Archives For Intervjuer

Soil C - Windbird press-9

Bild: Pressbild.

Göteborgsbaserade Soil Collectors släppte nyligen sitt nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”, via Havtorn Records. Ett album som mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Det är musik som söker det tidlösa och grundläggande i människan. Människans gemensamma nämnare. Som utforskar och frågar men inte ger så många svar. Imorgon har de releasekonsert för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg.

Jag träffar Isabel Sörling och Hannah Tolf, två av delarna i Soil Collectors, på Järntorget i Göteborg. Vi träffas på releasedagen för deras nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”. Ett album som nu några veckor senare mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Vi köper kaffe på det lilla cafét Cigarren och medan vi promenerar längs Haga Nygata kommer vi in på hur länge de spelat tillsammans.

– Typ sju år, det behöver inte vara exakt väl? Det är nog mer, säger Hannah.

– Men vi träffades ju på Artisten, här i Göteborg, vi började i samma klass. Kanske för sju år sen. Så började vi jamma tillsammans. Sen så småningom så blev det Soil Collectors, med Jonathan, säger Isabel.

Vi sätter oss i solen. Det är tidig förmiddag, sen april. Varmt i luften och människor sitter och ler på uteserveringarna.

Vad betyder namnet? Vad lägger ni i det?

– Vi har varit ute på turnéer och sådär och upptäckt land och kultur. Och jorden på nåt sätt står väl för det ursprungliga. Ursprunget i människan. Och sen alla möten vi har. Vi möter andra människor och samlar berättelser. Jorden står väl också för det lite skitiga, säger Hannah och skrattar. Vi gillar att experimentera med olika materia.

– Samla avtryck. Av vad som har skett på jorden, fyller Isabel i.

Tar ni med er fysisk jord från olika ställen?

– Näe säger båda och skrattar.

– Jag samlar faktiskt stenar. Från olika platser. Men det är lite lättare att ta med sig i fickan. Men det åker alltid med nån jord. Faktiskt. Nånting liksom, säger Hannah.

För det känns ju som att musiken är som ett flöde av berättelser. Hur tänker ni kring vad ni vill få ut?

– A men det, flöde av berättelser, du sa det.

– Det som är lite unikt, tycker jag, är att berättelserna ofta innehåller fler berättelser, en låt kanske innehåller ett möte med två tre berättelser. Och att vi skriver mycket tillsammans. Och arrangerar. Så då blir det ytterligare en tolkning av vad jag säger och vad Isabel säger till mig, det kommer också med som en del kanske i text, till exempel när jag berättar något för Isabel och hon berättar något för mig. Så om vi ska skriva nån text, då har ju jag tolkat hennes berättelse. Så håller vi på sådär, lite fram och tillbaka.

Är det processen? Hur funkar det när ni skriver?

– Ah men det är ofta nån som har nån idé eller nån riktning eller nåt universum, och sen bollas det runt, det tar ganska mycket utrymme med vad vi vill säga med just det här, det är väldigt djupgående tycker jag, jämfört med andra projekt. Och att det kommer ut i musiken också liksom. Vi arrangerar på ett sätt så att berättelserna hörs. Eller?

Isabel vänder sig åt Hannah. Båda är noga med att kolla av med den andra när de pratar, stämma av. De verkar noga med att de är två individer där ingen kan prata för den andra. Men det märks att de känner varandra.

– Ja! Verkligen! Det är så roligt att få höra. Liksom: ”är det så vi gör?” Men ja. Det tycker jag var en sammanfattning av det hela. Oavsett om det var något som var nästan klart från början, eller om det är nånting som verkligen är nytt. Vi hittar ändå nån story. Nåt universum. Som vi ska vara i. Och samlar oss där liksom. Vi har en låt, det är den sista på skivan, som heter ”Shadows/Talk to me”. Den är väldigt intressant för den kommer jag ihåg att vi liksom, vi fick aldrig till den. Och sen så plockade vi in ett till universum, eller en till berättelse, i det hela, som heter ”Shadows”, som då mötte den här ”Talk to me”. Som från början har ett ganska stadigt beat. Och när dom möttes så bara, ”ah okej, den, dom ville va tillsammans där”. Snart får vi spela den live också. Vi har bara klarat av att spela den första delen live. Och det funkar fristående också, men det behöver få ett större sammanhang kanske.

När vi kommer in på livespelningar förändras något lite i deras sätt att prata. Det blir förväntansfullt, lite hemligt. Som att de ser fram emot själva att se vad som händer.

– Så det är också såhär, det tar tid liksom. Det är lustigt hur man tänker att man har nåt som känns fel, eller inte rätt, och man förstår kanske inte varför. Till att det känns helt självklart. Det kan vara nåt ord eller så, som förenar, okej nu flummar jag ut, fortsätter Hannah och skrattar.

Jag får intrycket av att Soil Collectors är i en skapandeprocess hela tiden. Att de smälter ihop olika saker, hela tiden. Och jag tänker att det märks i musiken. Sammansmältningen av saker som hittat rätt.

Hur förhåller ni er till musikscener, till exempel Göteborgs musikscen, eller till musikgenrer? Tänker ni att ni vill låta på ett visst sätt?

– Nej aldrig i den musikaliska processen, säger Isabel direkt. Men vi har ju, vi är ju alla, improvisatörer i grunden. Och vi hade nog trott att vi skulle spela på mer pop- eller rockscener men vi har spelat väldigt mycket på improvisationsscener. Och har liksom funderat på det lite. Men det är kul för det känns naturligt överallt, just eftersom musiken har den här, grunden i ursprunget. Att det, eller det känns som att, när vi har spelat, att det går in. Hos människor. Oavsett.

– Mm. Det är väl kanske snarare med scener, att det är, att det finns scener som heter, eller som underförstått betyder, jazzscen eller popscen eller rockscen, som gör att man liksom, kanske klurat på såhär: ”okej, är det nåt vi måste ändra, måste vi finslipa nåt?”. Vi har väl inte gått så långt att vi har gjort det, det kanske har blivit mer som en inspiration snarare, att: ”just det ja, fast den har ju den doften av pop!” Och att vi kan låta på olika sätt. Men det var nåt skede i vårt konstnärsskap, när det blev såhär: ”ahh vi måste få spela, ska man ta bort improvisationen”? Och det var ganska allvarligt tyckte jag, det kändes som en allvarlig sak att ta upp på nåt sätt.

Att ni kände att ni behövde kompromissa med er musik för att passa in på scenen?

– Ja, säger båda med eftertryck.

Det blir en lång paus och det ligger en allvarlig stämning över båda två.

Gör ni det då, kompromissar? 

– Näe, säger de direkt unisont och skrattar.

– Äeh. Det blir ju som det blir ändå, säger Isabel.

Snarare påverkar musikscener och genrer vilka låtar som framförs live, och hur de framställs berättar de. Klart är att det finns en viss ambivalens till etiketter. På gig, om det är en jazzscen eller popscen, och även genrer. En dubbelhet inför att sätta etiketter och placera i fack. De tycks kunna både inspirera och hämma.

– Men det är ändå intressant för det händer ju nånting, jag tror det faktiskt, att det också påverkar i det kreativa att tänka på vilken genre man hör till. ”Var hör jag, var ingår jag? Vilket gäng ska jag vara med i?” Och det kan ju vara något som gör att människor också slutar hålla på med musik. För dom ingick i den där rock-eller popscenen innan dom ens började skriva och att det blir lite: ”men gud det går inte”, ”det känns inte bekvämt” och ”min röst passar inte”, och nä, då gick det inte liksom. Men det finns mer, säger Hannah.

”Tah-tay Leet’-kah lah” bevisar just det, att det finns mer. Att det går att överskrida. Använda gränser och normer snarare än styras av dem. Att på något sätt vara kompromisslös med valet av uttryck, och arbeta in dem i en egen form där de hör ihop snarare än polemiserar. Så som en jazzscen kan stå i motsats till en popscen. Soil Collectors visar att jazz och pop, och blues och experimentell ljudimprovisation, kan höra ihop.

Jag har hört att era liveframträdanden ska vara väldigt speciella. Planerar ni liveframträdandena?

– Jo men vi hamnar ju i ganska olika lokaler. Så vi försöker alltid att tänka vad vi kan göra i den här lokalen, och vi det här tillfället. Nån gång spelade vi i ett bibliotek och så följde Hannahs kompis med, som är rörelsekonstnär. Så då hamnade hon i allt, och det var vid den här tiden på året så det blev nån sorts vårskriksperformance. Vi sjöng in våren. Och hon improviserade. Och det sker ganska ofta. Vi ser vad som finns omkring oss, vad som sker nu, och försöker göra nåt kreativt av det, säger Isabel.

– Blir sugen på att hitta på nåt nytt nu, säger Hannah och skrattar. Men vi har ju snart releasekonsert.

Just det ja. 18 Maj. Då blir det nåt nytt eller?

– Ja, det ska vi fila på, säger Isabel.

– Nu har vi en jättebra ljudtekniker med oss och så kommer vi ha med oss projektioner, och vi kommer ha ännu större ljudbild. Med fler involverade röster. Det är det vi har än så länge. Så vi ska snart smida ihop nåt, säger Hannah.

Så det blir liksom mer som en performance? Inte en regelrätt konsert?

– Det får vi se, säger Isabel.

– Jag har min bild, jag vet att Isabel har sin, Jonathan har sin. Men, jo det kommer bli en konsert. Men lite, mer. Än en konsert.

– Vi gillar att använda hela lokalen, inte bara vara på scen utan ta oss ut bland folk.

Hur viktig är platsen när ni skriver?

– Inte så viktig, säger Isabel.

– Nej.

– Men däremot när vi har spelat in albumet. Det hade vi inte kunnat göra riktigt var som helst känns det som, säger Hannah.

Isabel håller med. Det spelade de in i en lada och i skogen, berättar de. På ljudteknikerns släktgård mitt ute på landet.

– Kullabo, det är en liten by, säger Hannah.

– Ambjörnarp. Mellan Borås och Tranemo typ. Så spelade vi in i en gammal lada. Vi stod utomhus och trummorna var inne i ladan, säger Isabel.

– Det var en sån himla tur att det var jättefint väder och jättevarmt. Vi kunde ju stå ute hela tiden under hela processen som var minst sju dagar. Det var hett asså. Det var nästan så att man ramlade av pinnen, säger Hannah och skrattar.

Spelade ni in utomhus då?

– Ja. Precis. Och i ladan då. Så körerna har vi spelat in i den här stora ladan. Och sen har vi ju en låt där allt är utomhus. Det är introt till ”Hit”. Där trummorna är liksom hundra meter upp i skogen. De var för starka och kunde inte vara så nära. Så han fick sitta jättelångt bort. Så skulle vi ha en röstimprovisation då. Alla tre liksom. Med Jonathan som spelar trummor också. Så säg att mikrofonen var här. Och jag och Isabel stod här från början. Och så trummorna var här borta typ. Och så när den kommer då så ska liksom Jonathan ta sig ner till oss. Så han liksom kommer springandes på stigen såhär. Jag kommer aldrig glömma det. Och hans första vrål är i ett hopp. Så det är liksom ”aaaoaoooohhhhhh”, så hör man hur han landar. Och sen kutar han tillbaka till trummorna och tar över igen.

– Så att. Så det var som en liten. Vad ska man säga. Mer som en, inte dans men. Koreografi. Verkligen. Du ska stå där och så. Ah så går vi ner här, du drar den du drar den okej.

Hannah gestikulerar och visar med händerna i luften var de olika delarna av bandet stod. Verkar gå tillbaka i tiden i huvudet, det är tydligt att det här betyder mycket för dem. Det finns en genuin entusiasm som smittar av sig.

Skulle ni kunna sitta i en såhär, avskalad torr studio med liksom, mufflade väggar, och så?

– Någonsin? frågar Isabel.

– Aldrig!! utropar Hannah ironiskt och skrattar.

– Jo, fortsätter hon med mer seriös ton. Vi har varit lite i Filip Leymans studio precis här borta vid Järntorget, och den funkar jättebra också. Det var en del pålägg och så som vi gjorde där.

– Man fick ju in skogen och omgivningen i mikrofonerna och hörlurarna. Så det påverkade ganska mycket. Att man blev lugn och dom ljuden gav ju en impulser också. En fågel eller ett träd eller ett rådjur långt bort, säger Isabel.

Det förklarar också varför det känns som en helhet när jag lyssnar på skivan. Som att jag inte kan plocka ut ett enstaka spår och lägga på en spotifylista. Det känns snarare som en upplevelse än ett traditionellt album. Ett friare förhållningssätt till albumet som ram. Något som berättas. Med ljud och rytmer och en blandning av uttryck.

Var hänger ni helst i Göteborg? Vilket universum i Göteborg är bäst?

– Jo men. Naturen på nåt vis, säger Isabel. Eller utomhus nånstans. Finns ett ställe som heter Skål. Som har väldigt bra musik.

– Där brukar alltid vi mötas upp när vi ska ses, fyller Hannah i.

Vad är det för musik då?

– Elvis. 50-tals, säger Isabel.

– Jo men det är faktiskt jättemysigt. Speciellt när det är öppet på uteserveringen. Det är ju där inne man vill vara på ett sätt, för musiken. Men när det är varmt flänger man in och ut där. Med en öl i handen.

Vad lyssnar ni på för musik själva?

– Jag vet inte men det känns som att det finns en röd tråd i det som jag lyssnar på. I de artister eller låtar som jag gillar, där det finns nån, nån känsla av att personen vet vad den gör själv. Och det kan ju jag omöjligt veta alla gånger, men där det känns som att det finns en egen… Ah något eget liksom. Att personen vill berätta det här eller utforska det här, säger Hannah.

Lyssnar ni mycket på musik i anslutning till när ni ska spela in, eller är det stopp då?

– Det är nog mer åt stopphållet tror jag. I och med att man har så mycket musik hela tiden i det här livet så tycker jag att tysnad är, blir mer och mer skönt, säger Isabel.

– Att höra ljuden runt omkring sig. Att inte. Om man är utomhus som nu, jag stoppar väldigt sällan in hörlurar i öronen. Jag känner mig nästan, vad heter det, nonchalant, eller vad ska man säga, mot omgivningen på nåt sätt. Och när man är hemma att det faktiskt är trevligt att höra slamret eller att det är nån som ropar utanför eller sådär, säger Hannah.

– Ja det kan vara väldigt inspirerande med tystnaden, eller med omgivningsljud. Så fort man är i en restaurang. Eller en affär så är det alltid musik liksom.

– Man får det ändå mycket.

– Så går man ganska mycket på konserter, och då är det skönt att liksom spara sig på något vis till det, till den upplevelsen, säger Isabel.

– Ja, jag lyssnar ju på musik också, lägger hon efter en kort tystnad till och skrattar.

– Men jag håller med dig, jag skulle inte kunna sitta här och namedroppa, jag hänger inte alls med liksom i ny musik. Jag hänger med i mycket annat, alla dom här ljuden, jag kan berätta vad som har hänt en dag, jag har andra typer av upplevelser som jag hänger med i. Men ja, att bara liksom skörda, eller vad ska man säga, försöka skörda allt som händer musikaliskt runt omkring en, snabbt bara, det finns så mycket. Och så känns det som att det är omöjligt att förstå någonting om man bara lyssnar en minut på något och sen byter spår, säger Hannah.

– Nej. Så det blir lätt samma. Samma låt om igen.

– Som bara går i en loop.

Båda skrattar.

Vad betyder albumnamnet?

– ”Tah-Tay” betyder vind, och ”Leet’-kah lah” betyder fågel. Vindfågel. Det är från låten ”Windbird”. Som har blivit en gestalt. Som vi har skapat. Utifrån två berättelser som skapade den här låten, säger Isabel.

Vind och jord. Motsatsförhållanden på många sätt men även naturliga associationer till varandra. Vind som flyttar jord. Som formar jord. Jord som formar vindflöden. Någonstans placerar sig Soil Collectors i det här. Flyttar jord. Samlar berättelser. Någonstans i mitten av allting finns berättelsen. Som sådan. Berättelsen som konceptuell kropp. Som både formar och formas av berättaren och lyssnaren.

Vi kommer in på videon till ”Windbird”. En video de gärna pratar om. När jag gör intervjun har den precis släppts. Det är en påkostad video som finansierats genom olika stipendium.

– Det är intressant för i våran grupp, det finns liksom ingen pessimist. Alla är liksom drömmare, säger Isabel.

– Det var så perfekta förhållanden för den här filmen, för vi tillät oss drömma väldigt länge innan vi var tvungna att bli realistiska. Det är något som är väldigt speciellt för våran grupp tror jag. Att vi har stora visioner och inte är rädda för att ha det, fortsätter hon.

– Aa det är väldigt speciellt när man är så små, eller vad säger man, och ska göra stora saker. Att man måste våga vara drömmare. För att klara såna grejer, säger Hannah.

– Och jag tänker också att vi, musikaliskt också men också som människor, att jag har mycket tillit till dom andra. Om inte jag orkar drömma en dag, så vet jag att nån håller liv i det, på något vis. Det finns ju annars mycket runt omkring som talar emot. Som att det kostar pengar och tar tid och sådär.

Är ni perfektionister?

– Ja. På många sätt är vi ju det, säger Hannah.

– Att vi vill vara tydliga liksom, med att det ska vara välgjort, att det ska representera det vi har drömt om. På så sätt är vi perfektionister. Viktigt att det blir rätt, och sånt, säger Isabel.

Rätt utifrån nån sorts känsla som ni har?

– Precis.

– Och rätt utifrån att alla tycker någonting om vad rätt är. Ja men som jag sa, releasekonserten, så har ju jag en bild som är rätt, men så vet jag att det finns andra personer också som har en bild av vad som är det perfekta scenariet. Och det gör att liksom, du kan inte bli perfektionist på ett hämmande, egoistiskt sätt, utan du måste förena de olika åsikterna om vad ”rätt” är. Och det är väldigt kul framförallt. Det är utmanande, säger Hannah.

Är ni olika när ni skriver?

– Joo, men det finns ofta ett överflöd av idéer snarare än tvärtom. Och det leder bara till att man får förklara sin idé ännu djupare och fundera på vad det är vi faktiskt vill säga, att det får oss att gå djupare och söka efter någon uppriktighet, säger Isabel.

Vad har ni spelat för musik från början?

– Vi har ju gått improvisationsjazzlinje på folkhögskolor och högskola och så. och sen har väl det liksom, eller när jag började hålla på med just med jazz, där improvisationen fanns med, så var det nån bild av att det är frihet. Nu är det den här musiken, men det är fortfarande samma känsla, säger Hannah.

– Det är som ett språk. Som man lär sig. Så använder man det, vad man än gör, säger Isabel.

– Det är en fin liknelse, säger Hannah.

Avslutningsvis, vad är det ni vill få ur er? Var kommer idéerna från?

– Jag tror musiken och historierna kom först utan att det var nån tanke med dem. Det bara skedde. Och sen efteråt, liksom: ”oj, vad mycket historier vi har samlat på oss”, säger Isabel.

– Hur kom vi fram till att vara utomhus? Alltså när vi spelade in. Jag tror kanske det var att vi pratade om nån unik plats att vara på liksom, säger Hannah.

– En plats som kunde påverka oss också, säger Isabel.

– På nåt sätt blev platsen där vi skulle spela in det mer det som gjorde vad vi ville säga som helhet med den här skivan, säger Hannah. Att ljuden och naturen skulle få vara med. Efteråt så ser man att det var många berättelser.

Soil Collectors musik känns nästan snarare som en roman, eller en novellsamling eller diktsvit. Tonsatt lyrik snarare än lyrikförsedd musik. Att berättelserna är energikällan för det kretslopp eller den livsform de skapar. Och att berättelser kan berättas på olika sätt. Jag frågar dem om de också skriver utan att det ska bli musik.

–  Nää, det har aldrig blivit nån bok, säger Isabel och skrattar. Men vi skriver ju mycket texter.

– Men precis, vi vänder upp och ner på ord som ljud, ordet i sig eller en lång mening. Jag har precis börjar nosa lite på dikter, som är väldigt spännande. Det kanske är så att man har en massa dikter, de kanske är de där papprena som ligger som man tänkte man skulle slänga. Som inte blev en låt.

Hannah frågar mig om jag fastnat för en låt på albumet. Jag svarar ”Hit”. Jag gillar att den blir lite poppig, det bryter av lite.

– ”Hit” var ju väldigt rolig att spela in, väldigt lekfull. Hur det dånade ut i hela ladan och i skogen var bara så härligt på något vis.

Låten, egentligen hela skivan, har också fått en helt annan betydelse när jag fått veta att den spelades in i en lada och en skog. Naturen får vara med i inspelningen. Ett av ljuden är till exempel en björk som de drar fram och tillbaka. Och många av orden är improviserade ljud. Musiken blir resultatet av ett utforskande av ljud där syftet verkar vara att berättelserna de samlar på sig ska få en passande kanal eller form att komma till uttryck genom.

De berättar att de haft strul med releasen för skivan. Den kom inte ut exakt när den skulle. Men det är skönt att allt är klart, berättar de och verkar en aning lättade.

Vi skiljs åt. Isabel och Hannah går åt varsitt håll. Jag går till språkcafét, passande nog.

Imorgon, onsdag, 18 maj, har Soil Collectors releasespelning för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg. Med tanke på hur levande och med vilken lekfullhet de pratar om sina livespelningar och sin musik lär det bli en spelning man bär med sig efteråt.

”Talk to me when im gone” ekar sista spåret på albumet. Soil Collectors vill nämligen inte främst berätta, de vill samtala.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

1900 Christian Gabel

Christian Gabels musik är inte som köttfärsen på Ica där allt har ett ”bäst före datum” i stället är musiken ett tidlöst mästerverk.

Jag tänker på Ramlösa i sådana där ”viktiga” glasflaskor, där etiketten skriker om hemliga allianser och låsta dörrar. Ett Europa präglat av konflikter och mörk energi- ett Europa som vi finner i skolans lärobok. Christians musik väcker minnesbilder, utan att längta tillbaka,  och kanske får man som lyssnare just ”.. uppleva ett ögonblick där man känner att det finns en framtid”

1900 A.K.A (Christian Gabel) nya album ”Tekno” släpps på onsdag den 30:e mars och jag har fått träffa Christian i hans studio för att prata om det kommande skivsläppet, häng med!

Hej Christian jag gör tummen upp för dig, är du blyg?

Om jag är blyg? Neaj så blyg är jag väl inte, det beror på vad det är för sammanhang. Jag tycker att det är jobbigt att bli filmad- jag tycker att det är lite lättare att bli fotad, men det är ganska lätt att prata så här.

Ja du, jag såg en bild på dig från början av förra sekelskiftet, häxor, troll och tomtar bör jag oroa mig?

Jaså, den där! Det där är i samband med förra skivan, man ser ju faktiskt att jag var yngre. Det var ganska längesen som den där bilden kom.

ChristianGabel2

Var finns den?

Om jag har den på väggen, hemma? Neaj, men mina föräldrar har den faktiskt som något stort porträtt.

På tal om förra sekelskiftet! Vad anspelar artistnamnet; 1900  och ”Tekno”på?

När jag spelade in förra skivan så hade jag arbetsnamn på alla låtar och sådär- det kunde vara namn på personer, känslor och situationer. Allting var centrerat vid 1900- talet. Jag är född 1975, så de första 25 åren levde jag på 1900-talet. Jag känner att mina referensramar har legat ganska mycket där omkring. Jag märkte att det passade musiken.

Tekno?

Jag tycker att det är svårt att skilja den här musiken från bilder och sånt. Jag märker att jag sitter och letar bilder på nätet, inte för att jag måste ha det för att skriva musiken men i samband med att jag jobbar med det här, blir det så. Jag märkte att alla bilder jag fastnade för hade med teknologi att göra- alltså gammal spjutspetsteknologi. Jag är intresserad av det som varit hypermodernt och sen är förlegat och vad det väcker för känslor.

Jag insåg att det var mycket teknologi helt enkelt. Jag är ingen tekniknörd alls, men jag tror att man kanske kan uppfattas som det, med de här gamla ”bandarna” Jag kan ingenting om teknologi- det är ett mysterium för mig.  Jag fastnar nog för äldre teknik eftersom det är aningen mer greppbart. Jag älskar modern teknik också- det har jag ingenting emot. När jag höll på att jobba inför nya skivan lyssnade jag på rå mixar och då var det någon som frågade om jag lyssnade på techno, då insåg jag att de här grejerna är lika högteknologiska som den senaste datorn. Det är helt obegripliga saker!

Ditt album känns som krig som efterkrigstiden, med låtar som; ”maskiner åt alla” ”Fotostat” ”Anti 1900” Alltså både sorg och vemod, men också väntan på något bättre. Vad vill du berätta?

Jag plockar bara delar från 1900-talet- det är friheten med instrumentalmusik. Jag kan i princip lägga in vad som helst. Det har bara blivit ett sätt sådär att ge låtarna någon sorts inramning.  Du vet filmer från en viss tid, en viss händelse sådär- skivan skulle kunna fungera som ett ljudspår till en film.

Vaddå, att musiken ska vara ett medel för att kunna färdas tillbaka?

Jag har tänkt ganska mycket på nostalgi när jag arbetat med skivan, för det går inte att värja sig ifrån att den känslan dyker upp.

Det är inte nostalgi i form att jag längtar tillbaka till  30- talet då fascismen var på tapeten och barnadödligheten var större-det är bara en reflekterande känsla. Det här bruset och svajet från ”bandarna”, och hur musiken är gjord gör att jag plockar upp sådana känslor- Det är därför jag döper en låt till ”anti 1900” för att poängtera att det inte handlar om nostalgi… ”på den gamla goda tiden där allt var bra…” för det var det inte, och så känner jag inte. Det är inte därför jag använder de här gamla ”grejerna”- det har blivit en arbetsmetod där jag går på känslan.

Du kanske är född i fel tid? 

Det är det som är obegripligt egentligen, jag tänker att det råder lite förvirring vad ordet nostalgi innebär eftersom den direkta betydelsen, är att längta tillbaka, men man kan ju inte längta tillbaka till något som man inte upplevt?!

Det är samma sak med det här ljuden som väcker minnesbilder. Jag pratade med ”lite folk” som har varit inne på att minnen kan gå i arv i generationer- krigstrauman som man inte har upplevt men som transporteras genom det som ens föräldrar eller farföräldrar upplevt, sådana kollektiva minnen finns och det finns nog mycket mer än vad man är aktivt medveten om, Sen så finns det ju sådana gigantiska arkiv, det finns ju med i hela ens världsuppfattning. Man måste ju inte ha lyssnat på gamla stenkakor.

Beskriv ett ögonblick du skulle vilja vara med om?

Du menar som ett historiskt ögonblick?

Nej, det kan vara vad som helst!

Vad jag känner att jag skulle vilja uppleva mer!? Jag skulle vilja uppleva en starkare känsla av att det finns en lång framtid framför mig, jag tänker ju så kortsiktigt.

Hur menar du då, musiken eller livet?

 Neaj..bara överhuvudtaget- folk har sagt det när de har fått barn. Det finns någonting som fortsätter framåt.

Men du har ju musiken?

Ja, det har jag, men det är just det kanske, som formar att jag tänker så kort. För när man håller på med något är det några månader; spela in en skiva, åka på turné, kortsiktiga planer på ett halvår ett år. Att få uppleva ett ögonblick där man känner; att det finns en framtid, det låter så negativt, jag menar bara såhär; att det finns en trygghet.

Vad var den senaste låten du lyssnade på?

 Jag lyssnade på en råmix på en låt som jag och en kille som heter Calle Olsson som spelar i Bear Quartet och Paper hade gjort i vårt  syntband ”Music box”

Vad är skillnaden med att arbeta själv och i Bob hund?

Det är en ganska stor skillnad vi är ju 6 personer i Bob hund, det är ganska naturligt att man måste kompromissa ganska rejält. Jag var ju även sist in i bandet.

Hursomhelst så är det precis samma sak som att umgås med människor i grupp eller att vara själv. Man får göra precis vad man vill när  man är själv men det också det som kan bli tråkigt efter ett tag, Jag märker att jag måste sätta upp ramar när jag håller på själv. Med  ”Tekno” var det jätte naturligt med begränsningarna, det är så givande att bandspelarna krånglar, då blir det lite som en människa. När jag jobbar själv så måste man skapa lite hinder åt sig för att fungera, vilket blir naturligt i Bob hund.

vilket band/ artist skulle vara förband till dig?

Det var ju svårt eftersom jag spelar ju inte ens ”live”. Jag har haft en spelning och den blev inställd.  Bandet Folkvang har spelat in i min studio- det var fin instrumental musik. Det skulle passa mig. Men det är svårt med skivan, för om någon artist eller något band skulle spela högljutt innan jag går upp på scen blir det väldigt udda med min lugna instrumentala musik- man blir tvungen att dra ner tempot lågt, så att det egentligen inte går att ha något förband alls. *haha* 

Det känns som att du gillar det gamla typ ”vintage” både ljudbild och i stil. Jag tänker lackat trä, moduler och Lucky strike. Stämmer det, gillar du  Mad men?

Ja, hoppsan, jag gillar Mad Men. Det är ganska propert gammalt sådär, jag går och letar efter banden på loppisar och köper slitna ”secondhandkläder” så, helt klart lite mer luffarläge läge på kläderna men det är alltid den stiliga luffaren man siktar in sig på.

Intervjuare: Isolde Berkquist

 

 5f22d2cd8fc99658b1d3c3ad7427ef4758e007a0

”Varför tittar männen i baren på oss i hela tiden, det måste vara något fel på dem, idioter!” Vi möts på Tennstopet där Interiören är elegant och maten husman, Jonas vet precis vad han vill ha, då han avsmakat menyn åtskilliga gånger och rutbeklädda män med för tajta fläsk skjortor hör inte dit. Istället blir det ”..smör och ost, en Esvess tack.”

Vad har inspirerat dig musikaliskt i ditt nya album vissa nätter?

Ehh *tystnad* eh om jag visste det så skulle jag ju vara där i det musikaliskt hela tiden. Rent textmässigt så handlar den om när min tjej var höggravid och så var det en man som knuffa till min tjej på Götgatan och då så kände jag att jag lätt kunde knivhugga honom tills han dog utan problem. och det var första gången jag kände att jag kunde döda någon på det sättet.

Vad var det att som gjorde att du började göra musik? Var det ditt ego någon talang som behövde komma ut, brudar?

Jag började ju så tidigt. Jag visste inte vad ego och talang var för något.

När började du?

7- 8 år, Mitt band debuterande 1996 det är 20 år sen, man tänkte inte så mycket om och kring sig man bara gjorde en grej, man visste ju inte vad som drev en, perspektiv kommer ju i lite senare i livet.

Varför?

Man ville ha lite good times helt enkelt.

Vad har du lyckas bäst med under din karriär.

Att mer och mer alliera mig från den rådande populärkulturen.

I mailet Lotta skrev, så beskrivs du lie kitschigt som Sveriges mest kompromisslösa man, som att det skulle vara lite spänning i det, vad menar hon med det?

Jag kan inte, jag vet inte vad hon menade med det, det blir genant för mig att säga hon verkligen har rätt i det. Jag vet inte vad hon menar, jag kan inte förklara det själv, jag är väluppfostrad du vet!?

I musikvideon Vissa nätter, så står du i ett vitt kaklat badrum och mimar till din avbild, som har en riktigt grå aura. Har videon någon symbolik?

Nee symbolik? Jag tycker att det blev bra färger bara, tror vi förstärkte det bara.

Ge mig ett bra musiktips.

Gary´s in the park med Gary Wilson. Väldigt bra. Som någon som råkar göra disco utan att veta om det om det.

Vad var ditt så kallade rykte i Göteborg som aldrig gick att komma ifrån?

Va?! Har jag sagt så? Låter som jag har mördat någon?? Ibland kan det vara svårt att växa upp i en stad och när man kommer till en ny plats kan man börja om mer från början eftersom man har blivit äldre.

Dina fans, vilka är dem?

You tell me, nej jag har ingen aning alltså, ibland skriver folk på Facebook och Instagram, ibland kan någon ringa någon natt.  Jag är bara glad att någon bryr sig.

Det är bara att man råkar stå lite högre upp för att folk ska se en. Sen när man kliver ner vill man ju bara hänga, Snacka skit. Det här med intervjuer är ju lite konstigt, det är ju inte så här ett samtal ser ut. 

Vem är du av dessa karaktärer; Pippi, Kalle Anka Christian Grey, Askungen, Janne Långben, Magica de Hex, Grisen Olivia, Frank i de tre vännerna och Jerry?

Askungen absolut, man har ju en bild av att den där klänningen är sjukt snygg. Äeaaj vettefan Askungen är en så jävla dåligt porträtt av en person kan inte hitta mig i nån av de där men Långben han verkar inte utsättas för samma press, de andra har ett uppdrag i sin karaktär, Kalle Anka är bunden till sin roll att hela tiden misslyckas Magica de hex måste hålla på och trolla och sådär, Askungen måste vänta på balen, verkar tråkigt.

 Är image alltså t.ex. Scenkläder viktigt för dig?

När man går upp på morgonen kan man ju välja vad man ska man ha på sig, jag kan vara noga med det. . men det är inte så noga så att jag vill se annorlunda ut än publiken, men visst jag är noga.

Hur då, att det ska vara en ”viss” stil?

Att förmedla en viss känsla, det kan ju inte jag berätta, det händer ju i betraktarens öga. 

Vad vill du att betraktaren ska se?

It´s a business Secret. Jag kan inte gå hela vägen. Äeh Det blir pinsamt, Livet är ju det fullt av pinsamheter, hela mitt liv är det, jag försöker minimera det.

Slutar man inte bry sig efter ett tag?

Jag vill mest inte framstå som att man vet exakt var man har mig.

Du har väl bytt lite stil också. jag googlade upp dig innan vi sågs och nu ser du ut som du gjorde förut.. på albumet såg du ju lite äldre ut som en akademiker gubbe.

Har du sätt skivomslaget?

Ja, du står med fingrarna formade som en triangeln kring gylfen på jeansen som min spanska lärare gjorde..markera..?

Ja, det är en klassisk pose det bara blev så, vi lekte bara. Jag vill inte att man ska veta vem jag skulle ligga med. Alltså vilket kön, vilken person jag skulle ligga med. Schablonbilden av manlighet är så nära homosexualitet.

Så pass manlig så att du skulle kunna vara en bög herre?

Aeeh det är dina ord. Jag låter dig undra.

Intervjuare: Isolde Berkquist

Foto: Press/Elin Berge

Foto: Press/Elin Berge

Peder Stenberg, sångare och låtskrivare i Deportees tipsar om en bra låt och svarar på några snabba frågor om nya skivan, kreativitet, sitt bands och musikindustrins framtid.
Deportees nya album The Big Sleep släpps fredagen den 9 oktober och bandet ger sig ut på Sverigeturné i vinter.

Vad är skillnaden på Islands & Shores och The Big Sleep?
Tematiken känns nog igen och en del av ljudbilden också men The Big Sleep är lite vassare, lite mera dynamisk samt att de rytmiska och perkussiva elementen har en mer framskjuten position. Vi ville öppna upp ljudbilden lite grann. Ha lite färre färger i paletten. Vår producent Måns tycker The Big Sleep är mer ”refrängig” medan Islands & Shores är mer versorienterad. Men det säger nog inte så mycket givet att vi ändå alltid har sjukt mycket vers.

Hur såg den kreativa processen ut inför The Big Sleep?
På många sätt var processen densamma som inför tidigare skivor. Ineffektiv, noggrann och pendlandes mellan glädje och tvivel. Jag och Anders gör en lägereldsversion med hitte-på-engelska i hans soffa, sedan repar vi den med Thomas och Mattias tills vi hittat en fungerande version som alla gillar. Efter det skriver jag text och vi repar ännu mera. Håller den fortfarande tar vi den till studion där vi inser att en del av det som lät bra i replokalen inte låter bra nog i studion så vi arbetar om den. Den största skillnaden är nog att den här processen tog ännu längre tid den här gången.

Var är ni som ett band nu jämfört med när förra skivan släpptes?
På ett generellt plan är vi nog på samma plats. Vi gör musik för att vi vill, för att det är vårt kall och för att vi är bra på det.

Betyder det mer att få beröm för att vara en talangfull poet eller en talangfull kompositör?
Även om det tar emot så kommer jag att ge ett tråkigt svar på en rolig fråga. Texterna är ju enbart mina medan musiken är kollektiv, men det spelar ingen roll, berömmet är ett och detsamma. Jag skiljer inte på de två aspekterna av komponerandet på det sättet. Musiken är inte ett verktyg för att få fram mina texter och texterna finns inte där bara för musikens skull.

Kommer det att ta flera år innan nästa skiva kommer?
Antagligen. Men förhoppningsvis inte!

Föds musik som når in i lyssnaren genom smärta, isolering, ensamhet? Måste det finnas någon friktion för att den ska nå in till de ömma punkterna i lyssnaren?
Jag tillhör inte puristerna som tycker att all bra konst måste vara biografisk men i mitt fall har det verkligen underlättat att berättelserna och känslorna bottnar i mig själv. Vissa saker är svåra att förstå om man inte levt dem.

Vad händer framöver? Kommer hösten att bli lång eller gå snabbt?
Turnéer tenderar att gå snabbt!

Hur ser musikindustrins framtid ut?
Vad gäller den affärsmässiga sidan av musikindustrin så vet jag inte, men när det kommer till människors behov av rytm, melodi och poesi i samspel så tror jag den är evig. Musik kommer alltid att finnas.

Om du fick välja att släppa en skiva i endast ett format, vilket skulle det vara?
Album. Inget format passar oss bättre. Även om vi gjort ett par fungerande singlar så är en av våra styrkor som band att spår åtta är lika bra som spår två.

Ge mig ett bra musiktips som kommer att golva mig. Ett tips. Shoot!
Tommy James & The Shondells – Crimson and Clover.
Den måste funka.

Om Deportees vore en drink, vilken skulle det vara?
Jag kan på riktigt inget om drinkar, dricker alltid vin. Men jag antar att det skulle vara något med många ingredienser. Singapore Sling?

Slutligen vill jag meddela att min vän, som var lite väl onykter och pratglad när ni spelade på Kulturbolaget i Malmö i maj 2012, ber om ursäkt för att han försökte föra en dialog med er på scenen när ni ville spela musik för publiken. Har du något att säga till honom?
Hälsa din kompis att han får chansen att revanschera sig den 6/11 på Kulturbolaget!

Intervju: Amar Bajric

Intervju: Månen

Gehitmusiken —  3 september, 2015 — Lämna en kommentar

MÅNEN PHILIP GUSTAFSON ANNA HULTH NATHALIE BERGSANDER

Vi träffade Philip Gustafson för att tala om det nya projektet Månen, queer hiphop, alter egot Luna Eclipse, den bästa utekvällen, och hemliga singlar.

Lyssna samtidigt på senaste singeln ”Du Brinner Inuti”, ett samarbete med den fantastiska sångerskan Nathalie Bergsander som ni ser i bilden ovan.

 

Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss.


Hur länge har du sysslat med musik?

Till och från sedan jag var tolv i princip. Det är viktigt för mig, det är nästan det enda som får mig att helt och hållet stänga av allt annat, som meditation.

Vilka artister, eller rättare sagt frontfigurer, inspireras du av?

Min största inspirationskälla har varit David Bowie. Jag gillar hans filosofi, som han själv har uttryckt det så finns det ingen auktoritär röst som bestämmer vad konst ska innebära. Det handlar om individens egen tolkning, det är det som betyder mest.

Varifrån kommer namnet Månen?

En av mina bästa vänner kom på namnet. Jag älskar det, Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss. Jag har under hela mitt liv känt mig utanför och som att jag hör hemma någon annanstans. Det känns som att jag äntligen hittat hem. Fortfarande utanför, men med massvis av andra människor som känner likadant. Här vill jag vara. I mitt queera Göteborg, bland mina älskade vänner.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Vad är queer hiphop och hur skiljer den sig från den ”vanliga” hiphopen?

För mig är queera människor de som inte är som de vanliga. De som inte följer alla normer. De är också de som gör mig glad och ger mig inspiration.
De jag vill vara med. Därför vill jag kalla mig själv queer och vara en del av det. För mig är det så himla fint.

Min musik är queer eftersom jag ibland rappar och sjunger från en homosexuell mans perspektiv. Ibland från en drogbrukares perspektiv. Och ibland från ett perspektiv av en person som varken är kvinna eller man. Transpersoner, människor som inte är heterosexuella och människor som brukar droger är osynliga för många. Folk behöver öppna sina ögon. Vi behöver prata om mycket som vi inte pratar om. Det får mig att brinna av engagemang och entusiasm.

Se mig, hör mig, jag är inte osynlig. Jag är inte den dom sa till mig att bli. Och jag älskar det.

Berätta mer om Luna Eclipse, ditt alterego. När kom hen till?

Luna Eclipse är varken kvinna eller man, hen är Luna. Hen föddes tidigare i år och genom hen uttrycker jag kvinnokodade och manskodade uttryck och känslor i en blandning som för mig skapar något nytt. Något annat. Och samtidigt har det alltid funnits där. Sidan av mig som inte faller in under manligheten.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Du har nyligen haft ett live framträdande på Jazzhuset. Kan du berätta lite hur det kändes att stå på scen?

Det kändes helt fantastiskt. Något av det roligaste jag har gjort. Jag kände mig självsäker, vacker och stolt. Det kändes som att jag fick väldigt bra respons och att folk gillade det och även om folk hade hatat det så hade det fortfarande varit fantastiskt roligt.

Om du fick vara förband till vilken artist som helst, vem skulle det vara i så fall?

Silvana Imam.

och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

 

Du är även DJ, kan du berätta lite hur djandet och musikskapandet hör ihop för dig? Finns det någon koppling?

En kompis frågade mig om jag ville spela skivor med hen en gång. Jag var skitnervös men jag sa självklart ja, och det visade sig vara helt underbart kul. Det var som att jag blev beroende av adrenalinet det medförde och den mäktiga känslan av att skapa en dansant atmosfär och fylla ett dansgolv med människor. Att framföra min egen musik, att sjunga och rappa live inför människor är lite likt. Adrenalinet och mäktigheten. Men det känns också som att öppna upp mig på ett helt annat sätt. Som att stå naken och verkligen visa folk vem jag är. Min musik är ytterst personlig och det är det mest ultimata sättet för mig att uttrycka mig på.

Finns det någon av dina låtar som du älskar extra mycket?

Den låten jag gillar mest är en låt som inte har släppts ännu. Ett samarbete med den Stockholmsbaserade popdrottningen Jxnatan. Jag vill inte säga för mycket om detta projekt men det kommer vara en väldigt personlig historia som berör en typ av romans som sällan sjungs eller rappas om.

Berätta om den mest episka utekväll du haft! Var var du? Vad hände? Vem var där?!

Min födelsedag nu i maj. Gegen på kitkat i Berlin. Det var helt fantastiskt, det firades med några av mina bästa vänner och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.

Vad är din vision för framtiden med Månen? Vad hoppas du på? Vad kommer härnäst?

Jag hoppas att det fortsätter i samma riktning och att jag får lika bra respons och att människor fortsätter intressera sig för det jag gör som de gör nu. Det känns helt underbart.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.
Och framförallt att jag ska fortsätta ha kul på samma nivå, eller ännu högre. Jag vill fortsätta försvinna in i trans under skapandeprocessen och jag vill återskapa det live igen. På fler ställen. För fler människor.

Följ Månen på Facebook.
Följ Månen på Soundcloud.

focygen

Den kaliforniska duon Foxygen är på svensk mark för första gången. För två år sedan var bandet bokade att spela på Way Out West men fick ställa in. Tillsammans med nya bandet …And Star Power gör Sam France och Jonatan Rado vad som kan bli Foxygens näst sista spelning – någonsin. Björn mötte upp duons ena halva, Sam France för en intervju på årets upplaga av Way Out West.

”Det känns faktiskt konstigt, jag kommer att sakna den här turnén. Vi har ett så grymt band nu. Lite bitterljuvt, du vet. Det har varit väldigt roligt”, berättar Sam bakom stora solglasögon och en ljus flasköl. 
 
Spelningen i Slottskogen kan – om man vill – ses som en liten lektion i rockhistoria. Foxygen tycks vara inspirerade av allt. Och allt ska ut på samma gång. Därför blir låtarna i mångt och mycket oigenkännliga från skivversionerna när de framförs med en nästan dumdristig intensitet. En konsert med Foxygen skall inte förväxlas med att lyssna på en skiva med dem. Take it or leave it är lite känslan som infinner sig när den dryga timmen av urladdning är slut.

”När det gäller live-grejen har vi kommit till en punkt där vi behärskar vad vi faktiskt håller på med. I början var vi förvirrade. Visst hade vi gjort gig tidigare, men till en början var vi bara ett band som mest höll oss till att spela in i studio. Det har tagit till nu egentligen för oss att hitta en form som fungerar, vi känner oss mer självsäkra nu.”

”Min handled har fortfarande inte läkt…”, berättar Sam när jag frågar om hur det är med hans skador. Han lät operera sin handled tidigare iår. ”…den läker inte eftersom jag fortsätter att göra alla moves jag gör, trots att min läkare har förbjudigt mig. Det är också en av anledning till att turnérandet måste få ett slut.”

GHM: Ni kommer fortsätta att göra skivor, men dra ner på turnerandet?


Att turnera är inte en prioritet just nu. Jag säger inte att vi aldrig kommer att turnera igen, men just nu är jag trött på hela cykeln när det kommer till att släppa skivor, spela in och sedan ut och turnéra. Jag vill bara kunna göra skivor i lugn och ro, utan att skivbolaget (Jagjaguwar) stressar oss, ”gör det här” eller ”gör så här”

GHM: Jag stod väldigt nära när du hoppade ner i publiken nyss
Haha, verkligen? Det kändes bra. Jag hade kul där nere!

GHM: 

Vad menar folk när de kallar Foxygen för ironiska?


Vad jag tror att de menar – och jag vet inte ifall det är negativt eller positivt – är att vi inte har någon skam. Vi anser oss inte överlägsna någon eller något. Blir vi influerade av någonting så använder vi det, och vi har ingen anledning att inte göra det. Men jag tror att det kan vara därför.

GHM: Ni har inspirerats mestadels av 60 och 70tals-musik. Inspirerar ny musik er?


Vi influeras av ny musik också. Kanye West, till exempel eller sådant som spelas på radion, det kan vara vad som helst men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från Hip Hop-världen, eller från kvinnliga artister.

”…men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från hip-hop-världen eller från kvinnliga artister.”

GHM: Du har berättat att du brukade imitera dina favoritsångare. Vem imiterar när du är på scenen?


När jag var väldigt ung brukade jag imitera artister som Beck… Jim Morrisson också. Sedan blev det alla från 60 och 70-talet. På scenen kan jag känna mig inspirerad av vem som helst.

GHM: Jag började tänka på David Byrne när jag såg dig nyss
*skratt* Verkligen?! Han är en stor influens, och då talar jag för hela bandet. Bowie också såklart. Jag har försökt hitta samma kostymer som han hade. Det är svårt att hitta bra kostymer…




GHM: Jag älskar eran låt Oh Yeah. Det är en grym soul-låt. Har ni tänkt tanken att släppa en ren soulplatta?
Faktiskt, så jobbar vi på en Hip Hop-skiva just nu. Det kommer finnas soul där med, och mycket R&B.

GHM: 

Ni jobbar också på en orkestral platta?


Ja precis. Den börjar vi med i Oktober. Vad kan jag berätta om den? E.L.O och Jeff Lynn har varit stora influenser.

GHM: Det känns som att det kommer bli en lång skiva?
*skratt* Den kommer att vara normal. Tio – Elva låtar.

GHM: 

Under spelningen framförde ni små uppdiktade bråk som bland annat går ut på att gitarristen och basisten fäktas med svärd och att du blir vansinnig på att de andra bandmedlemmarna står och spelar kort.
Vi brukade ju bråka och knuffas under konserterna, det gör vi fortfarande. Man blir frustrerad, alla i bandet blir det. Men, när vi inte har något att bråka över, då fejkar vi ett bråk istället.

Intervju: Björn Gällman Nyström

11209749_947988241888440_3636209291452291739_n

Det här är en riktig guest of honor. Tobias Isaksson är nog mest känd som mannen bakom Azure Blue och Nite Flights. Han har synts till flitigt här på Ge Hit Musiken, på klubbar runtom i Sverige och bakom dj-båset på de flesta klubbar i Stockholm. Han skred till verket med att göra en spellista för oss när vi frågade, men först fick han svara på lite frågor. Spellistan finner ni längst ner!


Du är ju musiker, producent och även dj. Vill du berätta lite om hur musik påverkat dig genom åren?
Det är svårt att veta var man ska börja. Det finns en ny podcast ute i Dill & Duva där jag pratade med Jerry Boman om hela min uppväxt och hela resan. Den är över en timme lång så jag får hänvisa dit för hela historien. Men jag började plinka på en keyboard redan som femåring och plockade upp gitarren som 14-åring. Sen spelade jag in mina egna låtar från 20-årsåldern och albumdebuterade 2004 med Laurel Music. Jag startade Azure Blue som är mitt huvudprojektet som artist 2010. Nu har jag gjort sju album totalt varav tre som Azure Blue. Musik har alltid varit en viktig del av mitt liv. Att samla på låtar och skivor och gå på konserter blev en hobby och sen har musiken successivt blivit ett yrke där gränsen mellan fritid och arbete suddats ut. Jag har även jobbat många år med klubbar och fem år som bokningsagent. Plus att jag dj:ar flera gånger i veckan. Jag har alltid skrivit och arrat all min musik men producentstolen har smugit sig på successivt. Så nu är tanken att jag ska göra så mycket musik jag bara kan i min studio på söder.

Vad får du inspiration ifrån?
Allt. Musik, film, filosofi, resor, människor, livet. Eftersom jag jobbar med musik så är fritiden så mycket annat än musik. Humor! Jag skämtar jämt. Men jag är väl i i grunden ganska pretentiös. Gillar filosofi och är gammal cineast. Även om jag ser färre tunga filmer nu än förr. Film har varit alltid varit en väldigt stor inspirationskälla. Jag är känslomänniska så musiken är en nödvändig ventil.

Vad brukar du lyssna på och varför?
Jag har ju lyssnat på all möjlig musik i många år så jag brukar ha någon faiblesse för stunden. Nu lyssnar jag mest på hiphop, RNB och alternativa beats, typ alternativ dansmusik. Det är kul att hitta nya favoritstilar att grotta ner sig i. Jag har alltid haft väldigt bred smak. Dyker det upp något jag gillar finns inga genregränser. Men det finns en azurblå tråd genom allt jag gillar som håller ihop allt.

Vill du guida oss genom din spellista som du gjort för oss? Vad hör vi i den?
Det är 32 låtar RNB och väldigt soft hiphop. Det är svårt att göra ett mixtape av en Spotify-lista men jag försökte tänka lite på dynamiken och att den skulle vara intressant hela vägen. Jag har blivit en sucker för hits så det är en del megastora artister med. Fuck indieideal och annat som är hämmande. Jag drömde inatt att jag hängde med Beyoncé. Fast det hade nog varit mer spännande att festa med Rihanna.

Något du vill tilläga?
Jag skulle väldigt gärna vilja festa med Rihanna. Oh. Och Azure Blue spelar live på en Pride-fest på Jazzhuset på fredagen under Way Out West. Hoppas få se lite sköna människor där.

lolva

Hej Simon! Berätta lite om dig själv: vem är du, vad inspireras du av och vad gör du på dagarna?

Jobbar som servitör på Fotografiskas event-del. Brukar ha lite småprojekt för mig hela tiden. Proddar egen musik till och från. Musik som låter skräp. Agerar ljudtekniker och spelar in lite småband vars musik jag gillar. Stockholms farligaste(!) band, Psykofant, bland annat.

Precis som dom flesta med minsta musikintresse är det musikbranchen jag vill jobba inom. Management, event, skribent, ljudteknik. Det finns många delar som tilltalar mig. Men kommer förmodligen sluta på något helt annat bedrövligt jobb. Sakta låta öronen vissna med åren och loopa gamla låtar från “min tid” medan jag klagar på att allt nytt som kommer ut inte är riktig musik. Som dom flesta.

Vad brukar du lyssna på och varför? Vad betyder musik för dig?

Lyssnar på musik på olika sätt vid olika tillfällen. Ibland som en stämningssättare, eller soundtrack till min omgivning om man säger så. Ibland på ett sätt där det mer handlar om en jakt efter nya spännande ljud, eller ett speciellt ljud eller känsla jag gillar. Ibland på ett sätt där jag följer olika vågor för att jag tycker att det är intressant hur vissa ljudbilder först avvisas, sedan evolveras och plötsligt blir accepterade och slutligen sätter en ny standard. Ibland för att väcka något inom mig. Musik är ett mångsidigt intresse, och med alla dom sidorna kommer en stor bredd av genrer. Vad man lyssnar på är den där obligatoriska jobbiga frågan man får på fest men aldrig någonsin lyckas svara på utan att svamla fram någon helt oförståelig, dryg, pretentiös mening. Just nu lyssnar jag på en hel del av den musik som ligger i den här spellistan. Annars lyssnar jag på mycket.

Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den?

Det är en kvällslista som förmodligen kommer passa dig om du gillar artister som Flume, Jamie xx, Purity Ring och SBTRKT. En del Future Garage, lite stänk av Post-Dubstep, lite smygande trap-influenser, men framförallt en drös med långsamma grooviga elektroniska beats. Allt i en omsorgsfull packetering med blygsamma vift av magiskt 808-stoft och stadiga handklappningar. Mycket kvinnliga vocalister. Främst instrumentalt.

Trots att den bör spelas när grannarna börjar gå och lägga sig så vill den gärna spelas på ett ljudsystem eller hörlurar med bra, fyllig bas, då många av låtarna drivs av just basgångar.

peter sjöström

 

Hej Peter! Berätta lite om dig själv: vem är du, vad inspireras du av och vad gör du på dagarna?
Jag är snart 38 år och professionell lyssnare av musik sen 32 år tillbaka. På dagarna sköter jag mitt jobb som projektledare och 4 barnsfar men ser även till att lyssna på 2 nya band om dagen. Jag inspireras av allt som skaver eller smeker det måste ha något det kan inte bara blåsa förbi.

Vad brukar du lyssna på och varför? Vad betyder musik för dig?
Lyssnar mest på tittanerimarkenmeddåligsynochhållning-indie då det hoppfulla melankoliska i det fångar mig. Musik betyder väldigt mycket och jag använder det för att komma ihåg namn på folk eller datum och liknande. Har ibland svårt att komma ihåg saker om jag inte kopplar det till musik.

Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den? 
Den spellista jag bidrar med är utvecklad under 2 år. Jag gör oftast 1 lista i månaden men vissa låtar får följa med längre och vissa låtar ger vissa energier. Denna lista är tänkt att fungera som bakgrundsmusik till sommaren. När man lagar mat, dricker drinkar eller bara lyssnar på musiken.


Har du något du vill tilläga? 

Jag vill tilllägga en lista som är så mycket bättre än så mycket bättre.
https://open.spotify.com/user/tveksam/playlist/671r0GnsFnN9UYTfFGajLT

The land below

”Your voice is angelically amazing and the production takes you away! …. ❤ from Canada!”

Jag tänker låta det fan-citatet från Facebook stå för hur jag känner för Erik Lindestads musik. Han är baserad i Malmö men jag vill ändå tro att han har byggt sig en liten tron-liknande studio ovanpå ett moln i ett fjärran land, för musiken han släpper under namnet The Land Below är alldeles för fjäderlätt, skimrande, solblekt och utdraget drömsk för att komma från ett land med så bipolärt skiftande väder.

Råkar ni dock vara väldigt obekanta med The Land Belows musik ska jag inte klandra er, för jag tycker helt enkelt inte att han fått den uppmärksamhet han förtjänar, detta trots att han gästat sveriges popkung Azure Blues senaste alster Beneath The Hill I Smell The Sea, släppte en av fjolårets vackraste EP:er och besitter en stämma lika len som nyrakade ben. Med det här i bagaget var det ju klart att han skulle göra en mix för oss, men först var han tvungen att uthärda en intervju med mig. Mixen+låtlistan finner ni längst ner. /Mattias El Mansouri 


GHM: Du har ju gjort en mix för oss: Vad hör vi i den?
TLB: Min mix är inte så mycket dansgolv utan mer hemmasöndag då jag själv är mer soffa än klubb. Samlade mina favoritlåtar från vänner och bekanta artister, min förhoppning är att en del av musiken ska vara ny för lyssnaren.

GHM: Berätta lite om din musikaliska uppväxt: hur kom du in på att göra musik?
TLB: Jag växte upp i en familj där sång och musik alltid fanns med. Är en sådan där som sjungit i kör och gått musikskola. Har så länge jag kan minnas alltid spelat och sjungit, men efter flera band är jag nu solo för första gången.

GHM: När föddes The Land Below?
TLB: The Land Below är fortfarande ett ganska ungt projekt, jag lade upp första låten i somras, en cover på The Presets This Boys In Love. Hade egentligen skrivit en hel skiva på svenska, men blev aldrig tillräckligt nöjd så jag gjorde om allting och gick tillbaka till engelska iom covern. Men nu är den nya skivan klar och redo att släppas till hösten. Låten ”En gång om året” blir den enda på svenska som finns kvar ute nu då jag städat bort de andra.

the land below 1
GHM: I år har du ju hunnit med att gästa Azure Blue på fyra spår på hans senaste platta och även remixat en av hans låtar: Hur träffades ni och hur kommer det sig att ni började samarbeta med varandra?
TLB: Jag lärde känna Tobias under de sista åren med mitt förra band Wild At Heart som jag hade med Li Stanley. Tobbe var vår bokare med utökad manager-roll och såg till att släppa vad som skulle bli vår sista låt på Hybris. Vi höll kontakten när jag flyttade till Malmö för två år sedan och han var mitt bollplank under arbetet med skivan på svenska som aldrig blev av. Han är väldigt inkluderande och gav mig t ex chansen att få remixa Asha Ali utöver min sång på hans skiva. Sjöng faktiskt på hans förra skiva också, men då i bakgrunden.

GHM: Jag har snokat runt lite på sociala medier och insett att du är (relativt) nybliven far! Hur påverkar det musicerandet?
TLB: Att ha två små barn gör ju att min tid till musik är begränsad, men det hjälper mig också att döda darlings och jag är mer produktiv nu än tidigare ironiskt nog. Det gäller bara att på förhand fundera ut vad som ska göras och sedan piska av det när tid finns. Jag är föräldraledig nu och det mesta av sången på skivan är faktiskt inspelat när den yngsta vilar på dagarna. Min fru hjälper mig också med låtarna, lyssnar, tycker och tänker. Hon kan städa bort de värsta av de sämre idéerna innan jag själv insett deras sämsthet. Svaret på frågan om vad jag gör när jag inte gör musik blir ju barnen. Skulle gärna fortsatt såhär om det hade gått men de flesta av oss behöver ju jobba också.

GHM: Vad lyssnar du helst på för musik?
TLB: I nuläget lyssnar jag mest på mina egna mixar för att kunna göra färdigt skivan, trååååkigt svar jag vet. Annars är Nine Inch Nails, The Presets, Robyn och Stina Nordenstam stora favoriter.

GHM: Några artister du tycker att vi borde hålla koll på?
TLB: Jag har ganska dålig koll på ny musik men jag kan tipsa om Barbarisms som finns med på mixtapet, samt Name The Pets senaste skiva som fick allt för lite uppmärksamhet. Hon är min absoluta favorit bland svenska producenter.

GHM: Den här frågan ställde jag till Sandra Mosh men du är ju också malmöit: Vilket ställe har den godaste falafeln?
TLB: Jag är ju relativt nyinflyttad och gissar att Sandra har bättre koll men jag gillar Möllans Habibi och Möllans Falafel för de senare har gott om annat vegetariskt.

GHM: Den här frågan som inte är en fråga får du svara på hur du vill. ❤
TLB: Ert hjärta får ett hjärta tillbaka! ❤ Såtillvida att det inte är en liggande glass i strut, då svarar jag med just en sådan då jag önskar att vi är med på samma tåg. ❤

TRACKLIST:
Name The Pet – So Slow
Elin Bell – Grey is All
Valsaland – Fåån
Moonbabies – Raindrops
Barbarisms – A Wash of Teeth and Eyes
Surfing The Elephant – Misbehave
Tjernqvist – Gå där du har gått
Lokatt – The Hill
Orkid – Stripped Games (live-rec)