Arkiv för Okategoriserade

12294846_10153678740267224_4712664957777440711_n

 

Det är i dagens stundvis kyliga samhälle inte helt självklart att alltid vara sig själv. Men i en tid präglad av skeva samhällsnormer, machokultur och otäcka högervindar är det viktigare än någonsin tidigare. Det här är något som Miss Rafiki är väl medveten om. Hon är en äldre kvinna från mellanöstern som lämnat sin man, men aldrig sina känslor och drömmar. Hon råkar också vara en man vi känner till som Navid Modiri.

Att våga vara sig själv är inte bara modigt, det är hoppfullt och drömskt. I den ärliga lyriken återfinner vi sorgsna sanningar, men tillsammans med en produktion som tänjer på gränserna hos det vi känner till som både hiphop och svensk pop lämnas vi med en låt bäst beskriven som drömsk.

Kintsugi betyder att laga sina sprickor med guld. Med det som ledord lämnas jag hoppfull inför vad Miss Rafiki kommer bjuda oss på i framtiden. Jag är säker, och inte ett dugg oroad, för Miss Rafiki vågar vara sig själv.

 

Upp som en sol

Och ner som en människa

 

Martin Andersson

Annonser

junglepussy-pregnant-with-success-slide

Artist: Junglepussy
Album: Pregnant With Success
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

”I’m giving you the choice to fuck with me now or later but you will regardless.” Så skrev Junglepussy i ett mail till magasinet Complex inför sin nya skiva Pregnant With Success. Det är svårt att inte bli intresserad efter ett sådant uttalande.

Redan i första låten presenteras en imponerande bredd. Både i produktion men framförallt Junglepussys känsla för rytm och språkmelodi. Jag känner det närmast som en pågående dissikering av själva rappandet. Att det plockas isär och sätts ihop. En uppvisning i att leverera. Över oerhört mångfasetterade mattor av beats går hon sedan på. Växlar upp och ner.

”how you gon say you love me
you don’t do nuthin’ for me”

Det är som att hon bestämde för sig själv, som en övning, att ha ett nytt flow i varje låt. För så är det. Beröringspunkterna jag kan tänka mig är många och olika. Från LadyBug Mecca (Digable Planets) och Jill Scott, via Killer Mike och Missy Elliot till Asap Rocky och Soulja Boy. Och eftersom hon bemästrar allting blir det lätt och luftigt att lyssna på. De kraftiga variationerna gör att musiken aldrig blir statisk.

Det är en oerhört dynamisk skiva. ‘Bout You, är det enda undantaget, där det tyvärr blir lite platt och nästan tjatigt. Annars är den levande, i varenda liten stavelse och taktslag.

Vid första lyssning känns skivan som en fortsättning i traditionen av Drake och trap och Asap Rocky, men ju mer jag lyssnar desto mer sätter jag den åt ett mer klassiskt hip hop sound. Produktionerna är raka, trots allt, liksom rotade. Och jag vill absolut mena att det faktiskt är ganska klassisk hip hop här i botten. Dear Diary, sista låten på skivan, skulle till exempel lika gärna kunnat vara en låt av Dilated Peoples eller DJ Premier.  Sedan fylls den där botten ut med influenser både inom och utanför den ljudbilden, medan trapvågen färgar av sig på allting.

Vad som starkast är kvar i mig efter Pregnant With Success är Junglepussys obehindrade anammande av olika rytmer och tempon. Skivan är på många sätt en smältdegel av olika typer av flows och produktionsstilar. Där Junglepussys rap för mig sticker ut mest. Hur hon till synes så lätt växlar upp och ner i sitt rappande. Stannar av och drar ut på stavelserna för att plötsligt och oförutsägbart öka takten och göra det snabbt och kompakt. Inte många rappare gör det, ännu färre gör det bra. Hon får rappandet och varierandet av det att verka så lätt, och bara någon som kan hantverket utan och innan kan göra det.

”I’m creating my own world” säger hon medan hon borstar tänderna på skivans sista spår. ”I look at all the succesfull people in the world, feeling more sure of myself than ever”. Frågan är om tandborstningen är efter frukost eller innan läggdags. Om hon går och lägger sig med vetskapen att den här grejen, den är riktigt bra. Eller om hon är på väg att starta upp sin dag och ta över världen. Det spelar ingen roll egentligen, nu eller senare är vilket som. Den där världen hon skapar för sig själv äger hon redan. Alla andra kan välja mellan nu eller sen.

Viktor Emanuelsson

a1888652526_10Artist: Mystic Braves
Album: Days of Yesteryear
Skivetikett: Not On Lable
Betyg: 8/10

 

Days of yesteryear är det Kalifornienbaserade bandet Mystic Braves tredje platta, med tio spår, och även denna gång är det hippieaktigt 60-talsgaragerock/psykadelisk rock och surf, med vissa latinoinfluenser.

Days of yesteryear är extremt träffande då både bandet i sig och musiken låter som något man hade kunnat leta reda på i föräldrarnas skivsamling. Det är väldigt amerikanskt, det är väldigt västkustskt med sol, palmer och surfbrädor. Man kan höra influenser från både amerikaner, som 13th Floor Elevators och britter, som Yardbirds och The Zombies.

Mystic Braves ger på ett sätt samma intryck som när man såg Austin Powers-filmen för första gången; det är en blinkning till 60-talet utan att parodisera för mycket, utan mer som att de uppriktigt uppskattar det, men utan att försöka vara alltför plagierande.

No Trash har den obligatoriska orgeln, tamburinklappet och Byrds-gitarrerna, man kan bokstavligen se framför sig en spelning i ett tv-program med go-godansare i bakgrunden.

As you wonder why med sina flöjtar påminner mig till viss del om Dungens 60-talsinspirerade progressiva rock. Det dyker även upp trumpeter mot slutet av låten som ger en mariachi-känsla och där hör man hur bandet verkligen är från den amerikanska västkusten

Now that you´re gone är något rockigare och känns faktiskt lite modernare, där kan man för en gångs skull höra att detta är en nyproducerad platta med ett äldre sound.

5 minute dream girl har den 60-talsaktiga simpla, lite naiva lyriken som knappt görs längre. De håller det enkelt och fokuserar på melodin istället och det kan vara ett av de bästa spåren på albumet.

Spanish rain i sin tur är inne och nosar på Syd Barrets territorium, där de byter stil och tempo flera gånger under låtens gång och med fågelkvitter över gitarrslingor mot slutet.

Mystic Braves nya skiva är ett måste för dig som har en grej för 60-talsrock och som redan betat av dina föräldras gamla skivsamling och önskar att alla band kunde låta som de gjorde förr.

 

mysticbraves-2014

 

 

final_maasai_cover

Art: Petorovsky

Album: Feeling Blue, Seeing Orange
Artist: MAASAI
Release: 20/11
Etikett: Hybris
Betyg: 8/10

Det är något speciellt med svensk pop.

Stockholmsbaserade duon MAASAI består av Dominique Teymouri och Zackarias Ekelund.

Tillsammans har de precis släppt sitt debutalbum och påminner oss om varför det är så intressant med svensk pop. Vid första anblick kanske det bara ser ut att vara elektronisk pop, men bakom de The Knife-influerade syntarna döljer sig ett ytterst personligt verk av två personer som delar en vision.

Tempus handlar om att beskriva händelser i förhållande till tid. Det är någonting som MASAAI har bemästrat och nyckfullt använder som återkommande hörnsten i sin musik.

Zackarias och Dominique har tillsammans hållt på med musik i fem år nu. Det märks. När man med sådan enkelhet lyckas plocka fram känslan, kärnan till och med, i en text och få den reflekterad så starkt i hela ljudbilden händer något som påminner om att få ta del utav ett minne. Det blir intimt, även som den poppiga lekfullheten i deras elektroniska melodier alltid lämnar precis tillräckligt mycket till fantasin. Någonting som gör att musiken blir högt relaterbar.

Bortom Teymouris allt oftast melankoliska lyrik hittar vi ett varierat elektroniskt sound vilket bjuder på allt från de dansanta poplåtar vilket drömskt raggar upp och drar med oss till våra bästa discominnen, till de vackra stråkarna som sätter den den vemodiga tonen i så många andra.En atmosfärisk trummprestation med mycket reverb ifrån Zackarias bidrar ännu mer till den drömska känslan av tankar på brustna hjärtan och meningsfulla möten.

Något som slår mig är hur spåren får en väldigt egen personlighet. Bredvid varandra är det svårt att välja ut exakt vilka spår som är bäst, men enskilt finns det många styrkor hos dem alla.

Textmässigt byts tempus och berättandeperspektiv titt som tätt mellan låtarna, från att i tidiga “Forgive Me” se tillbaka på något sorgset om än vackert till att direkt efter dansa in framtiden i hoppfulla ”Collide”.         Från ”Haunted” till ”The Healer” möts vi av spår med identitet och det är näst intill omöjligt att med så stark låtlista kunna förutse den resa genom multiversum skivans sista och viktigaste spår, Lighthouse, bjuder oss på.

Till en början hade jag problem med att skriva den här recensionen. Jag kände någonting, men det var svårdefinierat och att hitta orden för att kunna uttrycka det kändes länge som ett omöjligt uppdrag. Att använda ordet kärlek hade varit för enkelt, för bakom den blygsamma popfasaden som är MAASAI hittar vi en sorts hyllning. Inte bara till kärleken utan allt som är vackert och äkta. Det finns något att berätta, en historia som likvärdigt mycket är din egen.

Ett album som man i höstmörkret kan mysa till med dryck oavsett varm eller kall påminner MAASAI mig återigen om varför det är något väldigt speciellt med svensk pop. 

Martin Andersson

ESCAPE omslag KLART (mindre storlek)

Artist: Lighthouse
Album: The Escape
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7.5/10

Är man det minsta lilla familjär med universitetsstaden Lund kommer det förmodligen som lite av en överraskning att staden är hem åt The Radio Dept – det troligtvis största svenska shoegaze/drömpop-bandet någonsin. Det kanske verkar otroligt, men någonstans i det till synes oändliga havet av störiga studentspex, gulliga små bostadshus och nästintill arrogant lunda-skånska, går det att hitta inspiration till fantastiskt bra shoegaze och drömpop. Den unga och minst sagt lovande shoegaze-sextetten Lighthouse är ytterligare ett bevis för detta. Efter att tidigare i år gjort entré på den skånska gazer-scenen med singeln ”We’ll Drown” är Lighthouse redan tillbaka med EP:n The Escape, och redo att dränka alla tänkbara åhörares öron i fuzz-gitarr och ekande sång.

Lighthouse är inte speciellt hemliga med var de kommer ifrån, varken geografiskt eller musikaliskt; bandet beskriver sig kortfattat som ett ”Shoegazeband från Lund”. En beskrivning som egentligen inte gör Lighthouse speciellt mycket rättvisa. Musiken som bandet presenterar på ”The Escape” är nämligen av en mycket mer varierad karaktär än så. Missförstå mig inte, Shoegaze har en viktig roll på den fyra låtar långa EP:n, men den är knappast ensam i sin uppsättning.

Redan under öppningsspåret ”You” ger Lighthouse lyssnaren ledtrådar om något mer än bara golvstirrande. Trots låtens något energiska karaktär går det att höra en malande tristess, kanske speciellt i Simon Jankes sångröst, då resten av bandet ägnar sig åt någon slags post-punkig shoegaze. Inåtvänd shoegaze-sång  är visserligen lika ovanligt inom genren som reverb men det som går att höra i ”You” är ett något annorlunda stuk på just den klyschan. Stundvis tar låten till och med an något slags indie-etos, men Lighthouse faller aldrig ner i Indiegaze-fällan. Sången fortsätter eka lika ångestladdat samtidigt som rytmsektionen riktar in sig allt mer på melodiska basgångar och spastiska trumkomp.

Under andra spåret ”Haven” utsätts man som lyssnare för en ordentlig plot twist. Den tristess som går att höra under föregående spår visar sig ganska snabbt ha varit någon slags musikalisk foreshadowing och tar en stor plats i låtens känslomässiga spektrum. När gitarrerna rosslar och surrar som mest sätter sig dessutom en massiv orgel mitt i ljudlandskapet, och gör det hela lite mindre nyktert. Trots låten, och faktiskt hela EP:ns något okonventionella produktion, med gitarrer som snarare är hårt panorerade än heltäckande skulle det inte förvåna mig om det visade sig att Lighthouse är stora fans av band såsom Red House Painters, Codeine och Low. Slowcore är ju kanske inte den mest experimentella stilen när det kommer till produktion.

Genrens influens blir allt tydligare under resten av EP:n, och man glömmer fort bort att bandet kallar sig för Shoegaze. Kanske görs detta lite övertydligt under andra hälftens låtar, och bandet fullkomligt proppar lyssnaren full med piano-kompositioner som ibland till och med ger bandet en rockballads-vibb. Det märks att Lighthouse har en viss strävan efter originalitet, något som egentligen är mycket välkommet i en såpass stel genre som Shoegaze ändå tenderar att vara. Stundvis blir denna genrebrytning kanske lite för aggressiv, och det känns lite väl mycket som ett statement. Men för ett band som inte ens funnits i ett år är den här EP:n minst sagt en mycket imponerande prestation. Till och med bland de allra största och mest hyllade shoegaze-banden finns det en motvilja mot förändring. Lighthouse bevisar inte bara att Shoegaze uppstår i de mest spexiga av studentstäder. De bevisar också att ”genrebrott” är högst genomförbara, att det till och med är något som höjer musiken.

Emil Moodysson

courtney

Dag: Torsdag
Scen: Magasin 105
Betyg: 9/10

När jag efter en stunds febrilt letande till slut kommer fram till insläppet på nya Stay Out West-området Bananpiren går det redan att höra Courtney Barnett och band spela öppningsackorden till ”Elevator Operator”. Medan jag får väskan kollad går det att höra hur australienskan tar ton. Trots avståndet mellan mig och den hangarliknande byggnaden lyckas jag höra de första av många rader alldaglig rock-lyrik som väntar:

”Oliver Paul, twenty years old

Thick head of hair, worries he’s going bald

Wakes up at quarter past nine”

Väl inne på området rusar jag mot Magasin 105, och när jag kommer in i lokalen finns där inget bredare än mitt leende. Redan under de första stunderna av konserten bevisar Courtney Barnett varför hon har fått förtroendet att leverera sin garagerockiga indie under årets festival. Som i en slags symbios med sin lika långhåriga basist låter Barnett håret segla ner framför ansiktet under hänsynslösa gitarrsolon som ackompanjerar nästan hela låtlistan. Trots avsaknaden av macho-rockens sex, droger och övrig dekadens i Barnetts texter, är adrenalin-nivån i lokalen minst sagt påtaglig. Utöver den lilla skara publik som passionerat står och sjunger med i texterna går det inte att se speciellt många som inte delar mitt leende.

Till och med den största av rock-skeptiker är välkommen på den här spelningen. Det blir till exempel aldrig smaklös ”gitarr-onani” i Courtney Barnetts rock. Till skillnad från de flesta hårflängande rockband handlar det aldrig om att Barnett, eller någon annan i bandet, ska stå och visa upp sin tekniska kapabilitet. Att gitarrsolona verkar handla mer om explosiva vredesutbrott på gitarrhalsen än pentaskala och sextondelar gör det hela väldigt tydligt. Under låtar såsom avslutningsnumret ”Pedestrian At Best” blir det tydligt att Courtney Barnett snarare drivs av sin genuina och energiska attityd än något annat. Stundvis är det till och med en attityd som skriker punk, mer än något annat.

Jag missade tyvärr Patti Smiths spelning i Slottskogen, men jag ska inte låtsas som att jag sörjer det speciellt mycket så här i efterhand. Courtney Barnett bjöd nämligen på i princip allt jag önskar av en rock-spelning. Patti får helt klart vakta sin tron noggrant framöver.

Emil Moodysson

Plot+twist+the+husband+just+sat+down+on+my+mixtape+_26312da612f70f57e648c7b5bb6e1d62

Vi vill lära känna er bättre. Ja, ni, våra trogna följare som enträget och tålmodigt står vid vår sida även under tider där Ge Hit Musiken hade kunnat uppdateras bättre. Och på vilket bättre sätt kan vi lära känna er om inte via er musiksmak? Det är därför som vi nu valt att introducera: Din spellista.

Din spellista kommer vi låta dig, ja du som läser det här, göra en spellista åt oss som vi publicerar här varje Fredag. Det kommer vara en ny person varje gång, för vi vill låta er alla göra er hörda och ge så många som möjligt chansen att fixa en spellista. Och bäst av allt: du bestämmer vad som kommer att finnas med på spellistan. Fyll den med jazz, krautrock, synthpop, techno, deep-house, shoegaze, ambient, soul, r&b, hip-hop, punk, black metal eller proggrock…du har fria händer!

Hur du går tillväga? 
Du fixar en spellista på antingen Spotify eller Soundcloud  (se till att den är öppen och inte privat) med max 30 låtar. Sen skickar du den till Mattias på mattiaselmansouri@gmail.com tillsammans med en bra (alltså någorlunda högupplöst och inte alltför explicit) bild på dig själv tillsammans med svar på de här provisoriska (ja, vi kan komma att ändra dem) frågorna:

1) Hej >insert namn<! Berätta lite om dig själv: vem är du, vad inspireras du av och vad gör du på dagarna?
2) Vad brukar du lyssna på och varför? Vad betyder musik för dig?
3) Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den?
4) Har du något du vill tilläga?

Vi kommer publicera en spellista varje fredag vilket ibland kommer att medföra att någon kommer att få vänta lite länge, men vi kanske kan köra två dagar i veckan beroende på hur stor genomslagskraft Din spellista får. Vi ser fram emot att få höra från dig och den musik du vill dela med oss! ❤

/Ge Hit Musiken

gunnesboDen malmöbaserade producenten Gunnesbo har släppt en EP på tre otroligt noiseiga och distortade technolåtar som sprungna ur avgrunden eller från källaren till skynets robotfabrik. Hursomhelst, så låter det smutsigt och obarmhärtigt. Det gillar jag.

Mattias El Mansouri 

Elias

Tänk dig FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas och så får du Elias. Han är 19-år gammal, bor i Stockholm och har en bakgrund i Tensta gospelkör som han började sjunga i som 13-åring. Nu är han aktuell med sin debutsingel Revolution, som släpptes häromdagen – ett stycke sublim protestmusik som handlar om att bryta upp med det man inte längre tror på och om tillfredsställelsen som kommer från att bryta normen.

Men jag vill helst prata om hans röst: den kommer slå ner dig, lyfta upp dig, för att bara slå ner dig igen och igen och igen för att du ska fatta att det här, det här  är Sveriges mest vackraste och intressantaste sångröst som svensk pop kommer att få höra det närmsta. Och han är bara 19 år gammal liksom, bara ett år äldre än mig. Kanske har vi Sveriges nya stjärnskott här?

Mattias El Mansouri 

flyktenÄr det hårdrock? Är det punk? Nejdå, det är bara Flykten som släppt en ny låt. Med Förlorat Din Människa har de fyra Stockholmarna skapat ett tungt samtidsreflekterande alster på över åtta minuter som för tankarna till deras krautrocksbakgrund. Texten speglar världen vi lever i,  kall och cynisk, med svikna löften, lögner, maktlöshet och med en allt växande främlingsfientlighet och brist på medmänsklighet. Dagens välbehövliga dos misantropi är serverad!

Mattias El Mansouri