Arkiv för håkan hellström

jazzhuset hjärta håkan

På en stödfest lördagen den 16:e för Kevin Williams, som är döende i leukemi och behöver en benmärgstransplantation, samlade Jazzhusets besökare in pengar till Tobias Registret, Sveriges nationella register för friska givare av blodbildande stamceller. En del pengar gick till Kevins familj, som vill besöka honom men inte har råd med resan ifrån USA. Det var ett fantastiskt initiativ och det gör mig stolt över att bo här i Göteborg.

Och så var det ju så att Håkan Hellström stod på Jazzhusets lilla scen igen. Vi som inte var där missade ett av Göteborgshistoriens finaste popögonblick. Delar av den hemliga spelningen har redan kommit upp på nätet i mobilkameraversioner. Broder Daniels ”Iceage” spelades. Idag, dagen då Jazzhuset vann en tävling på Sveriges Radio om Sveriges viktigaste pophistoriska plats, publicerade Maria — Naima Train — Nyström en videokamerainspelning av ”Brännö Serenad”. På scenen står Pop-Lars och Theodor Jensen och sjunger en av Håkans finaste ballader. Det tröstar lite, i alla fall.

Bojan Buntic

BTW: ni kan fortfarande donera pengar här.

Bankgiro: 501-8148 märk insättningen med Kevin Williams.

Pengarna går oavkortat till Tobias Registret och vår kamp att hitta en donator.

Tack underbara fina människor för att ni är med och räddar liv.

Håkan Hellström 2013 popaganda

Sommaren är alltid för kort. Den tar slut för snabbt och hösten är alltid för lång. Alla hjärtan som redan börjat frysa bjöds under två dagar i Stockholm på sommarens sista smak. Räddningen hette Popaganda, en festival för alla oss med utsökt musiksmak. Och för alla oss som inte riktigt vill släppa taget om sommaren och värmen den förde med sig.

Här är det fullt av kids i Converse och Dr Martens. Platåskor och någon stjärna under ögonen här och där. Varannan poppare har en tygväska med ett budskap om att rädda världen och var tredje kille har odlat ett hipsterskägg.

I entrén delades det ut gratis kondomer som om det inte fanns någon morgondag. I barerna verkar det inte finnas någon gräns för hur många vuxendrickor man fick köpa per beställning och bakom en liten stuga utanför området stod några ungdomar och delade en joint.

Som alltid när jag är på festival blir det en avvägning mellan att njuta av sällskapet och innehållet i plastflaskorna och att se så många band som möjligt.

Festivalen var utsåld så det blev stundtals trångt. Matkön slingrade sig i en evighet, toalettkön var lång och när vi till slut skulle se ett av 2000-talets bästa band fick vi vara de tragiska individerna som stod längst bak.

Detta spelar ingen roll när man vet vad som kommer att ske. Londontrions lågmälda ljudbild och de sköra rösterna som framför sånger om kärlek och vemod gav mig gåshud när jag såg dem i Lisebergshallen förra året.

the xx popaganda 2013

Det börjar med Jamie Smiths typiskt tunga beats. Under livespelningar leder han in musiken i en riktning olik den man återfinner på skivan. Det är framförallt Romy-Madley Crofts och Oliver Sims lågmälda och avvaktande stämmor som bygger upp den mysiga stämningen. Och det passar inte alla heller, ett äldre par rör sig bort från folkmassan framför scenen redan under första låten. När jag frågar om det inte var bra säger mannen bittert att ”det är så jävla tråkigt att klockan har stannat.” Smaken är som baken men majoriteten av publiken älskar det här. Efter första låten utbrister hjärtliga applåder som lyfter upplevelsen till en helt ny nivå.

Under ”Heart Skipped A Beat” kan jag bara tänka på hur vackert och fulländat meningen ”Sometimes I still need you” framförs. Gåshud, igen. Antingen är jag för blödig eller så är The xx sända från ovan.

Under de långsamma ledande partierna säger en kille bakom mig att det är tråkigt och att det aldrig peakar. Under de förlösande ögonblicken då de elektroniska beatsen står i fokus står tjejen framför mig och dansar som om hon stod på ett dansgolv. Den musikaliska uttrycksformen rör sig fram och tillbaka, som ett gummiband. Men kombinationen av de melankoliska raderna och de förlösande refrängerna känns helt rätt. Man leds långsamt in i små euforiska ögonblick och resan dit är halva nöjet.

En tjej bredvid mig frågar en kille om han vill ha ett The xx-hångel. Några sekunder senare tutar långtradaren.

Det är fulländade övergångar och basgångar som skapar vattenringar i Eriksdalsbadets bassänger och får oss att tappa andan.

”Intro” låter kantigare, mer abrupt än på skiva. Någonstans där försvinner en stämning som The xx är mästare på att bygga upp. Smith leder ibland trion mot ett kyligare sound. Inte alltid av godo när man associerar bandet med musik som man konsumerar i sängen till mysbelysning.

När allt klickar, när allt ställs på sin spets så uppstår en magi av sällan skådat slag. Musiken, ljussättningen och publiken tillsammans med de tre personerna på scenen skapar ett ögonblick som borde stå under ordet ”eufori” i ordboken. Har ni inte upplevt The xx live så förstår ni inte. Mina ord kan inte hjälpa er att förstå. Inte heller kan de återskapa det där leendet, gåshuden, euforin eller spänningen som fanns i luften under fredagskvällen.

makthaverskan popaganda 2013

Andra dagen börjar med en massa regn men det spricker upp precis i tid till Makthaverskans spelning. Solen lyser på ett band med en jordnära utstrålning som håller sig i en klump på lilla scenen. Det verkligen osar Göteborgspop, mörk sådan. Gitarrer, bas, trummor och hat. Precis som ett annat band från samma stad sjunger. Faktum är att Makthaverskan förvaltar Göteborgspopen med all svärta och ångest så bra att man nästan blir lite tårögd.

Det är inte fingret åt världen, inte ens när sångerskan Maja Milner gör fingret mot publiken under ”No Mercy”. Hon säger också blygt att hon inte gillar att ha mellansnack. Men här ligger också charmen – för Makthaverskan ligger och ruvar på underbart vacker poplyrik som backas upp av trallvänliga melodier. Och när det släpps löst så spelar det ingen roll att det ibland är lite oslipat. Inte heller att de helt fumlar bort sig i slutet av spelningen och tar en paus för att stämma instrumenten framför publiken.

Det är när bandmedlemmarna kastar av sig klädesplagg, går in i musiken och Majas röst skär genom publiken som man inser att detta är essensen av popmusik. Jag blir förtrollad och under sista låten ”Asleep” inser jag att jag håller på att bli förälskad i Makthaverskan. Och att våra vägar måste korsas igen. Men då tänker jag stå närmare scenen.

Och all cred till bandet när de tackar alla youngsters som kom till spelningen. Alltså alla ungdomar som inte kommer in på klubbarna för att se spelningar och uppleva livets fina ögonblick. Sådant värmer verkligen, vi har alla en gång varit där.

På samma scen spelar en stund senare en av mina favoriter Sibille Attar. Tyvärr är planeringen helt fel, Sibilles mörka musik passar bäst när det är mörkt och allt liksom känns mer på liv eller död. När gryningen är som längst bort och mörkret känns för stort. Nu lyser eftermiddagssolen på henne, känslan av gemenskap infinner sig inte och den mörka ”Alcoholics” upplevs från en ny, ljusare sida.

Sibille skålar med publiken och påpekar att det är saft, varvar dans på scenen med att sitta vid ett piano och sjunga mer intimt. Även om mycket av stämningen går förlorad i dagsljuset kan ingen ta stämman från Sibille Attar. Hon har en av de vackraste rösterna i musiksverige just nu. ”Come Night” blir spelningens enda uppåttjack. Som om de tröttnade på att försöka gräva ner publiken med ångest när solen sken och bara valde att ta något trallvänligt.

Tyvärr så var hungern mäktigare än Jens Lekman så vi intog thaigryta och lammkorv med Jens Lekmans texter om allt och ingenting i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på. Sedan blev vi sugna på att inta shots och eftersom serveringen på området inte kunde tillfredsställa våra behov gick vi ut på stan för att leta upp ett ställe. Allt medan Lekmans ”Black Cab” spelades i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på.

Stan höll kvar oss lite för länge för och man släcker inte riktigt törsten med en shot så under Hot Chips spelning släckte vi törsten med öl, sittandes vid en bassäng.

I ärlighetens namn behövde jag inte se Håkan Hellström en gång till i år. Efter att ha sett honom på Slottsskogsvallen i somras kände jag att detta var en bonusspelning. Jag var nog den enda som tänkte så för under lördagen var det fullt av Håkanfans. Vart man än vände sig hade någon en sjömanskostym- eller hatt, Håkantischa, eller tygsäck.

Och jag förstår hur han har fått alla dessa beundrare. Sätt er in i Håkan Hellströms texter, de leder en alltid hem, sprider alltid värme i bröstet och för många även tårar på kinderna. Det går inte att värja sig för de enkla popmelodierna som ibland urartar till något överväldigande stort och sambainspirerat, så stort att man börjar dansa.

Det går inte att ogilla Håkans typiska mellansnack om allt mellan himmel och jord som får en att reflektera över livet och kärleken.

Det går inte att kalla Håkan för ”Hellström” i denna text. Håkan har varit med så länge och alltid funnits där. Då kallar jag honom för Håkan. Som en kär gammal vän.

”Du kan gå din egen väg” är redan välbekant, den känns redan naturlig att sjunga med till. Trots att låten är från den nyaste skivan och framförs med en stammande Håkan i verserna.

I ”För Sent För Edelweiss” fyller vi i hans ord och hela stora Håkanfamiljen sjunger ut i sensommarnatten. Det är också ungefär här som jag kan tänka mig att många kinder blir blöta av tårar. Håkan Hellström skapar en gemenskap med publiken som är svår att sätta ord på. När monitorerna visar ungdomarna längst fram som sjunger med och torkar tårarna så inser man hur stort det här är. Hur stor genomslagskraft poplyriken har på unga hjärtan. Hur den river upp och läker sår, hur den bygger en gemenskap.

Det är svårt att vara stilla under ”Klubbland”, det är svårt att inte skrika när han ber Stockholm att explodera. Och när ”Nu Kan Du Få Mig Så Lätt” framförs så vet jag att varje hjärta i publiken tillägnar den till någon speciell.

Den ömtåliga ”Valborg” som jag blev förälskad i första gången den nådde mina trumhinnor framförs så finkänsligt, så vackert. Och den har redan blivit en klassiker, jag har tappat räkningen på hur många kvällar vi har haft allsång med den under sommaren som gått.

Spelningen avslutas i sedvanlig ordning med ”Du är snart där”. Håkan Hellströms kampsång om att aldrig ge upp, en sång som påminner mig om så många ansikten och så många upplevelser. En sång som jag ville skulle spelas på min begravning när jag hörde den live för första gången. En låt att ha i huvudet under den långa vägen hem.

När musiken är slut, konfettin singlat mot marken och bandet lämnar scenen rör sig folket ut mot stan. Vissa ensamma, andra i par eller grupper. Vissa hemåt och andra mot barerna och nattklubbarna. Till något ställe där sommarens sista smak inte har försvunnit än. Där man i några timmar till kan njuta av mer underbar musik och gemenskap. Precis som på Popaganda 2013.

Amar Bajric

WOW3

Way Out West 2013. En av årets mest omtalade festivaler. Jag var taggad på att för första gången ta del av det stora kalaset.

Och besviken blev jag inte, även om jag fram mot kvällen var helt slut i skallen och tröttare än efter studentfesten för ett par år sedan. Det var bra. Bra område, bra scener, bra personal, bra information och framför allt bra spelningar. Och det är ju därför vi är där, eller hur?

Min Way Out West-upplevelseoskuld fick Daniel Adams-Ray ta. Det var regnigt och dystert men det påverkade inte det glada humöret både hos mig och hos publiken. Svart, vitt och allt därmellan heter hans debutlåtar vars singlar har spelats sönder på radion. På scenen var det enbart vitt. Daniel, hans musiker och dansare bar helvita kläder och stod för en helt fantastisk show. Ja, enbart vitt, förutom en färgglad backdrop på 21 meter. Tydligen Sveriges största. Det vore något att ha på CV:et. Att äga Sveriges största backdrop. När ”Håll om mig” spelas och Petter kommer gungandes in på scen blir folket helt galna. Människor rusar över hela festivalområdet för att inte missa något oförglömligt. Publikröj. Way Out West 2013:s första publikröj.

På samma scen, det vill säga den största, var det dags för Johnossi att inta dryga timmen senare. Aningen händelselöst på scen, men de klarar ändå av att hålla titeln ”ett av Sveriges bästa band” bevarad. Unik sångröst, och faktiskt också ett relativt unikt sound.

Den första gåshuden kom inte förrän dag två. En av de första spelningarna på lördagen, Of Monsters And Men. Det innebar också, för min del, den första riktigt mäktiga allsången. Givetvis till monsterhiten ”Little Talks”.

Jag ville bara gråta när jag såg Håkan Hellström. Lugn, jag klarade mig… Men det är något speciellt med den mannen. På min hemsida beskrev jag det hela enligt följande:

”Håkan har vid sin sida, som alltid, sitt superkompetenta band – som den här gången också gästas av kören från Allsång på Skansen. De må vara vana vid en Stockholmsallsång där människor i medelådern och uppåt sitter uppradade på bänkar och sjunger med lite försiktigt i textraderna som visas på storskärm. Men tro inte att det ens är jämförbart med Allsång på Slottsskogsvallen. Jag måste konstant kippa efter andan, inte enbart för att jag sjunger (läs: skriker) för full hals, utan för att det är så jävla mäktigt. Håkan äger oss. Han äger Göteborg. Och framför allt så äger han årets upplaga av Way Out West.”

Där har ni det.

Sanningen.

The Knife? Ja, vad kan jag skriva om The Knife? De har ett nytt album i bagaget, som är helt och hållet olyssningsbart. Vad hände? Hur kan de tidigare ha släppt några av de bästa albumen som finns att lyssna på i vår vackra musikvärt, till något man inte ens klarar av att lyssna igenom från början till slut? Ja, jag vet inte. Och tyvärr blev jag så fruktansvärt besviken även på spelningen som var helt och hållet i Shaking the Habitual-style rätt igenom. Typiskt. Men jodå, de kom undan med en fet show. Snygga kläder, coolt smink, mäktigt ljud och ljus. Men med otroligt lång intron och aningen händelselös musik så höll det inte hela vägen. De klarade inte av att underhålla mig, och take my words, live är jag inte så kinkig man kan tro.

Upp och gå all in igen dag tre. El Perro Del Mar startade upp dagen alldeles utmärkt på Weekdays mysiga scen. Det var en spännande miljö. Där jag vanligtvis köper min Cheap Monday-kläder stod det nu en brud som framförde ett magiskt gig. Jag blev ungefär lika imponerad som på årets upplaga av Knarrholmen. Lite mer intimt, men en minst lika skön spelning.

Framåt kvällen var det dags för mig att se min första liveakt inne på VIP-området. Ett gäng grabbar som levererade en helt fantastisk DJ-akt kompat med liveinstrument. Det var väldigt intressant, och lagom soft. På vägen dit gick jag i snabb takt över hela festivalområdet, och ännu snabbare när jag råkade höra vad Public Enemy hade att erbjuda. Under säkert tio minuter var allt jag hörde ”eeey, yoo, yoo, eey, yoo” eller ”are you fucking ready? Are you ready to fycking jump? Heeey, yoo, jump, jump!” Ordförråd? Finns det något sådant? Inte vad jag märkte av i alla fall. Jag fick ont i huvudet och skyndade mig därifrån för att lindra både smärta och värk med något iskallt.

Neil Young som bekant ställde in (typiskt, minst sagt) kan man väl enas om att Alicia Keys blev festivalens drottning. Jävlar, vilken pangbrud och vilken spelning. Hennes musik är inte något jag vanligtvis lyssnar på men hon fick hela området att skaka. Kanske inte bokstavligt, men det var så det kändes. Radiohitsen ekade bland träden och ett oberäkneligt antal tusen dansade tills sista tonen spelades. På vägen ut gick alla i ett stort, brett tåg och nynnande i takt till en Keys-melodi. Det kan ha varit det bästa. Den gemenskapen, det delade intresset för musik. Tack, Way Out West. Tack!

Jennifer Last (jenniferlast.se)

 

Håkan Hellström Valborg

En av årets finaste, mest besjungna låtar får sig nu äntligen en video. Videon till ”Valborg”, från Det kommer aldrig va över för mig, är uppbyggd med klipp och scener ifrån Känn ingen sorg, filmen baserad på Håkan Hellströms texter och musik. Ni kan se mig och min bror under en kort stund i scenen från Jazzhuset.

Och har ni hört? Håkan ska till Way Out West 2013!

Bojan Buntic

 

HÅKAN BÄ
Formgivning: Tuss Mattsson

Imorgon smäller och gäller det för Ge Hit Musikens DJs (jag och Skimret) ska göra en scenshow utan dess like tillsammans med Göteborgs loopmaster Maria Nyström ******** The Naima Train. Det blir en blandning mellan en dj-mix och en livespelning och vi ska mixa och trixa med Håkan Hellströms katalog: live-remixar och allmänt uppfuckande av Håkans låtar och de låtar som han har lånat ifrån. Ni kommer få höra Hellström som ni aldrig hört honom förut. Dyk upp på Jazzhuset vid klockan 01:00 – 02:00 för att uppleva galenskaperna.Vi har repat idag och jag kan avslöja att det kommer ske en hel del överraskningar och glöm ej att ta med er dansskorna som man säger för det blir DANS DANS DANS.

Det är redan 500 attending på fejsbuuk-eventet så jag önskar er lycka till! Kämpa er fram för en plats precis bredvid scenen så ska ni få se mig svettas vid laptopen och mixern.

Bojan Buntic

Håkan Hellström Det Kommer Aldrig Va Över För Mig

Artist: Håkan Hellström
Album: Det kommer aldrig va över för mig
Etikett: Universal Music Sweden
Betyg: 9.3 / 10

Gavin Watsons fotografier visar ofta en värld där ”den gråa vardagen” lyses upp som från ovan. Håkan Hellström har valt ut ett foto på två barn som kysser varandra, ur Watsons album Skins, som omslag till det nya albumet. Det passar perfekt. För Göteborgs popprins har genom hela sin katalog lyst upp vår vardag, våra förälskelser, krossade hjärtan, och våra stackars fyllehuven genom Göteborgsregnet, och gjort våra små liv till något gudomligt stort. Varifrån kommer detta ljus? Från en liten pojke med glasögon som vandrade bort i drömmar i rikemanskvarter och levde ut dem i alter egon och fantasier. Och fortfarande är gränsen mellan fiktion och verklighet dragen i konturerna av pophistorien. Vem som helst kan bli Sinatra, det bevisade den 39årige romantikern när han stod på en scen på Way Out West och fick igång ett hav av folk, och förbryllade Pitchfork.coms recensenter:

”The wave of rapture that comes over the crowd during Hellström’s set is sort of like the reception Jay-Z gets in New York, only somehow more so. In the crowd, one guy near me tells me that if Sweden had to pick a new national anthem, they’d pick one of Hellström’s songs. Another guy tries to convince me to hoist him up on my shoulders, then expresses total bewilderment when I tell him I’ve never heard of Hellström. ”This is like the Swedish Johnny Cash,” he tells me.”

De kunde inte begripa att Håkan är vår Sinatra, inte bara Göteborgs utan hela Sveriges. Och ännu en gång förtrollar han hela Göteborg, och den nya armén som träder ut från Schillerska gymnasiet. Han gör oss popnördar unga igen med nya texter att leva ut våra något äldre kroppar i.

Och alla popnördar har sitt eget universum. För vissa är det långt ifrån deras egen tid: 60-talet för människor uppväxta på 90-talet, eller 80-talet för den nya 00-generationen. Det handlar om att hitta sig själv (eller fly ifrån sig själv). När man inte vet vem man är får man, likt Dylan, uppfinna sig själv. Det finns ledtrådar till Håkan Hellströms tillflyktsorter i varje liten detalj av hans musik: och genom dessa leds man in i en magisk värld byggd på material ifrån pophistoriens mest romantiska låtar. Det ni kallar för stöldgods kallar jag för drömstoft, saker som våra vackraste visioner är byggda av, broar till våra himmelriken; det ni kallar plagiat kallar jag historiens massiva ekon emot era själar, de dödas tröst till de levande, en väv av röster ifrån Sapfos klippa till protesfabrikens stängsel, från antika Greklands auditorium till Jazzhusets rökrum. Det finns inget mäktigare än att höra musik genom musik, det nya genom det gamla: effekten blir kraftigare för varje generation. Och till slut kanske allt samlas, alla toner, harmonier och ord, i ett enda stort amen. I ljudet av en bilcrash.

Så stort äre. Och som vanligt försöker jag säga något alldeles för stort.

”Gammalt jävla skit”, säger en gammal man, troligtvis en snickare som är upprörd över kvaliten av sitt hantverk eller sina redskap, i början på skivans bästa spår ”Det tog så lång tid att bli ung” — och det är byggmaterialet till nya Det kommer aldrig va över för mig, och vad skivan handlar om. Livet i retrospekt. Gammalt jävla skit. Saker som är sönder. Och en äldre Håkan som försöker reperera det, utan någon som helst bitterhet. Och i Håkans snickarbod finns allt ifrån Elvis ”Suspicious Minds” till nytt skit, så att säga. Och till sin hjälp i produktionen har han tagit storheter som Johan Forsman Löwenström, Björn Olsson och Måns Lundberg. Och de visar ett riktigt mästerspel.

Albumet inleds med ett vackert folkmusiksintro, ”Peace N Luv”: stråkar från en svunnen tid som ler med Håkans kärlek för folkvisan, som det finns spår av genom resten av albumet. Titelspåret ”Det kommer aldrig va över för mig” dunkar sedan igång med full fart, som en orkan med 110% punkungdomsenergi, och sätter definitivt temat för det kommande. Det är dags att ta itu med det förflutna: sextonåriga Håkan, tjugofyraåringen som slog igenom — och så en äldre Håkan med en blick fylld med sex albums erfarenhet, som blickar tillbaka och visar nya sidor av sig själv: En pojke som kan sätta eld med ord, och som faktiskt krossar hjärtan.

Efter detta — som är någon av de få, få gånger vi närmar oss ett aggressionsutbrott i Hellströms musik — får lilla, lilla Håkan, som flickorna trampade över och såg igenom, stå i rampljuset, tillsammans med en kör av kvinnoröster. Om Roger Daltrey gjorde s-s-s-stammande coolt med The Whos ”My Generation” — och ett uttryck för just en g-g-ggeneration — har Hellström återfört det till sitt rätta element i ”Du kan gå din egen väg”, skakigheten framför branten som är ett j-a-a-ag-gg älskar dig. Fastän skådespelet misslyckas lyser den fina intentionen igenom och kärleksförklaringens ömsinthet bevaras och berör.

Resten av skivan tar oss igenom ljudvärlden vi blev inbjudna till med Två steg från Paradise, och genom de tre första singlarna: typ sedvanlig Håkan-rock’ n’ roll, fast nu med mer 80tals-stuk — ja, ni lär höra en hel del gated drums och till och med blinkningar till vuxenrockens vuxnaste Fleetwood Mac — vi får också plötslig oförklarlig syntpop med ”Pistol”, hjärtblottande besök i sextiotalet, en gigantisk popsymfoni om stunden då lyktorna tänds, eller om att bli fri till slut, med elgitarrsolos, saxofonsolos, och hela köret, och så klart, Björn Olssons tolkning av den svenska folkvisan.

Håkan har blivit en sån där, ni vet, medelålders man som sjunger om sina känslor. På den Lou Reed-alluderande ”Street Hustle” går både basen och Håkans röst djupt, djupare än någonsin förr, och vi är hemma i den bästa rockmusiken under 60-talet. Och låten är inte bara ett jävla mästerverk i sval luft, solsken, utan här når herr Hellström en ny nivå som textförfattare, och det märks att det inte längre är riktat till tonåringar med kärleksproblem, utan till oss som växt upp med hans musik. Bara läs de här versraderna, som ackompanjeras av en fjompig cello, för guds skull:

Gick in överallt på falsk-id.
På ditt stod Kerouc,
På mitt Morrissey.
Ta min oskuld,
Mellan gravstenar; (allusion till The Smiths ”Cemetary Gates”)
jag är inte längre ung
och duvorna på grenar,
skiter ner på oss båda
tycker så mycket om dig
tycker så mycket om dig

Jag är i en högstämd sinnesstämning när det finstämda slutspåret klingar ut genom fönstret, förbi ciggröken och ut i vårens första dagar, medan Tuss och hennes röda, vackra hår slumrar och drömmer om lektionssalar, popflickor, brutna ben och katter — och Håkan, som drömt om att han kan sjunga, som nu kan sjunga, vänder sig till Eva med en äldre mans replik till en ungdomskärlek, som aldrig kan brinna ut.

Minns ni ”Uppsnärjd i det blå”? — ”En dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu!”. Nu tretton år senare får vi höra hur historien har utvecklat sig: ”Vi kommer aldrig va nya igen / men aldrig bli gamla heller, Eva”. Och samtidigt som jag, forever young, vänder mig mot sängen och ler det lyckligaste leendet jag någonsin har presterat sjunger han något som gör mig tårögd: ”Evaaaa, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna”.

Och precis då bryter solen igenom över barnvagnarna och tanterna på parkbänkarna, och låten går mot ett klimax av pianon, fioler och ett gitarrsolo som är riktigt jävla gammalt blooz-skit. Jag tittar ut över världen och den dansar genom två tre tårar, vältrar sig i mänsklig värme. Det är ett sånt där ögonblick då gamla romanser lyser igenom ny kärlek, ett sånt där ögonblick då jag inte vet vad jag ens försöker säga — lyssna på stråkarna.

Och härmed ger jag ordet över till två andra skribenter på Ge Hit Musiken, för det krävs mer än en popnörd för att skriva något vettigt om Håkan Hellström.

Bojan Buntic

Håkan Hellström ger det svenska folket ännu en uppvisning på hur man kan utvecklas musikaliskt med stil. Hans känsla för texter och melodier, upptäcksresan i gammalt och nytt och hans kärlek för popusikens betydelse för ungdomen och ungdomens plats i popmusiken har skapat en skiva som är lika underbar som vårsolen som lyser upp vårt kalla land och tinar upp alla frusna hjärtan.

Det är exakt detta som låten ”Valborg” förmedlar. Med en melodi som påminner om filmmusik från någon svartvit film med en naiv kysscen känns den som en glorifiering av romantik. Jag tar till mig den, vi kan sitta på uteserveringar i vårsolen och diskutera texten. ”Har ingen plats att kalla hem / I detta pissiga vårregn.”

Jag började lyssna på Håkan Hellström på allvar när jag blev kär. Riktigt galet kär. När hösten kändes som vår och våren gav en försmak av den långa sommaren. När livet gick ut på att tänka på henne. Vara borta i tankarna, hälla kaffe i vattentanken på kaffebryggaren, slå på den och någon dag senare köpa en ny med ett fånigt leende på läpparna. Det var länge sedan, den nya kaffebryggaren har bytts ut mot en ännu nyare. Nu har hon sitt och jag har mitt.

När man har åldrats några år blir det svårare att hitta den där ungdomliga galenskapen igen, förväntningarna inför vårvärmen och allt den för med sig blir allt mindre. Men Hellström tappar aldrig den, han förmedlar den och ger mig det där fåniga leendet på läpparna. ”Ett förortsgäng kapar en spårvagn i vårkvällen / Provsmakar livets heroin”.

När jag hör ”Valborg” denna soliga vårdag sätter jag mig vid fönstret med ansiktet i solen, där vi brukade sitta och röka, och tänder en cigg. ”Du kanske aldrig får den du vill ha / Men du får mig.” Låten avslutas. Jag sätter på en kopp kaffe, sätter på låten igen och tänder en till cigg i fönstret.

Håkan Hellström visar oss än en gång vad ungdomen var, sätter ord på den utan att ta bort magin, ger oss ännu ett leende på läpparna. Man lär sig att leva med det förgångna och se ljust på framtiden. ”Och om du någonsin vill ha en idiot / Lägg din hand i min, lägg din hand i min.”

Amar Bajric

Håkan Hellström kommer aldrig riktigt vara över för Pop-Sverige, eller hur? Att skriva om Håkan är speciellt. Istället för att uttrycka mig som jag gör nu, skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara göra liknande referenser till nästan samtliga Hellström-texter, utan att känna att jag snor formuleringarna, och ordvalen. För när Håkan sjunger en rad så förvandlas den till något annat än Håkan Hellströms melodiska textrad. Oavsett hur begagnad den är så blir den, på magisk väg, alla vi popoffers egendom. För hur många har inte känt längtan efter armaggeddon, eller skrikit ”Ta mig till kärlek” på fyllan? Det är nog få som inte sjungit/tänkt/sagt dessa strofer som de vore ens egen.

Oavsett hur Håkan låter, oavsett om det står en orkan på scen eller ej, och oavsett om han är kär i en ängel eller i den fulaste flickan i världen så kommer den hyllade Göteborgssonen alltid lyckas beröra mig. Vasaparken blir för mig Pildammsparken, och Aprilhimlen kan lika gärna vara Marshimlen, eller Decemberhimlen och på ”Det kommer aldrig vara över för mig” så lyckas han ännu en gång med att ge oss nya formuleringar, och nya ord att tänka med. Det är precis som att han skriver texterna vi egentligen kanske skulle ha skrivit själva.

Jag har redan sett Valborg citeras flertalet gånger i facebook-statusar, på tumblr-inlägg eller gif:ar från samma sida och jag kan bara gissa hur många gånger ”Jag kommer älska dig tills jorden gått under” har sagts bland alla poppar-par. Kommer Pop-Sveriges alla medborgare börja stamma fram kärleksförklaringar i stil med ”Du Kan Gå Din Egen Väg”? Det återstå att se. Men en sak är säker: Håkan har lyckats beröra igen.

Men borde jag verkligen sluta en text om Håkan Hellström, på ett så trist och journalist-klyschigt sätt? Nä. För när Håkan sjunger för mig, så blir jag uppsnärjd i det blå, och jag tycker att någon, någonstans, borde ta mig till kärlek. Jag känner aprilhimlens nyfödda sol oavsett om det är vinter eller högsommar, och jag drömmer om att ha en vän med en bil så jag kanske till och med lämnar Sverige, så att jag med säkerhet kan säga ”Jag har varit i alla städer”. I någon stad, kanske det finns någon som till och med vill ha en idiot som jag, och lägger sin hand i min. Oavsett om det är tidigt för mig att drömma såhär, så kommer det alltid vara för sent för vin, och för sent för edelweiss. Det är väl ungefär så här jag säger det: Du är det finaste jag vet, Håkan Hellström.

Emil Moodysson

det kommer aldrig va över för mig

Tuss ”Jag Hatar Hellström” Mattsson ringer och väcker mig klockan 11:45. Just det. Håkans nya. Försov mig.  Fuck premiärspelningar.

Öppnar upp facebook och ser ”Zeth Isaksson: ‘JAG ÄR 16 ÅR'” och de sedvanliga anklagelserna om plagiat, denna gång The Killers ”When You Were Young” (Jag tänker inte peka ut vilken låt ur mod-arkivet The Killers snott ifrån).Låten heter urlöjligt nog ”Det kommer aldrig va över för mig” och jag förväntar mig, typ, ingenting. En avdankad ballad. Ett tappat självförtroende.

Men, jag älskar Håkan Hellström. Dansa bugg till ”En vän med en bil” med Johanna under mellanstadiet, älska ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” i smyg. En liten blyg invandrarkille, Bojan, som tror han ska få brudar genom att va bäst på skejtboard, som blir förvånad och rädd när någon stackars flicka faktiskt är kär i en.

Tio år senare, samma låtar, men nu ”en ung man”: bordstrubadur vid ett hotell på stranden vid adriatiska havet, rutig tröja, nån slags hatt, med Håkan Sandells dikter i ryggsäcken, sitter utanför en pub och sjunger ”svensk musik för att locka svenskarna” — det vill säga, brölar ut ”och Singoalla troooor att, om himlen finns är jag förlorad” för ryssar, kroater, bosnier, fransmän; en svensk barnfamilj som försöker sjunga med, och en och annan bikiniklädd Göteborgare som råkar passera i total förvirring. Och en Bojan som blir fullare och fullare för varje gratisöl.

Några år senare: flyttat till Göteborg pga Göteborgsromantik, pga fantasier inspirerade av Håkans lyrik. Skriver om Hellström på sin Göteborgsblogg, citerar Håkan i OM-sektionen av bloggen. Skriver poesi inspirerat av Håkan Hellströms låttexter:

Jag är en delasängmänniska; ingen ordperson;

– inget ”jag älskar dig” i tusen variationer –

mer än tio rosor, en skejtkeps (oh, den kommer) och
Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg i nyutgåva
i en Ett Kolikbarns Bekännelser bag
med dikten i

jag är den som ligger bredvid,

andas

till en film du inte hänger med i
(”Ennis, girls don’t fall in love for fun” –
både hon som rusar ut i tårar och han
som sitter tyst)

intill dig andas jag

och lyssnar på dina andhämtningar
när jag inte svarar på
”Vad sa han? Varför gjorde han så? Är det hon?”

Det är lilla döden för mig. Som att somna till en film. Då blir allt
lila. Du är

1) den som
lyssnar till min vaggvisa för flyktbenägna
2) stör dig på hur jag knäpper med fingrarna
3) den enda som gör mig nervös
4) den enda som gjort mig knäsvag
5) delar månen med mig (”Den ser arg ut nu – den ser
besviken ut? Hånfull? – Nej, nu är den glad!”) både här och där

och vart fan vi än hamnar älskling

6) Värd mer än allt som mina ord har samlat
7) den som jag hatar

Och jag älskar dig i tusen variationer.

**
Sa jag att jag älskar Håkan Hellström?

Har jag räknat upp hur många Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg-ögonblick jag genomlevt?
Den gången jag sjöng ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” på ett tak i Småland?
När jag var säker på att jag skulle hitta kärlek, men inte med dig?
Den gången jag gick hem, söndertrasad av kärleken, från ett rejv utan skjorta, i det kallaste gbg-regn, hög som in i helvete?
Berättade jag om den gången jag höll hand med en flicka under ”Det Är Så Jag Säger Det”? Håkan bad de stackare som inte hittat kärlek än vifta med den i luften, och jag såg den ensamma handen svaja som säv i vinden — och glädjen i hennes ögon när jag tog den, och kände hur hon tryckte hårt när han sjöng ”hon skär sig i handleden, i solskenet”.

Jag älskar Håkan Hellström.

Nu sitter jag här och har haft mina vändningar, och Håkan sina. Jag har varit med från början, upplevt varje skifte genom melankolier och glädje. Och nu, en ny sväng. Märklig vändning, ändå. Från att va backad av Världens Bästa Liveband (”den där livefrenesin”) till att spela in ett instängt studioalbum, som en RIKTIGT indie garderobsmusiker. Som Kristian Anttila och hans cykelrumsfantasier inför Djur & Människor, och lika punk, utan drömmen om sprängda ljudbilder.

Tillbaka till början då, innan Emmaboda, innan sjömanskostymspektakel och ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg”: pojkrummet, farfars gamla ackustiska, basen, trummorna, en bunt papper med låttexter, misslyckanden och stölder: ”Jag är sexton år / jag är platsen dom aldrig upptäckte / jag är en storm från ingenstans / jag kan krossa ditt hjärta”.

Håkan som tuff sextonårig hjärtkrossargrabb med Frank Sinatra-megalomani och aggroutbrott mot trumsetet i källaren? Denna storhet som åstadkommit 5 legendariska popalbum under 2000-talet, den fanns redan i den lilla pojken. Herr Hellström, 24-årig låtskrivare, ”jag är nog manodepressiv men berätta ej för morsan”, en eld man inte ska leka med? Vem tvivlar på att Håkan bränt dem som lekt med honom?
En 39årig man, ett tappat självförtroende. Där står hela hans ungdom och stirrar honom i själen: ”Det kommer aldrig va över för mig”.

Vad är det för enorm jävla kärlek? Som aldrig ska dö? Jag är 25 år. Jag vill förstöra allt: ”Everything dies baby, that’s a fact, maybe everything that dies, some day comes back”.

Visa support, följ oss på FACEBOOK. Varje ny gillamarkering betyder en bättre blogg.

Bojan Buntic