Archives For folk

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album: Glömska
Skivetikett: Gaphals
Betyg: 8.4/10

Innan jag upptäckte Slowgold så existerade bara Anna Von Hausswolff som enda referens till min påhittade genre som jag lite löst valt att benämna som Svenska artister med  stämmor som får mitt inre att skälva och mina alldeles för många hårstrån på armen att ställa sig upp i givaktande gåshud. Förmodligen existerar det många sådana, men jag är så dålig på att lyssna på svensk musik att jag förmodligen gått miste om många guldkorn sen jag faktiskt började lyssna på musik och inte bara höra på den.  Men både Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, samt Anna von Hausswolff har etsat sig fast som två starka, glimmande stjärnor i ett till synes mörkt himlavarv. Båda besitter nämligen två av västsveriges, om inte Sveriges, starkaste och mest uttrycksfulla stämmor och råkar vara ackompanjerade av minst lika, trots sina olika genrer, vacker och suggestiv musik.

I år har Göteborgsbaserade Amanda Werne hunnit släppa ifrån sig två album: LP:n Stjärnfall tidigt i vår och alldeles nyligen EP:n Slowgold ll, båda utgjorda av musik som tagit sin form i det återhållsamma och släpande, det suggestiva och sublima, men aldrig sakrala och för överväldigande. Årets tredje platta i följetången, LP:n Glömska, går i samma fotspår. Eller snarare verkar den cementera något som närmast kan liknas vid Slowgolds  signatursound. Den är tidlös, gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt.

Musiken på Glömska är visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats, eller som Gaffas Viktoria Ottosson skrev i sin recension av Slowgold ll: ”Slowgold befinner sig varken i svenska skogar eller på amerikanska landsvägar” . De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt vill jag prata om Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Men framförallt sammanfogar sig hennes stämmor med musiken, både i sorgekväden och i vaggande hymner, som om vore de pusselbitar.

Slowgolds musik är långsam och glimrande, nästan lite som segt flytande guld och ja, kanske är musiken ett avsiktligt musikaliskt förkroppsligande av bandnamnet, kanske inte. Vad jag däremot vet är att Slowgolds musik aldrig är tråkig och uttryckslös. Tvärtom sätter den mitt inre i brand och tömmer mitt ordförråd på superlativ. Men bra musik förtjänar att överösas med sådana.

Glömska släpps på Gaphals, Fredagen den 20:e November.

Mattias El Mansouri 

Annonser

IMG_2890

Att börja dagen med smålandsrulle är som en tradition för mig på Way Out West. För er som inte vet vad en smålandsrulle är, är det ett tunnbröd fylld med sallad, riven ost, lök, groddar, kikärts/bönröra och inlagd gurka. Det låter inte så värst märkvärdigt, men det är hur gott som helst. Trist med en prissättning på 70 kr för en rulle som man inte riktigt blir mätt på, men det är festival och då får man vara beredd på att pröjsa.

IMG_2832

Kindness a.k.a Adam Bainbridge inledde festivalen på Azaleascenen med ett grymt set signerat funk, electronica, massa dans, en grym scennärvaro och publikkontakt (han lät min kompis som stod längst fram få sjunga på en låt) och kastade emellanåt ur vattenflaskor till publiken för att låta oss släcka vår törst under den gassande solen. Att han sedan dansar felfritt och sjunger likaså, är ju bara ett plus i kanten.

IMG_2878

Folk på Gräs. Kan vara dubbeltydigt.

IMG_2882

Ännu mer folk, men på asfalt.

IMG_2889

Vi satt ner och glodde lite på gubbrockarna i The War On Drugs. (Fast här står jag ju faktiskt upp.)

IMG_2884

Susanne Sundförs röst trollband de flesta. Den klöv luften som en pil och genomborrade vårt inre till den slut penetrerade vår benmärg. Till slut var jag dock tvungen att gå på toa och därefter fick jag >>

IMG_2894

>> mata Tina Mehrafzoon från Musikguiden i P3 med bananer. Stackarn hade sänt live från Way Out West hela dagen och var utsvulten.

IMG_2880

Publikhavet inne i Linnétältet. Osäker på om det var innan Susanne Sundför eller Future Islands.

IMG_2893

Mina vänner kalasade på langos samtidigt som vi satt ner på gräset och lyssnade lite till Belle & Sebastian.

IMG_2891

Dagens bästa spelning stod FKA Twigs för, något som var förväntat och över de förväntningar man redan hade. Vi badade i bas, grumliga ljudmattor, sylvassa synthar, stroboskop och benknäckande beats. Men mest av allt var vi hypnotiserade av Tahlia Barnetts oerhört sensuella röst och fantastiska dans. Hennes koreografi var stundtals perfekt kalibrerad med den experimentella electronica som hon gör och hon böjde, töjde, snurrade, dansade och vogueade (!!) precis lika skevt och underbart som hennes musik också råkar vara.

Mattias El Mansouri 

5df97e2b
Holly Herndon

Jag brukar vara ganska kass på att hålla reda på all den musik som släpps överallt, hela tiden och utan mitt godkännande. Jag hinner helt enkelt inte med allting i den här samtiden där allting ska gå så snabbt som möjligt. Musikalbum efter musikalbum verkar bajsas ut i warp-speed, man ska känna till vad Kanye West har ätit till brunch samtidigt som man ska ha hunnit lyssna på Mark Kozeleks tragiska försök till att sjunga i de nya låtarna med Sun Kil Moon som dyker upp titt som tätt på Pitchfork. Ska jag vara ärlig så vet jag fortfarande inte ens vem Sufjan Stevens är och jag har ingen som helst lust att ta reda på det heller.

Men det här skulle väl handla om de bästa plattorna som släppts hittills 2015? Ja, såklart! Här nedan återfinns de plattor jag hunnit lyssna på och som gått på repeat här hemma.

/Mattias El Mansouri


ANAMAI – Sallows 

ANAMAI

Oerhört vacker folk-drone från Toronto, placerad i gränslandet mellan det kusliga och det stämningsfulla. ANAMAI är soloprojektet signerat Anna Mayberry från noiserockbandet HSY.

Azure Blue – Beneath The Hill I Smell The Sea

Print

Drömpopens sista dans. Sveriges popkonung Tobias Isaksson har här avslutat sin episka trilogi med lika delar skimmer, svajande palmer och upphittade, tårstänkta polaroidbilder från en svunnen tvåsamhet. Han har hittat och lappat ihop sig själv, sitt brustna hjärta och livets outsägliga bekymmer och det låter bättre än någonsin.

Valet – Nature

KRANK195_5x5_300dpi

Transcendental drömpop från Portland med expanderande gitarrmattor och oupphörlig reverb som nästan fick Cocteau Twins att undra om någon snott deras sound. En stark comeback från Honey Owens (Valet) efter sju års tystnad.

Westkust – Last Forever

westkust

Göteborgs egna My Bloody Valentine men ändå inte. De är högljudda, deras gitarrer bildar Sveriges just nu välbehagligaste ljudväggar och de delar medlemmar med Makthaverskan. Behöver jag säga något mer?

Midaircondo – IV

midaircondo_iv 

En av Sveriges mest underskattade musiker som trots internationella hyllningar  ännu inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. IV är Lisa Nordströms och Lisen Rydlanders fjärde platta och den fortsätter på samma spår som tidigare plattor med hintningar om grumlig pop, fragmenterad jazz, vass elektronika och avantgardistiska ljudlandskap. Obehindrad, äkta och intressant ljudkonst.

Noise Manifesto – Decon Recon #1

NM004_Artwork

Dekonstruerad och rekonstruerad techno som låter som allt och ingenting. Här tas vi genom akvatiska, metalliska och rymdiska ljudlandskap, skapade av inga mindre än Oni Ayhun (Olof Dreijer), Aquarian Jugs (Planningtorock), Jaguar Woman (Paula temple) och rRoxymore.

Sur Une Plage – Legerdemain

sur une plage

Analog, melankolisk och stundtals retroinspirerad synthpop signerat Joshua Wells från det übergrymma kanadensiska psykedelia-rockbandet Black Mountain och Colin McKill från banden Hard Drugs och Lord Beginner. Legerdemain är deras debutplatta och det är en bra sådan.

Holly Herndon – Platform

platform

Är det Techno? Pop? Tonsatt ASMR? Emoji-techno? Post-internet? Vad vi vet är att Holly Herndon inte kan buntas in i ett fack för hon är en ljudkonstnär av rang. Faller du inte för hennes post-futuristiska och sylvassa elektronika så kommer du liksom mig förmodligen falla för henne böljande ljust kopparbruna hår och i sinom tid hennes musik.

Disappears – Irreal

KRANK192_5x5_300dpi-web

Chicagobaserade Disappears rör sig hänsynslöst mellan klaustrofobisk krautrock, experimentell shoegaze och mörk garagerock. De får gärna fortsätta så.

William Basinski – Cascade

2062_cascade_sleeve3

Cascade är egentligen ingen platta i konventionell bemärkelse för den utgörs bara av en låt på 40 minuter men den förtjänar att vara med här ändå. William Basinski har sen 90-talet skapat sig ett namn som en av världens främsta ljudkonstnärer och ambient-kompositörer med sina långa, utdragna kasettbands-drones och syntetiska sorgekväden. Cascade är ännu en låt  i genren ljudlandskap av sorg och är precis lika smärtsamt vacker som resten av Basinskis verk, och det med få medel utgjorda av  pianoklinkningar, subtila ljudmattor, delay och mängder av reverb. Att lyssna på Cascade är som att kopplas bort från verkligheten och dess outgrundliga grymhet.

Courtney Barnett – Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit

 

courtney__12118_zoom

Debuten från australienskan Courtney Barnett. Självdistanserad och humoristisk indierock när den är som bäst. Sätt på den när du vaknar, när du utför hushållssysslor, grillar med dina vänner, när du inser att du inte kommer att få tillbaka någon skatteåterbäring eller ja…närsom egentligen.

Give me all your money, and I’ll make some origami, honey
I think you’re a joke, but I don’t find you very funny 

Godspeed You! Black Emperor – Asunder, Sweet and Other Distress

Godspeed_You!_Black_Emperor_-_Asunder,_Sweet_and_Other_Distress

Inte riktigt lika bra som 2012 års Allelujah! Don’t Bend! Ascend!, men det är ju fortfarande GY!BE och de kan inte bli dåliga. Dissonant, brölig och utdragen rock när den är som bäst.

Amason – Sky City

amason

Amason behöver ingen närmare förklaring förutom att de är svenskar och består av medlemmar från bland annat Miike Snow och Dungen. Sky City är en oerhört mysig platta, stöpt i en inte alltför polerad ljudbild i form av folk, subtil progg och kontemporär drömpop. Om du inte försvinner till Kelly så är du ingen människa.

Jefre Cantu-Ledesma – A Year With 13 Moons

a4014619799_10

Maximalistisk ambient med krackelerade ljudmattor och sinnesutvidgande drones som även ger utrymme för dova trummaskiner, subtila gitarrplock och distade metalliska ljudlandskap. För er som inte är bekanta med den San Fransisco-baserade multiinstrumentalisten så bör nämnas att hans repertoar bland annat innefattar samarbeten med Grouper och Oneohtrix Point Never och en drös med vackra ambientplattor. Lyssna!

ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album: Sallows
Skivetikett: Buzz Records
Betyg: 10/10

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Hon är mest känd från det kanadensiska bandet HSY, men har under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med  David Psutka a.k.a Egyptrixxs. Till skillnad från noiserocken som dominerat HSYs sound är musiken som ANAMAI betydligt subtilare och lugnare. Annas drömska och silkeslena stämmor gör inte så mycket väsen av sig, men lyckas ändå hemsöka låtarna på ett outsägligt sätt som placerar musiken i ett gränsland mellan det stämningsfulla och det kusliga. På något sätt vill jag säga att jag hört något liknande, men ändå kan jag inte komma på någon artist att likna hennes musik vid.  Den verkar stå på egna ben och bör göra så. Den är alldeles för vacker för att buntas i ett begränsande fack.

Att lyssna på första låten Lucia känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet. Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me som other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert, som om de orden var de sista man yttrade  till någon man älskar för att aldrig se den mer. Musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är det just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste artisterna just nu.

Mattias El Mansouri