Arkiv för Festival

focygen

Den kaliforniska duon Foxygen är på svensk mark för första gången. För två år sedan var bandet bokade att spela på Way Out West men fick ställa in. Tillsammans med nya bandet …And Star Power gör Sam France och Jonatan Rado vad som kan bli Foxygens näst sista spelning – någonsin. Björn mötte upp duons ena halva, Sam France för en intervju på årets upplaga av Way Out West.

”Det känns faktiskt konstigt, jag kommer att sakna den här turnén. Vi har ett så grymt band nu. Lite bitterljuvt, du vet. Det har varit väldigt roligt”, berättar Sam bakom stora solglasögon och en ljus flasköl. 
 
Spelningen i Slottskogen kan – om man vill – ses som en liten lektion i rockhistoria. Foxygen tycks vara inspirerade av allt. Och allt ska ut på samma gång. Därför blir låtarna i mångt och mycket oigenkännliga från skivversionerna när de framförs med en nästan dumdristig intensitet. En konsert med Foxygen skall inte förväxlas med att lyssna på en skiva med dem. Take it or leave it är lite känslan som infinner sig när den dryga timmen av urladdning är slut.

”När det gäller live-grejen har vi kommit till en punkt där vi behärskar vad vi faktiskt håller på med. I början var vi förvirrade. Visst hade vi gjort gig tidigare, men till en början var vi bara ett band som mest höll oss till att spela in i studio. Det har tagit till nu egentligen för oss att hitta en form som fungerar, vi känner oss mer självsäkra nu.”

”Min handled har fortfarande inte läkt…”, berättar Sam när jag frågar om hur det är med hans skador. Han lät operera sin handled tidigare iår. ”…den läker inte eftersom jag fortsätter att göra alla moves jag gör, trots att min läkare har förbjudigt mig. Det är också en av anledning till att turnérandet måste få ett slut.”

GHM: Ni kommer fortsätta att göra skivor, men dra ner på turnerandet?


Att turnera är inte en prioritet just nu. Jag säger inte att vi aldrig kommer att turnera igen, men just nu är jag trött på hela cykeln när det kommer till att släppa skivor, spela in och sedan ut och turnéra. Jag vill bara kunna göra skivor i lugn och ro, utan att skivbolaget (Jagjaguwar) stressar oss, ”gör det här” eller ”gör så här”

GHM: Jag stod väldigt nära när du hoppade ner i publiken nyss
Haha, verkligen? Det kändes bra. Jag hade kul där nere!

GHM: 

Vad menar folk när de kallar Foxygen för ironiska?


Vad jag tror att de menar – och jag vet inte ifall det är negativt eller positivt – är att vi inte har någon skam. Vi anser oss inte överlägsna någon eller något. Blir vi influerade av någonting så använder vi det, och vi har ingen anledning att inte göra det. Men jag tror att det kan vara därför.

GHM: Ni har inspirerats mestadels av 60 och 70tals-musik. Inspirerar ny musik er?


Vi influeras av ny musik också. Kanye West, till exempel eller sådant som spelas på radion, det kan vara vad som helst men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från Hip Hop-världen, eller från kvinnliga artister.

”…men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från hip-hop-världen eller från kvinnliga artister.”

GHM: Du har berättat att du brukade imitera dina favoritsångare. Vem imiterar när du är på scenen?


När jag var väldigt ung brukade jag imitera artister som Beck… Jim Morrisson också. Sedan blev det alla från 60 och 70-talet. På scenen kan jag känna mig inspirerad av vem som helst.

GHM: Jag började tänka på David Byrne när jag såg dig nyss
*skratt* Verkligen?! Han är en stor influens, och då talar jag för hela bandet. Bowie också såklart. Jag har försökt hitta samma kostymer som han hade. Det är svårt att hitta bra kostymer…




GHM: Jag älskar eran låt Oh Yeah. Det är en grym soul-låt. Har ni tänkt tanken att släppa en ren soulplatta?
Faktiskt, så jobbar vi på en Hip Hop-skiva just nu. Det kommer finnas soul där med, och mycket R&B.

GHM: 

Ni jobbar också på en orkestral platta?


Ja precis. Den börjar vi med i Oktober. Vad kan jag berätta om den? E.L.O och Jeff Lynn har varit stora influenser.

GHM: Det känns som att det kommer bli en lång skiva?
*skratt* Den kommer att vara normal. Tio – Elva låtar.

GHM: 

Under spelningen framförde ni små uppdiktade bråk som bland annat går ut på att gitarristen och basisten fäktas med svärd och att du blir vansinnig på att de andra bandmedlemmarna står och spelar kort.
Vi brukade ju bråka och knuffas under konserterna, det gör vi fortfarande. Man blir frustrerad, alla i bandet blir det. Men, när vi inte har något att bråka över, då fejkar vi ett bråk istället.

Intervju: Björn Gällman Nyström

Annonser

IMG_2953

De bästa festivalerna åker en inte till för musiken. Eller så här: De bästa festivalerna åker en till för att en VET att det kommer vara bra musik där. Biljettköparna ska inte behöva sitta med pannan i djupa veck och undra vilken line up som är starkast hos de olika festivalerna. Way Out West har under tidigare år konsekvent bokat så kvalitativt och utmanande att musikintresserade människor istället börjar fundera på VAD dom ska se när dom väl kommer dit. Sedan hjälper det också till att det är den sexigast paketerade festivalen. Från den inbjudande hemsidan till köttförbudet till den snygga publiken. Nätt och fint har de byggt upp ett förtroende hos publiken som i år har tagit dem till ett publikrekord.

Så, efter att ha besökt årets festival slog det mig hur man kan tackla en (som i år) utsökt line up:1) Slaviskt följa den noga begrundade lista av artister och band man svurit på att inte missa den här gången heller. 2) Låta sig överraskas.

Jag vet att det inte finns någon motsättning i att se band man har längtat efter att få se, och att låta sig överraskas av artister man inte har sett, men jag känner att jag vill slå ett slag för alternativ nummer 2. Jag hade ju själv varit så peppad på Pet Shop Boys att min iPhone måste tro att jag skämtar när jag drar igång Flamboyant ännu en gång. Och Father John Misty. Visst börjar jag kunna hans senaste skiva I Love You Honeybear i sömnen nu. Men tyvärr var Pet Shop Boys inte alls lika skojiga som jag minns dem från en spelning i Berlin för ett par år sedan. Och det var betydligt trevligare att strossa iväg till ett svalkande Linnétält där Kathleen Hanna var briljant tillsammans med The Julie Ruin, än det hade varit att stanna kvar i solen med Father John Misty.

IMG_2956

Det hade också varit så lätt – att pliktskyldigt ställa sig framför Flamingoscenen på Fredagen och låta Emmylou Harris och Rodney Crowells country skölja över en. Istället hamnade jag framför en 10 minuter försenad Little Jinder-spelning som viskade om att jag definitivt kunde glömma alla tankar om Emmylou Harris. Little Jinders magnetiskt bubbelgumsrosa ångestpop gjorde det omöjligt att lämna giget. Det var så färgsprakande, så laddad stämning och härligt skevt att en blev matt av lycka. Courtney Barnett var den enda som höll, till och med överträffade förväntningarna. Hon hade en för stor T-shirt, en basist och en trummis och lyckades förvandla Magasin 105 på Bananpiren till en skrammelfest som jag håller uppe bland det bästa jag sett i år. Tyler The Creators vansinnesutspel, Todd Terjes knökfulla party i Dungen, GOAT på Bananpiren…alla var höjdpunkter, men det är Little Jinders versioner (tillsammans med Zara Larsson och Rebecca & Fiona) av Sommarnatt och Vita Bergens Klockor jag kommer att bära med mig som starkast.
todd

Bästa:
Surgubben: Visst, Father John Misty är en rolig prick, men alla som var på Sun Kil Moons gig på Lördagsförmiddagen kan nog hålla med om att Mark Kozelek är strået vassare när det kommer till mörk humor. Han känns galen på riktigt.
Mat: Eftersom jag snabbt blivit frälst av Smålandsrullen hann jag inte besvära mig med att testa så mycket annat.
Konsert: Courtney Barnett
Kändisspot: Kan inte välja mellan att springa in i José Gonzales hela tiden (alltså läskigt många gånger) eller när jag av en slump bara satt och stirrade på en person, som visade sig vara Oskar Linnros. Missen: Njuter fortfarande över att jag slapp se The War On Drugs.

Björn Gällman Nyström 

IMG_2964

Dag: Fredag
Scen: Linné
Betyg: 8/10

Caribou är lite av en sån artist vars musik jag inte uppskattar så mycket på skiva, men som jag, när jag väl får möjligheten att uppleva musiken live, blir frälst av. Sen får jag ju dock medge att jag inte varit med från början. Då menar jag inte när han, eller Daniel Snaith som han egentligen heter, debuterade 2001 under namnet Manitoba med plattan Start Breaking Up My Heart (jag var för övrigt bara 4 år gammal då), utan lite längre framåt sådär 2005-2007-2010, år då han släppte kritikerrosade plattor.

Nej, Caribou dök inte upp på min radar förrän sent 2014, några veckor efter att albumet Our Love hade släppts. Jag gav den en lyssning, fastnade för några låtar, och gick sedan vidare, en sorts oschysst bearbetning som jag tyvärr gjorde/gör med många plattor (som släpptes det året). Jag brukar oftast inte förstå mig på plattor som hyllas av en unison skara musikjournalister världen över och brukar därigenom undvika det som fått väldigt bra betyg eller som syns mycket på mina twitterflöden. Jag glömde helt enkelt av Caribou efter det, och det var inget jag ville lyssna på, då jag parallellt med detta snöat in mig på shoegaze, ambient och techno- i den ordningen.

Men månader gick och vid annonseringen av Caribou till Way Out West vaknade ett visst intresse till liv. Jag var inte alltför entusiastisk, men det var något jag visste att jag ville se. Jag såg det som en sista chans till övertygelse, en möjlighet till försoning med en artist som jag varit likgiltig inför. När han sedan går på scenen i ett fuktigt och smockfullt linné och inleder med Our Love, titelspåret till förra årets platta, krossas mina förväntningar i vad som ska komma bli en hel timme fylld av dans, svett, stroboskop, sylvassa synthar, mullrande bröstkorgsryckande basar och semi-acidiska arpeggion.

Dan Snaith och hans medmusikanter: en briljant och till synes outtröttlig trummis och en synthrattare, mästare på att kalibrera varenda ton till varma, omfamnade ljudmattor eller förvridna, distade, kaotiska syntslingor – känns perfekt sammanfogade och enhetliga, för de verkar ha minst lika kul som oss – den hypnotiserade publiken som följer allt de gör med euforiska rop och tacksägande applåder. Det är inte förrän på slutet som jag inser vilken sjukligt bra spelning jag precis bevittnat och den helhjärtade bemödan som dess upphovsmakare försökt återskapa, både bättre, kraftfullare, högljuddare och skevare än på de betydligt klenare studioversionerna.

Tack, Caribou.

Mattias El Mansouri 

IMG_2939

Daniel Snaith framförde sitt sidoprojekt Daphni på dungenscenen några timmar innan han skulle gå på scen på Linné som Caribou. Han DJ:ade genreöverskridande, de sista 20 minuterna jag fick se av honom (vi kom försent) och jag hann dansa en stund. Direkt efter, då han skred över tiden med några minuter, följdes han upp av >

IMG_2955

Axel Boman: DJ, producent och delägare/en av de tre musketörerna av labeln/trion Studio Barnhus från Stockholm. Han fick mig och alla de andra inne på området att lyfta sin fötter från marken och inte är de konstigt när han lägger sin set-list med en hantverkare minutiösa omsorg och droppar låtar med alltifrån acid till disco, till techno och tropisk house. Han är grym den där Axel.

IMG_2956

En bild från Publikhavet under Axel Bomans set. Det var ganska fullt och jag var väldigt svettig. Så svettig att jag ställde mig i kön till toaletten för att gå in på toa och ta en massa papper för att torka ryggen med,när jag i själva verket kunde gå upp till baren och be om en bit papper. Inte så väl genomtänkt kanske, men anyhow: efter att Axel avslutat sitt briljanta set, tog jag mig ut ur området för att möta upp några vänner och vi gick sedan till smålandsrullarna (för jag äter smålandsrulle varje dag jag är på way out west) och köpte lunch.

IMG_2953

Några drog sig därefter till Tyler The Creator, men jag och tre andra följeslagare satte kurs mot Linnétältet för att få se Daniel Snaith igen, fast denna gången med medmusikanter i hans betydligt kännare konstellation som Caribou.

IMG_2940

Caribou bjöd på konstant ös från början till slut i en dryg timme. Låtarna blev utdragna, basen uppdragen till max och reverbade som delayade arpeggion flödade fritt ut bland folkmassorna i låtar som befann sig i ett gränsland mellan elektronisk pop, kosmisk R&B och känslosam house. Jag var förmodligen för yr av törst och värme då hela linnétältet i princip blev en bastu, men av vad jag kommer ihåg så avslutade dem med ”Can’t Do Without You” (eller så var det kanske den näst sista låten) och jag och resterande publik went loco. Det var oerhört fint.

Efter det släckte vi vår törst med öl för att sedan gå vidare till Dungen där jag bestämt att jag skulle se fd grönländskan och numera danskan Najaaraq Nicoline Kleist Vestbirk, som lite lättare uttalat DJ:ar under namnet Courtesy.

IMG_2950

Som Courtesy gör Vestbirk enligt egen utsago ”techno för rymdfarkoster – rå och bruten ur jorden, i färd mot okända destinationer.”, som det så fint stod på Way Out Wests hemsida. Och så blev det. Det blev en underbar timme fylld med interstellär techno och utomjordisk acid, kosmiska drone-utsvävningar och nerslunganden i de mörkaste av av svarta hål där inga glimrande stjärnors ljus kunde slinka igenom. Hårt och hypnotiserande…precis som techno ska vara.

Mattias El Mansouri

wow

Om bara 10 dagar är det dags för den 9:e upplagan av Sveriges bästa musikfestival som går av stapeln den 13:e Augusti i Slottsskogen i Göteborg. Vi är oerhört förväntansfulla och det bör du också vara, för line-upen iår är rätt ut sagt grym. Men såklart uppstår ju alltid lite beslutsångest vid en festival med så många bra bokningar, oavsett om man är van festivalbesökare eller newbie, då det kan bli svårt att disponera tiden över alla artister man vill se eller ens veta vilka man BÖR se. Därför har vi gjort en liten lista över vilka artister vi ska se och varför du bör se dem. Vi ses i publikhavet! /Redaktionen


Heaven Adores You (film)


Bland årets filmutbud på Way Out West finns det två självklara rocköden att ta del av. Dels ‘Amy’, som behandlar Amy Winehouse liv och tragiskt bortgång. Och sedan Heaven Adores You , en film om den amerikanska och djupt saknade musikern Elliott Smith. Den här dokumentären ska ha musiken som tydligt fokus framför missbruket och depressionerna.

Ride
Vi som inte får nog av återförenade Shoegaze-giganter missar inte detta. Tidigare år har Slowdive och My Bloody Valentine – som delar tronen över de största i genren – gjort makalösa konserter.

Kindness


Adam Bainbridge har med sitt Kindness redan ett svårtoppat liverykte. En skänk från ovan för oss som missat de senaste Sverige-gigen.

Sunn O)))
När Sunn O))) kommer till Göteborg och Stay Out West kan du räkna med att klämkäcka typer och vitsiga attityder försvinner i ett av världens kallaste och mörkaste ljudlandskap. Rapporter från tidigare spelningar med Greg Anderson och Stephen O’Malleys Drone-duo beskriver framträdanden som så ”basiga” och högljudda att de framkallat näsblod och kräkningar. Ett måste på årets festival, helt klart.

Courtney Barnett
Med texter som återspeglar vardagen, som kanske enklast kan jämföras Sun Kil Moons ”Benji” (minus det jättesorgliga), och en inom genren sällsynt rock ’n roll-attityd är hypen inför Courtney Barnetts Stay Out West-gig total. För alla som gillar blandningen av indie och replokalsrock a lá The Strokes debutalbum bör den här spelningen ses som en självklarhet.

Iceage
Alla som sett de danska post-punkarna i Iceage live vet exakt varför vi inkluderar de på den här listan. Vad du än tycker om den senaste Iceage-skivan, där bandet presenterar en pretentiösare och mindre punkig ljudbild än någonsin tidigare så är det få frontmän som kan äga en scen på det sättet som Elias Rønnenfelt gör. Förhoppningsvis gör Iceage sin spelning på en riktigt trång Stay Out West-klubb, så samtliga i publiken får ta del av frontmannens otroliga karisma.

Caribou
Bakom kanadensiska Caribou döljer sig Daniel Snaith. Med Caribou gör han okonventionell electronica med ett sällsynt kontemplerande djup, filtrerad genom ett varmt skimmer med utsuddade referenspunkter i vad som får sägas vara subtila R&B och hip-hop-influenser…men ändå inte.

Waxahatchee
På senaste skivan ”Ivy Tripp” balanserar Katie Crutchfield mellan folk, skör indie och en stil som en sämre sångerska hade fått att framstå som någon slags pop-punk. Även om steget från lo-fi-popen på American Weekend kan verka långt Katie Crutchfields uttrycksfulla röst är fortfarande lika briljant. Förhoppningsvis låter det lika bra live. Och snälla säg att det inte bara är vi som ser fram emot att höra Crutchfield och band öppna med den nästintill drone-influerade ”Breathless”?

Patti Smith
Vi ska inte låtsas att vi är svårare än vad vi är. Ingen topp 5 känns riktigt komplett utan åtminstone en akt med legend-status. I år är valen många; Chic, Emmylou Harris, Ms. Lauryn Hill, Ride, Pet Shop Boys etc… Vårt val faller självfallet på Patti Smith. Om vi tillåts drömma så hoppas vi självklart på många låtar från debutalbumet Horses, och en Patti Smith i högform. Missa inte en av tidernas bästa rock-artister!

FKA Twigs
Tahlia Barnetts musik som FKA Twigs rör sig sömnlöst mellan trip-hop, benknäckande beats och sensuell, kontemporär R&B. Att hon sedan sjunger med en vacker fjäderlätt stämma, dansar lika graciöst som en vouge-enade svan fast med en underground-dansarare hänsynslöshet och attityd, är vi väldigt säkra att hon kommer att bjuda upp till en oförglömlig show.

Todd Terje and The Olsens 


Skojig norsk techno som flörtar med tropisk disco. Skall helst avnjutas med fruktig drink vid Dungen-scenen på årets Way Out West.

Pet Shop Boys
Har man aldrig sett Pet Shop Boys live är det livsviktig att man så fort som möjligt gör det. Lika lite som det går att dividera något med noll tror jag chansen är att bli besviken på en sådan här konsert.

The Julie Ruin
Riot Grrrl-gruppen med Kathleen Hanna i spetsen var tänkta att spela under förra årets festival men ställde in. I år är det kanske festivalens mest omissbara gig vi har att göra med.

Shura

 
Manchester-bördige Shuras glittriga retro-electronica är oemotståndlig.

P1050344

Det finns inget som känslan av att halta fram med sin tunga packning, likt en skadeskjuten soldat, på väg till platsen som snart kommer att bli det så kallade campet. Att kryssa fram mellan pommes frites i gyttjan, skränande System of a Down-skrik och hålla hårt i limpan med cigg, som jag lovat mig själv ska bli den sista, för att… ja, åldern tar ut sin rätt och det är ju vuxet och moget att sluta röka. Inte att gå på festival med en limpa röd Prince.

Bråvalla är allt en festival ska vara, samtidigt som urmodern för en festival skulle skämmas över det här stora sorgebarnet. Det närmaste Woodstock vi kommer är att diskutera religion under några magiska stunder av ömsesidig respekt när vi satt upp tältet och skräpat ner radien runt det med smuggelölburkar. Visst, vårt gäng på tre representerar inte alla festivalbesökarna, å andra sidan har jag sällan skådat så många postpubertala bröl och burkar med smuggelöl sedan flaket åkte fram på studentflaket.

Sedan har vi de som sitter i gräset under spelningarna, med ryggen mot sin livspartner, sambo, eller något annat sött. I stekande sol dricker de en 40 centiliters 65-kronorsöl som de betalat 85 kronor för med pant, lyssnar på musiken och jag lovar att jag, likt ett medium, kan ana en viss missbelåtenhet i deras blickar, kroppsspråk och ordval. Eller så kanske de inte insåg att TV:n som visade höjdpunkterna från Woodstock omöjligen kunde förmedla den stinkande sötsura doften av överfulla bajamajor, urin och matrester.

P1050287

Skulle du, mot all förmodan, vilja tömma tarmen i en vattentoalett, eller kanske ta en dusch, så kostar det fem, respektive tio kronor för att bli tillfredsställd. Jag hörde att vattentoaletterna var fräscha under festivalens gång, jag såg också att duschkön ringlade sig alltför lång.

Det finns få saker som borde locka mindre än en stor mellanmjölksfestival, där maten är dyr (allt från 25-kronors sura fruktremmar som inte är sura till 110-kronors viltkebab med pommes frites på en korv med mos-papperstalrik), ölen är ett rån och köerna borde ha stolar utmed varenda stånd. Inte ens bandsläppen ville locka med mig, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avundades de ungdomar som åkte till Emmaboda och verkade nöjda med allt (kanske därför den festivalen går under namnet MDMA-boda i folkmun).

Efter att vi gett upp ölen på onsdagsvällen och Kents ”FF” snurrats en gång för mycket i tältet bredvid, efter att natten var klar med oss och torsdagsmorgonens löften sken över våra huvuden, tvingade morgonvärmen i tältet ut oss till brassestolarna med varsin ljummen öl slash cider. Dagen skulle bjuda på utmaningar. Ingen av mina campkamrater visste vem Fritz Kalkbrenner var. En av dem ville verkligen se A Day To Remember, och den spelningen började ungefär samtidigt som gamle Fritz. Det här skulle aldrig hänt på Emmaboda.

P1050290

På väg till campet efter morgonkaffet (cappuccino innan elva för oss sofistikerade kaffedrickare) stannar en man i 25-årsåldern med packningen, tar upp sin telefon och slår ett nummer.
”Hallå, taxi! Vad kostar det att åka till Systembolaget?”
Jag tar tillbaka det jag sa om smuggelölen.

När vi satt oss i brassestolarna igen, tömt och slängt pappkopparna i olika väderstreck ut från vårt tältområde, kommer den första nattens sargade offer och ber oss om hjälp. Eller mer om en cigarett. Medan han skolös, smutsig och dyngrak röker cigaretten berättar han att det var fest i campet i går och att han blev skitfull. Mer än så kommer inte fram innan tuppluren påbörjas vid våra fötter. Give Out But Don’t Give Up verkade vara hans melodi. Den serverades med ett primalt bröl.

P1050294

På området är allt som sig bör, även om jag undrar om inte det är för stora avstånd, för stora ytor, eller för få biljetter sålda. Det är långt att gå mellan scenerna och mattälten, det är för långt till bajamajorna så folk kissar var de än hittar skydd på slätten.

Pojkar och flickor med jeansshorts i modet ”häng” till ”över naveln” går till synes mållöst runt, antagligen för att träffa ännu en vän som antagligen fortfarande är fast på Norrköpings centralstation, eller så förbannar de sig själva för att ha missat Papa Roachs spelning; eller något annat som är ”släppte de inte två skivor och sedan hände inget – nu spelar de för att få in pengar igen”.

Kanske är det de som sjunger med när Millencolin spelar ”Ray”, som om de upptäckt bandet för sent, eller är så pass unga och inte brytt sig om att lyssna igenom de gamla skivorna. Tur att de kan ta av sig tröjorna och skapa en moshpit under ”Mr. Clean”. Det finns inget som korvfesten som uppstår då pre- och postpubertala alkoholmarinerade ungdomar släpper loss. Jag borde ha frågat dem hur de mår, vad de känner. Men det var en krigszon och jag ville inte ha mina glasögon krossade i tumultet.

Millencolin är förresten älskade och förutsägbara, både i antal tummar upp för hårt röj på scenen, låtvalen och det antagligen tresiffriga antalet plektrum som de slänger ut över publiken.

P1050335

In Flames rockade också loss. Publiken stirrade upp på den vitklädda sångaren med något drömskt i blicken, som att de väntat alltför länge på att släppa loss så här. Sedan knuffades de hårt när vi skulle ta oss ut från testosterondiket, de gav mig armbågar i ryggen och jag undrar om de lyssnade på djävulens musik eller om de bara inte lärt sig hyfs. Antagligen berodde det mest på min okunskap när det gäller det här med att rocka loss. Jag var inte arg, utan satte mig längre bort och smed planer på att dammsuga publikhavets plastglas efter spelningen, och på så sätt ha pengar till en öl, den som serveras i tälten med Åbroflaggorna, där festivalbesökarna delas upp i köer av metallbarrikader liknande de som återfinns i ett slakteri.

På fredagsmorgonen hade bajsmannen tagit helgen, avföringen sträckte sig som chokladglass mot bajamajornas sittgräns och handdesinfektionsmedlet pyste luft i stället för att spruta skum. Luften hade däremot inte pyst ur oss och vårt camp deltog, med visst nederlag, i dragkampen med de omkriggliggande. Det handlade om minihögtalarnas uteffekt i watt som skulle mätas. Alla såg sig besegrade av det dödsföraktande tivolit som loopade samma dunka-dunka, ett soundtrack tillägnat kidsen som betalat 70 kronor för tre varv med metallkonstruktionerna.

Jag ska inte säga att jag inte njöt, fick beröm för den ”kalla” ölen som vårt tält spottade ur sig till gästerna i betalning mot skämt som inte visste vad politiskt korrekt innebar.
Jag hade det rätt så bra: en vän med en bil, shotgun på vägen upp och var ganska road av alkoholens och solens inverkan på den mänskliga kroppen. Min vän med en bil åt bara viltkebab och misstog Mew för All Time Low efter att ha köpt någon överprissatt öl för mycket.

Ja, festivallivet är underbart. Jag och flickvännen stannade kvar på Mews spelning i stället för att följa hans nyfunna insikt, och blev överösta med postrockambitioner, tillsammans med den gräsälskande publiken – den som gillar att ta av sig ryggsäcken och sitta i gräset i stället för att stå upp och röra sig närmare scenen. Inte den som var anledningen till att OCB-pappren var framlagda väl synliga i kassorna i Bråvallas livsbutik.

Hur det gick för min vän? Han såg Refused också och som uppladdning inför Lars Winnerbäck unnade stackaren sig en tupplur i tältet. Jag satte mig också där inne och jagade bokstäverna i Edith Södergrans Samlade Dikter medan Wu-Tang Clan dånade från festivalområdet.

Besökare trillade in på campet, en ville låna en brassestol, en annan ville köpa knark. Innan den sistnämnda försvinner igen frågade jag om drogkulturen på festivalen.
”I haven’t met the right people. Everybody wants but nobody is selling.”

P1050350

Barrikaden mellan campingen och festivalområdet användes flitigt som en toalett, då bajamajorna var så långt bort att det var omöjligt att förbli onykter om alla skulle vallfärdat dit. När vi hittat ett pass som en stackars tjej tappat och försökt spela vuxna och ansvarstagande festivalbesökare genom att ta det till de fem poliserna som stod på festivalområdet, fick vi lära oss en läxa. Efter att ha förklarat problemet och vår önskan om att tjejen skulle få tillbaka passet så började de droppa av från oss, ge sig iväg. Ingen ville ta i det lila legitimationshäftet. Den sista polisen som stod kvar och försökte ignorera situationen sa visserligen att det ska lämnas in i kassan vid entrén. Vid det här laget väntade vi på att gråta till Lars Winnerbäcks stämma när han ”retirerar och snart är tillbaka på gatan där han lärde sig gå”. Vi sa att vi slänger passet om de inte tar emot det. Då gick den sista polisen och lämnade oss stående. Undsättningen blev en alkoholkontrollant som stod ett tjugotal meter bort och vänligt tog emot det. Vem säger att alkoholkontrollanter inte behövs på en festival?

Lars Winnerbäck är blygsam, charmig och älskvärd. Eller som min vän med bilen, kilten och viltkebaben skrev ner i mitt block:
”Lasse är som glöd för själen. Han får ett fruset hjärta att börja slå igen. Han får hela publiken att vakna från sin dvala och känna att de lever en stund.(…)”

Om Lars Winnerbäck får er att tycka att vi är gamlingar så fick Robbie Williams skrik mig att känna dödsångest. Efter att ha spelat ”Rock DJ” presenterade han sig som Robbie Fucking Williams och berättade för publiken att ”for the next two hours your ass is mine!” Jag ville inte ge bort mitt arsle och min vän med bilen, kilten och viltkebaben tog inte åt sig, även om han var väl förberedd med toalettpappersrullar prydligt nerpackade i väl förslutna plastpåsar.

P1050296

Muse avslutade kvällen med den bästa backdropen, förutom Millencolins punkiga som flög mot scengolvet sekunden då en ny låt drogs igång. Innan fredagens bravader var slut hade Muse hunnit öva på arenarock i många år, visa upp rockfasoner och konfettiexplosioner och tillfredsställa törstande öron och ögon. Resten stod öltälten för. Resultatet blev en publik som skuttade som elektrifierade kaniner när ”Time Is Running Out” förklarade läget och efterfesterna i och utanför tälten väntade.

Morgondagen kom med The Gaslight Anthem och överförfriskade barbröstade rockers varvade med Kentfans i färgglada t-shirts. Morgondagen kom med Rise Against som sökte applåder med frasen ”we traveled a far way”, mellansnack om MacBookmusiken som spelas sent på kvällarna och ”Hero of War” som avslutning, så att alla moshare kunde lämna spelningen med lite eftertanke.
När jag såg Rise Against senast stod Lars Ohly framför mig och diggade till punkambitionerna. Den här gången saknades han. The times are a changin’.

Bråvalla 2015 avslutades med Joakim Bergs svulstiga rörelser, komiska ansiktsuttryck och storslagna ljud. Med ”Hjärta” visade Kent att det är fest snarare än depp, med ”Dom andra” försökte de visa att alla andra band på festivalen inte har något att sätta emot och 747:an flög sedan genom luften medan alla nickade instämmande till föregående teori. Självklart landade planet till applåder som planerat, sedan blev det mörkt på scenen och ”ni vet vad vi ska spela”-extranumret i form av gymnasietidsnostalgi och studentmössmani väcktes till liv för femtioelfte gången, gav oss gåshud och allsång. Kanske blev det förstärkt av att Joakim slängde ur sig löften om en bokad studio i höst. Hursomhelst var folkhemmets dom enad under den klara sommarhimlen.

Antagligen återvänder de flesta hit när det sextonde året av det nya millenniet lovar stort och tar ännu mer betalt. Bråvalla har blivit den folkliga festivalen där alla verkar samsas, få sticker ut och besökarna skinnas på pengar, efter att ha stått i kö för att ladda festivalarmbanden.
En barn av sin tid, om ni så vill. Ett mainstreammekka som folk vallfärdar till.

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner

Ge Hit Popaganda 2014

amarbajric —  1 september, 2014 — Lämna en kommentar

 

P1020831

För andra året i rad gick jag runt på Eriksdalsbadet i Stockholm bland skäggiga snubbar och långa kappor från Monki. Skillnaden mot förra året var att jag bjöds på ordentliga förseningar så efter den kissnödiga färden genom rusningstrafiken in i Stockholm och efter att ha fyllt på depåerna igen på vandrarhemmet började årets Popaganda först framåt kvällen på fredagen.

Kelis gjorde sin grej med mjölkskaket medan folk stod i klungor framför scenen och runt oljetunnorna och solstolarna som bredde ut sig framför barerna.

The Pains Of Being Pure At Heart fick min kväll att starta med poppig pop som var lika söt som churrosdoften som spred sig över området. Det skulle vara en lögn att säga att människor sprang mot scenerna under dessa två dagar. De utställda borden var oftast fulla av halvfulla ungdomar som doppade pommes frites i aioli och njöt av musiken på avstånd. Något jag också kan erkänna mig skyldig till. Det blev en helt annan stämning när regnet under dagen gjort gräsmattan blöt och regnkapporna fladdrade i kvällsvinden som en gardering mot framtida skurar som hotade att förstöra frisyren.

The Pains Of Being Pure At Heart lyckades i alla fall underhålla publiken när de från lilla scenen slängde ut sin väl sammansatta och inövade ljud- och ljusshow. Trots att gyttjan här och var höll på att ta sig hela vägen upp till ungdomarnas uppvikta byxor lyckades stämningen rakt framför scenen stundtals vara euforisk. Dansandet utbyttes mot applåder när sångaren öste komplimanger över publikhavet. ”You’re all a very sexy nation…” Jag tackade innan det hela avslutas med den vackra ”Belong”.

När det var dags att beställa ännu en liten plastflaska med öl för 60 kronor tog bartendern vänligt emot kortet i sin kortläsare från lilleputtlandet medan hon dansade till Kelis och Maggio som strömmade ur stereon i baren. Visserligen var det happy hour under eftermiddagarna men det var också då vi som inte fick glittertatueringar i Monkitältet befann oss vid hamnen bakom området. För att de bänkarna var mysigare att sitta på än det blöta gräset eller betongen mellan bassängerna.

Lily Allen insåg antagligen antagligen att det var för kallt och fuktigt för att publiken skulle njuta fullt ut och att det var perfekt perfekt förutsättningar för dans och fest om Popagandas besökare var svampar. Spelningen började med ”LDN” för att få igång publiken och från avstånd uppfattades läget som ganska festligt. Någon får gärna informera mig om hur bra det var, jag tröttnade på Lily Allen för några år sedan och var mitt uppe i någon mer relevant diskussion på en kall och blöt bänk medan en fotograf framför mig drack vin som om det vore blandsaft.

Medan Lily Allen höll på med sin stundtals barnsliga och stundtals arga pop begav vi oss hemåt förbi människorna som stod uppradade i väntan på att bruka bajamajorna.

Lördagen började bättre och varmare. I alla fall vädermässigt, på stan var det nazister som ville prata på torget och visa oss varför människor kan vara äckel. I stället för motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti tog vi t-banan vi till området vid den lilla hamnen bakom scenerna. Där hade vi en picknick bland alla de andra ungdomarna medan Little Jinders sinnesstämning och vassa ljud spred sig en bra bit utanför festivalstängslet. Där var det gemenskapen och kärleken som segrade, folk satt på bryggan i en cirkel och tog bilder på varandra medan kassarna från Systembolaget blev så tomma att de ville lätta från marken. Här hällde ett kompisgäng på bänken bredvid oss upp en flaska mousserande vin i plastglas och skålade till Little Jinders ord om att ”do whatever we want”.

Vi hann höra Vit Päls tidstypiska svenska popmusik med texter att dö för innan hotet om att happy hour snart är slut på området blev verkligt. Precis som deras låt kändes livet underbart men för att slippa betala 60 kronor för en Norrlands Guld i plastflaska vallfärdade vi till den heliga platsen med miniatyrkortläsarna för att hinna med det sista av glada timmen.

AlunaGeorge spelade på scenen vid strandbaren, vi höll krampaktigt i våra öl och log som idioter åt tanken på att vi hunnit beställa två för 60 kronor. Trots att det var upplagt för succé så infann sig aldrig stämningen. Inte för att Aluna eller George saknar så mycket på scen, som duo var de underhållande och gav allt från hjärtat. Ljudet hade dock problem att ta sig runt och förbi alla blöta kullar som angränsar till betongdjungeln. En sådan här spelning gör sig bäst inomhus, på ett varmt och intimt ställe där AlunaGeorge inte skulle behöva anstränga sig för att samla publiken runt sin varma lägereld. Precis som med vädret så infann sig inte mycket av värmen, till skillnad från vädret så ansträngde sig duon med bandet riktigt hårt och förtjänar pluspoäng för det. Det blir faktiskt bäst när publiken känner igen låtarna direkt och skriker till när ”Attracting Flies” eller ”Your Drums, Your Love” flyger fram mot dem. Det skulle bli så mycket bättre om förutsättningarna för dem att upptäcka resten också fanns.

Hurula verkar ha insett vikten av att slåss mot vädret och det fortfarande blöta gräset. Medan vi letade efter en tallrik med pommes frites så ekade den uppkäftigaste rösten jag hört på länge över området och för ett ögonblick eller två brann faktiskt Stockholm.

Icona Pop är för mig so last year, eller var det året innan det? Jag såg dem i Malmö för länge sedan, innan jag ens visste varför de älskade det eller körde sin bil in i en bro. Men sedan dess har jag tröttnat på att höra om det och allt det andra som som skapar tuggummit som förlorar smaken och förvandlas till ett smaklöst gummiband av upprepningar efter några minuter. Däremot var de perfekta för festivalstämningen för det finns fortfarande människor som inte blivit bittra av kylan, tuggandet och barpriserna. Människor som inte kräver mer av sin musik än det Icona Pop bjuder på. Dessa festivalbesökare verkade ha kul. Antagligen hade de sparat ihop pengar för att kunna få i sig tillräckligt många 60-kronorsöl.

Och nej, jag gillar inte First Aid Kit så mycket heller så jag antar att någon annan får åka till Popaganda nästa år och skriva om allt som inte föll mig i smaken. Det borde inte vara svårt att hitta folk till det, den stora massan av besökare framför scenen verkade nöjd. Innan First Aid Kit spelar får jag ett fyllecitat slängt mot mig: ”Ser man dubbelt på den här festivalen så ser man fyrdubbelt eftersom alla är likadana”.

Det bästa som hände på Popaganda 2014 var utan tvekan Kindness. Jag anser personligen att Adam Bainbridge har gjort den bästa covern på The Replacements ”Swingin’ Party”. Förutom att spelningen bjöd på en perfekt avslutning på mitt Popaganda så fanns här också ett band som utmanade med allt från funkiga soulvibes till Michael Jacksons skarpa beats, från Kristian Anttilas lekfullhet till The Nationals mogenhet, från en hård ravefest till vaggande mjuka toner. När Adam tar i blir det nästan övermänskligt, hans röst och synten leker och lever ett eget liv, när hela bandet lyser upp den dansande massan framför scenen blir det stundtals riktigt jävla vackert. Mellan applåderna och publiken som dansar långsamt mellan det blöta gräset och falafeldoften hörde jag flera personer skrika ut till sina vänner. ”Fan vad det svänger!”

När spelningen avslutats gav vi oss ut på stan med ett leende på läpparna. På vägen ut frågde två unga tjejer om de kunde få våra armband för att kunna se Veronica Maggio, planer som vi gav upp för något vi trodde skulle vara större större: John Talabot skulle nämligen dra igång ett DJ-set på Debaser Medis senare på natten.

Men någonstans mellan kylan och det vackra, mellan de små 60-kronorsölen och de första drinkarna på Medis faller det platt och sängen kallar. Jag hoppas att John Talabot förlåter oss. Jag kan aldrig förlåta mig själv för de små plastflaskorna som blev många och kortet som alltför ofta kastades in i gapet på de små kortläsarna.

Text/foto: Amar Bajric

slowdive2
Foto: kulturbloggen.com

Plats: Linnéscenen
Betyg: 10/10

Vad har Rachel Goswell, Simon Scott, Neil Halstead, Christian Savill och Nick Chaplin gemensamt? Förutom att tillhöra samma band, så kommer de alla från en svunnen musikscen som dominerade ett tidigt och svårmodigt 90-tal: Shoegaze-eran.Det var ingen långlivad genre, men den lade grunden för många experimentella akter idag, och det går att spåra tillbaka shoegaze hos alla nutida indieband som rör sig bland suggestiva tongångar och effektdränkta gitarrlandskap. Den lever alltså vidare än idag.

Nu var jag inte ens född på den tiden. Jag kan inte relatera till shoegaze på samma sätt som musikintresserade 30+:are kan, men det är ändå en sorts annorlunda stämning som lägger sig över linnétältet innan Slowdive intar scenen. Jag var bestämd med att få en bra plats långt fram, så jag började köa ganska tidigt. En timme innan för att vara exakt. Redan då hade det redan strömmat in många som hade ställt sig längst fram. De flesta är vuxna, men det återfinns även en hel del nyfrälsta tonåringar som, liksom jag, verkar ha upptäckt bandet ganska nyligen. Många av de äldre gråter. Tårar strömmar ner för deras kinder. De ska om några minuter få se sitt återförenade favoritband. Bandet som tonsatte deras period som tonåringar, bandet som räddade dem. En som står jämte mig står och pratar med sin vän om hur han många gånger när han var ung hade återkommande självmordstankar och hur Slowdive blev räddningen. Fick honom att härda ut. Att överleva.

Slowdive går in på scen och jubel och skrik uppstår. Redan från första låten är vi alla fast. Musik från en svunnen tid breder ut sig i det kolsvarta tältet, allt bröl från meningslösa artister som spelar på andra scener hörs inte. De har upphört att existera. Vi är alla en enhet. Vår blick är fixerad på scenen, på fem siluetter bakom en tjock rökdimma som står och dränker oss i det vackraste av oljud, men vi kämpar inte emot. Vi står där och tar emot, tills vi inte klarar av längre. Det är då tårarna kommer. Mina tårar. Jag hade aldrig gråtit på en spelning förut. Inte ens en tår har jag låtit falla ner. Men det här var annorlunda. Det var en oförklarlig känsla. Rachels vackra tröstande stämmor lägger sig som en sval bris över våra öron samtidigt som Neil står och brölar ut drömska ljudmattor och massiva ljudväggar från sin gitarr. De har åldrats men det känns som att tiden har stått still 20 år. Det låter exakt som på skiva. Det är lika perfekt, polerat, kaotiskt och vackert och det låter inte som något annat jag hört.

Mattias El Mansouri 

 

Processed with VSCOcam with m4 preset

Det finns festivaler som är skapade för att dra en viss målgrupp, det finns festivaler som vill attrahera alla. Jag vet inte hur arrangörerna tänkte när det var dags att boka band till årets Pitchfork Music Festival (PMF) i Chicago. Förutom den stora bredden i musikstilar och åldersgrupper de försöker att attrahera är området fullt med lokala matstånd och diverse konstnärer som ställer ut och säljer sin konst. Till och med en marknad under tak där det säljs vinylskivor och kassettband får plats.
Det är inget fel på bokningarna men det krävs en musiklysnare och musikälskare för att kunna uppskatta utbudet och får ut det mesta av det mesta. Banden verkar vara noga utvalda för att ge besökarna en värdig musikupplevelse, lördagens och söndagens biljetter var redan slutsålda när vi bestämde oss för att komma in och se varför PMF är så hajpat.
För det första: PMF är ingen musikfestival om din referens för en sådan är vad som händer i Sverige eller Europa när fulla och glada människor i yngre åldrar samlas på en plats för att lyssna på musik, träffa likasinnade, släppa loss och dricka ljummen öl. Här finns inga roligt utklädda typer som ber om kramar, här verkar ingen vilja lära känna någon intimt, förutom killen med hipstersandaler som stöter på en kompis kompis under Sun Kil Moons spelning.

Processed with VSCOcam with f2 preset

De flesta banden här är för mig kända, därmed inte sagt att jag lyssnar på dem eller skulle betala för att se dem spela. Headline på fredag är Beck, en artist som jag antagligen vill se mer gärna än de flesta andra här. De vill antagligen säga att de sett honom spela, att de suttit och ätit pulled pork på en picknickfilt medan Beck rev av några låtar. Vad ”Sea Change” eller hur de förhåller sig till hans nya skiva är en annan sak. När ”Loser” dånar ur högtalarna tror de att det här är ett av livets stora ögonblick. Och jag? Jag observerar, har svårt att interagera med publiken och artisten på scen och försöker bara finna mig själv i denna omöjliga publik av hipsters med höga shorts och låga musikaliska erfarenheter. Men den lokala ölen verkar sälja bra under helgen.

P1020399

PMF verkar vara älskad av pressen. Pressfotograferna ser det här som sin chans att håva hem bilder, att vara där det händer. Där ungdomar tydligen inte kan släppa loss innan de åker hem till sina duschar och sängar. Där par på väg mot medelåldern kämpar med att inte spilla öl på sina pommes frites när de bär matpaketen mot en öppen gräsplätt.  Under Factory Floors tidiga spelning står ett 15-tal pressfotografer framför oss pratar strunt. Nummer sexton närmar sig hjorden och av samtalet kan jag urskilja  ”Jag vet inte varför jag är här. Det känns som att jag kommer att missa något om jag inte är här”. Ungefär så verkar den allmänna bilden av PMF vara.
Under vår observation av fotograferna gömmer vi oss i skuggan. Inte så mycket för att solen steker utan för att den som planerade den här spelningen så tidigt på dagen (16.15) måste ha haft en sönderstekt hjärna. Det är på tok för tidigt för att alkoholen ens ska kunna börja verka, ungdomarna står och halvgungar till rytmen men ingen släpper loss till Factory Floors elektroniska musik.
På tal om sönderstekta hjärnor och att släppa loss: det luktar gräs här och var på området. Folk puffar marijuana som om det vore mentolcigg. Under början av Becks spelning sitter tre tjejer bredvid oss och delar en joint. Ingen bjuder längre än till vänskapscirkeln den här gången. Däremot verkar alla här veta vad folk lyssnar på, även utanför vänskapscirkeln. Plötsligt verkar alla band så slätstrukna, som att de strategiskt skeppades hit för att täcka hela musikspektrumet som är hipp storstadsbo.

photo 3

Vid 17.40-tiden (en timme och fyrtio minuter efter att festivalen öppnat) verkar folk vara på bakismat/munchieshumör. Jag som precis trodde att de inte kunde släppa loss, att ölbiljettsystemet var för krångligt att ta sig igenom (kö för armband för 21+, kö för att köpa biljetter, kö för att köpa öl) men icke. Dessa människor verkar ha släppt loss i den lummiga parken, druckit, rökt gräs och haft kul i någon timme. Nu är det dags för mat och det äts som om det vore ransoneringstider.

P1020406

Efter att Giorgio Moroder spridit sina eurohits över den stora baseballplanen och folket kämpat med att hålla humöret uppe samtidigt som de skämt ut sig med sina dansmoves var det dags för oss att inta någon mer öl och sedan se Beck. Gammalt varvades med nytt på ett underhållande sätt men det går inte att förneka att en sådan här spelning påminner om en artists långsamma slockande låga. Även om Becks fortsättning på grejen han gjorde när under de tidiga åren av karriären är bra så andas stämningen desperation. Publiken verkar rastlös och går på riktigt igång när ”Loser” spelas. Då har till exempel ”Lost Cause” från albumet ”Sea Change” spelats utan att få de applåder den förtjänar. För mig var det ett ögonblick av extas och egentligen allt jag behövde från amerikanen. Publiken får en nytändning under ”Girl”, en utmärkt framförd poplåt där ingen skuld ska gå till Beck för brist på energi på scen!

P1020432

Dag två börjar klockan ett med mer buller och brak än hela gårdagen hade att bjuda på. De mysiga picknickföräldrarna är borta och framför gröna scenen står ungdomar och gungar med kroppen samtidigt som de vrålar och klappar händerna. På scen: Twin Peaks. Lägg det på minnet. Sångaren skuttar runt som en ung Mick Jagger. Trummisen vrålar ut medan han misshandlar sitt trumset. En gitarrist har brutit benet och sitter i rullstol medan han spelar. På scen är de som The Strokes under sina glansdagar. En gitarr slås sönder, halsen slängs ut till publiken. Entusiasmen att vara på en stor scen på PMF lyser igenom, Twin Peaks är ett av två lokala band, lokala kids som fått chansen och tydligen definitivt förtjänat den. Ungt blod pumpas ur högtalarna och kastas tillbaka av publiken med applåderna. Tempoväxlingar som överraskas av explosioner och vice versa. Chicagos finest från just nu och definitivt ett guldkorn på festivalen. Det gäller att komma tidigt.

P1020441

På blå scenen kämpade under eftermiddagen Empress Of med ljudet. Inte bara det: rösten vacklar, jag får en känsla av nervositet från scenen och trots att det dansas som på ett mellanstadiedisko så är musiken för energilös för att hålla oss uppe så vi avnjuter resten i gräset i väntan på Mas Ysas täta och täta syntbaserade ljudbild.

Och när vi pratar om ljudbilder, svenska Axel Willner, under namnet The Field, stod för festivalens höjdpunkt. En spelning där han och syntarna på scen får hjälp av endast en trummis. Det är mörkt och djupt men under förlösande ögonblick sprutas färgglad konfetti ur högtalarna och sätter ben, höfter och huvuden i gungning. Tänk er att ungdomar skulle dansa till techno i en park en sommarkväll, dra ner tempot en aning och dra fram det mörka. Några tusen åskådare, inklusive jag, blev förtrollade under lördagens tidiga kvällstimme.

P1020456

Neutral Milk Hotel är i teorin en intressant spelning. Jag tror inte att någon har missat ”In The Aeroplane Over The Sea” från 1998. Det är en bra skiva men den har med åren blivit ännu mer upphajpad av personer i tajta byxor på singlespeeds som älskar öl från mikrobryggerier. Samtidigt som bandet upplösts och nu återförenas. För att spela på en festival med en massa människor i tajta byxor… Ni fattar. Hur som helst, det röks gräs överallt och stämningen påminner om en välkommen tillbaka-fest. Jag får höra att sångarens röst är fruktansvärd och att allt ligger i musiken. Jag vet att jag älskade den där satans skivan, fast jag upptäckte den långt efter att den kommit ut. Publiken som kom för att se sina indierockhjältar blev antagligen inte besviken. Det är ekon över över publiken, vänliga gitarrer och en skör men vass röst som grubblar över livet och allt som ryms mellan stjärnan och korset. Det lyfter ordentligt under titellåten ”In The Aeroplane Over The Sea”, publiken applåderar och resten av bussresan hem får vi höra om hur underbar spelningen var.

Söndagen hade två band jag ville se och efter att ha avnjutit lokal öl och en värmebölja under helgen skippades kvällens sista spelningar med Grimes och Kendrick LamarDum Dum Girls radade självsäkert upp sig på den mindre blå scenen innan de rev av en kombination av 60-tals lågmäld pop med gitarrambitioner lika stora som de gitarrer de använde. När instrumentens metalliska vinande fann sin plats och sångerskan Dee Dees lena röst svävade över våra huvuden blottade sig alla grundstenarna på en och samma gång. ”Bedroom Eyes” var aggresiv, i ”Coming Down” blev jag förälskad i Dee Dees röst igen, precis som när jag hörde den på skiva. När hon står med gitarren och sjunger ut ord om längtan uppstår några minuter där allt faller på plats. Musikaliskt och långt där inne i mig. Visst fungerar ”I Got Nothing” och liknande popdängor i rockkostym på en öppen scen på eftermiddagen men det här är musik som gör sig bäst på i en mörk liten lokal där den som är närmast scenen vinner. Personligen kunde jag varit utan ”Rimbaud Eyes” från nya skivan, min högst personliga åsikt är att den låten är för enkel och endimensionell för att få spelas högt.
Slowdive beskrivs som ett shoegazeband med distade gitarrer och känslomässiga texter. Fortfarande en för stor scen för att jag riktigt ska kunna få den där instängda känslan som skapar en atmosfär, för att rösterna och gitarrerana ska studsa från människa till människa och tillbaka upp på scen. Tänk er My Bloody Valentine på en för stor scen. Därmed inte sagt att bandet inte imponerar när de sätter igång en jamsession och på fullaste allvar ser ut att trivas framför publiken. Stundtals är det musik som hade överlevt när stjärnorna speglas i drömska ögon. Det enda hindret är ljusföroreningarna från scenen och rökmolnen från de hemmarullade cigaretterna. Picknickfiltarna är ersatta av ett hav med plastglas med det lokala bryggeriets logotyp.

_1020493

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner

PAGE Electronic Summer 1

Electronic Summer fortsätter att leverera. Bättre än någonsin enligt mig. Fredagen bjuder på något av det allra bästa inom synthvärlden. Först ut är Page. De ska precis dra igång med första låten, som är en av de tolv spåren på nya plattan Hemma som släpptes i dagarna. Introt dunsar mellan väggarna och Eddie utbryter:
– Nej, för fan! Pausa! Jag glömde en sak!
Och fortare en kvickt försvinner han ner från scenen och in i backstageområdet. Han har tydligen glömt setlisten. Bummer. Men en väldigt avslappnad början som spräckte isen. Bra, Eddie!

PAGE Electronic Summer 2

Jag skulle egentligen enbart kunna skriva: Page, Page, Page, Page, Page. För ja, så är det. De äger scenen, de äger publiken, de äger kvällen. Page består av de två synthveteranerna (inom svensk synth) Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko. De har varit här förut. Både som Page och som deras sidoprojekt (Sista Mannen På Jorden, Julian & Marina). Men det här slår det mesta som har spelats innanför Brewhouses väggar under de olika Electronic-upplagorna. Eddie kan sin sak och vet om det. Kör ett litet solo på sin synth och säger med stolthet:
– Hörde ni det där?! Det kom jag på NU. Det lät ju skitbra!

PAGE ELECTRONIC SUMMER 3

Jag står längst fram och skrattar högt åt honom där han står och maler på som en pratkvarn. Han kan komma undan med stå-upp. Enkelt. Jag skrattar sedan vidare åt Marina som ber Eddie att hålla käften. Vilket team. Som ett gift pensionärspar. De har med nya låtar såväl som gamla godingar i kvällens setlist. De klassiska ”Dansande Man” och ”Ett S.O.S” innebär festivalens första allsång. Det är så himla fint.

Vanligt Folk blir Pages efterträdare på scenen (läs intervju och recension här). Det blir lite av en vändpunkt och jag kan inte låta bli att bli så satans imponerad. Här är man van att se ett band bestående av två pers som står bakom varsin synth och leker lite med effekterna. Men inte hos Vanligt Folk. Det är kaos på scen, och de tar kvällen till en helt ny nivå.

Jag får ett uppehåll i att vara imponerad. Kvällens tredje akt, Tyske Ludder, är för mig totalt ointressanta. Jag har försökt att lyssna in mig på dem, verkligen, men det går inte. Jag är lite sen in till spelningen. Kommer in mitt i ett intro och tänker att, jävlar, det här låter ju faktiskt rätt bra ändå. Sedan börjar han sjunga. Typiskt. Varför tror tyskar att man ska sjunga som en dansk pratar, det vill säga som om man har en potatis i halsen?

DAF – sista bandet upp. Tyska pionjärer inom elektronisk musik. EBM all over the place. Jag inser relativt snart att det inte alls är min grej, men att de kan sin sak. Det låter rätt bra, men någonstans på genom spelningens en och en halvtimmes-intervall blir det lite tråkigt. Det låter samma. Det händer inte så mycket. Men publiken älskar det, och det gör mig glad. Efter tre låtar måste giget avbrytas då det är sådant tryck att kravallstaketet håller på att ge vika. Herregud. Som ett plåster på såren kör de superhiten ”Der Mussolini” en gång till. Folket jublar. Det är en höjdpunkt och ett bra avslut på festivalens andra dag.

SPARK ELECTRONIC SUMMER 2013

Dag tre. Lördag. Man kan tro att folk borde börja bli slitna, men icke. Människorna på plats är gladare och blir fullare fortare än de två gångna festivaldagarna. Först ut är Spark! En mjukstart. Det är bra, men inte fantastiskt. Inte på något sätt unika, men tillräckligt underhållande för att jag ska vara underhållen spelningen igenom.

Mr Jones Maschine

Mr. Jones Machine låter och är bättre. Jag får gåshud (festivalens första) när de kör den kända dängan Augustiljus. Fantastiskt bra svensk synth. Lördagen är mer åt synthpophållet rent generellt sett, och det är väl egentligen det jag är svag för. Det finns många bra band inom den genregrenen som kör bra musik med svenska texter. Mr. Jones Machine är definitivt ett av banden.

Synthpopen fortsätter när S.P.O.C.K går upp på scenen. Jag kommer inte in i det. Det går inte. Det är alldeles för mycket folk. Jag ser ingenting. Jag får inte känslan. Jag är besviken. Bestämmer mig för att gå ut och ta lite luft. Står och minglar. Njuter av det – medan S.P.O.C.K fortsätter att röja där inne. Ångrar mig. Klart jag ska se S.P.O.C.K. Går in igen. Får bättre plats, nästan längst fram. Hamnar i mitten av all eufori. Älskar det. Det är allsång så hög att allt jag hör stundvis är publiken. Wow. Jag lär mig texterna. Sjunger med. Dansar. Njuter ännu mer. Klappar i takt. Tjoar lite då och då. Kvällens bästa. Fasen, så bra.

Apoptygma Berzerk får avsluta hela kalaset – hela två timmar efter att S.P.O.C.K kliver av scenen. Det märks inte. Tiden har flugit iväg. Apoptygma spelar i en och en halv timme. Det märks inte heller. Förmodligen för att mitt musikaliska intresse har stendött efter den fullsmockade helgen. Jag orkar inte ta in mer, och sitter i en soffa längst in i lokalen. Hör bara spelningen på avstånd. Och sådär i bakgrunden låter det bra och publiken är helt fantastisk. På håll låter det nästan som en Way Out West-spelning och att det enbart är några hundra i publiken är ofattbart.

Vilken helg. Jag säger bara det: Vilken jävla helg. Arrangörerna har gjort det igen, ett helt makalöst jobb (APPLÅDER!). Nästa stopp: Electronic Autumn!

Jennifer Last