Archives For azure blue

 

Utskrift

Artist: Nite Flights
Album: Jet Lag
Etikett: Hybris Recordings
Betyg: 8.2/10

Hösten 2015 var en tid för metamorfoser. Flertalet vänner förvandlades från puppa till fjäril, från fjäril till drake, shaman, eller till någon virtuell, pixlad märklighet framtrollad i ett NASA-laboratorium, och jag gick från dandy och ”nöjesprofil” till hårt arbetande kommunare i Göteborgs stad. DJ-gigen blev färre, bloggen gick in i sin fjärde istid och jag försvann under radarn på sociala medier. Souncloud blev mitt hem. Jag lärde mig producera igen. Började fila på en roman. Reflektera, filosofera, samtala. Mest med Tobias Isaksson, aka Azure Blue, som gick från hjärtblottande författarsnille med passion för indiemusik till teknotrollkarl, DJ- och klubbprofil på Södermalm i Stockholm, med en hel ny arsenal av berättelser, nya produktionsgadgets/trollstavar och en livsåskådning i totalrenovering, och under nya täckmantlar.

Bland annat nattflygaren, Nite Flights. När orden inte längre kom ut vände sig Tobias inåt och lyssnade till hjärtats fetaste dunk, drömklangen från jordens tropiska paradis, fyllans hallucinatoriska melodier, nätternas brus, drinkarnas kling, klubbens ljus. Under en lång, lång tid fick man knappt fatt i Tobias på dagtid, och om man gjorde det så var det i efterruset av en kvälls oförglömligheter från Stockholms innersta kretsar. Men fastän mycket kretsade kring nattens nöjen, besvikelser, lyckorus och sorger, vad som hänt på Spybar, Boqueria eller någon svartklubb eller ute i gatornas vimmel, snurrade allting kring musiken som skulle ut. Det var det viktigaste, och allt annat, bland annat Azure Blues hjärtefråga, kärleken, las åt sidan, eller, rättare sagt, förblev tyst vid sidan och fick tala genom musiken:

Sanningen är att jag tänkt så mycket på kärlek, att det inte fanns några ord kvar. Det är huvudorsaken till att Nite Flights blev instrumentalmusik. Men nu har jag kommit så långt att jag inte är låst vid någon dogm längre. Nu har jag lagt så mycket tid på att skapa en värld av ljud, att det skulle kunna bli låtar med sång. Det finns inga regler. Men från början satte jag mig ner och projicerade mina tankar genom synthar. Det har bara varit jag och syntharna.
(från intervju i Hymn)

Idag 15 april kommer musiken ut för allmänheten via Hybris Recordings, i form av en fullängdare vid namn Jet Lag, 11 spår, de flesta hårda som fan, men vissa mer svävande, eteriska.

Jet Lag är min debut på dansmusikscenen. Eftersom jag också jobbar som nattklubbsarrangör och DJ har jag med klubbdygnsrytm kommit till studion lediga veckokvällar och suttit hela natten och inte gått hem innan jag har gjort klar en ny låt.bland två låtar på en natt. Tiden har förskjutits successivt så mot slutet har jag kommit hem mellan 06 och så sent som lunch dagen efter. Jetlagen har skapat mystiska ljudpaletter. Jag har aldrig haft så kul i studion som när jag lekt fram det här albumet. Utifrån vinylformatet har jag styrt in albumet i två delar. A-sidan är aerodynamisk och luftig medan B-sidan är en road trip i mörka tropiska landskap.

Technon som dominerar debuten är en riskzon mellan skränig lo-fi retro ala L.I.E.S (”So Long”, ”No mans land”, ”The Jinx”, m.m.), Jamie XX-melodism (”Tropical Stopover”, ”Take Off”, ”On The Road”) och Azure Blues blåa synthhimlar (t.ex. sorgekvädena ”Home Sick” och ”Au Revoir”). Å ena sidan acid, å andra filmiskt uppbyggda harmonier från ovan. Referenspunkterna är otaliga men det som är mest framträdande är kollen på den vinylsprakande techno/housen från 80-90tal, en avvikelse från den svenska besattheten kring minimaltechno, Berghainismer och The Avalanches-”semesterhouse” som länge regerat här. Tillbakablicken är nästan ett punkinslag i den svenska scenen, men punkattityden balanseras av ett mästerspel i ljuddesign (även de råaste spåren har fenomenalt vackra ljudbilder) och en känsla för melodi jag närmast finner hos Harald Björk, eller hos popproducenter (vilket Tobias i grunden är). Musiken är väldigt sensuell, ibland sovrumsintim, ibland i-det-mörka-hörnet-av-klubben-sexig, och det sexuella speglas i Alexander Palmeståls fantastiska grafik och omslag till albumet, som ser ut som en blandning mellan reklamkampanj för ett Airline som profilerar sig genom att spela discomusik under flygresorna och konstporr av Jesse Kanda.

Albumet har några utstickare även om det är uppenbart att Tobias strävat efter en persiskt sammansatt väv. På ”On The Road”, en slags invertering av introspåret ”Take Off” gästas han av Erik Lindestad från The Land Below för att uttrycka det ledsamma/euforiska tillståndet av att vara ute ensam på vift i världen, techno för ensliga turnéer. Steel Pans, enkla ord och den där fullkomligt hänförande ”yeah”-samplen från ”Take Off” skapar en megahit som resonerar från hjärtat och ut i mångskimrande discoljus.

Sen har vi ”No Man’s Land”, ett möte mellan de instrumentella ingenmanslanden på David Bowie’s Low, 80s voodootechno och hiphopen. För att vara en tryckare med gråtande synthar i acidregn, är den väldigt tung. Det hårda i produktionen ger nästan aldrig vika för det mjuka i Azurens tidigare output. Men precis efter ingenmanslandet kommer en nu klassisk Azuren-manöver och vi är inne i albumets sköraste spår. Ett litet ambientstycke som nästan låter som om det talar, och påminner om de vackraste spåren från ett av spelhistoriens bästa soundtrack, Chrono Trigger.

Tobias har lyckats fånga det där sakernas mellantillstånd, sömn och verklighet, historia och nu, hårt och mjukt, och albumet blir en perfekt målad yin och yang-symbol, transparent målat över Tobias mångskiftande CV. Vi ser, nu i efterhand, att Jet Lag lös sakralt över allt han tidigare producerat, och det blir både en magisk sammanfattning och en blueprint inför nästa gång Tobias sträcker ut målarpenseln mot det blå eller ner i det djupblå, en bild av en konstnärs metarmorfos.

Bojan Buntic

Annonser
Nite Flights Take Off

Lyssna på nya Nite Flights-singeln ”Takeoff”, viktlöshet mot det stjärnspäckade svarta, färgsprakande kometsvansdun genom azuren, glidandes förbi alla skikt av atmosfären med den svenska housens skimrande lätthet, och ut i rymdens klubbmörker. Tobias Isaksson visar åter mästerprov på vad magikern-perfektionisten Azure Blue kan göra när orden slukas av svarta hål innan de lämnar strupen och alla indieförfattarens popimpulser ligger begravda med kärlekstrilogin. Med lite stoft från discokulornas himlasfär och Erik Lindestads (The Land Below) stämma i en ensam farkosts hytt.

”Takeoff är min favoritlåt från skivan. Jag ville göra lite lättare och mer housiga beats än jag gjort tidigare på det här albumet. Typ som förebilder som vännerna HNNY och Harald Björks debutskiva. På Takeoff lyckades jag för första gången med ett fjäderlätt beat. Dessutom känns låten som en helt naturlig utveckling av Azure Blue. Med Erik från The Land Below som brukar köra på Azure Blue-skivorna på lead. Skönt att inte sjunga en not själv på skivan.”

Bojan Buntic

 

IMG_3937

Igår hade House Music With Love premiär för detta enastående technospår av Nite Flights, Tobias ”Azuren” Isakssons nya projekt/förändringsarbete. Ni vet sedan tidigare min fascination och kärlek kring vår indieguru/kärleksprofet Azure Blue ”the hardest working man in the business”. Det kan ni läsa om här, här, här och säkert här också. Jag har följt hans utveckling sedan 2011s lyriska mästerverk Rule Of Thirds, och hela vägen genom projekt och sidoprojekt och samarbeten och album, från nämnda till spiken i den azurblå kistan på kärlekstrilogin med Beneath The Hill I Smell The Sea, fram till nu när han tar på sig technomagikerns shamaniska kappa och blir nattflygaren (läs vidare i interrvju på Hymn.se om det), en slags klubbens superhjälte i mjuka ljus och dunk dunkande hjärta.

När man avslutar ett Magnum opus inom svensk-internationell indiemusik av den kalibern och ansträngningen så är den naturliga följden att man har slut på ord om det där ämnet och måste hitta till det Wittgensteinskt ordlösa. Nu väntar vi oss just något sånt, ett instrumentellt technoalbum enligt den gamla skolan, 80, 90tal med trummaskiner, analogsynthar och ett hårt minimalistiskt driv i botten, sprinklat med glittrande synthar, himmelsblå atmosfärer och tropiska Jamie XX-style steelpan-melodier som ur en evig semester, och färgat av det vackra, författarbegåvade vemod som gör Tobias till just den han är.

Idag får ni höra den bangigaste bangern från nya albumet Jet Lag (släpps via Hybris Recordings 30:e mars), ”On The Road”, som med ett enkelt uttryck från The Land Belows Erik Lindestad fångar essensen av ett av Tobias favoritteman, vägen, resan och den ensliga kringvandraren med drömmar, anteckningsbok och instrument på resande fot genom fysiska och spirituella landskap.

Bojan Buntic

Press-1-Foto-Sofia-Lindberg

Det fanns en tid då mina Spotify-listor var viktigare än livet självt. I applikationens begynnelse satt jag och indieguden Terry Ericsson och skapade gemensamma listor för alla genrer vi gillade, kunde avgränsa någorlunda och lokalisera de heliga graalerna inom. Som ni kanske minns var inte Spotifys utbud lika heltäckande i början. Men en vanlig dag kunde se ut så här i min Facebook-mail:

Terry: ”Helig graal som saknas på Spotify.” Och så en länk till Wendy & Bonnie – ”The Paisley Window Pane”.
Jag: ”Herregud vad bra! Jag har just lagt till fem nya låtar i folkpsykadelia-mappen. Kolla in!” 
Terry: ”Vem tar tag i country-listan? Gör du det?” 
Jag: ”Okej.”

Ja ni hajar. Med en lite äldre vän vars kulturella kapital en gång var större än Donald Trumps bankkonto (och för mig fortfarande är) förkovrade jag mig i musikhistorien på ett sätt som aldrig tidigare varit så enkelt, fritt och inspirerande.

”And that was called love
By the workers in song
Probably still is
For those of them left”

Men tiden går. Rusar ifrån oss. Våra bankkonton jagar vår fritid. Fritid blir till arbete. Åren går och saker förändras. Vi också. Jag skickade just en playlist som ekar av den tiden till några nära vänner. Jag minns inte när jag gjorde den men det står säkert på Spotify. Hursomhelst är den en sammanslagning av några olika listor som jag gjort för att tonsätta den perfekta lugna söndagen. Det är en lista att vakna till, att sjunka in i, att älska till (ja, jag skriver det utan tvekan eller rodnad) och att baksissomna till.

10893380_10153447087948280_8773552_n

Tiden.

Jag har gjort musik i så många former nu och bokslut är viktigt. Och eftersom det är viktigare än någonsin att kommunicera ett enda stringent budskap för att nå igenom det tjocka filter som är samtiden (Hör du mig bae?) måste jag försöka hålla mig till en någorlunda röd tråd när jag släpper nytt material. Det är annorlunda. Bitskt och lite kallt.

Den blödiga romantiken kommer alltid att finnas i mig. Men i höst vilar den till förmån för en ny inrikting. För att inte röra ihop saker i media vill jag göra ett litet fotavtryck och en obefintlig parentes i mina närmaste vänners liv av den musik som jag väljer att kalla tidlöst romantisk.

Listan heter söndag.
Och jag önskar alla en skön sådan.

Kram.

Tobias Isaksson

11209749_947988241888440_3636209291452291739_n

Det här är en riktig guest of honor. Tobias Isaksson är nog mest känd som mannen bakom Azure Blue och Nite Flights. Han har synts till flitigt här på Ge Hit Musiken, på klubbar runtom i Sverige och bakom dj-båset på de flesta klubbar i Stockholm. Han skred till verket med att göra en spellista för oss när vi frågade, men först fick han svara på lite frågor. Spellistan finner ni längst ner!


Du är ju musiker, producent och även dj. Vill du berätta lite om hur musik påverkat dig genom åren?
Det är svårt att veta var man ska börja. Det finns en ny podcast ute i Dill & Duva där jag pratade med Jerry Boman om hela min uppväxt och hela resan. Den är över en timme lång så jag får hänvisa dit för hela historien. Men jag började plinka på en keyboard redan som femåring och plockade upp gitarren som 14-åring. Sen spelade jag in mina egna låtar från 20-årsåldern och albumdebuterade 2004 med Laurel Music. Jag startade Azure Blue som är mitt huvudprojektet som artist 2010. Nu har jag gjort sju album totalt varav tre som Azure Blue. Musik har alltid varit en viktig del av mitt liv. Att samla på låtar och skivor och gå på konserter blev en hobby och sen har musiken successivt blivit ett yrke där gränsen mellan fritid och arbete suddats ut. Jag har även jobbat många år med klubbar och fem år som bokningsagent. Plus att jag dj:ar flera gånger i veckan. Jag har alltid skrivit och arrat all min musik men producentstolen har smugit sig på successivt. Så nu är tanken att jag ska göra så mycket musik jag bara kan i min studio på söder.

Vad får du inspiration ifrån?
Allt. Musik, film, filosofi, resor, människor, livet. Eftersom jag jobbar med musik så är fritiden så mycket annat än musik. Humor! Jag skämtar jämt. Men jag är väl i i grunden ganska pretentiös. Gillar filosofi och är gammal cineast. Även om jag ser färre tunga filmer nu än förr. Film har varit alltid varit en väldigt stor inspirationskälla. Jag är känslomänniska så musiken är en nödvändig ventil.

Vad brukar du lyssna på och varför?
Jag har ju lyssnat på all möjlig musik i många år så jag brukar ha någon faiblesse för stunden. Nu lyssnar jag mest på hiphop, RNB och alternativa beats, typ alternativ dansmusik. Det är kul att hitta nya favoritstilar att grotta ner sig i. Jag har alltid haft väldigt bred smak. Dyker det upp något jag gillar finns inga genregränser. Men det finns en azurblå tråd genom allt jag gillar som håller ihop allt.

Vill du guida oss genom din spellista som du gjort för oss? Vad hör vi i den?
Det är 32 låtar RNB och väldigt soft hiphop. Det är svårt att göra ett mixtape av en Spotify-lista men jag försökte tänka lite på dynamiken och att den skulle vara intressant hela vägen. Jag har blivit en sucker för hits så det är en del megastora artister med. Fuck indieideal och annat som är hämmande. Jag drömde inatt att jag hängde med Beyoncé. Fast det hade nog varit mer spännande att festa med Rihanna.

Något du vill tilläga?
Jag skulle väldigt gärna vilja festa med Rihanna. Oh. Och Azure Blue spelar live på en Pride-fest på Jazzhuset på fredagen under Way Out West. Hoppas få se lite sköna människor där.

The land below

”Your voice is angelically amazing and the production takes you away! …. ❤ from Canada!”

Jag tänker låta det fan-citatet från Facebook stå för hur jag känner för Erik Lindestads musik. Han är baserad i Malmö men jag vill ändå tro att han har byggt sig en liten tron-liknande studio ovanpå ett moln i ett fjärran land, för musiken han släpper under namnet The Land Below är alldeles för fjäderlätt, skimrande, solblekt och utdraget drömsk för att komma från ett land med så bipolärt skiftande väder.

Råkar ni dock vara väldigt obekanta med The Land Belows musik ska jag inte klandra er, för jag tycker helt enkelt inte att han fått den uppmärksamhet han förtjänar, detta trots att han gästat sveriges popkung Azure Blues senaste alster Beneath The Hill I Smell The Sea, släppte en av fjolårets vackraste EP:er och besitter en stämma lika len som nyrakade ben. Med det här i bagaget var det ju klart att han skulle göra en mix för oss, men först var han tvungen att uthärda en intervju med mig. Mixen+låtlistan finner ni längst ner. /Mattias El Mansouri 


GHM: Du har ju gjort en mix för oss: Vad hör vi i den?
TLB: Min mix är inte så mycket dansgolv utan mer hemmasöndag då jag själv är mer soffa än klubb. Samlade mina favoritlåtar från vänner och bekanta artister, min förhoppning är att en del av musiken ska vara ny för lyssnaren.

GHM: Berätta lite om din musikaliska uppväxt: hur kom du in på att göra musik?
TLB: Jag växte upp i en familj där sång och musik alltid fanns med. Är en sådan där som sjungit i kör och gått musikskola. Har så länge jag kan minnas alltid spelat och sjungit, men efter flera band är jag nu solo för första gången.

GHM: När föddes The Land Below?
TLB: The Land Below är fortfarande ett ganska ungt projekt, jag lade upp första låten i somras, en cover på The Presets This Boys In Love. Hade egentligen skrivit en hel skiva på svenska, men blev aldrig tillräckligt nöjd så jag gjorde om allting och gick tillbaka till engelska iom covern. Men nu är den nya skivan klar och redo att släppas till hösten. Låten ”En gång om året” blir den enda på svenska som finns kvar ute nu då jag städat bort de andra.

the land below 1
GHM: I år har du ju hunnit med att gästa Azure Blue på fyra spår på hans senaste platta och även remixat en av hans låtar: Hur träffades ni och hur kommer det sig att ni började samarbeta med varandra?
TLB: Jag lärde känna Tobias under de sista åren med mitt förra band Wild At Heart som jag hade med Li Stanley. Tobbe var vår bokare med utökad manager-roll och såg till att släppa vad som skulle bli vår sista låt på Hybris. Vi höll kontakten när jag flyttade till Malmö för två år sedan och han var mitt bollplank under arbetet med skivan på svenska som aldrig blev av. Han är väldigt inkluderande och gav mig t ex chansen att få remixa Asha Ali utöver min sång på hans skiva. Sjöng faktiskt på hans förra skiva också, men då i bakgrunden.

GHM: Jag har snokat runt lite på sociala medier och insett att du är (relativt) nybliven far! Hur påverkar det musicerandet?
TLB: Att ha två små barn gör ju att min tid till musik är begränsad, men det hjälper mig också att döda darlings och jag är mer produktiv nu än tidigare ironiskt nog. Det gäller bara att på förhand fundera ut vad som ska göras och sedan piska av det när tid finns. Jag är föräldraledig nu och det mesta av sången på skivan är faktiskt inspelat när den yngsta vilar på dagarna. Min fru hjälper mig också med låtarna, lyssnar, tycker och tänker. Hon kan städa bort de värsta av de sämre idéerna innan jag själv insett deras sämsthet. Svaret på frågan om vad jag gör när jag inte gör musik blir ju barnen. Skulle gärna fortsatt såhär om det hade gått men de flesta av oss behöver ju jobba också.

GHM: Vad lyssnar du helst på för musik?
TLB: I nuläget lyssnar jag mest på mina egna mixar för att kunna göra färdigt skivan, trååååkigt svar jag vet. Annars är Nine Inch Nails, The Presets, Robyn och Stina Nordenstam stora favoriter.

GHM: Några artister du tycker att vi borde hålla koll på?
TLB: Jag har ganska dålig koll på ny musik men jag kan tipsa om Barbarisms som finns med på mixtapet, samt Name The Pets senaste skiva som fick allt för lite uppmärksamhet. Hon är min absoluta favorit bland svenska producenter.

GHM: Den här frågan ställde jag till Sandra Mosh men du är ju också malmöit: Vilket ställe har den godaste falafeln?
TLB: Jag är ju relativt nyinflyttad och gissar att Sandra har bättre koll men jag gillar Möllans Habibi och Möllans Falafel för de senare har gott om annat vegetariskt.

GHM: Den här frågan som inte är en fråga får du svara på hur du vill. ❤
TLB: Ert hjärta får ett hjärta tillbaka! ❤ Såtillvida att det inte är en liggande glass i strut, då svarar jag med just en sådan då jag önskar att vi är med på samma tåg. ❤

TRACKLIST:
Name The Pet – So Slow
Elin Bell – Grey is All
Valsaland – Fåån
Moonbabies – Raindrops
Barbarisms – A Wash of Teeth and Eyes
Surfing The Elephant – Misbehave
Tjernqvist – Gå där du har gått
Lokatt – The Hill
Orkid – Stripped Games (live-rec)

Print

Artist: Azure Blue
Album: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris Recordings
Betyg: 9.4/10

”En frustande framåtrörelse för svensk indie som vägrar ge upp!
Tio år utan kompromiss!”

Favoritsysselsättning som barn: vem är jag (i framtiden)? Jag ska sitta i en lyxig soffa och ett gäng överentusiastiska journalister ska fråga ut mig, superstjärnan Bojan Buntic som skulle vara stor på något vis, men inte fan visste jag på vilket sätt. Ibland: författare. Aldrig kapitalist men ibland riktigt fattig, med ett bröd som smulas sönder i min hand, och så lite salt att doppa det i. Flytande på en halvkass flotte ute på havet. Ensam. Helst med en person som jag fantiserade ihop, någon som älskade mig trots att jag bara hade ett torftigt bröd att erbjuda.

Hur som helst, jag hade livlig fantasi. Jag skulle bli fett viktig, det visste jag. Ibland ville jag vara rockstjärna, jag plockade upp gitarren under högstadiet och alla, absolut alla skulle fatta att jag egentligen var cool. De hade bara inte sett mig med en gitarr än. Så jag låste in mig i några somrar och kom tillbaka med äckligt långt hår och ett par gitarrsolos direkt ur någon sliskig instruktionsvideo med Yngwie Malmsteen. Egentligen ville jag bara bli sedd, och jag trodde väl aldrig jag skulle bli älskad.

Jag är överambitiös, det är vad jag vill ha sagt. Och när jag började med detta korståg till recension tänkte jag att det skulle ta mig trettio minuter, men trettio minuter blev tre veckor och en och en halv vecka overdue. Men så tänkte Tobias Isaksson också, tre veckor i studion och så skulle trilogin äntligen få sig ett avslut. Sätta spiken i kistan, sätta ner kistan i graven. Ett litet ömkligt kors ovan, nedanför kullen, precis där man kan känna lukten av havet. Tre veckor blev sju månader under ytan.

Att göra allt själv, att vara överambitiös. Han skulle ta produktionsprocessen i egna händer helt och hållet för första gången – i sin alldeles egna, nyförvärvade studio. Det blev han tvungen till. Och för en sådan procedur behöver man två redskap: ett par rejält stora lungor med kapacitet att alstra sin egen luft, man måste kunna leva under vattnet, och en massa vänner, för annars blir det outhärdligt att vara eremit. Så, en introvert saga avslutas med en kommunal flerstämmig popkoral. På Beneath The Hill I Smell The Sea liknar feat.-listan ett samtida amerikansk hiphop-mixtape. Amanda Mair, César Vidal (är med på nära nog hälften av låtarna!!!), Charly A, The Land Below och Sportsman, är med och sätter stjärnstoft på den sista glittrande drömmen i Azure Blues transdimensionella, Nabokovskt galet intertextuella kärlekstrilogi.

Isaksson har korats till New Wave-prins av The Fader, han är den svenska Alan McGee enligt Sonic Magazine, och nyligen fick han epitetet Varbergs Johnny Jewel i TT. Västkustsonen har aldrig riktigt slipat bort sin Göteborgska, men bor numera i Stockholm, där han är den hårdast slitande arbetaren i musikbranschen. När han inte är i studion driver han skivbolag, dj:ar genreöverskridande på finklubbar, eller svävar omkring på turné någonstans mellan Moskva och New York. För många skulle detta innebära att leva i greppet av en kronisk panikattack, men min bild av Tobias är ett fullständigt lugn, i havsbrisen, i ett par Adidas-sneakers, shorts, och en anspråkslös tisha, precis där bredvid vattnet (med en lekande katt i bakgrunden): ”I Don’t Care”, hör man honom säga till vinden, men vinden vet hur mycket han bryr sig. Och det vet vi som lyssnat på hans musik.

Detta lugn, en slags varm humor reserverad åt de mest soniskt språkbegåvade författare, genomsyrar hela trilogin, glättig på Rule Of Thirds, tårdränkt och grubblande i Beyond Dreams There’s Infinite Doubt, resolut och reflekterande i Beneath The Hill.

”Jag har lyssnat på den här i lurar på väg hem från studion mitt i natten och tänkt att det här är soundtracket till jordens undergång. Det är något väldigt skevt i det enkla. Jag tycker om det. Som att wind chimesen och gitarrerna är rostiga. Som drömpopens sista dans.”

Ett barns extravaganta, oändligt ambitiösa och outtrötteliga fantasi — ni vet, den där fantasin som slänger upp diverse föremål i en förälders ansikte och ropar: TITTA! TITTA SÅ GRYM JAG ÄR! — har växt upp för att hantera vuxenlivets utmaningar. Istället för att skriva av sig i memoarer, essäer, dikter, noveller och romaner om det svåra det stött på i livet, har det lärt sig att sjunga. Vad, om inte ett barns vuxna fantasi hade kunnat komma på en så extraordinär grej som ”Every Ending Story” – en låttitel som assonansrimmar med den kusligt vuxna barnfilmen Neverending Story? Låten handlar om den intergalaktiska resan Azure Blue har tagit med sin skapare på, turnéerna, sidospåren, äventyren, och vägen från det instrumentella sidoprojektet Nite Flites till senaste skivan. Här sjunger Isaksson med ett elegant flow om berättelser och avslut och transcendens på skivans hittigaste spår, ett ovanligt djup för en ”radiolåt”: Livet är som ett Spike Jonze-mirakel till film och de enklaste av historier kan möta det gudomliga om man har ögon att se med.

”Jag skrev raderna på flyget till New York så språket är färgat av New York-hybrisen. Det var också lite sista utposten för mig. Jag hade alltid varit lite rädd för New York. Men när jag väl kom dit var det inte så speciellt. Jag trivs bäst på Manhattan. Där känns det mest exotiskt. Brooklyn är som Göteborg.”

Tobias är inte bara besatt av det textuella, han är fullständigt förhäxad av det soniska. Redan på öppningsspåret ”A Town Like Alice” möts vi av ett analogt, skimrande ljud som måste vara drömpopens variant av orgasmisk transcendental black metal. Jag vågar inte ge mig på försöket att koppla detta med The Jams ”A Town Called Malice”, men om man känner Azuren rätt så vet man att det är värt ett försök (man skulle behöva en appendix med förklaringar för att förstå alla referenser och allusioner i hans magnum opus.) Låten är en duett med popsångerskan Amanda Mair, om att växa upp i en småstad, om att berätta om en uppväxt, om att berätta för någon som inte bryr sig, kanske någon gång, men inte längre.

Man ryser till av det vackra ljudet, man måste hämta andan de fem första sekunderna av varje ballad på albumet. Ett annat exempel är ”Reflections of Light”. Också en sådan låt vars djup man inte riktigt kan ana förrän man har det där appendixet:

And the Willows will bend and the bridges will burn
And you’ll find yourself reaching for the lessons you’ve learned.
Those few moments of clarity.
The reflections of light.
All the faces you’ve loved illuminate in the night.
All the fights all the kisses. All the eyes that you miss.
All the shivers and fevers coming down like a dream.
Cause it’s something so sad and so true.
To be loved.

Dessa vackra rader, några av de vackraste jag hört på en popskiva, pekar tillbaka på Rule Of Thirds: ”‘The years pass. We get older. The seasons make us colder. And the world might change a bit. But we don’t forget those eyes. The eyes that shook our grounds.” Samma ord idag, fast filtrerade genom triologins mångfärgade mosaikfönster.

Nästa låt är också en ballad. Det där resoluta lugnet jag pratade om, det märks i valet av form: det finns inget som låter som den intellektuella smältningsprocessen av tunga erfarenheter så som en 80talsballad. Och valet av form passar även genren. Detta är ett breakupalbum skrivet av vinden i sanden, ett av de bästa vid sidan av Becks Sea Change, Björks Vulnicura, och Spiritualized Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space – och, som ni kanske vet, så är större delen av spåren på dessa enastående album också ballader. ”There Was A Time” är min favorit från skivan. Det är här jag blir tårögd för första gången, av den sublima kontrapunkten mellan Tobias röst och Charly A:s stämma. Den avslutas med ett citat från en kultfilm från slutet på 80-talet, Hal Hartleys Trust, en cynisk men fullständigt briljant film om kärlek och tillit. Detta sinne för detaljer utmärker sällan låtskrivare, men är ett grunddrag hos de bästa av författare. Beneath The Hill är romanen Isaksson aldrig har skrivit, det bästa underlaget för en Wes Andersson-regisserad film om antihjälten och hens krossade kärleksbrev.

Azure Blues popmusik, som ni kan förstå, är motsatsen till slackerns limluktande gitarrriff från garaget och tonårsskrammel. Det är inget för Gaffa-skribenten som tror att äkthet handlar om att smutsa ner sina fula jävla second hand chic hipsterskjortor över en kopp kallnat, slaskbrunt kaffe, kritikern med ena örat i recensionsobjektet och det andra i nån mp3-fil fylld med bleeps och blops, från deep web med ett obskyrt franskt namn. Det är finpop a la Bryan Ferry, själen rakt framför en och inte dold bakom illa spelade trumkomp och artificiella Lou Reed-ismer. Nu har Azuren äntligen lämnat reverbdimmorna och trätt fram i solskenet. Hans röst har aldrig varit så central.

Och där den är som mest central är den också vackrast. En gammal demo inspelad med bl.a. Slowgolds Amanda Werne förvandlas på Beneath The Hill till en softrockballad för en underjordisk FM-radio i ett alternativt sjuttiotal. ”Baby You Are A Star” är den mest lyriskt avskalade låten på albumet, med versrader som ”Hope that you’re not alone / hope that you’re not as alone as I am / sinking just like a stone, wish I could make it on my own”, men därför också en av de mest hjärtskärande. Här finns det inget för intellektet att hämta, det är bara ett pumpande hjärtas blues. Jag ryser varje gång jag hör refrängen och dess aforistiska fraser: vad mer behöver egentligen sägas om kärleken?

Egentligen en massa, och Azuren har orden, hämtade från hans många resor över haven. Titelspåret öppnar med ett tropiskt beat från någon av de många stränder han besökt, och ett spoken word-parti han egentligen var för nojig att läsa upp själv (”Kanske borde jag ha kontaktat Lorentz?”). Detta är skivans, och trilogins, hela strålcentrum, men skatten är väl dold och glimmar till för Azurens ideallyssnare: den vuxna som aldrig tappat barnets sinne för upptäcktsfärder.

”Tragedy And Changes” är en av Azure Blues stora höjder som låtskrivare. Det är en molnslingrande farkost över ett drömlandskap, virvlande runt, och runt, i vackra melodier och ordspråk som faller av som fjädrar under färden. Och sen när man minst anar det börjar virveln snurra vildare. Händerna har lämnat gitarren och färdats till skruvarna på en acid synth, och vi slungas in i ett avslutande parti av badass technoblues, en nattlig flykt över ett kargt industrilandskap, en R’n’B-fantasts dröm om Detroits underjord.

De sista tre spåren på albumet är början på loopen som leder tillbaka till början, eller mitten, eller tillbaka till slutet. Albumet avslutas med gråtdansen i slutet på det där DJ-setet man lika gärna kan dö efter, en hybrid mellan samtida hiphop och en av våra vackraste psalmer. En instrumentell yttring av det där lugnet som jag pratade om, den där varma, gudomliga humorn som genomsyrar hela trilogin, och ett perfekt avslut, eller början på något nytt.

”Och grejen är att jag har tusen olika berättelser.”

Bojan Buntic

Foto:Binniam Eskender
Foto: Binniam Eskender

Artist: Azure Blue
Album: Every Ending Story EP
Skivetikett: Hybris
Betyg: 8/10

Att lyssna på Azure Blue (Tobias Isaksson) känns ibland som att bli bortförd av en flygande matta ifrån det negativa som en gång var, till en nystart någonstans bortom de böljande horisonterna, där solen alltid lyser men aldrig ger hudcancer och ständigt ger dig heads ups för om ditt solbrända anlete börjar se lika orange ut som Björn Ranelids. Här svajar alltid palmerna, med eller utan vind, brustna hjärtan är bara ett minne blott och historier om olyckliga tider återberättas som sagor för de yngre, för allt det negativa är så avlägset. Ja, paradisiska ljudlandskap är något som Tobias Isaksson målar upp med en hantverkares skicklighet, men han ackompanjerar även sin musik med djup och vacker poplyrik:

”You gave it all to me but I lost it again. It was a dream in a dream and the dawn of our downfall. The Milky Way son got a moon full of dust. And The satellite child got a room full of deep space.” 

Att Azure Blue är en av Sveriges mest lyriskt och musikaliskt intressantaste artister råder det ingen tvekan om. I Tobias fall tror jag bland annat att det har att göra med hans ålder. Även om Azuren är tidlös, så är Tobias inte det. Han är 38 och vid den åldern har man hunnit skaffa sig livserfarenhet, lära sig av sina misstag och inkorporera dem i sitt vardagliga liv, men inte minst i sina konstnärliga alster och i Tobias fall: hans musicerande. Det är något som jag tycker (och tror) att  många av de nya unga popartisterna inte hunnit göra än då de fortfarande försöker hitta sig själva. Jag tror att musiken de gör är en undermedveten reflektion av deras pågående ungdomsblomstring, men inte i Azurens fall, han är vuxen och skriver sin musik i efterdyningen av det som kallas livet.

(Värt att tilläga är att jag är att jag bara är 18 år gammal och att jag endast utgår ifrån mig själv som musiker när jag generaliserar unga popmakare. )

På EP:n Every Ending Story har han återigen tagit hjälp av The Land Below och César Vidal, som han gjorde på förrförra månadens badskumsromantiska popsingel Tragedy And Changes, både på remixerna och de två första spåren, något som resulterat i drömska och sinnesutvdigande remixer och låtar som ljuder av slow-motiondykningar ner i kristallklart vatten. Om det är detta som komma skall på fullängdaren Beneath The Hill I Smell The Sea (13:e maj via Hybris) så kommer jag gå loco!

Mattias El Mansouri 

Print

Tobias Isaksson, kungen av spa och badskum och drömsk romantisk pop, har byggt en akvatisk tron i sin studio, och gått under ytan i sex månader för att smida en krona, i guld och havets och solens alla färger och nyanser. På Azure Blues tredje album Beneath The Hill I Smell The Sea (11 maj via Hybris) tar han för första gången makten över hela skapelseprocessen (en kontroll han tidigare visat med sidoprojektet Nite Flites).

På den första singeln ”Tragedy And Changes” får vi ett första smakprov på ett soniskt landskap gjort för dykning ner i det ljuva, blå i solskenet, med vattentäta mp3spelare och ett hjärta som behöver svalkas. Det är en popperfektionist dröm om den perfekta ljudbilden. Och från första glittrande sekund känns det som att andas in frisk luft, en förberedelse för en resa in i djupet av minnen, förhoppningar och fantasier. På denna resa har han tagit med sig en del vänner med talang för musik. På ”Tragedy And Changes” glimmar César Vidal och Erik från The Land Below fram som ädelstenar vid solskenets beröring.

Låten är egentligen en typisk Azuren-låt: ett perfekt slipat, avskalat bildspråk gjort med en poets hantverksskicklighet, vacker poplyrik med djup och utan pretentioner; paradisiska synthmelodier och ljudmattor som det vilar en analog besvärjelse över. Två glädjande överraskningar dock.

Den första: Tobias Isakssons röst lämnar den suddiga periferin och sovrumsdimmorna, och entrar scenen med bravur. Den andra överraskningen: en virvel av acidbluespsykedelia, med en acid-bas filtrerad genom ett Moog Sub Phatty-filter och ett badass, ilsket bluesgitarrsolo. Vi är tveklöst på väg in i en märklig album-upplevelse, och om ”Tragedy And Changes” på något vis är en budbärare om vad som komma skall, kan vi förvänta oss en lika kommunal som introvert upplevelse.

Bojan Buntic

lana del rey nuppie normcore
Normcore-foto på en Normcore-klädd Lana Del Rey. 

Igår blev jag intervjuad av DN Ekonomi om nya sociala nätverket Ello. Efter texten publicerats på DN med min Ello-profil skärmdumpad fick jag frågan om P1 Morgon fick ringa mig. Jag sa ja, men under natten kom känslan av att jag inte hade en aning om vad jag skulle svara om de ringde. Så jag började damma av mina sociologi-studier och kom fram till en samtidsteori.

Låt oss kalla det nuppie-teorin.

Vad hände efter hipsterns död? Jag tänker i termer av neo-yuppie, neo-hippie, post-hipster och normcore. Men eftersom normcore mest gäller mode saknas ett ord. Jag väljer att kalla den typiska nutidspersonen nuppie.

Under våren och sommaren 2014 växte normcoren fram. Idealet var att klä sig normalt. Normcore är en unisex-trend för människor som inte vill utmärka sig genom sina kläder. Men det innebär inte att normcore-personen är otrendig. Det är snarare en motreaktion till alla snabbt förändrade trender och hen väljer helt enkelt medvetet neutrala plagg som jeans, chinos, t-shirts och hoodies. Nuppien är lika modemedveten som hipstern men vet att hen är en på 10 miljoner och klär sig därför enkelt, men väljer sina basplagg med samma omsorg som yuppie-ikonen Patrick Bateman valde typografi på sitt visitkort.

Varför nuppie? För att ordet är en blandning mellan en neo-yuppie och en hippie. Nuppien är superkommersiell och självmedvetet politiskt korrekt, men inte nödvändigtvis för den goda saken. Åsikten är inte bara en hygienfaktor för karma, den är också årets accessoar.

Men till skillnad från hipstern ska nuppien inte omfamna avant garde och indie. Ekonomisk framgång och kändisskap är måttstockar för kvalitet, även om många nuppies i grunden är hipsters som lever på existensminimum, alternativt är rika men lever i dold eller förklädd fattigdom.

En kulturell yttring för nuppien är David Finchers normcore-reklam för GAP under rubriken Dress Normal.

En annan är att nuppien skippar filmfestivalen till förmån för Idol och Paradise Hotel, HBO och Netflix.

Många nuppies är klubbkids som lyssnar på hiphop och RNB, eller deep house och techno. Men det som utmärker nuppiens musiksmak är en blandning mellan 80-tals-yuppiens super-producerade Yuppie-rock-ideal och hipsterns indie-ideal. Nuppien föraktar Avicii och Swedish House Maffia, men lyssnar på Middle Of The Road-musik som Taylor Swift, Katy Perry, och Miley Cyrus.

T o m mer alternativa klubb-nuppies som var stenhårda hipsters har börjat lyssna på Beyonce och Miley Cyrus och svenska mainstream-artister som Rebecka & Fiona och Tove Lo.

Typiska nuppie-labels är gamla anrika majorlabels som återinförs i Sverige. Som Polydor med Tove Lo, Urban Cone och Krunegård. Den typiska nuppie-artisten är indie-chic, men lika välproducerad som Skrillex.

I Sverige kommer Nuppien att frodas som en motreaktion till Löfvens Nya Socialdemokraterna och SD:s Vice Talman. Nuppiens hjärta bultar för FI och rödgrönrosa men den kommersiella samtiden får nuppien att känna sig kluven.

Vår tid är en tid av självförverkligande och narcissism. Så för nuppien är bekräftelsen hårdvaluta och hen hänger på Instagram och Tinder och samlar likes och matchningar som mentala bitcoins. Den typiska nuppien är ett premiärlejon och en serienonogamist som dejtar på löpande band.

Vår turbulenta samtid har gjort att nuppien i smyg oroar sig för allt. Miljökatastrof, ebola, ett tredje världskrig eller zombie-apokalism.

Tobias Isaksson