Arkiv för arlington de dionysos

När kassettbanden tystnade återstod stillhet. Jag blev medveten om det konstlade med att applådera efter ett framträdande. Så sa Liz Harris, blygt, thank you. Alla klappade. Bakom mig diskuterade några om hur märkligt det var att det tog så lång tid innan ovationerna kom. Jag insåg att jag är tillbaka i vardagslivet, jag fattade att jag i 30 minuter hade försvunnit in i djupet av Groupers vision.

Ni vet hur det är, när man glömmer bort sig i en dagdröm, eller man är på väg att somna och dagens intryck smälter samman med barndomsminnen och fantasier, när man glömmer bort sig själv och flyter med i en inre film om allt man genomlevt och allt man aldrig upplevt, helt plötsligt är man i det där trädet man klättrade upp i som liten och undrar hur f-n man nu ska komma ner, och en stackars flicka får inge mod i en nerifrån med omtänksamheter som ”kom ner nu fegis,” eller ”du lyckades ju komma upp så då borde du kunna komma ner!”; ja, ni vet hur det är, och så plötsligt hör man kylskåpet jämra sig eller en ton av dagens ångest färgar rädslan att falla ner och så är man tillbaka där, i sin etta, bland sina omkringslängda kläder och högar av böcker och instrument och tekoppar.

Groupers musik lindar in en i filtar av melankoliska toner och naturens vackraste ljud, vindar och bäckar och brus. För att skapa den både kusliga och kärleksfulla atmosfär som försätter oss i en drömlik trans är allt inspelat på kassettband och processerat genom en maskin hon manipulerar. Mot slutet av konserten, som består av en enstaka ”låt” — violet replacement — har hon ett dussin kassettband inkopplade till hårdvaran som leder vidare till ljudanläggningen. Från hennes inre, ut genom högtalarna, in till oss – ja, om man tror på det och hjälper till att stänga av omvärlden, ja, då blir det magi.

Ett tag var jag tvungen att blunda. Jag kunde ha somnat in i en dröm. Vi hör hennes händer arbeta med apparaten, vi hör hur hon sätter in band efter band — sakta, sakta, små rörelser — vi lär känna en musik som kräver tålamod, respekt och vördnad. Varje litet ljud från publiken kan få förtrollningen att brytas. Någon som sipprar på kaffe, Liz ansikte i ett plötsligt rött sken från fotografen, en liten oskyldig rastlöshet från personen bredvid. Det vanliga livet är alltid i rörelse, därför blundar jag. Jag märker att mina egna känslor bildar störningselement, dagens händelser träder in, i form av Allt-som-måste-göras rycker de i mig, men jag ger mig inte, jag ska vila en stund.

Och så inser man att det närmar sig slutet för vågorna börjar lugna sig och ljuden tonar ut och vaggandet avtar, och man ser att man har en kopp kaffe på marken och en bror bredvid som är lika borta som man var för en stund sen. Wow, det står en människa på scen och dricker kaffe och plockar ihop sin utrustning! Vi är i sjömanskyrkan, väggmålningar i William Blakes anda flankerar scenen, och vi har nyss haft en religiös upplevelse tillsammans, tror jag.

Liz Harris är en siren och i en annan värld där mysteriet regerar behöver hon bara öppna munnen för att det ska växa sjungande blommor ur hennes inre och fåglar flyga ut med soniska vingar. Hon är drottning över vildmarkernas ensamhet, precis som Burials nedåtblickande ögon är furstar över städernas sorg. Nånstans under det elektroakustiska fenomenet till spelning kände jag att jag behövde en kram. Lyssna på hennes ”She Loves Me That Way” och försvinn själv bort en stund:

Arrington de Dionysos

Tidigare under kvällen blev jag rädd. Det var musik med kraften av ett bombnedslag. Denna gången är det inte en rockmusikcliché utan en märklig person som hukar på scen och försätter publiken i kaos med sitt kakofoniska framträdande. Det är sällan man undrar vad det egentligen är man upplever. Om Groupers musik fick själen att vända bort från världen och gå in i sig själv var det alldeles tvärtom med Arrington de Dionyso: hans förvrängda röst och sprängladdningar av oljud var koncentrerad verklighet: en virtuell krigsupplevelse. Det blev stundvis så högljutt att balanssinnet påverkades. Man måste nästan titta bort för att explosionen av oljud känns emot ansiktet och chockerar öronen.

När han vaggat in en i en viss trygghet skiftar han instrument och man är på spänn inför vad som ska komma. Som sagt, jag blev rädd: vad kommer hända nu när han äntligen sätter ihop hela saxofonen — som på köpet är inlindad i folie — vad kommer hända nu när han börjar blåsa?! Det var tillräckligt intensivt när han bara sjöng! Mot slutet tar han fram en mungiga, men man förstår att även detta oskyldiga instrument kommer vara farligt i hans mun. Jag blev så övertygad av musiken att jag köpte bandets båda skivor och en bok med hans konst i. Lyssna på en av hans låtar på youtube, en relativt mild upplevelse jämfört med dagens konsert. Dagens upplevelser har ni nog inte ens drömt om.

Se honom live med hela bandet, Malaikat dan Singa, på Berg 211 lördagen den 10 mars. Det är Kolonis 8 års dag som ska firas. Kom dit, jag ska vara där.

Vi tackar artisterna och arrangörerna på Koloni för en fantastisk afton. Tusen tack! /Bojan och Sasa

Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter

Annonser