Arkiv för Tips

FTH235_zpsfmckkg04

Artist: Farao
Album: Till It´s All Forgotten
Skivettikett: Arts & Crafts
Betyg: 7/10

Farao är den norska musikern Kari Jahnsens pseudonym, som i dagarna ger ut sin debutskiva Till its all forgotten, men som tidigare har fått uppmärksamhet och hyllningar på diverse musikbloggar när hon 2013 släppte en nedstämd singer/songwriter version av Queens of the Stoneages låt ”Go with the flow”, och året efter följde upp med en självbetitlad EP.

På  inledningsspåret Till It´s all Forgotten, med den oharmoniska sången över de väldigt framträdande trummorna, kan man verkligen höra varför Kari flera gånger nämnt Tom Yorke och Radiohead som en stark inspirationskälla med kid A och Amnesiac som tydlig förebild. Men överlag hör jag väldigt mycket Mice Parade, som fjärdespåret Maze, med jazztrummor och den mjuka sången.

Andra spår så som Hunter har nästan något Kate Bush:igt över sig, inte i sång men i stämningen. Avslutningsspåret Are you real bryter en del mot resten av skivan och är betydligt mer uptempo och har lite tidigt 90talsdanspop med den repetativa sången där bara samma ord sjungs om och om igen över en nästan lika repetativ slinga, den har något väldigt brittiskt 90-tal över sig och känns som något Saint Etienne hade kunnat spela in på Foxbase Alpha eller So tough tiden.

Skivan i sig känns som ett bra alternativ när man är ute och går eller åker till jobbet, ett lungt bakgrundssoundtrack, ett skval till när du lagar middagen helt enkelt en tonsättning till vardagen.

Gabriel Salomon

Farao_Ella_Schultz_Press1

tajny vipers
Tiny Vipers 

Inte alla når upp till ytan och inte alla tillåts göra det heller. Det är en tråkig situation bland många musiker och en tyvärr alltför vanlig sådan. Trots att det finns så mycket bra musik och så sjukligt många musiktidningar och musikbloggar världen över så tenderar etablerad musikmedia inte täcka all den musik som man hade kunnat önska, då de ofta är upptagna med att se vilka fejder som Taylor Swift är med i på Twitter eller vad Kanye West har ätit till lunch. Längre ner finner ni en lista på 10 artister som förtjänar mer uppmärksamhet och/eller som media helt missat att rapportera om. Trevlig lyssning! /Mattias El Mansouri 


White Poppy

whitepoppy2

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. Tidigare iår släppte hon LP:n Natural Phenomena, ett stycke drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer, fördelat över 10 stycken transcendentala låtar. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.


ANAMAI 

10390036_10153919185859428_5966981797244446086_n

ANAMAI är Torontobaserade Anna Mayberrys soloprojekt . Hon är mest känd från det kanadensiska noiserock-bandet HSY, men hade under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med David Psutka a.k.a Egyptrixxs, som sedan släpptes i våras.  Hennes musik som ANAMAI är suggestiv och drömsk, men framförallt oerhört expanderat intimt och minst lika stämningsfull som kuslig. Att lyssna på första låten ”Lucia” känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet.

Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me some other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert och musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste (och tyvärr lite förbisedda) artisterna just nu.


Sumie 

sandra

Det finns få artister där uttrycket less is more är så direkt applicerbart på musiken de gör, men det känns helt rätt att benämna Sumies musik som det. Göteborgsbaserade Sandra Sumie Nagano, som hon fullständigt heter,  började göra musik 2008, några år efter att hon hade bildat familj och till skillnad från sin lillasyster Yukimi Nagano, mer känd som sångerskan i Little Dragon, valde hon den lågmälda och akustiska vägen.  Några år senare debuterade hon med en självbetitlad platta på indielabeln Bella Union vintern 2013, som bland annat spelades in tillsammans med Nils Frahm i hans studio.  Det dröjde dock några månader innan hennes musik nådde min radar, men när den gjorde det blev jag helt förälskad.

I Sumies musikaliska värld existerar bara hon och hennes akustiska gitarr. Inget annat. Det är intimt, men inte för sorgligt eller utlämnade för att ta bort fokus ifrån musiken. Det är bara så förbaskat bra och nedskalat att det inte behövs något mer. Sandras vackra stämmor är minst lika avväpnande som de är trollbindande och hennes subtila gitarrkomp likaså, något som förmedlar en känsla av att personen bakom allt det här är en smått blyg och medieskygg person, en som är försiktig med att blotta sitt konstnärskap för allmänheten. Har man det i åtanke när man lyssnar på hennes musik, så uppstår en sorts outgrundlig tacksamhet för att hennes alster har kommit till världen. Om bara fler kunde upptäcka henne…


William Basinski

B_at_mixing_board_1394539056_crop_550x366

William Basinski gör utdragna ljudlandskap av sorg olikt något annat man någonsin hört förut. Att bara benämna hans musik som kasettbandsambient vore otroligt förminskande då det egentligen inte finns nog med superlativ i världen att överösa honom med för att kunna beskriva hans oerhört suggestiva och smärtsamt vackra musik. Istället för att vara vardagsflyktig på ett eskapistiskt sätt så tar snarare Basinskis musik med oss på långa, långa resor till parallella tidslinjer av tragiska livsöden, men på ett drömskt, meditativt och kontemplerande sätt. En sorgens färd på livets drivved innan stupets oundviklighet.


Isan

cdff5a323e6eacd1232fcfbac203583b

Isan är en Dansk-Brittisk duo bestående av Robin Saville och Antony Ryan. Tillsammans har de sedan 1998 släppt experimentell och oerhört (läs: sjukligt ) suggestiv elektronisk musik, främst rattad på analoga synthar. De har gjort en hel del soniska utforskningar, med ljudlandskap och tonsättningar som har ljudit av det mesta: Interstellär satellit-electro, storstadsmelankolisk ambient och organisk safari-minimalism, allt med en äkta och gedigen originalitet och ett vardagsflyktigt, världsfrånvänt sinne till musikaliska tonsättningar.


Halls 

halls

Halls är Londonbaserade Samuel Howards soloprojekt. Jag upptäckte honom 2012 när han debuterade med LP:n Ark och jag har periodvis återkommit till hans musik sedan dess. Musiken han gör bygger på melankolisk ambient byggd ovanpå steppande och travande microbeats men den är även ackompanjerad av hans sorgsna, oartikulerade stämmor, något som i helhet bidrar till panoramiska kyliga ljudlandskap, inte långt ifrån det musikaliska förkroppsligandet av Holy Others omslag till With U-EP:n som släpptes 2011: kalla lakan utan någon som kan värma upp dem, svunna tvåsamheter, introspektion och själslig tomhet. Låter det dock för deppigt, så misströsta ej, ty han släppte en betydligt gladare platta förra året betitlad Love To Give. Men jag föredrar Ark.


Liminals

liminals

Det finns många artister och producenter som kommer bort i vimlet. Som inte når upp till ytan och får sin del av den uppmärksamhet de förtjänar, framförallt i Sverige. Liminals är en av dem, trots förbisedda artiklar på Pitchfork, SVD och gamla dammsamlande program på Sveriges Radio. Den uppsalabaserade duon signerat Tomas Bodén och Anna-Karin Brus från den experimentella electropop-gruppen Differnet introducerades för mig en sen vinterkväll för fyra år sedan av min vän Mikael och jag har sen dess hållit dem högt. 2009 debuterade Liminals med EP:n Hearthand på den svenska labeln Technogenic, fyra låtar befinnandes i ett gränsland mellan techno och elektronisk pop. Redan här etablerades det att Brus och Bodén var av en särart, två musiker med förmågan att förnya en beprövad genre genom att sudda ut alla referenspunkter och därmed göra det till sitt eget.

Men den hörde jag först 2012, ett år efter att Mikael hade introducerat låten ”The Dendrites” för mig, låten som fick mig på fall, låten som finns med på alla electronica/techno/dans-spellistor som jag någonsin sammanställt, låten som hänger med mig än idag ut på löpspåret, på cykeln och som inspiration för när jag själv proddar techno. Det är förmodligen den bästa låten jag hört inom genren, sinnesjukt hypnotisk och outgrundligt mörk, en dröm i fyrtakt placerad i den där subtila triangeln mellan gammal Detroit-Techno, Chicago-House och kontemporär Berlinsk techno, fast med Liminals utsuddande prägel på den. Lyssna bara på ackorden, de är som hämtade från Inner City‘s gamla 80-talsdänga ”Good Life” fast manipulerade i en Sherman-filterbank, överrösta med massa fjäderrev och uppburna med kraftiga kickdrums och krispiga hi-hats.

And oh: de har precis släppt nytt på bästa Zeon Light! Du kan lyssna/köpa här!


Tiny Vipers

tiny vipersss

Tiny Vipers är artistnamnet för den Seattlebaserade singer/songwritern Jesy Fortino. Hon debuterade 2007 med plattan Hands Across The Void och följde upp den med Life On Earth 2009, men jag kände inte till henne förrän hon teamade ihop sig med Grouper (Liz Harris) och bildade duon Mirrorring som 2012 släppte plattan Foreing Body, som för övrigt är en av världens vackraste album. Där fick jag höra hennes säregna sångröst och hennes varma, kontemplerande och perfekt kalibrerade singer/songwriter-pop, som sprungen från en kontext av lägereldar och återberättande berättelser om sargade livsöden. Sjukt bra helt enkelt.


Dale Cooper Quartet & The Dictaphones

0

Franska Dale Cooper Quartet & The Dictaphones gör hemsökande noir-inspirerad doomjazz med lika mycket tungsinthet som den deppigaste av deckare eller filmer om ensamma män som drar till loungebarer fyllda med tjock cigarrök filtrerad genom svag, blå belysning. Men deras experimentlusta sträcker sig längre än den regniga, storstadsmelankoliska noirjazzen och lånar återkommande in influenser från skimrande ambient, minimalistiskt electronica och mörk, avgrundsdjup drone. I deras musik suckar inte bara saxofonerna, utan även gitarrerna.


Tujiko Noriko

tujikonoriko

Tujiko Noriko (eller Noriko Tsutjiko) är en japansk, men numera Paris-baserad avantgardistisk och experimentell musiker som skapar sin musik med utsuddade referenspunkter och ett gediget hantverk. Sedan debuten år 2000 har hon spottat ut sig 11 plattor och en drös med artistsamarbeten med bland annat Lawrence English, men jag fick inte nys om henne förrän en vacker kväll för två månader sedan då hon råkar vara signad till ett skivbolag som även huserar en av mina favoritduos ISAN.

Tujikos musik är subtil och minimalistisk, sample-baserad, med lager på lager av ljud som låter sig byggas upp under oöverskådliga minuter, med lager av stämmor och knastrande microbeats, ackompanjerade av såväl engelsk som japansk lyrik, men mest av allt är den omfamnande och varm, outgrundligt vacker och träffande. Förra året kom hon tillbaka efter ett par år av uppehåll med en av de finaste och mest förbisedda plattorna som någonsin släppts, My Ghost Comes Back, som trots att merparten av lyriken är på japanska, är ett av de mysigaste, intressantaste och vackraste album jag någonsin fullt engagerat lyssnat mig igenom.

IMG_2890

Att börja dagen med smålandsrulle är som en tradition för mig på Way Out West. För er som inte vet vad en smålandsrulle är, är det ett tunnbröd fylld med sallad, riven ost, lök, groddar, kikärts/bönröra och inlagd gurka. Det låter inte så värst märkvärdigt, men det är hur gott som helst. Trist med en prissättning på 70 kr för en rulle som man inte riktigt blir mätt på, men det är festival och då får man vara beredd på att pröjsa.

IMG_2832

Kindness a.k.a Adam Bainbridge inledde festivalen på Azaleascenen med ett grymt set signerat funk, electronica, massa dans, en grym scennärvaro och publikkontakt (han lät min kompis som stod längst fram få sjunga på en låt) och kastade emellanåt ur vattenflaskor till publiken för att låta oss släcka vår törst under den gassande solen. Att han sedan dansar felfritt och sjunger likaså, är ju bara ett plus i kanten.

IMG_2878

Folk på Gräs. Kan vara dubbeltydigt.

IMG_2882

Ännu mer folk, men på asfalt.

IMG_2889

Vi satt ner och glodde lite på gubbrockarna i The War On Drugs. (Fast här står jag ju faktiskt upp.)

IMG_2884

Susanne Sundförs röst trollband de flesta. Den klöv luften som en pil och genomborrade vårt inre till den slut penetrerade vår benmärg. Till slut var jag dock tvungen att gå på toa och därefter fick jag >>

IMG_2894

>> mata Tina Mehrafzoon från Musikguiden i P3 med bananer. Stackarn hade sänt live från Way Out West hela dagen och var utsvulten.

IMG_2880

Publikhavet inne i Linnétältet. Osäker på om det var innan Susanne Sundför eller Future Islands.

IMG_2893

Mina vänner kalasade på langos samtidigt som vi satt ner på gräset och lyssnade lite till Belle & Sebastian.

IMG_2891

Dagens bästa spelning stod FKA Twigs för, något som var förväntat och över de förväntningar man redan hade. Vi badade i bas, grumliga ljudmattor, sylvassa synthar, stroboskop och benknäckande beats. Men mest av allt var vi hypnotiserade av Tahlia Barnetts oerhört sensuella röst och fantastiska dans. Hennes koreografi var stundtals perfekt kalibrerad med den experimentella electronica som hon gör och hon böjde, töjde, snurrade, dansade och vogueade (!!) precis lika skevt och underbart som hennes musik också råkar vara.

Mattias El Mansouri 

BrianaMarela_Lucinda-Roanoke1

För två månader sedan lät jag mig golvas av Washingtonbaserade Briana Marela”Surrender”, den första singeln från hennes kommande platta som släpps den 21:a AugustiJag skrev:

  • ”Briana Marelas skimrande ljudlandskap är lika transcedentala som hennes vackra stämmor. Det låter delvis utmejslat ur samtidsenlig drömpop, delvis från sublim fragmenterad koralsång eller möjligtvis från en icke-existerande valsångs-remix på Björks ”Hyperballad” men oavsett influenser, facksättningar och etiketter är det här en tonsatt vardagsflykt som utmärker sig ur den intetsägande kontemporära drömpopen som verkar produceras på band enbart för att tillfredsställa folk som bara bryr sig om att drunkna i reverb.” 

Nu har singel nummer två fått se världens ljus och det låter minst lika smärtsamt vackert och svajande drömskt som tidigare. Och vi har även fått äran att premiära den. Låten heter ”Take Care Of Me” och fortsätter på samma transcendentala ljudbilder som ”Surrender” med stora, korala ljudlandskap, blöt reverb, och sublima ljudmattor utgjorda av moln, utmejslade från en sonisk himmel överblickandes en värld utan lidande och onda uppsåt. Det är så vacker Briana Marelas musik är, att den känns avskuren från den här världen och från allt det onda som finns i den och i vår inte alltid så okomplicerade tillvaro.

Den rör sig subtilt men tydligt obehindrat mellan det intima och abstrakta, men ändå med en fot kvar i det där outgrundligt hypnotiska. Det där oförklarliga ruset och välmåendet som uppstår när man lyssnar på hennes perfekt skulpterade pop. Man kan kalla det drömpop, men det är egentligen ett urtvättat uttryck för susackord dränkta i reverb och därigenom förminskande och begränsande. Tvärtom är Briana Marelas musik allt det där som Drömpop ämnar att vara, men inte riktigt lyckats med än (obs subjektiv åsikt) – ett sorts musikaliskt förkroppsligande av begreppet. För den är inte drömsk, utan som en dröm. Fragmenterad, vardagsflyktig, oförklarlig och alldeles, alldeles underbar.

Hennes LP All Around Us släpps den 21:a Augusti på Jagjaguwar.

Mattias El Mansouri 

wow

Om bara 10 dagar är det dags för den 9:e upplagan av Sveriges bästa musikfestival som går av stapeln den 13:e Augusti i Slottsskogen i Göteborg. Vi är oerhört förväntansfulla och det bör du också vara, för line-upen iår är rätt ut sagt grym. Men såklart uppstår ju alltid lite beslutsångest vid en festival med så många bra bokningar, oavsett om man är van festivalbesökare eller newbie, då det kan bli svårt att disponera tiden över alla artister man vill se eller ens veta vilka man BÖR se. Därför har vi gjort en liten lista över vilka artister vi ska se och varför du bör se dem. Vi ses i publikhavet! /Redaktionen


Heaven Adores You (film)


Bland årets filmutbud på Way Out West finns det två självklara rocköden att ta del av. Dels ‘Amy’, som behandlar Amy Winehouse liv och tragiskt bortgång. Och sedan Heaven Adores You , en film om den amerikanska och djupt saknade musikern Elliott Smith. Den här dokumentären ska ha musiken som tydligt fokus framför missbruket och depressionerna.

Ride
Vi som inte får nog av återförenade Shoegaze-giganter missar inte detta. Tidigare år har Slowdive och My Bloody Valentine – som delar tronen över de största i genren – gjort makalösa konserter.

Kindness


Adam Bainbridge har med sitt Kindness redan ett svårtoppat liverykte. En skänk från ovan för oss som missat de senaste Sverige-gigen.

Sunn O)))
När Sunn O))) kommer till Göteborg och Stay Out West kan du räkna med att klämkäcka typer och vitsiga attityder försvinner i ett av världens kallaste och mörkaste ljudlandskap. Rapporter från tidigare spelningar med Greg Anderson och Stephen O’Malleys Drone-duo beskriver framträdanden som så ”basiga” och högljudda att de framkallat näsblod och kräkningar. Ett måste på årets festival, helt klart.

Courtney Barnett
Med texter som återspeglar vardagen, som kanske enklast kan jämföras Sun Kil Moons ”Benji” (minus det jättesorgliga), och en inom genren sällsynt rock ’n roll-attityd är hypen inför Courtney Barnetts Stay Out West-gig total. För alla som gillar blandningen av indie och replokalsrock a lá The Strokes debutalbum bör den här spelningen ses som en självklarhet.

Iceage
Alla som sett de danska post-punkarna i Iceage live vet exakt varför vi inkluderar de på den här listan. Vad du än tycker om den senaste Iceage-skivan, där bandet presenterar en pretentiösare och mindre punkig ljudbild än någonsin tidigare så är det få frontmän som kan äga en scen på det sättet som Elias Rønnenfelt gör. Förhoppningsvis gör Iceage sin spelning på en riktigt trång Stay Out West-klubb, så samtliga i publiken får ta del av frontmannens otroliga karisma.

Caribou
Bakom kanadensiska Caribou döljer sig Daniel Snaith. Med Caribou gör han okonventionell electronica med ett sällsynt kontemplerande djup, filtrerad genom ett varmt skimmer med utsuddade referenspunkter i vad som får sägas vara subtila R&B och hip-hop-influenser…men ändå inte.

Waxahatchee
På senaste skivan ”Ivy Tripp” balanserar Katie Crutchfield mellan folk, skör indie och en stil som en sämre sångerska hade fått att framstå som någon slags pop-punk. Även om steget från lo-fi-popen på American Weekend kan verka långt Katie Crutchfields uttrycksfulla röst är fortfarande lika briljant. Förhoppningsvis låter det lika bra live. Och snälla säg att det inte bara är vi som ser fram emot att höra Crutchfield och band öppna med den nästintill drone-influerade ”Breathless”?

Patti Smith
Vi ska inte låtsas att vi är svårare än vad vi är. Ingen topp 5 känns riktigt komplett utan åtminstone en akt med legend-status. I år är valen många; Chic, Emmylou Harris, Ms. Lauryn Hill, Ride, Pet Shop Boys etc… Vårt val faller självfallet på Patti Smith. Om vi tillåts drömma så hoppas vi självklart på många låtar från debutalbumet Horses, och en Patti Smith i högform. Missa inte en av tidernas bästa rock-artister!

FKA Twigs
Tahlia Barnetts musik som FKA Twigs rör sig sömnlöst mellan trip-hop, benknäckande beats och sensuell, kontemporär R&B. Att hon sedan sjunger med en vacker fjäderlätt stämma, dansar lika graciöst som en vouge-enade svan fast med en underground-dansarare hänsynslöshet och attityd, är vi väldigt säkra att hon kommer att bjuda upp till en oförglömlig show.

Todd Terje and The Olsens 


Skojig norsk techno som flörtar med tropisk disco. Skall helst avnjutas med fruktig drink vid Dungen-scenen på årets Way Out West.

Pet Shop Boys
Har man aldrig sett Pet Shop Boys live är det livsviktig att man så fort som möjligt gör det. Lika lite som det går att dividera något med noll tror jag chansen är att bli besviken på en sådan här konsert.

The Julie Ruin
Riot Grrrl-gruppen med Kathleen Hanna i spetsen var tänkta att spela under förra årets festival men ställde in. I år är det kanske festivalens mest omissbara gig vi har att göra med.

Shura

 
Manchester-bördige Shuras glittriga retro-electronica är oemotståndlig.

11011198_10153229547764261_7721635882779582047_n6 shades of svensk sommar. Foto: Al Pitcher

Svensk sommar måste ju vara den bästa dagen på hela året, men jag vet inte när den kommer eller om den redan har varit, för varenda dag de senaste veckorna har i princip manifesterat sig i ett väderförkroppsligande av 50 shades of grey. Dessutom har jag sommarjobbat ganska mycket som receptionist på en camping den här sommaren, ett jobb vars arbetsbelastning ligger på huruvida vädret är bra eller dåligt, så man kan säga att det har blivit väldigt många döda timmar, något som tagit mig igenom många podcasts och oändliga mixtapes. Mestadels techno, men även lite ambient, krautig electronica och acidisk house.

Nedan följer en lista på de mixar jag lyssnat på för att klara av döda 9-timmarspass.

Fjäder

Fjäder är Ida Matsdotters alterego. Där skapar hon drone-isk techno, melankolisk och utomkroppslig som få, med en ständigt närvarande mystik som är lika djup som Sveriges skogar. Den här mixen är en showcase från Nordanvind (hennes egna label) och består av 90 minuter höst-tropisk techno, dränkt i reverb och svalkande mörker.

Helena Hauff

Tyska Helena Hauff har fått mycket uppmärksamhet de senaste tre åren för sin sönderfrätta acidiska techno och krautiga electronica. Hennes mixar är oftast fyllda med hänsynslös electro inom ovannämnda genrer och den här mixen likaså där hon teamet upp sig med Dietroiter och DJ:at strictly vinyl back2back. Förvänta er mörk ghetto-acid, sönderfrätta 808:or, smutsig kraut-pop och allmänt skitbra musik. Hypnotiskt och hardcore!

Strategy

Chicagobaserade Kranky är nog världens mest underskattade och förbisedda skivetikett. De har i drygt tjugo år släppt nyskapande och experimentell musik inom allt som har med ambient, psychedelia, konstrock och allt som möts däremellan, att göra, men deras abstrakta eklekticism är nog som mest applicerbar och representerad på Strategy (Paul Dickow), en äkta Portland-bo med händerna i oräkneliga konstellationer och band. Förra året sedan kurerade han en mix för musiksajten Thump som jag har lyssnat på till och från sedan dess. Det är 1 timme fylld av kosmisk ambient och drone, interstellära ljudlandskap, lakonisk reverb och ljud, brus och knaster. Transcendentalt och sinnesutvidgande, mysigt och suggestivt, det är liksom rymdmanna direkt warpad till vintergatan från Andromedagalaxen. Lyssna på låten ”Betty’s Lament” med ISAN (som även finns med på mixen) så förstår ni vad jag menar.

Patrick Siech

Patrick Siech hör man antingen mycket eller lite om, beroende på vilka sajter man besöker. Tills för någon månad sedan visste jag inte vem han var tills jag fick reda på att han är Sandra Moshs bae och utöver det en sjukt duktig producent och DJ. Hans mixar är oftast lika hypnotiska som hans egna musik, fyllda av avgrundsmörk och djup techno bestående av svart skimmer och dova fyrtakter och kristallklar percussion- som gjord för att ta dig till närmsta kalla rymdskepp med okänd destination. Han råkar för övrigt vara en sjukt trevlig och snäll person, så får du chansen att snacka med honom efter en spelning, gör det!

Han släppte även ganska nyligen den grymma EP:n Viadukt (som jag skrev om) på Parabel som du kan köpa här.

Sandra Mosh

Sandra Mosh behöver ingen vidare introduktion. Ni som lyssnat på Musikguiden i P3 eller Elektroniskt i P2 eller håller reda på bra svenska techno-djs och nyexaminerade (grymma) techno-proddare känner nog till henne. Hon är minst lika duktig som sin vapendragare och själsfrände Patrick Siech (ovannämnd) på att kurera mixtapes och dj-set med en hantverkare minutiösa omsorg men vågar ibland ta sig upp ur mörkret för att nosa på ytan- något som gör att hennes mixar ofta resulterar i suggestiva och spektrala kavalkader av både acid, house, dub och melankolisk detroit-techno. Den här mixen är höstig och deppig, det är därför den passar in väldigt bra på den här 50 shades of grey-sommaren.

Ps: hon är precis lika snäll som Patrick.

Ida Matsdotter 

Jag nämnde ju fjäder på den första mixen. Fjäder är Ida Matsdotter, Ida Matsdotter är fjäder. Här uppträder Ida Matsdotter (eller fjäder) på fraktalfestivalen med ett hejdundrans hypnotiskt set som byggs upp på 2:40 suggestiva timmar av mörker, reverb, subtila synthmattor och pulserande fyrtakter.

Four Tet

Four Tet eller Kieran Hebden som han egentligen heter är nog inte så okänd för många.  Med artist/remix-sarmbeten med bland annat Jamie xx, Burial och Jon Hopkins är han ständigt aktuell med något bra som antingen kommer få dig att dansa eller höja på ögonbrynen i hans säregna kompositioner som kan vara house-iga som IDM-iga och allt däremellan. Förra året framförde han ett briljant DJ-set på Pitchforkfestivalen i Paris. Till min stora glädje har det blivit uppladdat på Soundcloud, så det är bara att sätta sig tillbaka och njuta.

Johanna Knutsson

En av de hårdast arbetande DJ:sen och även en av de mest intressanta. Johanna Knutsson producerar egen själfull tech-house, driver eget och gemensamma skivbolag och DJ:ar titt som tätt lite varstans i Berlin, Sverige och resten av världen. När hon snurrar skivor så blir det mestadels vinyl och har jag hört rätt, så har hon ca 3000 kakor som samsas om plats i hennes lägenhet i Berlin, dit hon flyttade från Malmö för ett par år sedan. Johannas mixar syr samman house och techno, vinterkyla och sommarvärme, melankoli och eufori i suggestiva, men subtila kraftpaket. Gillar du den här mixen, så lyssna på alla hennes andra mixar som finns på hennes soundcloud, för allt hon gör är verkligen guld.

Mattias El Mansouri

VuiypYlgkhqVrzY62sXF2-Pe5Xs0oakatCI3En-G45E

Född och uppvuxen i de franska alperna för att sedan studera vidare i Paris och London följt av en hopplös förälskelse  i en svensk som fick honom att bosätta sig i Stockholm där han nu har startat en PhD i akustik- det är resan som Nicolas a.k.a Neeco Delaf har gjort. För bara några dagar sedan singeldebuterade han med ”Anthropology” / ”Paradise” , två oerhört vackra sommarmelankoliska electrostycken uppbyggda på avvägda el-orgelliknande synthmattor och ekande, frånvarande hummanden som för tankarna till ett fragment av en svunnen tvåsamhet som nyligen kapsejsats. Detta släpptes  på svenska nystartade bolaget WLR (With Love Recordings) som är ett dotterbolag till våra fina vänner borta på HMWL (House Music With Love).

Han var så snäll och ställde upp på att göra en mix för oss när vi frågade honom, men först fick han svara på några frågor. Intervjun är på engelska, men det förstår nog de allra flesta. Mixen finner ni längst ner! /Mattias

Hi Nico! How’s it going?
I’m well, excited to release my first tracks on HMWL!

I’ve read that you’re doing a PhD in acoustics. How come? 
Well, it all started when I was 3 years old… Haha, no, it’s more simple than that. I’ve always been interested in music, and I had been studying engineering, so starting a PhD in acoustics was a good way to link both together.

I scrolled down your Soundcloud page and noticed that you’ve tagged every song of yours with #chill. Do you identify yourself as an chillout/chillwave-producer?
I wouldn’t say chillout/chillwave exactly, because it would put too much of a barrier when I make music. What I mean with chill is more about the spirit of the songs than the actual technical musical style. I’d say my songs are fit with chilled, laidback atmospheres, like an evening cocktail on a beach, or driving through the countryside at sunset with an arm on the car door…

Two days ago you debuted with your singles ”Anthropology / Paradise feat. Fly Nicole” on WLR. Would you like to tell us a little bit of how the two songs came together?
When I started making the first song, Anthropology, I had been listening a lot to artists like David August, and I was aiming for a soft house, instrumental track with lots of emotion, with soft deep synthetizers. So I started off building the beat, then basic chords and bassline, and slowly added some details and depth to the mix. On top of that, I added some guitar riffs, recorded a few vocals and some kalimba to give a more acoustic and vibrant feeling to the track.

Paradise started off quite differently. Originally, it was made to be an instrumental backing track to a text written by a good friend of mine, about a teenage crush, and then it evolved and I wrote the lyrics and melody that are there now, recorded some saxophone. Then I met Felicia (Fly Nicole) and we spent an afternoon in a studio recording her smooth and jazzy vocals that finished the song nicely.

You made a mix for us! Would you like to tell us what’s featured in that?
Yes! This mix contains some of my top favorite tracks that I’ve been playing over and over lately. They are all in the #chill spirit (to come back to that!), mostly in the 110-115 bpm region. It starts off with a very nice remix by Trashlagoon, a german duo who’s been releasing great tracks lately, and goes on with one of my releases, Anthropology. Pablo Nouvelle’s sweet song Sunday is next, leading to the Bonobo-sounding remix of Ultraista by Maribou State, that I topped up with vocals samples from Sunday. Then we move on to the groovy All I Have from Kartell’s new EP on Roche Musique, and to a deep emotion-full remix by David August, which is one of my favorite tracks from him. M?me’s latest track comes next, blending guitar riffs with powerful electro beats. Moving on towards a more downtempo finish with my second release Paradise, and ending with the Daft Punkish vocoders of Show Me by French producer DAZE. Hope you guys enjoy it!

Tracklist:
TOYS – Fire (Trashlagoon Remix)
Neeco Delaf – Anthropology
Pablo Nouvelle – Sunday feat JJ & Palin
Ultraista – Gold Dayzz (Maribou State Remix) (ND Sunday mash up)
Kartell – All I Have (feat. J – Rican)
Qtier – Set Me On (David August Remix)
M?me – Jetpack
Neeco Delaf – Paradise
DAZE – Show Me

peter sjöström

 

Hej Peter! Berätta lite om dig själv: vem är du, vad inspireras du av och vad gör du på dagarna?
Jag är snart 38 år och professionell lyssnare av musik sen 32 år tillbaka. På dagarna sköter jag mitt jobb som projektledare och 4 barnsfar men ser även till att lyssna på 2 nya band om dagen. Jag inspireras av allt som skaver eller smeker det måste ha något det kan inte bara blåsa förbi.

Vad brukar du lyssna på och varför? Vad betyder musik för dig?
Lyssnar mest på tittanerimarkenmeddåligsynochhållning-indie då det hoppfulla melankoliska i det fångar mig. Musik betyder väldigt mycket och jag använder det för att komma ihåg namn på folk eller datum och liknande. Har ibland svårt att komma ihåg saker om jag inte kopplar det till musik.

Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den? 
Den spellista jag bidrar med är utvecklad under 2 år. Jag gör oftast 1 lista i månaden men vissa låtar får följa med längre och vissa låtar ger vissa energier. Denna lista är tänkt att fungera som bakgrundsmusik till sommaren. När man lagar mat, dricker drinkar eller bara lyssnar på musiken.


Har du något du vill tilläga? 

Jag vill tilllägga en lista som är så mycket bättre än så mycket bättre.
https://open.spotify.com/user/tveksam/playlist/671r0GnsFnN9UYTfFGajLT

Plot+twist+the+husband+just+sat+down+on+my+mixtape+_26312da612f70f57e648c7b5bb6e1d62

Vi vill lära känna er bättre. Ja, ni, våra trogna följare som enträget och tålmodigt står vid vår sida även under tider där Ge Hit Musiken hade kunnat uppdateras bättre. Och på vilket bättre sätt kan vi lära känna er om inte via er musiksmak? Det är därför som vi nu valt att introducera: Din spellista.

Din spellista kommer vi låta dig, ja du som läser det här, göra en spellista åt oss som vi publicerar här varje Fredag. Det kommer vara en ny person varje gång, för vi vill låta er alla göra er hörda och ge så många som möjligt chansen att fixa en spellista. Och bäst av allt: du bestämmer vad som kommer att finnas med på spellistan. Fyll den med jazz, krautrock, synthpop, techno, deep-house, shoegaze, ambient, soul, r&b, hip-hop, punk, black metal eller proggrock…du har fria händer!

Hur du går tillväga? 
Du fixar en spellista på antingen Spotify eller Soundcloud  (se till att den är öppen och inte privat) med max 30 låtar. Sen skickar du den till Mattias på mattiaselmansouri@gmail.com tillsammans med en bra (alltså någorlunda högupplöst och inte alltför explicit) bild på dig själv tillsammans med svar på de här provisoriska (ja, vi kan komma att ändra dem) frågorna:

1) Hej >insert namn<! Berätta lite om dig själv: vem är du, vad inspireras du av och vad gör du på dagarna?
2) Vad brukar du lyssna på och varför? Vad betyder musik för dig?
3) Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den?
4) Har du något du vill tilläga?

Vi kommer publicera en spellista varje fredag vilket ibland kommer att medföra att någon kommer att få vänta lite länge, men vi kanske kan köra två dagar i veckan beroende på hur stor genomslagskraft Din spellista får. Vi ser fram emot att få höra från dig och den musik du vill dela med oss! ❤

/Ge Hit Musiken

rabbi

Stockholmsduon R.A.B.B.I. (Revolutions Are Best Before Initial Inception) har släppt en imponerande video till låten ”Hang Us High” som vi skrev om för-förra veckan. Här har de tagit hjälp av en tjej som heter Shora Dehnavi för att sammanställa detta gedigna och ambitiösa arbete bestående av över 3000 bilder sammansatta i en stop-motion-film.

Mattias El Mansouri