Arkiv för anton kristiansson

anton kristiansson seratonin

En av de finaste låtarna från Anton Kristianssons andragiv Fred på jorden är en vacker rap-ballad i samarbete med Iberia/Makthaverskan-Maja. Låten ”Serotonin” är en kärleksförklaring till vännerna, serotoninet, och allt som får det att bubbla som champagne i kroppen — ett passande tema för en platta full av mänsklig värme och gästartister. Videon är enkel: en bild av ett dansgolv, ett sånt där ögonblick av glädje som bara blir vackrare och vackrare för varje år man har gåvan att minnas det. Ett tema lika enkelt som det vackra pianokomp som ackompanjerar Antons pratande, avslappnade flow.

Bojan Buntic

Anton Kristiansson Pustervik 1

 

Anton Kristiansson. Grabben som blandar rap och indiepop, och som dessutom får det att gå ihop. Jag ser honom live för fjärde gången, denna gång hans sista spelning för i år: Klubb Instant Pustervik. Det här är mitt place. Och tydligen också Antons. Rappen är tightare än tidigare och tempot en aning ösigare. Hans texter är nästan obehagligt ärliga. I ”Leka Leva”, första singeln från andragivet Fred på jorden, berättar han om hur alla kan få dig men ingen kan ha dig, hur han hoppas att vi brinner ut innan vi rinner ut och hur han vill att livet för alltid ska förbli så här – en lek. Och när jag står där längst fram, med ett dussintal packade människor bakom mig, känns det faktiskt lite som en lek. Speciellt för dem som inte kommer att komma ihåg någonting nästkommande dag.

Vilken jävla lek, men en förbannat bra sådan. För livat och lekfullt är det minsann i publiken. De dansar som när ett barn ser årets första snö, eller som majoriteten av befolkningen gör när lönen är inne på kontot. De håller tydligen med Mr. Kristiansson: Ett liv är för kort för att inte dansa. Words to live by. Martin Elisson (Hästpojken) och Niklas Von Arnold gästar kvällens spelning. Inte riktigt lika intressant som när Maja Milner från Makthaverskan och Iberia kör en feature på Tänk På Döden”, men close enough. Innan den obligatoriska encoren, som består av den Broder Daniel-inspirerade hiten ”Lilla London”, avslutar Anton med att säga att vi ses om ett år eller två. Jag hoppas innerligt att det inte dröjer så länge. För som även Anton själv så fint uttrycker sig: Du är knark, jag behöver mer.

 

JENNIFER LAST

(www.jenniferlast.se)


Anton Kristiansson Pustervik 2

anton kristiansson pustervik 3

Bild1

Jag satte mina fötter på Knarrholmen för första gången redan förra året. Då hade jag ett rosa band, som innebar en roll som funktionär. Jag var där enbart för att se Alice B, som då var en av mina största musikkällor – och är periodvis fortfarande. Det var den varmaste helgen på hela sommaren och jag, som aldrig annars blir solbränd, flagade och bytte hud som en orm. Emellanåt var det faktiskt riktigt hemskt, även om musiken var grym och läget optimalt. Jag led av den stekande solen och bristen på mat. Aldrig någonsin igen skulle jag sätta min fot på ön igen. Det lovade jag mig själv.

Ett år senare är jag här igen. Jag trotsar min principer. Kan inte hjälpa det. Tanken på den idylliska festivalbilden kan inte slitas ur min skalle. Den här gången får jag ett gult band. Det representerar min roll som reporter. Det känns häftigt att tidigare samma dag ha avslutat mina studier på journalistlinjen. Jag kastas direkt in i det jag så väl vet att jag vill göra. En rivstart. Jag känner mig stor, tuff och full av makt. Indiefestivalen på Knarrholmen bekräftar på nytt att det är på sådana ställen jag hör hemma.

Bild6

Fotografen och jag slår oss ner på klipporna vid de stora scenerna. För underhållningen står just nu Knarrholmsveteranen Jens Lekman (ja, han kan nästan kallas så efter att ha spelat på festivalen de tre åren – denna gången båda dagarna). Det är intressant att se att medelåldern i publiken ligger någonstans mellan 30 och 35. Jag känner igen någon radiodänga och diggar lite försiktigt med den alldeles för starka vinden i mitt hår. Det är nästan perfekt. Jävla storm.

Efter Lekman kommer dödtiden. Vi går på grusgången som tar oss till klipporna längst ut på ön. Här är det plötsligt vindstilla. Solnedgången gör himlen alldeles lila och i bakgrunden hörs musiken från ett band jag aldrig har hört talas om. Det är så idylliskt. Här tar vi igen oss och pratar om allt mellan himmel och jord innan det är dags för Anton Kristiansson att äntra stora scenen. För mig är det han som är festivalens headliner. Efter att ha sett honom under juldagsfesten på Jazzhuset och dessutom fått ställa honom en fråga i P3 Live Session på Radiohuset i Göteborg har min respekt för honom växt sig stark. Nog för att jag inte är ett stort fan, ALLS, av rap i vanliga fall. Men det är något speciellt med honom. Det passar sig så bra med den dansvänliga indiemusiken. Dessutom är texterna guld. Jag känner igen mig i vartenda ord. Och liksom förväntat är även den här spelningen av det bättre. När tjejen som jag tror kan vara Antons bästa vän (nämligen Maja Milner från Makthaverskan och Iberia)  kompletterar sången i ”Tänker På Döden” får jag gåshud. Det låter så himla bra. De är ett bra team i röster, Anton och Maja.
Bild5

Klockan är runt 23 när Anton och hans crew går av. Vi skyndar oss till lilla scenen där Iberia nu ska köra sin grej. Jag känner igen Maja från Makthaverskan och Antons spelningar, men Iberia känner jag inte till sedan tidigare. Jag skäms nästan, då deras spelning är riktigt bra. Hur kan jag ha missat dem? Emellanåt blundar jag med den stängda blicken riktad mot stjärnorna. Jag tar klunk efter klunk av min öl som jag håller i höger hand (NEWCASTLE. Fan vad jag älskar att NEWCASLE är en av Knarrholmens sponsorer!), och nej, jag gör inte reklam… De har bara väldigt god öl. Men Iberia alltså. Den där Maja. Vem har en sådan röst?! Jag blir avundsjuk.

Iberia bollar över till stora scenen igen, där det är dags för Nordpolen. Honom har jag hört mycket om, men kommer skriva desto mindre. Vad är det här? Vem är snubben som har rollen att stå där och enbart dansa? Han har dessutom en för tight skjorta och för mycket vax i håret. Om jag ska låta den brutala ärligheten komma fram så ser de rent ut sagt patetiska ut. Nej, jag vet, folk får verkligen se ut som de vill. Min poäng är någonstans att musiken inte sätter sig alls. Jag kan knappt sätta genre på det. Så mycket blandat. På Spotify låter det lite bättre, där hans röst får en mer unik betydelse, men på spelningen håller det inte. Jag är besviken. Men ribban är väl för hög efter Herr Kristiansson och duon i Iberia. Sorry, Nordpolen, du klarar inte testet.

Dag två innebär bättre väder. Jag har bytt både fotograf och kamera, men det känns bra. Jag får mer ensamtid och även mer ångest över att batteriet på min smarta telefon dör alldeles för fort. I sommarvärmen blir jag passerad av både Anton och Morgan Larsson. Jag blir lite tveksam. Ska jag säga något till Anton? Ska jag berätta för Morgan att det var mig han hade en Twitter-konversation med för några veckor sedan? Nej, jag bangar. Hinner höra hur Young Galaxy låter. Blir imponerad och skriver upp deras bandnamn i mina anteckningar så att jag sedan kan lägga till dem i mina väl genomtänkta spellistor. Jag går och ser Hästpojken. Även dessa ett band jag har sett mycket fram emot. Jag finner inte alls samma känsla som när jag såg dem på Peace & Love 2010. Det verkar ha hänt mycket på tre år. Och tyvärr inte till det bättre. Kanske är det min smak för musik som har blivit mer kräsen. Men när låtarna ”Gitarrer & Bas”, ”Trummor & Hat” och ”Caligula” spelas hittar jag glädjen. Publiken är engagerad och entusiastisk. Det är fint, som jag brukar säga.

Bild3

När klockan är 22 och fullmånen lyser upp himlen är det dags för El Perro Del Mar. Ett namn jag har hört talas om i ett flertal sammanhang. Hon ska tydligen vara väldigt bra. Jag är nyfiken och spänd. Och får en chock när jag inser hur bra hon faktiskt är. Återigen, hur kan jag missat något sådant här?! Jag njuter. Hon påminner om Club 8vars skiva jag recenserade bara några dagar tidigare. Och där skrev jag att de påminner om El Perro Del Mar, så det är inget annat än logiskt. Typisk electropop. Här står hon i alla fall framför mig. Vilken fantastisk kvinna. Dessutom är scenljuset och ljudet riktigt bra. Ett optimalt avslut på en festival som för mig klättrar sig uppåt.

Bild2

Jag saknar något band eller artist för att line-up:en ska nå full pott. Jag tycker också att det här med intern valuta är ett förjävla påhitt. Åh, nej, jag fattar inte grejen. I vilket fall som helst så tänker jag på båten på vägen hem att detta inte är sista gången jag sätter min fot på Knarrholmen. Jag kommer att finnas på plats även om ett år. Kanske som funktionär, kanske som reporter. Eller vem vet, kanske som DJ eller programledare? Vi ses!

Jennifer Last

Xenia Kriisin

Xenia Kriisin är en ny signering på Göteborgs finaste etikett Luxury. Ni har hört henne på TV4 Nyhetsmorgon och hört henne tillsammans med Timbuktu på Anton Kristianssons ”Som Blommor”. Hon är uppväxt med soul, har dille på Beyoncé, och inspireras av Göteborgs växande indiescen. Lyssna på hennes första singel ”Firearms”. Det är en enorm goth-ballad, med Xenia på cittra och baspedal, och fyra vokalissor i bakgrunden, som växer och växer, med kraften av hennes världsmusikstintade röst.

Bojan Buntic

antonkristianssonfredpajordencover

Artist: Anton Kristiansson
Album: Fred på jorden
Etikett: Luxury
Betyg: 8.6 / 10

Anton Kristiansson började sin hiphopkarriär i Göteborgs The Ninjas. De hade en jävligt spretig musiksmak, och lyssnade på allt mellan The Smiths och Metro Arena. När bandet upplöstes fortsatte Anton att experimentera. 2008 publicerade han ett youtube-klipp där han rappade över Broder Daniels självmordsballad ”I’ll Be Gone” — och öste sin hatkärlek och ångest över Göteborg. Hans plats i popflickors hjärtan var säkrad, och 2011 kom ”Du Är Knark” och definierade årets soundtrack för tonårsromantiker. Debutalbumet Och jag gjorde ett försök att bjuda in indiefolket med hiphoparna: indierock, syntmelodier, hiphopbeats och rap direkt från hjärtat på Göteborgska. Nu var han officiellt känd Sverige runt som en genreöverträdare.

Ordet ”genre” är ett trist begrepp. Även om jag skulle bli överlycklig över att t.ex. höra talas om ett ”samba-band” eller en ”hiphopklubb”, är det faktiskt väldigt trist att sätta saker i fack. Redan innan man ens hört musiken, sett filmen eller njutit av konsten, har man redan en föraning om vad som väntar, ribbor som sätts, förväntningar som skapas. Det finns en stor fördel med genrer – det gör det lätt för oss att veta ungefär vad vi får – men för den som söker konstnärligt överväldigande efter att ha tagit del av ett verk, är det nästan bäst att inte veta något alls om det man har framför sig.

Därför är det lite kul att jag faktiskt ska ta mig an att recensera Anton Kristianssons andra platta Fred på jorden. Är inte just recensionen kanske den mest vanligt förekommande typen av förväntningsskapande idag? Möjligt. Jag har under senaste tiden gjort mig ”känd” som hiphoprecensent här på Ge Hit Musiken (även om mitt musikaliska intresse sträcker sig långt längre), men vad jag har här vill jag inte kalla ett hiphopalbum. Visst, Anton Kristiansson rappar. Han rappar väldigt bra. Dock vill jag att den shoegaze-älskande hiphophataren fortsätter läsa, för detta är inte en vanlig bit svensk, nedpitchad hiphop om göttar och sprit.

Fred på jorden är ett riktigt fett album. Precis i början var jag dock inte helt förtjust i Kristianssons röst. Alltför många anknytningar gjordes till tonåriga Stockholmskids som nyss gjort en hiphoplåt om livet som fjortis och sedan slängt upp den på YouTube och Playahead. Som en Stockholmsgrabb född 1993 förstår man troligtvis den liknelsen. Sanningen är dock att Kristiansson är från Göteborg att hans röst växer på en rejält. Efter slutet av plattan vill jag bara höra han fortsätta rappa. Denna röst, ihop med vis lyrik och skönt flow, blir dock rent ljudmässigt guld tillsammans de melodier som ligger i bakgrunden. Anton Kristiansson har nämligen, tillsammans med Luxurys Rasmus Hansén, bjudit in ett riktigt indieband (troligtvis Skansros) att göra bakgrundsarrangemangen, och mötet mellan hiphop och indiepop blir fulländat. Med ekon från såväl Red House Painters, The Smiths, Dungen och New Radicals, blir det en platta som för mina tankar till såpass vitt spridda skurar som Håkan Hellström, Simon Emanuels Om vi överlever sommaren och Markus Krunegård, utan att kännas copycat-aktigt eller kasst i jämförelse. Fred på jorden klarar sig definitivt på sina egna ben.

Liksom Kristiansson skiftar mellan genrer, färdas vi genom både härlig melankolik (”Sen kväll, Kungsladugårdsgatan”) och upplyftande melodier (”Som blommor”, där Timbuktu och framför allt Xenia Kriisin gör ett fantastiskt jobb). Det blir därmed aldrig ett riktigt hardcore koncentrat av en och samma grej. Albumet skiftar sig väldigt mycket, fast utan att kännas ojämn. Det är minst sagt en bedrift som lätt kan hamna i obalans.

Fred på jorden är en platta som nu, i en tid av annalkande vår, kan vara något du både kan kura ihop till längst bak i nattbussen eller köra på högsta volym på stranden. Det är en varierande skiva för varierande dagar, varierande sinnesstämningar och varierande människor. Anton K har sagt att han ville göra en skiva som uttrycker vår generation, ja, ni vet, så som Håkan Hellström eller Broder Daniel eller Hästpojken har gjort för somliga som levt ut sina indietonår under 00-talet. Titta bara på albumomslaget: seapunk, rave, glam, indiepop på en och samma bild — Fred på jorden riktar sig till alla oss som är unga nog att vilja fly, och tillräckligt gamla för att vilja fly tillbaka. Om han har lyckats göra ett generationsdefinierande album beror på hur många som tar till sig musiken, som gör den till en del av sitt liv. Jag tror den har en god chans att göra det, även om den inte kommer att kunna ta död på alla BD-tygkassar i vasaparken.

Vito Gogola

Såja, nu är Anton Kristianssons nya singel på Luxury äntligen ute. Debutalbumet Och Jag var soundtracket till tusentals tonårsromansers förfall, och texten till ”Du Är Knark” fanns på så många hjärtkrossade Tumblr-romantikers feed att man kunde tro att den enda kärleken som finns är ”Det Är Komplicerat”-relationen på facebook – och att varannan person lider av den.

Göteborgs kändaste och mest omtyckta (ja, det är sant) indierappare fortsätter i samma spår: det handlar om kärleken som slungar dig ur vardagen, vare sig den dödar dig till slut eller för alltid lyfter dig ovan marken, och det är så enkla texter att till och med en trettonåring kan förstå. Det är den stora styrkan på ”Din alltid alltid”. Bakgrundsmusiken är inte ett beat, nej, det är indiepop (han har tagit hjälp av Per Svensson och Felix Andersson från Skansros) samma lila, dimmiga värld som The Smiths ”There Is A Light That Never Goes Out” och orden synkar perfekt till basgångarna och gitarrslingorna. Till och med ”Anton Kristiansson”-refrängen är bra denna gången. Den sätter sig utan att gå på en på nerverna.

I trappan ner från tredje våningen
du tar min hand i din, dörren bakom slår igen
och båda två var stumma, låtsas som inte något hänt
jag ser dig bara som en skugga under månljuset

och vi går mellan villorna längst backen bort från festens sus
alla gifterna runt i våra huven börjar ebba ut
över den stora tomma fotbollsplanen som är täckt av grus
och den vackra ljumma sommarkvällen som är nästan slut

går sakta över i den stjärnklaraste natten
har du tänkt att livet, allting, hela världen är så vacker? 
där i mitten av en kyss som får dig sväva över marken
bara slungar dig ur vardagen som släpar dig på backen

jag känner smaken av din tunga när jag andas in
för dina kalla händer djupt under mitt varma skinn
så länge rymden är oändlig är jag alltid din, din

I staden där jag trodde att jag träffat alla,
fick du mitt hjärta att stanna.

Refräng: Men vi är på låtsas, och vi bara låtsas
Låtsas att stan lyser lila. Lala lala lala, lala lala lala.

Tvåhundra meter fyllt av färgerna jag aldrig ser
du är en virvelvind av LSD och andlöshet
och jag är så försiktigt och trevande kär
så jag säger inget om hur länge jag velat det här

Har dig i famnen som en dröm, vi går längst cykelbanan
[…] och snubblar […] spårar ur.
du är så obeskrivligt vacker i det hårda ljuset
från spårvagnskuren när vi missat den med två minuter

och Geijersgatan ligger tyst när taxin saktar in
för dina varma händer djupt under mitt kalla skinn
så länge högern borde skjutas är jag alltid din, alltid
kom tätt intill mig jag vill höra dina svarta tankar
när världen tappar andan. 

Refräng: Men vi är på låtsas, och vi bara låtsas
Låtsas att stan lyser lila. Lala lala lala, lala lala lala.
Och det är helt OK med mig, att vi bara hittar på
att vi bara hittar på.