Arkiv för crystal castles

crystalll

Crystal Castles kom tillbaka för två månader sedan med låten ”Frail”, fast utan Alice Glass, som valde att lämna Ethan Kath på grund av anledningar som rörde sig om kreativ utpumpning (Läs: hon kände att hon inte hade mer att ge i Crystal Castles) samt privata anledningar, som det fortfarande spekuleras om. Vi var många (jag + hundratusentals virtuella, vilsna själar) som fick vårt hjärta krossat när vi nåddes av nyheten.  Men känslan av sorg har sakta börjat försvinna och ersatts av ett hopp.

För Crystal Castles är fortfarande intakt, med eller utan Alice Glass. De har fått en symbolisk hjärttransplantation i form av en ny ännu okänd sångerska, som adderar nya dimensioner till Ethan Kaths soniska mörker, även om hon ännu inte besitter de avgrundsskrin som Alice Glass kunde ge ifrån sig. Den nya låten ”Deicide” är ett bevis på Crystal Castles fortlevnad, det är det där envisa hjärtat som enträget fortsätter pumpa, trots att alla säger att slutet är nära.

Their kindness is charade
It’s used to sedate
They remain unashamed

Det är fem minuter av det vackraste som någonsin kunnat skapas inom genren ”smutsig, tragisk electronica”, ett vackert oljud som närmast kan liknas vid en crossover mellan witch-house och gammal trance, där morrande reese-basar, gråtande synthmattor och trance-leads bärs upp av malande fyrtakter.  Det är melankolisk ravemusik gjord för tumblr-generationen, för själar som irrar runt som vilsna nattfjärilar för att hitta sig själva i livets sorl.

Mattias El Mansouri 

Annonser

crystal castles

Idag kom nyheten om att Crystal Castles mer eller mindre är tillbaka, fast utan Alice Glass. Jag är glad, väldigt glad, men att Alice Glass valde att lämna CC är fortfarande betydligt mer sorgligt än att Crystal Castles är tillbaka utan henne, så att behöva lyssna igenom Frail känns lika jobbigt som det är tröstande och hoppingivande även om det fortfarande är Ethan Kath som gjort musiken och skrivit texten. För vem skulle vilja höra The Knife utan Karin Dreijer, äta sina pannkakor utan sylt och grädde, se One Direction utan Zayn eller höra Aviciis tragiska försök till att förnya sitt kommersiella sound genom att addera country-influenser? Ingen. Men jag får väl ta och bita ihop för jag älskar verkligen Crystal Castles och jag var mer deppig än alla deppighetsromantiserande tjejer på tumblr TILLSAMMANS när jag fick höra att de hade splittrats.

Frails hör vi en oidentiferad sångerska vid namn Edith som låter slående lik Alice Glass i sin skriliknande sångstil och en ljudpalett som tar oss tillbaka till 2012 när III släpptes. Vi hör sorgsna ljudlandskap ackompanjerade av repetiva trance-synthar, Ediths reverbade stämmor och den ack så snygga Reese-basen: ”det där svarta hålet till bas, sugande in dig partikel för partikel som en blodlysten dammsugare i rymden” som Bojan skrev när han gav albumet 10 av 10 i betyg. Allt detta uppbyggt över malande fyrtakter, sönderfrätta shakers och hi-hats och en subtil snare – typisk Crystal Castles-percussion.

Något jag gillar med Ethan Kaths ljudvärld är att den skiter i nutida trender inom elektronisk musik. Det vackra varvas alltid med det groteska mörkret, som i en saga och musiken är allt det som pop inte är, förpackad i ett pop-format. Med eller utan Alice Glass känns det ganska befriande att få höra melankolisk elektronika igen och riktig sådan, som inte är gjord av någon bajsnödig hipster som fastnat i en glitch i vaporwave-loopen.

Mattias El Mansouri 

Grouper - Alien Observer cover

Det finns få genrer som jag brukar återkomma till så mycket som Ambient och Drone. Och jag har inte ens lyssnat på det särskilt länge till att börja med, kanske två, tre år som max, men det har det senaste året legat mig varmt om hjärtat, mer än någon annan genre. Varför vet jag inte, men jag tror nog att det handlar om hur harmonisk och omfamnande ambient kan vara. Den har ingen klar struktur som all annan musik, ingen fyrtakt som ligger och maler på eller ett förutsägbart klimax. Den bara existerar där, som ett vackert oljud som bara väntar på att få föra dig till den plats du målar upp i ditt inre.

Den har funkat lite som en livräddare för mig, varit livbojen som hållit uppe en från att sugas ner i ett bottenlöst svart hav av tankar och tonsatt välbehövda pauser i en alltför stressad tillvaro. Må det handla om Tim Heckers melankoliska ljudcollage, Thomas Köners arktiska isbrytar-drone, Groupers varma och omfamnande hav av reverb eller William Basinskis ljudlandskap av sorg, ja, det finns något för alla. Den ter sig olika, vackert, suggestivt, men även klaustrofobiskt, becksvart och obekvämt, och nånstans där hittar man sin plats. Det gjorde i alla fall jag.

Här nedan har jag valt ut lite låtar som hjälpt mig att klara av vardagen, några som fått hänga med ut på löprundor ute i skogen under stjärnklara himlar, men även några låtar som helt enkelt är för bra för att jag ska låta dem gå förlorade i en spellista som ingen någonsin kommer att få höra.

Trevlig lyssning!

/Mattias El Mansouri
_________________________________________________________________________________________

Nils Frahm – Says

 

Grouper – Hold

 

Tim Hecker – Song Of The Highwire Shrimper

 

Loscil – Sturgeon Bank

 

Slowdive – To Watch

 

Thomas Köner – Novaya Zemlya 1

 

RAUM – In Stellar Orbit

 

How To Dress Well – Escape Before The Rain

 

William Basinski – 04 92982. 3

 

Belong – Beeside

 

Crystal Castles – Child I Will Hurt You

 

CRIM3S – Drawn

 

Hands – Beelitz Heilstatten Pt.6

 

Grouper – Moon is sharp / Alien Observer 

 

Fennesz & Ryuchi Sakamoto – Haru

 

Thomas Köner – Serac

 

Model 500 – Neptune

 

Loscil – Khanamoot

 

William Basinski – The Disintegration Loop 

 

Clara Moto – Goodnight Twilight

 

Slowdive – Watch Me

 

ISAN – Betty’s Lament

 

White Rainbow – Warm Clicked Fruit

 

Tim Hecker – Studio Suicide 

 

Brian Eno – Drift

 

Grouper – Being Her Shadow 

 

How To Dress Well – Ready For The World

 

Simon Scott – Springstars

 

Dag Rosenqvist – The procession: Become the end

 

 

2014 var inte bara ett bra musikår för Sverige. Det hann släppas mycket bra plattor från världens alla hörn också, ur alla möjliga genrer och från alla sorters människor. Vi har sörjt och vi har fröjdats. Vi förlorade Crystal Castles men vi fick tillbaka Slowdive. Vi förlorade Death Grips men fick tillbaka Ride. Vi fick höra Robin Thickes misogynistiska texter i Blurred Lines, men blev återgäldade med nyheterna om hans debutplattas flopp. På något magiskt sett har tomrum fyllts igen och tårar torkats bort. Vi har fått höra Liz Harris hjärtekrossande sorgekväden, Tahliah Barnetts skruvade benknäckar-beats och dansat till Todd Terjes svalkande fjorddisco.

Ja, det var 2014- ett år fyllt av dalar och toppar. Nu ser vi fram emot 2015 och vad det har att erbjuda. Längre ner följer en lista på de 40  bästa plattorna som vi lyssnade på mest 2014. Vi hoppas att ni gillar den lika mycket som vi gör. Ses nästa år!

Mattias El Mansouri & Bojan Buntic

fka twigs
1) FKA Twigs – EP I

grouper ruins
2) Grouper – Ruins

jag246.11183
3) Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness

Rave_tapes_cover
4) Mogwai – Rave Tapes

caribou-our-love
5) Caribou – Our Love

trust-joyland
6) Trust – Joyland

Atlas_12Gatefold
7) Real Estate – Atlas

81YrvnEbXAL._SL1500_
8) Jon Hopkins – Asleep Versions

halls love to
9) Halls – Love To Give

todd terje
10) Todd Terje – It’s Album Time

Swans_To_Be_Kind
11) Swans – To Be Kind

Benjisunkilmoon
12) Sun Kil Moon – Benji

syro
13) Aphex Twin – Syro

movmentep
14) Movement – Movement

Baths_Ocean_Death
15) Baths – Ocean Death

htdw-wish-cover
16) How To Dress Well – What Is This Heart

CloudNothingsCVR_15cm_300dpi
17) Cloud Nothings – Here and nowhere else

the 2 bears
18) The 2 Bears – The Night Is Young

Gazelle Twin Unflesh
19) Gazelle Twin – Unflesh

CT193-MAC-Cover_14003
20) Mac Demarco – Salad Days

kindness_otherness_cover_digital_300dpi
21) Kindness – Otherness

Graze_Edges
22) Graze – Edges 

doc050.11298v2
23) Damien Jurado – Brothers and sisters of the eternal son

broke-with-expensive-taste-art
24) Azealia Banks – Broke With Expensive Taste

st.-vincent-2
25) St. Vincent – St. VIncent

Layout 1
26) Samaris – Silkidrangar 

BLACKESTLP008_Packshot(1)
27) Black Rain – Darkpool 

SBTRKT_-_Wonder_Where_We_Land
28) SBTRKT – Wonder Where We Land 

a4168717356_10
29) Ricky Eat Acid – Three Love Songs 

objekt flatland
30) Objekt – Flatland

tycho
31) Tycho – Awake

la barca
32) Thomas Köner – LA BARCA complete edition

lukid crawlers
33) Lukid – Crawlers

sd laika
34) SD Laika – That’s Harakiri 

SOHN-Tremors
35) SOHN – Tremors

wife-whats-between
36) Wife – What’s Between 

ye9q_ConversationsArtworkHIRES
37) Woman’s Hour – Conversations 

lbnhrx
38) LBNHRX – Naive Misanthropy 

whorl
39) Simian Mobile Disco – Whorl 

a1318040527_10
40) This Will Destroy You – Another Language 

Band: Crystal Castles
Album: (III)
Betyg: 9.5
Release: 2012-11-08

Duon ville gå emot allt vad de tidigare gjort, de bytte ut syntarna och började om från början. Det första man märker av (III) är att ingenting och allting är annorlunda. ”Plague”, som är en av de fyra låtar vi redan innan fått smakprov på, ryter igång vad som är Crystal Castles‘ hittills bästa och råaste album. Det är brutal melankoli, knivsuddar med trubbiga kanter, technosyntar som faller tungt som hagel i natten. ”Kerosene” pumpar igång med — Reese-basen (glöm ej att lägga märke till basgångarna i varje låt, de är raaaaaaaaaaawr), det där svarta hålet till bas, sugande in dig partikel för partikel som en blodlysten dammsugare i rymden. En breakbeat på det, Alice Glass viskande vokaler och helt föryckta chiptuneröster så hör du en jävligt fet nattklubblåts genom dimman.

”Wrath Of God” har vi hört innan också. Men jävlar vad tung den låter på albumet. Och perfekt placerad. Det väsande noiseslutet övergår så sjukt bra i ”Affection”. (III) har ett utomordentligt flow från låt till låt, som en väligenomtänkt dj-mix, en riktig resa, något som förenar klubbmusikens, djns, estetik med rockhistoriens idé om konceptalbumet. Efter att nu ha hört ”Affection” i sitt sammanhang går den djupt. Den där subtila hooken i bakgrunden — nån slags förvrängt, distat blåsinstrument — sätter klorna i mig och hiphopsynten sköljer ur låten som en maskins djupblåa blod.

”Pale Flesh” är ett monster till låt. Sylvassa, nåltunna technopilar flyger omkring medan en tung hiphopbeat håller stadig takt. Så kommer klungor av oljud, man hör knappt var Alice röst börjar och syntarna tar vid, allting är en impressionistisk smet, och smäller upp ljudbilden i ansiktet på dig. Det känns som att få en tatuering av en robot med vilt snurrande ögon, som samtidigt gör väsen av sig. BRÖAAH.

Ja, bröööaaaaah! Detta är en abomination. Du är ständigt på spänn inför vad som ska komma härnäst, som om du tittar på en fransk skräckfilm du inte riktigt kan reda ut. Crystal Castles har tagit sig in i popvärldens mitt, ja, alla älskar dem, och spränger nu med innovation inifrån. Så det ska va, bring the noise. Detta är bättre än miljoner c00la experimenterande pop/punk/techno-”kompositörer” med deras radikala avant-garde idéer direkt från hjärnans torraste mittpunkt. Säg mig, när hörde du senast noisetechno så rå, grov, radikal, punk, möööördande som ”Insulin”? Inte hörde du det i alla fall på en kassettetikett som klistrar ihop banden i djupet av en brunn. Nå, du kanske hittar nått från 1981, men jag tvivlar på att det mäter sig med rubbningsnivån på det här. Detta är definitionen, i ljud, av mänsklig, mörk, dödlig passion.

Förhoppningsvis avlar de imitatörer. På ”Transgender” får Reese-basen snurra igång tiden på ett dödsdisco. Och när ”Violent Youth” tar över snurrar discolampan i full fart. Robotens vilda ögon roterar ännu våldsammare. NÅJA. NOG. Albumets absoluta höjdpunkt är ”Mercenary”. Du går i den nedsläckta världen, du har nyss sett hennes sminkade ögon, hon går med någon annan denna gången, hon tittar på dig förvirrat, du hälsar på honom, trevligt att träffas, jag måste gå, ha en bra kväll, (du har ett spjut bakom ryggen, gömmer ansiktet bakom en sköld, en demonmask) du går medan molnen tornar upp sig på insidan, vreden växer och du ber till Gud att du inte vänder tillbaka medan dregglet rinner nerför hakan (du hör vilda stråkar spela, de kommer närmare, hon viskar till dig) och du känner hur tänderna spänns, isen går i blodet, ögonen blir röda, koncentrerade och glödheta. Det, mina damer och herrar, har vi alla inom oss. Man vill ju inte förlora det finaste man har. Även om man redan förlorat det. Crystal Castles har gjort ett soundtrack till vargen inuti oss. Ni kanske tror att det är totalt kaos, men det är det inte, kaoset är en poplåt. Kaoset är techno med ett mål.

Det virvlar runt som snö när du kommer till slutet ”Child I Will Hurt You” — och det är så vackert att se flingorna falla i gatuljuset, där du nu går, ensam, mot den plats som var ert enda hem, en bänk, tegelväggar, ljus, och ett myller av ciggfimpar och aska. Allt som återstår, bejbi, är aska. Inte ens det. Men jag tar en cigg, du är ändå finast i världen, och fyller i hjärtat på väggen.

Bojan Buntic

Lyssna på (III) på Spotify.

Visa SUPPORT, följ Ge Hit Musiken på

facebook
twitter
hypem

Crystal Castles har lagt upp ännu en låt ”Affection” för streaming från deras tredje album, med det förträffliga namnet, tada, III.  Alice Glass vokaler smetas ut över en 2000-tals hiphopbeat och, ärligt talat, är det en rätt ljum grej. ”Wrath Of God” är hittills det bästa de har visat från albumet, men jag hoppas fortfarande på någonting som verkligen står ut.

Bojan Buntic