Arkiv för Handen i fickan fast jag bryr mig

Veronica Maggio Låtsas som det regnar

Jag får ursäkta för inaktiviteten på bloggen på sistone, men det finns ingen ursäkt för att inte skriva om en av årets vackraste remixar. Den ömsinta balladen ”Låtsas som det regnar” var, enligt mig som har en fallenhet för just kärlek och ballader och att låtsas som det regnar, det absolut bästa spåret på Veronica Maggios senaste superplatta Handen i fickan fast jag bryr mig. Tänk att en av Sveriges just nu bästa, mest aktiva houseproducenter, 12-3 recordings Ruben Brundell, gjorde en superfin remix på just det spåret, något som jag kan ta med mig ut på dansgolvet.

Det är ett minimalistiskt mästerstycke i elegant house. En melodisk skönhet med pulsande bas och samplehantering i en klass för sig. Är vi på väg att få en popremixare i klass med Cyril Hahn här i Sverige?

PS. Lyssna gärna på hans GE HIT MIXEN-bidrag. Det var riktigt tungt.

Bojan Buntic

Annonser

handen i fickan fast jag bryr mig

Artist: Veronica Maggio
Album: Handen i fickan fast jag bryr mig
Skivbolag: Universal / Svenska Inspelningar
Betyg: 8.6 / 10

Första lyssningen av Veronica Maggios fjärde album sen debuten 2006, Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig, kommer med ett rus av naivitet. Att gå direkt från den trånande, stockholmshyllande ”Sergels Torg” till det hångelsmaskande popmonstret ”Jag Lovar” är kanske den mest radikala vändningen en Universal-signerad artist gjort i år. Det känns som att Veronica äntligen gör den där bekännelsen som jag undermedvetet suttit och väntat på. Handen I Fickan kommer med en 34-årings nostalgi över sina yngre dagar och jag kan inte säga att jag inte tycker om det. Det är inte första gången Veronica sjunger om att vara ung, ungdomen och kärleken har varit den röda tråden i hennes skapande, men det har aldrig förut känts så här ärligt, och juvenilt.

Albumet utstrålar naivitet: vad texterna än handlar om tycks det följa stilen hos en ungdomsförfattare — ja, varför inte en Johanna Tydell — med hela den där ambivalenta attityden till tonårens dekadens och romantik, hälften charm hälften ångest. När jag lyssnar på Handen i fickan framstår helt plötsligt Haims debutalbum Days Are Gone som vuxen pop, fastän den är skapad av en trio tjejer mycket yngre än Maggio. Även musiken känns naiv — och därmed också levande. Skrikiga körer, som berusade tonåringars röster ur efterfesternas skrål och skrän, refränger som nästan känns som barnramsor, och pubertalt gitarrskrammel ur garage och källare. Man skulle kunna se det som Maggios alldeles egna tolkning av att släppa loss. Här hör vi en friare, mer utforskande Maggio än på Satan i gatan med dess beroende av Oskar Linnros. Ungdomen ligger i fokus: vänskapen, skiten, och framför allt kärleken.

Men subjektet i Handen I Fickan är inte bara ung, och albumet är inte bara nostalgiskt. Den är också mogen på sina ställen. ”Hädanefter” är den där låten som ofta dyker upp i en popartists karriär, den som handlar om barnet. Det känns lite kliché men Veronicas fantastiska röst på den här låten räddar allting. En bra popmelodi är väl alltid en bra popmelodi eller hur?

Men efter att ha lyssnat några gånger börjar det brännas. Det börjar brännas av överplanerad pop och av 34-åringar som sjunger lite för mycket om hemmafester. Jag blir skeptisk. Är detta bara egentligen ett genomplanerat försök till att skriva just hångelpop? Hur länge kan man sjunga om att vara ung när man egentligen inte är det? Spelar det egentligen någon roll? Jag vet inte, men Veronica Maggios fjärde album framstår helt plötsligt som artificiellt – lite samma känsla som jag får när jag lyssnar på Laleh. Jag får svårt att förhålla mig till den där naiviteten. Jag vet inte om jag kan lita på Veronica längre.

De fullständigt briljanta popmelodierna, och naiviteten står i ett hörn. Den klichéartade låten ”Hädanefter” och den påkostade produktionen står i ett. Men mitt i det största popkriget min hjärna utkämpat på länge hindrar jag mig och kommer på att mina tvivel faktiskt inte spelar någon roll. För det är väl precis det popmusik är, oberoende av vart saker kommer ifrån, eller hur äkta de är. En Justin Bieber-låt kan ha en bättre refräng än en låt av skriven utav Håkan Hellström, det spelar ingen roll att Justin Bieber anses vara ”mainstream”, eller ”överproducerad”. Och någonstans vid pianot, där bland flaskor, glas och fimpar, finns den vuxna Maggio och den där mognaden och förändringen jag sökt efter. För man vill ju att en singer / songwriter av det här slaget ska berätta sitt livs historia, och man vill, kanske lite naivt, att det ska vara sant. Att både jag och du och Maggio förändras och att det är bra och att vi gör det tillsammans.

Och när vi kommer till albumets stora ballad, ”Låtsas som det regnar”, så händer det, och vi faller, faller sakta tillsammans med den gamla ”jag kommer”-Veronica, där står hon med hela sin personlighet i handen som ett pumpande hjärta, och reflekterar över det hon ser, pump, pump, blod, blod, liv, liv… livet och kärleken, den vuxna Maggio sjunger som hon aldrig riktigt gjort förut, och genom orkesterns tårar lyckas hon träffa någonstans djupt i mig.

Pop är en av de (väldigt) få musikgenrer som kan förklaras i ett par ord, men som faktiskt också kan leda till djuplodande analyser i hopp om att förstå musik på ett högre plan. För vissa kan det räcka med att skrapa på ytan, och nöja sig där. Man hör de svängiga popmelodierna, nynnar med i orden och slutar så småningom fokusera på det man hör och börjar istället göra något annat. Men det finns också de som inte köper den simpla harmoniken direkt utan faktiskt tänker efter och lyssnar på vad som händer i ljudbilden. Veronica Maggio bemästrar detta pop-spektrum mycket väl. Jag tänker inte börja räkna hur många fantastiska refränger det finns på den här skivan, och jag tänker inte heller gå in i detalj på hur många låtar ifrån den här skivan jag kan vissla versmelodin till – men jag kan säga så mycket som att jag kommit på mig själv med att skutta fram längs de annars slentrianklädda gatorna på väg till gymnasieskolan Spyken. Men samtidigt så lyckas den här skivan starta blodiga krig om vad den egentligen är i min fantasi. Men bortom musikkritikens inre strider står Handen i fickan fast jag bryr mig som ett av årets bästa svenska album.

Emil Moodysson


sergels torg veronica maggio

Folk snackar om Veronica Maggios nya hit är en flipp eller en flopp, i vanlig ordning, och alla ”hon var bättre förr”-körer har redan börjat. Men det är väl på tiden. Veronica Sandra Karin Maggio är inte längre sjutton år, och det har gått två fullängare sen debuten 2006. Gör man toppop kommer man garanterat börja få skit från sina fans till slut. Kalla det Håkan Hellström-effekten.

Men dårå? Är ”Sergels Torg” en världsbäst poplåt eller har den, som dom säger, flippfloppat sig fram till stranden för sent? Är det så att den kommer, och kommer, och kommer, men aldrig kommer fram? Är detta något man kan förvänta sig av en artist som kammat hem ”Årets pop”, ”Årets kompositör” och ”Årets textförfattare”? på grammisgalan?

”Sergels Torg”, som är skriven tillsammans med Salem Al Fakir, är varken årets pop, årets komposition, eller årets text, och Stockholms Sergels Torg kommer aldrig bli ett stort popämne. Men låten är bra, och tillräckligt bra enligt svensk standard för att gå platina som ”Satan i gatan”. Sköna gitarrarpeggios, galloperande bas, all out-stråkar. Och Veronica sjunger om olycklig kärlek, som vanligt, med hennes sjukt smoooooth röst.

Och det lär komma fler. För Veronica har arbetat hårt på det nya albumet Handen i fickan fast jag bryr mig:

”Idag var med (nästan) allra största säkerhet sista dagen i studion efter ett och ett halvt års slit. Jag är helt uppe i varv och går runt och undrar om jag kanske borde bryta mig in i studion igen och bara göra om allt. Bara göra allt lite, lite bättre liksom. Jag ska försöka skärpa mig och istället lugna ner mig med dålig TV och falafel. Men snälla, om ni ändå skulle se mig i natt med en kofot i handen så har ni min tillåtelse att ge mig en snabb örfil. Då har jag antagligen tappat det helt och tänkt om.”

Albumet kommer gästas av Håkan Hellström, så känn ingen sorg för mig Sergels Torg. Albumet släpps via Svenska Inspelningar, en underavdelning på Universal Music Group.

Bojan Buntic


Text:

Över plattorna på Sergels torg 
Där himlen är tung av sorg 
Jag väntar fast jag redan vet 
Sänker mitt huvud ner 
Om du skulle se tillbaks nån gång 
Har allt gått tillbaks till noll? 
Nu faller regnet över oss 
Men filmen börjar om och om 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år, när vi är tillbaks på noll? 
Jag vet att du vill ha det så 
Men vad spelar det för jävla roll? 
Om det inte kan bli vi nån gång 
Vad finns det då att bry sig om? 
Över plattorna på Sergels torg 

Fast det kommer blåsa upp till storm 
Står jag där jag alltid stått 
Jag stryker bort en ensam tår 
Du vänder dig om och går 
Som om det aldrig nånsin hänt 
Ser stjärnorna lysa än 
Mitt hjärta kanske slutar slå 
Men filmen börjar om ändå 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år, när vi är tillbaks på noll? 
Jag vet att du vill ha det så 
Men vad spelar det för jävla roll? 
Om det inte kan bli vi nån gång 
Vad finns det då att bry sig om? 
Över plattorna på Sergels torg 

Gatorna töms, här finns inget att se 
Ingenting glöms 
Och det finns ingenting som du kan göra åt det 
Allt på en gång, en gång till 
En gång till 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år? 
Jag vet att du vill ha det så 
Och jag förstår 
Men vad spelar det för jävla roll? 
Om det inte kan bli vi nån gång 
Vad finns det då att bry sig om? 
Över plattorna på Sergels torg 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år? 
Över plattorna på Sergels torg 
Jag vet att du vill ha det så 
Och jag förstår 
Över plattorna på Sergels torg 
Vad finns det då att bry sig om?