Arkiv för drömpop

KRANK196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album: The Original Faces
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8.2/10

Det är nånting med Liz Harris och hennes musik som Grouper som alltid fått mig på fall sen min vän Daniel introducerade hennes ambienta folk-noise till mig. När jag började första året på gymnasiet så försköts lyssnandet på hennes musik från att vara ett periodiskt nöjeslyssnande till att vara ett sorts kontinuerligt, omedvetet sökande efter en lucka i livet. En sorts vardagsflykt från livets alla bekymmer, som just då genererades av skolan som gav mig stressrelaterad ångest och sömnlösa nätter. Av någon anledning kom just hennes musik att bli ett sorts terapeutiskt och tröstande hjälpmedel när jag höll på att drunkna i ett till synes bottenlöst svart hav.

Jag har på så sätt aldrig försökt uppfatta om något hon släppt eller varit involverad i, varit mediokert eller rent utav ”dåligt” då betydelsen av hennes musik som en livräddare i nöden alltid vägt över allt annat. Ungefär på samma sätt som guilty pleasures inom musik och film nödvändigtvis inte måste vara bra, men kan associeras med nostalgi, minnen och kontemplerande som i sin tur får en att må bra. Men med Helen krackelerar hela min bild av den odelade hängivenhet och den outgrundliga relation som jag haft till Groupers musik när två andra musiker kommer in i bilden, med helt andra ljudbilder och soniska landskap än det som jag alltid förknippat Liz Harris med.

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, ovannämnda Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång)  dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter.

I somras dök dock Helen upp igen med tillkännagivandet av The Original Faces, deras debutplatta som trots Helens tystnad, hela tiden, sakta men säkert tagit sin form under ett pars års tid. Rent soniskt  är plattan en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.

Dock kan man inte påstå att Helen utforskar nya genrer eller att de är så mycket annorlunda än många av de drömska (ofta skäggiga) lo-fi-band som härstammar från USA och Kanada, men det betyder inte att musiken som infinner sig på The Original Faces är dålig. Inte alls. Tvärtom är den bra, väldigt bra och förvånansvärt intressant och behaglig att lyssna på, men den hade kunnat bli något mer.

The Original Faces släpps den 4:e September på Kranky.

Mattias El Mansouri

Annonser

pixx

Pixx eller Hannah Rodgers som hon egentligen heter är en ny sångerska och producent från den lilla byn Chipstead utanför  Södra London. Hon är bara 19 år och har nyligen signats till 4AD som bland annat huserar Future Islands, Grimes, Holly Herndon, The National och Cocteau Twins. Hon släpper EP:n Fall In den 28:e Augusti men släppte redan igår videon till låten av samma namn, som är 4:28 minuter av välljudande folklig och transcedental electronica som inte räds för att vara lika drömsk och subtilt flörtande med stallvännernas Cocteau Twins shoegaze-iga drömpop.

Videon, som tar plats på en strand i England där hon bland annat sitter och sjunger från stranden, är minst lika outsägligt enigmatisk som den ackompanjerade musiken. Det är ett sorts musikaliskt förkroppsligande av Slowdives bandnamn, det där suggestiva, det där vilsna travandet som man tänker på när man hör ordet. Ett långsamt dyk i slow- motion, ner i grumligheten och det dunkla intet bakom. Att Rodgers besitter så obehindrat luftiga och vackra stämmor är ju också ett plus som förhöjer stämningen ännu mer.

Mattias El Mansouri

helen
Foto: Natalie Anne Howard

För två år sedan kunde vi utläsa det här på Gorilla vs Bears hemsida:

“I have been playing pop music with some friends and we made a 7″. We’re playing under the name Helen.” — Liz Harris of Grouper

Då hade Liz Harris från Grouper bildat dreamgaze/noisepop-bandet Helen med sina två vänner Jed Bindeman från Portlandbaserade psychrock-bandet Eternal Tapestry och Scott Simmons (från lo-fi-popparna Eat Skull) och släppt sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”. 

Nu är de äntligen tillbaka med första låten ”Motorcycle” från deras kommande debut-LP The Original Faces som släpps den 4:e September på bästa Kranky. Enligt Pitchfork har albumet spelats in under flera års tid i Portland och vilken tur för oss, för vi vet ju att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Mattias El Mansouri

NNF317artweb

Artist: White Poppy
Album: Natural Phenomena
Skivetikett: Not Not Fun
Betyg: 7.8/10

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. 2013 debuterade hon med en självbetitlad LP och nu, två år senare är hon tillbaka med albumet Natural Phenomena. 

Natural Phenomena inleds med låten ”Confusion”, en flerstämmig psych-gaze-koral som drunknar i ett soniskt hav av reverb och delay, en explosion av ljud som överlappar varandra, likt stänkt färg på en målarduk. Suggestivt och överväldigande vackert, med en av världens finaste gitarrplocks-melodier som gör sig till känna drygt 2 minuter in i låten.  Den sätter också signatursoundet för den resterande plattan: drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.

På något outgrundligt vis låter det främmande, men även familjärt. Musiken vandrar hand i hand med den transcendentala och experimentella musik som numera är synonym med artister och musiker bosatta i Portlands vackra naturangränsande stadsmiljöer och Kanadas skiftande landskap. Däremot kan jag inte sätta ordet på vad Crystal Dorvals musik låter som. Det kan bero på att den spelades in på hennes gård på Vancouver Island under ett spann på 9 månader, avskuren från det rika kulturlivet som annars frodas i storstäder. I ett pressmeddelande sade hon att inspelningen av Natural Phenomena var en långsam process, där vissa dagar kunde bestå av att addera en melodislinga eller en gitarrmatta, ibland ingenting, vilket manifesterar sig på plattan som travar på obehindrat och oansträngt utan några som helst referenspunkter att luta sig mot. Man får känslan av att Dorval inte pratade med så många under den tidsperiod som Natural Phenomena spelades in. Vilken tur för oss.

Mattias El Mansouri

The Radio Dept. - Occupied

Artist: The Radio Dept.
Album: Occupied
Skivetikett: Labrador Records
Betyg: 9/10

Natten till den artonde Juni är ytterligare en sömnlös sådan. Klockan är 07:34 och det rum jag i åtskilliga timmar lönlöst försökt finna ro i blir allt ljusare. Den oundvikliga, outhärdliga och obarmhärtiga dagen vänta. Mina ögonlocks tyngd är min största last när jag i revolt mot det lilla sunda förnuft jag fortfarande har kvar, försöker ta mig igenom dagen som om jag faktiskt sovit åtta härligt hälsosamma timmar. Den gassande solen, och de 18 grader celsius som agerar sällskap knyter sig som en tvångströja runt min redan utmattade kropp och själ.

Men den artonde Juni är också dagen då jag hittar tillbaka en gammal vän. En silkeslent drömsk vän, med en röst som yttrar ord med en precis lika len tunga. Det skånska drömpop-bandet The Radio Dept. är tillbaka, med EP:n Occupied släppt på skivetiketten Labrador Records. Efter fem års tystnad, utan att räkna fjolårets singel Death To Fascism och singelsamlingen Passive Aggressive (2011) bjuder The Radio Dept. upp till ännu en hypnotisk vals.

Occupied kommer hand i hand med en viktig lärdom. All heder åt återträffar med nära och kära från förr, men förvänta dig inte att det är samma person som sist ni sågs. The Radio Dept. har på den här EP:n kastat en hel del av det gamla. Det som tidigare var kännetecken för The Radio Dept. har fått ställa sig åt sidan för nya tongångar. Genom hela den här skivan finns det ett outgrundligt mörker, som inte riktigt nått ut på tidigare album. Redan under första spåret går det att bevittna den här förändringen. Det sju minuter långa titelspåret är som någon slags varelse från djupet av underjorden, här representerade med en minst sagt upptagen trummaskin och nästan gotiska synthesizer-mattor. I låtens instrumentala mittenparti kompletteras en för The Radio Dept. ovanligt hetsig synth-slinga med ett familjärt klingande piano. Den kyla som EP:ns ljudbild lämnar lyssnaren med är inte bara en fräsch omväxling, den kompletteras också på ett otroligt fint sätt av de spår från förr som lämnats kvar. The Radio Dept. har absolut inte gjort en 180 graders vändning, utan snarare tagit ett stort kliv åt sidan, för att kunna fortsätta gå framåt.

Kvarlevorna från förr slutar inte heller där. Johan Duncansons sång är fortfarande lika vacker och känslosamt präglad, och kanske allra främst på skivans andra spår. Med noisig rundgång och någon slags dallrande shaker som ackompanjemang tar Duncanson ton och yttrar orden ”It looked like heaven, but feels like hell”. En röst som av skeptiker skulle kunna avfärdas som otydlig eller tråkig. Lyckligtvis är jag inte en av dem. Hur Duncanson valt att framföra orden på de här låtarna är nämligen precis lika klockrent som det alltid varit. Den lite sorgset onyktra mansrösten lyckas beröra precis som den alltid gjort. Den ensamma shakern förvandlas efter hand till ännu ett intrikat beat, och rundgången säger farväl för att ge plats åt synth-mattor som i ett hav av phaser och sorgsen harmoni blöter ner ljudbilden. Emellanåt kommer det ett parti där det ambivalenta tillåts vara ljudbildens härskare när en naiv stråk-melodi samsas med en morrande synth-bas.

Nytänkande, balans och en gnutta tradition är de viktigaste ingredienserna för att beskriva vad som händer på den här EP:n. Det tredje spåret Down Down Down (här i en remix gjord av Uppsala-duon Liminals), som också är EP:ns allra sista, staplar nymodighet på nymodighet. Det går faktiskt så långt att jag stundtals glömmer bort att det är The Radio Dept. jag lyssnar på, och inte någon slags remix av soundtracket till någon vilda västern-film i behov av dammtorkning. Men med min tillfälliga förvirring åt sidan, finns det ändå mycket som hänvisar till bandets tidigare fotsteg i mer drömlika territorium.

Den artonde Juni blev Occupied mitt alldeles egna parasoll, i skydd mot den ack så hemska solen. En solförmörkelse, båda för mig personligen och i bandets diskografi. När jag på grund av förlorad sömn inte tillåtits drömma, gav The Radio Dept. på den här EP:n tillbaka det som gått förlorat.

Emil Moodysson

 

bat for lashes

Svenska Jay-Jay Johanson som är aktuell med sin tionde platta Opium som vi recenserade förra veckan teamade upp sig med ingen mindre än Robin Guthrie från Cocteau Twins (som även gästar på spåret ”Scarecrow”) för att göra en oerhört vacker och shoegazeflörtande cover på Bat For Lashes (Natasha Khan) ”Laura”. Med rhodes, släpande elektroniska trummor och gitarrplock som låtits resonera ut i oändligheten (tacka vet jag en av shoegaze’s finest Robin Guthrie) har de skapat ett stycke svajande melankoli och en smärtsamt vacker cover på en av världens bästa låtar.

Mattias El Mansouri

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag var för upptagen för att hinna skriva om den här vackra hymnen när den släpptes för drygt en månad sedan, men bättre sent än aldrig. ”Surrender” är 3:32 minuter av drömsk alienering från vår annars så betungande och skrämmande tillvaro signerat existentiell ångest och alla livets måsten – en fjäderlätt urkoppling, ett välkomnade till andra sidan, Washingtonbaserade Briana Marelas skimrande ljudlandskap är lika transcedentala som hennes vackra stämmor. Det låter delvis utmejslat ur samtidsenlig drömpop, delvis från sublim fragmenterad koralsång eller möjligtvis från en icke-existerande valsångs-remix på Björks Hyperballadmen oavsett influenser, facksättningar och etiketter är det här en tonsatt vardagsflykt som utmärker sig ur den intetsägande kontemporära drömpopen som verkar produceras på band enbart för att tillfredsställa folk som bara bryr sig om att drunkna i reverb. Det låter alldeles, alldeles underbart.

Briana Marela släpper sitt debutalbum All Around Us den 21:a Augusti på jagjaguwar.

Mattias El Mansouri

The land below

Det har varit mycket här på Ge Hit Musiken med The Land Below på sistone men det bryr vi oss inte om för vi tycker om honom jättemycket. Nu har vi fått äran att premiära hans enda och förhoppningsvis inte sista, svenska låt. Den heter En gång om året och är ett vackert stycke livskontemplering placerad mellan släpande beats och expanderad drömpop. Det är en låt som handlar sommaren och ångesten som uppstår över att hinna njuta av den innan den är förbi. Det är som en sorts insikt om att det mörka alltid kommer finnas där, även om det under sommaren bara är förklätt och ”om än dränkt i ett förhoppningsfullt skimmer”, som Erik sade när jag frågade honom om vad låten handlade om.

”Sommaren är kort fast utan sandaler och Tomas. Inget ont om honom”.

The Land Below

Mattias El Mansouri

KRANK195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album: Nature
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8/10

Det tog sju år för Portlandbaserade  Valet (Honey Owens)  att komma tillbaka till musicerandet, år som långsamt fick henne att överge sitt forna sound, upptäcka ny musik, starta familj och låta det, sakta men säkert forma hennes tillvaro och estetiska riktning. Att få ett tillskott i familjen skulle så småningom komma att skaka tillvaron hemma hos Owens fast på ett bra sätt, och därigenom föddes Nature, hennes tredje platta sedan 2008-års Naked Acid. Inspelad hemma under ett års gång, utvecklades Valet från ett soloprojekt till ett samarbete mellan Owens, hennes partner Rafael Fauria och basisten, trummisen och synthrattaren Mark Burden, en trio som skräddarsydd för att ha komponerat Valets bästa album hittills.

Att lyssna igenom Nature är lite som att sätta sig på en gigantisk stock och färdas genom intets flod på skimrande och kristallklart vatten, genom vida landskap, skogsdungar och solblekta stränder som färgats i ett sepia-filter. Musiken har tydligt rört sig ifrån de smutsiga och klaustrofobiska ljudbilderna som dominerat hennes tidigare plattor Blood Is Clean (2007) och Naked Acid (2008) som båda ljudit av Owens säregna skeva singer/songwriter-psykedelia som badat i distortad, fragmenterad. hemsökt blues och brusig drone.

Valet-2015-B&W

På Nature har allt det där försvunnit och ersatts av ett drömskt skimmer som låter lika lättfattligt som transcedentalt. Det är nästan lite som om Nature varit en protagonist som gjort sig av med sina inre demoner som i detta fallet får stå för Valets tidigare plattor, något som visar sig i de himlavalvsliknande ljudlandskapen som obehindrat låter sig fyllas av oändliga reverbmoln och plockade gitarrackord som resonerat ut i horisonten. Låtarna på Nature pendlar ständigt mellan att låta som drömsk singer/songwriter-musik som försöker bryta sig ur sitt genrefack eller som minimalistisk, expanderande shoegaze som rymt från 90-talet och anpassat sig till vad vi nu kallar nu-gaze. Det märks bland annat på öppningslåten Sunday som börjar med ett extremt reverbat draget 7-ackord som för tankarna till hur Slowdives Rutti hade kunnat låta om den gått i dur och inte moll.

Resten av plattan är lite som en subtil fortsättning på det soundet: det som Neil Halstead från Slowdive smått hann påbörja på Pygmalion innan de upplöstes, det märks till exempel på spåret Transformation som figurerar lite som en betydligt mer euforisk och solskensdränkt Blue Skied An’ Clear.  Däremot vill jag inte reducera Nature till att enbart vara en parallell fortsättning på Pygmalion, för den är mer än så och klarar av att stå på egna ben. Man bruka säga att ”less is more” i minimalistkretsar (det vill jag åtminstone tro för internet sade det) och låtarna på Nature är just det. De frångår allt det bröliga i konventionell 90-tals-shoeaze och kompenserar det istället med polerade svajande ljudbilder förpackade i en pop-flaska, som trots överfylld av reverb inte tycks läcka. Det är lite där som öronproppsmärket killnoise”kill the noise, not the sound”-slogan kan göra sig bäst vid liknelse (även om jag personligen kan tycka att shoegaze skall vara högljudd och trumhinnespräckande).

Men mest av allt tycker jag att Nature visar på Valets oerhörda mångsidighet. Från att tidigare ha gjort psykedelisk, semi-elektronisk folk-blues till att ta sig an expanderad shoegaze och göra det med sådan skicklighet som påvisad på Nature tycker jag placerar Valet som en av världens mest intressanta och underskattade artister. En värdig comeback, tycker jag, och en av årets bästa plattor indeed.

Nature släpps imorn (25:e Maj) på Kranky Records (Grouper, Loscil, Belong, Tim Hecker etc).

Mattias El Mansouri 

Valet

Valet är ett musikprojekt signerat den Portlandbaserade musikern Honey Owens. Hon har i flera år varit aktiv i Portlands alternativa och experimentella musikscen, något som till slut förde henne raka vägen in till fantastiska Kranky Records, en skivetikett som sätter nyskapande och experimentlusta som krav för att få släppas där. Det är därför inte konstigt att de råkar husera mina absoluta favoritartister: Grouper, Tim Hecker, Godspeed You! Black Emperor och Loscil för att nämna några. Väl där fick Honey en plattform för att kunna debutera med plattan Blood Is Clean 2007 och uppföljaren Naked Acid 2008, två plattor fyllda med lika delar himlavalvsplacerade dagbäddar som outgrundliga, psykedeliska reverbdränkta gitarrplock, som hämtade från en singer/songwriter som gör allt för att inte få vara en singer/songwriter. Själv tror jag att hon lyckades projicera sitt medvetande till en Salvador Dali-tavla, därav hennes surrealistiska musik, men jag har inte frågat henne än.

Nu är hon aktuell med albumet Nature som släpps den 25:e Maj på Kranky och har låtit dela med sig av singeln Transformation, en låt som för tankarna till Kanadensiska Black Mountains Night Walks (Honeys röst är nääästan lite lik Amber Webbers)  och Slowdives sista platta Pygmalion, där Neil Halstead började experimentera med loopbaserad ambient och ändlösa gitarrplock reverbade ut i oändligheten. Transformation är en sjukligt transcendental låt, dess skimrande ljudlandskap är som att vakna upp ur en vacker klardröm och upptäcka att solen fortfarande kastar sina dansande skuggor på dina väggar och känna vinden susa in genom ditt fönster och smeka ditt nyvakna anlete. Det är oerhört fint.

Mattias El Mansouri 

Hon släppte även låten Nature förra månaden: