Archives For MP3

toxe muscle memory ep omslag cover

Tove Agelii, eller Toxe som hon går under nu, raketade från Göteborg till en av Stockholms mest nytänkande etiketter, nyligen uppstartade Staycore, Sveriges officiella producent av all den där fantastiska nya musik som befinner sig någinstans i gränslandet mellan en Throbbing Gristle-vinyl och en Calypsobar. Toxe står bredvid skivbolagets drivkrafter Ghazal och Dinamarca, några av Sveriges grymmaste producenter / DJs med flera års erfarenhet av tunga släpp, utan att falla i skuggan.

Första gången jag träffade på Toxes musik var på den fantastiska GBGWAXTRAX-sessionen och därefter var jag golvad, följde med i alla släpp och lyssnade på alla mixar. Sedan dess har hon varit med på superframtida mixserien The Astral Plane och gjort en revolutionär mixserie för att uppmärksamma kvinnliga producenter och DJs SISTER. Tove gör mycket. Och hon är bra på det.

Om ni befunnit er på min hemvist Soundcloud det senaste året så har ni också förhoppningsvis hamnat i mina kvarter, en märklig plats där alla omslag ser ut att vara ifrån ett Sega Saturn-spel eller en Ninja- vs- Samurajrulle. Ett fett häng där kuduro, disco halal, soca, cumbia, kwaito, digital reggeaton, och andra internationella genres med kopplingar i ”folkmusiken” frodas, där man tänjer gränser, krockar mellan stilar, deformerar rytmer, men framför allt: TRUMMAR PÅ SOM SATAN. Musiken som ofta förgyllde sommarsäsongens bästa Stockholmsklubb Celezte, i alla fall bland de som hänger med.

Mycket av det vi hör på Toxes debut-EP MUSCLE MEMORY (Staycores tredje släpp) skulle man kunna placera in i den något ospecifika genren ”drum onslaught”, där queera artister som Lotic regerar i ett mörkt, sorgligt rave sprinklat med demoniska ballroomskratt. Ljusa, vackra melodier glimmar till ibland, små tårar av RNB-inslag, mellan en staccatokavalkad av hihats och kicks och en skramlig bas.

Toxe däremot kör bara på. Det är rätt igenom bang bang med hårda rytmer och ljud. Det melodiska inslaget är enkelt och minimalt och ger den brutala perkussionen en viss mänsklighet, även om det aldrig riktigt släpps igenom några ”normala” känslor. EPn har en enhet, ett flow, som både gynnar och sänker den. Flowet gör att man kan lyssna igenom hela och uppfatta det som ett genomtänkt, utarbetat koncept. Men det ger också en viss kontrastlöshet, en kvalité som EPn delar med det mesta som släpps inom genren.

Favoriten är ”Let Me Thru”, en spektakulärt disorienterande fight mellan ett superskevt vocal sample. Det påminner mig om min kärlek för en annan ung talang, Happa. Han producerade också märklig, hyperenergisk musik i en post dubstep stil liknande en pingpongmaskin i läder. Detta att studsa maniskt mellan olika ljud, oljud och melodier är en av mina favoritupplevelser i livet. ”Let Me Thru” gör det gött att känna sig som en pingpongboll i ett maskineri man saknar kontroll över.

Bojan Buntic

 

 

psykofant

Om man tittar på Psykofants snabba historia — från diktafonaktigt men underbart slaskigt punkljud på en provuppladdning på soundcloud till att dela scen med Hanna Hirsch, Diskoteket och nu släppa sin första kritikerrosade EP — så kan man lätt tro att popterrorn från Stockholm är något alldeles särskilt.

Och det är de, tro mig. Något alldeles särskilt. Jag tänker framför allt på när jag stod i entrén till festivalområdet på Festival Del Mar Asperö 2015, folk passerar förbi och mot den gamla dansbanan, nya besökare och gamla med stora öppna ögon, förbryllade över vad som händer där — jag rycker loss mig från entrén, och följer med uppåt, en av de fåtal gånger jag lämnar entrén och ser: — ett stort glädjande frågetecken i form av en punkkvintett, virvlande omkring sig geniala versrader från ett surrealistiskt hyperfärglatt universum av popsatir och rödsprängda vardagsbetraktelser, dududududududu plötslig massiv körad refräng om Jocke Bergs borgerlighet! Det var ett sjuhelvetes glädjande och intensivt ögonblick, och runt om scenen stod vi med vetskapen att nog ingen annan haft så kul på scen som de här galningarna! De HÄR vet hur man fångar en publik! Vi befann oss i ett varaktigt tillstånd mellan ett skratt och ett wow och det var så underbart.

Simon Hjort — en av de tecknade figurerna på scen den dagen, som själv gör tecknade serier — berättade för mig att han drömt att någon seriös kritiker gjort en bedömning: Bättre än Masshysteri! Ja, den drömmen kan ha besannats, typ. Där stod de och jag tänkte väl något i den stilen, om man nu kan bedöma mig som en seriös kritiker! Jag tänkte fram. Ta ett år, kapa det på två, kapa ena hälften igen och igen, och igen, så fort kommer de få genomslag om jag får bestämma och om jag får bestämma så kommer de att splittras och återförenas på Bokmässan 2016 — Psykofant återförenas, det bästa som hänt efter Masshysteri!

Men grejen är att Masshysteri inte är det minsta roliga. Eller? Shiva, Simon, Matilda, John och Tora är det. Fruktansvärt roliga och den kärleksfullhet med vilket de levererar en av Sveriges absolut roligaste punkplattor – och det är just denna humor, satir med ett mänskligt hjärta, som gör dem helt unika. Hur länge sen tyckte jag att ROLIGT var ett bra adjektiv att använda om musik? Väldigt! Psykofant har återupplivat en för mig död genre.

Låtar om Tinder, idiotiska talmän, knark och skitliv och skitmycket tonårsproblem som växt till sig och fått nån slags tumör av vuxenhet får mig att tro att det snarare är ett konstprojekt signerat Galago. Har nån hört av sig till Johannes Klenell? Har inte han nån fest på g?! När den fysiska utgåvan av debutepn Hinsides kommer ut vill jag se bandmedlemmarna som de fantastiska sagofigurer de är, i ett illustrerat lyrikhäfte medföljande skivan!

Fem svinkorta låtar och ett hashigt mellansnack formeras av producent Simon Ljungberg som skött allt ljud — från väpnat demo till slutmaster med ett helt artilleri av livsfarliga ljud. Och vilket ljud! Ett mysigt och knasigt spelat-in-hemma-i-källarn-när-päronen-ej-är-hemma-sound, levererat från bandet på det tajtaste vis möjligt med ibland fullständigt tokiga riff, stöps om till stora refränger närmandes de största från min senaste svenska punkkärlek Vånna Inget.

Kort och gott: Psykofant är tvärcoola, asroliga och hur mysiga som helst och exakt så låter deras hitkavalkad till EP. Ursäkta den skamlösa lovebomben men jag älskar det här bandet.

Bojan Buntic

Motormannen-informellt-cover650x650

Artist: Motormännen
Album: Informellt
Skivetikett: Lamour Records
Betyg: 8.6/10

”Informationstechno från ett svunnet Sverige, genom ett filter av retrofuturistisk skepsism.”

Så beskriver Stockholmska Motormännen sin annorlunda, men intressanta tagning på techno, och de kunde förmodligen inte ha gjort en mer korrekt benämning på sin musik. De debuterade förra året med plattan Informationstechno som släpptes som kassett på Zeon Light och etablerade redan där sin retrospektiva, samtidsöverblickande techno. Kort därefter (rättare sagt iår) nominerades dem till manifestgalan i kategorin för” Bästa Dans” så det råder ingen tvekan om att Motormännen är några att kasta ett getöga på.

Men vilka är dem egentligen och vad är ens ”informationstechno”? Jo, såhär är det: Motormännen, eller Dan Törnqvist och Johan Gunnarsson som de egentligen heter gör techno med en huvudingrediens som består av samplade tal och uttalanden från forna svenska politiker som var aktiva under 70-80-talet. Det är så enkelt. Men det motormännen gör är mer än bara bra techno. De gör politisk musik utan att vara  politiska. Istället figurerar deras musik som en historialektion i fyrtakt, med elaka, beroendeframkallande acidbasar, subtila ljudmattor och samplade tal om skatter, tillväxt, sysselsättning, inkomst och välfärd.

Jag har aldrig brytt mig om politik och ännu mindre om politisk musik – okej, jag kan gå med på att jag alltid älskat The Knife och att jag ibland sjunger med i ”Full Of Fire”, men det är bara för att den enda raden jag uppfattat i den låten är just ”Liberals giving me a nerve itch”- men Motormännen avviker just från det ställningstagande temat. Deras musik är snarare politiskt neutral, roande, bildande och framförallt välproducerad. Den är också sjukt snygg – jag menar: hur ofta får du höra politiker ranta om välfärd i en acid-techno-kontext?

Aldrig. Men tack vare Motormännen får du det.

Mattias El Mansouri

Följ Motormännen:

Facebook
Twitter:

*Och tack går till Hugo Gerlach på Festivalrykten.se som introducerade motormännen till mig*

Intervju: Månen

Gehitmusiken —  3 september, 2015 — Lämna en kommentar

MÅNEN PHILIP GUSTAFSON ANNA HULTH NATHALIE BERGSANDER

Vi träffade Philip Gustafson för att tala om det nya projektet Månen, queer hiphop, alter egot Luna Eclipse, den bästa utekvällen, och hemliga singlar.

Lyssna samtidigt på senaste singeln ”Du Brinner Inuti”, ett samarbete med den fantastiska sångerskan Nathalie Bergsander som ni ser i bilden ovan.

 

Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss.


Hur länge har du sysslat med musik?

Till och från sedan jag var tolv i princip. Det är viktigt för mig, det är nästan det enda som får mig att helt och hållet stänga av allt annat, som meditation.

Vilka artister, eller rättare sagt frontfigurer, inspireras du av?

Min största inspirationskälla har varit David Bowie. Jag gillar hans filosofi, som han själv har uttryckt det så finns det ingen auktoritär röst som bestämmer vad konst ska innebära. Det handlar om individens egen tolkning, det är det som betyder mest.

Varifrån kommer namnet Månen?

En av mina bästa vänner kom på namnet. Jag älskar det, Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss. Jag har under hela mitt liv känt mig utanför och som att jag hör hemma någon annanstans. Det känns som att jag äntligen hittat hem. Fortfarande utanför, men med massvis av andra människor som känner likadant. Här vill jag vara. I mitt queera Göteborg, bland mina älskade vänner.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Vad är queer hiphop och hur skiljer den sig från den ”vanliga” hiphopen?

För mig är queera människor de som inte är som de vanliga. De som inte följer alla normer. De är också de som gör mig glad och ger mig inspiration.
De jag vill vara med. Därför vill jag kalla mig själv queer och vara en del av det. För mig är det så himla fint.

Min musik är queer eftersom jag ibland rappar och sjunger från en homosexuell mans perspektiv. Ibland från en drogbrukares perspektiv. Och ibland från ett perspektiv av en person som varken är kvinna eller man. Transpersoner, människor som inte är heterosexuella och människor som brukar droger är osynliga för många. Folk behöver öppna sina ögon. Vi behöver prata om mycket som vi inte pratar om. Det får mig att brinna av engagemang och entusiasm.

Se mig, hör mig, jag är inte osynlig. Jag är inte den dom sa till mig att bli. Och jag älskar det.

Berätta mer om Luna Eclipse, ditt alterego. När kom hen till?

Luna Eclipse är varken kvinna eller man, hen är Luna. Hen föddes tidigare i år och genom hen uttrycker jag kvinnokodade och manskodade uttryck och känslor i en blandning som för mig skapar något nytt. Något annat. Och samtidigt har det alltid funnits där. Sidan av mig som inte faller in under manligheten.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Du har nyligen haft ett live framträdande på Jazzhuset. Kan du berätta lite hur det kändes att stå på scen?

Det kändes helt fantastiskt. Något av det roligaste jag har gjort. Jag kände mig självsäker, vacker och stolt. Det kändes som att jag fick väldigt bra respons och att folk gillade det och även om folk hade hatat det så hade det fortfarande varit fantastiskt roligt.

Om du fick vara förband till vilken artist som helst, vem skulle det vara i så fall?

Silvana Imam.

och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

 

Du är även DJ, kan du berätta lite hur djandet och musikskapandet hör ihop för dig? Finns det någon koppling?

En kompis frågade mig om jag ville spela skivor med hen en gång. Jag var skitnervös men jag sa självklart ja, och det visade sig vara helt underbart kul. Det var som att jag blev beroende av adrenalinet det medförde och den mäktiga känslan av att skapa en dansant atmosfär och fylla ett dansgolv med människor. Att framföra min egen musik, att sjunga och rappa live inför människor är lite likt. Adrenalinet och mäktigheten. Men det känns också som att öppna upp mig på ett helt annat sätt. Som att stå naken och verkligen visa folk vem jag är. Min musik är ytterst personlig och det är det mest ultimata sättet för mig att uttrycka mig på.

Finns det någon av dina låtar som du älskar extra mycket?

Den låten jag gillar mest är en låt som inte har släppts ännu. Ett samarbete med den Stockholmsbaserade popdrottningen Jxnatan. Jag vill inte säga för mycket om detta projekt men det kommer vara en väldigt personlig historia som berör en typ av romans som sällan sjungs eller rappas om.

Berätta om den mest episka utekväll du haft! Var var du? Vad hände? Vem var där?!

Min födelsedag nu i maj. Gegen på kitkat i Berlin. Det var helt fantastiskt, det firades med några av mina bästa vänner och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.

Vad är din vision för framtiden med Månen? Vad hoppas du på? Vad kommer härnäst?

Jag hoppas att det fortsätter i samma riktning och att jag får lika bra respons och att människor fortsätter intressera sig för det jag gör som de gör nu. Det känns helt underbart.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.
Och framförallt att jag ska fortsätta ha kul på samma nivå, eller ännu högre. Jag vill fortsätta försvinna in i trans under skapandeprocessen och jag vill återskapa det live igen. På fler ställen. För fler människor.

Följ Månen på Facebook.
Följ Månen på Soundcloud.

Press-1-Foto-Sofia-Lindberg

Det fanns en tid då mina Spotify-listor var viktigare än livet självt. I applikationens begynnelse satt jag och indieguden Terry Ericsson och skapade gemensamma listor för alla genrer vi gillade, kunde avgränsa någorlunda och lokalisera de heliga graalerna inom. Som ni kanske minns var inte Spotifys utbud lika heltäckande i början. Men en vanlig dag kunde se ut så här i min Facebook-mail:

Terry: ”Helig graal som saknas på Spotify.” Och så en länk till Wendy & Bonnie – ”The Paisley Window Pane”.
Jag: ”Herregud vad bra! Jag har just lagt till fem nya låtar i folkpsykadelia-mappen. Kolla in!” 
Terry: ”Vem tar tag i country-listan? Gör du det?” 
Jag: ”Okej.”

Ja ni hajar. Med en lite äldre vän vars kulturella kapital en gång var större än Donald Trumps bankkonto (och för mig fortfarande är) förkovrade jag mig i musikhistorien på ett sätt som aldrig tidigare varit så enkelt, fritt och inspirerande.

”And that was called love
By the workers in song
Probably still is
For those of them left”

Men tiden går. Rusar ifrån oss. Våra bankkonton jagar vår fritid. Fritid blir till arbete. Åren går och saker förändras. Vi också. Jag skickade just en playlist som ekar av den tiden till några nära vänner. Jag minns inte när jag gjorde den men det står säkert på Spotify. Hursomhelst är den en sammanslagning av några olika listor som jag gjort för att tonsätta den perfekta lugna söndagen. Det är en lista att vakna till, att sjunka in i, att älska till (ja, jag skriver det utan tvekan eller rodnad) och att baksissomna till.

10893380_10153447087948280_8773552_n

Tiden.

Jag har gjort musik i så många former nu och bokslut är viktigt. Och eftersom det är viktigare än någonsin att kommunicera ett enda stringent budskap för att nå igenom det tjocka filter som är samtiden (Hör du mig bae?) måste jag försöka hålla mig till en någorlunda röd tråd när jag släpper nytt material. Det är annorlunda. Bitskt och lite kallt.

Den blödiga romantiken kommer alltid att finnas i mig. Men i höst vilar den till förmån för en ny inrikting. För att inte röra ihop saker i media vill jag göra ett litet fotavtryck och en obefintlig parentes i mina närmaste vänners liv av den musik som jag väljer att kalla tidlöst romantisk.

Listan heter söndag.
Och jag önskar alla en skön sådan.

Kram.

Tobias Isaksson

tajny vipers
Tiny Vipers 

Inte alla når upp till ytan och inte alla tillåts göra det heller. Det är en tråkig situation bland många musiker och en tyvärr alltför vanlig sådan. Trots att det finns så mycket bra musik och så sjukligt många musiktidningar och musikbloggar världen över så tenderar etablerad musikmedia inte täcka all den musik som man hade kunnat önska, då de ofta är upptagna med att se vilka fejder som Taylor Swift är med i på Twitter eller vad Kanye West har ätit till lunch. Längre ner finner ni en lista på 10 artister som förtjänar mer uppmärksamhet och/eller som media helt missat att rapportera om. Trevlig lyssning! /Mattias El Mansouri 


White Poppy

whitepoppy2

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. Tidigare iår släppte hon LP:n Natural Phenomena, ett stycke drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer, fördelat över 10 stycken transcendentala låtar. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.


ANAMAI 

10390036_10153919185859428_5966981797244446086_n

ANAMAI är Torontobaserade Anna Mayberrys soloprojekt . Hon är mest känd från det kanadensiska noiserock-bandet HSY, men hade under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med David Psutka a.k.a Egyptrixxs, som sedan släpptes i våras.  Hennes musik som ANAMAI är suggestiv och drömsk, men framförallt oerhört expanderat intimt och minst lika stämningsfull som kuslig. Att lyssna på första låten ”Lucia” känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet.

Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me some other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert och musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste (och tyvärr lite förbisedda) artisterna just nu.


Sumie 

sandra

Det finns få artister där uttrycket less is more är så direkt applicerbart på musiken de gör, men det känns helt rätt att benämna Sumies musik som det. Göteborgsbaserade Sandra Sumie Nagano, som hon fullständigt heter,  började göra musik 2008, några år efter att hon hade bildat familj och till skillnad från sin lillasyster Yukimi Nagano, mer känd som sångerskan i Little Dragon, valde hon den lågmälda och akustiska vägen.  Några år senare debuterade hon med en självbetitlad platta på indielabeln Bella Union vintern 2013, som bland annat spelades in tillsammans med Nils Frahm i hans studio.  Det dröjde dock några månader innan hennes musik nådde min radar, men när den gjorde det blev jag helt förälskad.

I Sumies musikaliska värld existerar bara hon och hennes akustiska gitarr. Inget annat. Det är intimt, men inte för sorgligt eller utlämnade för att ta bort fokus ifrån musiken. Det är bara så förbaskat bra och nedskalat att det inte behövs något mer. Sandras vackra stämmor är minst lika avväpnande som de är trollbindande och hennes subtila gitarrkomp likaså, något som förmedlar en känsla av att personen bakom allt det här är en smått blyg och medieskygg person, en som är försiktig med att blotta sitt konstnärskap för allmänheten. Har man det i åtanke när man lyssnar på hennes musik, så uppstår en sorts outgrundlig tacksamhet för att hennes alster har kommit till världen. Om bara fler kunde upptäcka henne…


William Basinski

B_at_mixing_board_1394539056_crop_550x366

William Basinski gör utdragna ljudlandskap av sorg olikt något annat man någonsin hört förut. Att bara benämna hans musik som kasettbandsambient vore otroligt förminskande då det egentligen inte finns nog med superlativ i världen att överösa honom med för att kunna beskriva hans oerhört suggestiva och smärtsamt vackra musik. Istället för att vara vardagsflyktig på ett eskapistiskt sätt så tar snarare Basinskis musik med oss på långa, långa resor till parallella tidslinjer av tragiska livsöden, men på ett drömskt, meditativt och kontemplerande sätt. En sorgens färd på livets drivved innan stupets oundviklighet.


Isan

cdff5a323e6eacd1232fcfbac203583b

Isan är en Dansk-Brittisk duo bestående av Robin Saville och Antony Ryan. Tillsammans har de sedan 1998 släppt experimentell och oerhört (läs: sjukligt ) suggestiv elektronisk musik, främst rattad på analoga synthar. De har gjort en hel del soniska utforskningar, med ljudlandskap och tonsättningar som har ljudit av det mesta: Interstellär satellit-electro, storstadsmelankolisk ambient och organisk safari-minimalism, allt med en äkta och gedigen originalitet och ett vardagsflyktigt, världsfrånvänt sinne till musikaliska tonsättningar.


Halls 

halls

Halls är Londonbaserade Samuel Howards soloprojekt. Jag upptäckte honom 2012 när han debuterade med LP:n Ark och jag har periodvis återkommit till hans musik sedan dess. Musiken han gör bygger på melankolisk ambient byggd ovanpå steppande och travande microbeats men den är även ackompanjerad av hans sorgsna, oartikulerade stämmor, något som i helhet bidrar till panoramiska kyliga ljudlandskap, inte långt ifrån det musikaliska förkroppsligandet av Holy Others omslag till With U-EP:n som släpptes 2011: kalla lakan utan någon som kan värma upp dem, svunna tvåsamheter, introspektion och själslig tomhet. Låter det dock för deppigt, så misströsta ej, ty han släppte en betydligt gladare platta förra året betitlad Love To Give. Men jag föredrar Ark.


Liminals

liminals

Det finns många artister och producenter som kommer bort i vimlet. Som inte når upp till ytan och får sin del av den uppmärksamhet de förtjänar, framförallt i Sverige. Liminals är en av dem, trots förbisedda artiklar på Pitchfork, SVD och gamla dammsamlande program på Sveriges Radio. Den uppsalabaserade duon signerat Tomas Bodén och Anna-Karin Brus från den experimentella electropop-gruppen Differnet introducerades för mig en sen vinterkväll för fyra år sedan av min vän Mikael och jag har sen dess hållit dem högt. 2009 debuterade Liminals med EP:n Hearthand på den svenska labeln Technogenic, fyra låtar befinnandes i ett gränsland mellan techno och elektronisk pop. Redan här etablerades det att Brus och Bodén var av en särart, två musiker med förmågan att förnya en beprövad genre genom att sudda ut alla referenspunkter och därmed göra det till sitt eget.

Men den hörde jag först 2012, ett år efter att Mikael hade introducerat låten ”The Dendrites” för mig, låten som fick mig på fall, låten som finns med på alla electronica/techno/dans-spellistor som jag någonsin sammanställt, låten som hänger med mig än idag ut på löpspåret, på cykeln och som inspiration för när jag själv proddar techno. Det är förmodligen den bästa låten jag hört inom genren, sinnesjukt hypnotisk och outgrundligt mörk, en dröm i fyrtakt placerad i den där subtila triangeln mellan gammal Detroit-Techno, Chicago-House och kontemporär Berlinsk techno, fast med Liminals utsuddande prägel på den. Lyssna bara på ackorden, de är som hämtade från Inner City‘s gamla 80-talsdänga ”Good Life” fast manipulerade i en Sherman-filterbank, överrösta med massa fjäderrev och uppburna med kraftiga kickdrums och krispiga hi-hats.

And oh: de har precis släppt nytt på bästa Zeon Light! Du kan lyssna/köpa här!


Tiny Vipers

tiny vipersss

Tiny Vipers är artistnamnet för den Seattlebaserade singer/songwritern Jesy Fortino. Hon debuterade 2007 med plattan Hands Across The Void och följde upp den med Life On Earth 2009, men jag kände inte till henne förrän hon teamade ihop sig med Grouper (Liz Harris) och bildade duon Mirrorring som 2012 släppte plattan Foreing Body, som för övrigt är en av världens vackraste album. Där fick jag höra hennes säregna sångröst och hennes varma, kontemplerande och perfekt kalibrerade singer/songwriter-pop, som sprungen från en kontext av lägereldar och återberättande berättelser om sargade livsöden. Sjukt bra helt enkelt.


Dale Cooper Quartet & The Dictaphones

0

Franska Dale Cooper Quartet & The Dictaphones gör hemsökande noir-inspirerad doomjazz med lika mycket tungsinthet som den deppigaste av deckare eller filmer om ensamma män som drar till loungebarer fyllda med tjock cigarrök filtrerad genom svag, blå belysning. Men deras experimentlusta sträcker sig längre än den regniga, storstadsmelankoliska noirjazzen och lånar återkommande in influenser från skimrande ambient, minimalistiskt electronica och mörk, avgrundsdjup drone. I deras musik suckar inte bara saxofonerna, utan även gitarrerna.


Tujiko Noriko

tujikonoriko

Tujiko Noriko (eller Noriko Tsutjiko) är en japansk, men numera Paris-baserad avantgardistisk och experimentell musiker som skapar sin musik med utsuddade referenspunkter och ett gediget hantverk. Sedan debuten år 2000 har hon spottat ut sig 11 plattor och en drös med artistsamarbeten med bland annat Lawrence English, men jag fick inte nys om henne förrän en vacker kväll för två månader sedan då hon råkar vara signad till ett skivbolag som även huserar en av mina favoritduos ISAN.

Tujikos musik är subtil och minimalistisk, sample-baserad, med lager på lager av ljud som låter sig byggas upp under oöverskådliga minuter, med lager av stämmor och knastrande microbeats, ackompanjerade av såväl engelsk som japansk lyrik, men mest av allt är den omfamnande och varm, outgrundligt vacker och träffande. Förra året kom hon tillbaka efter ett par år av uppehåll med en av de finaste och mest förbisedda plattorna som någonsin släppts, My Ghost Comes Back, som trots att merparten av lyriken är på japanska, är ett av de mysigaste, intressantaste och vackraste album jag någonsin fullt engagerat lyssnat mig igenom.

död mark

Yung Lean (och co?) är tillbaka med sitt sidoprojekt signerat smutsiga electro-punk-outfiten Död Mark med låten ”Bränd”. Senast vi skrev om honom var förra året när han (eller de, för den delen) debuterade med låten ”Vit Sprit” som var ett infernaliskt oväsen i moll. ”Bränd” är en följetång på temat ”sönderspräckt ljudbild och kompressorer som håller på att gå in i väggen” med en ljudbild som för tankarna till Crystal Castles klaustrofobiska ”Doe Deer” – sönderfrätt, becksvart och förödande.

Mattias El Mansouri

10246421_574419359337822_949764586000115935_n

CANVAS är ett musikprojekt signerat Trollhättan-bröderna Andreas och Robin Schulz som för ett år sedan bestämde sig för att lägga punkrocken, sina sneakers och brädkulturen på hyllan för att omfamna den elektroniska musikens många skepnader. Efter ett år av kurerande av mixtapes och hyllade bootlegs åt Seinabo Sey och Shura har de nu singeldebuterat borta hos våra malmöitiska vänner på HMWL/WLR (ett dotterbolag till HMWL) med låten ”You & Me”, ett stycke vemodig och lågmäld electronica, med lika stora delar Future-soul från Storbritannien som skandinavisk melankoli.

”You & Me” låter onekligen suggestiv och vacker men framförallt oerhört välgjord. Det är intim och utblottande electronica i sitt esse, en tonsättning av en svunnen tvåsamhet som faktiskt lyckas övertyga – olik den annars urtvättade sommarmelankoliska pop-housen vars texter, vältrandes i tumblr-generationens syn på olycklig kärlek, är skrivna av producenter som förmodligen aldrig upplevt hjärtesorg. Kanske är det gästsångaren Philip Strands ömsinta och längtansfulla stämmor perfekta samspel med CANVAS drivande bas, svepande trummor och tropiska syntar som gör allting så bra, eller så kanske det bara råkar vara något äkta för en gångs skull. Det är bra oavsett.

Mattias El Mansouri 

11011198_10153229547764261_7721635882779582047_n6 shades of svensk sommar. Foto: Al Pitcher

Svensk sommar måste ju vara den bästa dagen på hela året, men jag vet inte när den kommer eller om den redan har varit, för varenda dag de senaste veckorna har i princip manifesterat sig i ett väderförkroppsligande av 50 shades of grey. Dessutom har jag sommarjobbat ganska mycket som receptionist på en camping den här sommaren, ett jobb vars arbetsbelastning ligger på huruvida vädret är bra eller dåligt, så man kan säga att det har blivit väldigt många döda timmar, något som tagit mig igenom många podcasts och oändliga mixtapes. Mestadels techno, men även lite ambient, krautig electronica och acidisk house.

Nedan följer en lista på de mixar jag lyssnat på för att klara av döda 9-timmarspass.

Fjäder

Fjäder är Ida Matsdotters alterego. Där skapar hon drone-isk techno, melankolisk och utomkroppslig som få, med en ständigt närvarande mystik som är lika djup som Sveriges skogar. Den här mixen är en showcase från Nordanvind (hennes egna label) och består av 90 minuter höst-tropisk techno, dränkt i reverb och svalkande mörker.

Helena Hauff

Tyska Helena Hauff har fått mycket uppmärksamhet de senaste tre åren för sin sönderfrätta acidiska techno och krautiga electronica. Hennes mixar är oftast fyllda med hänsynslös electro inom ovannämnda genrer och den här mixen likaså där hon teamet upp sig med Dietroiter och DJ:at strictly vinyl back2back. Förvänta er mörk ghetto-acid, sönderfrätta 808:or, smutsig kraut-pop och allmänt skitbra musik. Hypnotiskt och hardcore!

Strategy

Chicagobaserade Kranky är nog världens mest underskattade och förbisedda skivetikett. De har i drygt tjugo år släppt nyskapande och experimentell musik inom allt som har med ambient, psychedelia, konstrock och allt som möts däremellan, att göra, men deras abstrakta eklekticism är nog som mest applicerbar och representerad på Strategy (Paul Dickow), en äkta Portland-bo med händerna i oräkneliga konstellationer och band. Förra året sedan kurerade han en mix för musiksajten Thump som jag har lyssnat på till och från sedan dess. Det är 1 timme fylld av kosmisk ambient och drone, interstellära ljudlandskap, lakonisk reverb och ljud, brus och knaster. Transcendentalt och sinnesutvidgande, mysigt och suggestivt, det är liksom rymdmanna direkt warpad till vintergatan från Andromedagalaxen. Lyssna på låten ”Betty’s Lament” med ISAN (som även finns med på mixen) så förstår ni vad jag menar.

Patrick Siech

Patrick Siech hör man antingen mycket eller lite om, beroende på vilka sajter man besöker. Tills för någon månad sedan visste jag inte vem han var tills jag fick reda på att han är Sandra Moshs bae och utöver det en sjukt duktig producent och DJ. Hans mixar är oftast lika hypnotiska som hans egna musik, fyllda av avgrundsmörk och djup techno bestående av svart skimmer och dova fyrtakter och kristallklar percussion- som gjord för att ta dig till närmsta kalla rymdskepp med okänd destination. Han råkar för övrigt vara en sjukt trevlig och snäll person, så får du chansen att snacka med honom efter en spelning, gör det!

Han släppte även ganska nyligen den grymma EP:n Viadukt (som jag skrev om) på Parabel som du kan köpa här.

Sandra Mosh

Sandra Mosh behöver ingen vidare introduktion. Ni som lyssnat på Musikguiden i P3 eller Elektroniskt i P2 eller håller reda på bra svenska techno-djs och nyexaminerade (grymma) techno-proddare känner nog till henne. Hon är minst lika duktig som sin vapendragare och själsfrände Patrick Siech (ovannämnd) på att kurera mixtapes och dj-set med en hantverkare minutiösa omsorg men vågar ibland ta sig upp ur mörkret för att nosa på ytan- något som gör att hennes mixar ofta resulterar i suggestiva och spektrala kavalkader av både acid, house, dub och melankolisk detroit-techno. Den här mixen är höstig och deppig, det är därför den passar in väldigt bra på den här 50 shades of grey-sommaren.

Ps: hon är precis lika snäll som Patrick.

Ida Matsdotter 

Jag nämnde ju fjäder på den första mixen. Fjäder är Ida Matsdotter, Ida Matsdotter är fjäder. Här uppträder Ida Matsdotter (eller fjäder) på fraktalfestivalen med ett hejdundrans hypnotiskt set som byggs upp på 2:40 suggestiva timmar av mörker, reverb, subtila synthmattor och pulserande fyrtakter.

Four Tet

Four Tet eller Kieran Hebden som han egentligen heter är nog inte så okänd för många.  Med artist/remix-sarmbeten med bland annat Jamie xx, Burial och Jon Hopkins är han ständigt aktuell med något bra som antingen kommer få dig att dansa eller höja på ögonbrynen i hans säregna kompositioner som kan vara house-iga som IDM-iga och allt däremellan. Förra året framförde han ett briljant DJ-set på Pitchforkfestivalen i Paris. Till min stora glädje har det blivit uppladdat på Soundcloud, så det är bara att sätta sig tillbaka och njuta.

Johanna Knutsson

En av de hårdast arbetande DJ:sen och även en av de mest intressanta. Johanna Knutsson producerar egen själfull tech-house, driver eget och gemensamma skivbolag och DJ:ar titt som tätt lite varstans i Berlin, Sverige och resten av världen. När hon snurrar skivor så blir det mestadels vinyl och har jag hört rätt, så har hon ca 3000 kakor som samsas om plats i hennes lägenhet i Berlin, dit hon flyttade från Malmö för ett par år sedan. Johannas mixar syr samman house och techno, vinterkyla och sommarvärme, melankoli och eufori i suggestiva, men subtila kraftpaket. Gillar du den här mixen, så lyssna på alla hennes andra mixar som finns på hennes soundcloud, för allt hon gör är verkligen guld.

Mattias El Mansouri

grapell

Bättre sent än aldrig brukar jag säga till mig själv när jag skriver om låtar som jag glömde av eller inte hann lyssna på precis vid släpp. Det hände med Grapells senaste låt ”Arrow” som damp ner i inkorgen lika snabbt som den drunknade där bland alla andra mail. Senast jag skrev om Stockholmsduon signerat Emil Erstrand och Nils Nygårdh, var i höstas då de hade släppt singeln ”Best Friend” från EP:n Friends som kom ut senare samma år. Nu är de tillbaka för återigen bära Sveriges popfana framåt, lite bättre, lite självsäkrare och en saxofon rikare. Det är soffliggarpop i sitt esse.

Mattias El Mansouri