Arkiv för holy other

hanz

New York-baserade Tri Angle Records är en av mina favoritlabels. Ända sedan de startade upp för snart fem år sedan har deras  stall fyllts till bredden av intressanta och genreöverskridande artister och producenter av världsklass. Det verkar nästa som att det enda kravet de verkar ha haft för att signa artister är att artisterna kan matcha sin obskyra estetik med lika delar skruvad och originell musik (Ping Holy Other (#whereisholyother), Balam Acab, oOoOO, Evian Christ, The Haxan Cloak etc).

Den senaste som fått skriva på triangelns kontrakt heter Hanz. Egentligen heter han Brandon Juhans, är 25 år gammal och baserad i Durmont, North Carolina. På senaste låten Capsule tagen från hans kommande album Reducer introduceras vi för klaustrofobisk och experimentell hip-hop, med lika mycket knaster och mörker som perfekt snittade och skruvade vocalsamples. Jag ser fram emot att få höra mer från honom.

Mattias El Mansouri 

artworks-000092388275-r6zi29-t500x500

Den hemliga och tillbakadragne malmöproducenten följer upp föra månadens ”har drunknat” med nya låten ”här”. Det låter aningen mer tropiskt denna gången, med vackert fågelkvitter som löper genom hela det vackra och melankoliska stycket. Det är lika mystiskt och outgrundligt fint som vanligt, med hemsökande, nerpitchade röster och avvägda pianoackord, något som enligt mig gör hmmdes till Sveriges mest intressanta producent just nu.

Mattias El Mansouri

artworks-000087306913-2qlieb-t500x500

Jag vet ingenting om den här producenten. Hen verkar dock vara svensk att döma av titeln på sin låt. hmmdes är ännu en av ett par lovande, men skygga och anonyma producenter som jag snubblat över på Soundcloud. På ”har drunknat” hör vi mörk R&B, långsam sådan- ackomanjerat av hackade samples utgjorda av en nerpitchad röst vars meningar jag inte kan uttyda och ett avlägset plockande på någon klaviatur som sammansmälter med det vackra bruset. Något  som för tankarna till Burials gråa och storstadsmelankoliska ljudbilder och till isländska Samaris kalla och avgrundsdjupa glaciär-elektronika. Hen lyckas med bedriften att säga väldigt mycket med väldigt lite, något som får mig att tänka på den minimalistiska estetiken som Holy Other gjort sig känd över. Med det sagt är hen en producent värd att hålla ögonen på.

Mattias El Mansouri 

artworks-000086398802-w3yivy-t500x500

Det var tre månader sedan sen vi senast hörde från den göteborgsbaserade (och sjukt grymma!!!) producentduon About Girls. De hade då släppt den internationellt hyllade remixen av 80-tals-hiten ”Never Gonna Give You Up” av Rick Astley och även hunnit med att remixa 2013 års sommarplåga ”Pumpin Blood” av svenska NONONO. Sen blev det tyst. Under tiden började dem bygga sig ett namn som remixologer av rang och de utnämndes också tillsammans med den svenska producenten CLOAK som ”svenska löften av den svenska musikbloggen FVindie, men av okända anledningar så har duon nu blivit nerbantad till en person, vad jag fattat det som. Oavsett hur allt ligger till, så är han i alla fall tillbaka med en ny remix på Sportsmans ”Usher”. Det är ett lågmält och storstadsmelankolist stycke som vi får här, med de upprepade fraserna ”F*ck Stockholm, always in a hurry” som figurerar som ett långt pekfinger mot det stressade storstadssamhället vi lever i-något som ger den här remixen en extra tyngd, ett extra djup, som artister som Holy Other är kända för; att säga mycket med få ord. About Girls slutar aldrig att överraska.

Mattias El Mansouri


best albums 2012

Här är vår lista över 2012s tio bästa album.

10. Grimes – Visions

grimes visions

Ja, jag erkänner. Jag är en av dem som föll stenhårt för Claire Boucher. Jag såg en tjej med uppenbar social fobi tvinga sig själv in i hela indievärldens spotlight och bli en ikon för den nya hipsterismen.  I intervjuerna var hon bedårande och kändes äkta. Många såg henne som en produkt av den ”postinternet”-tiden och som ett exempel på ”allt som är fel med dagens ungdom”. Jag såg en modig tjej men väldigt blyg tjej, med en energi som hon knappt själv kan hantera (hon har producerat sjukt mycket innan hon blev pitchforkkändis), plötsligt hamna i rampljuset. Och, det visade sig, att det är precis där hon hör hemma. Hon sa  i en intervju att hon känner sig mäktig när hon spelar sin musik live. Och det är denna kontrast, så uppenbar Visions, som får mig att bli kär i henne och hennes musik.

Bojan Buntic

9. Voices From The Lake – Voices From The Lake

voices from the lake

Det har varit ett skrikigt år inom den elektroniska dansmusiken. Varje ny liten subgrenre har vevat armarna efter uppmärksamhet. Trap har visslat oss rätt i öronen som en liten unge med en visselpipa och fokuseringsproblem. Poststep har lekt med pophits for kids. UK Bass har återuppfunnit sig själv så många gånger att till och med Machinehead tappat vägen. Scuba dunkar ut house och techno och ändrar riktning för britterna. Någonstans är det en UK garage-revival. Någon pumpar ny pianohouse på högsta volym, en annan vill att ravemusiken aldrig ska ta slut, ett galet pianoriff i taget tar man tillbaka UK Garage. Varje subgenre vill bli den nya grejen. Och vad Villalobos sysslar med undrar vi alla.
Men det har funnits en oas mitt i allt detta. En fristad vid en liten sjö där två italienare står bakom turntablen med varsitt glas tequila i handen och spelar musik som får t.om. träden att slappna av.

Bojan Buntic

8. El-P – Cancer 4 Cure

el p cancer 4 cure

Även om Kendrick Lamar gjort ett utmärkt jobb i år, har det definitivt hänt annat på hiphopscenen. El-P, en av de i mitt tycke bästa rapparna modern tid har att erbjuda, släppte Cancer 4 Cure i maj. Cancer 4 Cure är en bylta stenhård rytmik i kalla, mörka gränder. Vad Lamars good kid, m.A.A.d city hade i värme, har Cancer 4 Cure i ren kyla. Sedan är det ju en ren personlig fröjd att Interpols Paul Banks finns med på spåret ”Works Every Time”. För dig som tröttnat på direkt mainstream-rap – jag hatar uttrycket, bra är väl bra och dåligt är väl dåligt – som good kid, m.A.A.d city kanske kan liknas vid, plöj då igenom Cancer 4 Cure. Dock en förvarning. Med tanke på hur himla bra det här är, så finns det nog chans att även detta förr eller senare kommer bli mainstream, din hipster.

Vito Gogola

7. Holy Other – Held

holy other held

Holy Others fantastiska debutalbum är tillsammans med Oneohtrix Point Nevers ”I Only Have Eyes For You” årets vackraste experiment med den mänskliga rösten. Den digitala teknologins möjligheter för röstmanipulation, ned- och upppitchande, förvrängning av stämbanden, klipp och glitches, orddistortion, och allt vad man kan göra, blir ett redskap för popmusiken. Om det vi ej kan tala, måste vi tiga, sa Wittgenstein, men om det vi ej kan tala kan vi också sjunga. Och Holy Other har, precis som Burial, visat att sången har uttrycksmöjligheter vi inte ens kunde ana. Allt vi behövde göra var att sluta tala och sjunga själva, och låta datorerna göra det åt oss.

Bojan Buntic

6. John Talabot – fIN

John Talabot Fin

John Talabot började sitt liv som producent under en glansperiod i Barcelonas klubbliv. Under ett annat alias skapade han balearisk house i Barcelona-periodens hetaste sol. När scenens produktivitet stelnade vände han sig bort, inåt, blev en garderobsproducent, och uppfann sin helt egna musikvärld. Hans debutalbum är fullt av solbrända syntar, melankoliska stämningar, soliga melodier, extatiska Philly-stråkar och rullande housebasar; lika mycket öken som oas, lika mycket törst som porlande bäckar. Musik för både de stora scenerna och de intimaste dansgolven. Det är både ravemusik och mysa-i-soffan-hemma-musiken.

Bojan Buntic

5. Sigur Ros – Valtari

valtari

Valtari är inte bara ett album, Valtari är ett koncept. En historia, en berättelse om allt. Den är sublim, den är dunkel. Harmoniken får stå tillbaka för de tusentals metaforer som Sigur Ros visar oss. Förstår vi egentligen någonting av det här? Kanske inte, men ändå lyckas molnen av ljud omforma oss. Hålla om oss precis så hårt de behöver för att göra avtryck utan att skada. Valtari är ett fantastiskt bra album, för det är bräckligt men samtidigt enormt. Jag hör Edmund Burkes gamla tankar om det sublima viska från ett annat sekel. Hur vi blir rädda för det stora, hur vi blir faschinerade av det lilla. Och det är det Sigur Rós fångar, de fångar det där vi inte kan förstå genom att få oss att tvivla på oss själva och vad det innebär att lyssna på musik.

Zeth Isaksson

4. The XX – Coexist

the xx coexist

Hösten 2012 kommer för alltid vara de söndriga hjärtans höst. De flesta av mina vänner, inklusive mig, har fått ett krossat hjärta och fått kämpa för att komma tillbaka. Med musiken kom jag tillbaka och det var ett album från i år som varit ett starkt ljus för mig. Det var min höst inspelat på skiva. The XXs fantastiska kärleksplatta Coexist kommer alltid ha en stor plats i min musiksamling.

Romy Madley Croft och Oliver Sim skriver på ett avskalat och tydligt sätt och textrader som ”It felt like you really knew me / Now it feels like you see through me” kommer alltid att pulsera i min kropp. Nu är hösten 2012 över och vissa av oss har tack vare musiken, kanske även andra genom låtar som ”Sunset”,” Angels”, ”Missing” och ”Our Song”, lärt sig stå upp igen.

Aleksandar Buntic

3. Kendrick Lamar – good kid, m.A.A.d city

good kid maad city cover

Få ord behöver egentligen sägas om Kendrick Lamar och hans nya skiva. Oavsett om du tycker att han är fullkomligt fenomenal eller bara överhajpad, råder ingen tvivel om att Lamar är ett av de främsta namnen på hiphopscenen i år. Lamar har lyckats göra något så mäktigt som att kombinera trallvänliga melodi med bitskt filosofi. Men ”trallvänlig” i detta sammanhang är verkligen inte alls negativt. Att Lamar lyckas rycka med en i låtar som fungerar i såväl föreläsningssyfte om läran om livet, som på ett dansgolv dränkt i het svett och åtrå, det är om något ganska duktigt gjort. good kid, m.A.A.d city är inte bara ett av årets främsta hiphopalbum; det är ett av årets främsta album i allmänhet. Häng med i Comptons betongdjungel, på ett manér som aldrig känts så underhållande sedan N.W.A.

Vito Gogola

2. Japandroids – Celebration Rock
celebration rock

Mina ord darrade förr av längtan att berätta. Inte längre. De är det tomma worddokkumentets dammtussar — enkla att blåsa bort. Så fort jag ser dem vill jag aldrig mer se dem. Helst av allt vill jag trycka delete på alltihopa, allt jag någonsin skrivit, och börja om. Jag är långt ifrån den celebrerande rockens tid. Nu sitter jag och ändrar typsnitt för att se ifall allt blir bättre. Det är en relativt dum verksamhet. Jag bestämmer mig för Times New Roman.

Men en gång var jag full av inspiration och levde i skrivandets stora glädje. Min recension av Japandroids Celebration Rock blev till på en kvart och en kopp kaffe. Albumets livsbejakelsepunk var min livsextas, mitt Ja. Musiken gick genom hjärnsubstanserna rakt ned i word, inget damm, bara neonblänk. Jag gick runt med blixtar i blicken; mina händer var flammande gitarrslingor flygande genom luften, slag på slag på slag av positivitet, jag var ostoppbar, jag var ett JA som skrek JA som ville JA, som vägrade allt förutom JA JA JA. Jag instämde med Matt i The National, ”I Won’t Be No Runaway”. Och, japp: jag har vägrat fly skrivandet, hur svårt det än är, hur dött och stelt orden än känns. Det är så många ser på det som hänt av rockmusiken idag. De stora albumens tid är förbi. Glöden, slut. Ingen eld i ögonen. Men: Japandroids tittade på detta, utan någon skepticism, och gjorde sitt eget ‘Baba O’ Riley” — precis då när alla andra trodde det var över. I det döda finns det alltid potential till liv, och vårens blommande smärtor leder alltid till en sommar som goes on and on and on, singing out loud, yea yea yea yea yea, like continuous thunder. Det gäller bara att någon är dum nog att försöka ändra typsnitt när alla andra alternativ blåst bort. Det gäller bara att tänka att även det minsta lilla skiftet kan göra all skillnad i världen. Japandroids Celebration Rock är en celebration av alla som vägrat fly när det blivit för tufft, som fortsatt försöka när allt känns hopplöst, en celebration av allt som blåser liv i orden, musiken, livet, istället för att blåsa bort det när det är som ömkligast.

Bojan Buntic

1. Burial – Kindred + Truant

Kindred EP

Burial skriver sin musik på natten. Hans favoritljud är en tändare som vägrar få eld. Det kan man säga är en metafor för hela hans verksamhet. Han försöker få eld, och ibland ser man gnistorna, och i det omslukande mörkret är de någonting stort, någonting oförglömligt, en kontrast som kan få en till tårar. Förr så använde han soundforge och plockade ur ett oändligt samplebibliotek. Jag vet inte hur han gör det längre, men han vet hur man tänder eld på mörkret och röker nattluft som om det vore cigaretter. Allting är sömnlöshet ”Rough Sleep” och månljus eller orangea, kaustiska natthimlar, eller blekt morgonljus och gråa moln; eller stadens lyktor, klubbars neonljus, bilarnas blinkande ögon. Damm som virvlar upp, blixtar. Paranoia bakom gatuhörnen.

Burial sa i en intervju att han gillar musik som man kan gå vilse i eller musik som känns vilsen. Hans favoritexempel är Ruffige Crus ”Beachdrifta”. Det är musiken inuti huvudet på den som tagit en för många MDMA i veckan. Fucked up musik för den som är fucked up in the head. Musik för de vilsna. Ja, över tiden har hans egen musik blivit mer och mer vilsen. Det är en lång väg ifrån hans debutalbum och mästerverket Untrue till de nya episka jättelabyrinterna till låtar, där man varken hittar in eller ut. I år är han lika långt ifrån klubbvärlden som den ”intelligenta” dansmusiken. Mallarmé ville skriva en bok som man kan öppna på måfå och vart man än hamnar så kommer man kunna läsa den utan att behöva resten av sammanhanget, och man kommer aldrig mer behöva eller vilja läsa något annat. Burials Kindred och Truant är det närmaste denna vision jag stött på. Du kan börja var som helst och det kommer att gripa dig. Vart du än börjar är musiken lika vilsen som du. Men du vill inte hitta rätt.

burial one two

När man lyssnar på Burial är det himmelskt att vara borta. Hitta aldrig tillbaka. Man brukar säga att den nya svenska musiken är ”drömsk”. Ja, den är drömsk, men inte som en dröm. Det är susackord och jävligt mycket reverb. Sköna ljud liksom. Men den är lika strukturerad som vardagslivet. Truant är precis som en dröm, ologisk, ständigt skiftande, obegriplig, på väg åt något håll för att sedan helt skifta, för att plötsligt, när man minst vill det, försvinna i tystnad och komma tillbaka. Du var i en dröm med din älskade, nu letar du efter ljus i underjorden med grus i ögonen. Och helt plötsligt lyfter du! Det är inte längre några tak, du svävar mot himmelen, du svävar och svävar och blir lycklig, molnen kysser dig, — och så faller du. Du är i en djungel nu.

När du lyssnat igenom dessa två eps kommer du ändå inte känna att de har tagit slut. För du kommer minnas så lite att du måste lyssna igen. Och igen, och igen. Men när du lyssnar kommer du vilja att det aldrig tar slut. Men det är inte någon snäll musik. Det är mörkt, kallt, plågat. Burial lurar dig ständigt. Som i en farlig romans, du tror att du äntligen kommer att vara älskad, men precis när du närmar dig vänder hon ryggen. Men ibland kommer solljuset fram, och det är alltid när du minst anar. Du har gått ensam hem från klubben, du har slarvat bort din favoritskjorta, du är bakfull och du har tagit smällarna från knarket, musiken är fortfarande i ditt huvud som en tvångstanke, och himlen är täckt av sotiga moln — men plötsligt! En solstråle från ingenstans, några till, och så står du mitt i skenet, det blir oförklarligt varmt, musiken blir stilla. ”I want you…” du blir tårögd och vet att det snart tar slut ”we used to belong”. Det är en bit kvar till lägenheten. ”No, no no no no no no”.

Burials nattmusik är en hyllning till ljuset. Dess nästan fullständiga frånvaro gör dess värde bara mer påtagligt. Som när Sean Penn säger i slutet på Den tunna röda linjen: ”If I do not meet her in this life, then let me feel the lack.” Burial gör musik av den saknaden.

Bojan Buntic

Det är höst och det kan va så vackert och sorgligt att man saknar ord. Men vem behöver ord när man har musik. Lyssna på vår senaste mix. Det är en resa genom den mörkaste, regntyngda musiken, och det faller en del löv över spåren — vårt mål, däremot, är att nå någonting högre. Vi vill stå på ett elvavåningshus och överblicka Göteborg i solnedgången, vi vill se de gula och röda träden lysa gyllene och vi vill smaka på de rosa molnen. Destinationen är årets mest upplyftande technolåt, så luta er tillbaka, för detta är inte klubbmusik — låt oss sörja sommaren, förbereda oss för vintern och låt oss regenerera tillsammans till ljusets puls.

Låtordning:

1. Nathan Fake – Rue
2. Vessel – Crown of Lions
3. Holy Other – Held
4. The Hundreds In The Hands – Keep It Low (Andy Stott Remix)
5. How To Dress Well – Suicide Dream II (Holy Other Remix)
6. Chairlift – I Belong In Your Arms (John Talabot & Pional Remix)
7. Andy Stott – Numb (Ge Hit Musiken Remix)
8. Barker & Baumecker – Spur
9. HEMLIGT

Nu börjar min månatliga krönika över nutida elektronisk dansmusik. Jag tror inte många av mina läsare anar vilken technonörd jag är. Det kommer vara en sammanfattning över de enligt mig bästa spåren, de som jag lyssnat på och återkommit till mest, under en månad. Det kommer förekomma lite tankar kring det hela ibland, men i allmänhet ska jag bara ge en kort beskrivning om varför jag diggar låtarna jag rekommenderar. Ifall det sker någon ny intressant utveckling inom den elektroniska musiken kommer det säkert förekomma en längre artikel om just det, till exempel kan ni förvänta er spörsmål kring maximalist-trenden, jupestep, TRAP-hiphop eller vem vet, kanske något än mer intressant. Denna månaden har jag varit på väldigt olika humör, så ni får en känslomässigt och stilistiskt blandad lista, men det lutar mest åt de sorgligaste av känslor. Alltifrån ren sorg, saknad, ångest, ilska, till något hjärtskärande vackert och hoppfullt. Så fuck mixing, let’s dance.

Moodymann: ”Why Do U Feel”

Av allt intressant som kommit ut under augusti är denna mästerliga övning i samplingkonst jag verkligen förälskat mig i. Moodymann har varit i spelet en lång, lång tid nu och räknas som den största trollkonstnären inom genren. Den är en resa, märklig housemusik uppbyggt som ett collage av element som till en början skär sig mot varandra, ett varmt elpiano, suckar, vokalsamples (”baby, I’ve found a new boy” ”why do you feel?”), gitarriff, och andra märkligheter. När beaten kommer in förenas allt på ett kraftfullt, subtilt och överaskande sätt som garanterar en mycket behagfull upplevelse. För en producent, vilket jag råkar vara, är det oerhört inspirerande.

LOL Boys: ”Changes (Shlohmo Remix)”

En av mina nutida favoritproducenter har gjort en sorgsam remix av en låt vars original kommer hamna högt upp över årets musikvideos. Titta på videon och garva lite. Shlohmo är känd för sina ofta melankoliska eller udda chopped-and-screwed-remixer av alltifrån kassettbandspop till nutida r’n’b. Han har till exempel gjort en fantastisk slow-motionremix av ”Call Me Maybe”. Han hittar det mörka spåret i varje låt och fokuserar på det, omvandlar glada historien till vemodiga skymningar. Det är inte varje dag man blir tårögd av Carly Rae Jepsen. I Shlohmos händer blir ”Changes” just en melankolisk historia, perfekt stämningsmusik.

Essáy: ”Crying At Night”

Essáy är en av de producenter som har internet och soundcloud att tacka för sin framgång. ”Crying At Night” är djup house skapad med minimala medel, för bästa möjliga förmedling av en känsla och stämning. Produktionsmässigt sker det inget som helst briljerande, den 21-årige tyske producenten håller sig snarare till de simplaste och mest nyttjade filterhouseknepen. Med samples från ett av världens bästa soundtrack, Silent Hill II-spelet och ett profesionellt vridande på spakarna lyckas han fånga den kusliga känslan av midnatten då det brustna hjärtat gråter sina första tårar.

Mariah Carey ”My All (Know Love Remix)”

På tal om den kusliga känslan.

Holy Other: ”Nothing Here”

Jag har redan skrivit om denna enastående låt. Det vackraste spåret på hela Holy Others briljanta debutalbum Held. Det var ett tag sen jag skrev om den, men känslan har inte lämnat mig än.

Ryan Hemsworth: ”Overthinking”

Bredvid den nya instrumentella hiphopens två regenter, den redan nämnda Shlohmo och min personliga favorit Clams Casino, står den nyupptäckta producenten Ryan Hemsworth. Vi skrev om hans fantastiska remix av Frank Oceans årslistekandidat ”Thinking About You”. Hans nya EP Last Words kom ut på Shlohmos etikett WEDIDIT. ”Overthinking” är det vackraste spåret på epn och till skillnad från det mesta i min lista går den i dur och glädjens tonalitet. När vi kommer till codan släpper Hemsworth ut oss, som vi det här laget blivit koncentrerat solsken, bland molnen.

Nu till den mörkare sidan av denna lista på 10 låtar. Ni som nått hit, lämna allt hopp.

Untold: ”Overdrive”

Jag kanske sa att jag gillar techno? Jag gillar den hårdaste av techno, och den ska helst vara smutsig, vass i kanterna och influerad av postpunk. Skrik och skrän, oljud och ett pumpande obevekligt driv mot intet. Untold ger oss just det. Detta är ett illvilligt spår, det vill borra sig in i dig och ta ut den där väldolda ilskan du bär på, den vill att det ska spruta olja ur dig. Hela Change In A Dynamic Enviroment 3 EPn är helt fantastisk och värd att lyssna på i sin helhet. Detta är den jag återkommit till mest. Chugga, chugga, chugga, chugga.

Blawan: ”Why They Hide Their Bodies Under My Garage”

Och när vi ändå trätt in i mörkret av våra själar kan vi gå ännu djupare, tycker jag, och stirra in i abyssen lite. När The Stooges Funhouse inte funkar funkar Blawan oftast utmärkt, och särskilt här där han tagit ett ondsint sample vars ursprung är lika gömd som kropparna som det hänvisas till. Hans technoproduktion har blivit sjuk och förvriden, och under spårets 6 minuter blir den där rösten alldeles förvrängd, ett riktigt monster. Inspirerad av producenter som Phase och andra på Token-etiketten gräver han nya tunnlar i den mörkaste technounderjorden. Denna har jag lyssnat på ändå sen den rippades från hans Boiler Room-set.

A1 Bassline: ”Slur”

Denna kommer med på listan för att den använder en av de grymmaste rytmer man kan hitta inom techno. Sen att det är en helt brutal ljudvärld är ett stort plus.

Terror Danjah feat Riko Dan: ”Dark Crawler”

Och när mörkret är insidan av ett rymdskepp fullt av utomjordsliga rovdjur. Här får ni en turntablevältande singel från grimekungen Terror Danjah. Med rapp från Riko Dan effektiv som samurajsvärd i handen på en robotstridskämpe från framtiden.

Ni som tagit er hit, jag hoppas ni haft en intressant resa, och jag hoppas inte månadens musik har gjort er för ledsna.

Bojan Buntic

”I en roman skulle väl flickan vilt ropat mitt namn, jag hade stannat och allt hade slutat saligt och bra. Det här var bara fattiga verkligheten och ingen ropade”. (Jag Lars Hård. s.180)

Ja, i verkligheten lämnas det vanligtvis bara kvar ett tomrum, och ni vet hur det är, luften har sina egna lungor. Det är svårt att andas när det suger kraften ur en. Jag somnar när solen går upp, vaggad till sömns av en serenad som hörs ända bort från Brännö. När jag vaknar upp igen, när Sinatra sjungit färdigt om sina omöjliga tårar, då hörs det bara ett intet.
Idag fick jag höra hur det låter när man tonsätter denna stillhet. Avslutningslåten på Holy Others enastående debutalbum Held (streama det i dess helhet på FACT magazine) får, med dess suckar, stråkar och andnöd, till och med den hårdaste metallen att rysa. ”Nothing Here” drar med en nervös hand över täcket på en tom säng, målar ut konturerna av atmosfären innan man brister ut i tårar. Sinatra, detta hade varit något för dig.

Bojan Buntic