Archives For Live

12310550_10156279178290722_2320010294186093188_n

Med en julöl i varsin hand och fläktar snurrandes ovanför våra huvuden blickade vi mot scenen, vars golv hade tejpbitar som hållit fast otaliga mikrofonsladdar och effektpedaler. Det var inte svårt att se klart framför näsan, ingen rökmaskin sågs till, belysningen var enkel och morgondagens planer krävde att vi begränsade alkoholintaget.

Ur scengolvet reste sig ett enkelt träbord med ett Macbookäpple lysande, samt fler musikaliska mojänger och mackapärer.

Ur scengolvet reste sig också tre människor; en kille med keps dirigerade mackapärerna och mojängerna och skapade basgångar så djupa att trägolvet på Schubas i Chicago vibrerade. Vi trodde att våra själar skulle skaka sönder.

Till vänster om honom stod en kille i munkjacka med huvan uppdragen, och något som liknade mjukisbyxor. Han plingade och plonkade på sin gitarr, försiktigt likt en kirurg som förbannats med ansvaret över liv eller död. Ofta svängde han med sitt instrument upp och ner i luften, så att gitarrhalsen blev som en pendel som räknade ner tills ljusen skulle tändas i taket.

Till höger framför mikrofonen stod en kvinna, svept i klänning och sjal. Hon svepte oss i den drömska musiken, gjorde med sin röst hela rummet till en ekokammare. Det enda som kunde bryta hennes rösts mjuka vågor var de vassa knivarna som flög ur högtalarna; samplade röster dirigerade från killen bakom träbordet med det lysande äpplet längst bak på scenen.
Ibland, när sångerskan tog i så höll hon ut vänsterhanden likt en bowlare som letar efter balans i det kritiska ögonblicket då fingrarna släpper klotet.

Publiken stod som klistrad framför scenen och lyssnade. Vissa stod som klistrade med fötterna och dansade någon form av pingvindans. Andra klistrade sina iPhones på de tre på scenen under hela låtars längd, och kunde antagligen inte vänta på att ladda upp det på Youtube. Vem sa att vår generation inte vet hur man lever i ögonblicket?

En kille i hatt och ölglas med samma kupade form kom in i rummet och tog sig längst fram till scenen, som att han med sin stil ville skrika ut att han minsann visste hur man lever i ögonblicket, att han minsann var speciell och utvald att vara hipp. Musiken överröstade dock hans dyrköpta stil. Den omfamnade honom likt oss alla. Den skar igenom oss och värmde ihop oss igen. Den var ett avbrott innan de tände i taket och vi beställde en Uber hem.

Så spenderade vi en fin timme under en torsdagskväll i december, medan sångerskan sjöng om tårar, fraktaler och tyst regn, och varma applåder och rop kastades tillbaka mot scenen. När spelningen var klar och vi hade druckit upp vår andra öl (312 på fat för $3), innan de tände i taket, så tackade de tre visa musikerna för sig på samma sätt som de presenterade sig själva i början av magiska timmen:

”We’re Keep Shelly in Athens from Greece.”

Text: Amar Bajric
Foto: Hannah Hübner

Annonser

FullSizeRender

Var: Stockholm Waterfront
När: 5/10-2015
Betyg: 10/10

För nästan prick två år sedan såg jag Bob Dylan i samma lokal där kvällens spelning äger rum – Stockholm Waterfront.

Ett ganska oinspirerande konferenskomplex som enligt all rim och reson borde kännas rätt fjärran legendaren från Hibbing. Ändå råkar det vara här jag haft ett par av mina mest maxade Dylan-ögonblick. Förutom den makalösa spelningen för två år sedan så avslutade Dixie Chicks sin spelning här förra året med en brännhet version av Bob Dylans Mississippi.

Det känns minst sagt som att träda in i Dylan-land när jag närmar mig Waterfront.

Ikväll är förutsättningarna så perfekta att jag noga sett till att ingenting får gå snett. Jag kollar en extra gång över axeln när jag går över en gatan, ty är det någon gång jag inte får bli överkörd av en buss så är det ikväll. Och är det någon gång jag inte får tappa bort min surt förvärvade biljett á 1395 kronor så är det ikväll. Det stränga fotoförbudet gör också att jag lydigt väntar med en smygbild framåt sista låten.

Det föll sig nämligen så, att jag lyckats få biljett på första parkett. I mitten.

Även om jag misstänkte det  är det starkt att få det bekräftat. Bob Dylan skall avnjutas från rad ett. Vi som suttit långt bak respektive långt fram på en Dylan-spelning kan nicka i samförstånd över det.

Den här kvällen har jag honom för mig själv. Varje knasig frasering, de mjuka tolkningarna av Sinatra-numren från senaste Shadows In The Night, eller hans utsvävande  pianospel i Tangle Up In Blue blir till små skatter bara jag har tillgång till. Den entusiastiska publiken bakom oss är mest bara en rimlig kuliss.

Things Have Changed – den ständiga öppningslåten–börjar avvaktande följt av She Belongs To Me där vi får första munspelssolot med tillhörande applåder.

Setet fortskrider sedan på bästa tänkbara sätt. Där 2012 års Tempest får utrymme lyckas bandet med konststycket att aldrig bli tungfotade. Hela spelningen är de på tårna bakom Dylan, som breder ut sina melodier och sitt pianospel som han tycker passar just ikväll. Men starkast är tolkningarna av de evergreens som utgör senaste Shadowns In The Night. Autumn Leaves är så bra att jag tycker vi spikar den som den slutgiltiga versionen.

Att Dylan sätter sin digra låtskatt åt sidan och lyfter det nyare materialet, blandat med de väna tolkningarna – de enda låtar han sjunger rent– gör att konserten får dynamik och nerv. Det säger nästan sig självt att ett greatest hits-gig i, låt säga Globen, hade varit en betydligt torftigare upplevelse.

Vad Dylan än gör på scenen lämnas jag okritisk. En liten promenad under  The Night We Called It A Day förhöjs till något oerhört vackert. Versionen av Tangle Up In blue– som också är publikfavoriten–är perfekt.
Det är det som händer under de bästa konserterna. Man försätts i ett tillstånd. Man vill lapa i sig precis allt. Allt är bra. Och att försöka komma med några invändningar, det känns bara livsfientligt.

Björn Gällman Nyström

IMG_2964

Dag: Fredag
Scen: Linné
Betyg: 8/10

Caribou är lite av en sån artist vars musik jag inte uppskattar så mycket på skiva, men som jag, när jag väl får möjligheten att uppleva musiken live, blir frälst av. Sen får jag ju dock medge att jag inte varit med från början. Då menar jag inte när han, eller Daniel Snaith som han egentligen heter, debuterade 2001 under namnet Manitoba med plattan Start Breaking Up My Heart (jag var för övrigt bara 4 år gammal då), utan lite längre framåt sådär 2005-2007-2010, år då han släppte kritikerrosade plattor.

Nej, Caribou dök inte upp på min radar förrän sent 2014, några veckor efter att albumet Our Love hade släppts. Jag gav den en lyssning, fastnade för några låtar, och gick sedan vidare, en sorts oschysst bearbetning som jag tyvärr gjorde/gör med många plattor (som släpptes det året). Jag brukar oftast inte förstå mig på plattor som hyllas av en unison skara musikjournalister världen över och brukar därigenom undvika det som fått väldigt bra betyg eller som syns mycket på mina twitterflöden. Jag glömde helt enkelt av Caribou efter det, och det var inget jag ville lyssna på, då jag parallellt med detta snöat in mig på shoegaze, ambient och techno- i den ordningen.

Men månader gick och vid annonseringen av Caribou till Way Out West vaknade ett visst intresse till liv. Jag var inte alltför entusiastisk, men det var något jag visste att jag ville se. Jag såg det som en sista chans till övertygelse, en möjlighet till försoning med en artist som jag varit likgiltig inför. När han sedan går på scenen i ett fuktigt och smockfullt linné och inleder med Our Love, titelspåret till förra årets platta, krossas mina förväntningar i vad som ska komma bli en hel timme fylld av dans, svett, stroboskop, sylvassa synthar, mullrande bröstkorgsryckande basar och semi-acidiska arpeggion.

Dan Snaith och hans medmusikanter: en briljant och till synes outtröttlig trummis och en synthrattare, mästare på att kalibrera varenda ton till varma, omfamnade ljudmattor eller förvridna, distade, kaotiska syntslingor – känns perfekt sammanfogade och enhetliga, för de verkar ha minst lika kul som oss – den hypnotiserade publiken som följer allt de gör med euforiska rop och tacksägande applåder. Det är inte förrän på slutet som jag inser vilken sjukligt bra spelning jag precis bevittnat och den helhjärtade bemödan som dess upphovsmakare försökt återskapa, både bättre, kraftfullare, högljuddare och skevare än på de betydligt klenare studioversionerna.

Tack, Caribou.

Mattias El Mansouri 

IMG_2939

Daniel Snaith framförde sitt sidoprojekt Daphni på dungenscenen några timmar innan han skulle gå på scen på Linné som Caribou. Han DJ:ade genreöverskridande, de sista 20 minuterna jag fick se av honom (vi kom försent) och jag hann dansa en stund. Direkt efter, då han skred över tiden med några minuter, följdes han upp av >

IMG_2955

Axel Boman: DJ, producent och delägare/en av de tre musketörerna av labeln/trion Studio Barnhus från Stockholm. Han fick mig och alla de andra inne på området att lyfta sin fötter från marken och inte är de konstigt när han lägger sin set-list med en hantverkare minutiösa omsorg och droppar låtar med alltifrån acid till disco, till techno och tropisk house. Han är grym den där Axel.

IMG_2956

En bild från Publikhavet under Axel Bomans set. Det var ganska fullt och jag var väldigt svettig. Så svettig att jag ställde mig i kön till toaletten för att gå in på toa och ta en massa papper för att torka ryggen med,när jag i själva verket kunde gå upp till baren och be om en bit papper. Inte så väl genomtänkt kanske, men anyhow: efter att Axel avslutat sitt briljanta set, tog jag mig ut ur området för att möta upp några vänner och vi gick sedan till smålandsrullarna (för jag äter smålandsrulle varje dag jag är på way out west) och köpte lunch.

IMG_2953

Några drog sig därefter till Tyler The Creator, men jag och tre andra följeslagare satte kurs mot Linnétältet för att få se Daniel Snaith igen, fast denna gången med medmusikanter i hans betydligt kännare konstellation som Caribou.

IMG_2940

Caribou bjöd på konstant ös från början till slut i en dryg timme. Låtarna blev utdragna, basen uppdragen till max och reverbade som delayade arpeggion flödade fritt ut bland folkmassorna i låtar som befann sig i ett gränsland mellan elektronisk pop, kosmisk R&B och känslosam house. Jag var förmodligen för yr av törst och värme då hela linnétältet i princip blev en bastu, men av vad jag kommer ihåg så avslutade dem med ”Can’t Do Without You” (eller så var det kanske den näst sista låten) och jag och resterande publik went loco. Det var oerhört fint.

Efter det släckte vi vår törst med öl för att sedan gå vidare till Dungen där jag bestämt att jag skulle se fd grönländskan och numera danskan Najaaraq Nicoline Kleist Vestbirk, som lite lättare uttalat DJ:ar under namnet Courtesy.

IMG_2950

Som Courtesy gör Vestbirk enligt egen utsago ”techno för rymdfarkoster – rå och bruten ur jorden, i färd mot okända destinationer.”, som det så fint stod på Way Out Wests hemsida. Och så blev det. Det blev en underbar timme fylld med interstellär techno och utomjordisk acid, kosmiska drone-utsvävningar och nerslunganden i de mörkaste av av svarta hål där inga glimrande stjärnors ljus kunde slinka igenom. Hårt och hypnotiserande…precis som techno ska vara.

Mattias El Mansouri

IMG_2890

Att börja dagen med smålandsrulle är som en tradition för mig på Way Out West. För er som inte vet vad en smålandsrulle är, är det ett tunnbröd fylld med sallad, riven ost, lök, groddar, kikärts/bönröra och inlagd gurka. Det låter inte så värst märkvärdigt, men det är hur gott som helst. Trist med en prissättning på 70 kr för en rulle som man inte riktigt blir mätt på, men det är festival och då får man vara beredd på att pröjsa.

IMG_2832

Kindness a.k.a Adam Bainbridge inledde festivalen på Azaleascenen med ett grymt set signerat funk, electronica, massa dans, en grym scennärvaro och publikkontakt (han lät min kompis som stod längst fram få sjunga på en låt) och kastade emellanåt ur vattenflaskor till publiken för att låta oss släcka vår törst under den gassande solen. Att han sedan dansar felfritt och sjunger likaså, är ju bara ett plus i kanten.

IMG_2878

Folk på Gräs. Kan vara dubbeltydigt.

IMG_2882

Ännu mer folk, men på asfalt.

IMG_2889

Vi satt ner och glodde lite på gubbrockarna i The War On Drugs. (Fast här står jag ju faktiskt upp.)

IMG_2884

Susanne Sundförs röst trollband de flesta. Den klöv luften som en pil och genomborrade vårt inre till den slut penetrerade vår benmärg. Till slut var jag dock tvungen att gå på toa och därefter fick jag >>

IMG_2894

>> mata Tina Mehrafzoon från Musikguiden i P3 med bananer. Stackarn hade sänt live från Way Out West hela dagen och var utsvulten.

IMG_2880

Publikhavet inne i Linnétältet. Osäker på om det var innan Susanne Sundför eller Future Islands.

IMG_2893

Mina vänner kalasade på langos samtidigt som vi satt ner på gräset och lyssnade lite till Belle & Sebastian.

IMG_2891

Dagens bästa spelning stod FKA Twigs för, något som var förväntat och över de förväntningar man redan hade. Vi badade i bas, grumliga ljudmattor, sylvassa synthar, stroboskop och benknäckande beats. Men mest av allt var vi hypnotiserade av Tahlia Barnetts oerhört sensuella röst och fantastiska dans. Hennes koreografi var stundtals perfekt kalibrerad med den experimentella electronica som hon gör och hon böjde, töjde, snurrade, dansade och vogueade (!!) precis lika skevt och underbart som hennes musik också råkar vara.

Mattias El Mansouri 

IMG_2832

Dag: Torsdag
Plats: Azalea
Betyg: 7/10

Det är svårt att inte tycka om Adam Bainbridges musik som Kindness. Den är genuin, varm och omfamnande och rör sig obehindrat och subtilt mellan olika soniska landskap, vare sig det gäller funkig disco, electronica eller varm synthpop. Själv har jag aldrig riktigt gett hans musik så mycket tid och uppmärksamhet som jag velat, men jag har alltid tyckt om den, lagt till låtar lite då och då i vissa spellistor, men aldrig lagt tid på att ge hans musik en omsorgsfull lyssning. När han går och ställer sig på Azaleascenen på Way Out West vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte ens om jag har några förväntningar, men om jag hade haft några blev dem så gott som överträffade.

Solen gassar, men Bainbridge kommer ut fullt påklädd i en blå kostym (som han sedan tar av sig när konserten börjar lida mot sitt slut). Han dansar helt obehindrat på scenen, jämte sina medmusikanter nedanför scenen och precis framför publiken, resulterandes i massa applåder och kollektiva glädjerus som uppstår kontinuerligt under konsertens gång. Dansar gör han som om han hela sitt liv kollat på Michael Jacksons musikvideor, sexigt fast med en avslappnad attityd och att se honom dansa runt och ha kul blir nästan en del av konsertupplevelsen.  (Han uppmanar också oss i publiken att dansa sexigt, för den delen)

Allt som allt blir jag sjukt glad över att inleda festivalhelgen med Kindness. Bainbridge och hans kompband, som för övrigt inte hade sovit något sen dagen innan då de flög från New York, framför ett felfritt set, med oväntade övergångar, utdragna outron med percussion och trumsolon och en rad med nedstigningar i publikhavet för att låta publiken sjunga med. En bra start på en bra helg.

Mattias El Mansouri

sarah

Plats: Bush Hall, London
Betyg: 7/10


Sarah Cracknell har sedan hon flyttade ut på den engelska landsbygden för några år sedan talat vitt och brett om sitt nyfunna intresse för fåglar. Hon har till och med döpt senaste skivan efter rovfågeln Röd glada (Red Kite). Förra veckan berättade hon för Huffington Post att hon tycker att koltrasten är den fågel som sjunger finast. Samma fågel som The Beatles sjöng om en gång. Därför känns det logiskt att hon – klädd i svart – kliver på scenen tillsammans med sitt band till Luca Nieri-låten ”Hummingbird”. 

I lokalens tak hänger det ett antal kristallkronor och en stor discokula. Lyx och Disco: två komponenter som lätt förknippas med Cracknells huvudsakliga sysselsättning, Saint Etienne. Kvällens fokus ligger istället på nysläppta Red Kite som spelas från början till slut. Det känns faktiskt helt okej att hon lämnar housen och sin fjäderboa hemma och istället väljer snyggare Etienne-covers som Sylvie och 4:35 In The Morning som fint smälter in bland de nya låtarna. Tillbakalutad och isklar pop.

Nerviga ‘Hearts Are For Breaking’ och ‘It’s Never Too Late’ är guldkorn som skaver mot tråkigare nummer som – den nästan tjäcka – country-popen i ‘Take The Silver’. 
Att Nicky Wire – basist och låtskrivare i Manic Street Preachers (som också har en fäbless för fjäderboor) – inte dyker upp och sjunger duett var definitivt en missräkning. ‘Nothing Left To Talk About ‘får istället den rödhåriga herren på klaviatur kliva in på tillsammans med Cracknell. 

Bandet, som spelar engagerat och som här och där byter instrument mellan sig är lika svettiga som publiken. Den enda som verkar oberörd av den sjukt varma lokalen är Cracknell – som ser lika sval ut som hennes röst låter. Hon ser mild och mystiskt ut. Som en sångfågel.

Björn Gällman Nyström

Live: JJ på Pustervik

amarbajric —  13 september, 2014 — Lämna en kommentar

När ridån framför Pusterviks scen äntligen rör på sig och ger oss en skymt av Elin Kastlander och Joakim Benon har rökmaskinen gått varm ett bra tag. Kastlander står på ett podium medan Benon blåser upp sitt ego genom att självsäkert gå runt på scenen som att han ville markera bandets säregna scenstil eller det faktum att han var född mellan spegel och grammofon.

Sedan kommer ljudet, syntetiskt som något som strömmat ur högtalarna på förfesterna denna kväll. Inget fel med det, speciellt när Kastlanders ljuva stämma ger lokalen en extra dos värme, som om inte svetten redan droppade nere på golvet bland tomglas som hotar att stuka våra fötter.

Duons samspel påminner om ett möte mellan ängeln och djävulen och förstärks ytterligare när Benon slänger av sig tröjan med… just det, en pressbild på JJ. Även om det lyfter när Lil’ Waynes ”Lollipop” samplas eller ”Dean & Me” försöker få publiken att hänge sig åt eskapismen och dekadensen så saknas den enligt mig viktigaste grundbulten: att låta musiken sväva över våra huvuden och få oss att försvinna. Istället blir det för ofta en lek med beats som lurar publiken till dansstämning. Och så Benons förkroppsligande av amerikanska drömmen: alltid mer, oavsett reaktionen. Att gå av scen efter halva av den korta speltiden för att komma tillbaka igen och lattja, som Benon gör, vittnar om ett för stort självförtroende. Så stort att det ibland spräcker bubblan som är JJ.

Publiken går igång när basen får flaskorna på golvet att vibrera, applåderna haglar visserligen men jag tror inte att jag är den enda som önskar att JJ hade kunnat få oss in i en ännu större trans. Att ta oss dit de är, eller vill vara. Det är visserligen stundtals en orgie i välljud, varför Benon då väljer att ta av sig gitarren cirka tio gånger under spelningen bara för att en stund senare sätta på sig den är för mig oklart. Att han inte bidrar med särskilt mycket än med att ge publiken frågetecken i ansiktsuttrycken är en sak. Det är väl hans sätt att få utlopp för sin rastlöshet och något som vi får leva med, han har redan bestämt sig för att det är så det ska gå till. Elin står kvar på sitt podium, fixar till håret mellan låtarna och framstår som mänsklig, även om hennes röst gör henne övermänsklig.

Stundtals lyfter det verkligen, när våra hjärnor och hjärtan kan vara i samspel med människorna bakom rökridån. När två ballonger på vänster sida framför scenen svävar i luften och ”Let Go” får oss att sväva över golvet, då finns det inte mycket att anmärka på.

Om målet med JJ:s spelning på Pustervik var att skapa en jävla masshysteri så skulle vi följt efter Joakims hopp och skutt. Tyvärr infinner sig ofta känslan av att konsekvensen var att publiken missbedömdes, att halva av Elins stillsamhet borde gå till hennes bandpartner och att halva av hans rock ’n’ rolldrömmar borde gå åt till att läsa av publiken. Inte till att leda den in i ett limbo av förundran med förhoppningar om beundran. Känslan förstärks när han hoppar fram på scenen innan extranumren och verkar håna publikens applåder eller när han gör ett ”L” med fingrarna och låter det förvandlas från ”Love” till ”Loser”.

Jag trodde att jag ville gå på efterfest med Sveriges vackraste röst och den djupa poeten. Istället blev det för svårt att engagera sig på grund av att poeten spelade narr. Jag trodde att ängelns motspelare kunde matcha hennes stämma med en liten dos attityd. Istället blev det obefogad galenskap.

Trots några riktigt fina ögonblick undrar jag i efterhand vad som gick fel? Vi infann oss med förväntningar men den konstnärliga frihetens vackra bubbla brast rakt ovanför våra huvuden.

Amar Bajric

Ge Hit Popaganda 2014

amarbajric —  1 september, 2014 — Lämna en kommentar

 

P1020831

För andra året i rad gick jag runt på Eriksdalsbadet i Stockholm bland skäggiga snubbar och långa kappor från Monki. Skillnaden mot förra året var att jag bjöds på ordentliga förseningar så efter den kissnödiga färden genom rusningstrafiken in i Stockholm och efter att ha fyllt på depåerna igen på vandrarhemmet började årets Popaganda först framåt kvällen på fredagen.

Kelis gjorde sin grej med mjölkskaket medan folk stod i klungor framför scenen och runt oljetunnorna och solstolarna som bredde ut sig framför barerna.

The Pains Of Being Pure At Heart fick min kväll att starta med poppig pop som var lika söt som churrosdoften som spred sig över området. Det skulle vara en lögn att säga att människor sprang mot scenerna under dessa två dagar. De utställda borden var oftast fulla av halvfulla ungdomar som doppade pommes frites i aioli och njöt av musiken på avstånd. Något jag också kan erkänna mig skyldig till. Det blev en helt annan stämning när regnet under dagen gjort gräsmattan blöt och regnkapporna fladdrade i kvällsvinden som en gardering mot framtida skurar som hotade att förstöra frisyren.

The Pains Of Being Pure At Heart lyckades i alla fall underhålla publiken när de från lilla scenen slängde ut sin väl sammansatta och inövade ljud- och ljusshow. Trots att gyttjan här och var höll på att ta sig hela vägen upp till ungdomarnas uppvikta byxor lyckades stämningen rakt framför scenen stundtals vara euforisk. Dansandet utbyttes mot applåder när sångaren öste komplimanger över publikhavet. ”You’re all a very sexy nation…” Jag tackade innan det hela avslutas med den vackra ”Belong”.

När det var dags att beställa ännu en liten plastflaska med öl för 60 kronor tog bartendern vänligt emot kortet i sin kortläsare från lilleputtlandet medan hon dansade till Kelis och Maggio som strömmade ur stereon i baren. Visserligen var det happy hour under eftermiddagarna men det var också då vi som inte fick glittertatueringar i Monkitältet befann oss vid hamnen bakom området. För att de bänkarna var mysigare att sitta på än det blöta gräset eller betongen mellan bassängerna.

Lily Allen insåg antagligen antagligen att det var för kallt och fuktigt för att publiken skulle njuta fullt ut och att det var perfekt perfekt förutsättningar för dans och fest om Popagandas besökare var svampar. Spelningen började med ”LDN” för att få igång publiken och från avstånd uppfattades läget som ganska festligt. Någon får gärna informera mig om hur bra det var, jag tröttnade på Lily Allen för några år sedan och var mitt uppe i någon mer relevant diskussion på en kall och blöt bänk medan en fotograf framför mig drack vin som om det vore blandsaft.

Medan Lily Allen höll på med sin stundtals barnsliga och stundtals arga pop begav vi oss hemåt förbi människorna som stod uppradade i väntan på att bruka bajamajorna.

Lördagen började bättre och varmare. I alla fall vädermässigt, på stan var det nazister som ville prata på torget och visa oss varför människor kan vara äckel. I stället för motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti tog vi t-banan vi till området vid den lilla hamnen bakom scenerna. Där hade vi en picknick bland alla de andra ungdomarna medan Little Jinders sinnesstämning och vassa ljud spred sig en bra bit utanför festivalstängslet. Där var det gemenskapen och kärleken som segrade, folk satt på bryggan i en cirkel och tog bilder på varandra medan kassarna från Systembolaget blev så tomma att de ville lätta från marken. Här hällde ett kompisgäng på bänken bredvid oss upp en flaska mousserande vin i plastglas och skålade till Little Jinders ord om att ”do whatever we want”.

Vi hann höra Vit Päls tidstypiska svenska popmusik med texter att dö för innan hotet om att happy hour snart är slut på området blev verkligt. Precis som deras låt kändes livet underbart men för att slippa betala 60 kronor för en Norrlands Guld i plastflaska vallfärdade vi till den heliga platsen med miniatyrkortläsarna för att hinna med det sista av glada timmen.

AlunaGeorge spelade på scenen vid strandbaren, vi höll krampaktigt i våra öl och log som idioter åt tanken på att vi hunnit beställa två för 60 kronor. Trots att det var upplagt för succé så infann sig aldrig stämningen. Inte för att Aluna eller George saknar så mycket på scen, som duo var de underhållande och gav allt från hjärtat. Ljudet hade dock problem att ta sig runt och förbi alla blöta kullar som angränsar till betongdjungeln. En sådan här spelning gör sig bäst inomhus, på ett varmt och intimt ställe där AlunaGeorge inte skulle behöva anstränga sig för att samla publiken runt sin varma lägereld. Precis som med vädret så infann sig inte mycket av värmen, till skillnad från vädret så ansträngde sig duon med bandet riktigt hårt och förtjänar pluspoäng för det. Det blir faktiskt bäst när publiken känner igen låtarna direkt och skriker till när ”Attracting Flies” eller ”Your Drums, Your Love” flyger fram mot dem. Det skulle bli så mycket bättre om förutsättningarna för dem att upptäcka resten också fanns.

Hurula verkar ha insett vikten av att slåss mot vädret och det fortfarande blöta gräset. Medan vi letade efter en tallrik med pommes frites så ekade den uppkäftigaste rösten jag hört på länge över området och för ett ögonblick eller två brann faktiskt Stockholm.

Icona Pop är för mig so last year, eller var det året innan det? Jag såg dem i Malmö för länge sedan, innan jag ens visste varför de älskade det eller körde sin bil in i en bro. Men sedan dess har jag tröttnat på att höra om det och allt det andra som som skapar tuggummit som förlorar smaken och förvandlas till ett smaklöst gummiband av upprepningar efter några minuter. Däremot var de perfekta för festivalstämningen för det finns fortfarande människor som inte blivit bittra av kylan, tuggandet och barpriserna. Människor som inte kräver mer av sin musik än det Icona Pop bjuder på. Dessa festivalbesökare verkade ha kul. Antagligen hade de sparat ihop pengar för att kunna få i sig tillräckligt många 60-kronorsöl.

Och nej, jag gillar inte First Aid Kit så mycket heller så jag antar att någon annan får åka till Popaganda nästa år och skriva om allt som inte föll mig i smaken. Det borde inte vara svårt att hitta folk till det, den stora massan av besökare framför scenen verkade nöjd. Innan First Aid Kit spelar får jag ett fyllecitat slängt mot mig: ”Ser man dubbelt på den här festivalen så ser man fyrdubbelt eftersom alla är likadana”.

Det bästa som hände på Popaganda 2014 var utan tvekan Kindness. Jag anser personligen att Adam Bainbridge har gjort den bästa covern på The Replacements ”Swingin’ Party”. Förutom att spelningen bjöd på en perfekt avslutning på mitt Popaganda så fanns här också ett band som utmanade med allt från funkiga soulvibes till Michael Jacksons skarpa beats, från Kristian Anttilas lekfullhet till The Nationals mogenhet, från en hård ravefest till vaggande mjuka toner. När Adam tar i blir det nästan övermänskligt, hans röst och synten leker och lever ett eget liv, när hela bandet lyser upp den dansande massan framför scenen blir det stundtals riktigt jävla vackert. Mellan applåderna och publiken som dansar långsamt mellan det blöta gräset och falafeldoften hörde jag flera personer skrika ut till sina vänner. ”Fan vad det svänger!”

När spelningen avslutats gav vi oss ut på stan med ett leende på läpparna. På vägen ut frågde två unga tjejer om de kunde få våra armband för att kunna se Veronica Maggio, planer som vi gav upp för något vi trodde skulle vara större större: John Talabot skulle nämligen dra igång ett DJ-set på Debaser Medis senare på natten.

Men någonstans mellan kylan och det vackra, mellan de små 60-kronorsölen och de första drinkarna på Medis faller det platt och sängen kallar. Jag hoppas att John Talabot förlåter oss. Jag kan aldrig förlåta mig själv för de små plastflaskorna som blev många och kortet som alltför ofta kastades in i gapet på de små kortläsarna.

Text/foto: Amar Bajric

slowdive2
Foto: kulturbloggen.com

Plats: Linnéscenen
Betyg: 10/10

Vad har Rachel Goswell, Simon Scott, Neil Halstead, Christian Savill och Nick Chaplin gemensamt? Förutom att tillhöra samma band, så kommer de alla från en svunnen musikscen som dominerade ett tidigt och svårmodigt 90-tal: Shoegaze-eran.Det var ingen långlivad genre, men den lade grunden för många experimentella akter idag, och det går att spåra tillbaka shoegaze hos alla nutida indieband som rör sig bland suggestiva tongångar och effektdränkta gitarrlandskap. Den lever alltså vidare än idag.

Nu var jag inte ens född på den tiden. Jag kan inte relatera till shoegaze på samma sätt som musikintresserade 30+:are kan, men det är ändå en sorts annorlunda stämning som lägger sig över linnétältet innan Slowdive intar scenen. Jag var bestämd med att få en bra plats långt fram, så jag började köa ganska tidigt. En timme innan för att vara exakt. Redan då hade det redan strömmat in många som hade ställt sig längst fram. De flesta är vuxna, men det återfinns även en hel del nyfrälsta tonåringar som, liksom jag, verkar ha upptäckt bandet ganska nyligen. Många av de äldre gråter. Tårar strömmar ner för deras kinder. De ska om några minuter få se sitt återförenade favoritband. Bandet som tonsatte deras period som tonåringar, bandet som räddade dem. En som står jämte mig står och pratar med sin vän om hur han många gånger när han var ung hade återkommande självmordstankar och hur Slowdive blev räddningen. Fick honom att härda ut. Att överleva.

Slowdive går in på scen och jubel och skrik uppstår. Redan från första låten är vi alla fast. Musik från en svunnen tid breder ut sig i det kolsvarta tältet, allt bröl från meningslösa artister som spelar på andra scener hörs inte. De har upphört att existera. Vi är alla en enhet. Vår blick är fixerad på scenen, på fem siluetter bakom en tjock rökdimma som står och dränker oss i det vackraste av oljud, men vi kämpar inte emot. Vi står där och tar emot, tills vi inte klarar av längre. Det är då tårarna kommer. Mina tårar. Jag hade aldrig gråtit på en spelning förut. Inte ens en tår har jag låtit falla ner. Men det här var annorlunda. Det var en oförklarlig känsla. Rachels vackra tröstande stämmor lägger sig som en sval bris över våra öron samtidigt som Neil står och brölar ut drömska ljudmattor och massiva ljudväggar från sin gitarr. De har åldrats men det känns som att tiden har stått still 20 år. Det låter exakt som på skiva. Det är lika perfekt, polerat, kaotiskt och vackert och det låter inte som något annat jag hört.

Mattias El Mansouri