Archives For Okategoriserade

I maj släppte jag och min bror vår debutsingel ”Softlights” via bästa House Music With Love och är tacksamma för det fantastiska bemötande vi fått i bloggosfären. En av mina favoritgrejer inom musik är remixar, om det så är en Mona Lisa som Pokémon eller en DJ-edit. Vi är tacksamma och stolta över att dessa tre artister valt att bemästra och omvandla vår låt till deras helt egna uttryck. Här kan ni lyssna på Jamie Prado, Jamie de Vons och Sun Citys helt egna mästerprov på vad man kan göra med det urgamla tricket tema och variation, i modern tagning. Hoppas ni gillar och tar med ut i sommaren!

Sun City-remixen:

 

Jamie Prado-remixen:

 

Jamie De Von-remixen:

 

Hela remix-epn via HMWL:

concrete vision still parade

Artist: Still Parade
Album: Concrete Vision
Etikett: Nomethod Records
Betyg: 8.2 / 10

När en, efter att det dundrande dunket från technon bankat sönder hjärnbalken tillräckligt för i år, vill svalka med bra indiemusik, då är det bara öppna mailen och söka på Nomethod records, då kommer Magnus passion för den musiken fram, bara klicka så har du ett nytt, sinnessjukt bra indieband på radarn. Denna morgon, efter att ha kämpat mig fram halva natten från centrum till Backadal, förbi turistfamiljer ryckandes neurotiskt i ögonen som sektmedlemmar av efterruset från Håkan-konserten, hittade jag Still Parade.

I år tycks temat för bra indie vara chill & sommar, balearisk parasol- och solindie, och vi har fått ljuvliga mästerspel i genren, bara på västkusten har vi Two Year Vacation och Futile (båda på fantastiska nya Vårö-etiketten) som släppt enastående popalbum. Om dessa band är ljuvligt blå med svalkande drinkar i handen, dagsfestvimlet som gemensam nämnare, hör vi på Still Parades nya album Concrete Vision (10 juni via Nomethod) den där solnedgången från band som Radio Dept, produktion blekt under dagen av het sommarsol, gassande ljudbilder av värme som dröjer kvar, melodier hörda genom nattliga pooldopp, och texter man knappt kan fokusera på för musiken är så vackert arrangerad, inspelad, processerad och bränd i kanterna av tiotusen effektpedaler, genom sommarkvällarnas dunklare Instafilter: kasettband och polaroidkamera, snarare än mp3-filer och turistbyråfotografi.

”Walk In The Park”, en av albumets styrkeprov, är en tidlös, lullig pardans, hand i hand eller kropp mot kropp, berusade från livebandet vid piren och ett par 3.5:or, en promenad med folkfestens pianoharmonier och dansbandsbasgångar genom parkens lummighet. En låt som bränns som den ständigt närvarande nostalgin från stunder som passerade för högst två timmar sedan. En reminiscens som långt senare, kanske tio år senare, kommer bränna djupt in i huden.

Resten av albumet hakar i en arm på denna minnets dans, och fortsätter lägga små flammor av hågkommelse längst spåret av 10 bitterljuva låtar. ”07:41”, dansar vidare med snygga breakbeatartade trummor, i efterfestens sista timme innan DJ:n sänker basen till lägsta och drar på sin sorgligaste Aphex Twin-ambience, lite för full för att plocka ihop tekniken. En låt man mixar in och ut från house och beatlös atmosfär och känslor.

”True Love” är en låt att sälja in till nya Twin Peaks-säsongen. Det är också här alla de där flammorna jag pratade om får huden att brinna av rysningar, med eld som går in genom porerna till hjärtat. Det är här, om tårarna kommer, som de kommer, kanske vid den plötsliga flöjten, kanske vid de kärleksfulla viskningarna. ”Take My Breath Away” och ”Heaven Or Las Vegas” mixade med skandinavisk melankoli av en lovestep-dj.

När jag kommer till slutet av albumet ”Reason”, följer jag instruktionen i vokalerna ”Take me back to the start”, och börjar om på nytt. Det hårda dunket från avslutaren förföljer mig tillbaka till början, och jag inser att jag har lyssnat på ett album vid gränsen av elektroniska och instrumentella popgenres, en påminnelse om att dansmusiken sträcker sig långt mycket längre än Berghain, och får en nytändning av inspiration kring indiemusiken. Concrete Vision visar sig vara ett av årets bästa indiealbum, men också någonting mer än bara ett indiealbum. En genre vars ansikte blivit så vanskapt av kommersialismen plastighet, visar sig åter igen bara vara en mask som smälter av värmen från beröringen av händer som bryr sig, och bakom ser vi det mänskliga igen.

Bojan Buntic

Lyssna på den hyllade ”Walk In The Park”:

 

 

1900 Christian Gabel

Christian Gabels musik är inte som köttfärsen på Ica där allt har ett ”bäst före datum” i stället är musiken ett tidlöst mästerverk.

Jag tänker på Ramlösa i sådana där ”viktiga” glasflaskor, där etiketten skriker om hemliga allianser och låsta dörrar. Ett Europa präglat av konflikter och mörk energi- ett Europa som vi finner i skolans lärobok. Christians musik väcker minnesbilder, utan att längta tillbaka,  och kanske får man som lyssnare just ”.. uppleva ett ögonblick där man känner att det finns en framtid”

1900 A.K.A (Christian Gabel) nya album ”Tekno” släpps på onsdag den 30:e mars och jag har fått träffa Christian i hans studio för att prata om det kommande skivsläppet, häng med!

Hej Christian jag gör tummen upp för dig, är du blyg?

Om jag är blyg? Neaj så blyg är jag väl inte, det beror på vad det är för sammanhang. Jag tycker att det är jobbigt att bli filmad- jag tycker att det är lite lättare att bli fotad, men det är ganska lätt att prata så här.

Ja du, jag såg en bild på dig från början av förra sekelskiftet, häxor, troll och tomtar bör jag oroa mig?

Jaså, den där! Det där är i samband med förra skivan, man ser ju faktiskt att jag var yngre. Det var ganska längesen som den där bilden kom.

ChristianGabel2

Var finns den?

Om jag har den på väggen, hemma? Neaj, men mina föräldrar har den faktiskt som något stort porträtt.

På tal om förra sekelskiftet! Vad anspelar artistnamnet; 1900  och ”Tekno”på?

När jag spelade in förra skivan så hade jag arbetsnamn på alla låtar och sådär- det kunde vara namn på personer, känslor och situationer. Allting var centrerat vid 1900- talet. Jag är född 1975, så de första 25 åren levde jag på 1900-talet. Jag känner att mina referensramar har legat ganska mycket där omkring. Jag märkte att det passade musiken.

Tekno?

Jag tycker att det är svårt att skilja den här musiken från bilder och sånt. Jag märker att jag sitter och letar bilder på nätet, inte för att jag måste ha det för att skriva musiken men i samband med att jag jobbar med det här, blir det så. Jag märkte att alla bilder jag fastnade för hade med teknologi att göra- alltså gammal spjutspetsteknologi. Jag är intresserad av det som varit hypermodernt och sen är förlegat och vad det väcker för känslor.

Jag insåg att det var mycket teknologi helt enkelt. Jag är ingen tekniknörd alls, men jag tror att man kanske kan uppfattas som det, med de här gamla ”bandarna” Jag kan ingenting om teknologi- det är ett mysterium för mig.  Jag fastnar nog för äldre teknik eftersom det är aningen mer greppbart. Jag älskar modern teknik också- det har jag ingenting emot. När jag höll på att jobba inför nya skivan lyssnade jag på rå mixar och då var det någon som frågade om jag lyssnade på techno, då insåg jag att de här grejerna är lika högteknologiska som den senaste datorn. Det är helt obegripliga saker!

Ditt album känns som krig som efterkrigstiden, med låtar som; ”maskiner åt alla” ”Fotostat” ”Anti 1900” Alltså både sorg och vemod, men också väntan på något bättre. Vad vill du berätta?

Jag plockar bara delar från 1900-talet- det är friheten med instrumentalmusik. Jag kan i princip lägga in vad som helst. Det har bara blivit ett sätt sådär att ge låtarna någon sorts inramning.  Du vet filmer från en viss tid, en viss händelse sådär- skivan skulle kunna fungera som ett ljudspår till en film.

Vaddå, att musiken ska vara ett medel för att kunna färdas tillbaka?

Jag har tänkt ganska mycket på nostalgi när jag arbetat med skivan, för det går inte att värja sig ifrån att den känslan dyker upp.

Det är inte nostalgi i form att jag längtar tillbaka till  30- talet då fascismen var på tapeten och barnadödligheten var större-det är bara en reflekterande känsla. Det här bruset och svajet från ”bandarna”, och hur musiken är gjord gör att jag plockar upp sådana känslor- Det är därför jag döper en låt till ”anti 1900” för att poängtera att det inte handlar om nostalgi… ”på den gamla goda tiden där allt var bra…” för det var det inte, och så känner jag inte. Det är inte därför jag använder de här gamla ”grejerna”- det har blivit en arbetsmetod där jag går på känslan.

Du kanske är född i fel tid? 

Det är det som är obegripligt egentligen, jag tänker att det råder lite förvirring vad ordet nostalgi innebär eftersom den direkta betydelsen, är att längta tillbaka, men man kan ju inte längta tillbaka till något som man inte upplevt?!

Det är samma sak med det här ljuden som väcker minnesbilder. Jag pratade med ”lite folk” som har varit inne på att minnen kan gå i arv i generationer- krigstrauman som man inte har upplevt men som transporteras genom det som ens föräldrar eller farföräldrar upplevt, sådana kollektiva minnen finns och det finns nog mycket mer än vad man är aktivt medveten om, Sen så finns det ju sådana gigantiska arkiv, det finns ju med i hela ens världsuppfattning. Man måste ju inte ha lyssnat på gamla stenkakor.

Beskriv ett ögonblick du skulle vilja vara med om?

Du menar som ett historiskt ögonblick?

Nej, det kan vara vad som helst!

Vad jag känner att jag skulle vilja uppleva mer!? Jag skulle vilja uppleva en starkare känsla av att det finns en lång framtid framför mig, jag tänker ju så kortsiktigt.

Hur menar du då, musiken eller livet?

 Neaj..bara överhuvudtaget- folk har sagt det när de har fått barn. Det finns någonting som fortsätter framåt.

Men du har ju musiken?

Ja, det har jag, men det är just det kanske, som formar att jag tänker så kort. För när man håller på med något är det några månader; spela in en skiva, åka på turné, kortsiktiga planer på ett halvår ett år. Att få uppleva ett ögonblick där man känner; att det finns en framtid, det låter så negativt, jag menar bara såhär; att det finns en trygghet.

Vad var den senaste låten du lyssnade på?

 Jag lyssnade på en råmix på en låt som jag och en kille som heter Calle Olsson som spelar i Bear Quartet och Paper hade gjort i vårt  syntband ”Music box”

Vad är skillnaden med att arbeta själv och i Bob hund?

Det är en ganska stor skillnad vi är ju 6 personer i Bob hund, det är ganska naturligt att man måste kompromissa ganska rejält. Jag var ju även sist in i bandet.

Hursomhelst så är det precis samma sak som att umgås med människor i grupp eller att vara själv. Man får göra precis vad man vill när  man är själv men det också det som kan bli tråkigt efter ett tag, Jag märker att jag måste sätta upp ramar när jag håller på själv. Med  ”Tekno” var det jätte naturligt med begränsningarna, det är så givande att bandspelarna krånglar, då blir det lite som en människa. När jag jobbar själv så måste man skapa lite hinder åt sig för att fungera, vilket blir naturligt i Bob hund.

vilket band/ artist skulle vara förband till dig?

Det var ju svårt eftersom jag spelar ju inte ens ”live”. Jag har haft en spelning och den blev inställd.  Bandet Folkvang har spelat in i min studio- det var fin instrumental musik. Det skulle passa mig. Men det är svårt med skivan, för om någon artist eller något band skulle spela högljutt innan jag går upp på scen blir det väldigt udda med min lugna instrumentala musik- man blir tvungen att dra ner tempot lågt, så att det egentligen inte går att ha något förband alls. *haha* 

Det känns som att du gillar det gamla typ ”vintage” både ljudbild och i stil. Jag tänker lackat trä, moduler och Lucky strike. Stämmer det, gillar du  Mad men?

Ja, hoppsan, jag gillar Mad Men. Det är ganska propert gammalt sådär, jag går och letar efter banden på loppisar och köper slitna ”secondhandkläder” så, helt klart lite mer luffarläge läge på kläderna men det är alltid den stiliga luffaren man siktar in sig på.

Intervjuare: Isolde Berkquist

 

 5f22d2cd8fc99658b1d3c3ad7427ef4758e007a0

”Varför tittar männen i baren på oss i hela tiden, det måste vara något fel på dem, idioter!” Vi möts på Tennstopet där Interiören är elegant och maten husman, Jonas vet precis vad han vill ha, då han avsmakat menyn åtskilliga gånger och rutbeklädda män med för tajta fläsk skjortor hör inte dit. Istället blir det ”..smör och ost, en Esvess tack.”

Vad har inspirerat dig musikaliskt i ditt nya album vissa nätter?

Ehh *tystnad* eh om jag visste det så skulle jag ju vara där i det musikaliskt hela tiden. Rent textmässigt så handlar den om när min tjej var höggravid och så var det en man som knuffa till min tjej på Götgatan och då så kände jag att jag lätt kunde knivhugga honom tills han dog utan problem. och det var första gången jag kände att jag kunde döda någon på det sättet.

Vad var det att som gjorde att du började göra musik? Var det ditt ego någon talang som behövde komma ut, brudar?

Jag började ju så tidigt. Jag visste inte vad ego och talang var för något.

När började du?

7- 8 år, Mitt band debuterande 1996 det är 20 år sen, man tänkte inte så mycket om och kring sig man bara gjorde en grej, man visste ju inte vad som drev en, perspektiv kommer ju i lite senare i livet.

Varför?

Man ville ha lite good times helt enkelt.

Vad har du lyckas bäst med under din karriär.

Att mer och mer alliera mig från den rådande populärkulturen.

I mailet Lotta skrev, så beskrivs du lie kitschigt som Sveriges mest kompromisslösa man, som att det skulle vara lite spänning i det, vad menar hon med det?

Jag kan inte, jag vet inte vad hon menade med det, det blir genant för mig att säga hon verkligen har rätt i det. Jag vet inte vad hon menar, jag kan inte förklara det själv, jag är väluppfostrad du vet!?

I musikvideon Vissa nätter, så står du i ett vitt kaklat badrum och mimar till din avbild, som har en riktigt grå aura. Har videon någon symbolik?

Nee symbolik? Jag tycker att det blev bra färger bara, tror vi förstärkte det bara.

Ge mig ett bra musiktips.

Gary´s in the park med Gary Wilson. Väldigt bra. Som någon som råkar göra disco utan att veta om det om det.

Vad var ditt så kallade rykte i Göteborg som aldrig gick att komma ifrån?

Va?! Har jag sagt så? Låter som jag har mördat någon?? Ibland kan det vara svårt att växa upp i en stad och när man kommer till en ny plats kan man börja om mer från början eftersom man har blivit äldre.

Dina fans, vilka är dem?

You tell me, nej jag har ingen aning alltså, ibland skriver folk på Facebook och Instagram, ibland kan någon ringa någon natt.  Jag är bara glad att någon bryr sig.

Det är bara att man råkar stå lite högre upp för att folk ska se en. Sen när man kliver ner vill man ju bara hänga, Snacka skit. Det här med intervjuer är ju lite konstigt, det är ju inte så här ett samtal ser ut. 

Vem är du av dessa karaktärer; Pippi, Kalle Anka Christian Grey, Askungen, Janne Långben, Magica de Hex, Grisen Olivia, Frank i de tre vännerna och Jerry?

Askungen absolut, man har ju en bild av att den där klänningen är sjukt snygg. Äeaaj vettefan Askungen är en så jävla dåligt porträtt av en person kan inte hitta mig i nån av de där men Långben han verkar inte utsättas för samma press, de andra har ett uppdrag i sin karaktär, Kalle Anka är bunden till sin roll att hela tiden misslyckas Magica de hex måste hålla på och trolla och sådär, Askungen måste vänta på balen, verkar tråkigt.

 Är image alltså t.ex. Scenkläder viktigt för dig?

När man går upp på morgonen kan man ju välja vad man ska man ha på sig, jag kan vara noga med det. . men det är inte så noga så att jag vill se annorlunda ut än publiken, men visst jag är noga.

Hur då, att det ska vara en ”viss” stil?

Att förmedla en viss känsla, det kan ju inte jag berätta, det händer ju i betraktarens öga. 

Vad vill du att betraktaren ska se?

It´s a business Secret. Jag kan inte gå hela vägen. Äeh Det blir pinsamt, Livet är ju det fullt av pinsamheter, hela mitt liv är det, jag försöker minimera det.

Slutar man inte bry sig efter ett tag?

Jag vill mest inte framstå som att man vet exakt var man har mig.

Du har väl bytt lite stil också. jag googlade upp dig innan vi sågs och nu ser du ut som du gjorde förut.. på albumet såg du ju lite äldre ut som en akademiker gubbe.

Har du sätt skivomslaget?

Ja, du står med fingrarna formade som en triangeln kring gylfen på jeansen som min spanska lärare gjorde..markera..?

Ja, det är en klassisk pose det bara blev så, vi lekte bara. Jag vill inte att man ska veta vem jag skulle ligga med. Alltså vilket kön, vilken person jag skulle ligga med. Schablonbilden av manlighet är så nära homosexualitet.

Så pass manlig så att du skulle kunna vara en bög herre?

Aeeh det är dina ord. Jag låter dig undra.

Intervjuare: Isolde Berkquist

I en galax långt långt borta har den välbehårade (och minst lika välmeriterade) Rick Rubin gjort ett kompilationsalbum vid namn Star Wars Headspace.
Det är inte ett soundtrack, men med medverkningar från bland annat JJ Abrams är det inget mindre än det officiella inofficiella albumet till The Force Awakens.

Med en imponerande lista över medverkande (bland annat Röyksopp, Bonobo och Flying Lotus) förs vi dansant och rytmiskt ut i universums neonbelysta vrån.
Ett spår som fångade min uppmärksamhet lite extra är Star Tripper med vår franska houseproducent Breakbot.

Om de dansar disco på Coruscant låter det nog precis såhär.

 

 

Martin Andersson

 

11921781_978452315508316_6597514681453296733_n

Jesper Lidang har startat ett nytt projekt där han går under namnet HÔN och i den ”relativt” nya singeln Honeydream, går äntligen min utopi om en värld utan barn och lodishandskar (avklippta vantar där fingerspetsarna syns) i uppfyllelse.

Långsamt och gungande rör sig HÔN i ett koboltblå sken där blicken dras till det heliga; Vatten blir vin, gudinnor på piedestal och icke existerande tabuvantar.

HÔN´s sammetslena röst är placerad i ett sound hämtat från syntpopens 80-tal och precis som den ”kultförklarade” västtyska popgruppen; Alphaville, har HÔN´s Honeydream samma trollbindande egenskaper som att blanda känslor och teater i en våg av synth eufori, där nostalgi och reflektion över livet och dess förluster ständigt är närvarande som förblindat och hypnotiserat skriker; ”SÄTT MIG PÅ REPEAT!”

Isolde Berkquist 

 

 

00 Cover

Artist: Trainspotters
Album: Skate Or Die
Etikett: Random Bastards
Betyg: 8/10

Ur kärleken för musik, konst och frihet såddes i kyliga Norrland för över tio år sedan ett frö. Trainspotters såg dagens ljus och med det kollektivet Random Bastards. Fröet har med åren växt sig större, och med sina djupa rötter fortsatt sprida sin vision runt om i Sverige och även bortom våra egna gränser.
För sex år sedan släpptes grammisnominerade debutalbumet Dirty North som visade landet varför de norrländska skogarna var en av de viktigaste platserna för svensk hiphop. Bastards! kom tre år senare och visade att kvalitén inte var en tillfällighet eller någon form av nybörjartur utan här för att stanna.

Efter Bastards! blev det rätt tyst från Trainspotters. Det ryktades om en ny skiva, som senare kantats av förseningar, mixning som drog ut på tiden och framtiden såg för fansen stundvis oviss ut. Erk släppte sitt mixtape Spelbart medans Käp verkade vara spårlöst försvunnen i något jag misstänker var en väldigt tät töcken.
Just när snuten börjat dra en suck av lättnad över att Umeås två mest lingvistiska ligister verkat tystna dyker en ny platta upp, och det är det största långfingret än. Album nummer tre på dubbelt så många år. Skate Or Die är här och nu flödar det norrländska guldet ännu en gång.

Även om Trainspotters aldrig har varit musikaliskt revolutionerande så har de alltid haft ett distinkt sound att kalla sitt eget. Random Bastards familjerecept på vad som är bra hiphop har slipats och förfinats genom åren. Efter intro möts vi av FTP, albumets första låt, och drar som ett gammalt ex med oss på välbekanta äventyr med en intressant historieberättande lyrik om möten och flykt från lagens långa arm. Men det är inget negativt. De kan sin egen grej och soundet har aldrig varit mer välraffinerat. Med uppbackning av självklara namn så som Alexander Juneblad (Academics) och Chefen möts vi av ljudlandskap med bredd som inte bara speglar en lekfullhet utan även en tydlig vision utav hur svensk hiphop borde låta.

They’d rather have us average and basic, it’s so sad
Manipulating, stupid, it’s embarrasing
Keep your crums, just fuck it
Youth against establishment

I en era där hiphop präglas av existentialism fungerar Skate Or Die stundvis som en motpol. Det är inte överdrivet djupt, men inte heller platt.
Med siktet på allt det goda som livet har att erbjuda (i alla dess olika former) märks det tydligt att fokusen ligger på vad de själva tycker är roligt och deras kärlek till musiken. Ett album med relativt få gästplatser fylls med fantastiska kontraster på spår som Witchcraft där Cleo lägger en helt makalös kärleksvers som känns ända in i ryggmärgen. Och Witchcraft är precis vad det är, för Skate Or Die är ett verk som lämnar mig inget mindre än trollbunden.

Att Skate Or Die har en relativt kort speltid på strax under fyrtio minuter är inte heller något negativt, det känns sådär perfekt lagom, för albumet håller en så pass hög kvalité att omlyssningsvärdet är enormt och med största sannolikhet något som kommer spelas i många hushåll runt om i vårat avlånga land en bra tid framöver. En lättsam hyllning till livet, Umeå och deras familjeliknande kollektiv skildras på ett sätt som blandar både humor och allvar, men alltid med glimten i ögat.

När vi kommer lite närmre slutet på albumet möts vi utav Underdogs, en låt som sticker ut lite extra. Det starka band som fötts ur livets svårigheter och utanförskap den fört med sig är en lika hjärtskärande vacker som den är en inspirerande hymn. Med en hänförande produktion och en målande refräng av Vernon dras jag in i en annan dimension med nattliga eskapader i månskenet tillsammans med tre musketörer som kämpar för det äkta i livet som så ofta försvunnit i vårat moderna samhälle. Det här är Trainspotters när de är som bäst, och Underdogs är tveklöst albumets starkaste spår.

Även om Trainspotters aldrig varit genrerevolutionerande så har de tillsammans med Random Bastards tagit täten och står fast, sida vid sida bredvid varandra för något annat, nämligen en normbrytande social revolution. Med Kaplans gräsmaniska lyrik är han Sveriges egna Dr. Greenthumb och med raden ”It’s not a movie it’s a movement” som välsignar det sista spåret på vad som blivit deras bästa album än så länge, Skate Or Die, är deras långfinger mot samhället ett faktum – För är det något som vi alla vet är det att graffiti can’t be stopped.

 

We’re the sons of the underdogs
Roaming alleys, moonlit alleys
Outside your concrete walls

 

 

 

Martin Andersson

 

 

Bolywool

Idag har vi på GHM fått äran att premiära ”Stromness (Under Cold Skies)” av den lika delar Göteborg och Borgholms-baserade duon Bolywool. Calle Thoor och Oskar Erlandsson, som delat arbetsuppgifter i konstruktion av ljudvägg, atmosfär och storslagen stämning sedan 1998, är precis lika samspelta som förväntat när de sin presenterar post-rockiga shoegaze.

Stromness (Under Cold Skies) är en låt som långsamt men effektivt öppnar upp sig för lyssnaren, utan att för den sakens skull spela post-rockens crescendoklyschor rakt i händerna. Efter de första inledande sekunderna av porlande vatten så bygger Bolywool långsamt, upp till både en vers och en refräng. En efter en, adderas melodiska idéer till ljudbilden. Överdrivet dramatiskt blir det inte heller. Efter att ha transformerat sin skimrande vägg av ljud till en slags refräng som sjungs av Julia Bjernelind från Westkust, stannar Bolywool plötsligt upp och låter den långa svansen av ljud ringa ut och oscillera ut i oändligheten. Efter en stund av drömsk återhållsamhet återgår Bolywool sedan till versen, under vilken det är nästintill omöjligt att inte dra paraleller till Mark Gardener, sångare i Ride. Det återstår att se om Bolywool lyckas överträffa den här pärlan till shoegaze-låt när de den andra Mars släpper sitt nya album ”Hymnals and Bombs” på Novoton.

Emil Moodysson

 

 

a2362714082_10

Butttechno (Pavel Milyakov) är en ung rysk producent och musiker från Orekhovo-Borisovo, som är ett distrikt i Moskvas yttre delar. Buttechnos nya låt ”Experimentor” suger in en i röster av ”flashlight” där de elektroniska tonerna av blixtrar går runt och runt, i röster av robotar och barn som sedan tvärt byter ljudbild till något som kan liknas vid dystopiskt kaos; som ett svart hål, som snabbt färdas och återuppstår i nya toner som är av en helt annan ljudbild som sedan avslutas i seriösa toner av piano och sorg.

Experimentor” Kan inte beskrivas som annat än dystopisk, där musiken präglas av postapokalyptiska hålrum, där inget lämnas för humor och spontanitet. Det som finns kvar är istället en allvarlig och betongliknande eftersmak från höghus och radioaktivitet, där gråskalan är allt. Buttechnos musik är självklar, den är kaxig och obehaglig som säkerhetspolisen KGB, i ett Ryssland där löften om demokrati är lika befängt som ett språk utan bokstäver.

Buttechno har samarbetat med den ryska modedesigner Goscha Rubchinsky för att ge ton till hans kommande kollektion; 1984, där inspirationen är Ryssland och killarna som bor där. Rubchinsky säger själv att kollektionen är baserad på b.la.: 80-talets Ryssland innan järnridån ”försvann” och Moskvas klubbscen – “It’s about boys – boys who come to the parties… the ten boys from Moscow, they’re real,”

Experimentor är Catwalk. Musiken ger oss en inblick i det vi inte vet, eller det som vi förstår under storebrors öga. Lögner, gymnastik, killar i rött, vitt och blått. Ett Ryssland under Sovjet eran där uniformen var allt. Kläderna och musiken ger oss en röst och en bild för förtryck, sammanhållning, kommunism och det som tyvärr fortfarande existerar – Ett statsskick med skeva normer i ett land som bara vill stå still. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna” 1984.

Isolde Berkquist 

 

Little-Jinder

Artist: Little Jinder

Album: Allting Suger

Etikett: Pop

Betyg: 9/10

En vecka försent, men jag kan inte hålla mig, eftersom Little Jinders sammetslena röst, ärliga och raka texter slår rakt in i hjärtat och ger ett långfinger till allt man hatar. Det är så underbart för det känns så ärligt och unikt, som en sms-konversation utan filter. Little Jinder är ingen sötnos – hon är en trotsig tonåring med mörk aura som skildrar samtiden och skickar i väg budskapen till oss i musiken. Jinders album ”Allting Suger” på nio spår (..precis som det förra självbetitlade albumet) är fantastiskt för att det berör och man får en kompis som aldrig dömer.

För vem har inte varit där i avgrunden? Med alla tips om promenader, yoga och mindfulness som präglas av ”ryck upp dig mentaliteten”: gråt inte, skrik inte, finns inte. Det är så genomfalskt, för när man gjort slut med någon så vill man ju bara dö, man vill inte leva ett långt och ”hälsosamt” liv. Det är en sådan äcklig propaganda. Little Jinders musik är sanningen. För vem bryr sig egentligen om att äta kål?

I albumet ”Allting Suger” så omfamnar Jinder melankoli, destruktivitet och kaos där hon kastas emellan flykt och saknad, kaxighet och skörhet i elektroniska pulserande melodier, som ändå lyckas behålla det optimistiska, det änglalika och det vackra. Jinder ger oss kaoset vilket är den bästa metoden för att komma över ”någon”. Dubbelmoral när den är som bäst. För Sverige har blivit så tråkigt. Rökförbud, samvete och rena kläder, att vara tråkig är trend. Och Little Jinder är allt annat än tråkig.

Bästa spåren från skivan är ”Super 8” det är en kaxig ”superhit”. ”Puzzel beskriver Jinder själv som ”evangelistisk”. Så enkel men ack så fin.”Ligger med en ful” med Markus Krunegård. Är en duett men istället för att tala med varandra så gör de det i det tysta, i olika delar av staden. Jag kan inte rå för det, men den är så ”bam” ”bang” ”poff” och ändå lite sexig, får man skriva så? Kort och gott är varenda spår värt att lyssna på om och om igen.

 

 Isolde Berkquist