Arkiv för hiphop

Ozzy Vilken Vacker Dag

Alla delar Ozzy, från Malmö via Stockholm till Göteborg, 99 personer som förstår finess i en grov skånskas tacksamhet över att finnas trots 99 problems allt är bra en riktigt slaskig höstsommardag över Pildammsparken. Jag har en outsiders perspektiv på Malmö och fastän jag varit där väldigt mycket senaste tre åren har jag aldrig varit i insidan av stadens hjärta, det enda jag vet är att det är staden med störst hjärta i Sverige. Och denna kärlek märks i Ozzys något depressiva slaskvideo, även genom snöblandat regn blir staden en vacker, drömsk plats i hans video, långt ifrån Henrik Möllers fullkomliga elände.

Kika på videon, läs grymma lyrics, tacka Gud för att du vaknar upp och lägg åsidan dina 99 problem ett tag, tacka Gud för att du vaknar upp och kan lyssna på fetaste hiphopen.

Ozzy
Refräng: x2
Jag steg upp i morse cheese vilken vacker dag
Tre apor varje dag , samma tecken varje dag
Jag tackar Gud varje dag jag vaknar upp
Dagen rullar på jag måste flytta min produkt
På med mina kläder ”ring ring” jag e där
Jag vakna upp i morse siktet på cash.

Vers:

Får ett samtal av min bror , kom till Ica de live
Telefoner aktiveras alla kunder jag e live
Polisen kör in häromkring alla hatar polisen
Cliche men fuckt fuck polisen
Många borta nuförtiden hoppas dom hör mig
I varje anstalt så mina bröder hör mig Jag vakna upp i morse siktet på cash
På med mina kläder ring ring jag e där

Oh vilken sommar dag,
99 problem , förutom de jag mår bra
Dolla Dollarbill big up till isen
Hoes på min dick e du sick kompis
Jag sa ”hoes på min dick e du sick kompis”

Refräng: x2
Jag steg upp i morse cheese vilken vacker dag
Tre apor varje dag , samma tecken varje dag
Jag tackar Gud varje dag jag vaknar upp
Dagen rullar på jag måste flytta min produkt
På med mina kläder ”ring ring” jag e där
Jag vakna upp i morse siktet på cash.

Vers 2 :
Har ett samtal med akhoj , om jag lever kvar imorn
Tänker leva life om dom kommer spreja allt
Polisen kör in häromkring alla hatar polisen
Ingen snackar med polisen
Djungeldrama eskalerar sommardagar
Många dum du du dum typisk sommardagar
G-runda genom Malmö, staden saknar palmer
60 för en kasse kom se staden den är vacker
Oh vilken sommar dag,
99 problem , förutom de jag mår bra

Dolla Dollarbill big up till isen
Hoes på min dick e du sick kompis
Jag sa ”hoes på min dick e du sick kompis” x2

Refräng: x
Jag steg upp i morse cheese vilken vacker dag
Tre apor varje dag , samma tecken varje dag
Jag tackar Gud varje dag jag vaknar upp
Dagen rullar på jag måste flytta min produkt
På med mina kläder ”ring ring” jag e där
Jag vakna upp i morse siktet på cash.

Bojan Buntic

Annonser

Anderson-Park-Malibu-Cover-Billboard-650x650

Artist: Anderson .Paak
Album: Malibu
Etikett: Steel Wool/OBE
Betyg: 8,6/10

 

När vi blickar tillbaka på 2015 ser man ett fantastiskt musikår, inte minst för Anderson .Paak. Med ett starkt och brett medverkande på Dr. Dres Compton vandrar vi nu tillsammans vidare in emot framtiden och tar oss en titt på Malibu, ett album som sprider gott om amerikansk västkustvärme i våra frusna skandinaviska vinterhjärtan.

Han har blivit kallad för Los Angeles egna musikaliska savant, och mångfacetterad är bara förnamnet. När man tar det ryktet i beaktning tillsammans med listan samarbeten och den vitt skilda sortens producenter på plattan inser man snart att lyssningen kommer bli mycket att ta in, kanske till och med en relativt svårsmält lyssning. Ett sådant intryck betyder ofta att man är på väg att uppleva något bra, något specielt.

Redan vid första mötet med det självproducerade introspåret ”The Bird” träffas vi av en funkig bas som känns inte helt långt ifrån D’Angelos senaste verk, Black Messiah. Men de vitt skilda ljudbilderna vi möts utav är inte bara ett resultat av Anderson .Paaks mångfacetterade musikaliska förmåga och kunskap, utan även de många olika parterna inblandade i skapandet utav verket i sig.

The Waters bjuder på intressant rapflow från Anderson .Paak, ett neo-soul medverkande från BJ The Chicago Kid som är precis lika fantastiskt som man kan vänta sig, och allt det här till tonerna av ett dubbigt beat signerat ingen mindre än Madlib.

Without You ger oss ett lite mer souligt hiphopbeat från legendariska 9th wonder. Rapsody gästar med en makalös vers som får spåret att sticka ut ur mängden, precis som alla andra.

 

And I should take this heart and pawn it at the auction
I don’t need it, I’mma slay this bitch and take ya shoppin’
Cause what good is any heart if it can break in pieces?
I would rather have no feelings, than cryin’ and sobbin’

På den här vägen är det, ingen låt är den andra likt, vilket är minst sagt en imponerande prestation med tanke på att albumet är sexton spår långt. Resultatet är ett verk som är unikt i sin egen rätt.
Albumet avslutas med spåret The Dreamer som gästas av ingen mindre än Talib Kweli. Ett starkt spår som summerar upp de olika ljudlandskap vi fått ta del utav, som fragment eller små mikrouniversum av Anderson .Paaks egna drömmar. På en platta med relativt lite samarbeten, där Anderson .Paak skiner starkt stänger Talib Kweli med albumets sista vers;

This is the music that you gotta feel
Gave you the truth before I got a deal
No rabbit in a hat. It ain’t no magic, ain’t no Copperfield
More like a panther – Huey Newton, Bobby Seale

Malibu är ett album som det skulle gå att skriva hur mycket som helst om, för det finns väldigt mycket att säga om de olika samarbetena
Anderson .Paak lyckas leverera en samtidstolkning där funk, soul, r&b, hiphop och disco smälter samman. Ett genrediffust gränsland där .Paak själv sätter reglerna.
Det må vara kallt här i Sverige just nu, men jag tackar, tar emot och drömmer mig bort till 80-talets discofunkiga Miami Vice.

 

Martin Andersson

 

12294846_10153678740267224_4712664957777440711_n

 

Det är i dagens stundvis kyliga samhälle inte helt självklart att alltid vara sig själv. Men i en tid präglad av skeva samhällsnormer, machokultur och otäcka högervindar är det viktigare än någonsin tidigare. Det här är något som Miss Rafiki är väl medveten om. Hon är en äldre kvinna från mellanöstern som lämnat sin man, men aldrig sina känslor och drömmar. Hon råkar också vara en man vi känner till som Navid Modiri.

Att våga vara sig själv är inte bara modigt, det är hoppfullt och drömskt. I den ärliga lyriken återfinner vi sorgsna sanningar, men tillsammans med en produktion som tänjer på gränserna hos det vi känner till som både hiphop och svensk pop lämnas vi med en låt bäst beskriven som drömsk.

Kintsugi betyder att laga sina sprickor med guld. Med det som ledord lämnas jag hoppfull inför vad Miss Rafiki kommer bjuda oss på i framtiden. Jag är säker, och inte ett dugg oroad, för Miss Rafiki vågar vara sig själv.

 

Upp som en sol

Och ner som en människa

 

Martin Andersson

31b3db07

 

Black Friday är känt för att vara ett smärre slagfält för hungriga konsumenter där folk nästan går över lik för att få tag i billiga produkter.
Men det kan även innebära att två bästa vänner, Kendrick Lamar och J Cole, byter beats med varandra och säger ”tja, varför inte? vi kör”.

Med album som Black Messiah, och inte minst To Pimp A Butterfly, är 2015 året som afroamerikansk politik hittat sin väg in i popmusiken på riktigt. Tiden går ganska fort dessutom, det är snart ett år sedan vi fick både albumen. Men precis som de lyfta samhällsproblemen kvarstår även det tematiska i Kendricks lyrik.

Till beatet från A Tale of 2 Citiez lägger K.Dot en nästan fyra minuter lång freestyle som inte helt förvånande knäcker originalet.

Play with him, bitch you better off voting for Donald Trump
I’m yelling Mr. Kanye West for president
He probably let me get some head inside the residence
I’m in the White House going all out
Bumping College Dropout, God-bless Americans

Det har i flera år snackats om att Cole och Kendrick skall släppa något gemensamt, men i Coles motsvarighet där han spottar över Kendricks ”Alright” avslutas låten aningen tvärt med en hint om framtiden. Huruvida vi möts av ett gemensamt mixtape från de två rapparna i februari återstår att se, men fram tills dess kan vi ju spela Black Friday, eller varför inte College Dropout?

It’s Cole fuckin’ world nigga
Dreamville in this motherfucker, Top Dawg in this motherfucker
”When you and K. Dot shit dropping?”
Bitch never, they can’t handle two Black niggas this clever
But this February, bet shit get scary when I fuck around and drop…
(Censor Tone)
Martin Andersson

Fortsätt läsa…

bones

Dagarna har fallit, skörden ger inget mer, medmänsklighet och kärlek har förgåtts och fågelkvittret upphört. Det är det TheHealingField för tankarna till. Det är solstrålen som gråter sig igenom det tjocka askmolnet i en grå och förstörd värld. Det är som att den är hitskickad till oss från en inte alltför avlägsen framtid, av någon som levt i efterdyningen av en samhällskollaps. Den personen är den Los Angeles-baserade rapparen Bones. Han har här tillsammans med producenten Greaf gett upphov till en (enligt mig) annorlunda hip-hop-kreation där brusig och ogenomtränglig ambient möter rap, med en låt som står på egna ben i en sorglig och tröstlös men även oerhört vacker ljudbild. Jag väntar med spänning på hans nya EP Powder som släpps snart.

Mattias El Mansouri 

Artist: Daltone
Album: Höga Toppar Djupa Dalar
Betyg: 5.5/10

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig hört talas om Daltone. Jag har heller aldrig hört talas om Det Blå Skåpet, vilket är det kollektiv som han tillhör. Tydligen ska det vara ett av Sveriges största kollektiv, med medlemmar såsom Roffe Ruff, Organismen osv. Två andra som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag brukar uttala mig om att jag kan mycket om hiphop, men detta är ju hemskt. Ibland är det nästan tragiskt hur få namn jag kan på svenska rapscenen.

Det är just därför det kanske är lite orättvist att jag ska recensera Daltones album Höga toppar djupa dalar. Jag har inte hört något av han innan. Jag kan inte hans historia. Däremot lyssnar jag väldigt mycket på hiphop. Jag har en klar bild av vad jag tycker låter bra och dåligt. Eftersom jag sällan blir imponerad av svensk hiphop (det finns undantag, typ Simon Emanuel och Mohammed Ali), var det extra spännande att se vad detta var. Det är liksom en ny dörr inom svensk hiphop som öppnas för mig.

Vid första minuterna känns Höga toppar djupa dalar som ett ganska intetsägande album. Rytmerna är förutsägbara – inte på det sättet att de är klassiska, att det är sådana där boom bap-rytmer man bara blir galen av – utan bara tråkiga. Melodierna kändes inte särskild medryckande. Daltones rap känns, precis som Kingsize Magazine nämnde i en recension på samma album, som att han ”zickzackar” över musiken. I deras recension låg det en positiv klang i det. Personligen blev jag lite trött på det. Verser som ”Du föll för henne som dom tornen gjorde på 9/11” kändes lite förutsägbara. Jag var inte som fångad av en stormvind.

När vi då är förbi denna bytta negativitet om albumet, kan jag säga vad som är bra. ”Aldrig landa” är definitivt en fin andralåt på albumet, där framför allt Promoe leverar. När jag hörde ”Fiat, Audi, Aston Martin” rycktes jag definitivt med. Musiken på ”Ett glas till” gillade jag. Jag var som tidigare nämnt inte såld på Daltones rap, men den lite halvcheesy synthen fann i alla fall sin väg in i mitt hjärta. Synthen är fortsatt cheesy och fantastisk på ”Du har ingen aning”, som för övrigt är en i helhet bättre låt. Även ”Kasta ut dom” har en fantastiskt cheesy melodislinga, men det är liksom det enda som får mig reagera. Daltones rap känns liksom inte medryckande. Det är däremot i ”Ett flow”, som han gjort med lite hjälp av Organismen och Timbuktu, som lite ljus faller på honom. Det är inte riktigt den rap jag föredrar som mest – den som är lite hetsig och ljus – men i den låten passar det bra.

Daltone väntar dock med en av albumets bästa låtar till det absoluta slutet, med låten ”Sista låten först”. Han måste dykt ned i en tunna Sizzurp, för plötsligt har han saktat ner och låtit beatet pumpa på lite långsammare. Det blir helt enkelt mer groovy. Detta, i symbios med en generellt sett mer välskriven låt, gör att låten definitivt blir medryckande. Jag vet inte om jag vågar sätta detta som albumets bästa låt, men den är nog den som kommer som närmast till den ”samhällskritiske och bittre rapparen” som åtminstone jag gillar. Det är orättvist att tvinga på Daltone den imagen – han ska absolut köra sitt race, oavsett vad jag tycker – men utifrån personlig smak föll den mig i smaken.

I sin helhet, vad är då Höga toppar djupa dalar? Jag har ännu inte byggt upp någon form av relation till varken Det Blå Skåpet eller Daltone. Det är därför som jag uppmanar att du (om du gillar hiphop) ger albumet en chans och ser själv. Denna typ av rap är nämligen väldigt populär i Sverige. Jag rycks inte riktigt med lika lätt, men sen är ju jag bara jag. Ge skivan en chans. Personligen bör jag dock säga att albumet är ganska intetsägande och jag får liksom ingen direkt invit till artisten Daltone eller något som får mig vilja lyssna igenom allt han gjort. Däremot finns där en del låtar som är värda att lyssna på – främst om du gillar svensk hiphop – vilket knappast gör albumet såpass intetsägande som det i början kanske låter att jag tycker att det är. Man kan i princip säga att albumet är precis som dess titel – en resa genom höga toppar och djupa dalar.

 Vito Gogola

Artist: Kendrick Lamar
Album: good kid, m.A.A.d city
Etikett: Interscore / Aftermath / Top Dawg
Betyg: 9.4

Jag lutar mig tillbaka och låter bönen på första spåret ”Sherane a.k.a. Master Splinter’s Daughter” sorla i trumhinnorna, medan jag bjuds in i det landskap av rytmik, våld och gatufilosofi, som Kendrick Lamar har att erbjuda i sitt enormt efterlängtade album good kid, m.A.A.d city. Ända sedan Black Hippy på riktigt exploderade på hiphop-scenen, har Lamar troligtvis varit en av dess medlemmar som kritiker och publiken trånat efter allra mest, om inte den enda. Även om jag högaktar Schoolboy Q:s verser om att ha sex, ta droger och supa skallen i bitar, ligger det lite av en självklarhet i att folk kommer älska Lamars sätt att begrunda sin omvärld mer. Det är liksom skrivet i skyn.

Kendrick Lamar är en artist som går att gilla utifrån många olika aspekter. Jag själv älskar konceptalbum, framförallt inom hiphop, R&B och soul. Efter att ha älskat såväl våldtäktsbejakande tonårsaggression i Tyler, The Creators Bastard eller utvikning av samhällets alla problem i Marvin Gayes What’s Going On, känns good kid, m.A.A.d city redan innan första lyssnandet som något jag kommer älska. Det är för övrigt en av de bästa känslorna, då ett efterlängtat album faktiskt uppfyller alla de krav man lyckats bygga upp och staka på varandra. Varför är då Lamars album så himla bra? Man kan tycka att ett album om hård uppväxt i Compton – som nästan blivit snudd på uttjatad i hiphopsammanhang – kan bli en slags sämre variant på N.W.A on repeat, fast med mer allvarlig ton. ”Nu kommer historier om att nära och kära blir skjutna och våld löser ingenting och livet är hårt” och bla, bla, bla. Visst, good kid, m.A.A.d city kryllar av det, men det handlar inte om vad du berättar, utan hur du berättar. Om vi kommer till kärnan så har allt berättats förr. Jag skulle hellre se filmen O Brother Where Art Thou?, än läsa Homeros Odysséen (med risk för att låta kulturellt retarderad, men jag är i alla fall ärlig). Albumet är en väldigt underhållande, hisnande, bitvis nedtyngande, bitvis upplyftande skildring av Lamars liv i Compton.

Lamar går även att älska som en prima distributör av feta låtar. Med ”feta låtar” syftar jag på låtar som går att dansa till, går att sjunga med till, låtar som går att pumpa på högsta volym utan att alltför många kommer kvida i ren smärta. Att göra låtar som går hem hos ”den stora massan”, såväl som för allt djupare lyssnare av kvalitetsmusik, är en stor bedrift. Det är inte negativt att skapa ett underverk i en mainstream-fåra, eftersom good kid, m.A.A.d city är ett album av dignitet och karaktär som desto fler måste få ta del av. Jag vill inte ha Lamars album på kassetter inklämda i hyllan ”Rariteter” i den alternativa skivbutiken. Jag vill istället gå på fullproppade arenor och se Lamar spela tillsammans med alla de fantastiska artister han lyckats arbeta med på detta album. Enbart gästartisterna borde locka de flesta rap-entusiaster, då albumet bland annat producerats av ingen annan än Dr. Dre.

Flera har yrkat på att Lamar är framtiden för hiphop. Ofta präglas dessa siare av sådana som gnäller över dagens hiphop och drömmer bort till 1990-talet. De har delvis fel. Det finns en hel del bra hiphop idag, bara man väljer att rota lite. Dock håller jag med om att Lamar absolut ligger i fören. När vi talar om den stora och på riktigt bra hiphop-artisten, blir det lätt att vi börjar blicka tillbaka till typ Tupac och Biggie. Ibland gör vi det så otroligt mycket att vi enbart börjar förlita oss på de gamla uvarna. Med ett album som good kid, m.A.A.d city, kan Lamar nå ut och meddela att vi har en ny storhet på ingång. Han har hunnit bli ganska stor och jag tror att han kommer bli större. Jag tycker verkligen om detta album och det har bara existerat i mitt vetande i två dagar.

Om vi ska nämna något jag inte gillar med albumet, så är det på rak arm första hälften på låten ”m.A.A.d city”. Hela den biten blir lite för mycket Waka Flocka för det här albumet. Inte för att jag avskyr den typen av hiphop, men jag har svårt att förstå om den på riktigt passar in på albumet. Eller så kanske det gör det, eftersom den är en ofrånkomlig pusselbit i historien ”Lamars liv i Compton”? Jag vet inte. Rent musikmässigt är den biten inte fantastisk, men det kompenseras av en toppen andra hälft och ett, ja – måste jag repetera det? – fullkomligt fantastiskt album.

Vanligtvis brukar jag nämna fåtal låtar jag gillar mest när jag recenserar. Det är inte riktigt för jag vill, utan snarare för att underlätta för läsaren. Annars försöker jag bara nämna enstaka låtar jag verkligen tycker om. Här blir det dock svårt. Jag tycker att du ska ta din tid att – varenda gång du åker till jobbet, hem från skolan, går runt på gator och åker i tunnelbanor – slå på Lamars saga och låt honom berätta allt, från början till slut. Att ha denna historia formulerad i öronsnäckorna är en dröm och en sann bit musikalisk kvalitet.

När ni då ser betyget jag satt på det här albumet, vad tänker ni då? Det går inte ihop? Var lugn. Jag sätter inte 10 på nya album bara sådär. Med en film är det enklare att, en gång för alla, bli helt frälst och ge den det eftertraktade betyget 10 av 10. Nu är förvisso good kid, m.A.A.d city som en fantastisk film, men 10:or på album kommer med tiden. Frågan är om den någonsin kommer. Nummerbetyg på musik är det svåraste som finns, för musik är – till skillnad från film – något som följer med dig i öronen varje dag, nästan hela tiden. Det är inte bara bitar av artistens liv; det är bitar av ditt eget. Jag önskar att jag haft längre tid, en vecka, en månad, att helt och hållet sjunka in i Lamars nya album. Det känns nämligen som att jag kommer upptäcka nya saker varje dag i Lamars album. Det känns som att det liksom alltid kommer finnas nya dörrar att öppna.

Därför, om du tagit dig såhär långt i min recension, bry dig inte bara om betyg. Jag vet, det är svart på vitt, det är enkelt, det är trots allt det vi bryr oss om när vi får tillbaka gamla prov. Alla skippar lärarens kommentarer. Jag säger dock att good kid, m.A.A.d city är ett suveränt album jag tänkt mycket på sedan det kom ut för två dagar sedan. Det är mycket, för någon som ändå inte lyssnade sönder hans tidigare Section.80 (som också var ett grymt album). För att bli en 10:a måste albumet förändra mitt liv. Hade jag bara givit Pink Floyds Wish You Were Here två dagar, hade jag inte varit det Pink Floyd-fan jag kom att bli. good kid, m.A.A.d city har än så länge inte förändrat mitt liv, men det har satt igång någonting i mitt huvud. Den har satt igång en känsla av att jag kommer kunna texterna till alla låtar lagom till Lamars visit till Stockholm på min födelsedag nästa år. Det är så personliga favoritalbum skapas. De växer sig fast på ett sådant sätt att de inte längre utmärker din musiksmak, de utmärker dig själv. Du har gjort ett bra jobb, Kendrick.

Vito Gogola

http://youtu.be/9zeETVOQ0FQ