Arkiv för Baba Stiltz

ge hit 2013

 

Det händer en hel del skruvade grejer under vår samtidtid medan vi fajtas med våra postmoderna komplex, en växande fascism, rädslor för domedagen, världskrig, simulerad terror, överklasslyx, snuskgubbar med $$$, dålig smak och dödsångest. Det händer en del sjuka saker inom musikvärlden också och våra digitaliserade öron kommer snart vara helt virtuella. Medan ni tappar bort er i era androids på väg till den nyöppnade glassbaren, med fickorna fulla av Pocky och sladdar och allt annat än verklighet – läs! Jag har försökt att orientera mig lite i denna omöjliga labyrint av retweets och soundcloudlänkar (som är ett helvete att kopiera från mobilen) och mjukporr på bussen. Jag har försökt att skissa en liten översikt över samtida happenings i musiken.

Kom igen, häng med mig på denna balansgång mellan skitsmak och utsöktheter. Här får ni en liten sushibuffé med fullständigt syntetiska råvaror. Här får ni 2014 ur mina pretto-ögon.

Vaporwave

new dreams ltd
New Dreams LTD

Avantgardistiskt politiskt statement med ett viktigt konceptuellt innehåll eller en pretentiös form av hissmusik? Vaporwave är byggt med möblemang och skräp från den globala kapitalismens rum och soprum: reklammusik, loungejazz från vänthallar, den där musiken du hör i telefonen medan du väntar på att kopplas vidare till ett nytt samtal. Men dekonstruerat och rekonstruerat. Vaporwave kan låta som allt möjligt: dystopisk midi-hiphop, skruvad självhjälpsmusik, hårdpumpande, glansig techno, flashig wobble dubstep med auto-tunade vokaler.
Det som alla former har gemensamt är ytligheten: denna musik är bara yta.

Producenterna kan kännas igen på namnet: massvis med $$$ och ttt och ###, teckenspråk från Witch House, Seapunk och andra internettrender och ironiska namn som #HDBOYZ. Du hittar dem på svårtydbara tumblrs, märkliga kryptiska hemsidor, disketter, DIS Magazine, och diverse andra neonblänkande ställen med en fascination för cutting-edge framtida konst och musik, 3Dgrafik från fem till femton år gamla datorspel och Windows 98.

Målgruppen är intellektuella estethipsters, och därför lär den aldrig få någon större kommersiell spridning. Om inte SONY eller Universal faktiskt tror att band som #HDBOYZ är på riktigt och vill signera dem.

 

 

#”90-talet”

90talet

90-talet är ”tillbaka” – som vem som helst som råkat klicka upp Internet under året vet. Det märks dock mer i vår tids visuella uttryck och modet än i musiken. Denna trend som tagit över hela världen syns på miljoner Etsy-shoppar och tonåringars tumblrs. Softa lite i din virtuella verklighet på facebook så ser du nog snart att dina vänner gör personliga tidsresor.

Det är viktigt att förstå att detta är en tolkning av 90-talet och att 90-talsestetik ofta bara är en av många beståndsdelar i denna nya uttrycksform. Det kombineras med stilformationer ifrån seapunk-, witchhouse och vaporwave-trenden, och allting annat som är nytt för vår tid: YOLO, #tags och så vidare förekommer frekvent.

Vad gäller musiken så syns det mest på Pitchfork.coms frekventa uppmärksammande av indierock med 90tals-feel, grunge-revivals, och samtida musikvideoproduktion.

Det hörs även på hypermoderna konstsidor som den new york-baserade DISmagazine, där även Vaporwave premieras. Där har 90-talets ravemusik haft en prominent plats: Gabber, happy hardcore, supersmörig trance, jungle och drum & bass, fast omtolkat.

90-talshiphop var ju på uppsving under en väldigt kort period 2012, men har sedan dess fallit mer eller mindre i glömska. Inte heller 90-talshouse har vaknat särskilt mycket till liv trots att Bicep och flera andra houseakter försökt att återuppliva det under hela 2012. Nu när Frankie Knuckles är död kanske vi kan se någon slags större uppsving i hans ära. Det är jag gärna för.
DUNKADUNKADUNKADUNAKDUANEK

mad decent

Trap och footwork i alla dess variationer är fortfarande the shit även om trap försvunnit lite i och med dess definitiva inträde i frankenstein-monstret kallat ”Diplo & Friends” / Mad decent – ett slags konglomerat av musikgenres som vägrar dö på dansgolven. Detta är arenamusik för de stora dansgolven, på festivaler som Emmaboda.

Footwork, denna klubbgenre och dansstil ifrån Chicagos underjord, lär inte dö med pionjären DJ Rashad, som hittades död för några dagar sedan. Den växer och växer och har spridit sig både till Sveriges basproducenter och våra garderobrumsstudios.

edm-1

På tal om stora arenor så är det en genre som regerar på de absolut största: EDM – ett slags samlingsnamn för den mest kommersiella dansmusiken därute. Avicii och Swedish House Mafia är både Sveriges och världens troligtvis största namn inom genren. Det handlar om dunkdunkdunkande electro med stora uppbyggnader och stora melodier. Det är 90-talstrance för vår generations festivalhipsters och fjortisar, och kan höras lika mycket från H&Ms radio som från Friends Arena.

Wobble dubstep kommer vi aldrig att få chansen att glömma. Skrillex sågar, som vi fick återhöra på hans andragiv Recess, lär höras över festivaler världen över i åtminstone 5 år till. Denna vår tids rock’ n’ roll är lika varaktig som Myspace-hjältens töjningar.

 

techno is not dead
Vad gäller mer ”seriösa” genres så händer rätt mycket där också. Under 2013 var det bl.a lo-fi techno som regerade: från storbrittaniens underjord, och från den amerikanska techno-etiketteten L.I.E.S, till amatördjs Traktorbibliotek världen över. Jag själv föll lite för denna dröm och det kan höras på min mix jag gjorde för GHM. Denna trend fokuserar på analoga synthar och rå, primitiv produktion. Det finns en hel del inslag av exotism och afrikanska rytmer, men för det mesta utgörs materialet av ett enkelt och minimalt ljudspråk: det handlar om att gå tillbaka till essensen av technoproduktion och skala av alla lager av ecxess.

På beatport är det fortfarande techhouse som tar mest plats, men även andra former av house blippar upp här och där. Vi har 90-talsrevival, som nämnt tidigare, med BICEP i fronten: massvis med sköna pianon och housedivor.

En annan intressant formation är new jack house – en kombination av bassline och house som försöker återerövra gamla glada raveattityder och atmosfärer just nu i London. Jag vet inte hur långt det spridit sig, men det låter uppfriskande och framför allt väldigt, väldigt dansant.

En annan viktig trend inom housemusiken är nytolkningar av popklassiker: den representeras globalt av Cyril Hahn, vars tolkning av Destiny’s Childs ”Say My Name” snabbt växte till ett transnationellt fenomen. Han fick sig stort antal efterföljare. I Sverige har vi HNNY, som gör utsökta edits på kommersiell pop, och den nya duon About Girls, som blev stora med en take på Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”.

Självklart vägrar basmusiken också att dö. Just nu är det fransmännen som håller fanan högst med nya, experimentella produktioner från podcasten och skivetiketten Clekclekbom. Post-dubstepens vackra, mångrytmiska landskap, med dess tendenser åt loungen, tycks lama i förhållande till denna kraftiga och ubertunga musik.

I sverige händer det mest intressanta i Stockholm, Under Bron, på Studio Barnhus: skweeekungen Baba Stiltz gör innovativ house, Axel Boman skapar out-of-this-world ljudlanskap, och Christian Dinamarca tar den svenska basmusiken till en helt ny nivå.

 

HIPHOP FÖR DEN SKÖNA NYA TIDEN

yung lean

Hiphopen har varit i spotlighten under en väldigt lång tid nu och kommer att fortsätta så länge Diplo och vänner får festivalbokningar. Ni har hört den under två långa år på YAKI-DA och typ alla andra hipstriga klubbar i Göteborg, ni har hört den på indieklubbar på Jazzhuset – den är överallt.

Fastän jag själv inte varit särskilt intresserad av den på senare tid så måste jag erkänna: den lever och regerar och omskapar sig själv hela tiden. T.om. den storsäljande, mest kommersiella hiphopen experimenterar med sina gränser och innoverar ständigt. Det är bara att titta på Kanye West Yeezus.

I underjorden har det växt fram en hiphop för vår generation skapad av ungdomar höga på energidricka. Det började i en egen virtuell community via soundcloud, facebook, twitter, och så vidare men har under 2013 spridit sig till ett slags världsfenomen. Jag talar om Sad Boys och Yung Lean och hela den kulten. Uppväxta i Drakes och Lil Bs efterföljd har de börjat tänja på gränserna för vad hiphop överhuvud taget är. Producenterna hämtar intryck ifrån nya samtida genres som vaporwave, footwork, sea punk, och så vidare, och kombinerar det med en känsla för beats som ifrån modern kommersiell hiphop. Denna nya hiphop karaktäriseras av spontantitet, autotune och fula vokaler, samarbeten över nationsgränser via nätet, och ett fullständigt upplösande i samtiden. Allt är tillåtet. Och det är därför den är intressant.
Även Sincerely Yours, en skivetikett som vi sen tidigare vet har en stor kärlek till just hiphop, har hakat på trenden. För inte så länge sen släppte de en singel av Bladee, en av frontfigurerna i denna kult.

 

Såja, detta är allt för idag. TO BE CONTINUED.

Bojan Buntic

pair of wings edit

Kung Baba Stiltz edit av Frankie Rose ”Pair Of Wings” ger dig vingar.

Bojan Buntic

artworks-000072161977-rs30qo-t500x500

Det finns för mycket musik. Jag kollade igenom min e-mail. Där fanns det 50 nya mail, med 50 nya låtar. Varje låt utesluter en annan. 

Jag har under en lång tid hållit mig borta från min vanliga rutin, med ursäkten att jag inte har tid. Det har jag egentligen. Men jag är rädd för något. Och jag tror jag vet vad det är.

Men så fort jag tänker så, så tänker jag ännu längre. Jag kanske inte alls tröttnat på musik. Hur skulle man kunna? Jag stänger av så ofta nu. Jag tycker om tystnad.

Det är en del saker som förändrats med mig under årets gång. Förr lyssnade jag på musik för känslornas skull. Det var terapi. Nu vet jag inte varför jag lyssnar. Mitt lyssnande är en hektisk stad.

Jag byter frenetiskt mellan låtar. Det är ett så respektlöst lyssnande. Men som sagt, varje låt utesluter en annan. Och vi lever i en sådan tid. Varje upplevelse kan bytas mot en annan med ett klick. Förutom de som verkligen betyder något.

För de är omöjliga att klicka bort.

Det var längesen jag kände att det var omöjligt att klicka bort en låt. Även den bästa musiken kan ersättas av någonting lika bra, och ofta undrar jag varför jag lyssnar på denna och inte den andra som den kan ersättas med?

Just nu finns det tre låtar jag inte kan ersätta med någon annan. Tre låtar jag inte kan klicka bort. En av dom är DJ Sprinkles remix av The Mole ”Lockdown Party”. En annan är Jamie XX nya revolution till låt, ”Sleep Around”. Och den tredje kommer härifrån Sverige. Från vår obemästrade konung av skweee, udda, experimentell housemusik, och skeva, nytänkande hiphopbeatz, Baba Stiltz.

”Palats” är ett mästerligt koncentrat av en lång och ambitiös karriär inom den elektroniska dansmusiken. Det låter som ingenting annat härifrån. Det är en fullständig beast till låt. Och den har åter igen väckt till liv mitt intresse för musik, för musiken man inte kan ersätta, klicka bort, lägga i en playlist och glömma. Om man inte låter som ”Palats” i dagens musikklimat för elektronisk musik så är man inte med i gejmet.

Epn Palats / Crypt släpptes via Studio Barnhus, en av de fantastiska musiketiketter som sätter standarden för svensk produktion 2014.

Bojan Buntic

T-BBC BABYGIRL

Baba Stiltz producerar snabbare än gräddglass blir till milkshake i solen. Han släppte för en månad sedan en fantastisk ep via Under Bron. Och vi fick nyligen reda på att han släpper en ny singel i tre varianter — Our Girls — via Studio Barnhus, som ni kan lyssna på här. Men det är aldrig tillräckligt med den här snubben, så idag får ni även höra ”BABYGIRL”, en ny supergrym Baba Stiltz- Skweee-rnb med sjukt mycket feels, autotune och en c00l video av Bladee.

Bojan Buntic

http://youtu.be/GUEvN7ESJok

baba stiltz dive

En av våra fabboartister, Baba Stiltz, släpper en ny somrig ep UBR3 via Stockholms klubb / skivetikett Under Bron. Det är två spår av ljuvliga, minimala beats för sommarkvällarna, och en elegant remix av Pillip Lauer. På A-sidan dyker vi ner i den svala ”Dive” och vandra omkring i solnedgången av den retroläckra, anspråkslösa ”Running Game (Worlds)”. Vi skulle kunna använda dessa stycken för att definiera orden soft och chill. Lyssna, luta er tillbaka, och njut av den finaste sommaren på länge.

Bojan Buntic

yung lean lemonade feat baba stiltz

”I was supposed to play two weeks ago and I couldn’t go because they said I was too young.” Säger Yung Lean i en intervju i Noisey. Japp, denna rappare från Södermalm är bara sexton år. Han är med i Stockholms hiphopkollektiv Sad Boys. Han idoliserar Future, hatar Macklemore. Han vill bo i Miami, eller Brooklyn, och producera musik. Twerka hela livet.

Nu har han släppt sin debutmixtape Unknown Death 2002 via New York-etiketten, Mishka. Det är en fullständigt briljant kollektion av skev, alternativ, helhjärtat skruvad hiphop av den knäppaste sorten. Men den är inte bara konstig, utan även jävligt välgjord. På ”Lemonade (ft. Baba Stiltz)” hör vi ett alldeles säreget, chillaxat flow som låter som — gyllene diarré. Det liksom bara glider ut och glänser.

Låten handlar om lemonad, droger och kärlek. Och musiken är drogad, hög på slö kärlek och speedad på lemonad. Den är producerad av Yung Sherman, med hans karakteristiska soffliggarsound, och gästas av ingen annan än Baba Stiltz. Inom vissa kretsar är dessa likvärdiga med Kanye Wests stjärngäster.

Bojan Buntic

baba stiltz & yung sherman

Baba Stiltz och Yung Shermans (från Gravity Boys) tolkning av rnb-genren på ”all my life” påminner om Bam Spaceys mörka beats och autotunade röst, och The Weeknds drogade sånger. Melankoli, vilsenhet, sex, och en tom, tom, skalle, dåsiga toner och basgångar, ögon som knappt kan hålla sig vakna, vingar som ej kan slå. Uppgivenhet och knullrufs i ett och samma famntag.

Bojan Buntic


VarjeMorgon

Lite gåshud på morgonen som blev en förmiddag, som kanske till och med blev en kväll? Som blev en lång, lång natt — som blev en morgon? Det handlar om att hålla kvar sekunderna vi är med varandra, så länge som möjligt, att döda ångest och stress med ett famntag.

Allting vi är, är värt varje morgon.

AnnaMelina är ifrån Stockholm och gör ömsint svenskspråkig r’n’b med de där melankoliskt slöa beatsen som vi kommit att förknippa med GHM-favoriten Bam Spacey. Lyssna på en chopped and screwed-edit av hennes senaste låt, ”VarjeMorgon” av Baba Stiltz.

Daniel Savio

Den svenska skweeepionjären Daniel Savio är 34 år och har sysslat med musik i 20 år. Han började DJ:a väldigt tidigt och redan i åttan producerade musik med en kompis. Alla sommarjobbspengar gick åt på en sampler. Det var hiphop som gällde. Han startade ett band som hette Hundarna från södern. De släppte två fullängdare, några eps och några tolvor. De vann en grammis 2003. Det var först när bandet splittrades som han gick in för att göra egen musik. 2006 började Savio göra det som idag går under beteckningen skweee. Skeeegänget har varit med på svensk TV. Idag finns det många uttövare, alltifrån USA till Ryssland, och artister som Limonious, Mesak, Baba Stiltz, Randy Barracuda och Rigas Den Andre, skapar nyskapande musik inom genren. Det släpps på fina etiketter som Flogsta Danshall, Harmönia och Flora & Fauna. Det är en av nutidens musik som låter mest som framtiden, och hoppas jag, kommer ha en god framtid framför sig.

Som så många idag är Daniel Savio helt självlärd. Han kan ingen teori: ”jag har ju genom åren plinkat rätt mycket. […] Jag fattade inte hur man tog ackord. Jag vet liksom vad C, G, D osv är för toner men jag vet inte vad ackorden heter. För mig blev det en jakt: att hitta tre eller fler toner som går att trycka ned samtidigt. Det är väl det som jag fortsätter med.” När han sitter i sin hemmastudio använder han analoga synthar och spelar in via datorn: ”För mig är det rätt trist att sitta enbart framför datorskärmen, jag vill gärna ta på grejerna och jag gillar det smutsiga ljudet som det kan bli från ett mixerbord och ett par syntar.”

Mesak

Namnet Skweee kommer från idén att man ska ”squeeza” så mycket som möjligt ur billiga analoga syntar: ”Jag älskar t.ex. portamenton som finns i gamla syntar”. I genren är likheten till 8-bitsmusik central. Savio spelade mycket tv-spel när han var ung. ”Commandore 64 är ju den mest magiska av alla. De försökte göra bättre grafik än det gick göra. Så på nått sätt är den najsare än Nintendo.” Sina första låtar i genren gjorde Savio med hjälp av en 80-talssynt som heter Juno 1. ”De bästa ljuden man kunde få på den var de rena och klara som lät väldigt mycket som 8-bitsljuden.” Men Savio har ingen SIDstation hemma. Inga av de vanliga redskapen vid emulation av 8-bitssoundet. Han säger att det enda han har hemma som ”man skulle kunna kalla en gamegrej är min lilla Little Sound DJ. De ljud som låter som datorspel är analoga syntar.” Det närmaste man kommit en anthem inom genren är ”Revolt” och finns på hans senaste skiva (Daniel Savio heter den och plats nummer 29 på vår årslista över 2012s bästa svenska album). Den låten gjorde han helt med en nyproducerad analogsynth som heter Leipzig.

House Of Usher

Daniel Savio strävar inte efter att göra ”game-musik”. Men han älskar den ljudvärlden, det är det han har växt upp med. När han och hans kollegor började göra Skweee visste de inte att det fanns andra som sysslade med liknande grejer. Nu har de hittat folk i England och resten av Europa som gör hiphop som är nära besläktad med genren. ”Min gissning är att de är lika gamla som vi. Det är samma referensramar, man har liksom växt upp med Commandore 64, Public Enemy och Bruce Lee och hela den grejen. Det är de grejerna man romantiserar när man bygger sin egen drömvärld.”

Men fastän det finns en aspekt av retro spelmusik i Skweee är det väldigt långt ifrån chiptune-musiken som produceras ymnigt världen över (det finns folk som har bibliotek på miljoner chiptunelåtar). ”Mycket om chiptune-grejen handlar om att göra spelmusik. Musiken i spelen tycker jag inte var så jävla bra.” Men vissa låtar ur spel älskar han. Han nämner ”Ocean Loader” av Martin Galway. En av tv-spelmusikens klassiker. Och spelmusiken är precis som Skweee ”oftast väldigt funky. Det är väldigt ompa, ompa, du vet Sonic The Hedgehog” [Daniel nynnar på någon låt (kanske ”Mystic Cave Zone”?)].

Daniel Savio DJar tre gånger i veckan för att få ekonomin att gå ihop, men säger ”det överlever jag på knappt”. Han är dock nöjd. Han har nyligen blivit far. ”Jag är glad så länge jag får lite pengar och jag klarar mig på kaffe och cigg. Lite sådär sacrifice my lifestyle. Men jag blir ju inte av med pengar när jag sitter där och plinkar.

Men hur är det med Skweee som livemusik? I somras spelade hade de en hel del konserter, säger han, de var i Wien och Berlin. De spelade på Norbergfestivalen, som de gjort tre gånger förut. Men en av hans bästa upplevelser live var när han och Mezak, en Skweee:are och nära vän till Savio, spelade för två år sedan på en scen på Fusionfestivalen i Tyskland ”en av de mäktigaste spelningarna Skweeemässigt.” Och för tre år sedan anordnade de en Skweee-festival i Finland och samlade ihop uttövare från bland annat Spanien, Frankrike, Glasgow och så klart Finland och Sverige. Det höll på från ett på dagen till ett på natten. ”Och jag bara njöt som en dåre, allting var så jävla bra.”

Intervju: Aleksandar Buntic. Text: Bojan Buntic.

Visa support, följ oss på FACEBOOK för mer intervjuer, musiktips, recensioner, musiknyheter och annat kul.
Vi twittrar också!
Och hypem är så jävla hajp så klart.