Arkiv för hip hop

 

a0169877040_10

Artist: Aru-2
Album: Yawning of Nipponjin
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

 

Japanska beatmakern Aru-2 är tillbaka med ett klassiskt beat tape, 11 låtar alla under 2 minuter, strictly beats. Det här skiljer sig dock från hans tidigare produktioner. Det är inte lika excentriskt, och mycket av det rebelliska sättet att få beatsen att låta som krossat glas, trasiga och kaosartade, är borta. De korta, överraskande asymmetriska avbrotten i rytmen är på många sätt ersatta av ett konstant och friktionslöst flyt, vilket faktiskt är ovanligt för dessa japanska beatmakers. Jag ser det som att det mognat. Aru-2 har skalat bort mycket överflödigt – särskilt den där trasigheten, som en gång var oerhört avantgardistisk men som blivit så kännetäcknande för många japanska beatmakers att det snarare blivit norm – och kommit fram till en sorts essens av vad han gör.

Beats som ”girls talkin is like speed” och ”jennifer hillson rollin’ booo” känns som att de fortfarande när det kommer till generell ljudbild står kvar i den japanska scenen, de karaktäristiska avbrutna och enstaka verserna av acapellor som saktas ner eller speedas upp är till exempel kvar. Men samtidigt rör de sig mot ett lättare och mer lättflytande sound. Mina tankar förs mer och mer till producenter som Knxwledge och Madlib och mindre och mindre till andra japanska beatmakers som Youtaro och Ill Sugi. Det skulle inte förvåna mig om Aru-2 snart är med och proddar för amerikanska giganter. Därför är det roligt att han går mer och mer från obsyriteten och mer och mer åt ett sorts kommersialiserat sound. Det är ett sätt att föra över en nischad genre eller sätt att göra musik på en bredare publik. Lite på samma sätt som både Flying Lotus och Knxwledge gjort när de båda var med på To Pimp A Butterfly; trots att bådas tidigare projekt varit excentriska och avantgardistiska, så var inte deras bidrag på To Pimp A Butterfly alls lika extrema. Lite samma sak verkar Aru-2 göra här, förutom den stora skivan då.

Trots jämförelserna med amerikanska producenter råder det ingen tvekan om att det här är ett japanskt beat tape. Det skulle inte gå att missta det för en Madlib– eller Knxwledgeproduktion. Det är något som verkligen bevisar att Japan har utvecklat en väldigt speciell och distinkt beat-scen.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

Annonser

Professor-P-Dj-Akilles-Press2-photo-Martin-Wichardt-LowRes

 

 

Det första jag tänker på när Professor P och Akilles dyker upp i svart kostym och svart fluga är UGKs ”International Player’s Anthem”. Den klassiska låten där Outkast gästar och videon handlar om Andres bröllop. Det är beatet, det pampiga blåset i kombination med soul-samplingen, men antagligen också bilen och hur Professor P jämför sitt förhållande till hip hop med ett äktenskap.

Akilles kör och Professor P rappar från passagerarsätet. Det finns bara en fil. Inte för att det inte skulle gått att bygga ut vägen, det finns gott om plats längs sidorna, men det behövs inte för det är en liten landsväg, den är inte särskilt trafikerad.

”We created a lane to provide the soul vibe for the sake of the game” – de skapade filen för flera år sedan men de är egentligen fortfarande de enda som kör i den.

Jag gillar videon för att den kombinerar så många klassiska uttryck inom den amerikanska hip hopen: den nercabbade bilen, den långa raka vägen, och sättet att stå rakt upp och ner och rappa framför kameran. Alla dessa uttryck är väldigt amerikanska, men istället för palmer och gator och stränder kantas vägen här av barrträd och björkar och gröna fält. Och istället för att stå och rappa och digga i ett gathörn står de på en klippa vid en stor sjö. Alltså de klassiska uttrycken i en svensk kontext.

Jag kommer förutom UGK och Outkast att tänka på Blu, och det är knappast heller någon slump. Låten heter ”So Amazing”. De rappar som jag skrev innan om att ”provide the soul vibe”, och Akilles samplar till och med från hooken på Blu & Exiles ”So(ul) Amazing”. Men jag gillar det. För Professor P refererar nästan i varje låt han gör till sina egna influenser och hip hopens referensramar. Bara i den här låten droppar han Timbuktu, Kool G Rap och Rakim. Och Akilles gör ofta samma sak i beatsen, refererar till olika tider och känslor genom att sampla rader eller enstaka korta fraser från andra rappare. Som här när han scratchar Talib Kweli.

Och jag vet, det blir ibland tröttsamt att alltid referera tillbaka till den amerikanska hip hopen även när man skriver om svensk hip hop. Det tycker jag själv. Men samtidigt går det inte riktigt att komma ifrån. Och jag känner att speciellt när man pratar om några som Professor P och DJ Akilles går det verkligen inte att komma ifrån, med tanke på hur starkt de har ena foten i traditionen hela tiden, och den utgår faktiskt, vad man än tycker om det, från USA.

Men därför gillar jag också hur de åker på en svensk landsväg och står vid en sjö. Hur de tar den amerikanska traditionen och det amerikanska arvet: från de tre stora scenerna, västkusten, östkusten och södern, och på det bygger vidare med det svenska.

”This that rugged street corner rolling dice rap, Swedens finest” –  rappar P från en idyllisk sjö. Och det är som att det sammanfattar allting jag tycker om den här låten och videon.

Viktor Emanuelsson

11885313_10153109194738233_7744614127776672507_n -”And children drown trying to reach our shores We got infants with bedsoars, beggars and dead whores  While politicians claim to have a limited resource and they building a wall, made from the bones of the poor guarded with drones that will soar, its time we kick in the door want us to tolerate sin, then why talk colour of skin. ” Stockholmska Isac Parker (Nils Ahlsén) och SKiss, båda från trion Monday Monkey Riot fick nog av de högerextrema vindar som just nu och länge blåst omkring i Europa och Sverige och tog hjälp av den skånska rapparen Red-E. Resultatet blev låten ”Inhuman Right”– en stark och samhällskritisk hip-hop-låt om vårt samhälles förfall och dess invånares främlingsfientlighet. Det är en känga i pungen mot den rasism som genomsyrar vårt samhälle och dess anhängare. Mattias El Mansouri  https://open.spotify.com/album/43nhFce21HDAj9qOSQ4KlL