Arkiv för How to Dress Well

Grouper - Alien Observer cover

Det finns få genrer som jag brukar återkomma till så mycket som Ambient och Drone. Och jag har inte ens lyssnat på det särskilt länge till att börja med, kanske två, tre år som max, men det har det senaste året legat mig varmt om hjärtat, mer än någon annan genre. Varför vet jag inte, men jag tror nog att det handlar om hur harmonisk och omfamnande ambient kan vara. Den har ingen klar struktur som all annan musik, ingen fyrtakt som ligger och maler på eller ett förutsägbart klimax. Den bara existerar där, som ett vackert oljud som bara väntar på att få föra dig till den plats du målar upp i ditt inre.

Den har funkat lite som en livräddare för mig, varit livbojen som hållit uppe en från att sugas ner i ett bottenlöst svart hav av tankar och tonsatt välbehövda pauser i en alltför stressad tillvaro. Må det handla om Tim Heckers melankoliska ljudcollage, Thomas Köners arktiska isbrytar-drone, Groupers varma och omfamnande hav av reverb eller William Basinskis ljudlandskap av sorg, ja, det finns något för alla. Den ter sig olika, vackert, suggestivt, men även klaustrofobiskt, becksvart och obekvämt, och nånstans där hittar man sin plats. Det gjorde i alla fall jag.

Här nedan har jag valt ut lite låtar som hjälpt mig att klara av vardagen, några som fått hänga med ut på löprundor ute i skogen under stjärnklara himlar, men även några låtar som helt enkelt är för bra för att jag ska låta dem gå förlorade i en spellista som ingen någonsin kommer att få höra.

Trevlig lyssning!

/Mattias El Mansouri
_________________________________________________________________________________________

Nils Frahm – Says

 

Grouper – Hold

 

Tim Hecker – Song Of The Highwire Shrimper

 

Loscil – Sturgeon Bank

 

Slowdive – To Watch

 

Thomas Köner – Novaya Zemlya 1

 

RAUM – In Stellar Orbit

 

How To Dress Well – Escape Before The Rain

 

William Basinski – 04 92982. 3

 

Belong – Beeside

 

Crystal Castles – Child I Will Hurt You

 

CRIM3S – Drawn

 

Hands – Beelitz Heilstatten Pt.6

 

Grouper – Moon is sharp / Alien Observer 

 

Fennesz & Ryuchi Sakamoto – Haru

 

Thomas Köner – Serac

 

Model 500 – Neptune

 

Loscil – Khanamoot

 

William Basinski – The Disintegration Loop 

 

Clara Moto – Goodnight Twilight

 

Slowdive – Watch Me

 

ISAN – Betty’s Lament

 

White Rainbow – Warm Clicked Fruit

 

Tim Hecker – Studio Suicide 

 

Brian Eno – Drift

 

Grouper – Being Her Shadow 

 

How To Dress Well – Ready For The World

 

Simon Scott – Springstars

 

Dag Rosenqvist – The procession: Become the end

 

 

Annonser

Det är höst och det kan va så vackert och sorgligt att man saknar ord. Men vem behöver ord när man har musik. Lyssna på vår senaste mix. Det är en resa genom den mörkaste, regntyngda musiken, och det faller en del löv över spåren — vårt mål, däremot, är att nå någonting högre. Vi vill stå på ett elvavåningshus och överblicka Göteborg i solnedgången, vi vill se de gula och röda träden lysa gyllene och vi vill smaka på de rosa molnen. Destinationen är årets mest upplyftande technolåt, så luta er tillbaka, för detta är inte klubbmusik — låt oss sörja sommaren, förbereda oss för vintern och låt oss regenerera tillsammans till ljusets puls.

Låtordning:

1. Nathan Fake – Rue
2. Vessel – Crown of Lions
3. Holy Other – Held
4. The Hundreds In The Hands – Keep It Low (Andy Stott Remix)
5. How To Dress Well – Suicide Dream II (Holy Other Remix)
6. Chairlift – I Belong In Your Arms (John Talabot & Pional Remix)
7. Andy Stott – Numb (Ge Hit Musiken Remix)
8. Barker & Baumecker – Spur
9. HEMLIGT

Med tre månader kvar av musikåret 2012 har två, ganska starka, trender märkts av på min radar. Bägge tillägnas så vitt skilda (men ändå lika) artister som James Blake och Frank Ocean. Jag pratar givetvis om brittisk post-dubstep och amerikansk indie-R&B. Båda mer pop än vad deras anhängare vill erkänna. Låt mig förklara.


Bon Iver

Bon Iver. Vänta lite nu, tänker du. Vad har en grupp skäggrockare med någonting att göra? Allt och inget på samma gång. Betänk följande: Bon Ivers orkesterledare Justin Vernon stängde in sig och sina bandmedlemmar i en stuga i Wisconsin för att spela in hela sitt debutalbum For Emma, Forever Ago. Detta var 2007, ett år då flanell, ensamhet och skägg var en dygd. Spola fram fyra år och du hittar en ny, uppfriskad, Vernon.  Denna gång tog han en hel del uppmärksammade sidospår. Ni minns säkert ”Fall Creek Boys Choir” han gjorde med, just det, James Blake. Han gjorde även en låt med Kanye West och en del liveframträdanden med Frank Ocean (bägge hade pannband på sig).

Som ni säkert redan förstått är Bon Iver min analogi för hur popvärlden ser ut och beter sig i dag. Det är förlegat att prata om genres men om man envisas (det är enklast så) skapar man nya genres anpassade för artisten i fråga och inte tvärtom.  Därför har vi de senaste månaderna kunnat läsa som glitchwave, post-dubstep, indie-r&b, neo-noir, post-internet och, min personliga favorit, hipster-techno. Rockjournalister som hängt med länge måste sova ganska dåligt om nätterna – hur ska man hålla reda på allt? Särskilt när artister hela tiden gör genreöverskridande samarbeten. Mitt enkla råd är: ta det lugnt, ingen bryr sig, så länge en bra låt är en bra låt.

Givetvis skall jag försöka guida dessa gamla rävar in i framtidens musik. Vi har redan pratat om James Blake, Bon Iver och Frank Ocean. Låt oss fördjupa oss i den brittiska post-dubstep vågen genom en liten lista:

Koreless

Seams

Jamie xx

Jacques Greene (dock från Kanada)

Mount Kimbie

Zomby

Rustie

Andre Crom

Liten men ändock viktig. Många av dessa har förvisso ett förflutet som dubstepartister, och många skulle säkert säga att de fortfarande är det, men nyckelordet här är framåtrörelse. De har tagit en ny genre och utvecklat den till att bli någonting annat. Ofta genom att inkorporera alltifrån hiphopens släpiga beats till chillwavens luftiga röstsamplingar. Musiken går inte i 320 bpm längre men det betyder inte att det inte går att dansa till. Kanske att du får överge dina stureplansnävar till förmån för sensuella höftrullningar.


AlunaGeorge

Sensualitet men främst ångande het sex är nyckelordet i indie-R&B. Listan kan göras mycket längre men en bra introduktion är följande artister:

JMSN

AlunaGeorge

Solice

How To Dress Well

Machinedrum

Kastle

Kuhrye-oo

Disclosure

Kännetecknet för dessa musikskapare är fusionen mellan den svarta musikens traditionellt rytmiska toner och den vita popmusikens elektroniska inslag samt att falsatten eller den ljusa kvinnostämman är att föredra. En lyckad hybrid mellan fjolårets musikelement, skrev jag redan i vintras. Det finns till och med en Tumblr som heter just Indie R&B . Om denna nya musikstil har någonting gemensamt med förlagan från 60- och 70-talet rythm and blues är svaret nej. Det är snarare en påbyggnad, en reaktion på, 90-talets taffliga försök till en mer modern R&B som i ärlighetens namn endast ett fåtal artister (Aaliyah främst) lyckades bemästra. DJ- och remixkulturen har boostad genren i en ny och, i mitt tyckte, bättre och fylligare riktning. Röstsamplingar, synthar, drops och längre låtlängd gör att den nya versionen återigen blir aktuell för dansgolv.

Esau Alcona – bloggar dagligen på esau.se

Nästa gång: Arvet efter Robyn – 2012 års musikdrottningar.

Artist: How To Dress Well
Album: Total Loss
Etikett: Weird World/Domino
Release: 17 September
Betyg: 8.6

”In motor insurance, a total loss is a situation in which a vehicle is damaged and the cost of repair and salvage would exceed the vehicle’s market value.” – Wikipedia

Total Loss har en ny, tydligare och mer genomarbetat produktion. Det är mycket finess och subtilitet. Reverben och ekot används inte längre bara för att skapa atmosfär. Effekten är nu ett redskap bland många andra i Tom Krells hemmatillverkade verktygslåda. All hantverksskicklighet, knastret, atmosfärskapandet, känslan av att lyssna på något sedan länge försvunnet, från Love Remains finns självklart kvar. Bloggare måste dock sluta kalla hans alster för no-fi.

Här har Tom Krell nått en ny platå. Ljudbilden är ett möte mellan mystisk vilsenhet och fullständig klarhet. Vi får kristallklara handknäppningar i den New York deep house-influerade ”& It Was You”. När Tom Krell sjunger sin gospel och stämmorna träder in och ut ur reverbdiset, som om rösterna dyker ner i vatten och fortsätter sjunga, hör vi hårda slag på en baskagge, dunk, dunk, dunk. Krell har alltså gjort en riktig danslåt. Jag kan lätt föreställa mig in denna del i DJ Natures podcast på resident advisor, i hans ”Ruff House & Disco”-mix. Och detta är grejen, trots att Krell har arbetat på sina studioförmågor så kommer musiken fram ur en naturlig källa, filtreras genom ett inre som lidit, förlorat och kämpat. Allting behåller Tom Krells prägel, den läkande kraften från debuten Love Remains.

Man kan tro att Tom Krell tappat mystiken nu när han har blivit en stor och välkänd artist. En älskad ny rnb-röst för indiefolket. Någon som folk gör pilgrimsfärder för att få höra. Det är förvisso sant, den dolda mystiska Krell har försvunnit och ersatts av en lika mystisk ärlig blottad själ. Mystik handlar inte om att dölja sig själv och vara hemlighetsfull. Mysteriet är inte det gömda förflutna utan den ovissa framtiden, den stora potentialen.

När han spelade i Annedalskyrkan på Way Out West sägs det att det var magi och allt blev förändrat för de närvarande. Ett gudomligt ögonblick. Jag gjorde alltså årets miss. Var var jag? Varför var jag inte där? Jag var också vilsen. Jag var full och jag var förälskad igen. Jag var på väg att besegra mig själv. Denna gången skulle allt bli som jag önskade.

”I love to fly. It’s you alone and have peace and quiet, nothing around you but blue sky […] the only bad part about flying is having to come back to the fucking world.”

Det blir inte alltid som man önskar. Den där lilla pojken i ”Say My Name Or Say Whatever” vet vad jag snackar om. Det är både ett uttryck för manodepressivitet och något som vi alla känner igen oss i, att flyga i förhoppningar och sedan falla. Falla jävligt hårt. Total Förlust. Det kostar mer att reparera själen än vad ursprungspriset var.

Tom Krell kan sin melankoli. Det finns två självmordslåtar på hans första album, två Suicide Dreams och ytterligare en till på hans Just Once EP. De ligger mig nära hjärtat och jag har lyssnat på dem mycket sedan Love Remains kom ut 2010. De kommer finnas kvar där bland nya favoriter från detta album.

Så, vad är det här med förlust för något? Det sägs att man kan förlora världen, den blir mörk och tom, och då kommer sorgen. Eller så förlorar man sig själv, och då kommer melankolin. Världen är det den är och alltid har varit, men du är förlorad. Du söker efter något och du vet inte vad det är. Något som kan göra dig hel. Du vill ha tillbaka din mening.

”I can fill my space
fill my time
but nothing can fill this void in my heart” Psychosis 4:41, Sarah Kane

När jag först hörde introduktionen skrek jag ut till min bror: ”Årets bästa album!” Nu har jag lugnat mig. Men det där vattnet som slår emot, blåsten, det ensamma, ensliga pianot, tystnaden. Den där kusliga Jeff Buckley-falsetten som ropar ut till sin mor. Det dånande, blåsiga slutet. Det påminner mig om att stå vid klippavsatser.

Jag vet inte vad som har hänt i Tom Krells liv. Jag vet inte vad som gör att han kan uttrycka sig som han gör i ”Cold Nites”. Men jag vet vad han sjunger om. Och han gör det väl. Som The Weeknd och Perfume Genius öppnar han upp sig för oss. Man får en känsla av att man bevittnar hans trasiga inre i de svåraste stunder. ”Cold Nites” är inte bara en sorglig historia, det finns en kämpande ande i den, en marcherande kraft som vägrar ge upp striden. Denna strid tas upp i alla durmelodier och självsäkerhet som följer på resten av albumet. En stor soulsångares kännetecken är att han fortfarande kan le, även när han sjunger om förlust och krossade hjärtan. Det kan Krell. Men också att visa sin bräcklighet. Ibland, som i ”Struggle”, blir striden svår igen.

Jag hoppas att Krell hittar tillbaka meningen i tillvaron genom sin musik, jag önskar honom all kärlek i världen och att han verkligen sätter allt tillrätta som han sjunger i albumets starkaste spår ”Set It Right”. Den river upp ljudbilden och vi slungas tillbaka i en orkan av resterna från Love Remains. Mitt i allt blir det vindstilla en stund och Krell sjunger om alla han saknar. Jag berörs djupt när stormen återkommer med full kraft och sångaren reser sig över allt sitt lidande och gör sitt bästa för att lovsjunga livet.

För det är det värt. Livet. Och en människa är alltid värd mer än ursprungspriset, sammansättningen av atomer och molekyler som bildar en kropp och dess själ.

Bojan Buntic, twitter, tumblr.

Gillar du det vi gör? Följ oss på FACEBOOK. Varje ny gilla-markering räknas.

PS. How To Dress Well kommer till Sverige i September. Tacka Luger.

Lyssna på albumet i dess helhet på FACT magazine.


Fotografi: Jesse Lirola

Morgonen sprider sin varma glädje även elva våningar upp i skyn. Dagen har blivit frälst av musik. Automatiskt sätts årets låt på medan jag sakta tar mig upp ur sängen, den paralyserar mig när jag kommit fram till fönstret och får mig att rysa. Jag kollar ut över Göteborg.

How to Dress Well
 har släppt första låten ”Ocean Floor For Everthing” från det kommande albumet Total Loss. Det börjar med ett yrvaket intro, ljus sipprar igenom ett akvarium i ditt rum, du vaknar och ser dammkorn flyga i solskenet. Tom Krells röst ekar baklänges men det är först när pianot blir ett milt böljande hav som låten träffar djupast – en öm kärleksförklaring som att flyta på en madrass mitt bland vågorna, solen svamlande ovan och svalkande briser mot ansiktet. Låten tillhör den nya vågen av RnB. 2010 var deras ep, Love Remains, är en Ge Hit Musikenfavorit, och det var en stor inspirationskälla för min egen musik med My Sister Is Job. Jag är övertygad om att den nya kommer vara det för min nya musik med Skimret. (Via No Fear Of Pop) /Aleksandar Buntic