Archives For elektroniskt

 

11921781_978452315508316_6597514681453296733_n

Jesper Lidang har startat ett nytt projekt där han går under namnet HÔN och i den ”relativt” nya singeln Honeydream, går äntligen min utopi om en värld utan barn och lodishandskar (avklippta vantar där fingerspetsarna syns) i uppfyllelse.

Långsamt och gungande rör sig HÔN i ett koboltblå sken där blicken dras till det heliga; Vatten blir vin, gudinnor på piedestal och icke existerande tabuvantar.

HÔN´s sammetslena röst är placerad i ett sound hämtat från syntpopens 80-tal och precis som den ”kultförklarade” västtyska popgruppen; Alphaville, har HÔN´s Honeydream samma trollbindande egenskaper som att blanda känslor och teater i en våg av synth eufori, där nostalgi och reflektion över livet och dess förluster ständigt är närvarande som förblindat och hypnotiserat skriker; ”SÄTT MIG PÅ REPEAT!”

Isolde Berkquist 

 

 

Annonser

 

PIKKORUN3 (1)

Efter 10 års ”hemligt” musikskapande så släpper PIKKO (Oskar Humlebo a.k.a. Moto Boy och hans fru Petra Fors) debutsingeln ”Run” från deras kommande Ep ”Secret”

I ”Run” så möts mörka elektroniska toner i en enhetlig slinga av Zelda– karaktär där Petra Fors ljusa modifierade stämma ger pianots ljusare toner en röst. Mystiskt men väldigt bra, vilket är något som återkommer i både sinnebild och image, där allt ska mörkas och hemlighållas t.ex. i en intervju med Aftonbladet så återkommer denna stilistik av snusk och hemligheter; ”Vad betyder låten Run för er? ”- ”Den handlar om en hemlig person som spelar stor roll för oss! ”

PIKKO tycker att deras musik rör sig; ”i en vacker värld fylld av krossade hjärtan..” ”champange..” och ”blodiga bandage..” Right, absolut ”någon klubb” med latex, eld, skimmer av neon, Treo, onda aningar och skuggan av en vacker amerikan, är fantasier som skapar sinnebilden för hur vi tolkar ljudbilden i ”Run”.

Isolde Berkquist

a2362714082_10

Butttechno (Pavel Milyakov) är en ung rysk producent och musiker från Orekhovo-Borisovo, som är ett distrikt i Moskvas yttre delar. Buttechnos nya låt ”Experimentor” suger in en i röster av ”flashlight” där de elektroniska tonerna av blixtrar går runt och runt, i röster av robotar och barn som sedan tvärt byter ljudbild till något som kan liknas vid dystopiskt kaos; som ett svart hål, som snabbt färdas och återuppstår i nya toner som är av en helt annan ljudbild som sedan avslutas i seriösa toner av piano och sorg.

Experimentor” Kan inte beskrivas som annat än dystopisk, där musiken präglas av postapokalyptiska hålrum, där inget lämnas för humor och spontanitet. Det som finns kvar är istället en allvarlig och betongliknande eftersmak från höghus och radioaktivitet, där gråskalan är allt. Buttechnos musik är självklar, den är kaxig och obehaglig som säkerhetspolisen KGB, i ett Ryssland där löften om demokrati är lika befängt som ett språk utan bokstäver.

Buttechno har samarbetat med den ryska modedesigner Goscha Rubchinsky för att ge ton till hans kommande kollektion; 1984, där inspirationen är Ryssland och killarna som bor där. Rubchinsky säger själv att kollektionen är baserad på b.la.: 80-talets Ryssland innan järnridån ”försvann” och Moskvas klubbscen – “It’s about boys – boys who come to the parties… the ten boys from Moscow, they’re real,”

Experimentor är Catwalk. Musiken ger oss en inblick i det vi inte vet, eller det som vi förstår under storebrors öga. Lögner, gymnastik, killar i rött, vitt och blått. Ett Ryssland under Sovjet eran där uniformen var allt. Kläderna och musiken ger oss en röst och en bild för förtryck, sammanhållning, kommunism och det som tyvärr fortfarande existerar – Ett statsskick med skeva normer i ett land som bara vill stå still. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna” 1984.

Isolde Berkquist 

 

Little-Jinder

Artist: Little Jinder

Album: Allting Suger

Etikett: Pop

Betyg: 9/10

En vecka försent, men jag kan inte hålla mig, eftersom Little Jinders sammetslena röst, ärliga och raka texter slår rakt in i hjärtat och ger ett långfinger till allt man hatar. Det är så underbart för det känns så ärligt och unikt, som en sms-konversation utan filter. Little Jinder är ingen sötnos – hon är en trotsig tonåring med mörk aura som skildrar samtiden och skickar i väg budskapen till oss i musiken. Jinders album ”Allting Suger” på nio spår (..precis som det förra självbetitlade albumet) är fantastiskt för att det berör och man får en kompis som aldrig dömer.

För vem har inte varit där i avgrunden? Med alla tips om promenader, yoga och mindfulness som präglas av ”ryck upp dig mentaliteten”: gråt inte, skrik inte, finns inte. Det är så genomfalskt, för när man gjort slut med någon så vill man ju bara dö, man vill inte leva ett långt och ”hälsosamt” liv. Det är en sådan äcklig propaganda. Little Jinders musik är sanningen. För vem bryr sig egentligen om att äta kål?

I albumet ”Allting Suger” så omfamnar Jinder melankoli, destruktivitet och kaos där hon kastas emellan flykt och saknad, kaxighet och skörhet i elektroniska pulserande melodier, som ändå lyckas behålla det optimistiska, det änglalika och det vackra. Jinder ger oss kaoset vilket är den bästa metoden för att komma över ”någon”. Dubbelmoral när den är som bäst. För Sverige har blivit så tråkigt. Rökförbud, samvete och rena kläder, att vara tråkig är trend. Och Little Jinder är allt annat än tråkig.

Bästa spåren från skivan är ”Super 8” det är en kaxig ”superhit”. ”Puzzel beskriver Jinder själv som ”evangelistisk”. Så enkel men ack så fin.”Ligger med en ful” med Markus Krunegård. Är en duett men istället för att tala med varandra så gör de det i det tysta, i olika delar av staden. Jag kan inte rå för det, men den är så ”bam” ”bang” ”poff” och ändå lite sexig, får man skriva så? Kort och gott är varenda spår värt att lyssna på om och om igen.

 

 Isolde Berkquist

2880x1800-light-pink-solid-color-background

Det har släppts mycket bra låtar i år. Alldeles för mycket för att jag ska skulle haft tid att samla allt i ett enda inlägg. Mest av allt har jag lyssnat på det elektroniska; mycket fyrtakter, 303:or, ljudmattor och arpeggion, jag har delvis skitit i gitarrer, eller snarare gett upp hoppet på att försöka hitta bra gitarrbaserad musik, då jag sätter allt för höga krav på hur den ska låta. Här är åtminstone de 15 låtar som jag lyssnat mest på under 2015, fylld med allting från trap till drömpop, ambient, house och techno. Enjoy! /Mattias


Jessy Lanza – You Never Show Your Love 


Sensuell och minimalistisk trap från en hyperdub-resident som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Jessy Lanza debuterade 2013 med, också den lite för förbisedda, Pull My Hair Back och har sen dess befunnit lite i skymundan, även om hon blivit erkänd av större medier. Tråkigt tycker jag, men jag längtar efter kommande material.


Pixx – Fall In

4AD;s nya signing. Blott 19 år gammal är Londonbaserade Hannah Rodgers och hon gör redan drömsk, och kontemplerande pop som kan mäta sig med stallkompisarna The Cocteau Twins transcendentala musik. Hon släppte en av årets bästa EP:s nyligen, så gå in och lyssna!


Susanne Sundför – Delirious ( I Break Horses Remix) 

De flesta känner väl till Susanne Sundför. Dock känner inte folk till den fantastiska remix som svenska I Break Horses gjorde på hennes låt Delirious. Skev, oerhört mörk, dränkt i reverb och pitchade ljudmattor. Om ni någonsin undrat hur Susanne Sundförs röst låter ett par toner nersänkt, bör ni lyssna omedebums! En av årets mest förbisedda remixer.


William Basinski – Cascade

William Basinski är för mig och många andra en lika stor del terapeut som han är en konstnär och kompositör. Hans sorgliga kasettbandsambient, sträcker sig flera år tillbaka i tiden, men han är fortfarande lika bra på att tonsätta livets förgänglighet och de gapande svarta hål som i bland uppenbarar sig i vissa människors tidslinjer, som han var förr. Cascade är ett 40 minuter långt, repetivt och framförallt melankoliskt stycke ambient. Ju längre den håller på, desto längre in i bottenlösheten faller man. Jag somnade till den när jag och en vän begav oss ut, sjukt varmt påklädda för att sitta under stjärnorna på ett fågeltorn för att bevittna en blodmåne som skulle uppenbara sig. Ett av de finast och underligaste minnen jag har och framförallt en  av de vackraste låtar jag någonsin hört.


Arca – EN 

Arca a.k.a Alejandro Ghersi är en så sjukt skillad ljudkonstnär att alla vill jobba med honom. Typ Björk, Kanye West och FKA Twigs. När han själv gör musik dock, befinner den sig i gränslandet mellan det underbara och det obekväma, det vackra och groteska. Ungefär så låter EN, som varvar avgrundsvrål och samplade, pitchade mans-frustanden till vackra pianoklink och ambienta ljudmattor.


Swim – Next To Me

En ny malmöduo signerat Erika och Carl. Så mycket mer vet vi eller jag inte. Däremot släppte de en väldigt bra debutsingel, utgjord av karg och drömsk chillwave, som gjord för att strossa runt på stranden och blicka ut över vintersvarta hav.


Swim – Next To Me ( Boeoes Kaelstigen Remix)

Och just det. Boeoes Kaelstigen tog sin an ovannämnda låt och gjorde en av årets vackraste och mest melankoliska remixer. Förmodligen deras bästa också, som de själva påstod i samma veva som releasen. Jag kan inte annat än hålla med.


Nite Flights – Late In The Game

Tobias Isaksson är Nite Flights, och Nite Flights är Tobias Isaksson. Hans musik är, inkluderat med artistnamnet,  ett med tiden på dygnet den är skapad på och låter därefter; vacker och aningen melankoliskt, fast inte på ett överväldigande sätt, utan mer på det kontemplerande tysta viset, som storstadsmelankoli tar sig uttryck i. Late In The Game är en fin och skev liten housepärla med en av årets schystaste disco-arpeggion. Debutalbumet kommer ut den 26:e Februari!


Grimes – Realiti

Grimes behöver ingen närmare förklaring eller biografi. Hon släppte dock en av årets bästa låtar i form av realiti, och även en av hennes bästa låtar. Det behöver ni veta, typ.


Frankey & Sandrino – Acamar

Vore det inte för spellistan ”Played By Jamie xx” på Spotify hade jag varit sen med att upptäcka den här vackra housepärlan, signerat den Berlinbaserade duon Frankey & Sandrino. Liksom ovannämnda låt, tar den sig också uttryck i vackra arpeggion.


Positive Centre – Great Excavator

Berlinbaserade Positive Centre eller Mike Jefford som han egentligen heter skapar mörk, avgrundsdjup techno, som rör sig mellan klassiska fyrtakter och till synes beatlösa kreationer. Great Excavator faller i den senare kategorin, även om bastrummorna här flyter samman med den övriga jordbävningen till bas som präglar den. Precis som titeln antyder låter Great Excavator som en utforskning av en kapsejsad isbrytare som sakta men säkert sjunker i ett iskallt, bottenlöst, svart hav.


Arkajo – Altavista 

Bakom Arkajo hittar vi Göteborgska Nils Krogh, lite mer känd som ena halvan av duon Genius Of Time som han har tillsammans med en också lika duktig techno/house-kreatör, Alexander Berg, som gör musik under namnet Dorisburg. Altavista är titelspåret till  EP:n han släppte tidigare iår (eller var det egentligen sent 2014? Internet säger olika) på Aniara Recordings, som han även driver. Mörk, tung techno när den är som bäst.


FKA Twigs – Glass & Patron 

FKA Twigs, eller Tahlia Barnett som hon egentligen heter, behöver liksom Grimes inte heller någon vidare förklaring då hon i princip har erövrat hela världen med sin experimentella, annorlunda tagning på r&b och electronica. Glass & Patron är Twigs bästa låt enligt mig. Kanske har det med att Barnett dansar så sjukt himla snyggt, eller den benknäckande produktionen som typ har börjat bli lite av Twigs signatursound.


Kornél Kovács – Nordic Rave 4 

Studio Barnhus-residenten Kornél Kovács har hunnit spotta ur sig två högklassiga EP:s iår, Nincs och Radio Koko. Av dessa två är Nincs min favorit med den tillhörande låten Nordic Rave 4 som jag dansat väldigt mycket till i år. Nordic Rave 4 är min favorit av alla de house-låtar som släppts i år. Allt som krävdes bara dessa hyper-processade vocals och de fina, ambienta ljudmattorna i bakgrunden. Och såklart de krispiga 909-hattarna. Och glöm inte acidbasen som kommer i slutet. Bam!


Bjarki – I Wanna Go Bang

Det har varit en stor hype kring den isländska producenten och Dj:n Bjarki det här året. Han var den första artisten att ges ut på Nina Kraviz nya skivetikett трип (trip). I Wanna Go Bang låter lite som det som du inte vill att dina föräldrar eller vänner ska förknippa med dig när du säger att du lyssnar på techno, men samtidigt är den här låten så sjukt fet och tung att den på ett bra PA kommer att få dina hjärnsubstanser att läcka ur ur öronen.

7cR9Gsgj1hyYDIwlJDluIxGtmv6m8eByt93ThW6J2xM

”We’ve just released an all new remix! Quite possibly the best one we’ve ever made”

Förra månaden skrev vi om malmöduon Swims debutsingel som ”chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav”Förra veckan fick sig låten en omstöpning av de svenska, briljanta remixologerna Boeoes Kaelstigen, som förflyttat ljudbilden från släpande chillwave till en mittpunkt mellan minimal trance och melankolisk techno. Sinnesjukt himla vackert.

Mattias El Mansouri

7cR9Gsgj1hyYDIwlJDluIxGtmv6m8eByt93ThW6J2xM

Malmöduon Swim signerat Carl och Erika har delat med sig av titelspåret från deras kommande debut EP som släpps den 11:e December. Det är ett stycke suggestiv chillwave (ja, ni hörde rätt, den är alltså inte död!!) med percussion som för tankarna till tropikerna ackompanjerat av soniska landskap som ljuder av karga synthmattor. Det är chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav, den typiskt skandinaviska electron i ett nötskal, med paradoxala ljudbilder, mörker och ljus, värme och kyla, korallrev och grumliga svarta hav.

Swims debut-ep släpps på With Love Recordings den 11:e December, en underetikett till Malmöbaserede HMWL.

Mattias El Mansouri

11224276_959137620812032_4532472847401701652_o

Artist: Elias
EP: Warcry
Skivetikett: Warner Music Sweden
Betyg: 7/10

Det är få nya svenska artister som imponerat så mycket på mig som Elias. I Februari golvade han mig med sin debutsingel ”Revolution” som jag benämnde som ”FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas” fast med en gemensam nämnare med att han har en så sjukligt vacker och beroendeframkallande röst, som ju Blake besitter. Det är något som han mest sannolikt fått över att ha varit med i Tensta Gospel Choir sedan han var 13 år gammal, vilket gjorde honom till den yngsta medlemmen i kören.

Grejen med Elias är att han till skillnad mot många andra unga artister (han är bara 19 år gammal) hittat sig själv där många andra står och fipplar med sin ficklampa innan de lyckas lysa upp den kringliga och dåligt utmarkerade stig som det ibland innebär att vara artist och musiker. Det märks på Elias röst, det finns nämligen inga andra, eller åtminstone inte många, som besitter den underbart hesa och soulstöpta stämma som han gör, åtminstone i hans ålder, och med den själfulla intensitet och självsäkerhet som han ger uttryck för när han sjunger. Det är den stämman som höjer samt agerar röd tråd genom den här nyligen släppta debut-ep:n som han valt att döpa till Warcray. Men det är tyvärr också hans stämma som, tillsammans med hans påvisade självsäkerhet, drar ner den.

Det är ingen stor grej, egentligen. Det har bara att göra med att Elias verkar veta att han är sjukt bra och därmed försökt kräma ur sig det yttersta, något som resulterat i en vacker, välproducerad och suggestiv, men stundtals svulstig EP. Han verkar vilja balansera sin röst mot olika kontexter, med musik som turas om att agera förgrund och bakgrund; från första spåret ”Clouds” med sitt molltunga pianospel och dramatiska stråkarrangemang, vidare till den andra låten ”Cosmetic love” där den samtida, maximalistiska soulstöpta electronican introduceras. Det fortsätter så till den näst sista låten ”Green Yes” som visar sig vara min favorit. Den för tankarna till Jessy Lanza‘s ”You Never Show Your Love” (som vi skrev om tidigare iår) och James Blake med sitt minimalistiska trap-stöpta arrangemang och sensuella framtoning.

Vid en första lyssning funkar allt det här, men vid ett par genomlyssningar börjar det bli lite jobbigt att lyssna på. Alla låtarna är nämligen mycket bra, men inte nödvändigtvis jämte varandra, något som ger mig intrycket av att Elias hamnat lite vilse när han på den ena låten tenderar att ha låtit sig ackompanjeras av gospelkörer, stråkar, synthar och bombastiska trummor och på den andra låten tonat ner allt det för att ge plats åt det mer eftertänksamma och minimalistiska. Men jag ser fortfarande Elias som Sveriges nya stjärnskott. Han måste bara lära sig hålla isär och/eller bli bättre på att kombinera det kommersiellt gångbara soundet med det återhållsamma och avskalade, för han sätter båda lika bra.

Mattias El Mansouri 

11846568_700858106724190_2255804380124430510_n

Med en #breakup-hashtag laddade JJ nyss upp månadens förmodligen deppigaste låt. Den låter typiskt JJ med släpande trummaskiner, grumliga ljudlandskap och regnmoln till reverb. Jag behöver inte säga mer, för texten talar om allt; den är direkt och simpel, men förstärks paradoxalt nog av den Yung Lean-stöpta auto-tuningen som lyfter hela låten till ett skevt, droginducerat breakup-stycke. Där sade jag egentligen för mycket.

I wish I could hate you.
I wish I could say that I deserve more, but I really don’t.

Mattias El Mansouri

1836586_981521915195360_3415110167332347315_o

Jag missade den här låten när den släpptes för drygt två veckor sedan, men hellre för sent än aldrig. För er inte som vet vilka Kriget är så utgörs den Stockholmska electrokonstellationen av Per Nordmark, Gustav Bendt och Christoffer Roth. OCD är det första stycket från den kommande 6-spåriga EP:n Fazed som släpps nu på Fredag via Playground Music.

Mattias El Mansouri