Arkiv för el perro del mar

kristian anttila el perro del mar säg nej till mig

Två av GE HIT MUSIKENs favoriter, Kristian Anttila och El Perro Del Mar, går ihop för att sjunga så fint de kan om detta fula liv, på ”Säg Nej Till Mig”, den första singeln från Kristian Anttilas dubbelalbum POPRUNA 2003-2013. Ännu ett popmästerverk till låt i efterdyningarna av ljudbildsexperimenten på 2012s superalbum Djur & Människor Denna duett är så oerhört vacker att man ryser flera gånger — och berörs av två artister som vågar gå med sina hjärtan och hela sin personlighet på utsidan, utan någon som helst ironi och Svenska Tjejer-spex.

Under en himmel av bly
På ett av alla svarta klot
Livet är fult
Och jag sjunger så fint jag kan

Berusad på sagor och sång
Vinden blåser ditt håll
Är helare nu men ändå nånstans halv

Under ett galler av moln
I filmen utan lyckligt slut
Livet är fult
Och jag sjunger så fint jag kan

Sitter packad på minnen och damm
Dom rop som aldrig nått fram
Är helare nu men ändå nånstans halv

Och med ett leende […]
I samförstånd eller döden
Vet jag vi kommer gå isär
Nån gång, så säg
Nej, till mig
Innan jag hinner fastna i dig

Glöm ej att följa vår spotifyplaylist som idag har uppdaterats med ”Säg Nej Till Mig” och ett antal andra nya fantastiska låtar.

Bojan Buntic

kristian anttila popruna 2003-2013

Kristian Anttila släpper det nya dubbelalbumet POPRUNA 2003-2013 med 12 nya, outgivna låtar och 12 singelhits. Den första singeln heter ”Säg Nej Till Mig” och är en duett med ingen mindre än El Perro Del Mar. Och som om det inte vore nog med glada nyheter så går han åter igen på en enorm turné genom Sverige. Releasespelningen är i Göteborg den 23 Oktober, samma datum som albumet släpps, på Bengans. Tills dess kan ni givetvis ge ”Rock N Roll Babbe” en andra lyssning.

Turnédatum:

20 Sep KALMAR – Popidyll [SOLO]
19 Okt STOCKHOLM – Debaser Medis [BAND]
23 Okt GÖTEBORG – Releasespelning @ Bengans [SOLO]
24 Okt NORRKÖPING – Kristinagatan 7 [BAND]
25 Okt ÖREBRO – Satin [BAND]
26 Okt TROLLHÄTTAN – Olearys [BAND]
30 Okt MALMÖ – Far i hatten [SOLO]
31 Okt KARLSKRONA – Konsthallen [SOLO]
01 Nov VÄXJÖ – Kafé Deluxe [BAND]
02 Nov LUND – Lunds Nation [BAND]
15 Nov KARLSTAD – Glada Ankan [BAND]
16 Nov LINKÖPING – Palatset [BAND]
28 Nov JÖNKÖPING – The Hush Hush Club [SOLO]
29 Nov UPPSALA – Vdala [BAND]
07 Dec GÖTEBORG – Sticky Fingers [BAND]
13 Dec PITEÅ – Krokodil [BAND]
14 Dec UMEÅ – Scharinska [BAND]
15 Dec SKELLEFTEÅ – Nordanå [SOLO]
20 Dec BORLÄNGE – Bolanche – [BAND]
21 Dec ÖSTERSUND – Club Corazon [BAND]”

Bojan Buntic

WOW3

Way Out West 2013. En av årets mest omtalade festivaler. Jag var taggad på att för första gången ta del av det stora kalaset.

Och besviken blev jag inte, även om jag fram mot kvällen var helt slut i skallen och tröttare än efter studentfesten för ett par år sedan. Det var bra. Bra område, bra scener, bra personal, bra information och framför allt bra spelningar. Och det är ju därför vi är där, eller hur?

Min Way Out West-upplevelseoskuld fick Daniel Adams-Ray ta. Det var regnigt och dystert men det påverkade inte det glada humöret både hos mig och hos publiken. Svart, vitt och allt därmellan heter hans debutlåtar vars singlar har spelats sönder på radion. På scenen var det enbart vitt. Daniel, hans musiker och dansare bar helvita kläder och stod för en helt fantastisk show. Ja, enbart vitt, förutom en färgglad backdrop på 21 meter. Tydligen Sveriges största. Det vore något att ha på CV:et. Att äga Sveriges största backdrop. När ”Håll om mig” spelas och Petter kommer gungandes in på scen blir folket helt galna. Människor rusar över hela festivalområdet för att inte missa något oförglömligt. Publikröj. Way Out West 2013:s första publikröj.

På samma scen, det vill säga den största, var det dags för Johnossi att inta dryga timmen senare. Aningen händelselöst på scen, men de klarar ändå av att hålla titeln ”ett av Sveriges bästa band” bevarad. Unik sångröst, och faktiskt också ett relativt unikt sound.

Den första gåshuden kom inte förrän dag två. En av de första spelningarna på lördagen, Of Monsters And Men. Det innebar också, för min del, den första riktigt mäktiga allsången. Givetvis till monsterhiten ”Little Talks”.

Jag ville bara gråta när jag såg Håkan Hellström. Lugn, jag klarade mig… Men det är något speciellt med den mannen. På min hemsida beskrev jag det hela enligt följande:

”Håkan har vid sin sida, som alltid, sitt superkompetenta band – som den här gången också gästas av kören från Allsång på Skansen. De må vara vana vid en Stockholmsallsång där människor i medelådern och uppåt sitter uppradade på bänkar och sjunger med lite försiktigt i textraderna som visas på storskärm. Men tro inte att det ens är jämförbart med Allsång på Slottsskogsvallen. Jag måste konstant kippa efter andan, inte enbart för att jag sjunger (läs: skriker) för full hals, utan för att det är så jävla mäktigt. Håkan äger oss. Han äger Göteborg. Och framför allt så äger han årets upplaga av Way Out West.”

Där har ni det.

Sanningen.

The Knife? Ja, vad kan jag skriva om The Knife? De har ett nytt album i bagaget, som är helt och hållet olyssningsbart. Vad hände? Hur kan de tidigare ha släppt några av de bästa albumen som finns att lyssna på i vår vackra musikvärt, till något man inte ens klarar av att lyssna igenom från början till slut? Ja, jag vet inte. Och tyvärr blev jag så fruktansvärt besviken även på spelningen som var helt och hållet i Shaking the Habitual-style rätt igenom. Typiskt. Men jodå, de kom undan med en fet show. Snygga kläder, coolt smink, mäktigt ljud och ljus. Men med otroligt lång intron och aningen händelselös musik så höll det inte hela vägen. De klarade inte av att underhålla mig, och take my words, live är jag inte så kinkig man kan tro.

Upp och gå all in igen dag tre. El Perro Del Mar startade upp dagen alldeles utmärkt på Weekdays mysiga scen. Det var en spännande miljö. Där jag vanligtvis köper min Cheap Monday-kläder stod det nu en brud som framförde ett magiskt gig. Jag blev ungefär lika imponerad som på årets upplaga av Knarrholmen. Lite mer intimt, men en minst lika skön spelning.

Framåt kvällen var det dags för mig att se min första liveakt inne på VIP-området. Ett gäng grabbar som levererade en helt fantastisk DJ-akt kompat med liveinstrument. Det var väldigt intressant, och lagom soft. På vägen dit gick jag i snabb takt över hela festivalområdet, och ännu snabbare när jag råkade höra vad Public Enemy hade att erbjuda. Under säkert tio minuter var allt jag hörde ”eeey, yoo, yoo, eey, yoo” eller ”are you fucking ready? Are you ready to fycking jump? Heeey, yoo, jump, jump!” Ordförråd? Finns det något sådant? Inte vad jag märkte av i alla fall. Jag fick ont i huvudet och skyndade mig därifrån för att lindra både smärta och värk med något iskallt.

Neil Young som bekant ställde in (typiskt, minst sagt) kan man väl enas om att Alicia Keys blev festivalens drottning. Jävlar, vilken pangbrud och vilken spelning. Hennes musik är inte något jag vanligtvis lyssnar på men hon fick hela området att skaka. Kanske inte bokstavligt, men det var så det kändes. Radiohitsen ekade bland träden och ett oberäkneligt antal tusen dansade tills sista tonen spelades. På vägen ut gick alla i ett stort, brett tåg och nynnande i takt till en Keys-melodi. Det kan ha varit det bästa. Den gemenskapen, det delade intresset för musik. Tack, Way Out West. Tack!

Jennifer Last (jenniferlast.se)

 

Bild1

Jag satte mina fötter på Knarrholmen för första gången redan förra året. Då hade jag ett rosa band, som innebar en roll som funktionär. Jag var där enbart för att se Alice B, som då var en av mina största musikkällor – och är periodvis fortfarande. Det var den varmaste helgen på hela sommaren och jag, som aldrig annars blir solbränd, flagade och bytte hud som en orm. Emellanåt var det faktiskt riktigt hemskt, även om musiken var grym och läget optimalt. Jag led av den stekande solen och bristen på mat. Aldrig någonsin igen skulle jag sätta min fot på ön igen. Det lovade jag mig själv.

Ett år senare är jag här igen. Jag trotsar min principer. Kan inte hjälpa det. Tanken på den idylliska festivalbilden kan inte slitas ur min skalle. Den här gången får jag ett gult band. Det representerar min roll som reporter. Det känns häftigt att tidigare samma dag ha avslutat mina studier på journalistlinjen. Jag kastas direkt in i det jag så väl vet att jag vill göra. En rivstart. Jag känner mig stor, tuff och full av makt. Indiefestivalen på Knarrholmen bekräftar på nytt att det är på sådana ställen jag hör hemma.

Bild6

Fotografen och jag slår oss ner på klipporna vid de stora scenerna. För underhållningen står just nu Knarrholmsveteranen Jens Lekman (ja, han kan nästan kallas så efter att ha spelat på festivalen de tre åren – denna gången båda dagarna). Det är intressant att se att medelåldern i publiken ligger någonstans mellan 30 och 35. Jag känner igen någon radiodänga och diggar lite försiktigt med den alldeles för starka vinden i mitt hår. Det är nästan perfekt. Jävla storm.

Efter Lekman kommer dödtiden. Vi går på grusgången som tar oss till klipporna längst ut på ön. Här är det plötsligt vindstilla. Solnedgången gör himlen alldeles lila och i bakgrunden hörs musiken från ett band jag aldrig har hört talas om. Det är så idylliskt. Här tar vi igen oss och pratar om allt mellan himmel och jord innan det är dags för Anton Kristiansson att äntra stora scenen. För mig är det han som är festivalens headliner. Efter att ha sett honom under juldagsfesten på Jazzhuset och dessutom fått ställa honom en fråga i P3 Live Session på Radiohuset i Göteborg har min respekt för honom växt sig stark. Nog för att jag inte är ett stort fan, ALLS, av rap i vanliga fall. Men det är något speciellt med honom. Det passar sig så bra med den dansvänliga indiemusiken. Dessutom är texterna guld. Jag känner igen mig i vartenda ord. Och liksom förväntat är även den här spelningen av det bättre. När tjejen som jag tror kan vara Antons bästa vän (nämligen Maja Milner från Makthaverskan och Iberia)  kompletterar sången i ”Tänker På Döden” får jag gåshud. Det låter så himla bra. De är ett bra team i röster, Anton och Maja.
Bild5

Klockan är runt 23 när Anton och hans crew går av. Vi skyndar oss till lilla scenen där Iberia nu ska köra sin grej. Jag känner igen Maja från Makthaverskan och Antons spelningar, men Iberia känner jag inte till sedan tidigare. Jag skäms nästan, då deras spelning är riktigt bra. Hur kan jag ha missat dem? Emellanåt blundar jag med den stängda blicken riktad mot stjärnorna. Jag tar klunk efter klunk av min öl som jag håller i höger hand (NEWCASTLE. Fan vad jag älskar att NEWCASLE är en av Knarrholmens sponsorer!), och nej, jag gör inte reklam… De har bara väldigt god öl. Men Iberia alltså. Den där Maja. Vem har en sådan röst?! Jag blir avundsjuk.

Iberia bollar över till stora scenen igen, där det är dags för Nordpolen. Honom har jag hört mycket om, men kommer skriva desto mindre. Vad är det här? Vem är snubben som har rollen att stå där och enbart dansa? Han har dessutom en för tight skjorta och för mycket vax i håret. Om jag ska låta den brutala ärligheten komma fram så ser de rent ut sagt patetiska ut. Nej, jag vet, folk får verkligen se ut som de vill. Min poäng är någonstans att musiken inte sätter sig alls. Jag kan knappt sätta genre på det. Så mycket blandat. På Spotify låter det lite bättre, där hans röst får en mer unik betydelse, men på spelningen håller det inte. Jag är besviken. Men ribban är väl för hög efter Herr Kristiansson och duon i Iberia. Sorry, Nordpolen, du klarar inte testet.

Dag två innebär bättre väder. Jag har bytt både fotograf och kamera, men det känns bra. Jag får mer ensamtid och även mer ångest över att batteriet på min smarta telefon dör alldeles för fort. I sommarvärmen blir jag passerad av både Anton och Morgan Larsson. Jag blir lite tveksam. Ska jag säga något till Anton? Ska jag berätta för Morgan att det var mig han hade en Twitter-konversation med för några veckor sedan? Nej, jag bangar. Hinner höra hur Young Galaxy låter. Blir imponerad och skriver upp deras bandnamn i mina anteckningar så att jag sedan kan lägga till dem i mina väl genomtänkta spellistor. Jag går och ser Hästpojken. Även dessa ett band jag har sett mycket fram emot. Jag finner inte alls samma känsla som när jag såg dem på Peace & Love 2010. Det verkar ha hänt mycket på tre år. Och tyvärr inte till det bättre. Kanske är det min smak för musik som har blivit mer kräsen. Men när låtarna ”Gitarrer & Bas”, ”Trummor & Hat” och ”Caligula” spelas hittar jag glädjen. Publiken är engagerad och entusiastisk. Det är fint, som jag brukar säga.

Bild3

När klockan är 22 och fullmånen lyser upp himlen är det dags för El Perro Del Mar. Ett namn jag har hört talas om i ett flertal sammanhang. Hon ska tydligen vara väldigt bra. Jag är nyfiken och spänd. Och får en chock när jag inser hur bra hon faktiskt är. Återigen, hur kan jag missat något sådant här?! Jag njuter. Hon påminner om Club 8vars skiva jag recenserade bara några dagar tidigare. Och där skrev jag att de påminner om El Perro Del Mar, så det är inget annat än logiskt. Typisk electropop. Här står hon i alla fall framför mig. Vilken fantastisk kvinna. Dessutom är scenljuset och ljudet riktigt bra. Ett optimalt avslut på en festival som för mig klättrar sig uppåt.

Bild2

Jag saknar något band eller artist för att line-up:en ska nå full pott. Jag tycker också att det här med intern valuta är ett förjävla påhitt. Åh, nej, jag fattar inte grejen. I vilket fall som helst så tänker jag på båten på vägen hem att detta inte är sista gången jag sätter min fot på Knarrholmen. Jag kommer att finnas på plats även om ett år. Kanske som funktionär, kanske som reporter. Eller vem vet, kanske som DJ eller programledare? Vi ses!

Jennifer Last

Knarrholmen 2013 El Perro Del Mar

Vi var på många olika festivaler i år men i mitt hjärta är Knarrholmen fortfarande min vackraste festivalupplevelse. Vi hade en galen tid! Läs min långa och något urflippade krönika. Som ni förstår så är det på en ö i Göteborgs skärgård, och det är den enda festivalen som man kan kalla mysig utan att ta i.

Nu är det så att under december så öppnar festivalen luckor med artistbokningar. Än så länge har vi fått två Ge Hit Musiken-favoriter, först Lorentz & Sakarias, vars Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast hamnade på årslistan över de 30 bästa svenska albumen. Där hamnade också Pale Fire, El Perro Del Mars senaste. Och japp, bakom den andra luckan fanns El Perro Del Mar! Hennes musik passar lika bra på dansgolv som festivalscener. Det ska bli fett kul.

Vad kan jag säga? Ses på stenhällarna! Om ni undrar vem jag är så är jag galningen som sjunger Håkan Hellström.

Bojan Buntic

http://youtu.be/9Sej6c-CqsE

Göteborgs ironiska popdiva El Perro Del Mar har släppt ännu en låt, ”Hold Off The Dawn”, som ljuder som en ljummen vind in genom bilrutan på en färd genom 90-talet, över solfläckarna och rakt ner mot stranden, med FM-radion på högsta volym. Detta är helt avslappnad, tillbakalutad pop, gesterna är små men basen trycker på och masserar. Den 12 november släpps hennes debutalbum Pale Fire men har redan fått goda recensioner.

Bojan Buntic


El Perro Del Mar
”Walk On By” behandlar den sista fasen i en relation, tiden då man besöker varandras städer men går förbi varandra eller inte ens råkar stöta ihop. Den liknar den klassiska Burt Bacharach-komponerade Dionne Warwick-låten med samma namn (och jag hör till och med ekot av Neil Youngs ”Only Love Can Break Your Heart”). Fastän stockholmerskan är mer åt 90talets triphop än sextiotalspop, och fastän texterna skiljer sig åt i detalj spelar jag dem mot varandra, och de möts och gråter (eller undviker att gråta) tillsammans. Jag älskar när pophistorien väver nya mönster med gamla trådar, när man hittar vänner i det förflutna, när man vet att någon kommer ta ens hand i framtiden. Bara man skriver vidare.

Om du känner dig såhär, undvik Icona Pop och you go girl-kören. Jag hör den fortfarande brusa i bakgrunden. Men en dag kommer den sluta brusa för mig.

Bojan Buntic