Arkiv för hästpojken

IMG_8780

Centralt i Jönköping, i en restaurangkällare som ser ut som en skapelse av David Lynch, ska Hästpojken spela en akustisk spelning. Det är välfyllt i den lilla lokalen, en blandning av hipsters, bekanta ansikten från skolan och människor med ryggsäckar. Vem har ryggsäck på krogen? Jag skymtar en och annan halvfull hårdrockare också, är det torsdag så är det torsdag. Innan spelningen har börjat värmer några ungdomar upp med att dansa till The Knifes ”Heartbeats”. Folk är förväntansfulla och grabbarna i Hästpojken tar god tid på sig.

När de slutligen går på scenen är de förvånansvärt välklädda och har varsin öl i händerna. Slutligen är det fyra män som står där framme, förutom Martin Elisson och Adam Bolméus också en på synt och en maracasskakare. Mina förväntningar är stora, Hästpojken har några låtar som kan göra sig riktigt fint akustiskt, speciellt från de senaste två skivorna. Martin vet hur man ser sympatiskt ynklig ut, hur man får ut ångestladdad pop från Göteborg ut till de stora massorna och till förvånansvärt skilda åldrar.

I försnacket till ”Något stort för dig” säger han att han inte haft så bra förhållanden. Varvar att sitta ner på en barstol med att gå runt på den lilla scenen, man får intrycket av att rastlös själ står för sången under kvällens framträdande. Adam sitter på sin stol och plingar på en gitarr eller bas, en kontrast till Hästpojkens andra hälft, som under spelningen blir allt mer rastlös. Akustiken är sådär och rummet är kalt men bandets närvaro en meter från publiken skapar ändå en intim känsla.

IMG_8790

När Martin sjunger ”Femton människor kom på konserten igår och femton människor gick innan vi spelat klart” ser jag mig om och tänker att Bad Cash Quartets arv har förts vidare. Det här är ett band med ena foten i den gamla skolan som samtidigt är aktiva idag utan att kännas passé eller avdankade. Tvärtom, Hästpojken är bryggan mellan den gamla göteborgspopen och den nya generationen. Musiken och publiken är ett bevis på det. Ännu suddigare blir det mellan då- och nutid när de spelar sin gamla Bad Cash Quartet-låt ”Valentine” och någon i publiken jublar ut högt och vilt.

Den för alla bekanta ”Sommarvin” framförs lite annorlunda, lite mer akustiskt och med en stor ansträngning. Det är uppenbart att allt inte är lätt att spela utan ett band bakom sig. Mellan låtarna skriker någon bakom mig att de borde spela ”Caligula”, jag undrar hur det skulle låta och istället spelas ”Brinner”. Det blir vackert. Det lyfter verkligen när en plågad Martin Elisson under ”Samma himlar” trycker ur sig orden, några sjunger med och torsdagskvällen är vackrare än den varit på länge. En discokula lyser stundtals stämningsfullt upp lokalen.

IMG_8803

Efter ”Gitarrer & bas, trummor & hat” går bandet ut i vad som känns som tre sekunder innan de kommer tillbaka för extranumret. Om det handlar om en misstro på publiken tålamod eller brådska vet jag inte men jag har aldrig sett ett extranummer påbörjas så snabbt.

Och så kommer det. Den där snubben bakom mig som skrek ”Caligula” får som han vill. Att framföra den utan att göra en ballad verkar lika svårt som att klyva atomer med en kniv. Men det fungerar, det är visserligen ansträngt, grabbarna kämpar och lyckas men det är inte här de briljerar. Istället är det blandningen av låtarna från de två sista skivorna som är bäst, det är dessa en akustisk turné borde fokusera på.

”Noll igen” och Martins plågade kroppsspråk, snubblande över scenen. Sättet som de gör det dekadenta vackert och ömtåligt på. Då och då några rader poesi från ett plågat hjärta framfört i enkla popmelodier. De ger oss en sista skymt av Göteborg med en väldigt personlig  ”Utan personlig insats” innan de går av scenen och vi går ut i den kalla Jönköpingsnatten.

Text: Amar Bajric

Foto: Hannah Hübner

Family Values - Rasar Vi_ Cover

Family Values är ett skiftande, mångförslaget musikkollektiv organiserat av min vän Milan Antonin. Medlemmarna kan skifta, så det är inget traditionellt ”band”, men resultatet blir detsamma varje gång: indiepop i topklass.  Projektet är inspirerat av slow art-rörelsen, ett tänk kring konst som värdesätter själva skapelseakten lika mycket som produkten. I vintras släppte de debutsingeln ”Precis som jag”, en poppärla som får djup och text från författaren Alexander Kočí och resonans från de oerhört talangfulla musikerna.

”Rasar vi”, deras nya singel, är en sång om självdestruktivitet och lockelsen i det. Det är en produktion i världsklass full av små kickar, som har tusen mer gillamarkeringar i mitt hjärta än vad de har på deras fb-sida. På låten medverkar Andreas Gerhardsson, Fredrik Kurzawa, som spelar gitarr med i Hästpojken och med Kristian Anttila, och Henrik Gellin från Sound of Arrows. Låten är inspelad på 7 kvadrat, i ett sovrum, och det låter genomarbetat och spontant på en och samma gång, precis som ett fall mot marken som man själv valt och kan styra. Det är skönt att falla när allting ändå faller mot intet, och när den enda flykten är just raset ner, djupare och djupare.

Videon till låten hade premiär på PSL och nu kan ni lyssna på mp3an nedan.

Bojan Buntic

IMG_1978

Jag är 25 år gammal och har aldrig varit på Hultsfred förr. Jag missade alltså festivalens storhetstid och har fått höra många vänner berätta om alla band de såg och alla galna upptåg som skedde när Hultsfredsfestivalen faktiskt låg i Hultsfred. Men under några dagar i mitten av juni var jag 25 år ung, upplevde gemenskapen och musiken, smutsen och kärleken. Och så levde jag rövare också.

Bussarna på centralstationen fungerade ganska smidigt på onsdagen, de lastades fulla med festivalbesökare och efter att ha lyssnat på småflickorna bakom mig (som pratar om Oskar Linnros som att han vore självaste Bob Dylan) tar jag en ofrivillig tupplur. Väl framme tar det en liten stund att få pressackrediteringen för de ansvariga har bestämt sig för att ha ett möte när utlämningsstället öppnar.

När vi valt en tältplats så är det naturligtvis en hårfin balans mellan att få i sig vuxendricka och få upp tältet. Prioriteringen blir fifty fifty och när vi är klara och sitter på solstolarna så inser vi hur mycket ungt folk det är här. Indiepojkar och flickor i hotpants hälsar på varandra, skrattar och det luktar nästan sexuell upphetsning vart man än vänder näsan. Vi blir medbjudna till campgrannarnas stora partytält och där kan vi än en gång konstatera att vi hör till den övre ålderskategorin på Hultsfred i år.Dock ska det tilläggas att det fanns en del mysiga äldre par och en del familjer med barnvagnar. Och att jag fortfarande kände mig 25 år ung!

Det kryllar av flygplan som flyger över våra huvuden till flygfältet i närheten. Dock så stör de aldrig musiken under spelningarna, de inger snarare en känsla av att drömma sig bort och fly när man sitter och dricker på campingen.Det kommer fram folk och frågar om knark, det kommer fram folk och varnar för poliser som har knarkhundar. Arrangörerna verkar ha lyckats med att skrämma livet ur kidsen för det cirkulerar poliser på området och det finns gott om vakter. Folk verkar sugna på mer men är skrämda och ser antagligen bara kissprov framför sig när någon drar upp ämnet.

Jag vet faktiskt inte hur liberalt det var när det gällde olagliga substanser på Hultan förr men min bild av Hultsfredsfestivalen 2013 är att det faktiskt verkar vara otroligt lite magiska Marlboro och andra substanser. Detta medför naturligtvis att kidsen i tältet bredvid är dyngraka mest hela tiden, har vulgära vad som ”den som ligger under Knife Party vinner” och väcker oss otroligt tidigt på morgonen med sina hesa skrik.

Och går man upp tidigt och festar på campingen så tar man en tupplur och missar när Mew spelar. Crap! Imagine Dragons spelar några timmar senare så vi lyckas se deras pigga spelning tillsammans med en massa ungdomar som antagligen tror att de ser det mest indieaktiga som finns.

IMG_1994

I ett tält fyllt med pojkar och flickor som svänger på höfterna spelar Nordpolen. Förutom två DJ:s har Pelle Hellström med sig en kille med ett dragspel på scenen, och på andra sidan av scenen en galen dansare som verkar ha kickat koffein hela dagen. Det blir en kontrast till Pelles ibland återhållsamma stil och mjuka pianoplingande. När det är återhållsamt så lyckas musiken nå långt in i oss och värma, när det lutas åt det elektroniska danshållet med dunkande bas och ljusshow så dansar folk nästan som den där dansaren på scenen. Bara nästan.

Och det enda mellansnacket blir ett återhållsamt ”Ni är skittrevliga”. Sedan utnyttjas dragspelet och folket fortsätter att dansa i ett tempo som påminner om nattklubbar. Lagom till den avslutande ”När mitt blod pumpar i dig” har vi gett Pelle så mycket positiv respons att han sträcker upp händerna och för en stund dansar in den tidiga torsdagskvällen med oss.

Under början av Two Door Cinema Clubs framträdande står jag och beställer öl i öltältet. Folk rycks med av popmelodierna, beställer dricka samtidigt som de sjunger med, skrattar och skakar på höfterna. Dock får man bara beställa två glas åt gången, inga laget runt här alltså.

Two Door Cinema Clubs scennärvaro är det inget fel på, stämningen är halvvägs till himlen i publiken och tjejerna i halvgenomskinliga kläder verkar inte visa något tecken på att frysa när de skakar loss till den lättdansade musiken.

John Talabot, lite av en förhandsfavorit, spelar framför en alltför tom scen. När jag såg grabbarna som förband åt The xx i Lisebergshallen sent förra året så var det ren magi. Nu lyckas inte all energi och eufori nå ut till folket i den svala sommarkvällen. Det här är ju musik som kan få igång ett dansgolv till extas och samtidigt vara undertäcketchill, så det är nog snarare en arrangörsmiss än dålig publik.

IMG_2018

Hästpojken hade fått en speltid kl 14.30 på fredagen. Detta innebar två saker: man var tvungen att uppleva deras underbara dekadenta göteborgspop i dagsljus. Och man var tvungen att vara lite underbart dekadent full klockan halv tre på dagen. Det andra var inget problem och tack vare Hästpojkens underbara melodier och texter så var det inget problem alls att förflyttas till Göteborg och uppnå den där magiska känslan som bara dekadent västkustpop kan frambringa.

Jag kommer på mig själv med att tänka att Martin Elisson verkar förvånansvärt nykter, att man når ut hela vägen om man bara spelar med hjärtat och att mellansnack är lika trevligt som en göteborgare. Händer sträcks i luften, folk sjunger med, jag skriker med. Det handlar inte om perfektion men det har å andra sidan aldrig varit bandets signum. Istället är det ett skitigt ös till ”Shane MacGowan” och för undertecknad väldigt nära till tårarna när ”Brinner” når fram.

För oss insatta är det här guld, jag har lyssnat på Hästpojken ända sedan första skivan och fått äran att recensera deras senaste skiva. För alla andra innebär spelningen en jävla allsång, lite extra värme i bröstet och en extra omgång i smutsen. Och jag spillde ut halva min öl under spelningen. Det säger väl mycket positivt om spelningen.

Jag recenserade YASTs debutalbum tidigare i år och kallade den för en tidig vårförälskelse, så det fanns ingen tvekan om att jag ville uppleva en nytändning live när de nu spelade på Hultan. Tyvärr spelade alkoholen i en lite starkare liga än jag och den halva ölen jag hade spillt ut under Hästpojkens spelning hade snart ersatts med en helt ny, men jag kan faktiskt säga att det var en sammanhållen spelning med fina popmelodier och att bandets kläder var en frisk färgklick på scenen. Under några låtar blev det väldigt intimt, synd bara att publiken saknades. De kunde ju ha blivit förälskade, precis som jag blev efter debutskivan. Och ja, jag gick därifrån med en nytändning och sagan fick ett lyckligt slut.

Efter all dekadens, skit och kärlek så satte vi oss ner i gräset för bli ännu mer dekadenta (jag beställde nog en öl till), gräsfläckiga och framförallt för att uppleva allt det mysiga som Kings Of Convenience hade att bjuda på. Det var parkhängskänsla i solen till kungarnas vackra lågmälda pop, fina mellansnack och inte att förglömma måstet ”I Don´t Know What I Can Save You From”.

Det var som början på en underbar fredagkväll, med stora applåder från publiken och en fin parkhängsfylla. Och någonstans här så måste jag tacka min vän Erika för att hon höll sig nära mig under spelningarna och gav mig feedback på musiken, folket och festivalen, även om hon stundtals störde sig på mina alkoholvanor.

En stund senare bjöd Frightened Rabbit på en spelning med massor av ös. De var samspelta och trummisen var en urkraft från ovan. Som avslut tackas publiken med ett ”Thank you for giving a shit!”

IMG_2025

Jag har spelat sönder Postiljonens skiva på några dagar, jag har recenserat den och varit lyrisk. Men jag kunde inte föreställa mig att de skulle stå i ett tält och göra en så underbar spelning att man faktiskt glömmer att man befinner sig på Hultsfred, att man flyger bort i tankarna och upplever en total eufori. Det är så medryckande, folk hånglar i publiken och tre personer på scenen får hela tältet att lyfta.

Att man kunde värma hjärtan med ett par laptops och en kvinnlig röst från första tonen har jag fortfarande svårt att förstå. Jag skulle kunna dansa till det här hela natten lång och ändå ha mer energi ju längre in i natten vi kommer. Framträdanden som man önskar aldrig tog slut är speciella framträdanden och Postiljonens set på Hultsfred 2013 är ett av festivalens vackraste. Innan sista låten tackar de för sig och de ska ha tusen tack från publiken!

När vi går ut från tältet är vi fortfarande i total eufori och helt ärligt så känns Trentemöller inte alls så sevärd som innan Postiljonen spelade. Vi är fortfarande uppe i det blå och efter några minuters plingplongande håller vi alla med om att Trentemöller inte har någonting att sätta emot Postiljonen.

Arctic Monkeys drog en stor mängd folk. Denna spelning var antagligen ett måste för många och även om det var medryckande till hundra procent så infann sig stundtals en ganska dansbandsaktig känsla hos gänget. Så pass dansbandsaktig att vi ibland dansade dansbandsaktigt till musiken. Om det var våra förväntningar på att få höra gammal hederlig brittisk indierock eller vår oförmåga att förstå att band mognar i rampljuset låter jag vara osagt. Det bästa är ändå när alla klassiker från de två första skivorna spelas och publiken hoppar, skriker och dansar som galningar.

IMG_2027

Ett av årets måsten på festivalen var enligt mig och många andra The Flaming Lips. Jag föreställde mig att det skulle vara underbart, känslosamt och psykedeliskt. Med en sjuk scenuppbyggnad och en galen ljusshow bjöd spelningen på något som kan liknas vid en syratripp. Wayne Coyne står på ett podium med en babydocka, ljuset pulserar, musikslingorna avlöser varandra och även om det är ganska minimalistiskt så uppfyller det mina förväntningar. Jag fnissar för mig själv och jag kan äntligen säga att jag har sett The Flaming Lips live.

Bandet har hållit på i några år och kan stoltsera med många låtar, därför är det naturligtvis svårt att få höra just alla favoriter under ett och samma set. Men det gör ingenting, för musiken exploderar i natten. Scenshowen lämnar ingen oberörd och inte ens knarkhundarna kan skrämma bort euforin.

IMG_2029

Vi springer på toa snabbt, av förklarliga anledningar, och när vi går ut hör jag ”Do You Realize” spelas. Vi springer fram, jag skuttar, hoppar, sjunger, skrattar, tittar upp mot stjärnorna och fram mot scenen. Jag orkar inte ens tränga mig fram, jag vill bara njuta av stunden, musiken, gemenskapen och kärleken. Jag hade hört att The Flaming Lips skulle vara underbara live. Detta var inte bara en spelning, detta var en uppvisning inom alla de sköna konsterna.

Sista dagen inleds tidigt i ett tält där Wintergatan spelar. På scenen står det så många instrument att de ser mer ut som scenrekvisita än en del av setet. Förutom de klassiska instrumenten finns där dragspel, harpa, xylofon och en theremin. Allt detta under en scendekor bestående av stjärnor, som ”mamma har knåpat ihop”.

IMG_2037

Hur det låter? Så väl sammansvetsat, så spännande, så nytt, så uppfriskande, så mycket ljud i perfekt symbios, så mycket applåder från publiken och så blygsamt mellansnack att man nästan blir tårögd. Jag och sällskapet tittar på varandra under spelningen och skriker ut ”så jävla bra!” ett bra antal gånger.

Bandet bjuder på sig själva, byter instrument hela tiden, ber publiken att filma spelningen och skicka in filmerna så att de kan göra en musikvideo av det. Det, tillsammans med mammans scendekor och pappas träd som fällts till ett av instrumenten, skapar en gemytlig och väldigt jordnära känsla.

En papperslapp med hål i vevas genom ett träinstrument så att det uppstår ljud, det är helt tyst och alla lyssnar. Sedan applåder, långa utdragna applåder.Datorgenererad musik i all ära men när några personer kommer med hemmabyggda instrument, udda instrument och får det att låta som en stor orkester så kan man inte annat än tacka för en av festivalens bästa spelningar. Mjukt blandas med hårt, lugnet urartar i ett rockigt ös, alla instrument används flitigt och allt framförs så perfekt att man till slut tycker synd om alla stackare som missade Wintergatan på Hultsfred 2013. När vi kommer tillbaka till campingen säger en kille att han grät under spelningen. Behöver jag säga mer?

Efter Shout Out Louds spelning, som avnjöts från en gräsplätt och bjöd på ett fint låtval och smittsam energi från scenen gick vi och satte oss åter igen. Denna gång i gräset framför Tegan & Sara. Till en början är folkmassan ganska liten men folk springer fram under spelningen och fyller ut gräsplätten alltmer. En tjej i fullaste hippiemundering står och dansar till en spelning som växlar mellan gittarbaserad folkmusik och klubbmusik. Men det är alltid melodiöst, lätt att ta till sig och publiken välkomnar bandet fint.

IMG_2056

Jag har påmint mitt gäng att vi måste se MF/MB/. Att jag har recenserat deras skiva och att bandet har blivit en favorit gör spelningen till ett måste för mig. Så jag drar med mig folket till det förvånansvärt tomma tältet. Där står två trumset med varsin trummis bakom. Där står bandet med en sångare som snart skulle visa sig vara helt jävla galen!

För när musiken drar igång så sparas det inte på krutet och när sångaren studsar fram, hoppar upp och ner på knä, skriker och ger allt så får man plötsligt en ny referenspunkt för hur en vild spelning ska gå till. Jag har i min recension av bandets senaste skiva skrivit att jag vill se dem live på något skitigt sunkhak. Den här spelningen är så underbart skitig att mitt sällskap efteråt också är helt lyriska.

Det hinkas bärs på scen, glöden slocknar aldrig och ibland bryts de hårda gitarrerna av med sångerskans mjuka röst. Precis som jag förväntade mig att det skulle vara när jag satt hemma med MF/MB/ i högtalarna och tänkte att jag måste se dem. De presenterar ”Casualties” som sin sommarhit och jag hoppas verkligen att denna lättsmälta men ändå hårda låt ska få alla i tältet att upptäcka ett av världens mest uppkäftiga band. Och som allt annat gott i livet så tar spelningen slut för snabbt.

Festivalens sista spelning för min del blir Band Of Horses. Efter några år, allt sämre skivor och färre originalmedlemmar i bandet är mina förväntningar inte så höga. Jag ville gråta till några låtar, jag ville höra några vackra melodier och bli berörd. Och visst, stundtals är det lysande men oftast infinner sig en avvaktande känsla, jag blir rastlös. Vet inte om detta beror på utmattningen efter veckans hårda festivalliv, den sista onödiga ölen eller så har jag kanske svårt att se ett band som nästan blivit lite för stora på det dåliga sättet. Jag hade förväntat mig något intimt men istället uppstår en förfeststämning under en av festivalens sista spelningar. Publiken klappas igång några gånger, sångaren skriker ut ”You guys are fantastic” på ett sätt som känns fejkat, allt känns helt ärligt ganska platt.

IMG_2062

Men allt är inte så illa, de få låtarna som jag sparat i mitt huvud och hjärta genom åren framförs fint och en varm känsla infinner sig ändå. ”No One´s Gonna Love You” får det att bubbla i mig, får mina händer högt upp i luften.

Den halvdåliga stämningen i samband med en påtaglig påverkan och en kompis som gått på upptäcksfärrd i lördagsnatten får oss att bege oss tillbaka mot campet innan bandet ens slutat spela. Trötta efter helgens bravader lägger vi oss och säger att vi ska upp om en stund för att se Fatboy Slim. Detta är ett löfte till oss själva som vi inte kommer att kunna hålla. Genom tälttyget hör jag en stund senare hur Band Of Horses ”The Funeral” spelas. Det är så vackert. Och trots allt en underbar avslutning på en underbar festival med underbart folk.

 Amar Bajric

EN MAGISK TANKE HÄSTPOJKEN

Band: Hästpojken
Album: En magisk tanke
Etikett: EMI
Betyg: 9.0

Sedan debuten Caligula har Hästpojken gått från skräpkultur till finkultur. Från skrikiga, omogna män till livsgrubblande poeter. Från texter som lämnar lyssnaren med ett frågetecken till vackra, melankoliska meningar ackompanjerade av vackra popmelodier som man känner igen sig i. Missförstå mig inte, debuten och andragivet Från där jag ropar hade sin charm men med tredje fullängdaren sluter Hästpojken cirkeln och visar att allt, förutom livet, blir bättre med åren och att de definitivt inte förlitar sig på turen. Det här är en del av den nya popvågen, där Broder Daniel slutade och den nya depressionsvågen ifrån Göteborg utvecklades. Vuxna människor som med riktig livserfarenhet inte bara sjunger om förhoppningar och skolgårdshångel utan om livet från den mörka sidan, den man upptäcker när man levt ett tag.

Hästpojkens personliga uttryckssätt, låttexterna och de trallvänliga melodierna, gör En magisk tanke en skiva till en storartad skiva. Första singeln ”Samma himlar” visade hur mycket känsla för melodi och text bandet besitter: en sån där melodi som sätter sig direkt och en ärlig text som penetrerar in i hjärtats djup, och bosätter sig där. Men sprider både glädje och obehag. Martins Elissons röst, som verkar vara dömd till att låta pubertal livet igenom, och hans sätt att uttala ”purgatory” på råsvengelska charmar sig in i mina öron, och slutligen in till den där platsen i hjärtat. ”Och fanns det pengar fanns det en fylla / Och vi satt på ditt rum / Sjöng I got nothing for you / Och inga ord och tankar om krav och så / Nej, ingenting kom in i våran drog” När han trycker ur sig ”Jag hoppas att du aldrig glömmer” så spelas min min tid som ung vuxen upp framför mig med alla glädjestunder, tårar, fyllor, förhoppningar och besvikelser. Det gör ont och det vackra med att känna igen sig i musiken gör sig påmint på det finaste sättet.

”Sommarvin” är soundtracket till sommarens kvällar på balkongen, när nostalgin och alkoholen flödar och knarket intas. En enkel popmelodi med budskap, om att söka tröst i de små stunderna av lycka. ”Hur många kvällar har vi inte suttit här / Och tyckt att ingenting slår att få känna så där / Som just ikväll / En helt vanlig sommarkväll.”

Magin sitter i att musiken på ett brutalt ärligt sätt berättar om det hopplöst svarta inom oss alla, men ändå tröstar. Det är ungdomlig längtan som blivit nedsvärtad av vuxenlivets besvikelser. Det trycker hårt mot bröstet och när hopplösheten känns som ett hål man försvinner ner i så infinner sig en tröstande känsla i sångerna. Alla söker vi efter lyckan och kärleken, alla har vi drömmar som aldrig gick i uppfyllelse.

En magisk tanke är skivan för oss som rivit ner planscherna i det hormonunkna pubertetsrummet, gett oss ut i livet och insett att det aldrig kommer att bli allt man drömt om. När man kastas ut i den dystra verkligheten och inte har något eller någon att klamra sig fast vid, när ingenting varar för evigt och vi inser att vi inte kan lura oss själva längre. Den är min generations röst och tröst. Vi som aldrig riktigt lyfte från marken.

”Cruisers” smutsiga rock ‘n’ roll och Broder Daniel-cynism är ett bevis på att Göteborgspopen fortfarande är som bäst när den är mörk: ”Och kärleken dör, som allt annat i vår värld.”

Nio ångesturladdningar och nio lisande melodier senare avslutas skivan med ”Noll igen”. Nio små under, nio bevis på att Hästpojken mognat som ett fint vin och släppt sin bästa skiva hittills: ”Dagar blir till år / Men läker inga sår ändå / Håll dig till dig själv / I denna kalla värld.”

Det är en konstform att få mörkret att vara höftsvängande vackert och lätt att ta in. En magisk tanke slukar in dig i det svarta innan du ens fattat det. Den är fylld av tårar och samtidigt en tröstande kram. För alla oss som trodde att vägen in i vuxenlivet skulle vara rak, för oss drömmare som livet format till bittra skuggor av oss själva. För oss som gråter när vi tänker tillbaka och dricker tills vi känner oss unga igen, vi som faktiskt trodde på lögnen om att vara evigt unga. Tack, Hästpojken. Tack för alla inblickar, tillbakablickar och tröstande ord. Ni anar inte hur mycket värme ni sprider.

”Jag letar igenom de saker som jag aldrig förstår / Och där står en liten man och säger världen blir min om bara sångerna slår / Sen ridå.”

Och tårögda applåder från mig!

Amar Bajric

EMI SHOWCASE ALINA DEVECERSKI

Mina minnen från EMI:s årliga showcase på Debaser börjar dåligt. Efter att frenetiskt ha letat efter en åldergräns i både mejlet om evenemanget och på Debasers hemsida, var det med darr i kroppen som jag och min minderårige bror närmade oss dörrvakten. Givetvis behövde vi visa leg. Givetvis behövde min bror vända hem hela vägen från Medborgarplatsen. Givetvis blev jag arg.

När jag då själv klev in i byggnaden, under ett litet svart moln av ilska svävandes över mig, inser jag att jag är ganska ensam i detta myller av framför allt äldre människor. Någonstans hade jag föreställt mig en fest fullproppad med kändisar, men vad jag hade framför mig var snarare finklädda män i medelåldern. Inte för att det är något fel med det, men jag visste inte vilka de var. Åtminstone inte än.

Jag fingrade på de extra mat- och dryckkupongerna jag hade. De som egentligen min bror skulle fått. Jag roffar åt mig en rumstempererad hamburgare och en kall öl, egentligen inte för att jag är särskilt hungrig, utan för att jag vill dämpa känslan av att vara malplacerad, ensam och sårbar. I ett försök att få min öl råkar jag plötsligt på producenten Alexandar, killen som med sin breda skånska och fäbless för Redbull vodka fullkomligt lyser med sin trevlighet. Han berättar att han har lite låtar som ska framföras under kvällen av en duo som kallar sig Numera! Jag tycker det låter kul, förargar mig återigen över åldersgränserna och delar med mig av mitt egna musikintresse, medan jag tyst förbannar mig själv för att jag inte alls har koll på den svenska musikbranschen. Den enda jag kände igen var Hästpojken (för deras märkliga namn) och Alina Derivinåntingsky (jag driver inte när jag skriver detta, jag är lite osäker på vad hon heter fastän radio och kompisar basunerat ut hennes dänga ”Flytta på dej” nästan hela förra året). Kanske är just ovetskapen om kvällens artister ändå inte ett tecken på okunskap, då de snarare är artister som är up-and-coming. Artister som kanske till och med kan kalla 2013 för deras år. Året då det kommer ske.

Jag tar farväl av Alexandar, utan vetskapen om att det är han jag kommer vara med hela kvällen. Jag fortsätter äta hamburgare i all min ensamhet och försöker hitta ett bra ställe att stå på. Du vet, inte för öppet så folk ser hur ensam och vilsen jag är, men lagom offentligt så att jag inte står och trycker bakom gardinerna. Fast-forward och jag pratar återigen med Alexandar. Numera! är först upp på sen. Alexandar har nyss berättat om hur han återvänt till skolbänken för att lära sig mer om musikproduktion. Att killen, som är lika gammal som mig (född 1993), lyckats producera en låt som just nu skulle spelas på EMI:s showcase, det var om något lyckat. Plötsligt kliver Numera! upp på scen. De som utgör duon – Martin Nilsson och Filip Rörström – river av låt efter låt, däribland hiten ”Varför gör du det med honom?” som Alexandar producerat. Ett energiskt framträdande och lysande ljudbild.

EMI SHOWCASE Numera

Efter uppträdandet får jag chans att snacka med dem. Jag hade på sätt och vis hittat mig in i deras umgänge via Alexandar och försökte ta mig en titt i situationen hos såväl Martin och Filip, som Alexandar och deras DJ. Martin och Filip är två Ölandsgrabbar som började med musiken för runt två år sedan, men har redan nu lyckats bli signade till EMI, något som de båda uttryckt som ”magiskt och overkligt”. Angående framträdandet ikväll kunde vi konstatera att det var bra, även om Martin muttrade över att han kunde tagit en ton bättre. Oavsett om Debaser inte var överdrivet packat denna kväll, var det givet att detta var en viktig spelning. Allsköns viktiga typer inom musikbranschen var där, Filip gissade på t.ex. folk från Spotify, och vikten av att spelningen blev bra ikväll var absolut.

Därefter följde uppträdanden från Sara & Alex, Vinsten, Tjuvjakt, Miriam Bryant, Hästpojken och Alina Devecerski (jag kollade upp stavningen nu). Närvaron var givetvis total, eftersom det var mindre spelningar där artisterna troligtvis var extra måna om att låta bra. Jag menar, deras chefer, de som signat dem och gett dem en chans, satt i publiken. Därför fick man fina godbitar av alla akter. Jag måste medge att lejonbiten av artisterna inte riktigt var det som jag personligen sitter och lyssnar på, men alla artister gav i princip felfria uppträdanden. Jag tvivlar inte på att de kommer slå igenom.

EMI SHOWCASE HÄSTPOJKEN

Förutom spelningarna fördrev jag mest tiden med att ränna runt med Numera! och rycka tag i folk. Allt från talangscouter, låtskrivare och kända mastrare hängde i lokalen och jag fick hälsa på en handfull folk med stora namn på CV:et. Vad jag däremot lade märke till allra mest, var hur många unga och pådrivande talanger som var med under kvällen. En norrman hade tagit sitt pick och pack och åkt till Stockholm för att göra musik. En annan var med i ett stort popband. Många var signade. Många var framför allt väldigt glada. Man verkligen såg att de befann sig i en position de verkligen ville ha. Det fick mig att krossa den svartmålade bilden av skivbolag som svårfångade och manipulativa. Åtminstone EMI verkade tvärtom väldigt intresserade i nya talanger. Martin berättade bland annat att de blivit tillsagda att inte ändra på sig någonting och bara köra sin grej. Om man fick i uppgift att räkna hur många gånger man sett den bilden av skivbolag i filmer, så skulle du antagligen inte räkna särskilt länge. Måhända var detta kanske bara en pytteliten bit av verkligheten. Kanske är skivbolag snällare idag för att den ekonomiska krisen kräver en större (men billigare) mängd artister. Vem vet? De som närvarade under kvällen verkade hur som haver ändå väldigt nöjda med var de befann sig just nu.

EMI SHOWCASE VITO + LINNROS

Under kvällen fick jag även chansen att snacka med Vinsten backstage. För er som sett Portkod 1321, så känner ni kanske igen vinjetten ”Luckiest Girl”. Niklas, sångaren, berättade bl.a. om hur de kommit i kontakt med seriens skapare via Vinstens andra medlem Calle Wachtmeister. På så sätt fick de chansen att skapa en låt som hittat direkt till åtminstone många ungdomars hjärtan. Som vanligt hade jag aldrig hört låten förut, men måste medge att det kanske var en av kvällens bästa låtar (speciellt i den akustiska tappning de körde). Därefter fick jag under kvällen även chans att snacka en del med Oskar Linnros, som halvlulligt förde talan om vad man bör tänka på som musiker. Han svarade att det är viktigt att inte släppa en alltför bra singel. Det är alltid viktigare att ha ett riktigt bra albumspår. (Tänk ”Ack, Sundbyberg”, som följdes upp av ”Från och med Du”. Succén för den sistnämnda är ju ett faktum.) I övrigt var han en väldigt relaxed snubbe, som jag självklart tog en bild med.

EMI SHOWCASE Sara & Alex

När jag sedan vände tillbaka mot Södra station för att ta tåget hem, insåg jag att det för det första var en riktigt härlig fest. Vad som dock var viktigare, åtminstone för mig, var att jag lärde mig en hel del om branschen. Bara genom att samtala med alla drivna människor som befann sig på Debaser under kvällen, insåg jag att mycket av musiken görs för att det är kul. Visst, det ligger en enorm industri bakom det, jag ska inte glorifiera det för mycket, men ett intresse för musik finns alltid där. Kanske var det bara så att skenet bedrar, men jag tror inte att Sveriges starka placering i musikvärlden beror på att vi är bra på att räkna sedlar. Vi vet vad som låter bra. Vi vet vad som går hem. Förhoppningsvis har EMI bäddat för även ännu ett framgångsrikt år – musikåret 2013.

Vito Gogola

Hästpojken Samma Himlar

Hästpojkens nya singel, släppt via EMI music, ”Samma Himlar” har redan hunnit bli en stor hit i indiesverige och har spelats på Göteborgs främsta popdansgolv bland röken i Jazzhuset — självklart var den också med i vår årslista över 2012s bästa svenska låtar. Nu får den en mäktig, psykadelisk video värd namnet himmel. Rymd, dans, is som faller i vatten.

Bojan Buntic

Efter Future Islands spelning på Pustervik spelade den obligatoriska indiedjn The Nationals ”Bloodbuzz Ohio” och jag lekte Matt Berninger på dansgolvet. På övervåningen dansade Henrik Berggren, Kristian Anttila och Martin Hästpojken Elisson. Det ögonblicket kändes historiskt på nått sätt. Alla har sitt mer eller mindre nyktra Henrik Bergren / Kristian Anttila / Ebbot Lundberg /Joel Alme eller Martin Eliasson-ögonblick nån gång här i Göteborg.

Mitt eget favoritögonblick Martin Elisson-ögonblick är första gången jag hörde ”Utan Personlig Instats” — efter nått sånt måste man ju dricka sig redlöst full samma kväll. Så mäter jag kvalitén på en poplåt, med en gnutta själ, en uppoffring lunghälsa med en cigg. Det är den svenskaste och minst svenska låt jag nånsin hört. Det är inte konstigt att denna låt blev Joel Almes ”A Young Summer’s Youth” och sedan även IFK Göteborgs inmarschsång ”Snart skiner Poseidon” — och är det inte därför vi älskar Göteborg? Hur något skrivet ifrån pojkrummet eller rännstenen om livets hopplöshet kan bli en hoppfull inmarchsång för en hel stad. Det är nog vad som utmärker Göteborgs indiepop. Jag låter Martin föra ordet själv om bandets nya musik:

”På den första dagen i studion spelade Mattias upp en massa svenska låtar med texter som kretsar kring de ålderstigna artisternas tonår. När han var klar med sångerna stoppade han demonstrativt två fingrar i munnen och låtsades kräkas. ”Fy fan vad det är vidrigt med sånt här” sa han sedan. Nån timma senare stod jag inne i sångbåset och sjöng om att dricka folköl och sitta på pojkrummet och ha ångest.”

Den kommande skivan släpps i februari 2012 via EMI music och den är producerad av Mattias Glavå (Broder Daniel, Håkan Hellström).
Och btw – gå på HÄSTPOJKEN-ÄR-TILLBAKA-FESTEN på Clooneys den 17 november, det vill säga imorgon. Vi syns nog där!

Lyssna på ”Samma Himlar” från skivan nedan.

Bojan Buntic

Det nya Pustervik har tre scener, två för intima spelningar och en stor för större, men när Joel Alme sjunger om sin kärlek till Göteborg och hur mycket han älskar sin fru blir det ändå rätt nära till artisten, även på den stora scenen. Och det krävs en stor scen, ett stort rum, för att göteborgarens stora röst ska få rätt utrymme. Att den nya pustervikscenen är mer än duglig märks när Alme sjunger ut i refrängen på ”The Clouds” — det överaskar alltid vilken röst mannen besitter. Låten är en diss till Stockholm (”I’m stuck inside this stormy city where everybody feels alone… it’s so dark you can’t even smile, it’s so cold you can’t even cry”) och en kärleksförklaring till hemstaden, som han saknat och som han kommit tillbaka till nu: ”I miss my friends, I miss the smell of the sea, and I miss to be near you”. Ja, här står du bland vänner Joel! Synd bara att du inte sjunger på göteborgska, det är det enda som fattas. Men det är förlåtligt, den nya skivan A Tender Trap är så jävla bra.

Man får ju va galen för att lämna Göteborg, eller hur? Här spelar djduon Karin & Fanny Lou Reed, The Beach Boys och självklart ”I Want You” av Bob Dylan innan göteborgs egen Dylan inträder, här i Göteborg får Iceage spela på rätt volym, här kan man få sig en romantisk död under en spårvagn, här sjunger en trubadur till älsklingen i publiken. Och nu har vi även nya Pustervik. Zeth Isaksson skrev om Loney Dears spelning här, han berättade om hur bra det var, och jag är glad att det har träffat rätt på mina förväntningar också. Det är tillräckligt stort, och tillräckligt litet, på en och samma gång. Jag ser fram emot Cloud Nothings spelning här den 17 maj.

Joel Alme har en kärleksfull närvaro på scenen, och han är en generös artist. Mellan sina nya låtar får andra en plats i spotlighten: vännen Jonas Lundqvist (”han har arbetat på sin skiva i 20 år”) får sjunga ”Alla för sig” från den hyllade nysläppta Så e de med de. Lundqvist är fullständigt fängslande när han rör sig på scenen som en hardcorepunkare på popdiet, det är nästan så han överskuggar Alme själv. Låten är svinbra. Bruce Springsteens livligaste fast på Håkan Hellströmska. Men inte bara Lundqvist får inta scenen, utan även bassisten ställer sig vid micken för att sjunga ”Utan personlig instats”.

Låten har en historia. Förr var Alme bassist i Martin Elissons band Hästpojken, och nu är Elisson bassist i Almes band. Melodin i den oförglömliga refrängen ”och jag spelar utan insats här, det är sand emellan fingrarna /och att våga hoppas på nått fint är att skjuta sig i huvudet” blev Almes ”A Young Summer’s Youth” och är nu officiellt IFK Göteborgs inmarschsång ”Snart Skiner Poseidon”. En av världens bästa supportsånger, enligt min sportfanatiska bror. Så viktig är Alme för Göteborg! Men som sagt, det började ända bak hos Hästpojken, och ikväll får vi höra originalet. Det har alltså gått ett helt varv! Det är en så fin sångmelodi – nästa steg, vår nya nationalsång!

När Joel avslutar ”The Clouds” och lämnar scenen, börjar jag så klart hojta ”en gång till” och får support från resten av truppen. En gång till en gång till en gång till! Klapp, visslingar, rop, skrik; men förgäves. Och så går ridån för. Skivor börjar spelas. Tråkigt nog blev det en alltför kort konsert, men jag är ändå nöjd. Joel berättar att han var nervös över att inte många skulle dyka upp, men vi blev många, och han vet hur man tillfredställer en stor publik. Det blir ju inte så mycket allsång denna gången, skivan är ju trots allt helt färsk, men det blir mycket energi och en bra respons från publiken. Vi vill ju visa att han har kommit hem, vi vill ju helst att han ska stanna här. Och nu har han en bra scen som kallar honom tillbaka. /Bojan Buntic

FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK för mer konsertrecensioner, albumrecensioner, låttips och allmänt om Göteborgs musikliv.