Arkiv för death to stories

affischoriginal.indd

Band: Könsförrädare
Album: Curse All Law
Etikett: Teg Publishing
Betyg: 9.1 / 10

Sverige har på sistone blivit någon slags födelseplats för kvalitativ noise, lo-fi och skränig indiemusik. Det är visserligen ganska logiskt. Sverige är ett kallt land och att många då dras till kallt-ljudande rundgångar och knastriga gitarrslingor som biter på samma sätt som frosten är kanske inte alls så märkligt som det kan verka. Könsförrädare är med sin debutskiva Curse All Law inte sena att hoppa på tåget.

Den norrländska bok- och skivetiketten Teg Publishing — hem åt Mattias Alkbergs Begravning, Magnus Ekelund & Stålet, Maria Eriksson — har verkligen gjort ett fynd. Luleåbandet golvar mig fullständigt. Vid första lyssningen så tappar jag för en stund bort mig själv.” Kan det vara så bra?” och ”Bojan du borde ha förvarnat mig” är fraser som ekar i mitt huvud. Jag tappar bort mig själv under varje låt, gång på gång. Och även om jag lyckas hitta tillbaka till mig själv, om än bara för en stund, så drunknar jag åter igen i mina intryck, mina proppfulla intryck. Curse All Law är kanske skivan som the xx skulle kunna göra om de var lite coolare, och (förlåt mig) lite bättre. Fast den enda likheten mellan de två är kanske den passiva känslan i musiken. Men Könsförrädare gör lite mer än att låta mysigt och nära. På Curse All Law kan du räkna med attityd – även fast musiken egentligen är ganska passiv, och ganska nära. Allting smälter ihop, men den suddiga bilder lyckas ändå på något sätt att peka fingret. Lyssna på den första singeln ”Death To Stories”, till exempel. Den består nästan enbart av raka gitarriff och sångmelodier som ligger och flyter ovanpå ljudbilden på ett, som tidigare nämnt, passivt sätt. Men det är ändå destruktiv och hindrar inte den från att i slutet gå in i en sekt-doftande del där den ena sångerskan Janinne Sandström-Oja om och om igen utropar ”to see someone”. Det får mig att rysa. Inte enbart på grund av sångerskans mycket personliga uttryck utan för att det är en sån kraftig kontrast till resten av denna mer tillbakadragna låt, ett riktigt metalskri.

Jag tror faktiskt att jag är kär. Kär i industriljud av vad som verkar komma från ett tåg, en spårvagn eller kanske en liten, liten fabrik. Jag faller ner på knä inför Velvet-stråkar och dissonanta pianon, jag försöker släppa taget men det går inte. Jag skriker, och jag klänger mig fast vid vartenda litet anonymt gitarr-riff. Jag vet inte om min kärlek är besvarad, jag får inte ens veta. Bakom alla små rundgångar och abstrakta synthar så är Könsförrädare egentligen en enda stor hemlighet. Jag hör låttexterna klart och tydligt, och jag försöker läsa mellan raderna på ungefär samma sätt som jag i nionde klass blev instruerad att göra av mina språklärare. Jag hade säkert fått ett tillfredsställande betyg på min analys men det känns ändå inte helt rätt. Hur ska jag kunna läsa mellan så hemlighetsfulla rader?

Men jag får vara kvar här. Det är okej att jag ligger här, med armarna runt en Könsförrädares ben utan att ha klurat ut dess hemlighet. För den här skivan är ganska snäll också. Ja, Könsförrädare har lyckats med att få noiserock att låta mjukt och försiktigt (ja, till och med hemlighetsfullt). Även i dissonanta partier, såsom i den fantastiskt fina låten ”Second Coming” lyckas de med att inte störa på samma sätt som dissonans annars gör. Så även om du inte gillar genren så är den här skivan värd lyssna på. Det finns få band som bemästrar oljudskonst på ett så överlägset och balanserat vis.

Bortom all noise, och alla alternativa musiktermer finns det dock ännu en sida av Könsförrädare. Låt mig ordentligt introducera fenomenen Alina Björkén & Janinne Sandström-Oja. Alina och Janinne har på den här skivan det kanske bästa uttrycket jag hört. Det är aldrig för nära men inte heller för långt bort. Jag kan höra en personlighet i rösten samtidigt som den funkar rent tonalt. Den enda som kan jämföras i röstväg är Karin Dreijer i The Knife. Deras röster är egentligen det här som är den stora anledningen till att Curse All Law är så fruktanvärt bra. Det spelar ingen roll hur mystiken i slutet på ”Removed, Included / Glass Mountains” får mig att rysa och drömma mardrömmar om utomjordingar och konspirationsteorier eller vilken fantastisk poplåt ”Raging River” är när sångerskan har det kanske bästa uttrycket jag hört.

När jag skriver om bra musik tenderar jag att dra liknelser. Jag gör det till och med när jag skriver om dålig musik. Men låt oss se bortom all kärlek, och all romantisering av den svenska kylan jag babblar om i den här recensionen. Könsförrädares Curse All Law är en fruktansvärt bra skiva. Lyssna på den.

Emil Moodysson

Annonser

Könsförrädare

Teg Publishing, hem åt Mattias Alkbergs Begravning, Magnus Ekelund & Stålet, Maria Eriksson, har signerat ett nytt band, Könsförrädare. Bandets första sjutummare innehåller två politiskt laddade singlar. ”Death To Stories” låter som doom metal fast med ett ungdomligt glöd: istället för fladderbufféer och kistlocksdamm, får vi ett punkarhjäta som pumpar med energin av en första rus ut i världen, adrenalinet byggs upp och utmynnar i en rejäl refräng: sångerskan har en jävla röst. Och vad gäller förräderi så uppmuntrar jag all slags: genreförräderi, nationsförräderi, klassförräderi, och självklart också könsförräderi.

Jag tror att låten handlar om just det, att överträda gränserna som utstakats av alla berättelser vilka vi egentligen är och bör vara, berättelser vi inte valt att ta del av själva. Och jag vill gärna citera Gudrun Schyman i dessa SD-tider:

”Det betyder att kvinnor som t.ex. lever med män som är av annat ursprung är förrädare. På samma sätt som kvinnor överlag utmålas som svikare och förrädare när vi inte förstår att uppfostra männen till krigare för de nationella och etniskt rena intressena (Breivik).” Feministbrev 91.

Vi lever i en tid då konservativa, fascistiska, nationalistiska makter försöker sterilisera våra egenheter, försöker förstela förlegade könsroller, försöker säga oss vad vi får och inte får göra. Detta smyger sig in i vardagen, sakta men säkert. När jag och min flickvän blev tillsammans blev hon kallad för rasförrädare av sitt ex. Jag hade glömt att vi lever i Texas-Sverige. Vi behöver mer politisk pop här, särskilt nu. Och ”Death To Stories” är en kandidat till soundtracket till Schymans feministbrev.

Bojan Buntic