smålands skogar. Johannes Anyurus berättelser om Växjö och Mörners väg i Det är bara Gudarna som är nya blev ofta förväxlade med ”röster från förorten” fastän de bara handlar om segregerade bostadsområden i en liten ort. Det är lätt för svenska litteraturkritiker att förväxla orter och förorter, men vi däremot förväxlar aldrig rasismen, den är densamma. Min vän från Stockholm blev jagad av ainaziz och häktad för att han såg misstänkt ut, jag blev jagad av nynazistiska snorungar med kniv och fick gömma mig i en bäck.

Vi vet inte hur mycket av Suedi som speglas i Erik Lundin, men passfotot som omslag, att han rappar i eget namn för första gång, och öppenhjärtiga intervjuer lutar åt det biografiska, i alla fall på titelspåret. Där berättar Erik Lundin om en splittrad karaktär, med lite till goda kunskaper i alla världens språk i meritlistan på cv:t. En helt vanlig svensk uppväxt, aa ni vet en sån där med med munnen mellan mellanmjölken och kanelbullarna, sätts i bild i några underbara, tekniskt imponerande rader, och Khemiri får på ett fåtal rim en konkurrent i språkkonst i svetska liga:

Hade ketchup på det mesta
I O’boyen fick en droppe mjölk gästa
Estrella var fiesta
Minns det än idag, svennebarn
Björnes Magasin och Pippi Långstrump innan John Blund

Idylliska rader vilket svennebarn som helst känner igen sig i. Denna bild av svenskhet kommer EPn att göra motstånd till, och det går snabbt. Lyriken skiftar mot tongångar som passar beatet. Ett sånt där riktigt tungt parfymerat, signerat Mats Norman som pumpas ut genom rutor på blixtsnabba Ferraris och BMWs glidandes förbi stadens snabbaste filer.

Flyttade från Rinkeby fem år gammal
Det bäst ni åker hem fick mamma höra utav grannar
Västerort, första luften som jag inandats
ändå sas det att jag invandrat
När vuxna kolla snett, kände bara skam
Och fick höra ordet neger som det var mitt förnamn
Jag var andra generationen
Kände tonen på lektionen
I bussen, på vägen till stationen
Trivdes bäst i orten, kanske bråkigt
Men aldrig tråkigt, mångfald, flerspråkigt

Identifikationen med svenskheten rubbas fort, problematiseras av blickar, ifrågasättanden och rasism, och knuffas undan för en större identitet som ryms in i det mäktiga samplet från Mellanöstern, en världsmedborgare med många talanger och språk som bryter igenom gränser och andas mellan dem, en kameleont som å ena sidan kan vara med på möten i ledningsgrupper på stora företag, å andra sidan ha personalansvar över langare.

Omkring mig fanns det folk i klister, folk i kistor
Jihadister och dom som krigade mot nynazister
Undre världsprofiler, knark-kurirer
Hängde mer med bankrånare än bankirer

Jag sitter och lyssnar på det jag kunde varit. Något av det största jag sett. När jag läste 3000 svenska diktverk lärde jag mig ingenting. 3000 guider i versform om hur man lutar sig tillbaka och skriver massa skit när man har cash. Men jag lyssnar på Suedi och all visdom kommer på en gång, som end credits när man varvat spelet. På epns klubblåt ”Haram” går mätarn över tvåhundra kilometer i timmen förbipasserandes stora gröna fält, mot Istanbul där varenda gatuentreprenör kan 8 olika språk, med mobilen varm i handen, mot natten, dunket, drinken, kokset. Någonstans på Suedi finns en hemlig kod som leder till next level, där RMH-gänget återuppfinner kontrollen, går Matrix på hiphopen, och accelererar upp i ljuset. 

Hallå, vänta lite benim. Lyssna nu. Ska du skriva kritik är det bäst att hålla distansen, inte stå och gosa med omslaget, berätta livshistorien och dra Beethoven-liknelsen. Men det går inte, för passet har mig i greppet och jag glider in i dess tusenåriga berättelse. Erik Lundins varma humor älskar alla, sveper över betongen, rimmen prasslar genom lövverken, följer Park- och Naturaren i morgonmörkret, budbilens tidigaste leveranser, sveper efter skuggan in i tunneln, accelererar i araban och passerar förbi Svensson på Kymlingelänken med ett skratt och en blinkning, en humor som jagar skratten som para i timmen på sms. Jag medger att jag inte brukade sitta och skratta till Latin Kings när jag var en snorunge med baggybyxor att skämmas för, jag kände mig mest tuff där jag hoppa i sängen och vifta på armarna. Men när Erik Lundin rappar om shiskos och Stureplans-shunos och kontorstider i araban, då snear bussfolket av mitt störda skratt. Och när vi kommer till epns radiolåt ”Annie Lööf” (som för övrigt retweetats av ministern) så brister det i nästan varje rad av det fantastiska språkflippandet.

Det är en realism som är magisk, inte så att spöken och andar träder fram och berättar om tragiska förfäder som i Latinamerika, Bosnien och andra softa ställen men nästan så. Det är verser med historia, inga drömska scenarios men hallucinatorisk verklighet, som i en bazaar, och drömska människor, och allting fint sammanvävt som en underbar postmodern persisk matta fylld med maskhål till olika eror.

Suedi är det mest inspirerande som hänt mig i musikväg på tio år, en sån som gör akupunktur på alla viktiga platser i själen och enegizerar en och återflowar en, förändrar min DJ-repertoar för evigt och ger mig målmedvetenhet och motivation för tio år fram och jag kan tänka mig att flera av er har haft den här erfarenheten med Silvana Imam och alla andra fantastiska artister på RMH, men det var Lundin som gjorde det för mig. Det var nog mer av en buildup och nu har det blow up i mitt hjärta. Det jag älskar mest av allt är hur musiken synkar med min kärlek till Biskopsgården där jag bor och ger mig mer referenspunkter att förstå mig själv och mina vänners liv i det stora spelet. Det är här, känner jag, jag kan kapa av mycket av det slagg i musikväg som är kvar från idiotiska tonårstider, och jag blickar framåt och längtar, helt ärligt, för första gången efter ett nytt album ifrån Sverige sen Azure Blues avslut på kärlekstrilogin. Jag kan varenda rad på Suedi och de kommer  dyka upp i mitt huvud när jag behöver dem som mest, eller när jag ser en shishko på gatan plocka shipak vid vägkanten med dramaten full av ayran under bajram.

Benim Silvano Svensson  

Alpaca  Sports

Artist: Alpaca Sports
Album: When you need me the most
Skivetikett:  Elefant Records
Betyg: 7/10

Alpaca sports har släppt en skiva jag inte längre trodde att jag skulle få höra. Detta är första gången på många år jag hör nyinspelad twee; en musikgenre som verkligen utmärkte de riktiga indie-snobbarna från resten. Att gilla twee var en kvalitetsstämpel, ett sätt att visa att man faktiskt hade koll och inte bara lyssnade på musik som något att ha i bakgrunden eller att gå ut och festa till. Tweepopentusiasterna var ofta väldigt kunniga om musik, om band man borde upptäcka, men även extremt insnöade och elitistiska.

Twee-trenden har kommit och gått sedan mitten av 80-talet, men efter ett kortare uppsving under millenieskiftet så känns det som att hela scenen mer eller mindre stendog. Inga nya plattor släpptes och inga nya band kom heller.

Alpaca Sports består av göteborgarna Andreas Jonsson och Amanda Åkerman, som nu släppt en ep för att följa upp 2014 års ”Sealed with a kiss”, på det spanska bolaget Elefant records, som bland annat gett ut plattor med artister som Lambchop och Camera Obscura  

Skivan låter ganska typiskt för sin genre; Where´d you go är finstämd stämsång, den känns både modern, och som något som lika gärna kunnat komma någon gång under mitten av 90-talet.

Just like them har det obligatoriska handklappsmomentet och känns ganska inspirerat av band som Lucksmiths och Tullycraft, vilka bägge är bland de största namnen i genren.

Ibland låter sångaren Andreas nästan som om att han hade kunnat vara med i Acid House Kings, vilket absolut ska ses som en komplimang.

Bästa spåret på skivan är i mitt tycke I love you, i och med den glada naivistiska texten, fina sången, medryckande refrängen och de Belle & Sebastian-influerade stråkarna.

Det är en trevlig uppföljning i en numera nästan bortglömd genre som jag hoppas kan få ett uppsving med detta , och jag hoppas verkligen Alpaca Sports kan få igång genren och inspirera till en ny våg av tweepop

12072743_939829169422906_5921563509954995881_n

11224276_959137620812032_4532472847401701652_o

Artist: Elias
EP: Warcry
Skivetikett: Warner Music Sweden
Betyg: 7/10

Det är få nya svenska artister som imponerat så mycket på mig som Elias. I Februari golvade han mig med sin debutsingel ”Revolution” som jag benämnde som ”FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas” fast med en gemensam nämnare med att han har en så sjukligt vacker och beroendeframkallande röst, som ju Blake besitter. Det är något som han mest sannolikt fått över att ha varit med i Tensta Gospel Choir sedan han var 13 år gammal, vilket gjorde honom till den yngsta medlemmen i kören.

Grejen med Elias är att han till skillnad mot många andra unga artister (han är bara 19 år gammal) hittat sig själv där många andra står och fipplar med sin ficklampa innan de lyckas lysa upp den kringliga och dåligt utmarkerade stig som det ibland innebär att vara artist och musiker. Det märks på Elias röst, det finns nämligen inga andra, eller åtminstone inte många, som besitter den underbart hesa och soulstöpta stämma som han gör, åtminstone i hans ålder, och med den själfulla intensitet och självsäkerhet som han ger uttryck för när han sjunger. Det är den stämman som höjer samt agerar röd tråd genom den här nyligen släppta debut-ep:n som han valt att döpa till Warcray. Men det är tyvärr också hans stämma som, tillsammans med hans påvisade självsäkerhet, drar ner den.

Det är ingen stor grej, egentligen. Det har bara att göra med att Elias verkar veta att han är sjukt bra och därmed försökt kräma ur sig det yttersta, något som resulterat i en vacker, välproducerad och suggestiv, men stundtals svulstig EP. Han verkar vilja balansera sin röst mot olika kontexter, med musik som turas om att agera förgrund och bakgrund; från första spåret ”Clouds” med sitt molltunga pianospel och dramatiska stråkarrangemang, vidare till den andra låten ”Cosmetic love” där den samtida, maximalistiska soulstöpta electronican introduceras. Det fortsätter så till den näst sista låten ”Green Yes” som visar sig vara min favorit. Den för tankarna till Jessy Lanza‘s ”You Never Show Your Love” (som vi skrev om tidigare iår) och James Blake med sitt minimalistiska trap-stöpta arrangemang och sensuella framtoning.

Vid en första lyssning funkar allt det här, men vid ett par genomlyssningar börjar det bli lite jobbigt att lyssna på. Alla låtarna är nämligen mycket bra, men inte nödvändigtvis jämte varandra, något som ger mig intrycket av att Elias hamnat lite vilse när han på den ena låten tenderar att ha låtit sig ackompanjeras av gospelkörer, stråkar, synthar och bombastiska trummor och på den andra låten tonat ner allt det för att ge plats åt det mer eftertänksamma och minimalistiska. Men jag ser fortfarande Elias som Sveriges nya stjärnskott. Han måste bara lära sig hålla isär och/eller bli bättre på att kombinera det kommersiellt gångbara soundet med det återhållsamma och avskalade, för han sätter båda lika bra.

Mattias El Mansouri 

BAD-NEIGHBOR3

Artist: MED, Blu, Madlib
Album: Bad Neighbor
Skivetikett: Bang Ya Head
Betyg: 8/10

Det är svårt att hänga med i allt Madlib gör. Nu släpper han i alla fall Bad Neighbor, tillsammans med MED och Blu. Skivan har fått lång tid att mogna, tre av låtarna släpptes redan för två år sen, på EPn Burgundy Whip. På något sätt känns det som att fördröjningen snarare var för att alla gjort andra saker, än att de suttit i studion och velat åstadkomma perfektion. Perfektion är ett ord som är fullständigt inkompatibelt med både Madlib och Blu. Snarare omfamnar de motsatsen. Blu’s senaste skiva Good To Be Home var full av brister, för lång, för kompakt, konstigt mixad, men det är precis det som gör honom intressant. På samma sätt, fast mer sofistikerat, nästan söker Madlib det där kaosmässiga flödet av nya släpp som stundtals känns mer som sketcher än färdiga verk, som att han gör alla beats halvfärdiga och sen går till nästa.

Så känns även det här projektet. Och det är paradoxalt nog det som gör det så bra. För Madlibs produktioner är inte halvfärdiga, det är det som är hela grejen. Men han söker den där känslan. På något sätt låter alla beats lite trasiga. Som att han medvetet trasat till och smutsat ner dem. ”The Stroll” tillåts till exempel inte en skönt uppitchad soul-sampling à la Kanye hela vägen igenom, det måste styckas upp, trasas till, stampas på lite grann först. På samma sätt råder dock motsatsen, det tillåts inte vara rakt igenom mörkt, basigt och hackigt, utan måste ha lite ren soul.

Blu har länge varit min favorit-emcee, utan att slänga ur det slentrianmässigt. Samma sak som sagts om Madlib och hans medvetna nersmutsande och tilltrasande av sina beats, kan sägas om Blu. Det är inte så att han inte kan lägga välstrukturerade, kärnfulla och välpolerade verser, det bevisade han flera gånger om i Below The Heavens, det känns snarare som att han helt enkelt inte vill.

Den här skivan bygger för mig vidare på Madlibs signaturambivalens inför det rena och det smutsiga, och Blu’s mer och mer slarviga sound: från rent och klart till ofullständigt och halkigt. Både Madlib och Blu verkar dras åt det där fragmentariska, konstigt mixade soundet. Det är till exempel även det tydligt i ”The Stroll”.

MED, å sin sida, är för mig ganska ointressant. Jag kanske bara inte förstår honom, jag vet inte. Han blir mest en funktion på skivan, något som känns stabilt och alldagligt för att väga upp för Madlib och Blu’s excentriska framtoningar. Det kanske är en bra funktion, men det känns inte särskilt smickrande för en rappare.

Jag är på ett sätt både besviken och tillfreds med att det aldrig längre verkar gå att få något perfekt från Madlib eller Blu. Pinata var så nära perfektion det gick att komma, det var en extremt bra skiva, inte minst för att Freddie Gibbs höll sin högstanivå rakt igenom, men jag hade velat ha den där perfekta skivan. Den där skivan som Below The Heavens faktiskt på många sätt var. En skiva där allting känns fokuserat. Men då är risken att det blir som Elzhi, rapparen som är en sjuklig perfektionist och därmed aldrig heller släpper något nytt. Men jag återkommer ändå till frågan, om det sketchmässiga, det bristfälliga, i Madlib och Blu, om det verkligen alltid är något medvetet, eller om det bara är lathet och brist på disciplin. Jag lutar tungt åt det föregående, men jag ställer mig ändå frågan. För en skiva med den här ljudbilden, men med Pinata, Madvillainy och Below The Heavens fokus, det hade blivit något extraordinärt bra. Det hade varit trasighetens fulländning.

Överlag är det dock en bra skiva, stundtals väldigt bra. Inte minst tack vare gästande stjärnorna MF DOOM och Phonte, och även Anderson Paak, som liknande BJ the Chicago Kid verkar återfinnas på alla tänkbara och otänkbara projekt. En av höjdpunkterna är ”Drive In”, inte minst för raden

”she say it ain’t the way you bend it it’s the way you spend it” 

som ekar från en rad på Good To Be Home där Blu rappar

”she say it ain’t about the cheese it’s the way you chop the mozarella”

och det känns som att det sammanfattar mycket av vad jag gillar med Blu. Hur han varierar sina teman. Säger samma saker ibland på samma sätt fast med små variationer. Även ”The Strip” är en höjdpunkt, och ”Knock Knock” där Madlibs besatthet för funk får ett klassiskt utlopp och Blu visar på sin bredd i hur han lägger sina verser.

Det är så bra att jag blir lite besviken över att det inte är ännu bättre, för det har i synnerhet Madlib kapacitet för. Å andra sidan är hans nivå också alltid ett par snäpp högre än alla andras. Hursomhelst kommer skivan gå många varv under en lång period i mina öron, medan jag förundras över briljansen i en helt Madlib-producerad Blu-skiva.

Viktor Emanuelsson

Dungen- Allas sak

Dungen- Allas sak

Artist: Dungen
Album: Allas sak
Skivetikett: Smalltown Supersound
Betyg: 9/10

En kort period under tidigt 2000-tal var det plötsligt populärt att göra progg igen; från att ha varit fånig musik som föräldrarna lyssnade på, blev det inne ett par år och det märktes när alla började prata om Sagor & Swing och självklart Dungen.
Hypen dog väl ut något och nu för tiden är de två banden mest ett sätt för musiksnobbar att visa att ”de minsann har koll”. Trots detta får man absolut inte avfärda Dungen enbart på grund av att det till stor del är väldigt jobbiga människor som lyssnar på dem, eftersom de kan vara ett av Sveriges bästa band denna sida millenieskiftet.
Detta är den första skivan sedan ”Skit i allt” kom ut för fem år sedan och den har varit otroligt efterlängtad bland fansen, trots att par spelningar har gjorts sedan dess.

Skivan är fortfarande proggig med mycket delay, som brittisk 60-talsprogressiv rock och självfallet folkmusikinfluenser, med flöjtar som svensk 70-talsprogg. Gustav Ejstes röst är fortfarande lika nasal, men med lika mycket känsla och texterna är fortfarande lika obegripliga, men fantastiska. Det går alltid att hitta något citat i varenda sång som man älskar.
Sista festen låter som tagen från ett proggigt barnprogram på 70-talet, med bongotrummor och Janne Schaffer-gitarrsolo, medan efterföljande Sista gästen har ett nästan Pink Floydigt uttryck. Franks kaktus får mig att tänka på soundtracket till 70-talssnuskskräckisen Vampyros Lesbos eller möjligtvis Riz Ortolani som är en av mina absoluta favoritkompositörer.
En dag på sjön är en pompig gitarrmangellåt som gör sig bäst i stora hörlurar så man får med alla nyanser.
Flickor och Pojkars slinga låter som gjord för en sampling och där kan man faktiskt höra Gustav Ejstes hiphopbakgrund.

Kort sagt är det nästan omöjligt att bara välja ut en favoritlåt på denna skiva, detta är utan tvekan årets bästa svenska platta, kanske årets bästa platta överlag och kan vara det bästa som släppts på länge.

Gabriel Salomon

psykofant

Om man tittar på Psykofants snabba historia — från diktafonaktigt men underbart slaskigt punkljud på en provuppladdning på soundcloud till att dela scen med Hanna Hirsch, Diskoteket och nu släppa sin första kritikerrosade EP — så kan man lätt tro att popterrorn från Stockholm är något alldeles särskilt.

Och det är de, tro mig. Något alldeles särskilt. Jag tänker framför allt på när jag stod i entrén till festivalområdet på Festival Del Mar Asperö 2015, folk passerar förbi och mot den gamla dansbanan, nya besökare och gamla med stora öppna ögon, förbryllade över vad som händer där — jag rycker loss mig från entrén, och följer med uppåt, en av de fåtal gånger jag lämnar entrén och ser: — ett stort glädjande frågetecken i form av en punkkvintett, virvlande omkring sig geniala versrader från ett surrealistiskt hyperfärglatt universum av popsatir och rödsprängda vardagsbetraktelser, dududududududu plötslig massiv körad refräng om Jocke Bergs borgerlighet! Det var ett sjuhelvetes glädjande och intensivt ögonblick, och runt om scenen stod vi med vetskapen att nog ingen annan haft så kul på scen som de här galningarna! De HÄR vet hur man fångar en publik! Vi befann oss i ett varaktigt tillstånd mellan ett skratt och ett wow och det var så underbart.

Simon Hjort — en av de tecknade figurerna på scen den dagen, som själv gör tecknade serier — berättade för mig att han drömt att någon seriös kritiker gjort en bedömning: Bättre än Masshysteri! Ja, den drömmen kan ha besannats, typ. Där stod de och jag tänkte väl något i den stilen, om man nu kan bedöma mig som en seriös kritiker! Jag tänkte fram. Ta ett år, kapa det på två, kapa ena hälften igen och igen, och igen, så fort kommer de få genomslag om jag får bestämma och om jag får bestämma så kommer de att splittras och återförenas på Bokmässan 2016 — Psykofant återförenas, det bästa som hänt efter Masshysteri!

Men grejen är att Masshysteri inte är det minsta roliga. Eller? Shiva, Simon, Matilda, John och Tora är det. Fruktansvärt roliga och den kärleksfullhet med vilket de levererar en av Sveriges absolut roligaste punkplattor – och det är just denna humor, satir med ett mänskligt hjärta, som gör dem helt unika. Hur länge sen tyckte jag att ROLIGT var ett bra adjektiv att använda om musik? Väldigt! Psykofant har återupplivat en för mig död genre.

Låtar om Tinder, idiotiska talmän, knark och skitliv och skitmycket tonårsproblem som växt till sig och fått nån slags tumör av vuxenhet får mig att tro att det snarare är ett konstprojekt signerat Galago. Har nån hört av sig till Johannes Klenell? Har inte han nån fest på g?! När den fysiska utgåvan av debutepn Hinsides kommer ut vill jag se bandmedlemmarna som de fantastiska sagofigurer de är, i ett illustrerat lyrikhäfte medföljande skivan!

Fem svinkorta låtar och ett hashigt mellansnack formeras av producent Simon Ljungberg som skött allt ljud — från väpnat demo till slutmaster med ett helt artilleri av livsfarliga ljud. Och vilket ljud! Ett mysigt och knasigt spelat-in-hemma-i-källarn-när-päronen-ej-är-hemma-sound, levererat från bandet på det tajtaste vis möjligt med ibland fullständigt tokiga riff, stöps om till stora refränger närmandes de största från min senaste svenska punkkärlek Vånna Inget.

Kort och gott: Psykofant är tvärcoola, asroliga och hur mysiga som helst och exakt så låter deras hitkavalkad till EP. Ursäkta den skamlösa lovebomben men jag älskar det här bandet.

Bojan Buntic

Motormannen-informellt-cover650x650

Artist: Motormännen
Album: Informellt
Skivetikett: Lamour Records
Betyg: 8.6/10

”Informationstechno från ett svunnet Sverige, genom ett filter av retrofuturistisk skepsism.”

Så beskriver Stockholmska Motormännen sin annorlunda, men intressanta tagning på techno, och de kunde förmodligen inte ha gjort en mer korrekt benämning på sin musik. De debuterade förra året med plattan Informationstechno som släpptes som kassett på Zeon Light och etablerade redan där sin retrospektiva, samtidsöverblickande techno. Kort därefter (rättare sagt iår) nominerades dem till manifestgalan i kategorin för” Bästa Dans” så det råder ingen tvekan om att Motormännen är några att kasta ett getöga på.

Men vilka är dem egentligen och vad är ens ”informationstechno”? Jo, såhär är det: Motormännen, eller Dan Törnqvist och Johan Gunnarsson som de egentligen heter gör techno med en huvudingrediens som består av samplade tal och uttalanden från forna svenska politiker som var aktiva under 70-80-talet. Det är så enkelt. Men det motormännen gör är mer än bara bra techno. De gör politisk musik utan att vara  politiska. Istället figurerar deras musik som en historialektion i fyrtakt, med elaka, beroendeframkallande acidbasar, subtila ljudmattor och samplade tal om skatter, tillväxt, sysselsättning, inkomst och välfärd.

Jag har aldrig brytt mig om politik och ännu mindre om politisk musik – okej, jag kan gå med på att jag alltid älskat The Knife och att jag ibland sjunger med i ”Full Of Fire”, men det är bara för att den enda raden jag uppfattat i den låten är just ”Liberals giving me a nerve itch”- men Motormännen avviker just från det ställningstagande temat. Deras musik är snarare politiskt neutral, roande, bildande och framförallt välproducerad. Den är också sjukt snygg – jag menar: hur ofta får du höra politiker ranta om välfärd i en acid-techno-kontext?

Aldrig. Men tack vare Motormännen får du det.

Mattias El Mansouri

Följ Motormännen:

Facebook
Twitter:

*Och tack går till Hugo Gerlach på Festivalrykten.se som introducerade motormännen till mig*

11121246_987826887930102_1023922311_n

Artist: Sthlmiana
Album: Rakt In I Gryningen
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7/10

Jag såg en dokumentär om Ratata en gång. Jag har ett par skivor av Pet Shop Boys jag aldrig lyssnat på i skivlådan, och när alla skulle se Kraftwerk på Way Out West fattade jag inte grejen. Min första association när jag sätter på första spåret ”Gatorna” på Sthlmianas ”Rakt In I Gryningen”, är istället Jonathan Johansson. Till den mörka, stadiga, instrumentationen, det återhållna drivet kombinerat med en sansad men väldigt rytmisk sång. Det är klart att jag snart nog även tänker på Mauro Scocco, på hans sätt att sjunga, men de starkaste associationerna ligger snarare i min nutid.

”Gatorna” sätter en bestämd ton för albumet. Mest är det en blandning av 80- och 90tal, men där finns också lätta drag av kontemporär hip hop, av det som t.ex. skivbolaget Soulection står för, med beatmakers/producenter som Ta-Ku och Sango. Jag får ofta i låten känslan av att det skulle kunna gå över i ett elektroniskt beat. Såklart, och som väl är, gör det aldrig det, men jag gillar dragen. Jag tycker mig till och med kunna ana något som låter som scratch.

Det studsar hela tiden. I olika intensitet och tempo. Det är dansmusik som saktats ner och fått vardagsrumstexter. Ofta vemodigt men ändå alltid med en positiv klang. Det finns någonting i det här som är väldigt bra. En sorts balans och väl gjord avvägning. Mellan tempo, intensitet, instrumentation, driv och återhållsamhet. Och sången som ligger på gränsen till mässande över allting och liksom hakar i musiken, hänger med en liten stund för att sedan släppa. Då är det viktigt att musiken bakom håller hela vägen, och att den inte känns statisk och tunn när sången lämnar så mycket plats, och jag tycker faktiskt att den gör det.

Ibland håller inte texterna. Jag kan i och för sig också tänka att det är så med pop, att texten på något sätt är meningen att vara banal och lättillgänglig. Men ändå. Och jag håller inte ens med mig själv. Bra poptexter kan visserligen vara lättillgängliga och i någon mån banala, men de måste ändå ha någon sorts kärna som säger något. Ibland tycker jag att det saknas här. Det räddande är själva sången, inte bara melodiskt utan också, eller kanske snarare, rytmiskt. Jag reagerar ofta på fraseringar jag tycker om. När texten inte bara är text, utan ett sätt att accentuera rytmer och fylla fickorna i musiken.

”Jag vill inte va din vän, jag vill ha kärleken”. Hur rimmet blir på ”en” i ”kärleken” och därför kräver en paus mellan ”vän” och ”jag”. Det är såklart inget nytt, men det är så jag gillar det.

I mikroperspektivet, förstoringsglas- och avgränsningsperspektivet är det bättre än vad jag egentligen vill erkänna för mig själv. Jag kommer på mig själv med att tänka att det här är riktigt bra. Som i ”Villa Paraiso”, eller ”Allt ljus på scen”. När jag lyssnar i nuet och inte bryr mig om helheten. Zoomar jag däremot ut håller det faktiskt, och tyvärr, inte lika bra längre. Det är välgjort produktionsmässigt och det glimmar även till kreativitetsmässigt i nästan varje låt – en gitarr som ekar Daft Punk i ”Villa Paraiso” till exempel – men det är någonting som saknas.

Det där Soulection-aktiga hiphopsoundet som jag tycker mig ana i första låten saknar jag i resten. Jag tyckte det lät som en spännande och väldigt bra grej, kontemporär hip hop och 80-tals synthpop i en välproducerad blandning. För jag tycker om det där. Att inte bara göra synthpop 2015 utan att göra synthpop med hjälp av 2015. Inkorporera 2015 i 80-talet.

Bäst blir det utan tvekan i ”Paradis”. Både musikmässigt och textmässigt. Och jag vill understryka att då tycker jag att det blir fantastiskt bra. Verkligen bra på riktigt. Det är då jag känner rytmen i texten, den välavvägda pampigheten, det återhållna gunget. Det är då jag tänker att det som gör skivan är balans. Att det blivit rätt.

”… ett löfte, om dagen efter som något bättre än ruset.” En rad som träffar så rätt. Som kärlekshistorien som går från ett ligg till något mer. Där vardagen är bättre än den nykära osäkerheten. Sådär vill jag också att skivan ska sluta. Och det tror jag att den gör, när sista låten börjar.

”Minns att Johnny klottrade drog på roslagsbanan, jag ville va med.”

Jag tänker, det här måste vara skivans bästa spår. Men tyvärr, för sen kommer refrängen och grusar förhoppningarna, även om allting runt refrängen faktiskt är väldigt bra, som den förbiflimrande saxofonen till exempel. Det är smärtsamt när en låt har så höga toppar och så djupa dalar. Jag tänker när den börjar att det är ett perfekt slut på skivan, att balansen som visas så mycket i olika delar av skivan verkligen kommer fram, att den slutar på ett annat sätt än den började. Men i refrängen är jag tillbaka någonstans i mitten av albumet igen. Det är inte så jag vill ha ett slut.

Jag tycker om Rakt In I Gryningen. Vissa bitar, som ”Paradis” och ”Gatorna”, delar av ”Transit” och ”Allt ljus på scen” älskar jag verkligen, både i egenskap av välproducerad kvalitet, och, om man kan kalla det så, känsla eller själ. Men någonstans får jag inte riktigt ihop helheten. Eller snarare, någonstans räcker inte repet hela vägen runt för att göra en knut. Därför blir de delarna jag inte tycker om, eller jag tycker kunde varit bättre, så mycket mer angelägna. Jag tycker att stora delar av musiken förtjänar att resten av musiken är lika bra, och att allting fick en större och mer helomtäckande form att finnas i. För då hade det blivit verkligt, verkligt bra.

Viktor Emanuelsson

Alkberg-Personer_3898x3898pxArtist: Mattias Alkberg
Album: Personer
Skivetikett: Teg publishing
Betyg: 8/10

”På rikt, jag fattar inte, liberalist. Hur blev det min uppgift att tolka ert piss?”. Mattias Alkberg är tillbaka från de två senaste utflykterna bland zombies och Black Flag-skitig punk. På Personer består framåtrörelsen inte bara i Autotunen och de elektroniska arrangemangen. Det är också mer suggestivt än någonsin. ’’Djävulen bor i detaljerna’’, sjunger Alkberg. Men på Personer är det i detaljerna behållningen bor.

Ovanstående citat från ’’Svensk Elegi’’ ekar till exempel av syskonen Drejier ­(’’Liberals giving me a nerv itch’’). Ty båda besjungs med precis samma röstförvrängning. Och på sina håll är det tydligt hur mycket The Knife som finns att hitta här: Idéivern och ilskan, och hur beatsen och rytmerna otåligt vill hävda sig. Texthäftet är – precis som på Södra Sverige-skivan – en läsfest . Mitt i all svärta är det smått omöjligt att inte fnissa åt, exempelvis: Vill ha negerboll / Sjunga nationalsång / Hota Åsa Linderborg / Älska Sabaton.

Men det blir faktiskt ännu bättre precis efter den textraden. Åtta minuter långa technon i Ossendorf – som för tankarna till smutsiga golv och mörka tunnlar, samtidigt som Ulrike Meinhofs fängelsevistelse hänger över anrättningen på ett ytterst effektfullt sätt – är tveklöst skivans starkaste spår.

Alkbergs korståg genom genredjungels mörkaste utkanter lämnar en hungrig efter nästa släpp, samtidigt som man inte riktigt kan sluta lyssna på den här skivan. Det dunkla och mångbottnade tilltalet gör att man vill hålla den i handen hela hösten.

Björn Gällman Nyström