Arkiv för avicii

Falling-down

Det händer väldigt mycket i musikvärlden just nu. Allting går så sinnesjukt himla fort och jag kan verkligen inte hänga med. Det är som på ettan förra året på matten när alla liksom hade lyckats räkna ut x men jag fortfarande var på y, eller när jag försökte mig på att se Inception varav varenda gång gjordes i ett sömnlöst tillstånd så att jag var för trött för att orka fatta nånting. Jag har i alla fall deklarerat så nånting står väl fortfarande rätt till, men jag antar att jag helt enkelt varit för ointresserad av vad som egentligen händer i musikvärlden just nu. Men jag ska försöka mig på en kort summering av vad som händer, vad jag tror händer och hur jag har uppfattat det. Häng med! 

1) Björk har samarbetat med The Haxan Cloak och Arca på sin senate platta Vulnicura, som jag beklagligt nog inte lyssnat på än, trots att jag håller Björk lika kärt som en shoegazeare gör om sina effektpedaler. Inte bra, Mattias!

2) Ride har återförenats och Slowdive arbetar på sin fjärde platta sedan Pygmalion som släpptes 1998. Jag gillar det. Ni kan för övrigt läsa min recension av Slowdives spelning på wow förra året och hur de tog min gråta på en konsert-oskuld här.

3) Holly Herndon gör fantastisk och genreraserande elektronisk musik som befinner sig i ett slags post-futuristiskt ljudlandskap samtidigt som hon väcker tankar kring vad musik egentligen är, hur vi kommunicerar genom den och vad den egentligen spelar för roll i en mikro som makrosociologisk kontext. Hon är albumaktuell har jag hört.

4) Och sen är det ju Kanye West. Jag vet inte vad han gör egentligen, men han verkar synas överallt så vi klämmer in honom med.

5) Jay Z har lanserat en musiktjänst som heter Tidal. Det på grund av att Spotify betalar för lite. (lol som om han behöver mer pengar). Men det går tydligen jättedåligt så han verkar vara ett vrak just nu.

6) Nämnde jag att Kanye West typ syns överallt? Jag vet fortfarande inte vad han gör, men han verkar tycka om sig själv mycket.

7) Av någon konstig anledning har Göteborgspop lämnat sitt näste och flytt över nationsgränser för att landa på Pitchfork och Stereogums redaktioner. Makthaverskan och Westkust är verkligen omtycka därborta. Jättekul tycker jag, även om jag inte vet vad pop är. (men det får ni inte säga till någon)

8) FKA Twigs har vogueat i sin nya video Glass & Patron och det ser jättec00lt ut. Hoppas att hon kommer till Sverige snart.

9) Den där Sufjan Stevens är på allas läppar och jag vet återigen inte vem det är. Coolt namn dock. Någon får väl ta och introducera honom/dem till mig.

10) Avicii har inte släppt något nytt, right? Om ja: let’s keep it that way.

Det var typ allt jag hade att säga. 🙂

/Mattias El Mansouri 

ge hit 2013

 

Det händer en hel del skruvade grejer under vår samtidtid medan vi fajtas med våra postmoderna komplex, en växande fascism, rädslor för domedagen, världskrig, simulerad terror, överklasslyx, snuskgubbar med $$$, dålig smak och dödsångest. Det händer en del sjuka saker inom musikvärlden också och våra digitaliserade öron kommer snart vara helt virtuella. Medan ni tappar bort er i era androids på väg till den nyöppnade glassbaren, med fickorna fulla av Pocky och sladdar och allt annat än verklighet – läs! Jag har försökt att orientera mig lite i denna omöjliga labyrint av retweets och soundcloudlänkar (som är ett helvete att kopiera från mobilen) och mjukporr på bussen. Jag har försökt att skissa en liten översikt över samtida happenings i musiken.

Kom igen, häng med mig på denna balansgång mellan skitsmak och utsöktheter. Här får ni en liten sushibuffé med fullständigt syntetiska råvaror. Här får ni 2014 ur mina pretto-ögon.

Vaporwave

new dreams ltd
New Dreams LTD

Avantgardistiskt politiskt statement med ett viktigt konceptuellt innehåll eller en pretentiös form av hissmusik? Vaporwave är byggt med möblemang och skräp från den globala kapitalismens rum och soprum: reklammusik, loungejazz från vänthallar, den där musiken du hör i telefonen medan du väntar på att kopplas vidare till ett nytt samtal. Men dekonstruerat och rekonstruerat. Vaporwave kan låta som allt möjligt: dystopisk midi-hiphop, skruvad självhjälpsmusik, hårdpumpande, glansig techno, flashig wobble dubstep med auto-tunade vokaler.
Det som alla former har gemensamt är ytligheten: denna musik är bara yta.

Producenterna kan kännas igen på namnet: massvis med $$$ och ttt och ###, teckenspråk från Witch House, Seapunk och andra internettrender och ironiska namn som #HDBOYZ. Du hittar dem på svårtydbara tumblrs, märkliga kryptiska hemsidor, disketter, DIS Magazine, och diverse andra neonblänkande ställen med en fascination för cutting-edge framtida konst och musik, 3Dgrafik från fem till femton år gamla datorspel och Windows 98.

Målgruppen är intellektuella estethipsters, och därför lär den aldrig få någon större kommersiell spridning. Om inte SONY eller Universal faktiskt tror att band som #HDBOYZ är på riktigt och vill signera dem.

 

 

#”90-talet”

90talet

90-talet är ”tillbaka” – som vem som helst som råkat klicka upp Internet under året vet. Det märks dock mer i vår tids visuella uttryck och modet än i musiken. Denna trend som tagit över hela världen syns på miljoner Etsy-shoppar och tonåringars tumblrs. Softa lite i din virtuella verklighet på facebook så ser du nog snart att dina vänner gör personliga tidsresor.

Det är viktigt att förstå att detta är en tolkning av 90-talet och att 90-talsestetik ofta bara är en av många beståndsdelar i denna nya uttrycksform. Det kombineras med stilformationer ifrån seapunk-, witchhouse och vaporwave-trenden, och allting annat som är nytt för vår tid: YOLO, #tags och så vidare förekommer frekvent.

Vad gäller musiken så syns det mest på Pitchfork.coms frekventa uppmärksammande av indierock med 90tals-feel, grunge-revivals, och samtida musikvideoproduktion.

Det hörs även på hypermoderna konstsidor som den new york-baserade DISmagazine, där även Vaporwave premieras. Där har 90-talets ravemusik haft en prominent plats: Gabber, happy hardcore, supersmörig trance, jungle och drum & bass, fast omtolkat.

90-talshiphop var ju på uppsving under en väldigt kort period 2012, men har sedan dess fallit mer eller mindre i glömska. Inte heller 90-talshouse har vaknat särskilt mycket till liv trots att Bicep och flera andra houseakter försökt att återuppliva det under hela 2012. Nu när Frankie Knuckles är död kanske vi kan se någon slags större uppsving i hans ära. Det är jag gärna för.
DUNKADUNKADUNKADUNAKDUANEK

mad decent

Trap och footwork i alla dess variationer är fortfarande the shit även om trap försvunnit lite i och med dess definitiva inträde i frankenstein-monstret kallat ”Diplo & Friends” / Mad decent – ett slags konglomerat av musikgenres som vägrar dö på dansgolven. Detta är arenamusik för de stora dansgolven, på festivaler som Emmaboda.

Footwork, denna klubbgenre och dansstil ifrån Chicagos underjord, lär inte dö med pionjären DJ Rashad, som hittades död för några dagar sedan. Den växer och växer och har spridit sig både till Sveriges basproducenter och våra garderobrumsstudios.

edm-1

På tal om stora arenor så är det en genre som regerar på de absolut största: EDM – ett slags samlingsnamn för den mest kommersiella dansmusiken därute. Avicii och Swedish House Mafia är både Sveriges och världens troligtvis största namn inom genren. Det handlar om dunkdunkdunkande electro med stora uppbyggnader och stora melodier. Det är 90-talstrance för vår generations festivalhipsters och fjortisar, och kan höras lika mycket från H&Ms radio som från Friends Arena.

Wobble dubstep kommer vi aldrig att få chansen att glömma. Skrillex sågar, som vi fick återhöra på hans andragiv Recess, lär höras över festivaler världen över i åtminstone 5 år till. Denna vår tids rock’ n’ roll är lika varaktig som Myspace-hjältens töjningar.

 

techno is not dead
Vad gäller mer ”seriösa” genres så händer rätt mycket där också. Under 2013 var det bl.a lo-fi techno som regerade: från storbrittaniens underjord, och från den amerikanska techno-etiketteten L.I.E.S, till amatördjs Traktorbibliotek världen över. Jag själv föll lite för denna dröm och det kan höras på min mix jag gjorde för GHM. Denna trend fokuserar på analoga synthar och rå, primitiv produktion. Det finns en hel del inslag av exotism och afrikanska rytmer, men för det mesta utgörs materialet av ett enkelt och minimalt ljudspråk: det handlar om att gå tillbaka till essensen av technoproduktion och skala av alla lager av ecxess.

På beatport är det fortfarande techhouse som tar mest plats, men även andra former av house blippar upp här och där. Vi har 90-talsrevival, som nämnt tidigare, med BICEP i fronten: massvis med sköna pianon och housedivor.

En annan intressant formation är new jack house – en kombination av bassline och house som försöker återerövra gamla glada raveattityder och atmosfärer just nu i London. Jag vet inte hur långt det spridit sig, men det låter uppfriskande och framför allt väldigt, väldigt dansant.

En annan viktig trend inom housemusiken är nytolkningar av popklassiker: den representeras globalt av Cyril Hahn, vars tolkning av Destiny’s Childs ”Say My Name” snabbt växte till ett transnationellt fenomen. Han fick sig stort antal efterföljare. I Sverige har vi HNNY, som gör utsökta edits på kommersiell pop, och den nya duon About Girls, som blev stora med en take på Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”.

Självklart vägrar basmusiken också att dö. Just nu är det fransmännen som håller fanan högst med nya, experimentella produktioner från podcasten och skivetiketten Clekclekbom. Post-dubstepens vackra, mångrytmiska landskap, med dess tendenser åt loungen, tycks lama i förhållande till denna kraftiga och ubertunga musik.

I sverige händer det mest intressanta i Stockholm, Under Bron, på Studio Barnhus: skweeekungen Baba Stiltz gör innovativ house, Axel Boman skapar out-of-this-world ljudlanskap, och Christian Dinamarca tar den svenska basmusiken till en helt ny nivå.

 

HIPHOP FÖR DEN SKÖNA NYA TIDEN

yung lean

Hiphopen har varit i spotlighten under en väldigt lång tid nu och kommer att fortsätta så länge Diplo och vänner får festivalbokningar. Ni har hört den under två långa år på YAKI-DA och typ alla andra hipstriga klubbar i Göteborg, ni har hört den på indieklubbar på Jazzhuset – den är överallt.

Fastän jag själv inte varit särskilt intresserad av den på senare tid så måste jag erkänna: den lever och regerar och omskapar sig själv hela tiden. T.om. den storsäljande, mest kommersiella hiphopen experimenterar med sina gränser och innoverar ständigt. Det är bara att titta på Kanye West Yeezus.

I underjorden har det växt fram en hiphop för vår generation skapad av ungdomar höga på energidricka. Det började i en egen virtuell community via soundcloud, facebook, twitter, och så vidare men har under 2013 spridit sig till ett slags världsfenomen. Jag talar om Sad Boys och Yung Lean och hela den kulten. Uppväxta i Drakes och Lil Bs efterföljd har de börjat tänja på gränserna för vad hiphop överhuvud taget är. Producenterna hämtar intryck ifrån nya samtida genres som vaporwave, footwork, sea punk, och så vidare, och kombinerar det med en känsla för beats som ifrån modern kommersiell hiphop. Denna nya hiphop karaktäriseras av spontantitet, autotune och fula vokaler, samarbeten över nationsgränser via nätet, och ett fullständigt upplösande i samtiden. Allt är tillåtet. Och det är därför den är intressant.
Även Sincerely Yours, en skivetikett som vi sen tidigare vet har en stor kärlek till just hiphop, har hakat på trenden. För inte så länge sen släppte de en singel av Bladee, en av frontfigurerna i denna kult.

 

Såja, detta är allt för idag. TO BE CONTINUED.

Bojan Buntic

avicii true

Artist: Avicii
Album: #True
Skivbolag: PRMD/Universal
Betyg: 6.3 / 10

”You’re not performing like a guitar player or a singer is performing, you know what I mean? So it’s weird to be in the same type setup as one of those. ’Cause I’m not really doing much, you know — like, technically, it’s not that hard.” – Tim Bergling

“Yeah, it’s mostly volume,” he said. “Or the faders, when you’re starting to mix into another song, you can hear both in your headphones, you get it to where you want and you pull up the fader.” Tim Bergling

Citat hämtat från popcrush.

Låt mig svara med det här.

Aviciis debutalbum #True är inte vår generations Thriller. I Jan Gradvalls recension förvandlas Tim Bergling – till ett geni utan dess like i samtiden. 5/5. Resten av kritikerkåren fortsätter i samma anda, fast med lite mindre kaffeinducerad extas, där det viftas med Daft Punk-analogier. Men jag undrar, vem som förutom Gradvall själv är förtrollad? Vilka mer ser det vansinniga och geniala i dessa tolv låtar? Är det inte så att det bara är EDM-kidzen, Myspace-generationen, och Instagram-raveare? De som egentligen inte bryr sig om musik, som bryr sig mer om att synas viftande med armarna i ett vimmelfoto eller bland konstfulla matarkitekturer i flödet på #yolo?

Når #True en helt ny Levels? Det kanske är så. Detta kanske är vår tids Thriller. Och jag som tjugofemåring borde väl kunna hålla med? För om tjugofyraåringen Tim lyckas med något så är det att nå perfektion inom den absolut tråkigaste förgreningen av housemusiken, det som vissa med stolthet vill kalla för ”svensk house”, och som är soundtrack och dröm för dagens ungdomar. Ja, det kanske är så att hitkavalkaden #True kanske är vår generations Thriller? På det superfunkiga samarbetet med Nile Rodgers ”Lay Me Down” kan man nog tro att det är så. Kanske kitschig ”vansinnig” countryhouse med 4-on the floor-trumma, ”massiva” refränger som ”pekar på toppen av Empire State Building och säger att där ska jag bo”, ”maxade” syntar och åthelvetes ofunkiga funkbasar, utan någon som helst själ, är vår tids Thriller? THRILLER. Ge mig arsenik

Men dog inte denna genre i barnsäng? Eller BORDE den inta ha gjort det, när det görs så jävla mycket grym pop, skruvad ny hiphop, och så jävla tung klubbmusik idag, i underjorden? Jag är provocerad. #True är så sanslöst jävla tråkig bara. 

På 563 ord gör Gradvall ett riktigt trolleritrick och provocerar popfanatiker, producenter, musikelitister, DJs och andra recensenter, till en nivå konkurrerande med Fredrik Strages krönika om ”droppen” och Skrillex. Gradvalls recension mäter sig t.om. med Göteborgs indieunderjord. Vi har under ett år lyckats göra om ”Levels”, som kunde ha varit vilken nu bortglömd mainstreamdynga som helst från Glitters högtalare i nordstan — till BD-poppares stora hymn. Tiotusentals euforiska ögonblick i Jazzhusets lila atmosfär, tiotusentals nya kickar på så många olika levels. Jag har till och med döpt min katt till Levels.

LEVELS

Fast Gradvall tar ändå priset. De som blir mest provocerade är vi Michael Jacksson-älskande technonördar som vill fortsätta gilla vår ”Levels” ironiskt. Gradvall räknar enligt musikkritikerstandard upp en del intressant och märklig fakta om albumet och Avicii. Man kanske kan tro att #True är så jävla true, rätt igenom Strange Fruit-äkta, bara för att till exempel ”Addicted To You” låter hjärtskärande och är ett samarbete med den ”71-årige ”In the ghetto”-kompositören Mac Davis” och ”framförs av en avlägsen släktning till Judy Garland från Oklahoma som sjunger exakt som Adele”. Japp, ta något urvattnat som ”Rolling in the deep”-soundet, lägg på lite ackustisk gitarr-samples och ett dunk, dunk, och du har enligt Gradvall ett ”While My Guitar Gently Weeps”-mästerverk i själablottande. Fast om man nu ska blotta sin själ så får man väl ha en själ till att börja med.

Ett annat intressant faktum är att Avicii är en riktig ut på fältet-producent: ”Avicci har gjort sin research på fältet, förfinat sitt hantverk till perfektion.” Han har tjänat 250 000 dollar per gig för att bemästra konsten att få en MDMA-hjärnas substanser att skjutas ut ur Guds penis: ”Hur många andra musiker i historien har spelat för 25 miljoner människor över hela jordklotet innan de gör sitt debutalbum? Avicii vet exakt vilka tempohöjningar och taktbyten som får händer att lyfta mot himlen.” Vad gäller mixande och trixande på #True så är jag ledsen Gradvall, men det finns inte mycket vansinnigt där att hämta. Det är inga överaskande moment, ingenting nydanande, ingenting som skulle kräva år av live-erfarenhet att bemästra. Lek lite i FL-studio i ett år så kan du alla de där snygga övergångarna och det c00la samplandet. Avicii har väl blivit lite bättre på att hitta nya presets sen inlägget på Studio.se.

I jämförelse med ett annat crossover-fenomen från 2013, Disclosure, som också gjort sin research live, så faller #True platt. Settle är till skillnad från #True ett mästerverk i konsten att göra popmusik av nutida klubbgenres. Om #True hade kommit ut för några år sedan, i samband med ”Levels”, så hade det varit ett hyffsat intressant album och ett bra prov på vad som hände i den svenska, Stureplans-klubbvärlden och ute på festivalerna just då. Men alla de där giriga gigen har gjort att Avicii är år efter Avicii. #True har inte nått en ny Levels, och albumet är förhoppningsvis en begravningsceremoni för de senare årens absolut tråkigaste genre. 

Bojan Buntic