Archives For Live

Pional
Plats: Dungen
Betyg: 6/10

Det var med trötta steg jag stressade mig fram till Way Out Wests nya musikscen Dungen. Till min stora förvåning möttes jag av en gles och tråkig publik. Några få hade ställt sig längst fram, ett par i mitten och resten hade ställt sig längre bak uppför krönet, samtalandes med sina vänner. En sådan duktig producent som Pional trodde jag skulle fylla området, men jag hade fel. Han kör igång och genast märker jag att volymen är aningen för låg och basen alldeles för svag. Han spelar i en timme, sjunger ovanligt bra på ett par låtar och har en felfri mixing och låtval i sitt set, men det hela faller när publiken inte gensvarar på musiken och när ljudet inte gör den rättvisa. Elektronisk dansmusik ska kännas i bröstkorgen, få byxorna att fladdra och lämna ett avtryck hos en. Det gör den tyvärr inte här.

Jamie XX
Plats: Dungen
Betyg: 8/10

Att Jamie xx skulle dra en stor publik var det ingen frågan om. Han är en betydligt mer etablerad dj och producent än vad Pional är. Mestadels på grund av att han råkar vara medlem i trion The xx. När klockan börjar närma sig 15 och Pional kör sin senaste låt har det strömmat till mer folk och när Jamie går upp på scen drar sig folkmassorna mot scenen, liksom flugor till bajs. Av någon anledning var ljudet felfritt. Allt var perfekt. Jag börjar nästan ifrågasätta om Pional hade haft otur och fått en dålig ljudtekniker, för både volymen och basen är snäppet högre och vassare vilket påverkar responsen hos alla på området som står och ser honom. Han kör ett grymt set som är varvat med gamla discoklassiker, tung tech-house, ett par the xx-låtar och de egna låtarna Sleep Sound och Girl varav de sistnämnda dränker oss i vackra ljudlandskap och tunga beats. Vädret är vackert, solen skiner, alla dansar. Även jag. Det är ren eufori.

Mattias El Mansouri

Annonser

IMG_3204

Plats: Linnéscenen
Betyg: 8/10

Det har varit mycket snack om Darkside på sistone. Duon som består av producenten Nicholas Jaar och gitarristen Dave Harrington debuterade förra året med albumet Psychic. Den blev hyllad och höjd till skyarna av internationell press och framgången förde dem igår till slottskogen på den sjunde upplagan av sveriges bästa musikfestival: Way Out West.

Jag hade faktiskt tänkt att dra hem. Jag mådde illa och mitt huvud bultade. Det var då jag insåg att jag inte hade ätit något förutom frukt och glass hela dagen. Jag gick och köpte två smålandsrullar, åt upp dem på vägen till Linnétältet och gick och ställde mig längst fram vid scenen. Huvudvärken och illamåendet lade sig lagom till när Nicholas och Dave intog scenen. En timme spelade dem. Det var tillräckligt för att låta oss bli hypnotiserade av deras dunkla, mörka och reverblagda tongångar.

Publiken är som besatt. Nicholas och Dave är medvetna om det. De leker med oss. Dave drar ett par ackord. Nicholas lutar sig över sina synthar och trummaskiner, försöker bygga upp något. Vi följer musiken och eskalerar våra rörelser till den och när vi tror att vi får ett klimax lurar de oss, mixar ner trummorna och skalar ner det till enbart lösa gitarrplock för att sen när vi minst anar det, anfalla oss med  en massiv ljudvägg. Vi gensvarar med att hoppa till de kraniepunkterande beats och högljudda gitarrer som serveras. Även ljusshowen är massiv. Stroboskopen bländar oss och låter oss bara se två spöklika siluetter av de två personerna som står och genererar detta kaos. Men det lugnar sig snart och vi får en chans att återhämta oss.

Det är så hela spelningen ser ut. Det är en musikalisk bergochdalbana som Darkside skapar. Vi bjuds på många mörka ljudlandskap med en bas som som smyger sig fram då och då för att försöka slita ut bröstkorgen ur en. Det är vackert, även när det är som mörkast, för det är helt enkelt så genialiska ljudkollage som ekar runt inne i tältet och så mycket outforskat territorium  som får behandlas i  de långa låtarna som inte sällan passerar tio minuter, att de gladare partierna känns onödiga och överflödiga. Musiken består av fragment av allt du redan hört sammanfogat till något som är olikt allt annat. Jag upplevde en av mina bästa spelningar någonsin.

Mattias El Mansouri

tiger lou 1

Tiger Lou Jag vill börja med att vrida tillbaka klockan. Inte bara en timme, utan ett par år. Min mentala tidsmaskin tar mig till år 2009. Jag har relativt nyligen skaffat Spotify, något jag idag inte skulle klara en dag utan. Jag har alldeles snart gått ut första året på gymnasiet. Det finns en skitsnygg kille på skolan. Han går två år över mig och har den perfekta musiksmaken. Lite i smyg börjar jag följa en av hans spellistor. Jag är hungrig på ny musik, och vill bli matad av någon som förstår sig på genren jag är insnöad i. Jag upptäcker Tiger Lou.

Under de resterande två åren som finns kvar av min tid på gymnasiet blir detta fantastiska band med Rasmus Kellerman som frontfigur något som inte bara kom att prägla valet av musik i min iPod, utan mig som person. Tiger Lou hjälper mig igenom tuffa dagar såväl som tunga uppsatser. Tiger Lou får mig att bli en indiebrud som lyssnar Shout Out Louds, Hästpojken, Timo Räisänen och Markus Krunegård. Tiger Lou blir början på något av det som jag kan allra bäst idag.

Det var en lång historia nedkortat till 1000 tecken. Nu vill jag vrida tillbaka klockan igen. Hela vägen från sommaren 2009, med mellanlandningar 2010 och 2011, till den 28:e november 2013. Från De la Gardiegymnasiet i Lidköping till Pustervik och Klubb Instant i Göteborg.

Klubb Instantarna känner så väl igen mig vid det här laget. Det är mysigt när tjejen i kassan utbrister ”ja, hej, Jennifer! Ska du skriva nu igen?” Hon känner nog igen mig från karaoken också, men det är en helt annan historia. Trots att jag är sen känns allt perfekt tajmat, för så fort jag kliver in till Stora Klubben går bandet på. En konsertdröm är på väg att gå i uppfyllelse. Efter att Tiger Lou slutade med musiken år 2009 har mitt hopp om att se dem live legat längst ner på botten. Och så nu, nu äntligen, har det där hoppet förvandlats till den högsta av förväntningar. Jag och ett näst intill fullt Pustervik är som barn på julafton och Tiger Lou är tomten med klapparna.

 

tiger lou 2

De flesta verkar uppskatta julklapparna som levereras under cirka en timmes tid. Jag däremot blir aningen besviken när jag klapp efter klapp, låt efter låt, inte riktigt får det jag vill ha. Det är som att få kläder i fel storlek, eller en teknisk produkt i fel färg. Som att få en hund när jag så gärna ville ha en katt, eller som att få The Smiths tredje skiva när jag egentligen ville ha den andra. Det är bra grejer, och det uppskattas, men jag hade velat ha något annat liiiite, lite mer.

Men såklart finns det höjdpunkter som är svårslagna. När The Loyal eller The Less You Have To Carry spelas. Eller Oh Horatio. Då är det riktigt bra. Då finns det en känsla i atmosfären som jag inte upplever i vardagen. Då är Tiger Lou tillbaka på riktigt, som om uppehållet de senaste fyra åren aldrig existerade. Att äntligen ha sett Tiger Lou bockar av en punkt på listan över band jag MÅSTE se innan jag dör. Något som tar mig ett steg närmare ett komplett liv som musikskribent. Och det är band som dessa som stegvis tar mig dit jag vill komma. Band som dessa jag har att tacka. Så ja, kort och gott: Tack.

Jennifer Last

IMG_9188

I torsdags spelade Jönköpingskillarna i The Mary Onettes på hemmaplan och The Hush hush Club fylldes av en bred publik. Som vanligt representerades hipsterkulturen starkast men här fanns också äldre människor och den obligatoriska personen med ryggsäck.

”How It All Ends” öppnade upp kvällens spelning med 80-talssynt, gitarrer, effektpedaler och ett cymbalset som gång på gång under kvällen åkte i golvet. När sedan en av mina favoriter ”Explosions” spelades, steg temperaturen, och jag fick ett litet känslosamt leende på läpparna. Det blev en väldigt fin avvägning med bandets säregna sound, medryckande melodier och stundtals postrockkänsla. När ”Puzzles” hade skickats ut i lokalen var jag totalt frälst.

IMG_9154

Jag är väldigt positiv till satsningen på en klubb med bra musik på torsdagar i Jönköping och källarlokalen fylls också skapligt full under de gånger jag besökt stället. Däremot har akustiken varit den största akilleshälen när jag varit här tidigare. Den är helt okej men räcker oftast inte hela vägen, speciellt när artisterna och instrumenten sätter större press. Under The Mary Onettes spelning blev jag dock positivt överraskad, ljudbilden återgavs fint. Grabbarnas musik passar också bra på små scener, där en intimitet kan skapas. Både med publiken och ljudmässigt.

IMG_9212

The Mary Onettes scennärvaro märks som bäst under höjdpunkter som ”Evil Coast”, där sångaren leker med ett mindre trumset samtidigt som han står längst fram på scenen och sjunger. Några låtar senare, efter fipplande med effektpedaler och de där cymbalerna som ständigt valde att särskilja sig från trumsetet genom att ramla omkull, kom extraspåren. Som sista låt framfördes ”Void” och kvinnan med ryggsäcken hade då intagit dansmode. Med väskan framför sina fötter dansade hon sig igenom låten med slutna ögon.

IMG_9202

Detta är andra gången på kort tid jag har upplevt The Mary Onettes live på hemmaplan. När jag efteråt springer in på toan hör jag några medelålders kvinnor prata om hur mycket känsla spelningen förmedlade. Jönköpingsgrabbarna levererade igen.

Text: Amar Bajric

Foto: Hannah Hübner

IMG_9072

En ensam Kristian Anttila går upp på scenen med endast en förstärkt akustisk gitarr. Sveriges popkung är i Jönköping och ska precis spela en intim spelning. Publiken, bestående mestadels av unga människor, tycks inte förstå vad som är på väg att hända och står i en rund ring runt scenen. En plats som senare kommer att fyllas ut av artisten själv då han hoppar ner och rör sig bland publiken.

Som popkung presenterar han sig aldrig. Tidigare under kvällen intervjuade jag Anttila och han skrattade mest när jag påstod att han numera fått det namnet i medierna. I mellansnacket innan andra låten säger han däremot att han är världens snuskigaste man innan han sätter toner och ord på det.

Mellansnacken blir stundtals väldigt lättsamma och roande, för att få en lokal förankring läser han till exempel ur Jönköpings turistbroschyr och försöker bevisa för publiken att staden inte alls är tråkig. Kristian Anttilas sköna personlighet lyser igenom och tillsammans med publiken skapas den viktiga intimiteten. Trots att människorna står för långt från scenen och lokalen inte är helt utfylld.

IMG_9080

”Körsbär” får ett ömtåligt framförande. Priset för kvällens plågade själ tillfaler vår popkung som också lyckas göra det bästa av spelningen rent tekniskt när han fyller ut lokalen med gitarren och till och med visslar in i mikrofonen där det behövs. Innan ”Magdalena” tackar han för en tårta han precis fått men om damen i fråga stod i publiken eller inte framgår inte av historien.

Efter att ha ylat ut de sista orden kopplar han under ”Paul Weller” ur gitarren och hoppar ner bland publiken. I den mörka källarlolkalen uppstår både förvåning och glädje när Anttila går runt och sjunger, som vore det en efterfest. Discokulan i taket snurrar på och ger oss små korn av ljus i mörkret. Jag kommer på mig själv med att undra om ”Oceaner” kommer att spelas i kväll.

IMG_9089

Popkungen klättrar efter stora applåder tillbaka på scenen och förklarar hur han fokuserade sin kvinnoobsession till en matobsession och att ”Lena” är en av tjejerna ansvariga för det, innan låten tillägnad till henne spelas.

Applåderna blir större och starkare under spelningens gång, efter ”Rock ‘N’ Roll Babbe” fyller de lokalen tillsammans med skrik. Den tomma cirkeln framför scenen blir mindre för varje låt. Kristian Anttila tinar frusna hjärtan och frusna ben, till slut står några ungdomar längst fram och dansar. Underhållningen och samspelet med publiken fortsätter, ”Hårt Godis” tillägnas en kille i publiken och under discokulans reflektioner framförs en av spelningens höjdpunkter.

Favoriten i repris kommer när Anttila än en gång, kopplar ur gitarren, hoppar ner från scenen och spelar ”Västra Frölunda”. Nu är publiken så pass uppvärmd att de bara hänger med och njuter, det bjuds till och med på lite allsång. Innan extranumret ges popkungen storslagna applåder med tillhörande fotstamp så att golvet skakar. Han kommer in igen och ber oss skylla oss själva för extranumren. På frågan vad vi vill höra kommer svaren som bomber flygande mot scenen: ”Paul Weller”, ”Innan Bomberna” och självklart ”Oceaner”. Jag står förväntansfull inför den där avslutande låten på Lille Napoleon och tänker på hur fint den skulle avsluta kvällen. Istället spelas ”Smutser” och ingen blir heller särskilt besviken för det. Efter ”Vill Ha Dig” försöker han på sina knän smyga ut ur lokalen men applåderna och skriken får honom att stanna upp, sticka upp huvudet och komma tillbaka för att förgylla några några ögonblick till av torsdagskvällen.

IMG_9098

Och då kommer den. Publiken får som de vill, jag får som jag vill och kvällens sista låt blir ”Oceaner”. Dock behövs någon som kan leta upp texten på mobilen för Anttila säger att han inte riktigt kan den, trots att han tidigare under kvällen sa till mig att låten är en av hans personliga favoriter. En tjej hoppar upp på scenen, håller upp sin mobiltelefon och så uppstår kvällens vackraste ögonblick. För mig fångar den här låten just i detta ögonblick en känsla precis rätt, på ett oförklarligt vackert sätt. Det är en låt att finna tröst i, en varm kram när allt gått snett. Jag och mitt kvinnliga sällskap rör oss närmare varandra, som om låten gav oss en oförklarlig dragningskraft till varandra. Jag hoppas att vi inte var de enda, sådana här ögonblick fastnar i minnet och finns kvar en för en hel livstid.

Text: Amar Bajric

Foto: Hannah Hübner

IMG_8780

Centralt i Jönköping, i en restaurangkällare som ser ut som en skapelse av David Lynch, ska Hästpojken spela en akustisk spelning. Det är välfyllt i den lilla lokalen, en blandning av hipsters, bekanta ansikten från skolan och människor med ryggsäckar. Vem har ryggsäck på krogen? Jag skymtar en och annan halvfull hårdrockare också, är det torsdag så är det torsdag. Innan spelningen har börjat värmer några ungdomar upp med att dansa till The Knifes ”Heartbeats”. Folk är förväntansfulla och grabbarna i Hästpojken tar god tid på sig.

När de slutligen går på scenen är de förvånansvärt välklädda och har varsin öl i händerna. Slutligen är det fyra män som står där framme, förutom Martin Elisson och Adam Bolméus också en på synt och en maracasskakare. Mina förväntningar är stora, Hästpojken har några låtar som kan göra sig riktigt fint akustiskt, speciellt från de senaste två skivorna. Martin vet hur man ser sympatiskt ynklig ut, hur man får ut ångestladdad pop från Göteborg ut till de stora massorna och till förvånansvärt skilda åldrar.

I försnacket till ”Något stort för dig” säger han att han inte haft så bra förhållanden. Varvar att sitta ner på en barstol med att gå runt på den lilla scenen, man får intrycket av att rastlös själ står för sången under kvällens framträdande. Adam sitter på sin stol och plingar på en gitarr eller bas, en kontrast till Hästpojkens andra hälft, som under spelningen blir allt mer rastlös. Akustiken är sådär och rummet är kalt men bandets närvaro en meter från publiken skapar ändå en intim känsla.

IMG_8790

När Martin sjunger ”Femton människor kom på konserten igår och femton människor gick innan vi spelat klart” ser jag mig om och tänker att Bad Cash Quartets arv har förts vidare. Det här är ett band med ena foten i den gamla skolan som samtidigt är aktiva idag utan att kännas passé eller avdankade. Tvärtom, Hästpojken är bryggan mellan den gamla göteborgspopen och den nya generationen. Musiken och publiken är ett bevis på det. Ännu suddigare blir det mellan då- och nutid när de spelar sin gamla Bad Cash Quartet-låt ”Valentine” och någon i publiken jublar ut högt och vilt.

Den för alla bekanta ”Sommarvin” framförs lite annorlunda, lite mer akustiskt och med en stor ansträngning. Det är uppenbart att allt inte är lätt att spela utan ett band bakom sig. Mellan låtarna skriker någon bakom mig att de borde spela ”Caligula”, jag undrar hur det skulle låta och istället spelas ”Brinner”. Det blir vackert. Det lyfter verkligen när en plågad Martin Elisson under ”Samma himlar” trycker ur sig orden, några sjunger med och torsdagskvällen är vackrare än den varit på länge. En discokula lyser stundtals stämningsfullt upp lokalen.

IMG_8803

Efter ”Gitarrer & bas, trummor & hat” går bandet ut i vad som känns som tre sekunder innan de kommer tillbaka för extranumret. Om det handlar om en misstro på publiken tålamod eller brådska vet jag inte men jag har aldrig sett ett extranummer påbörjas så snabbt.

Och så kommer det. Den där snubben bakom mig som skrek ”Caligula” får som han vill. Att framföra den utan att göra en ballad verkar lika svårt som att klyva atomer med en kniv. Men det fungerar, det är visserligen ansträngt, grabbarna kämpar och lyckas men det är inte här de briljerar. Istället är det blandningen av låtarna från de två sista skivorna som är bäst, det är dessa en akustisk turné borde fokusera på.

”Noll igen” och Martins plågade kroppsspråk, snubblande över scenen. Sättet som de gör det dekadenta vackert och ömtåligt på. Då och då några rader poesi från ett plågat hjärta framfört i enkla popmelodier. De ger oss en sista skymt av Göteborg med en väldigt personlig  ”Utan personlig insats” innan de går av scenen och vi går ut i den kalla Jönköpingsnatten.

Text: Amar Bajric

Foto: Hannah Hübner

timo raisänän talk talk show 3

Premiär för En Talk Talk Show med Stefan Odelberg i spetsen. Jag har aldrig någonsin satt min fot på Rondo, och nu förstår jag lite varför. Målgruppen känns som mer än dubbla min ålder. Här passar jag minsann inte in. Men å andra sidan, det här med att passa in, vad är det för ett jävla påhitt?

Jag och min partner för kvällen, det vill säga min journalistkollega som det så fint ska heta, får ett fint dukat bord med tända ljus. Vi blir serverade våra (svindyra) alkoholhaltiga drycker och vi tycks inte riktigt förstå poängen med förunderhållningen – som består av att husbandet kör någon medley innehållande bland andra den där introlåten till Singing Bee.

Klockan hinner bli lite efter åtta och showen drar igång. Odelberg kör lite korttrick och lyckas få hela publiken att bli uppmärksammad på vad han sysslar med där framme på scen. Jag personligen att tycka att det är lite billigt, men jag är ändå skapligt underhållen. Ett bra och avslappnat event så här i början på veckan.

timo räisänen talk talk show 2

Och så kommer det jag så spänt inväntar. Anledningen till att jag hörde talas om En Talk Talk Show från första början. Min musikaliska hjälte. Kvällens special guest – the one and only Timo Räisänen. Applåder, applåder! Han äntrar scenen med den Alla Tiders Hits-aktuella låten ”Lyckliga Gatan”, som från början är gjord av schlagerstjärnan Anna-Lena Löfgren. Timos tolkning av 60-talslåten är aningen snabbare, även till sångsättet. Och det passar Timo så bra att sjunga sådär ljust, högt och starkt med den där klangen i rösten som gör honom så unik. Som gör honom till Timo Räisänen. Jag tycker också att Timo förmedlar budskapet på ett bättre sätt då hans version är mer intressant. Det händer saker som gör att man vill fortsätta lyssna, och det blir på så sätt lättare att ta till sig innebörden av ett urbaniserat samhälle. Det fanns någonting, som inte finns längre.

Det ska såklart snackas om varför han valde just den låten. Inget nytt när man är en del av en sådan tävling. Odelberg frågar hur han generellt väljer låtar att göra covers på, med hänvisning till coverskivan …And Then There Was Timo som släpptes 2008.
– Jag gillar ju att ta låtar som folk har gjort lite halvdassigt, och göra dem bra, säger Timo självsäkert men med ett medvetet skratt.

Vi får ta del av bilder på Timo som liten. Awww, lille Timo. Det pratas om hans uppväxt och om hans bakgrund. Om det faktum att hans mamma är från Indien men uppväxt i Brazilien. Och hans pappa från Finland men uppvuxen någon annanstans. Och hur de träffades ytterligare någon annanstans. Och att Timo är född och uppvuxen i Sverige, men har pratat engelska hemma hela livet. Whaaaat? Ja, jag hänger inte heller med. Kulturkrockar gånger tio, men åh, så intressant.

timo räisänän talk talk show 5

Sedan ska vi förstå oss på Timo. Odelberg tar på sig rollen att prata, framträda och bete sig som Timo. Han ska vara Timo. Så, på med den akustiska gitarren. Dags att sjunga ”Endeavor”, andra singeln från senaste skivsläppet med samma namn. Odelberg vill vara indie – både stå, sjunga och klä sig som en typisk indiepojke (hur en sådan nu egentligen ska vara. Ah, som Timo kanske). Och så får han Timos bedömning:
– Jaaa, alltså, versen var ju ganska dålig. Men där i refrängen… Oj, oj! Men med de där kläderna (läs: kostym) ser det mer ut som att du är på en bankföretagsfest.
Och så är det dags att skratta lite igen.

Timo får vara och trolla, i ett nummer som kallas ”kistan”. Och det som trollas fram är en av Timos låtar (WOOOW!), men inte framförd av Timo själv utan av en professionell dansare som är så duktig att det känns som om min haka hänger nere vid brösten. Gör den det? Nej, munnen är stängd och hakan på plats. Phew.

”Fear No Darkness, Promised Child” blir sista numret. Vilken avslutning på kvällen. Det är klart, verkligen självklart, att det inte når samma nivå som när Timo kör den tillsammans med sitt eget band. Det går ju bara inte. Ett omöjligt uppdrag för någon annan att försöka sig på. Men det blir ändå ett fräckt avslut.

timo raisänän talk talk show 6

Jag växlar ett par ord med Timo efteråt och undrar givetvis hur det kändes att vara en del av det här kalaset.
– Det var kul! Jag fick alla frågor jag inte trodde att jag skulle få. Jag hade nog egentligen väntat mig lite djupare frågor… Men det var härligt.
Han gör det klart för mig att det inte är så mycket annat på gång just nu, mer än finalen i SVT:s Alla Tiders Hits som äger rum den 26:e oktober.
En obligatorisk hejdå-kram.
– Åh, vad gott du luktar, säger han.
Jag ler.
Vilken jävla tur att jag inte kan rodna.

Jennifer Last

 

small black

Dags för Klubb Instant igen. På en onsdag. Va? Ja, på en onsdag. Jag var lika förvånad som ni. Jag fick ett mail av Instants Elin Hedman som så förväntansfullt frågade om jag ville intervjua Brooklynbandet Small Black inför deras höstspelning på Pustervik. Bandnamnet lät inte bekant men givetvis tog jag på mig detta uppdrag (läs här), och blev jävligt taggad på att se dem när jag omedelbart lyssnade igenom deras senaste platta Limits of Desire. Det här skulle bli så himla bra.

Jag går in genom Pusterviks portar lite innan sju, dörrarna till lilla scenen öppnar om en kvart. En barstol står tom vid fönstret där jag tar mig friheten att vänta in spelningen. Jag läser ett par sidor i Mons Kallentofts Food junkie samtidigt som jag spanar in folket i min omgivning. Indiepopare. Shocker.

Biljettbruden känner igen mig vid det här laget. Jag är en hängiven stammis hos Klubb Instant.
  ”Tyvärr, vi öppnar inte än. Small Black fick punktering på vägen. Vi släppte precis in dem och de börjar med soundcheck nu. Dörrarna öppnar om en timme eller så.”
En timme. Jotjena. Vad roligt! Perfekt! Jag hänger gärna på Pustervik i en timme. Ensam! Small Black väntas nu gå på lite efter nio, istället för 20.15. Jag återgår till den tomma barstolen och till Mons Kallentofts matvärld. Tittar på klockan varannan minut. Pratar lite med Roenik-Jonas som så fint tar hand om disken på Pustervik även ikväll. Snattar lite kaffe av vakten, som jag gång på gång klår i Wordfeud (ja, alla som jobbar på Pustervik är min familj nu).

90 minuter senare går förbandet på. Jag fattar iiiiiingenting. På scen står en grabb, en nära vän till huvudakten, med en dator och sjunger själv lite stämsång emellanåt. Det är en DJ, förjävla mycket dunkadunka, som skulle platsa in på Summerburst snarare än på Pusterviks lilla scen med 50 pers i publiken. Det blir en konstig stämning. Väääldigt stelt och väääääldigt awkward. Jag går tillbaka ut i foajébaren efter två låtar. Tar lite luft på uteserveringen. Ställer mig framför scenen igen ett par minuter senare. Vill inte vara där. Fortfarande obekväm stämning. Jag skrattar nästan, för att musiken inte alls går hem här på en tidig onsdagskväll när folket fortfarande är inne på första glaset. Applåderar när snubben går av.

Min klocka är 21.17 när amerikanarna stormar in. På tiden, faktiskt, även om jag givetvis har förståelse för att punktering skapar förseningar. Stackars. Inte ens mat har de hunnit få i sig. Tomma magar hindrar dock inte bandet från att bjuda på fullt ös (eller så ösigt det går på en scen med väldigt begränsat utrymme). Ljudet är lite tråkigt och många av de helt fantastiska bas-och gitarrslingorna verkar försvinna ut i tomma intet. Jag känner igen långt ifrån alla låtar. Därför blir jag lite extra glad när mina två favoritlåtar, ”Free At Dawn” och ”Breathless” från nya skivan, spelas och får stor entusiasm från publiken. En publik som annars är relativt tillbakadragen och stel. Det är som att folk vill dansa, men inte vågar. Varför vågar ni inte? Sluta nu. Men då och då är det ett par som rör lite på höfterna, klappar lite med händer och ger ifrån sig ett litet ”wiiii”. Jag bara ler.

small black 2

Men musiken är så mitt i prick. Hur kan Small Black inte vara större här?
Göteborg – musikstaden.
Göteborg – indiestaden.
Älskade Göteborg.
Small Black är som en blandning av, HÅLL I ER NU, The Mary Onettes, This Is Head och Division of Laura Lee (tre svenska band som alla har gästat Klubb Instant tidigare i år). Jag vet faktiskt inte om det ens är möjligt att det kan bli bättre än så. Som en perfekt liten blandning av regnbågens alla färger. En lagom dos av allt. Lagom. Det där är vi ju bra på.
Small Black också tydligen.
*Väldigt* bra.

Jennifer Last

 

DSC_3044_

Jag borde inte gå på spelningen på Pustervik på fredagskvällen. Just hemkommen från två veckor i Italien och är både ”tillbaka i Sverige”-deprimerad och sjuk. Men jag känner mig själv väldigt bra. Jag kan inte missa en spelning jag vill gå på. Det är ju dessutom Klubb Instant – som bara råkar vara bästa klubben vad gäller konserter. Och såklart tar jag mig ut i den olidliga kylan och äntrar Pustervik när förbandet har kört ett par låtar.

DSC_3056_

Killers Walk Among Us har jag aldrig hört talas om förut. Tydligen ett Göteborgsbaserat band som enligt mina öron kör något i stil med indiepop innehållande alternativa rockslingor. Jag känner igen basisten, som även är sångare i Hunt som jag såg här för ett par veckor sedan. Men jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig av Killers Walk Among Us.

Hur, ja, alltså HUR, kan jag inte ha upptäckt dessa innan?! Jag känner mig paralyserad. Kan inte röra mig. Applåderar knappt mellan låtarna. Glömmer att fota. Ja, så bra är det. Jag öppnar genast min Spotify-app, klickar mig in på bandet och trycker på ”starred”. Det här kommer att spelas om och om igen i min annars ganska tråkiga tillvaro (ja, jag nämnde ju det här med Sverige-deppen). Jag blir imponerad av sångaren. En stilig kille som enkelt hade kunnat platsa på en scen i London. Han har stilen, rösten och karisman för att slå stort i en av världens bästa musikstäder. Men de kan ju börja i Göteborg, som trots allt är Lilla London. Good enough.

Jag har tråkigt i pausen mellan Killers Walk Among Us och huvudakten Division of Laura Lee. Dricker en cola och hostar högre än vad DJ:n spelar musik. Jag vill hem och sova. Kan inte räkna på fingrarna hur många timmars sömn back jag ligger efter resan. Men nej, kämpa. Jag har velat se Division of Laura Lee så himla länge, och har missat dem, av olika anledningar, alldeles för många gånger för att det ska vara okej. Kämpa, kämpa, kämpa.

De går äntligen på scen. Strax efter midnatt. De berättar att de är från Vänersborg och jag blir ytterst förvånad då jag faktiskt bodde där under ett års tid. Vad har hänt med mig? Varför är det så många saker den här kvällen som jag inte vet? Skärpning, Jennifer! Skärpning för fan.

DSC_3097_DSC_3085_

För första gången på flera år känner jag att förbandet är bättre än huvudakten. För första gången, kanske någonsin, känner jag också att de låter bättre på skiva än vad de gör live. Jag blir lite besviken men tänker att de säkert kommer igång. Jag lyckas inte undvika känslan av att Division of Laura Lee är aningen stela och kanske efter tio års tid i musikbranschen har växt ifrån förmågan att förmedla känslan och budskapet. Det är absolut inte dåligt. Nej, nej. Verkligen inte. Det är riktigt bra. Jag tror egentligen att det helt enkelt är så att förbandet satte en så hög ribba att det i stort sett blir omöjligt för Division att hoppa över den.

 

De spelar låt efter låt och jag förflyttar mig allt längre bak i lokalen. Min feber stiger i takt till musiken. För så är det… Musiken växer. Dynamiken i setlisten är påtaglig. De spelar min favoritlåt. Rudderless från nya skivan Tree som släpptes i våras – en av årets bästa plattor, utan tvekan. Jag blir glad. Känner för att dansa, men orkar inte. Orkar inte vara bland folk, orkar inte ta till mig musiken, orkar inte stå upp. Efter drygt halva spelningen bestämmer jag mig för att svika allt jag står för… Med tunga steg går jag ut från Pustervik och tar första bästa vagn hem. Käraste Division of Laura Lee, jag ska få min revansch och se er igen. Jag lovar.

Jennifer Last 

vanligt folk es 2013 2

Vanligt Folk, tremannabandet bestående av Andreas Carlsson, Jonas Abrahamsson och David Sundqvist, är kvällens andra band på Electronic Summers mittendag. Veteranerna Page har precis klivit av scenen och hur, HUR, kan Vanligt Folk leva upp till det där? Jag ska snart bli både förvånad och imponerad.

För herrejävlar, kors i taket, det var som självaste fan… Vilket ös! Det råder kaos på scenen. Sångaren trasslar ständigt in sig i sladdarna till de två mikrofonerna. Trummisen välter sina trummor och gör sitt jobb på golvnivå. Det är helt otroligt. De står inte still en sekund av spelningen som pågår i knappa 30 minuter. Hur orkar de? Jag blir trött av att bara se på. Trött av att fånga ögonkontakt med personer i publiken där våra blickar inte säger något annat än ”WOW!”. Trött av att kippa efter andan på grund av att allt är så himla mäktigt. Det är definitivt inget Vanligt Folk som besöker Brewhouse och synthfestivalen. Det är Övernaturligt, Extraordinärt och Magiskt Folk.

Som backdrop har de en svensk flagga. Jag personligen kan tycka att det är lite tacky, men på något sätt smälter den in rätt bra där i bakgrunden. Den passar bra ihop med deras samhällskritiska texter, och även med publiken som består av Sveriges största synthfantaster. När de kör den populära dängan ”Idioter av församlingen” stämmer alla in i en kör. ”Alla mot alla, ALLA MOT ALLA!” hörs över hela lokalen.

För mig känns som att spelningen är över innan den ens har börjat. Jag är utmattad, och går ut och hämtar andan i lite frisk luft innan det är dags för mig att göra en intervju med David i bandet. Jag kan känna hur nervositeten smyger sig på. Varför? Vad händer? Det här är ju min grej, det är det jag gör. Det jag kan. Kanske känner jag mig inte tillräckligt insatt i synthvärlden för att kunna göra ett bra jobb, jag vet inte. Jag sveper en öl och går mot backstageområdet. De nervösa känslorna lämnar jag kvar i kylan.

Jag har lite svårt att komma in, trots att deras manager och presskontakt Torny säger att intervjun är bokad och schemalagd. Det går bra till slut. Bakom scenen står David, utan tröja, och rotar i några väskor.
– Men vad fan, David. Ta på dig kläder nu. Du ska ju göra en intervju!, säger Torny retsamt.
Jag skrattar. Kan inte låta bli. Det här är ju helt underbart.

Vi hittar ett litet hörn som är prytt av ett piano. Dit drar vi varsin stol. Det är en nödutgång, men vem bryr sig? David sätter sig ner med en suck.
– Phew! För mig var det den jobbigaste spelningen hittills. Jag vet inte varför, det kanske är något med luften [skrattar]. Men det är som ett gympingpass varje gång.
Jag kan inte annat än att hålla med. Ett gympingpass minst sagt. Eller, som det skulle vara i mitt fall, träning för en hel säsong.

Vanligt Folk ES 2013

Vanligt Folk har spelat på många olika ställen, för mycket olik publik. Roskilde, den trendiga Gagnefestivalen och Debaser i Stockholm är några exempel. Enligt dem själva funkar det bra. Det finns oftast beröringspunkter som går hem på olika ställen.
– Vi har ju programmerade grejer i musiken. Synthar och så. Så man kan ju tänka att folk som gillar synth kanske gillar oss också. Och publiken som är här är nog en väldigt bra publik för oss.

Det är sångaren, det vill säga Andreas, som skriver bandets alla texter. Han skriver om det de pratar om när de träffas i studion eller replokalen.
– Det finns ingen agenda bakom det, vi har ingen plan med det. Vi tänker inte att vi ska spelas mycket på radio eller sälja jättemånga skivor. Vi sjunger om det som känns viktigt och det man tänker på. Det har mycket med världen och samtiden att göra.

Vad ska hända då, för att ni ska skriva om det?
– Det handlar nog mer om pågående grejer. Observationer av människor, kulturer, hur vi lever, hur människor tänker. Ja, vanligt folk helt enkelt. Normer. Varför gör vi som vi gör? Hur kan man rättfärdiga vissa saker? Dubbelmoral. Det finns inget dömande i det, utan det är mer en betraktelse. Sociala fenomen kanske.

Jag ställer frågan som jag alltid ställer till band och artister, att om de skulle beskriva sin EP:s omslag med en färg – vilken färg skulle det då vara?
– Gul och blå kanske, säger han med ett gapskratt och menar att det skulle vara det symboliska svaret. Sedan säger han:
– Jag gillar inte röd, men det är nog fan rött. Jag är nog fan egentligen lite rädd för röd tror jag.
Jag berättar för honom om att det är ett givet svar, då omslagets huvudfärg på EP:n faktiskt är röd, och att alla (verkligen ALLA) svarar med färgen som senaste skivsläppet har på omslaget.
– Du fick mig! Du lurade mig!

Vad innebär musik för dig? När vänder du dig till musik?
– Det är väl när jag gör musik. Musik handlar om kreativitet för mig. Jag lyssnar väldigt sällan på musik bara för lyssnandets skull. Jag lyssnar och plockar upp saker och kan använda det på andra sätt. Jag föredrar att göra musik framför att lyssna på musik. Musiken är som ett verktyg.

Vad har ni för influenser eller förebilder?
– Från början tänkte vi att, fan vad kul det skulle vara att starta ett band som DAF. Ett hårt jävla synthband. Synth, trummaskin och sång bara. Pang liksom. Vi misslyckades ju såklart direkt. Men vi gör det vi tycker är kul.

Vad var det bästa ikväll?
Bra ljud på scen. Det är alltid viktigt. Bra publik också. Bättre än förväntningarna. Jag hade väntat mig lite mer sura synthpopminer, men det kändes som att folk tyckte att vi var bra.

Vanligt Folk kör ett par spelningar i slutet av september och in i början av oktober. Stockholm, Göteborg, Malmö, Oslo. I början av okotober släpper de en ny singel och releasefesten för den äger rum på Haket i Göteborg. Dessutom kan vi vänta oss en ny EP redan i början av nästa år.

Jennifer Last