Archives For Recensioner

 

a0169877040_10

Artist: Aru-2
Album: Yawning of Nipponjin
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

 

Japanska beatmakern Aru-2 är tillbaka med ett klassiskt beat tape, 11 låtar alla under 2 minuter, strictly beats. Det här skiljer sig dock från hans tidigare produktioner. Det är inte lika excentriskt, och mycket av det rebelliska sättet att få beatsen att låta som krossat glas, trasiga och kaosartade, är borta. De korta, överraskande asymmetriska avbrotten i rytmen är på många sätt ersatta av ett konstant och friktionslöst flyt, vilket faktiskt är ovanligt för dessa japanska beatmakers. Jag ser det som att det mognat. Aru-2 har skalat bort mycket överflödigt – särskilt den där trasigheten, som en gång var oerhört avantgardistisk men som blivit så kännetäcknande för många japanska beatmakers att det snarare blivit norm – och kommit fram till en sorts essens av vad han gör.

Beats som ”girls talkin is like speed” och ”jennifer hillson rollin’ booo” känns som att de fortfarande när det kommer till generell ljudbild står kvar i den japanska scenen, de karaktäristiska avbrutna och enstaka verserna av acapellor som saktas ner eller speedas upp är till exempel kvar. Men samtidigt rör de sig mot ett lättare och mer lättflytande sound. Mina tankar förs mer och mer till producenter som Knxwledge och Madlib och mindre och mindre till andra japanska beatmakers som Youtaro och Ill Sugi. Det skulle inte förvåna mig om Aru-2 snart är med och proddar för amerikanska giganter. Därför är det roligt att han går mer och mer från obsyriteten och mer och mer åt ett sorts kommersialiserat sound. Det är ett sätt att föra över en nischad genre eller sätt att göra musik på en bredare publik. Lite på samma sätt som både Flying Lotus och Knxwledge gjort när de båda var med på To Pimp A Butterfly; trots att bådas tidigare projekt varit excentriska och avantgardistiska, så var inte deras bidrag på To Pimp A Butterfly alls lika extrema. Lite samma sak verkar Aru-2 göra här, förutom den stora skivan då.

Trots jämförelserna med amerikanska producenter råder det ingen tvekan om att det här är ett japanskt beat tape. Det skulle inte gå att missta det för en Madlib– eller Knxwledgeproduktion. Det är något som verkligen bevisar att Japan har utvecklat en väldigt speciell och distinkt beat-scen.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

 

young-bong-af-jesper-palerm_med

Young bong tidigare ”känd” som den danska rapparen Emil Stabils högra hand, partner in crime och ”kollega” har nu släppt sin officiella Ep Den Anden vej och den är fantastisk.

Psykedeliskt, rappt och ångestladdat spottar Young Bong ut sin dystra självreflektion i poetiska slagord som ”Jorden drejer den ene vej, Young Bong går den anden vej” som översatt på svenska blir; Jorden snurrar åt ena hållet Young Bong tar den andra vägen. Det är så fint att han går emot strömmen, att han inte är som alla andra män som är rädda för att bli rånade, sådana män som gör så att man blir rädd för världen, äckliga mesar.

Med Ep:n Den anden vej så blir jag övertygad om att Young Bong inte är en tunnhårig peppad kille som är rädd för rån och den röda gubben vid övergångsstället, istället visar han oss det mörka och det drömmande i musiken med en medveten reflektion av sig själv, vilket ovanstående karaktär tenderar att sakna. Nåväl åter till musiken, slingorna är tajta och till en början hårda men mjuknar ändå till synth, slingan i Den anden vej är beroendeframkallande och vacker. För det andra är det något med Young Bongs röst och Danskans ”slapphet” d.v.s. att språket inte är sönder artikulerat som dämpar den ”obehagliga lärare känslan” där orden ska höras och kommas ihåg, vilket är ett fenomen som återkommer hos många svenska rappare.

På musikplattformen Noisey(VICE) så förklarar han sina egna tankar och känslor kring Ep:n. ”It captures the feeling of being alone, in some way. I have those nights when I think too much before going too sleep- so much that I can´t sleep at all. This past month I been thinking about death a lot. I can get so into that I can´t even breathe” Spot on, Young Bong! Känslan av evigt mörker, panik, ensamhet och sömnlösa nätter som aldrig tar slut, går på repeat, precis som jorden i sin omloppsbana, runt, runt tills katastrofen inträffar. Young Bong kapslar in det alldagliga, det som aldrig tycks ta slut in i musiken, vilket är en konst i sig.

Isolde Berkquist

 

 

Anderson-Park-Malibu-Cover-Billboard-650x650

Artist: Anderson .Paak
Album: Malibu
Etikett: Steel Wool/OBE
Betyg: 8,6/10

 

När vi blickar tillbaka på 2015 ser man ett fantastiskt musikår, inte minst för Anderson .Paak. Med ett starkt och brett medverkande på Dr. Dres Compton vandrar vi nu tillsammans vidare in emot framtiden och tar oss en titt på Malibu, ett album som sprider gott om amerikansk västkustvärme i våra frusna skandinaviska vinterhjärtan.

Han har blivit kallad för Los Angeles egna musikaliska savant, och mångfacetterad är bara förnamnet. När man tar det ryktet i beaktning tillsammans med listan samarbeten och den vitt skilda sortens producenter på plattan inser man snart att lyssningen kommer bli mycket att ta in, kanske till och med en relativt svårsmält lyssning. Ett sådant intryck betyder ofta att man är på väg att uppleva något bra, något specielt.

Redan vid första mötet med det självproducerade introspåret ”The Bird” träffas vi av en funkig bas som känns inte helt långt ifrån D’Angelos senaste verk, Black Messiah. Men de vitt skilda ljudbilderna vi möts utav är inte bara ett resultat av Anderson .Paaks mångfacetterade musikaliska förmåga och kunskap, utan även de många olika parterna inblandade i skapandet utav verket i sig.

The Waters bjuder på intressant rapflow från Anderson .Paak, ett neo-soul medverkande från BJ The Chicago Kid som är precis lika fantastiskt som man kan vänta sig, och allt det här till tonerna av ett dubbigt beat signerat ingen mindre än Madlib.

Without You ger oss ett lite mer souligt hiphopbeat från legendariska 9th wonder. Rapsody gästar med en makalös vers som får spåret att sticka ut ur mängden, precis som alla andra.

 

And I should take this heart and pawn it at the auction
I don’t need it, I’mma slay this bitch and take ya shoppin’
Cause what good is any heart if it can break in pieces?
I would rather have no feelings, than cryin’ and sobbin’

På den här vägen är det, ingen låt är den andra likt, vilket är minst sagt en imponerande prestation med tanke på att albumet är sexton spår långt. Resultatet är ett verk som är unikt i sin egen rätt.
Albumet avslutas med spåret The Dreamer som gästas av ingen mindre än Talib Kweli. Ett starkt spår som summerar upp de olika ljudlandskap vi fått ta del utav, som fragment eller små mikrouniversum av Anderson .Paaks egna drömmar. På en platta med relativt lite samarbeten, där Anderson .Paak skiner starkt stänger Talib Kweli med albumets sista vers;

This is the music that you gotta feel
Gave you the truth before I got a deal
No rabbit in a hat. It ain’t no magic, ain’t no Copperfield
More like a panther – Huey Newton, Bobby Seale

Malibu är ett album som det skulle gå att skriva hur mycket som helst om, för det finns väldigt mycket att säga om de olika samarbetena
Anderson .Paak lyckas leverera en samtidstolkning där funk, soul, r&b, hiphop och disco smälter samman. Ett genrediffust gränsland där .Paak själv sätter reglerna.
Det må vara kallt här i Sverige just nu, men jag tackar, tar emot och drömmer mig bort till 80-talets discofunkiga Miami Vice.

 

Martin Andersson

 

a1888652526_10Artist: Mystic Braves
Album: Days of Yesteryear
Skivetikett: Not On Lable
Betyg: 8/10

 

Days of yesteryear är det Kalifornienbaserade bandet Mystic Braves tredje platta, med tio spår, och även denna gång är det hippieaktigt 60-talsgaragerock/psykadelisk rock och surf, med vissa latinoinfluenser.

Days of yesteryear är extremt träffande då både bandet i sig och musiken låter som något man hade kunnat leta reda på i föräldrarnas skivsamling. Det är väldigt amerikanskt, det är väldigt västkustskt med sol, palmer och surfbrädor. Man kan höra influenser från både amerikaner, som 13th Floor Elevators och britter, som Yardbirds och The Zombies.

Mystic Braves ger på ett sätt samma intryck som när man såg Austin Powers-filmen för första gången; det är en blinkning till 60-talet utan att parodisera för mycket, utan mer som att de uppriktigt uppskattar det, men utan att försöka vara alltför plagierande.

No Trash har den obligatoriska orgeln, tamburinklappet och Byrds-gitarrerna, man kan bokstavligen se framför sig en spelning i ett tv-program med go-godansare i bakgrunden.

As you wonder why med sina flöjtar påminner mig till viss del om Dungens 60-talsinspirerade progressiva rock. Det dyker även upp trumpeter mot slutet av låten som ger en mariachi-känsla och där hör man hur bandet verkligen är från den amerikanska västkusten

Now that you´re gone är något rockigare och känns faktiskt lite modernare, där kan man för en gångs skull höra att detta är en nyproducerad platta med ett äldre sound.

5 minute dream girl har den 60-talsaktiga simpla, lite naiva lyriken som knappt görs längre. De håller det enkelt och fokuserar på melodin istället och det kan vara ett av de bästa spåren på albumet.

Spanish rain i sin tur är inne och nosar på Syd Barrets territorium, där de byter stil och tempo flera gånger under låtens gång och med fågelkvitter över gitarrslingor mot slutet.

Mystic Braves nya skiva är ett måste för dig som har en grej för 60-talsrock och som redan betat av dina föräldras gamla skivsamling och önskar att alla band kunde låta som de gjorde förr.

 

mysticbraves-2014

 

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album: Caballo Negro
Etikett: PNKSLM
Betyg: 8.0

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som flyttfåglar jorden runt och bygger bo där de kan. Sudakistans medlemmar presenterar Sverige för latinamerikanska toner och explosioner och får mig att längta till romdrinkar, långa nätter och svettiga dansgolv.

Att presentera musiken som Sudakistan bankar mot trumhinnorna är inte lätt. Tråkiga fack och definitioner som psykadelisk garagerock med latinamerikanska influenser eller något annat intetsägande gör sig inte rättvisa. Sudakistan placeras inte i något fack, de är ett signalhorn som varnar att fredagsmyset har gått in i fas 2.0. Party, alltså.

En läkare skulle kalla processen som Caballo Negro sätter igång för en infektion som sprider sig från hjärnan, via hjärtat, till höfterna. Ravekommissionen skulle vända sig i graven och återuppstå. Dealern skulle äntligen kunna skicka iväg barnen till college. Hårda gitarriff i upptempo, rastlöshet och eld i baken är vad som utlovas under Mundo Mamon”. ”Dale Gas” är kärleken från publiken som skriker ut i extas. ”White Meadow” är stafettpinnen som The Hives lämnade efter sig.

Jag har inga problem att påstå det sista efter att ha sett både The Hives och Sudakistan live. Då var visserligen Sudakistan på en liten spelning i Jönköping men visade att de var allt att räkna med, och jag har väntat på den här skivan sedan dess. När nu alla kidsen i de röda stugorna och höga radhuslängorna i detta avlånga land förfestat med Caballo Negro och rom utan cola kan vi mötas på gatorna och dansa in nätterna medan vi väntar på att flyttfåglarna kommer hem igen.

Vi kan yla mot månen till ”You And Your Way” och låta de vinande gitarrerna visa vägen, innan ”Concrete Djungle” visar oss hur det känns att bli sparkad av en svart häst under ett MDMA-rus.

Caballo Negro spretar lika mycket som dess trespråkiga spårtitlar, den bryter mot så mycket att dess hädelser att det gör den helig, den är lika delar spänning som förlösning. Sudakistan har svetsat på självförtroendet, hamrat dit attityden, tänkt till och sedan skitit i att tänka mer och utforskat lusten, hettan, rytmen. Den här musiken bör inte tas på alltför stort allvar, bara med vibrerande trumhinnor, floder av svett och sprängande huvudvärk dagen efter.

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som toner genom cyberspace. Sudakistan flög från Stockholm, via Latinamerika och in i höfterna. Fredagsmyset blir sig aldrig likt igen. Det är exakt vad den tigande tigern behöver.

Amar Bajric

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album: Glömska
Skivetikett: Gaphals
Betyg: 8.4/10

Innan jag upptäckte Slowgold så existerade bara Anna Von Hausswolff som enda referens till min påhittade genre som jag lite löst valt att benämna som Svenska artister med  stämmor som får mitt inre att skälva och mina alldeles för många hårstrån på armen att ställa sig upp i givaktande gåshud. Förmodligen existerar det många sådana, men jag är så dålig på att lyssna på svensk musik att jag förmodligen gått miste om många guldkorn sen jag faktiskt började lyssna på musik och inte bara höra på den.  Men både Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, samt Anna von Hausswolff har etsat sig fast som två starka, glimmande stjärnor i ett till synes mörkt himlavarv. Båda besitter nämligen två av västsveriges, om inte Sveriges, starkaste och mest uttrycksfulla stämmor och råkar vara ackompanjerade av minst lika, trots sina olika genrer, vacker och suggestiv musik.

I år har Göteborgsbaserade Amanda Werne hunnit släppa ifrån sig två album: LP:n Stjärnfall tidigt i vår och alldeles nyligen EP:n Slowgold ll, båda utgjorda av musik som tagit sin form i det återhållsamma och släpande, det suggestiva och sublima, men aldrig sakrala och för överväldigande. Årets tredje platta i följetången, LP:n Glömska, går i samma fotspår. Eller snarare verkar den cementera något som närmast kan liknas vid Slowgolds  signatursound. Den är tidlös, gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt.

Musiken på Glömska är visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats, eller som Gaffas Viktoria Ottosson skrev i sin recension av Slowgold ll: ”Slowgold befinner sig varken i svenska skogar eller på amerikanska landsvägar” . De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt vill jag prata om Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Men framförallt sammanfogar sig hennes stämmor med musiken, både i sorgekväden och i vaggande hymner, som om vore de pusselbitar.

Slowgolds musik är långsam och glimrande, nästan lite som segt flytande guld och ja, kanske är musiken ett avsiktligt musikaliskt förkroppsligande av bandnamnet, kanske inte. Vad jag däremot vet är att Slowgolds musik aldrig är tråkig och uttryckslös. Tvärtom sätter den mitt inre i brand och tömmer mitt ordförråd på superlativ. Men bra musik förtjänar att överösas med sådana.

Glömska släpps på Gaphals, Fredagen den 20:e November.

Mattias El Mansouri 

Alpaca  Sports

Artist: Alpaca Sports
Album: When you need me the most
Skivetikett:  Elefant Records
Betyg: 7/10

Alpaca sports har släppt en skiva jag inte längre trodde att jag skulle få höra. Detta är första gången på många år jag hör nyinspelad twee; en musikgenre som verkligen utmärkte de riktiga indie-snobbarna från resten. Att gilla twee var en kvalitetsstämpel, ett sätt att visa att man faktiskt hade koll och inte bara lyssnade på musik som något att ha i bakgrunden eller att gå ut och festa till. Tweepopentusiasterna var ofta väldigt kunniga om musik, om band man borde upptäcka, men även extremt insnöade och elitistiska.

Twee-trenden har kommit och gått sedan mitten av 80-talet, men efter ett kortare uppsving under millenieskiftet så känns det som att hela scenen mer eller mindre stendog. Inga nya plattor släpptes och inga nya band kom heller.

Alpaca Sports består av göteborgarna Andreas Jonsson och Amanda Åkerman, som nu släppt en ep för att följa upp 2014 års ”Sealed with a kiss”, på det spanska bolaget Elefant records, som bland annat gett ut plattor med artister som Lambchop och Camera Obscura  

Skivan låter ganska typiskt för sin genre; Where´d you go är finstämd stämsång, den känns både modern, och som något som lika gärna kunnat komma någon gång under mitten av 90-talet.

Just like them har det obligatoriska handklappsmomentet och känns ganska inspirerat av band som Lucksmiths och Tullycraft, vilka bägge är bland de största namnen i genren.

Ibland låter sångaren Andreas nästan som om att han hade kunnat vara med i Acid House Kings, vilket absolut ska ses som en komplimang.

Bästa spåret på skivan är i mitt tycke I love you, i och med den glada naivistiska texten, fina sången, medryckande refrängen och de Belle & Sebastian-influerade stråkarna.

Det är en trevlig uppföljning i en numera nästan bortglömd genre som jag hoppas kan få ett uppsving med detta , och jag hoppas verkligen Alpaca Sports kan få igång genren och inspirera till en ny våg av tweepop

12072743_939829169422906_5921563509954995881_n

11224276_959137620812032_4532472847401701652_o

Artist: Elias
EP: Warcry
Skivetikett: Warner Music Sweden
Betyg: 7/10

Det är få nya svenska artister som imponerat så mycket på mig som Elias. I Februari golvade han mig med sin debutsingel ”Revolution” som jag benämnde som ”FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas” fast med en gemensam nämnare med att han har en så sjukligt vacker och beroendeframkallande röst, som ju Blake besitter. Det är något som han mest sannolikt fått över att ha varit med i Tensta Gospel Choir sedan han var 13 år gammal, vilket gjorde honom till den yngsta medlemmen i kören.

Grejen med Elias är att han till skillnad mot många andra unga artister (han är bara 19 år gammal) hittat sig själv där många andra står och fipplar med sin ficklampa innan de lyckas lysa upp den kringliga och dåligt utmarkerade stig som det ibland innebär att vara artist och musiker. Det märks på Elias röst, det finns nämligen inga andra, eller åtminstone inte många, som besitter den underbart hesa och soulstöpta stämma som han gör, åtminstone i hans ålder, och med den själfulla intensitet och självsäkerhet som han ger uttryck för när han sjunger. Det är den stämman som höjer samt agerar röd tråd genom den här nyligen släppta debut-ep:n som han valt att döpa till Warcray. Men det är tyvärr också hans stämma som, tillsammans med hans påvisade självsäkerhet, drar ner den.

Det är ingen stor grej, egentligen. Det har bara att göra med att Elias verkar veta att han är sjukt bra och därmed försökt kräma ur sig det yttersta, något som resulterat i en vacker, välproducerad och suggestiv, men stundtals svulstig EP. Han verkar vilja balansera sin röst mot olika kontexter, med musik som turas om att agera förgrund och bakgrund; från första spåret ”Clouds” med sitt molltunga pianospel och dramatiska stråkarrangemang, vidare till den andra låten ”Cosmetic love” där den samtida, maximalistiska soulstöpta electronican introduceras. Det fortsätter så till den näst sista låten ”Green Yes” som visar sig vara min favorit. Den för tankarna till Jessy Lanza‘s ”You Never Show Your Love” (som vi skrev om tidigare iår) och James Blake med sitt minimalistiska trap-stöpta arrangemang och sensuella framtoning.

Vid en första lyssning funkar allt det här, men vid ett par genomlyssningar börjar det bli lite jobbigt att lyssna på. Alla låtarna är nämligen mycket bra, men inte nödvändigtvis jämte varandra, något som ger mig intrycket av att Elias hamnat lite vilse när han på den ena låten tenderar att ha låtit sig ackompanjeras av gospelkörer, stråkar, synthar och bombastiska trummor och på den andra låten tonat ner allt det för att ge plats åt det mer eftertänksamma och minimalistiska. Men jag ser fortfarande Elias som Sveriges nya stjärnskott. Han måste bara lära sig hålla isär och/eller bli bättre på att kombinera det kommersiellt gångbara soundet med det återhållsamma och avskalade, för han sätter båda lika bra.

Mattias El Mansouri 

BAD-NEIGHBOR3

Artist: MED, Blu, Madlib
Album: Bad Neighbor
Skivetikett: Bang Ya Head
Betyg: 8/10

Det är svårt att hänga med i allt Madlib gör. Nu släpper han i alla fall Bad Neighbor, tillsammans med MED och Blu. Skivan har fått lång tid att mogna, tre av låtarna släpptes redan för två år sen, på EPn Burgundy Whip. På något sätt känns det som att fördröjningen snarare var för att alla gjort andra saker, än att de suttit i studion och velat åstadkomma perfektion. Perfektion är ett ord som är fullständigt inkompatibelt med både Madlib och Blu. Snarare omfamnar de motsatsen. Blu’s senaste skiva Good To Be Home var full av brister, för lång, för kompakt, konstigt mixad, men det är precis det som gör honom intressant. På samma sätt, fast mer sofistikerat, nästan söker Madlib det där kaosmässiga flödet av nya släpp som stundtals känns mer som sketcher än färdiga verk, som att han gör alla beats halvfärdiga och sen går till nästa.

Så känns även det här projektet. Och det är paradoxalt nog det som gör det så bra. För Madlibs produktioner är inte halvfärdiga, det är det som är hela grejen. Men han söker den där känslan. På något sätt låter alla beats lite trasiga. Som att han medvetet trasat till och smutsat ner dem. ”The Stroll” tillåts till exempel inte en skönt uppitchad soul-sampling à la Kanye hela vägen igenom, det måste styckas upp, trasas till, stampas på lite grann först. På samma sätt råder dock motsatsen, det tillåts inte vara rakt igenom mörkt, basigt och hackigt, utan måste ha lite ren soul.

Blu har länge varit min favorit-emcee, utan att slänga ur det slentrianmässigt. Samma sak som sagts om Madlib och hans medvetna nersmutsande och tilltrasande av sina beats, kan sägas om Blu. Det är inte så att han inte kan lägga välstrukturerade, kärnfulla och välpolerade verser, det bevisade han flera gånger om i Below The Heavens, det känns snarare som att han helt enkelt inte vill.

Den här skivan bygger för mig vidare på Madlibs signaturambivalens inför det rena och det smutsiga, och Blu’s mer och mer slarviga sound: från rent och klart till ofullständigt och halkigt. Både Madlib och Blu verkar dras åt det där fragmentariska, konstigt mixade soundet. Det är till exempel även det tydligt i ”The Stroll”.

MED, å sin sida, är för mig ganska ointressant. Jag kanske bara inte förstår honom, jag vet inte. Han blir mest en funktion på skivan, något som känns stabilt och alldagligt för att väga upp för Madlib och Blu’s excentriska framtoningar. Det kanske är en bra funktion, men det känns inte särskilt smickrande för en rappare.

Jag är på ett sätt både besviken och tillfreds med att det aldrig längre verkar gå att få något perfekt från Madlib eller Blu. Pinata var så nära perfektion det gick att komma, det var en extremt bra skiva, inte minst för att Freddie Gibbs höll sin högstanivå rakt igenom, men jag hade velat ha den där perfekta skivan. Den där skivan som Below The Heavens faktiskt på många sätt var. En skiva där allting känns fokuserat. Men då är risken att det blir som Elzhi, rapparen som är en sjuklig perfektionist och därmed aldrig heller släpper något nytt. Men jag återkommer ändå till frågan, om det sketchmässiga, det bristfälliga, i Madlib och Blu, om det verkligen alltid är något medvetet, eller om det bara är lathet och brist på disciplin. Jag lutar tungt åt det föregående, men jag ställer mig ändå frågan. För en skiva med den här ljudbilden, men med Pinata, Madvillainy och Below The Heavens fokus, det hade blivit något extraordinärt bra. Det hade varit trasighetens fulländning.

Överlag är det dock en bra skiva, stundtals väldigt bra. Inte minst tack vare gästande stjärnorna MF DOOM och Phonte, och även Anderson Paak, som liknande BJ the Chicago Kid verkar återfinnas på alla tänkbara och otänkbara projekt. En av höjdpunkterna är ”Drive In”, inte minst för raden

”she say it ain’t the way you bend it it’s the way you spend it” 

som ekar från en rad på Good To Be Home där Blu rappar

”she say it ain’t about the cheese it’s the way you chop the mozarella”

och det känns som att det sammanfattar mycket av vad jag gillar med Blu. Hur han varierar sina teman. Säger samma saker ibland på samma sätt fast med små variationer. Även ”The Strip” är en höjdpunkt, och ”Knock Knock” där Madlibs besatthet för funk får ett klassiskt utlopp och Blu visar på sin bredd i hur han lägger sina verser.

Det är så bra att jag blir lite besviken över att det inte är ännu bättre, för det har i synnerhet Madlib kapacitet för. Å andra sidan är hans nivå också alltid ett par snäpp högre än alla andras. Hursomhelst kommer skivan gå många varv under en lång period i mina öron, medan jag förundras över briljansen i en helt Madlib-producerad Blu-skiva.

Viktor Emanuelsson

FullSizeRender

Var: Stockholm Waterfront
När: 5/10-2015
Betyg: 10/10

För nästan prick två år sedan såg jag Bob Dylan i samma lokal där kvällens spelning äger rum – Stockholm Waterfront.

Ett ganska oinspirerande konferenskomplex som enligt all rim och reson borde kännas rätt fjärran legendaren från Hibbing. Ändå råkar det vara här jag haft ett par av mina mest maxade Dylan-ögonblick. Förutom den makalösa spelningen för två år sedan så avslutade Dixie Chicks sin spelning här förra året med en brännhet version av Bob Dylans Mississippi.

Det känns minst sagt som att träda in i Dylan-land när jag närmar mig Waterfront.

Ikväll är förutsättningarna så perfekta att jag noga sett till att ingenting får gå snett. Jag kollar en extra gång över axeln när jag går över en gatan, ty är det någon gång jag inte får bli överkörd av en buss så är det ikväll. Och är det någon gång jag inte får tappa bort min surt förvärvade biljett á 1395 kronor så är det ikväll. Det stränga fotoförbudet gör också att jag lydigt väntar med en smygbild framåt sista låten.

Det föll sig nämligen så, att jag lyckats få biljett på första parkett. I mitten.

Även om jag misstänkte det  är det starkt att få det bekräftat. Bob Dylan skall avnjutas från rad ett. Vi som suttit långt bak respektive långt fram på en Dylan-spelning kan nicka i samförstånd över det.

Den här kvällen har jag honom för mig själv. Varje knasig frasering, de mjuka tolkningarna av Sinatra-numren från senaste Shadows In The Night, eller hans utsvävande  pianospel i Tangle Up In Blue blir till små skatter bara jag har tillgång till. Den entusiastiska publiken bakom oss är mest bara en rimlig kuliss.

Things Have Changed – den ständiga öppningslåten–börjar avvaktande följt av She Belongs To Me där vi får första munspelssolot med tillhörande applåder.

Setet fortskrider sedan på bästa tänkbara sätt. Där 2012 års Tempest får utrymme lyckas bandet med konststycket att aldrig bli tungfotade. Hela spelningen är de på tårna bakom Dylan, som breder ut sina melodier och sitt pianospel som han tycker passar just ikväll. Men starkast är tolkningarna av de evergreens som utgör senaste Shadowns In The Night. Autumn Leaves är så bra att jag tycker vi spikar den som den slutgiltiga versionen.

Att Dylan sätter sin digra låtskatt åt sidan och lyfter det nyare materialet, blandat med de väna tolkningarna – de enda låtar han sjunger rent– gör att konserten får dynamik och nerv. Det säger nästan sig självt att ett greatest hits-gig i, låt säga Globen, hade varit en betydligt torftigare upplevelse.

Vad Dylan än gör på scenen lämnas jag okritisk. En liten promenad under  The Night We Called It A Day förhöjs till något oerhört vackert. Versionen av Tangle Up In blue– som också är publikfavoriten–är perfekt.
Det är det som händer under de bästa konserterna. Man försätts i ett tillstånd. Man vill lapa i sig precis allt. Allt är bra. Och att försöka komma med några invändningar, det känns bara livsfientligt.

Björn Gällman Nyström