Arkiv för electronica

11224276_959137620812032_4532472847401701652_o

Artist: Elias
EP: Warcry
Skivetikett: Warner Music Sweden
Betyg: 7/10

Det är få nya svenska artister som imponerat så mycket på mig som Elias. I Februari golvade han mig med sin debutsingel ”Revolution” som jag benämnde som ”FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas” fast med en gemensam nämnare med att han har en så sjukligt vacker och beroendeframkallande röst, som ju Blake besitter. Det är något som han mest sannolikt fått över att ha varit med i Tensta Gospel Choir sedan han var 13 år gammal, vilket gjorde honom till den yngsta medlemmen i kören.

Grejen med Elias är att han till skillnad mot många andra unga artister (han är bara 19 år gammal) hittat sig själv där många andra står och fipplar med sin ficklampa innan de lyckas lysa upp den kringliga och dåligt utmarkerade stig som det ibland innebär att vara artist och musiker. Det märks på Elias röst, det finns nämligen inga andra, eller åtminstone inte många, som besitter den underbart hesa och soulstöpta stämma som han gör, åtminstone i hans ålder, och med den själfulla intensitet och självsäkerhet som han ger uttryck för när han sjunger. Det är den stämman som höjer samt agerar röd tråd genom den här nyligen släppta debut-ep:n som han valt att döpa till Warcray. Men det är tyvärr också hans stämma som, tillsammans med hans påvisade självsäkerhet, drar ner den.

Det är ingen stor grej, egentligen. Det har bara att göra med att Elias verkar veta att han är sjukt bra och därmed försökt kräma ur sig det yttersta, något som resulterat i en vacker, välproducerad och suggestiv, men stundtals svulstig EP. Han verkar vilja balansera sin röst mot olika kontexter, med musik som turas om att agera förgrund och bakgrund; från första spåret ”Clouds” med sitt molltunga pianospel och dramatiska stråkarrangemang, vidare till den andra låten ”Cosmetic love” där den samtida, maximalistiska soulstöpta electronican introduceras. Det fortsätter så till den näst sista låten ”Green Yes” som visar sig vara min favorit. Den för tankarna till Jessy Lanza‘s ”You Never Show Your Love” (som vi skrev om tidigare iår) och James Blake med sitt minimalistiska trap-stöpta arrangemang och sensuella framtoning.

Vid en första lyssning funkar allt det här, men vid ett par genomlyssningar börjar det bli lite jobbigt att lyssna på. Alla låtarna är nämligen mycket bra, men inte nödvändigtvis jämte varandra, något som ger mig intrycket av att Elias hamnat lite vilse när han på den ena låten tenderar att ha låtit sig ackompanjeras av gospelkörer, stråkar, synthar och bombastiska trummor och på den andra låten tonat ner allt det för att ge plats åt det mer eftertänksamma och minimalistiska. Men jag ser fortfarande Elias som Sveriges nya stjärnskott. Han måste bara lära sig hålla isär och/eller bli bättre på att kombinera det kommersiellt gångbara soundet med det återhållsamma och avskalade, för han sätter båda lika bra.

Mattias El Mansouri 

Annonser

11846568_700858106724190_2255804380124430510_n

Med en #breakup-hashtag laddade JJ nyss upp månadens förmodligen deppigaste låt. Den låter typiskt JJ med släpande trummaskiner, grumliga ljudlandskap och regnmoln till reverb. Jag behöver inte säga mer, för texten talar om allt; den är direkt och simpel, men förstärks paradoxalt nog av den Yung Lean-stöpta auto-tuningen som lyfter hela låten till ett skevt, droginducerat breakup-stycke. Där sade jag egentligen för mycket.

I wish I could hate you.
I wish I could say that I deserve more, but I really don’t.

Mattias El Mansouri

1836586_981521915195360_3415110167332347315_o

Jag missade den här låten när den släpptes för drygt två veckor sedan, men hellre för sent än aldrig. För er inte som vet vilka Kriget är så utgörs den Stockholmska electrokonstellationen av Per Nordmark, Gustav Bendt och Christoffer Roth. OCD är det första stycket från den kommande 6-spåriga EP:n Fazed som släpps nu på Fredag via Playground Music.

Mattias El Mansouri

12065577_915220868561406_4679696526084222555_n

Jag väntade ett tag med att skriva ihop något om den här låten, för ärligt talat vet jag inte hur jag känner inför den, eller vad jag känt för Arcas musik överhuvudtaget. Alejandro Ghersi som han egentligen heter, har sedan han kom till min kännedom förra året i och med att han delproducerade Björks Vulnicura, haft förmågan att polarisera mig, med sin lika delar underbara som obekväma musik. På ”EN” inbjuder han till det: fragmenterad elektronisk musik, med hackade och dekonstruerade frustande röstsamplingar och vida, böljande ljudlandskap som turas om att agera förgrund och bakgrund. Det är en outgrundlig låt, med obekväma röstsamplingar och ett groteskt avgrundsvrål som infinner sig 2:32 in i låten. Men parallellt med detta existerar vackra pianoklinkningar, reverbade ut i oändligheten och en suggestiv, kosmisk synthmatta, som gjord för att tonsätta rymdfärder. Jag är delad, men jag vet att jag inte kan sluta lyssna på den.

Mattias El Mansouri

wärme

”Någonstans måste alla moln som hänger över oss bearbetas. Molnen här inne kväver mig, tynger mina steg, stänger in mig där jag inte vill vara. Molnen utanför hänger i luften, splittrar oss, ställer oss mot varandra. Gifter faller mot marken och du faller med dom. Går in in din bubbla. Men jag vet att du kommer ut igen, reser dig, starkare än någonsin.”

Musikern och producenten Sabina Wärme som tidigare  figurerat i den mycket experimentella Umeåbaserade electronicaduon Systraskap har låtit sitt nya soloprojekt These Heavy Clouds se dagens ljus. Nedan finner ni en kort teaser till videoklipp som verkar mycket, mycket lovande. I höst släpps en singel med två spår och jag kan verkligen inte bärga mig!

Mattias El Mansouri

pixx

Pixx eller Hannah Rodgers som hon egentligen heter är en ny sångerska och producent från den lilla byn Chipstead utanför  Södra London. Hon är bara 19 år och har nyligen signats till 4AD som bland annat huserar Future Islands, Grimes, Holly Herndon, The National och Cocteau Twins. Hon släpper EP:n Fall In den 28:e Augusti men släppte redan igår videon till låten av samma namn, som är 4:28 minuter av välljudande folklig och transcedental electronica som inte räds för att vara lika drömsk och subtilt flörtande med stallvännernas Cocteau Twins shoegaze-iga drömpop.

Videon, som tar plats på en strand i England där hon bland annat sitter och sjunger från stranden, är minst lika outsägligt enigmatisk som den ackompanjerade musiken. Det är ett sorts musikaliskt förkroppsligande av Slowdives bandnamn, det där suggestiva, det där vilsna travandet som man tänker på när man hör ordet. Ett långsamt dyk i slow- motion, ner i grumligheten och det dunkla intet bakom. Att Rodgers besitter så obehindrat luftiga och vackra stämmor är ju också ett plus som förhöjer stämningen ännu mer.

Mattias El Mansouri

crystalll

Crystal Castles kom tillbaka för två månader sedan med låten ”Frail”, fast utan Alice Glass, som valde att lämna Ethan Kath på grund av anledningar som rörde sig om kreativ utpumpning (Läs: hon kände att hon inte hade mer att ge i Crystal Castles) samt privata anledningar, som det fortfarande spekuleras om. Vi var många (jag + hundratusentals virtuella, vilsna själar) som fick vårt hjärta krossat när vi nåddes av nyheten.  Men känslan av sorg har sakta börjat försvinna och ersatts av ett hopp.

För Crystal Castles är fortfarande intakt, med eller utan Alice Glass. De har fått en symbolisk hjärttransplantation i form av en ny ännu okänd sångerska, som adderar nya dimensioner till Ethan Kaths soniska mörker, även om hon ännu inte besitter de avgrundsskrin som Alice Glass kunde ge ifrån sig. Den nya låten ”Deicide” är ett bevis på Crystal Castles fortlevnad, det är det där envisa hjärtat som enträget fortsätter pumpa, trots att alla säger att slutet är nära.

Their kindness is charade
It’s used to sedate
They remain unashamed

Det är fem minuter av det vackraste som någonsin kunnat skapas inom genren ”smutsig, tragisk electronica”, ett vackert oljud som närmast kan liknas vid en crossover mellan witch-house och gammal trance, där morrande reese-basar, gråtande synthmattor och trance-leads bärs upp av malande fyrtakter.  Det är melankolisk ravemusik gjord för tumblr-generationen, för själar som irrar runt som vilsna nattfjärilar för att hitta sig själva i livets sorl.

Mattias El Mansouri 

lokatt

Senast vi skrev om den stockholmska syskonduon LOKATT (Nina och Johanna Piroth) hade de debuterat med låten Our Time tillsammans med malmöitiske The Land Below (Erik Lindestad), ett stycke drömsk, chillwave-influerad electropop där solen sänkt sig ner över horisonten och havets vågor stillats. Nu är sykonen tillbaka helt på egen hand med låten The Hill som bytt ut de släpande beatsen till regelrätta fyrtakter. Med dova smått techno-hintade basar, melankoliska ljudmattor och viskande stämsång är det här dansant depp-electronica i samma anda som Austras Spellwork eller Kleerups Longing For Lullabies och det låter minst lika vackert också.

Mattias El Mansouri

crystal castles

Idag kom nyheten om att Crystal Castles mer eller mindre är tillbaka, fast utan Alice Glass. Jag är glad, väldigt glad, men att Alice Glass valde att lämna CC är fortfarande betydligt mer sorgligt än att Crystal Castles är tillbaka utan henne, så att behöva lyssna igenom Frail känns lika jobbigt som det är tröstande och hoppingivande även om det fortfarande är Ethan Kath som gjort musiken och skrivit texten. För vem skulle vilja höra The Knife utan Karin Dreijer, äta sina pannkakor utan sylt och grädde, se One Direction utan Zayn eller höra Aviciis tragiska försök till att förnya sitt kommersiella sound genom att addera country-influenser? Ingen. Men jag får väl ta och bita ihop för jag älskar verkligen Crystal Castles och jag var mer deppig än alla deppighetsromantiserande tjejer på tumblr TILLSAMMANS när jag fick höra att de hade splittrats.

Frails hör vi en oidentiferad sångerska vid namn Edith som låter slående lik Alice Glass i sin skriliknande sångstil och en ljudpalett som tar oss tillbaka till 2012 när III släpptes. Vi hör sorgsna ljudlandskap ackompanjerade av repetiva trance-synthar, Ediths reverbade stämmor och den ack så snygga Reese-basen: ”det där svarta hålet till bas, sugande in dig partikel för partikel som en blodlysten dammsugare i rymden” som Bojan skrev när han gav albumet 10 av 10 i betyg. Allt detta uppbyggt över malande fyrtakter, sönderfrätta shakers och hi-hats och en subtil snare – typisk Crystal Castles-percussion.

Något jag gillar med Ethan Kaths ljudvärld är att den skiter i nutida trender inom elektronisk musik. Det vackra varvas alltid med det groteska mörkret, som i en saga och musiken är allt det som pop inte är, förpackad i ett pop-format. Med eller utan Alice Glass känns det ganska befriande att få höra melankolisk elektronika igen och riktig sådan, som inte är gjord av någon bajsnödig hipster som fastnat i en glitch i vaporwave-loopen.

Mattias El Mansouri 

artworks-000092388275-r6zi29-t500x500

Den hemliga och tillbakadragne malmöproducenten följer upp föra månadens ”har drunknat” med nya låten ”här”. Det låter aningen mer tropiskt denna gången, med vackert fågelkvitter som löper genom hela det vackra och melankoliska stycket. Det är lika mystiskt och outgrundligt fint som vanligt, med hemsökande, nerpitchade röster och avvägda pianoackord, något som enligt mig gör hmmdes till Sveriges mest intressanta producent just nu.

Mattias El Mansouri