Arkiv för festival

Posteronline-01-01
Hej!

Som ni kanske vet sedan tidigare är vi med och arrangerar indiefestival. I år är det 5-årsjubileum och Festival Del Mar blir större och mer indie än tidigare, vi ska konkurrera ut Liseberg och Göteborgs 400-årsjubileum. Makthaverskan gör sin enda spelning i år, Sudakistan svävar ner från Stockholm för att fylla på i moshpiten framför dansbanan, Lilla Lovis övveraskar med en väldigt väldigt efterlängtad spelning, och Göteborgs bästa progressiva rockband Magna Mater kommer ner som en meteor. Välkomna! #BACKAKRABBAN

Till åminnelse av Festival Del Mars 5-åriga tillvaro visioneras ett jubileumsfirande lite i stil med Göteborgs Stads 400-årsjubileum, fast större, bättre, och framför allt mer Göteborgskt.  

Vi har bjudit in nära och kära, vänner och fiender, djur och odjur, gamla och nya hjältar, över stadsdelar, stadsgränser, landsgränser, från havens djup till bergens toppar, för ett brakkalas med dryck bryggd på 1000 års kulturarbetarblod. Varenda droppe ska ut i havet, himmelen ska bli eldröd och vi ska dansa i ring och enligt krabbans ritual, ända in i småtimmarna. Det blir invigning extraordinarie och avslutning med pompa, ståt och dunkdunk.

I år bjuder vi på Sveriges bästa indieakter inom alla genres, storheter och artister på uppsving mot stjärnorna, de som ännu inte hörts och de som ekar ut över atlanten. Det blir lyrik och det blir skrän, mjuk vokal poesi och hejdundrande skrän. Låt era blodröda hjärtan banka av förväntan för ni kommer inte tro era öron, ögon, ben, armar, lemmar och länder. Vi tror inte ens ni kommer tro era stortår!

Biljetten kostar ynka 380 kr (förköp via ticnet) för att vi vill ha en #¤%/#)”¤ tillgänglig festival, och då ingår livemusik av högsta ljudtekniska kvalité men musiker med punkhjärtan som överskrider den, kanske en ny kärlek vid klipporna, bad, två partytält, DJ:s som spelar mjukpop och techno, solsken, mer solsken, kanske lite regn men vem bryr sig, efterfest, en riktigt sjuk efterfest, kaos och ordning,  och ditt livs bästa dag.

Nu kör vi, välkomna! #backakrabban

Här är evenemanget: https://www.facebook.com/events/1680617198878769/

Lyssna på arrangörernas playlist och peppa inför krabbritualen! https://open.spotify.com/user/care1894/playlist/3ZzrZT2oKKGHrYjWc80H0p

IMG_2939

Daniel Snaith framförde sitt sidoprojekt Daphni på dungenscenen några timmar innan han skulle gå på scen på Linné som Caribou. Han DJ:ade genreöverskridande, de sista 20 minuterna jag fick se av honom (vi kom försent) och jag hann dansa en stund. Direkt efter, då han skred över tiden med några minuter, följdes han upp av >

IMG_2955

Axel Boman: DJ, producent och delägare/en av de tre musketörerna av labeln/trion Studio Barnhus från Stockholm. Han fick mig och alla de andra inne på området att lyfta sin fötter från marken och inte är de konstigt när han lägger sin set-list med en hantverkare minutiösa omsorg och droppar låtar med alltifrån acid till disco, till techno och tropisk house. Han är grym den där Axel.

IMG_2956

En bild från Publikhavet under Axel Bomans set. Det var ganska fullt och jag var väldigt svettig. Så svettig att jag ställde mig i kön till toaletten för att gå in på toa och ta en massa papper för att torka ryggen med,när jag i själva verket kunde gå upp till baren och be om en bit papper. Inte så väl genomtänkt kanske, men anyhow: efter att Axel avslutat sitt briljanta set, tog jag mig ut ur området för att möta upp några vänner och vi gick sedan till smålandsrullarna (för jag äter smålandsrulle varje dag jag är på way out west) och köpte lunch.

IMG_2953

Några drog sig därefter till Tyler The Creator, men jag och tre andra följeslagare satte kurs mot Linnétältet för att få se Daniel Snaith igen, fast denna gången med medmusikanter i hans betydligt kännare konstellation som Caribou.

IMG_2940

Caribou bjöd på konstant ös från början till slut i en dryg timme. Låtarna blev utdragna, basen uppdragen till max och reverbade som delayade arpeggion flödade fritt ut bland folkmassorna i låtar som befann sig i ett gränsland mellan elektronisk pop, kosmisk R&B och känslosam house. Jag var förmodligen för yr av törst och värme då hela linnétältet i princip blev en bastu, men av vad jag kommer ihåg så avslutade dem med ”Can’t Do Without You” (eller så var det kanske den näst sista låten) och jag och resterande publik went loco. Det var oerhört fint.

Efter det släckte vi vår törst med öl för att sedan gå vidare till Dungen där jag bestämt att jag skulle se fd grönländskan och numera danskan Najaaraq Nicoline Kleist Vestbirk, som lite lättare uttalat DJ:ar under namnet Courtesy.

IMG_2950

Som Courtesy gör Vestbirk enligt egen utsago ”techno för rymdfarkoster – rå och bruten ur jorden, i färd mot okända destinationer.”, som det så fint stod på Way Out Wests hemsida. Och så blev det. Det blev en underbar timme fylld med interstellär techno och utomjordisk acid, kosmiska drone-utsvävningar och nerslunganden i de mörkaste av av svarta hål där inga glimrande stjärnors ljus kunde slinka igenom. Hårt och hypnotiserande…precis som techno ska vara.

Mattias El Mansouri

IMG_2890

Att börja dagen med smålandsrulle är som en tradition för mig på Way Out West. För er som inte vet vad en smålandsrulle är, är det ett tunnbröd fylld med sallad, riven ost, lök, groddar, kikärts/bönröra och inlagd gurka. Det låter inte så värst märkvärdigt, men det är hur gott som helst. Trist med en prissättning på 70 kr för en rulle som man inte riktigt blir mätt på, men det är festival och då får man vara beredd på att pröjsa.

IMG_2832

Kindness a.k.a Adam Bainbridge inledde festivalen på Azaleascenen med ett grymt set signerat funk, electronica, massa dans, en grym scennärvaro och publikkontakt (han lät min kompis som stod längst fram få sjunga på en låt) och kastade emellanåt ur vattenflaskor till publiken för att låta oss släcka vår törst under den gassande solen. Att han sedan dansar felfritt och sjunger likaså, är ju bara ett plus i kanten.

IMG_2878

Folk på Gräs. Kan vara dubbeltydigt.

IMG_2882

Ännu mer folk, men på asfalt.

IMG_2889

Vi satt ner och glodde lite på gubbrockarna i The War On Drugs. (Fast här står jag ju faktiskt upp.)

IMG_2884

Susanne Sundförs röst trollband de flesta. Den klöv luften som en pil och genomborrade vårt inre till den slut penetrerade vår benmärg. Till slut var jag dock tvungen att gå på toa och därefter fick jag >>

IMG_2894

>> mata Tina Mehrafzoon från Musikguiden i P3 med bananer. Stackarn hade sänt live från Way Out West hela dagen och var utsvulten.

IMG_2880

Publikhavet inne i Linnétältet. Osäker på om det var innan Susanne Sundför eller Future Islands.

IMG_2893

Mina vänner kalasade på langos samtidigt som vi satt ner på gräset och lyssnade lite till Belle & Sebastian.

IMG_2891

Dagens bästa spelning stod FKA Twigs för, något som var förväntat och över de förväntningar man redan hade. Vi badade i bas, grumliga ljudmattor, sylvassa synthar, stroboskop och benknäckande beats. Men mest av allt var vi hypnotiserade av Tahlia Barnetts oerhört sensuella röst och fantastiska dans. Hennes koreografi var stundtals perfekt kalibrerad med den experimentella electronica som hon gör och hon böjde, töjde, snurrade, dansade och vogueade (!!) precis lika skevt och underbart som hennes musik också råkar vara.

Mattias El Mansouri 

wow

Om bara 10 dagar är det dags för den 9:e upplagan av Sveriges bästa musikfestival som går av stapeln den 13:e Augusti i Slottsskogen i Göteborg. Vi är oerhört förväntansfulla och det bör du också vara, för line-upen iår är rätt ut sagt grym. Men såklart uppstår ju alltid lite beslutsångest vid en festival med så många bra bokningar, oavsett om man är van festivalbesökare eller newbie, då det kan bli svårt att disponera tiden över alla artister man vill se eller ens veta vilka man BÖR se. Därför har vi gjort en liten lista över vilka artister vi ska se och varför du bör se dem. Vi ses i publikhavet! /Redaktionen


Heaven Adores You (film)


Bland årets filmutbud på Way Out West finns det två självklara rocköden att ta del av. Dels ‘Amy’, som behandlar Amy Winehouse liv och tragiskt bortgång. Och sedan Heaven Adores You , en film om den amerikanska och djupt saknade musikern Elliott Smith. Den här dokumentären ska ha musiken som tydligt fokus framför missbruket och depressionerna.

Ride
Vi som inte får nog av återförenade Shoegaze-giganter missar inte detta. Tidigare år har Slowdive och My Bloody Valentine – som delar tronen över de största i genren – gjort makalösa konserter.

Kindness


Adam Bainbridge har med sitt Kindness redan ett svårtoppat liverykte. En skänk från ovan för oss som missat de senaste Sverige-gigen.

Sunn O)))
När Sunn O))) kommer till Göteborg och Stay Out West kan du räkna med att klämkäcka typer och vitsiga attityder försvinner i ett av världens kallaste och mörkaste ljudlandskap. Rapporter från tidigare spelningar med Greg Anderson och Stephen O’Malleys Drone-duo beskriver framträdanden som så ”basiga” och högljudda att de framkallat näsblod och kräkningar. Ett måste på årets festival, helt klart.

Courtney Barnett
Med texter som återspeglar vardagen, som kanske enklast kan jämföras Sun Kil Moons ”Benji” (minus det jättesorgliga), och en inom genren sällsynt rock ’n roll-attityd är hypen inför Courtney Barnetts Stay Out West-gig total. För alla som gillar blandningen av indie och replokalsrock a lá The Strokes debutalbum bör den här spelningen ses som en självklarhet.

Iceage
Alla som sett de danska post-punkarna i Iceage live vet exakt varför vi inkluderar de på den här listan. Vad du än tycker om den senaste Iceage-skivan, där bandet presenterar en pretentiösare och mindre punkig ljudbild än någonsin tidigare så är det få frontmän som kan äga en scen på det sättet som Elias Rønnenfelt gör. Förhoppningsvis gör Iceage sin spelning på en riktigt trång Stay Out West-klubb, så samtliga i publiken får ta del av frontmannens otroliga karisma.

Caribou
Bakom kanadensiska Caribou döljer sig Daniel Snaith. Med Caribou gör han okonventionell electronica med ett sällsynt kontemplerande djup, filtrerad genom ett varmt skimmer med utsuddade referenspunkter i vad som får sägas vara subtila R&B och hip-hop-influenser…men ändå inte.

Waxahatchee
På senaste skivan ”Ivy Tripp” balanserar Katie Crutchfield mellan folk, skör indie och en stil som en sämre sångerska hade fått att framstå som någon slags pop-punk. Även om steget från lo-fi-popen på American Weekend kan verka långt Katie Crutchfields uttrycksfulla röst är fortfarande lika briljant. Förhoppningsvis låter det lika bra live. Och snälla säg att det inte bara är vi som ser fram emot att höra Crutchfield och band öppna med den nästintill drone-influerade ”Breathless”?

Patti Smith
Vi ska inte låtsas att vi är svårare än vad vi är. Ingen topp 5 känns riktigt komplett utan åtminstone en akt med legend-status. I år är valen många; Chic, Emmylou Harris, Ms. Lauryn Hill, Ride, Pet Shop Boys etc… Vårt val faller självfallet på Patti Smith. Om vi tillåts drömma så hoppas vi självklart på många låtar från debutalbumet Horses, och en Patti Smith i högform. Missa inte en av tidernas bästa rock-artister!

FKA Twigs
Tahlia Barnetts musik som FKA Twigs rör sig sömnlöst mellan trip-hop, benknäckande beats och sensuell, kontemporär R&B. Att hon sedan sjunger med en vacker fjäderlätt stämma, dansar lika graciöst som en vouge-enade svan fast med en underground-dansarare hänsynslöshet och attityd, är vi väldigt säkra att hon kommer att bjuda upp till en oförglömlig show.

Todd Terje and The Olsens 


Skojig norsk techno som flörtar med tropisk disco. Skall helst avnjutas med fruktig drink vid Dungen-scenen på årets Way Out West.

Pet Shop Boys
Har man aldrig sett Pet Shop Boys live är det livsviktig att man så fort som möjligt gör det. Lika lite som det går att dividera något med noll tror jag chansen är att bli besviken på en sådan här konsert.

The Julie Ruin
Riot Grrrl-gruppen med Kathleen Hanna i spetsen var tänkta att spela under förra årets festival men ställde in. I år är det kanske festivalens mest omissbara gig vi har att göra med.

Shura

 
Manchester-bördige Shuras glittriga retro-electronica är oemotståndlig.

Bild1

Jag satte mina fötter på Knarrholmen för första gången redan förra året. Då hade jag ett rosa band, som innebar en roll som funktionär. Jag var där enbart för att se Alice B, som då var en av mina största musikkällor – och är periodvis fortfarande. Det var den varmaste helgen på hela sommaren och jag, som aldrig annars blir solbränd, flagade och bytte hud som en orm. Emellanåt var det faktiskt riktigt hemskt, även om musiken var grym och läget optimalt. Jag led av den stekande solen och bristen på mat. Aldrig någonsin igen skulle jag sätta min fot på ön igen. Det lovade jag mig själv.

Ett år senare är jag här igen. Jag trotsar min principer. Kan inte hjälpa det. Tanken på den idylliska festivalbilden kan inte slitas ur min skalle. Den här gången får jag ett gult band. Det representerar min roll som reporter. Det känns häftigt att tidigare samma dag ha avslutat mina studier på journalistlinjen. Jag kastas direkt in i det jag så väl vet att jag vill göra. En rivstart. Jag känner mig stor, tuff och full av makt. Indiefestivalen på Knarrholmen bekräftar på nytt att det är på sådana ställen jag hör hemma.

Bild6

Fotografen och jag slår oss ner på klipporna vid de stora scenerna. För underhållningen står just nu Knarrholmsveteranen Jens Lekman (ja, han kan nästan kallas så efter att ha spelat på festivalen de tre åren – denna gången båda dagarna). Det är intressant att se att medelåldern i publiken ligger någonstans mellan 30 och 35. Jag känner igen någon radiodänga och diggar lite försiktigt med den alldeles för starka vinden i mitt hår. Det är nästan perfekt. Jävla storm.

Efter Lekman kommer dödtiden. Vi går på grusgången som tar oss till klipporna längst ut på ön. Här är det plötsligt vindstilla. Solnedgången gör himlen alldeles lila och i bakgrunden hörs musiken från ett band jag aldrig har hört talas om. Det är så idylliskt. Här tar vi igen oss och pratar om allt mellan himmel och jord innan det är dags för Anton Kristiansson att äntra stora scenen. För mig är det han som är festivalens headliner. Efter att ha sett honom under juldagsfesten på Jazzhuset och dessutom fått ställa honom en fråga i P3 Live Session på Radiohuset i Göteborg har min respekt för honom växt sig stark. Nog för att jag inte är ett stort fan, ALLS, av rap i vanliga fall. Men det är något speciellt med honom. Det passar sig så bra med den dansvänliga indiemusiken. Dessutom är texterna guld. Jag känner igen mig i vartenda ord. Och liksom förväntat är även den här spelningen av det bättre. När tjejen som jag tror kan vara Antons bästa vän (nämligen Maja Milner från Makthaverskan och Iberia)  kompletterar sången i ”Tänker På Döden” får jag gåshud. Det låter så himla bra. De är ett bra team i röster, Anton och Maja.
Bild5

Klockan är runt 23 när Anton och hans crew går av. Vi skyndar oss till lilla scenen där Iberia nu ska köra sin grej. Jag känner igen Maja från Makthaverskan och Antons spelningar, men Iberia känner jag inte till sedan tidigare. Jag skäms nästan, då deras spelning är riktigt bra. Hur kan jag ha missat dem? Emellanåt blundar jag med den stängda blicken riktad mot stjärnorna. Jag tar klunk efter klunk av min öl som jag håller i höger hand (NEWCASTLE. Fan vad jag älskar att NEWCASLE är en av Knarrholmens sponsorer!), och nej, jag gör inte reklam… De har bara väldigt god öl. Men Iberia alltså. Den där Maja. Vem har en sådan röst?! Jag blir avundsjuk.

Iberia bollar över till stora scenen igen, där det är dags för Nordpolen. Honom har jag hört mycket om, men kommer skriva desto mindre. Vad är det här? Vem är snubben som har rollen att stå där och enbart dansa? Han har dessutom en för tight skjorta och för mycket vax i håret. Om jag ska låta den brutala ärligheten komma fram så ser de rent ut sagt patetiska ut. Nej, jag vet, folk får verkligen se ut som de vill. Min poäng är någonstans att musiken inte sätter sig alls. Jag kan knappt sätta genre på det. Så mycket blandat. På Spotify låter det lite bättre, där hans röst får en mer unik betydelse, men på spelningen håller det inte. Jag är besviken. Men ribban är väl för hög efter Herr Kristiansson och duon i Iberia. Sorry, Nordpolen, du klarar inte testet.

Dag två innebär bättre väder. Jag har bytt både fotograf och kamera, men det känns bra. Jag får mer ensamtid och även mer ångest över att batteriet på min smarta telefon dör alldeles för fort. I sommarvärmen blir jag passerad av både Anton och Morgan Larsson. Jag blir lite tveksam. Ska jag säga något till Anton? Ska jag berätta för Morgan att det var mig han hade en Twitter-konversation med för några veckor sedan? Nej, jag bangar. Hinner höra hur Young Galaxy låter. Blir imponerad och skriver upp deras bandnamn i mina anteckningar så att jag sedan kan lägga till dem i mina väl genomtänkta spellistor. Jag går och ser Hästpojken. Även dessa ett band jag har sett mycket fram emot. Jag finner inte alls samma känsla som när jag såg dem på Peace & Love 2010. Det verkar ha hänt mycket på tre år. Och tyvärr inte till det bättre. Kanske är det min smak för musik som har blivit mer kräsen. Men när låtarna ”Gitarrer & Bas”, ”Trummor & Hat” och ”Caligula” spelas hittar jag glädjen. Publiken är engagerad och entusiastisk. Det är fint, som jag brukar säga.

Bild3

När klockan är 22 och fullmånen lyser upp himlen är det dags för El Perro Del Mar. Ett namn jag har hört talas om i ett flertal sammanhang. Hon ska tydligen vara väldigt bra. Jag är nyfiken och spänd. Och får en chock när jag inser hur bra hon faktiskt är. Återigen, hur kan jag missat något sådant här?! Jag njuter. Hon påminner om Club 8vars skiva jag recenserade bara några dagar tidigare. Och där skrev jag att de påminner om El Perro Del Mar, så det är inget annat än logiskt. Typisk electropop. Här står hon i alla fall framför mig. Vilken fantastisk kvinna. Dessutom är scenljuset och ljudet riktigt bra. Ett optimalt avslut på en festival som för mig klättrar sig uppåt.

Bild2

Jag saknar något band eller artist för att line-up:en ska nå full pott. Jag tycker också att det här med intern valuta är ett förjävla påhitt. Åh, nej, jag fattar inte grejen. I vilket fall som helst så tänker jag på båten på vägen hem att detta inte är sista gången jag sätter min fot på Knarrholmen. Jag kommer att finnas på plats även om ett år. Kanske som funktionär, kanske som reporter. Eller vem vet, kanske som DJ eller programledare? Vi ses!

Jennifer Last

knarrholmen 2012 e

Idag drar den växande indiefestivalen i gång. Cirka 2000 människor förväntas inta Knarrholmen i helgen. En av arrangörerna, Johan Schmeling, hade idén att anordna en musikfestival på ön redan två år innan första festivalen ägde rum, 2011. Enligt honom var det nästan för bra för att vara sant: Ön, stugbyn, restaurangen, dansbanan, ängen vid stranden och dessutom hela skärgården som utsikt. Nu är det dags för tredje året i rad och Johan har svarat på några frågor inför helgens stora kalas.

Hur ser festivalen ut i år? Har ni utvecklat något från tidigare år?

Ja, det är mycket som har hänt sen 2012. Dels har vi en till scen på stora området och nästan dubbelt så många artister bokade. Vi har tagit in två mataktörer till för att erbjuda ett bredare utbud av mat och i olika prisklasser. I år kan man även välja att resa och bo på Göta Kanal-båten M/S Juno som går tur och retur från Packhuskajen-Knarrholmen. Samt att vi har tätare båtturer hem nattetid.

Finns det några potentiella motgångar? Vad kan gå fel?

Det här är tredje året som vi arrangerar festivalen och vi känner att vi har lärt oss väldigt mycket av de två första åren. Att arrangera en musikfestival på en ö är en stor utmaning. Man kan planera allt i minsta detalj, men vissa saker går inte att planera för. Som i dag fastnade en stor ölleverans i gräset mitt framför en av de stora scenerna. Det tog oss två timmar att få loss den med en truck, traktor och fyrhjuling. Allt brukar faktiskt lösa sig även om det inte blev riktigt som man hade tänkt sig.

Förra året tog maten slut. Kan ni försäkra er om att det inte händer i år?

Svar: JA!

Vad är ni mest stolta med vad gäller årets upplaga av Knarrholmen?

Personligen är jag mest stolt över att arbetet bakom festivalen har flutit på så bra den här gången och att vi nu är ett riktigt bra team.

Intervju: Jennifer Last