Arkiv för grouper

slowdivebig

Idag skickade Bojan en av de vackraste förmiddagsymner jag någonsin hört. Det är nämligen Slowdives ”Rutti” som fått sig en ombearbetning i fom av en cover av Brooklynbaserade Aris Kindt, ett samarbete mellan gitarristen Gabe Hendrick och producenten Francis Harris. Det annars så ambienta stycket från den underskattade Pygmalion-plattan, som sorgligt nog ändade bandets karriär i slutet av 90-talet, har stöpts i en ännu mer ambient form med referenspunkter som ekar i de soniska landskap som Grouper och William Basinski verkat i. Suggestivt, förledande och alldeles, alldeles underbart.

Mattias El Mansouri

Annonser

KRANK196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album: The Original Faces
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8.2/10

Det är nånting med Liz Harris och hennes musik som Grouper som alltid fått mig på fall sen min vän Daniel introducerade hennes ambienta folk-noise till mig. När jag började första året på gymnasiet så försköts lyssnandet på hennes musik från att vara ett periodiskt nöjeslyssnande till att vara ett sorts kontinuerligt, omedvetet sökande efter en lucka i livet. En sorts vardagsflykt från livets alla bekymmer, som just då genererades av skolan som gav mig stressrelaterad ångest och sömnlösa nätter. Av någon anledning kom just hennes musik att bli ett sorts terapeutiskt och tröstande hjälpmedel när jag höll på att drunkna i ett till synes bottenlöst svart hav.

Jag har på så sätt aldrig försökt uppfatta om något hon släppt eller varit involverad i, varit mediokert eller rent utav ”dåligt” då betydelsen av hennes musik som en livräddare i nöden alltid vägt över allt annat. Ungefär på samma sätt som guilty pleasures inom musik och film nödvändigtvis inte måste vara bra, men kan associeras med nostalgi, minnen och kontemplerande som i sin tur får en att må bra. Men med Helen krackelerar hela min bild av den odelade hängivenhet och den outgrundliga relation som jag haft till Groupers musik när två andra musiker kommer in i bilden, med helt andra ljudbilder och soniska landskap än det som jag alltid förknippat Liz Harris med.

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, ovannämnda Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång)  dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter.

I somras dök dock Helen upp igen med tillkännagivandet av The Original Faces, deras debutplatta som trots Helens tystnad, hela tiden, sakta men säkert tagit sin form under ett pars års tid. Rent soniskt  är plattan en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.

Dock kan man inte påstå att Helen utforskar nya genrer eller att de är så mycket annorlunda än många av de drömska (ofta skäggiga) lo-fi-band som härstammar från USA och Kanada, men det betyder inte att musiken som infinner sig på The Original Faces är dålig. Inte alls. Tvärtom är den bra, väldigt bra och förvånansvärt intressant och behaglig att lyssna på, men den hade kunnat bli något mer.

The Original Faces släpps den 4:e September på Kranky.

Mattias El Mansouri

tajny vipers
Tiny Vipers 

Inte alla når upp till ytan och inte alla tillåts göra det heller. Det är en tråkig situation bland många musiker och en tyvärr alltför vanlig sådan. Trots att det finns så mycket bra musik och så sjukligt många musiktidningar och musikbloggar världen över så tenderar etablerad musikmedia inte täcka all den musik som man hade kunnat önska, då de ofta är upptagna med att se vilka fejder som Taylor Swift är med i på Twitter eller vad Kanye West har ätit till lunch. Längre ner finner ni en lista på 10 artister som förtjänar mer uppmärksamhet och/eller som media helt missat att rapportera om. Trevlig lyssning! /Mattias El Mansouri 


White Poppy

whitepoppy2

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. Tidigare iår släppte hon LP:n Natural Phenomena, ett stycke drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer, fördelat över 10 stycken transcendentala låtar. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.


ANAMAI 

10390036_10153919185859428_5966981797244446086_n

ANAMAI är Torontobaserade Anna Mayberrys soloprojekt . Hon är mest känd från det kanadensiska noiserock-bandet HSY, men hade under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med David Psutka a.k.a Egyptrixxs, som sedan släpptes i våras.  Hennes musik som ANAMAI är suggestiv och drömsk, men framförallt oerhört expanderat intimt och minst lika stämningsfull som kuslig. Att lyssna på första låten ”Lucia” känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet.

Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me some other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert och musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste (och tyvärr lite förbisedda) artisterna just nu.


Sumie 

sandra

Det finns få artister där uttrycket less is more är så direkt applicerbart på musiken de gör, men det känns helt rätt att benämna Sumies musik som det. Göteborgsbaserade Sandra Sumie Nagano, som hon fullständigt heter,  började göra musik 2008, några år efter att hon hade bildat familj och till skillnad från sin lillasyster Yukimi Nagano, mer känd som sångerskan i Little Dragon, valde hon den lågmälda och akustiska vägen.  Några år senare debuterade hon med en självbetitlad platta på indielabeln Bella Union vintern 2013, som bland annat spelades in tillsammans med Nils Frahm i hans studio.  Det dröjde dock några månader innan hennes musik nådde min radar, men när den gjorde det blev jag helt förälskad.

I Sumies musikaliska värld existerar bara hon och hennes akustiska gitarr. Inget annat. Det är intimt, men inte för sorgligt eller utlämnade för att ta bort fokus ifrån musiken. Det är bara så förbaskat bra och nedskalat att det inte behövs något mer. Sandras vackra stämmor är minst lika avväpnande som de är trollbindande och hennes subtila gitarrkomp likaså, något som förmedlar en känsla av att personen bakom allt det här är en smått blyg och medieskygg person, en som är försiktig med att blotta sitt konstnärskap för allmänheten. Har man det i åtanke när man lyssnar på hennes musik, så uppstår en sorts outgrundlig tacksamhet för att hennes alster har kommit till världen. Om bara fler kunde upptäcka henne…


William Basinski

B_at_mixing_board_1394539056_crop_550x366

William Basinski gör utdragna ljudlandskap av sorg olikt något annat man någonsin hört förut. Att bara benämna hans musik som kasettbandsambient vore otroligt förminskande då det egentligen inte finns nog med superlativ i världen att överösa honom med för att kunna beskriva hans oerhört suggestiva och smärtsamt vackra musik. Istället för att vara vardagsflyktig på ett eskapistiskt sätt så tar snarare Basinskis musik med oss på långa, långa resor till parallella tidslinjer av tragiska livsöden, men på ett drömskt, meditativt och kontemplerande sätt. En sorgens färd på livets drivved innan stupets oundviklighet.


Isan

cdff5a323e6eacd1232fcfbac203583b

Isan är en Dansk-Brittisk duo bestående av Robin Saville och Antony Ryan. Tillsammans har de sedan 1998 släppt experimentell och oerhört (läs: sjukligt ) suggestiv elektronisk musik, främst rattad på analoga synthar. De har gjort en hel del soniska utforskningar, med ljudlandskap och tonsättningar som har ljudit av det mesta: Interstellär satellit-electro, storstadsmelankolisk ambient och organisk safari-minimalism, allt med en äkta och gedigen originalitet och ett vardagsflyktigt, världsfrånvänt sinne till musikaliska tonsättningar.


Halls 

halls

Halls är Londonbaserade Samuel Howards soloprojekt. Jag upptäckte honom 2012 när han debuterade med LP:n Ark och jag har periodvis återkommit till hans musik sedan dess. Musiken han gör bygger på melankolisk ambient byggd ovanpå steppande och travande microbeats men den är även ackompanjerad av hans sorgsna, oartikulerade stämmor, något som i helhet bidrar till panoramiska kyliga ljudlandskap, inte långt ifrån det musikaliska förkroppsligandet av Holy Others omslag till With U-EP:n som släpptes 2011: kalla lakan utan någon som kan värma upp dem, svunna tvåsamheter, introspektion och själslig tomhet. Låter det dock för deppigt, så misströsta ej, ty han släppte en betydligt gladare platta förra året betitlad Love To Give. Men jag föredrar Ark.


Liminals

liminals

Det finns många artister och producenter som kommer bort i vimlet. Som inte når upp till ytan och får sin del av den uppmärksamhet de förtjänar, framförallt i Sverige. Liminals är en av dem, trots förbisedda artiklar på Pitchfork, SVD och gamla dammsamlande program på Sveriges Radio. Den uppsalabaserade duon signerat Tomas Bodén och Anna-Karin Brus från den experimentella electropop-gruppen Differnet introducerades för mig en sen vinterkväll för fyra år sedan av min vän Mikael och jag har sen dess hållit dem högt. 2009 debuterade Liminals med EP:n Hearthand på den svenska labeln Technogenic, fyra låtar befinnandes i ett gränsland mellan techno och elektronisk pop. Redan här etablerades det att Brus och Bodén var av en särart, två musiker med förmågan att förnya en beprövad genre genom att sudda ut alla referenspunkter och därmed göra det till sitt eget.

Men den hörde jag först 2012, ett år efter att Mikael hade introducerat låten ”The Dendrites” för mig, låten som fick mig på fall, låten som finns med på alla electronica/techno/dans-spellistor som jag någonsin sammanställt, låten som hänger med mig än idag ut på löpspåret, på cykeln och som inspiration för när jag själv proddar techno. Det är förmodligen den bästa låten jag hört inom genren, sinnesjukt hypnotisk och outgrundligt mörk, en dröm i fyrtakt placerad i den där subtila triangeln mellan gammal Detroit-Techno, Chicago-House och kontemporär Berlinsk techno, fast med Liminals utsuddande prägel på den. Lyssna bara på ackorden, de är som hämtade från Inner City‘s gamla 80-talsdänga ”Good Life” fast manipulerade i en Sherman-filterbank, överrösta med massa fjäderrev och uppburna med kraftiga kickdrums och krispiga hi-hats.

And oh: de har precis släppt nytt på bästa Zeon Light! Du kan lyssna/köpa här!


Tiny Vipers

tiny vipersss

Tiny Vipers är artistnamnet för den Seattlebaserade singer/songwritern Jesy Fortino. Hon debuterade 2007 med plattan Hands Across The Void och följde upp den med Life On Earth 2009, men jag kände inte till henne förrän hon teamade ihop sig med Grouper (Liz Harris) och bildade duon Mirrorring som 2012 släppte plattan Foreing Body, som för övrigt är en av världens vackraste album. Där fick jag höra hennes säregna sångröst och hennes varma, kontemplerande och perfekt kalibrerade singer/songwriter-pop, som sprungen från en kontext av lägereldar och återberättande berättelser om sargade livsöden. Sjukt bra helt enkelt.


Dale Cooper Quartet & The Dictaphones

0

Franska Dale Cooper Quartet & The Dictaphones gör hemsökande noir-inspirerad doomjazz med lika mycket tungsinthet som den deppigaste av deckare eller filmer om ensamma män som drar till loungebarer fyllda med tjock cigarrök filtrerad genom svag, blå belysning. Men deras experimentlusta sträcker sig längre än den regniga, storstadsmelankoliska noirjazzen och lånar återkommande in influenser från skimrande ambient, minimalistiskt electronica och mörk, avgrundsdjup drone. I deras musik suckar inte bara saxofonerna, utan även gitarrerna.


Tujiko Noriko

tujikonoriko

Tujiko Noriko (eller Noriko Tsutjiko) är en japansk, men numera Paris-baserad avantgardistisk och experimentell musiker som skapar sin musik med utsuddade referenspunkter och ett gediget hantverk. Sedan debuten år 2000 har hon spottat ut sig 11 plattor och en drös med artistsamarbeten med bland annat Lawrence English, men jag fick inte nys om henne förrän en vacker kväll för två månader sedan då hon råkar vara signad till ett skivbolag som även huserar en av mina favoritduos ISAN.

Tujikos musik är subtil och minimalistisk, sample-baserad, med lager på lager av ljud som låter sig byggas upp under oöverskådliga minuter, med lager av stämmor och knastrande microbeats, ackompanjerade av såväl engelsk som japansk lyrik, men mest av allt är den omfamnande och varm, outgrundligt vacker och träffande. Förra året kom hon tillbaka efter ett par år av uppehåll med en av de finaste och mest förbisedda plattorna som någonsin släppts, My Ghost Comes Back, som trots att merparten av lyriken är på japanska, är ett av de mysigaste, intressantaste och vackraste album jag någonsin fullt engagerat lyssnat mig igenom.

helen
Foto: Natalie Anne Howard

För två år sedan kunde vi utläsa det här på Gorilla vs Bears hemsida:

“I have been playing pop music with some friends and we made a 7″. We’re playing under the name Helen.” — Liz Harris of Grouper

Då hade Liz Harris från Grouper bildat dreamgaze/noisepop-bandet Helen med sina två vänner Jed Bindeman från Portlandbaserade psychrock-bandet Eternal Tapestry och Scott Simmons (från lo-fi-popparna Eat Skull) och släppt sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”. 

Nu är de äntligen tillbaka med första låten ”Motorcycle” från deras kommande debut-LP The Original Faces som släpps den 4:e September på bästa Kranky. Enligt Pitchfork har albumet spelats in under flera års tid i Portland och vilken tur för oss, för vi vet ju att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Mattias El Mansouri

draw_divide_2
Bild: Liz Harris

Om min kärlek för elektronisk musik har undgått er, så tror jag inte att ni har följt Ge Hit Musiken så bra. Det är nämligen med undantag för viss indierock, Shoegaze, GY!BE och frustrerad post-rock, det enda jag lyssnar på. Och när jag inte skriver om det här på Ge Hit Musiken så ägnar jag väldigt mycket tid åt att försöka få mina kräsna indierockar-vänner till att se det oerhört vackra i Drone och techno, oavsett om det handlar om William Basinskis soniska sorgelandskap, The Fields utdragna och euforiska techno, Liz Harris delayade gitarrmattor, Kassem Mosses melankoliska drömmar i fyrtakt eller Tim Heckers fragmenterade ljudkollage. Vad jag försöker säga är att det finns något för alla inom den grumliga elektroniska musiken. Alla genrer överlappar varandra och förnyar ständigt sig själva med nya ljud, ljudbilder och känslospektrum.

Här nedan har jag sammanställt en spellista som öppnar upp med omfamnande och sorglig ambient för att sedan ta iväg dig på en resa genom knastrig och blippig IDM, över de djupa dalarna av drone-iga fyrtaker, uppför de stora krönen av melodiös techno och ner i avgrunden med klaustrofobisk acid.  Enjoy!

Mattias El Mansouri 

LÅTLISTA:
William Basinski – Cascade (Excerpt)
Grouper – Alien Observer
Loscil – Sketches From New Brighton – Khanamoot
Isan – Betty’s Lament
HANDS – Beelitz Heilstatten PT6
Jetone – Thousand Oaks
Grouper – Alien Observer (NOSTROMO Remix)
Harald Björk – Natt
Jon Hopkins – Breathe This Air feat. Purity Ring
Fjäder – Vingar
Härdstedt – Baklänges på VHS
Monolake – Decay
Porter Ricks – Nautical Dub
NOSTROMO – Microwave Cooking For One
Ame – Rej
Offworldcolonies – Breida_F37eN
Slava – Better
Sandra Mosh – Skallgång
Phon.o – Schn33
Oni Ayhun – OAR004A
Enfants GBG – Sandarna Acid 150208
Helena Hauff – Severe Slash
Steve Rachmad – MOOG On Acid

Grouper - Alien Observer cover

Det finns få genrer som jag brukar återkomma till så mycket som Ambient och Drone. Och jag har inte ens lyssnat på det särskilt länge till att börja med, kanske två, tre år som max, men det har det senaste året legat mig varmt om hjärtat, mer än någon annan genre. Varför vet jag inte, men jag tror nog att det handlar om hur harmonisk och omfamnande ambient kan vara. Den har ingen klar struktur som all annan musik, ingen fyrtakt som ligger och maler på eller ett förutsägbart klimax. Den bara existerar där, som ett vackert oljud som bara väntar på att få föra dig till den plats du målar upp i ditt inre.

Den har funkat lite som en livräddare för mig, varit livbojen som hållit uppe en från att sugas ner i ett bottenlöst svart hav av tankar och tonsatt välbehövda pauser i en alltför stressad tillvaro. Må det handla om Tim Heckers melankoliska ljudcollage, Thomas Köners arktiska isbrytar-drone, Groupers varma och omfamnande hav av reverb eller William Basinskis ljudlandskap av sorg, ja, det finns något för alla. Den ter sig olika, vackert, suggestivt, men även klaustrofobiskt, becksvart och obekvämt, och nånstans där hittar man sin plats. Det gjorde i alla fall jag.

Här nedan har jag valt ut lite låtar som hjälpt mig att klara av vardagen, några som fått hänga med ut på löprundor ute i skogen under stjärnklara himlar, men även några låtar som helt enkelt är för bra för att jag ska låta dem gå förlorade i en spellista som ingen någonsin kommer att få höra.

Trevlig lyssning!

/Mattias El Mansouri
_________________________________________________________________________________________

Nils Frahm – Says

 

Grouper – Hold

 

Tim Hecker – Song Of The Highwire Shrimper

 

Loscil – Sturgeon Bank

 

Slowdive – To Watch

 

Thomas Köner – Novaya Zemlya 1

 

RAUM – In Stellar Orbit

 

How To Dress Well – Escape Before The Rain

 

William Basinski – 04 92982. 3

 

Belong – Beeside

 

Crystal Castles – Child I Will Hurt You

 

CRIM3S – Drawn

 

Hands – Beelitz Heilstatten Pt.6

 

Grouper – Moon is sharp / Alien Observer 

 

Fennesz & Ryuchi Sakamoto – Haru

 

Thomas Köner – Serac

 

Model 500 – Neptune

 

Loscil – Khanamoot

 

William Basinski – The Disintegration Loop 

 

Clara Moto – Goodnight Twilight

 

Slowdive – Watch Me

 

ISAN – Betty’s Lament

 

White Rainbow – Warm Clicked Fruit

 

Tim Hecker – Studio Suicide 

 

Brian Eno – Drift

 

Grouper – Being Her Shadow 

 

How To Dress Well – Ready For The World

 

Simon Scott – Springstars

 

Dag Rosenqvist – The procession: Become the end

 

 

5a266580lol

Ibland så krackelerar det. Det där som du inte ville skulle komma upp till ytan bubblade oundvikligen upp. Men du spacklade över det. Försökte hantera situationen i tystnad. Ville inte förstöra något, bara hålla sams.  Ungefär det har  Grouper (Liz Harris) låtit tonsätta i sin senaste låt. Det låter onekligen lite gladare än förra månadens ”Call Across Rooms”  men det är fortfarande en påtaglig melankoli som har valt att leta sig in på ”Holding”. Liz viskar fram sina ord, som för att dämpa resonansen av hennes sorgekväden, låter illustrera mörkret i det ljusa, viskar om att vilja bli omfamnad av någon men samtidigt om att tyna bort i dens armar. Ju fler ord man uppfattar, desto mer förvrängt blir allt det som vid första anblicken gav en antydan om ett uns av glädje. Hon sjunger om morgonen när ledsamheten kommer, om tårarna som faller och bildar mönster på fönstret. Och pianot det  suckar, fortsätter motvilligt att spela sin melodi samtidigt som Liz Harris stämmor fullföljer sin sorgsna dans över tangenterna.

Groupers åttonde album ”Ruins” släpps den 31:a Oktober på Kranky Records.

Mattias El Mansouri

5a266580lol

”It is a letter to myself, as aspiration to love better”. Så säger Grouper när hon i förrgår delade med sig av sin nya låt ”Call Across Rooms” via vogue. Den portlandbaserade Liz Harris som hon egentligen heter, har sedan 2005 släppt musik under namnet Grouper. Hon har hållit sig i skymundan, inte ställt upp på så många intervjuer, helt enkelt låtit musiken tala för sig själv. Att försöka beskriva hennes musik är väldigt svårt då hon inte låter som någon annan, och ingen som henne. Att lyssna på henne är som att bli omfamnad av ett varmt täcke som för en stund tillsluter dig så tätt så att världens kalla sfär och livets bekymmer inte kan tränga igenom. Det är musik att förlora sig själv i, att bli vaggad till, att hypnotiseras av.

Det blev lite av en räddning för mig förra året. Hon räddade min skolgång när jag mådde som sämst, när läxhögen bara växte och växte och stressen sakta men säkert skördade varenda strå av hopp och livsglädje som jag hade kvar. När jag var så stressad var det inte lätt för mig att kunna uppskatta min omgivning, att kunna visa kärlek eller att ha tid för andra, då jag var så fokuserad på mig själv, att själv försöka härda ut och bli bättre. Alla har inte lätt för att älska, eller visa att man älskar någon. Det är inte något som jag applicerar på mig själv, men det är något som jag då och då kan relatera till och förstå. ”Call Across Rooms” : låten som det här inlägget egentligen var ämnat att behandla, baseras på ett brev som Liz skrev till någon som hon älskade, men inte kunde komma överens med. Men låten i sig var mer en undermedveten förmedling till sig själv, en tonsatt strävan efter att kunna älska bättre.

Det är något jag relaterar till. ”Call Across Rooms” låter Liz Harris stämmor vandra över några mollackord på ett piano. Det är ovanligt avskalat och annorlunda från alla de tidigare verk som hon spelat in, som mestadels dominerats av hemsökande reverbdränkta ljudväggar, liknandes vid ett hav bestående av det vackraste av oljud. Att då höra något så minimalistiskt och konventionellt som piano och klarsång  blir då genast ett annorlunda sätt att höra Grouper på. Men det låter lika vackert som det alltid har, och något annat än just piano och sång skulle låta överflödigt och onödvändigt just nu. Det möjliggör en att nå fram till essensen i låten.  Och det är som gör den så stark och så sårbar. För mig förblir det  delvis en jobbig påminnelse för mig om den hemska perioden jag genomled förra året och hur jag isolerade mig från människor jag älskar och håller nära hjärtat.  Idag mår jag bra, men jag försöker fortfarande att sträva efter att kunna öppna upp mig mer för andra och inte vara så stängd hela tiden. Den här låten kom lite som en uppmaning att fortsätta med det. Jag tackar och bockar: för en vacker låt och för att du orkade läsa.

”Call Across Rooms” kommer att återfinnas på Groupers kommande platta Ruins som släpps den 31:a Oktober.

Mattias El Mansouri 

Liz Harris Vital

Jag kan ju börja med att säga att Groupers album Dragging a Dead Deer Up a Hill är ett av mina favoritalbum. Sen kan jag också säga att Liz Harris gav mig en av årets mest magiska upplevelser i Sjömanskyrkan tidigt i år. Ja, det var magiskt. På riktigt. Hon förtrollade oss med ett par kassettband, loopmaskiner och sin introverta änglanärvaro. Sen vill jag också säga att ”Vital” fick mig till tårar. Det behövde jag. Jag är väldigt känslig för eteriska röster och klassisk kyrkokontrapunkt. Hennes röst svävade in genom min hud, gick in i mitt blodomlopp, och skrev sitt namn i rimfrosten på insidan av mitt hjärta.

Hennes nästa album the man who died in his boat kommer ut via Kranky den 4:e februari. Jag hoppas innerligt att världen inte går under så jag får höra det.

Bojan Buntic

När kassettbanden tystnade återstod stillhet. Jag blev medveten om det konstlade med att applådera efter ett framträdande. Så sa Liz Harris, blygt, thank you. Alla klappade. Bakom mig diskuterade några om hur märkligt det var att det tog så lång tid innan ovationerna kom. Jag insåg att jag är tillbaka i vardagslivet, jag fattade att jag i 30 minuter hade försvunnit in i djupet av Groupers vision.

Ni vet hur det är, när man glömmer bort sig i en dagdröm, eller man är på väg att somna och dagens intryck smälter samman med barndomsminnen och fantasier, när man glömmer bort sig själv och flyter med i en inre film om allt man genomlevt och allt man aldrig upplevt, helt plötsligt är man i det där trädet man klättrade upp i som liten och undrar hur f-n man nu ska komma ner, och en stackars flicka får inge mod i en nerifrån med omtänksamheter som ”kom ner nu fegis,” eller ”du lyckades ju komma upp så då borde du kunna komma ner!”; ja, ni vet hur det är, och så plötsligt hör man kylskåpet jämra sig eller en ton av dagens ångest färgar rädslan att falla ner och så är man tillbaka där, i sin etta, bland sina omkringslängda kläder och högar av böcker och instrument och tekoppar.

Groupers musik lindar in en i filtar av melankoliska toner och naturens vackraste ljud, vindar och bäckar och brus. För att skapa den både kusliga och kärleksfulla atmosfär som försätter oss i en drömlik trans är allt inspelat på kassettband och processerat genom en maskin hon manipulerar. Mot slutet av konserten, som består av en enstaka ”låt” — violet replacement — har hon ett dussin kassettband inkopplade till hårdvaran som leder vidare till ljudanläggningen. Från hennes inre, ut genom högtalarna, in till oss – ja, om man tror på det och hjälper till att stänga av omvärlden, ja, då blir det magi.

Ett tag var jag tvungen att blunda. Jag kunde ha somnat in i en dröm. Vi hör hennes händer arbeta med apparaten, vi hör hur hon sätter in band efter band — sakta, sakta, små rörelser — vi lär känna en musik som kräver tålamod, respekt och vördnad. Varje litet ljud från publiken kan få förtrollningen att brytas. Någon som sipprar på kaffe, Liz ansikte i ett plötsligt rött sken från fotografen, en liten oskyldig rastlöshet från personen bredvid. Det vanliga livet är alltid i rörelse, därför blundar jag. Jag märker att mina egna känslor bildar störningselement, dagens händelser träder in, i form av Allt-som-måste-göras rycker de i mig, men jag ger mig inte, jag ska vila en stund.

Och så inser man att det närmar sig slutet för vågorna börjar lugna sig och ljuden tonar ut och vaggandet avtar, och man ser att man har en kopp kaffe på marken och en bror bredvid som är lika borta som man var för en stund sen. Wow, det står en människa på scen och dricker kaffe och plockar ihop sin utrustning! Vi är i sjömanskyrkan, väggmålningar i William Blakes anda flankerar scenen, och vi har nyss haft en religiös upplevelse tillsammans, tror jag.

Liz Harris är en siren och i en annan värld där mysteriet regerar behöver hon bara öppna munnen för att det ska växa sjungande blommor ur hennes inre och fåglar flyga ut med soniska vingar. Hon är drottning över vildmarkernas ensamhet, precis som Burials nedåtblickande ögon är furstar över städernas sorg. Nånstans under det elektroakustiska fenomenet till spelning kände jag att jag behövde en kram. Lyssna på hennes ”She Loves Me That Way” och försvinn själv bort en stund:

Arrington de Dionysos

Tidigare under kvällen blev jag rädd. Det var musik med kraften av ett bombnedslag. Denna gången är det inte en rockmusikcliché utan en märklig person som hukar på scen och försätter publiken i kaos med sitt kakofoniska framträdande. Det är sällan man undrar vad det egentligen är man upplever. Om Groupers musik fick själen att vända bort från världen och gå in i sig själv var det alldeles tvärtom med Arrington de Dionyso: hans förvrängda röst och sprängladdningar av oljud var koncentrerad verklighet: en virtuell krigsupplevelse. Det blev stundvis så högljutt att balanssinnet påverkades. Man måste nästan titta bort för att explosionen av oljud känns emot ansiktet och chockerar öronen.

När han vaggat in en i en viss trygghet skiftar han instrument och man är på spänn inför vad som ska komma. Som sagt, jag blev rädd: vad kommer hända nu när han äntligen sätter ihop hela saxofonen — som på köpet är inlindad i folie — vad kommer hända nu när han börjar blåsa?! Det var tillräckligt intensivt när han bara sjöng! Mot slutet tar han fram en mungiga, men man förstår att även detta oskyldiga instrument kommer vara farligt i hans mun. Jag blev så övertygad av musiken att jag köpte bandets båda skivor och en bok med hans konst i. Lyssna på en av hans låtar på youtube, en relativt mild upplevelse jämfört med dagens konsert. Dagens upplevelser har ni nog inte ens drömt om.

Se honom live med hela bandet, Malaikat dan Singa, på Berg 211 lördagen den 10 mars. Det är Kolonis 8 års dag som ska firas. Kom dit, jag ska vara där.

Vi tackar artisterna och arrangörerna på Koloni för en fantastisk afton. Tusen tack! /Bojan och Sasa

Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter